Interpellationssvar - Hot och trakasserier mot journalister och forskare - 2024-11-07

Fru talman! har frågat justitieministern hur han avser att agera för att öka skyddet mot hat och hot för utsatta yrkeskårer, samt vilka åtgärder regeringen vill se för att stärka yttrandefriheten och demokratin. Interpellationen har överlämnats till mig.

Som minister med ansvar för både medie- och demokratifrågor anser jag att den omfattning som journalister, publicister och forskare utsätts för hat, hot och trakasserier i är helt oacceptabel. Precis som Annika Hirvonen konstaterar utgör det ett samhällsproblem med sådana proportioner att det kan beskrivas inte bara som ett angrepp mot den enskilda personen, utan även som en utmaning för det demokratiska samtalet och den fria forskningen i stort.

Regeringen arbetar målinriktat för att stärka skyddet för bland annat Sveriges journalister. Den 1 augusti förra året stärktes exempelvis det straffrättsliga skyddet för journalister samt för utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner såsom hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänstpersonal, räddningstjänstpersonal och utbildningspersonal inom skolväsendet och högskolan. Vi har även beslutat om en ny nationell strategi mot terrorism och våldsbejakande extremism som särskilt lyfter fram brott som hotar demokratin, dit brott mot journalister räknas.

För att ytterligare stärka skyddet av journalistisk verksamhet i Sverige har regeringen tilldelat Brottsofferjouren medel för att bygga upp en nationell kontaktpunkt för journalister som behöver stöd eller skydd till följd av sitt arbete. Utöver det har Mediemyndigheten fått i uppdrag att följa arbetet som bedrivs rörande journalisters säkerhet och samla relevanta aktörer till dialog.

Stöd åt utsatta journalister liksom att öka tryggheten och minska risken för att utsatthet leder till självcensur kommer fortsatt att vara en prioriterad fråga att följa för regeringen.

Den fria åsiktsbildningen och den fria kunskapsspridningen hör till demokratins hörnstenar, och där spelar journalistiken och forskningen en central roll. Tryck- och yttrandefriheten, som har en lång tradition och stark ställning i Sverige, är fastslagen i våra grundlagar. Även forskningens frihet är skyddad i grundlagen, och den akademiska friheten är reglerad i högskolelagen.

Att fortsätta värna det demokratiska samtalet är en grundläggande uppgift för regeringen. Jag som kulturminister kommer särskilt att prioritera arbetet för journalisters säkerhet. Hat, hot och trakasserier ska inte få genomslag i vårt samhälle, och där har vi alla, inte minst offentliga företrädare, ett gemensamt ansvar.

Fru talman! I ett upprop publicerat i Dagens Nyheter den 22 september vittnade 74 journalister och forskare om hur de utsätts för hot och trakasserier i sina yrkesroller. Det är tyvärr inget nytt fenomen utan det är en trend som växer.

FOI har i en studie av hat och hot mot offentliga personer i digitala miljöer konstaterat att 55 procent av kvinnorna utsätts för hat och 41 procent av männen. Värst utsatta är kvinnliga journalister, där hela två av tre kvinnliga journalister har fått hatfyllda kommentarer publicerade mot sig.

En annan rapport om forskares utsatthet för hat och trakasserier från Göteborgs universitet visar också ett liknande mönster. 39 procent anger att de någon gång blivit utsatta för någon form av hot eller trakasserier. Även där utsätts kvinnor i högre grad än män.

Hat, hot och trakasserier innebär förstås ett stort personligt lidande för de människor som blir utsatta, men i förlängningen är det också ett hot mot vår demokrati. Rädslan leder redan nu till självcensur, och i värsta fall kan det också avskräcka människor från att alls välja en karriär inom till exempel dessa områden.

Journalistförbundet gjorde en undersökning som visar att hela 39 procent ägnar sig åt självcensur för att undvika hat och hot. 48 procent, nästan hälften, uppger att de anpassat sin rapportering av samma skäl. Forskare vittnar också om att de avstått från att forska på områden som blivit politiskt laddade.

Det här är verkligen ett allvarligt samhällsproblem, och vi politiker har ett dubbelt ansvar. Det handlar bland annat om det tonläge som politiker själva har. Jag kan inte låta bli att ändå nämna att vi nu sett att en person har valts till president i USA som har talat om att han inte bryr sig om folk skulle "skjuta genom" journalister.

