Interpellationssvar - Våld mot gravida kvinnor - 2024-10-24

Herr talman! Anna Wallentheim har frågat mig vad polisen gör för att stoppa mäns våld mot kvinnor och vad jag och regeringen ämnar göra för att kvinnor som redan anmält sin förövare för misshandel inte ska mördas av den man hon redan anmält.

Jag vill verkligen understryka hur viktigt det känns att få diskutera denna fråga i dag, så jag tackar för möjligheten.

Regeringen har sedan den tillträdde arbetat målmedvetet och systematiskt för att på olika områden stärka stödet och skyddet för våldsutsatta kvinnor och för att det omgivande samhällets samlade respons mot de våldsamma männen på ett avsevärt bättre sätt än i dag ska spegla brottens allvar.

Vi genomför nu ett perspektivskifte i den politik som rör dessa frågor, från ett alltför ensidigt fokus på gärningsmannen till brottsoffers behov av stöd, skydd och upprättelse. Låt mig lyfta fram några konkreta åtgärder som regeringen har vidtagit inom mitt ansvarsområde.

Först gäller det kontaktförbuden. Att ha en välfungerande lagstiftning på det området är en helt central del för att ge skydd för främst kvinnor och barn som är utsatta för våld och andra kränkningar i nära relationer. För närvarande bereder vi förslag inom Regeringskansliet med syfte att fler kontaktförbud ska kunna meddelas, att de ska kunna omfatta större områden än i dag och att konsekvenserna av att överträda ett kontaktförbud ska bli mer kännbara.

Vi ser också över straffen, med ett särskilt fokus på vålds- och sexualbrott. En utredare har fått i uppdrag att se över straffskalorna och reformera påföljdssystemet. Utgångspunkten är självklar. Straffskalorna måste på ett bättre sätt än i dag återspegla brottens allvar, och de påföljder som döms ut ska framstå som både rimliga och rättvisa. Utredningen ska bland annat föreslå förändringar av reglerna för hur straff vid flerfaldig brottslighet mäts ut och lämna förslag som innebär att livstids fängelse ska kunna komma i fråga för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott, även om inget av de enskilda brotten har livstids fängelse i straffskalan.

Regeringen har nyligen lämnat förslag om att stärka det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta kvinnor, så att män som utövar våld mot en närstående ska kunna bli av med sin lägenhet. Samtidigt stärker vi den våldsutsatta kvinnans möjlighet att ta över kontraktet och bo kvar.

Vi ser över lagstiftningen för att ge centrala aktörer förbättrade möjligheter att utbyta information. Vi vet att hälso- och sjukvården och socialtjänsten ofta kommer i kontakt med både offer och förövare av våldsbrott i nära relationer men att informationen inte alltid når Polismyndigheten. Detta måste vi en gång för alla lösa ut.

Vi är också tydliga i vår styrning av polisen med att våldet som kvinnor utsätts för är viktigt. Regeringen har gett Polismyndigheten ett återrapporteringskrav att redovisa det utvecklingsarbete som bedrivs i myndigheten i syfte att förbättra förmågan att utreda och förebygga mäns våld mot kvinnor, brott mot barn samt hedersrelaterat våld och förtryck. Myndigheten ska också redovisa hur lagföringen av dödligt våld och mäns våld mot kvinnor utvecklas för att vi bättre ska kunna mäta polisens resultat över tid.

I juni beslutade vi att ge Kriminalvården, Polismyndigheten, Socialstyrelsen och Åklagarmyndigheten i uppdrag att stärka den operativa samverkan mellan just polis, åklagare, kriminalvård, socialtjänst och hälso- och sjukvård för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive ärenden där barn är involverade.

För att säkerställa ett effektivt arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel beslutade regeringen i juni om ett nytt åtgärdsprogram med 132 åtgärder på området som kommer att gälla under de kommande åren.

Tillsammans med jämställdhetsministern och socialtjänstministern har vi även tagit ett initiativ till en mötesserie med ett stort antal företrädare för myndigheter, kommuner, civilsamhälle och forskning i syfte att skapa en gemensam lägesbild och identifiera konkreta åtgärder som kan genomföras både på kort och på lång sikt. Det senaste mötet handlade just om förebyggande åtgärder och samspelet mellan rättsväsendet och hälso- och sjukvården.

