Interpellationssvar - Stärkning av den akademiska friheten - 2024-10-22

Fru talman! har frågat mig hur jag avser att agera för att stärka lärosätenas autonomi när det kommer till deras finansiering, organisering och fördelning av resurser mellan undervisning och forskning.

Akademisk frihet är en viktig beståndsdel i ett demokratiskt och starkt samhälle. Den kan inte tas för given utan behöver aktivt främjas och värnas. Fritt kunskapssökande och fri kunskapsspridning inkluderar att kunna ställa kontroversiella frågor och presentera oväntade resultat utan att till exempel bli utsatt för hat eller hot. För att stärka det straffrättsliga skyddet för utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner föreslog regeringen att straffbestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman ska gälla också om någon förgriper sig mot en utövare av viss samhällsnyttig funktion i hans eller hennes tjänsteutövning. Med utövare av viss samhällsnyttig funktion avses till exempel utbildningspersonal inom skolväsendet och högskolan. Riksdagen beslutade sedan i enlighet med förslaget i juni 2023.

Kärnverksamheten i högskolan är utbildning och forskning. Verksamheten skiljer sig i många avseenden från flertalet andra statliga förvaltningsmyndigheter, inte minst mot bakgrund av principerna om forskningens frihet och akademisk frihet. Regeringen vill därför minska den administrativa överbyggnaden och ge förutsättningar för lärosätena att fokusera på utbildning och forskning. Statskontoret har därför fått i uppdrag att analysera konsekvenserna av universitets och högskolors administrativa uppgifter (U2024/01755). Uppdraget ska redovisas i september 2025.

Utbildningsdepartementet har även nyligen tagit emot ett förslag (Ds. 2024:21) som innebär att en mängd forskning ska undantas från krav på etikgodkännande. Utredningen har gjort en avvägning utifrån vad som är nödvändigt, tillräckligt, ändamålsenligt och lämpligt för att helheten ska tillgodose såväl skyddsbehov som forskningens behov samt för att främja god forskningssed utan att påföra forskningshuvudmän och forskare onödiga administrativa bördor.

Lärosätena har ett viktigt samhällsuppdrag, och medborgarna ska kunna förvänta sig att de resurser som staten avsätter till universitet och högskolor används väl. Universitet och högskolor har stor flexibilitet i hur de kan använda sina resurser. De kan till exempel spara upp till 10 procent av utbildningsanslaget mellan åren. För forskningsanslagen får 100 procent sparas. Det ger goda möjligheter att hantera förändrad efterfrågan på utbildning och långsiktiga förutsättningar för att bedriva forskning.

I Universitetskanslersämbetets rapport Akademisk frihet i Sverige - Regeringsuppdrag om lärosätenas arbete med att främja och värna akademisk frihet (2024) framkommer att Sverige har hög grad av akademisk frihet i en internationell jämförelse. Däremot uppger en tredjedel av de tillfrågade lärarna, forskarna och doktoranderna att deras egen akademiska frihet har utmanats.

Regeringen följer utvecklingen noggrant för att bedöma behoven under kommande år. I den kommande forsknings- och innovationspolitiska propositionen kommer regeringen att presentera den samlade forskningspolitiken. I propositionen kommer det att presenteras beräknade satsningar på forskning om 6,5 miljarder kronor från och med 2028, och regeringen har redan aviserat att de direkta forskningsanslagen till lärosätena höjs. Vidare kommer regeringen att göra samlade bedömningar och prioriteringar av resurser för forskning under de kommande åren, inklusive hur fördelningen av forskningsmedel till universitet och högskolor kommer att se ut.

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att det är glädjande att regeringen delar målbilden. Man säger själv att akademisk frihet är en viktig beståndsdel i ett demokratiskt och starkt samhälle. Den kan inte tas för given utan behöver aktivt främjas och värnas. Så långt är det gott att vi har samma målbild. Akademisk frihet är centralt.

Låt mig påminna om Centerpartiets prioriteringar inom politikområdet: Vi vill värna den akademiska friheten, vi vill se en högre utbildning som är tillgänglig i hela landet och vi vill få mer spets i svensk forskning.

Akademisk frihet - hur ska vi se på det, utbildningsministern? Är det ett knastertorrt ämne för akademiker? Nej, det är det naturligtvis inte. Det är en av våra allra viktigaste friheter. Om vi vill se ett civiliserat samhälle, om vi vill se tillväxt och utveckling, är det helt nödvändigt att den akademiska friheten värnas. Det är så vi får den bästa kvaliteten på forskning, och det är också så vi får de bästa företagen så att Sverige kan växa som land och få skatteintäkter till stärkt sjukvård, stärkt skola och så vidare.