Vi ser också detta i Sverige. I den tidigare debatten lyftes bland annat Sverigedemokraternas trollkonton fram. Med skattebetalarnas medel, som är till för demokratiskt arbete, bekostas medarbetare som ägnar sig åt att anonymt sprida hat och trakasserier i sociala medier.

Som lagstiftare måste vi också öka skyddet för yrkeskårerna, och jag är glad att regeringen har vidtagit en rad åtgärder. Men jag är övertygad om att de inte räcker. Vi behöver ett strategiskt arbete som kombinerar ett starkt rättsväsen och stöd till civilsamhället men även satsningar på medie- och informationskunnighet mot desinformation. Det gäller också att ställa krav på de globala plattformsföretagen, där hatarna ofta verkar.

Är regeringen beredd att skriva fram en sådan heltäckande strategi?

Herr talman! Jag håller helt med Annika Hirvonen om att vi politiker har ett stort ansvar, och vi behöver absolut reflektera över hur vi uttrycker oss för att inte spä på hat, hot eller misstro mot vissa yrkesgrupper, mot varandra eller skada förtroendet för våra institutioner - vilket jag är övertygad om att vi gemensamt värnar.

En av de saker som jag i flera interpellationsdebatter har lyft fram vikten av är att vi har en stark demokratisk grund i Sverige med ett grundläggande starkt skydd för den enskildes rättigheter. Vi har ett högt valdeltagande och hög tilltro till våra offentliga institutioner. Det finns ett stort politiskt intresse i befolkningen, och det finns välfungerande och rättssäkra institutioner samt starka och oberoende medier.

Men precis som ledamoten säger har journalister, forskare och även andra yrkesgrupper en särskild roll i ett demokratiskt samhälle. Hat, hot och trakasserier som riktas mot dem utgör inte bara ett angrepp på den enskilde utan det blir faktiskt ett angrepp på hela vår demokrati. Konsekvenserna kan bli att det leder till självcensur.

Att journalister fritt ska både rapportera och granska makten samt att forskningen ska vara fri från påtryckningar, hot och trakasserier är en förutsättning för en fungerande demokrati. Det är dels för att vi medborgare ska få kunskap, dels för att vi ska kunna utkräva ansvar och bygga våra beslut på fakta och vetenskaplig grund. Där är det oerhört centralt att det finns ett pågående arbete som bygger på hur det faktiskt ser ut. Därför är arbetet med att motverka hat och hot mot journalister oerhört viktigt.

Det togs fram en handlingsplan 2017; Till det fria ordets försvar. Den var bra, och den har lagt grunden för det arbete som regeringen nu gör i frågorna. Vi har i dag ökat det straffrättsliga skyddet, bidragit via kunskapsunderlag om utsattheten för de olika yrkesgrupperna och instiftat en stödfunktion för dem som utsätts. Det är några steg på vägen, men arbetet är långt ifrån slut, och det kommer alltid att finnas mer att göra i frågan.

Som jag nämnde i min inledning presenterade jag tillsammans med justitieministern innan sommaren dels nya insatser för att stärka skyddet för journalister, dels uppdraget som Mediemyndigheten har fått att följa frågan om journalisters säkerhet och dels medel till Brottsofferjouren för att bygga upp en nationell kontaktpunkt. Vi har också gemensamt haft rundabordssamtal med delar av branschen för att förstå hur problemen och frågorna ser ut och vad som mer behöver göras.

Det här är ett arbete som vi tyvärr inte kommer att kunna säga slutar vid en viss punkt, utan det här är ett arbete som är ett resultat av ett samhällsklimat. Därför är det viktigt att hela tiden följa utvecklingen och föra ett samtal med branschen och yrkeskårerna för att ligga rätt i åtgärderna och de insatser som behövs från politiken för att fortsätta att stärka demokratin och möjligheten för dessa yrkeskårer att göra sitt oerhört viktiga arbete.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret och engagemanget för frågorna. Det är jätteviktigt att regeringen vidtar åtgärder. Samtidigt saknar jag flera saker.