Regeringen kommer även fortsättningsvis att arbeta mot mäns våld mot kvinnor på bred front och med full kraft. Detta är ett av vårt samhälles största pågående misslyckanden, och det ska bekämpas med samma kraft som gängkriminaliteten. Det är en fråga om att bekämpa grova brott men ytterst också en fråga om trygghet, frihet, integritet och jämställdhet.

Herr talman! För oss socialdemokrater är mäns våld mot kvinnor en av de mest fruktansvärda formerna av våld. Och våld mot gravida kvinnor måste såklart vara ett av de mest fruktansvärda uttrycken för mäns våld mot kvinnor.

Det som gör denna situation ännu mer tragisk är att våldet ofta eskalerar under graviditeten. Fysiskt våld riktas mot gravida magar, och kvinnor utsätts för allt från sexuellt tvång till både fysiskt och psykiskt våld. Detta har såklart förödande konsekvenser för kvinnorna men också för deras ofödda barn.

Extra oroväckande är det att många av dessa kvinnor är otroligt unga. Flera av dem är i början av sitt vuxna liv. Det är kvinnor som befinner sig i de mest sårbara perioderna i sina liv. När de borde känna trygghet och förväntan inför att bli föräldrar utsätts de av den person som borde vara deras största stöd.

Låt mig ge några exempel. En ung kvinna - hon var bara 20 år gammal - blev knivhuggen 33 gånger av barnets pappa bara tre veckor efter förlossningen, och detta skedde efter månader av våld. En annan kvinna, också 20 år, mördades för att hennes pojkvän inte ville att hans familj skulle få veta att han väntade barn.

Kvinnornas unga ålder understryker hur fruktansvärt sårbara de är. Våldet mot dem, precis som mot andra kvinnor, eskalerar som jag sa under graviditeten. Det är slag mot magen. Det är kontroll över läkarbesök, och det är hot om att skada både mamman och det ofödda barnet.

Vi vet också att dessa tragedier inte är isolerade fall. Trots att varningssignaler ofta har funnits och trots polisanmälningar har inte kvinnor det skydd de behöver. Nästan hälften av de gravida kvinnor som mördats de senaste tio åren hade anmält sina förövare för misshandel.

Polisen har ett centralt ansvar att förebygga och stoppa detta våld, men verkligheten visar att deras arbete fortfarande är långtifrån tillräckligt. Polismyndighetens årsredovisning för 2023 ger också en mörk bild av detta. Trots myndighetens visioner om förbättringar ser vi att mäns våld mot kvinnor inte har minskat. Flera polisregioner beskriver till och med att det våldet är dödligare än gängens.

Det syns ingen nedgång i antalet anmälningar, och det syns ingen nedgång i antalet ärenden som lämnas över till åklagare. Detta visar att polisen fortfarande arbetar reaktivt snarare än förebyggande, och det är en självkritik som polisen själv lyfter fram.

Igor, som var polisens pilotsatsning när det gällde mäns våld mot kvinnor, lades tyvärr ned under 2023. Det var ett projekt som hade stora framgångar, som ökade anmälningsbenägenheten och som ledde till fällande domar. Trots detta valde polisen att avsluta projektet. Man hänvisade till att man tyckte att detta skulle ingå i samtliga enheter för att de skulle ta lärdom av Igor.

Men vi vet att de här specialistenheterna behövs för att skydda kvinnor som annars faller mellan stolarna. Polisen behöver ta sitt förebyggande arbete på större allvar. Våldet som dessa kvinnor utsätts för kan inte fortsätta att bemötas med samma reaktiva insatser.

Min fråga till ministern blir därför: Hur ser regeringen på polisens egen självkritik angående deras förebyggande arbete när det kommer till mäns våld mot kvinnor?