Läget är allvarligt på ganska många djupa plan. Nedgången i den akademiska friheten är sammanlänkad med nedgången för demokratin i vår värld. Nedgången i den akademiska friheten är också starkt sammanlänkad med allt sämre forskningsresultat i Sverige. Vi har haft en nedåtgående trend i tjugotalet år, och jag vågar hävda att den försämrade akademiska friheten är en stor orsak till det.

Tittar vi ut över världen ser vi en minskning i 22 länder de senaste tio åren. Kina, Indien, Mexiko och USA är exempel på länder där den akademiska friheten är på tillbakagång. Sverige ligger lågt i Europa. Svenska lärosäten har en relativt låg organisatorisk och finansiell frihet. Lärosätenas autonomi och den akademiska friheten har ett svagare lagskydd i Sverige än i andra europeiska länder.

Dessvärre har den politiska styrningen av lärosätena i Sverige ökat. Det är djupt olyckligt. Vi ser också en ökad kontroll och en ökad byråkratisering, vilket nyligen redovisades i en djuplodande rapport.

Vi kommer aldrig att kunna lyfta som forskningsnation, eller ens nation, om staten betraktar universiteten som sin utvecklingsavdelning i något slags AB Sverige. Vi kommer aldrig att utvecklas om vi, som på senare tid, ökar den politiska styrningen av våra lärosäten. Situationen är allvarlig, och jag är faktiskt orolig över den förda politiken från regeringen.

I slutet av statsrådets svar meddelar han att regeringen följer utvecklingen noggrant för att bedöma behoven under kommande år. Översatt till vardagssvenska betyder det: Vi ser, men vi kommer inte att göra någonting. Det är olyckligt.

Liberalerna gick delvis till val på att stärka den akademiska friheten. De gick bland annat ut med att grundlagen skulle stärkas. Så här skrev Liberalerna i en debattartikel under valrörelsen:

"Skydda den akademiska friheten i grundlagen. . I en tid när universitet i land efter land utsätts för påtryckningar om att visa följsamhet mot den styrande regimen är detta inte tillräckligt. I kunskapsnationen Sverige ska den akademiska friheten i sin helhet vara grundlagsskyddad."

Fru talman! Mot bakgrund av det jag just har redogjort för skulle jag vilja fråga utbildningsministern: Kommer regeringen att inleda ett arbete med att grundlagsskydda den akademiska friheten? Jag vill även fråga: Kommer regeringen att minska den politiska styrningen av våra lärosäten?

Fru talman! Jag är väldigt glad att Anders Ådahl lyfter upp denna viktiga fråga för diskussion så att vi kan undanröja alla tvivel: Den akademiska friheten i Sverige är stark, men den kan stärkas ytterligare. Inte minst handlar det om de omfattande administrativa och byråkratiska bördor som, kanske i onödan, åligger universitet och högskolor. Dessa bördor tittar nu Statskontoret på för att underlätta deras möjlighet att själva hantera detta. Dessa myndigheter är ju ett unikum bland andra myndigheter vad gäller behovet av styrning, uppföljning och kontroll och hur riksdag och regering väljer att styra. Detta ska vi värna och stärka. Det är en viktig del.

För forskningens frihet är det också viktigt att undanröja alla eventuella byråkratiska delar vad gäller etikprövning, som jag nämnde. Just nu har jag inte mycket mer att säga än att den utredningen är väldigt välkommen. Den ska ut på remiss, och jag vill inte föregripa vad den landar i.

Regeringen jobbar med flera grundlagsfrågor för att stärka skyddet för demokratin i Sverige. Till exempel jobbar vi med att stärka domstolarnas oberoende. Vi arbetar också intensivt med att kunna få in kvinnans rätt till självbestämmande över sin kropp i grundlagen. Vi har alltså ett brett arbete med att stärka demokratin i Sverige.

För Liberalernas del kommer jag i mitt nya uppdrag att driva på för att ytterligare stärka den akademiska friheten. Med det sagt, fru talman, vill jag också vara tydlig med att vi inte kommer att skicka ut resurser i tomma rymden. Vi har fokus och krav på kvalitet. Vi har fokus och krav på att Sverige - och då måste akademin brett vara med och hjälpa till för att vi till exempel ska kunna förverkliga den STEM-strategi som vi nu jobbar med och hoppas snart kunna presentera i nära anslutning till forsknings- och innovationspropositionen - ska kunna bli ett starkare land när det gäller de framtidsfrågor som ligger inbäddade i vetenskapen.