Att ha stärkt det straffrättsliga skyddet, det vill säga ökat straffen för dem som åker fast för trakasserier av journalister är bra. Men det får bara effekt om folk till att börja med åker fast. Där noterar jag att i regleringsbrevet till Polismyndigheten nämns över huvud taget inte till exempel hatbrott som ett område. Tidigare har polisen haft flera uppdrag i frågorna, och det har varit ett prioriterat område. Kommer regeringen att vidta några fler åtgärder för att fler också ska bli avskräckta, för att det faktiskt får konsekvenser att man hatar?

Sedan har vi frågan om plattformarna - plattformarna för sociala medier och andra - som har ett stort ansvar och behöver steppa upp för att inte bli verktyg i händerna på dem som vill skada demokratin.

Man ska vara väl medveten om att hatet och trakasserierna inte bara handlar om att det är lite sura medborgare som klagar. Faktum är att det också kan finnas allvarliga kopplingar till aktörer som vill skada Sverige och underminera förtroendet för demokratin i vårt land och samhället för att göra oss svagare. Det behöver tas på väldigt stort allvar.

Statsrådet tar också upp att det är ett resultat av ett samhällsklimat. Jag vill ändå fråga på vilket sätt regeringen tänker agera när man nu ändå sitter och samarbetar med individer och ett parti som aktivt har bidragit till det hårdare samhällsklimatet med de trollkonton som har avslöjats.

Jag och mina kollegor i Miljöpartiet har lagt fram ett förslag till konstitutionsutskottet om att man ska påbörja ett arbete för att se om man åtminstone skulle kunna förbjuda just politiska partier att ägna sig åt den typen av anonym kommunikation som SD har gjort vad gäller sina trollkonton. Än så länge har regeringspartiernas företrädare bordlagt det månad efter månad, och vi kommer inte vidare.

Även när det kommer till politiker som gör detta behöver det få konsekvenser. Ord och fördömanden kommer inte att förändra människors beteenden. Här ser jag att Moderaterna och regeringen har ett särskilt ansvar. Det är ändå regeringspartierna som har gett Sverigedemokraterna en otroligt tung maktposition och en plattform att påverka från.

Min erfarenhet är, och det är något man märker när man ser ut över världen, att när just politiska företrädare ägnar sig åt att sprida till exempel satir med hat eller där man misstänkliggör vissa folkgrupper eller talar illa om folkgrupper får det också effekt.

Det sätter en norm. Det är lite som att vuxna gör och barn följer efter. Så fungerar det också i samhället.

Herr talman! Jag ska börja i den sista änden. Det är oerhört viktigt att vi alla behöver rannsaka oss själva och våra egna partier. Vi behöver ta ett ansvar för vår egen kommunikation.

Mitt parti har i varje fall varit väldigt tydligt i den här frågan inklusive jag själv. Vad gäller Sverigedemokraterna och trollkonton har vi tagit avstånd från detta. Vi tycker inte att det är rätt att agera på det sättet.

Jag tror på transparens. Det är bra att vi kan föra en öppen och fri debatt, och den ska bygga på saklig grund. Men till skillnad från vad ledamoten sa tror jag att ord och fördömanden faktiskt spelar roll.

Det är viktigt att vi också med ord signalerar vad vi tycker är okej och inte okej. Det tror jag ändå till slut kan bidra till en förskjutning i det som vi tycker är normer, och de kan naturligtvis gå åt olika håll.

En av regeringens kärnuppgifter är såklart att försvara det som är den svenska demokratin. Det gäller att se till att vårt samhälle också fortsatt präglas av öppenhet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Där har vi alla ett stort ansvar i det arbetet.

Vi ser en kraftigt ökad spridning av desinformation och lögner inte minst på sociala medier, vilket ledamoten också har nämnt i sitt anförande. Vi ser också ett ökat hot mot friheten på nätet inte minst genom auktoritära stater som använder den digitala infrastrukturen för att censurera och tysta oppositionella.

Inom EU har flera initiativ tagits på området. Sedan flera år finns nu en uppförandekod om desinformation som många plattformstjänster har anslutit sig till. Vi har också ett pågående arbete med att implementera den nya förordningen om digitala tjänster på den inre marknaden, DSA. Där införs nu också krav på de största plattformstjänsterna att riskvärdera och riskhantera vad gäller desinformation.

Sedan behöver vi såklart också bygga upp motståndskraft i vår egen befolkning. Vi behöver se till att desinformation och påverkanskampanjer är någonting som vi arbetar mot. Där är medie- och informationskunnigheten en baskunskap och nyckelkunskap för att se till att vi bygger upp den motståndskraften.