Herr talman! De senaste tio åren har vi gång på gång sett fruktansvärda exempel på mäns våld mot kvinnor i nära relationer, och då särskilt gentemot gravida kvinnor. Statistik visar som sagt att minst 13 gravida eller nyblivna mammor har dödats av sina partner, vilket är helt oacceptabelt.

Då ska man också komma ihåg att Sverige under de senaste tio åren, 2014-2024, primärt har styrts av en socialdemokratisk regering i hela fyra olika konstellationer. Trots att man haft makten och möjligheten att påverka har tidigare socialdemokratiska regeringar kanske inte gjort tillräckligt för att stävja detta våld.

Även om man har haft budgetposter på hundratals miljoner för jämställdhetsinsatser har vi inte fått se de resultat som krävs för att skydda våra mest sårbara medborgare. Det finns tydliga exempel på att tidigare regeringar talade om jämställdhet, men i praktiken har vi sett för lite konkreta åtgärder. Det som behövs är riktade och effektiva åtgärder som verkligen når ut till de kvinnor som lever i utsatta situationer, och där har tidigare regeringars insatser brustit.

Nu, däremot, ser vi en förändring! Med det samarbete som finns i dag mellan regeringen och Sverigedemokraterna via Tidöavtalet har vi för första gången på länge tagit frågan på allvar och börjat vidta verkliga åtgärder för att skydda dessa kvinnor.

Den nuvarande regeringen och Sverigedemokraterna har tagit ett helt annat grepp för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi ser konkreta satsningar som syftar till att stärka polisens arbete och att förbättra skyddet för de kvinnor som tidigare har anmält sina förövare, något som alltför ofta saknats i det förflutna.

Genom Tidöavtalet har Sverigedemokraterna varit en stark röst för dessa förändringar, och tillsammans med regeringen har vi säkerställt att resurserna används mer effektivt och når dem som behöver det mest. Exempelvis ser vi nu ökade resurser till rättsväsendet och ett tydligt fokus på att säkerställa att våldsamma individer som tidigare anmälts inte kan fortsätta att hota och skada kvinnor.

640 miljoner kronor avsätts för särskilda jämställdhetsåtgärder, och dessa medel används nu mer strategiskt för att förbättra skyddet för utsatta kvinnor. Vi skärper straffen för våld i nära relationer och ser till att polisen får bättre verktyg för att förebygga och ingripa i tid.

Herr talman! Detta innebär att det nu finns en konkret plan för att hantera de allvarliga brister som tidigare regeringar inte lyckades adressera. Vi är övertygade om att dessa åtgärder kommer göra skillnad, och Sverigedemokraterna och regeringen kommer att fortsätta arbeta för att skapa ett tryggare Sverige, särskilt för de kvinnor som utsätts för våld i hemmet och i nära relation.

Herr talman! Jag tackar för de vittnesbörd som har lämnats här. Alla kännande människor upplever förstås att när detta våld, som vi vet är cyniskt och brutalt och får enorma konsekvenser, dessutom riktas mot gravida kvinnor är det extra brutalt, empatilöst och oacceptabelt.

Jag vill gärna ta fasta just på frågan om proaktiviteten. Jag tycker att det är en styrka att polisen lyser igenom sin egen verksamhet på detta område och drar konkreta operativa slutsatser om hur man ska kunna gå från ett mer reaktivt förhållningssätt till just en ökad proaktivitet.

Jag uppfattar att regeringen är väldigt tydlig i vår styrning i den delen. Jag upplever också att beskeden från polisens ledning är väldigt tydliga i den delen: Ambitionen att åstadkomma en sådan förflyttning är genuin och konkretiseras så att den sker här och nu.

Från regeringens sida vill vi förstås understödja en sådan förflyttning och mobilisering, och vi gör det på olika sätt. Vi skärper kontaktförbuden, vi skärper straffen, vi stärker det hyresrättsliga skyddet och vi skärper reglerna om vårdnad, boende och umgänge. Vi river sekretesshinder, vilket jag tror är särskilt betydelsefullt om man ska kunna förebygga våldet innan det äger rum.

Linjen i alla dessa reformer är klar och tydlig: mindre hänsyn till den farliga mannen och ökat skydd för brottsoffret, för den utsatta kvinnan. Det är vad utsatta kvinnor har rätt att förvänta sig, och det är också vad regeringen levererar.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att vända mig till ledamoten Rubbestad. Mycket av det som regeringen nu har infört och fattat beslut om är också ett arbete som den förra regeringen påbörjade. Det bygger på många av de utredningar som vi tillsatte.

Däremot kan man undra om Sverigedemokraterna är nöjda med den utveckling och situation vi ser. Varje dag utsätts flickor och kvinnor för trakasserier, våld och sexualbrott oavsett om man är gravid eller inte. Inte sällan utsätts de av en man som de har eller har haft en relation med. Var 20:e minut dygnet runt anmäls en kvinnomisshandel. För mer än en kvinna i månaden slutar detta våld med mord, ofta i samband med att hon vill lämna gärningsmannen.

Trots dessa siffror tycks samhället fortfarande sakna de rätta verktygen för att hantera problemet. Våldet har många former. Det är inte bara de fysiska slagen som gör skada, utan även psykiskt, socialt och ekonomiskt våld bryter ned kvinnors liv på djupet. Trots att varningssignalerna ofta finns där är det alldeles för många som inte ser eller som väljer att inte ingripa.

Vår rättsstat måste såklart vara ett skyddsnät och inte en döv apparat som endast reagerar när det är för sent. Vi som samhälle måste sluta tolerera våldet. Det handlar inte bara om de fysiska eller psykiska såren, utan det handlar om att återta kvinnors värdighet och att säga nej till ett samhälle som ser våld mot kvinnor som en familjeangelägenhet snarare än som ett allvarligt samhällsproblem.

Vi vet att barnmorskor, arbetsgivare, skolpersonal, psykologer, socialarbetare med flera varje dag möter kvinnor som bär på berättelser om våld. Men det här är kvinnor som inte vågar eller som inte kan prata om våldet de utsätts för. Man har till och med i vissa fall kunnat läsa om kvinnor som i kontakt med myndigheterna inte ens får de rätta frågorna. Detta kan såklart delvis bero på att en del av personalen inte vet vilka tecken man ska vara uppmärksam på. Det innebär att utsatta kvinnor upplever att samhället blundar.

Ministern nämnde i sitt första svar flera viktiga steg som har tagits och beslut som har fattats. Detta står jag och många andra bakom, och en del av det kommer från utredningar som den förra regeringen tillsatte. Det här är jättebra.

Men vi socialdemokrater anser också att mer behöver göras. Vi har till exempel lyft fram behovet av att införa lex Lotta. När en kvinna har blivit mördad av en man trots att hon har varit i kontakt med en myndighet och uttryckt ett behov av hjälp på grund av till exempel en våldsam relation ska den berörda myndigheten anmäla sig själv enligt lex Lotta. Syftet med anmälan är att uppmärksamma myndighetens brister i bemötande och stöd till våldsutsatta kvinnor.

Vi har också lyft fram tanken på att kriminalisera psykiskt våld. Det här är ett otroligt viktigt stöd för att kunna bredda och hjälpa fler kvinnor. Vi har även föreslagit tillsättandet av en kriskommission för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det ska vara en kommission som tillsammans med relevanta myndigheter och kvinnojourer systematiskt bör gå igenom vilka åtgärder som skulle kunna förhindra mord och misshandel.

Min fråga till ministern blir därför: Är regeringen beredd att följa oss socialdemokrater och både införa lex Lotta och en kriskommission och kriminalisera psykiskt våld för att förebygga mäns våld mot kvinnor?

Herr talman! Jag börjar med frågan från interpellanten Anna Wallentheim om vi är nöjda. Nej, definitivt inte. Det är kanske just därför jag står här. Sverige har nämligen enligt min uppfattning blivit sämre och förstörts, och därför har jag valt att engagera mig politiskt. Jag vill göra någonting åt saken. Nu har vi äntligen en regering som tillsammans med Sverigedemokraterna tar de här frågorna på allvar.