Där behöver vi öka kunskapen hos individen och också allmänhetens förmåga att kunna identifiera och värdera olika typer av budskap och avsändare och att också förstå hur informationsflöden fungerar och hur de kan användas.

Det är därför som regeringen har givit Mediemyndigheten i uppdrag att bland annat genomföra en både bred och långsiktig satsning i Sverige för att stärka allmänhetens medie- och informationskunnighet. Avsikten är naturligtvis att vi långsiktigt ska kunna öka samhällets motståndskraft mot desinformation.

Jag delar verkligen ledamotens perspektiv att detta är en fråga som vi fortsatt behöver bevaka och arbeta med. Det är ingenting som kommer att ta slut eller som vi kan ta fram en plan mot och sedan tro att vi kan nöja oss med det.

Det kräver ett ständigt och pågående arbete med att se till att stärka demokratin, att bygga motståndskraft mot desinformation och samtidigt se till att de yrkeskårer som arbetar extra hårt för att upprätthålla vår demokratiska struktur, däribland journalister, också har goda möjligheter att göra sitt arbete.

Herr talman! På flera punkter uppfattar jag att Parisa Liljestrand har ett genuint engagemang för de här frågorna. Jag tror också att det är viktigt att säga ifrån.

Om man å ena sidan säger ifrån och å andra sidan fortsätter att ge väldigt tunga förtroendeuppdrag och fortsätter att upprätthålla en maktplattform för dem som faktiskt ägnar sig åt den här verksamheten, som vi är överens om hotar demokratin, blir det dubbla budskap. Det blir ord å ena sidan och en handling som ändå accepterar och där status quo får fortsätta å andra sidan.

Herr talman! Jag vill använda den sista minuten av min talartid till att läsa upp några av de vittnesmål som har publicerats i uppropet.

Jag citerar: "Jag minns hur jag skrattade åt det första hotet som kom. Det var så banalt, sådana uppenbara lögner. Det var fem individer/organisationer som under nio månaders tid skrev ihop ''artiklar'' med lögner, flera om dagen. Varje artikel följdes av hot och trakasserier från deras följare. Telefonen ringde oavbrutet, mejl fylldes på, alla sociala medier-konton blev saboterade. Det var egentligen inte innehållet som tröttade ut mig, utan mängden ... Efter ett par månader kom ett mordhot som var så kallt och obehagligt formulerat att jag blev rädd på riktigt, och efter det var det svårt att sluta vara rädd. Som om något hade skiftat inombords."

Ett annat citat: "Hatet som väller in gör att jag känner mig konstant förföljd av ondska. Blir tystare och tystare. Tvekar för varje text eller framträdande. Det är som ett berg att stiga över. Orkar jag verkligen all skit igen?"

Herr talman! Jag kan konstatera att de berättelser som ledamoten delar här från talarstolen är berättelser som jag också tyvärr har fått höra när jag har varit ute och rest runt i landet och träffat journalister och företrädare för organisationer som jobbar på olika sätt med det fria ordet.

Det är naturligtvis en mörk bild. Men jag väljer att vara hoppfull. Genom att vi belyser frågan, vilket ledamoten gör genom att nu ha den här interpellationsdebatten, och genom de åtgärder som regeringen har vidtagit och fortsätter att vidta är jag övertygad om att vi så småningom kommer att kunna hamna på ett ställe där vi tillsammans kan stå upp för att försvara det fria ordet och se till att de yrkesgrupper som är så viktiga för demokratin kan upprätthålla sitt arbete på ett professionellt sätt utan att behöva oroa sig för hot, hat eller självcensur.

Det här är frågor som regeringen tar på stort allvar. Det har vidtagits åtgärder, det kommer att fortsätta vidtas åtgärder och det pågår arbete inom ramen för fler politikområden än bara dem som jag är ansvarig för. Detta gör vi för att motverka hat, hot och trakasserier mot journalister, forskare och blåljuspersonal men också andra aktörer och för att stärka skyddet för dessa yrkesgrupper.

Vi är helt överens om att vi behöver göra saker tillsammans. Det spelar roll hur vi är mot varandra, och det spelar också roll vilken plan vi har framåt. För en plan behöver vi ha, men vi behöver också visa action - och det behöver vi göra långsiktigt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.