Efter många år av socialdemokratiskt styre och tänk är det dags att ta tag i de här frågorna och faktiskt göra någonting på riktigt. Vi vet att Socialdemokraterna gärna slår sig för bröstet och använder många värdeord. Det låter otroligt bra att vi äntligen ska ta tag i saker och ting och bekämpa problemen. Sedan när någonting händer står de där och säger att de har varit naiva och att de inte såg det komma men att det nu är dags för förändring.

Som jag tidigare nämnde har den nuvarande regeringen genom samarbetet i Tidöavtalet tagit krafttag för att stärka rättsväsendet och öka skyddet för utsatta kvinnor. Vi ser konkreta bevis på det genom de kraftigt ökade resurserna till Polismyndigheten jämfört med tidigare år. De kommer att ge polisen bättre förutsättningar att snabbt och effektivt ingripa när våld i nära relationer anmäls. Det är något som tidigare regeringar misslyckats med att adressera på allvar.

Vidare har satsningar på brottsofferstöd intensifierats. Dessutom har rättsväsendets hela kedja från polisen till domstolarna fått utökade medel för att säkerställa att gärningsmän snabbt lagförs och att brottsoffer - inte minst kvinnor - får den trygghet och rättvisa som de förtjänar. Dessa åtgärder visar att regeringen och Sverigedemokraterna inte bara pratar om förändringar utan faktiskt genomför nödvändiga reformer för att skydda våra mest utsatta medborgare.

Herr talman! Jag har inte ens berört hedersrelaterat våld och förtryck, som annars skulle kunna vara en ganska viktig aspekt av debatten, men då skulle jag nog behöva ytterligare tio minuters talartid.

Herr talman! Jag vill verkligen betona att för mig personligen och för regeringen är mäns våld mot kvinnor inte en intern familjeangelägenhet utan i högsta grad ett allvarligt samhällsproblem. Det är ett av vårt samhälles allra allvarligaste pågående misslyckanden.

Ju bredare majoriteter vi kan bygga för att trycka tillbaka våldet, oavsett hur det uppträder, desto bättre är det. Jag tycker att det är mycket produktivt att beskriva våldet i flera dimensioner. Det fysiska våldet är naturligtvis det allra mest brutala, men våldet uppträder också på väldigt många andra sätt. När det gäller psykiskt våld, psykiska övergrepp och ekonomiskt våld kan det vara så att man använder en mer utsatt och ekonomiskt svagare parts sårbarheter som en del i utövandet av våldet - kanske även det fysiska våldet.

Vi måste med olika åtgärder träffa alla dimensioner av våldet. Väldigt mycket av det vi gör är ägnat att göra det. Åtgärderna har också goda förutsättningar att bita på våldet från olika håll.

Jag går över till frågorna som Anna Wallentheim förde in i sitt senaste inlägg. Vad gäller en kriskommission har vi redan etablerat ett sådant format där alla relevanta aktörer ingår och nu träffas på regelbunden basis. Det är myndigheter och företrädare för kommun, region, andra aktörer, hälso- och sjukvård, socialtjänst och civilsamhälle. De träffas med regelbundenhet just i syftet att inventera, säkerställa att alla har samma problembild och identifiera åtgärder på både kort och lång sikt som går mot de olika dimensioner av våldet som har beskrivits här.

När det gäller det psykiska våldet är det helt riktigt att vi ärvde en utredning som tog sikte på det. Om vi ska vara uppriktiga fick den ganska svidande remisskritik. I sitt befintliga skick skulle den vara svår att använda i praktiken. Vi har i alla fall tagit oss an den produkten internt på Justitiedepartementet i syfte att återkomma till riksdagen med någonting som vi tror kommer att göra jobbet. Låt oss alltså hålla dialogen levande, för problemet som detta initiativ adresserar är verkligen på riktigt och förtjänar att kommas åt med ännu spetsigare verktyg lagstiftningsmässigt.

När det gäller det Anna Wallentheim kallar lex Lotta, alltså en sorts självsanerande självanmälan i samband med misslyckanden, är det inte en fråga jag har tänkt på särskilt mycket hittills. Men nu hör jag om den och tycker att den verkar förtjäna ett seriöst samtal. Låt oss se vad man kan göra av den när vi blickar framåt.

Jag vill återigen understryka att det inte råder någon som helst tvekan om att det huvudsakliga samhällsproblemet är mäns våld mot kvinnor, även om vi vet att det inte bara är kvinnor som utsätts för våld i relationer. Därför är det mycket rimligt att tala om det i de termerna, även om allt det vi nu talar om förstås träffar alla våldsutsatta.

Det finns en mycket berättigad förväntan på att det omgivande samhället ska reagera med full kraft mot det här våldet. Ingen kan vara nöjd med läget som det är. Ingen kan heller vara nöjd med de verktyg som vi hittills har haft. Det är därför vi gör så väldigt mycket på väldigt många olika fronter för att dessa berättigade förväntningar ska infrias.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag vågar tolka det som att det var så nära ett ja man kan komma som svar på åtminstone många av de här frågorna och att man är beredd att titta över dem. Det är jag otroligt tacksam för.

Jag vill börja med att citera ministerns svar: "Detta är ett av vårt samhälles största pågående misslyckanden, och det ska bekämpas med samma kraft som gängkriminaliteten. Det är en fråga om att bekämpa grova brott men ytterst också en fråga om trygghet, frihet, integritet och jämställdhet."

Fru talman! Det är vackra ord som jag såklart står bakom, och det tror jag att vi alla här inne gör. Men det är också ord som förpliktar.

Vi socialdemokrater har presenterat några av de idéer vi menar skulle kunna göra skillnad, till exempel lex Lotta och att kriminalisera psykiskt våld. Det handlar också om att titta över hur man kan öka stödet till de kvinnojourer runt om i landet som signalerar att de brottas med otroligt mycket. Det är bara några exempel på sådant vi menar skulle kunna göra skillnad för ganska många kvinnor.

Vill regeringen på allvar att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med samma kraft som gängkriminaliteten hoppas vi såklart att man är beredd att titta på några av de här sakerna. Förhoppningsvis kan det även leda till beslut här i Sveriges riksdag. Vi vill därför uppmana regeringen och ministern att gå från ord till handling. Vi socialdemokrater kommer naturligtvis att stötta detta, för det måste göras betydligt mer när det kommer till mäns våld mot kvinnor.

Slutligen vill jag vända mig till ledamoten Michael Rubbestad: Läs gärna på om vad den socialdemokratiska regeringen införde! Vi skärpte straff och tillsatte utredningar. Vi gjorde otroligt mycket, men jag står ju också här för att jag inte är nöjd. Mer behöver göras, och det har jag försökt ge uttryck för i dag genom att ge exempel på åtgärder som skulle kunna stärka arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

Fru talman! Tack till Anna Wallentheim, som lyft frågan i dag! Tack också till Michael Rubbestad, som deltog i den här viktiga debatten!

Jag vill gärna ta fasta på en av de saker som sagts i debatten. Det är verkligen inte så att våld som utövas mot kvinnor, kanske inom hemmets fyra väggar, är en privat familjeangelägenhet. Det är i högsta grad ett samhällsproblem.

Vi vet att brottsuppklaringen när det gäller mord på kvinnor är väldigt hög. Problemet är att insatserna ägnade att förebygga och förhindra att detta våld över huvud taget får dödlig utgång är alldeles otillräckliga. Mycket av det vi har talat om i dag är ägnat att förändra den situationen så att våldsutsatta kvinnor kan skyddas på ett mycket bättre sätt än i dag och att de män som slår eller är våldsamma i andra avseenden får bära de fulla konsekvenserna av sitt agerande.

Jag tar fasta på mycket av det som regeringen nu gör, som i högsta grad bär handlingens prägel. Det gäller också flera av de goda förslag som lyfts fram när vi blickar framåt. Det måste göras mer. Där är vi överens. Jag är även övertygad om att det som kommer till riksdagen från vårt håll kommer att möta ett väldigt brett stöd här i kammaren. Det är en styrka när vi talar om en så oerhört viktig fråga som just mäns våld mot kvinnor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.