För att nå dit är kravet på forskningsfrihet väldigt starkt. Vi ska aldrig gå tillbaka till den tid när man till exempel ströp forskningen om svensk kärnkraft. Det var rena politiska beslut som inte var bra. Nu ska vi snarare uppmuntra att vi fortsätter att vara ett land som ligger i framkant och kan vara ledande i banbrytande teknik som AI, robotik och allt annat som vi vet är avgörande för Sveriges konkurrenskraft.

Fru talman! Det är glädjande att regeringen jobbar med att öka friheten och grundlagsskyddet för våra svenska domstolar och den juridiska sidan av vårt samhälle. Jag får dock tyvärr inget svar på frågan om regeringen är intresserad av att också få in ett grundlagsskydd för den akademiska friheten. Utbildningsministern får gärna återkomma till det i sitt nästa inlägg.

Vi delar helt klart bild när det kommer till att politiken inte ska vara inne och detaljstyra. Just därför är det så olyckligt att regeringen har slagit in på just denna väg. Vi har sett flera exempel under de två år som regeringen suttit vid makten. Bland annat har tillsättningen av högskolestyrelser varit uppmärksammad.

Det finns dock andra sätt att styra akademin än direktstyrning. De två vanligaste är dels vilket finansieringssystem man har, dels vilken organisering man har i sektorn. När det gäller organiseringen har vi nästan bara förvaltningshögskolor och förvaltningsmyndigheter för forskningen och den högre utbildningen vid våra lärosäten. Det är en ganska olycklig konstruktion, för det gör att man kommer väldigt nära regeringsmakten. Den akademiska friheten är liksom inte frikopplad från politiken.

Men låt oss tala om finansieringen. I budgetpropositionen har regeringen meddelat att man kommer att göra en satsning som fullt utbyggd ger området 6,5 miljarder kronor ytterligare. Tittar man lite noggrannare på den tabellen ser man att universitet och högskolor ska nås av 1,6 miljarder medan Vetenskapsrådet, för att bara ta ett av våra forskningsråd, ska nås av 2,6 miljarder. Vi ser att en mycket större andel går till forskningsråden än direkt till universiteten. Det innebär ju en indirekt styrning, för då kommer forskningsråden, alltså andra än forskarna, att bestämma vad som är viktiga frågor. Det är alltså ett intressant område att borra i.

När vi ändå är inne på satsningarna på området kan jag inte låta bli att nämna att jag råkade komma över Vetenskapsrådets lilla skrift God forskningssed från 2017. Där var åtta punkter uppradade, och den första var: Du ska tala sanning om din forskning. Tänk om vi överförde det till politiken, tänkte jag då: Du ska tala sanning om din politik. Jag blir nämligen lite upprörd när utbildningsministern annonserar forskningssatsningarna som de största någonsin, för det stämmer inte. De är de näst lägsta i de fem senaste forskningspropositionerna. Sett bara till sista året ligger de på plats två. Det stämmer alltså inte, och jag tycker att det är olyckligt. Jag ska inte uppehålla mig mer vid det, men jag vill ändå ha det sagt här i kammaren.

Jag har i stället en annan fråga till utbildningsministern, om hur regeringen har valt att fördela forskningsanslagen till råden i förhållande till direkt till universitet och högskolor. Vi är överens om att akademisk frihet bygger den bästa forskningen; vi ska inte säga stopp till kärnkraftsforskning, sa utbildningsministern. Men då undrar jag: Hur stärks den akademiska friheten av att man ger forskningsråden väldigt mycket mer pengar än man ger direkt till universiteten? Jag får inte den logiken att gå ihop.

Fru talman! Den ganska vedertagna principen är att man mäter satsningen på forskning det fjärde året. Vad blir den nya basplattan? Då tittar man numerärt.

I reella termer är det klart att en tidigare liberal budget eventuellt låg något högre numerärt. Det är viktigt att vi håller oss till sanningen här. Det ska vi nog vara noga med. Men kan vi säga att det är en extremt stor och viktig satsning, Anders Ådahl? Jag fick en nickning till svar, fru talman.

När det gäller basanslagen har vi aviserat att de höjs rejält. Men jag känner väl till den diskussion som finns och att man tycker att basanslagen borde vara ännu större och att mycket mindre ska sökas baserat på kvalitet.

Det finns också andra forskningsfinansiärer. Inte all forskning i Sverige bedrivs vid universitet och högskolor, framför allt inte på universitet. Forskning bedrivs också på många andra ställen. Det är centralt att många är med och bidrar och ser till att Sverige klarar frågorna om framtiden och de stora utmaningarna.

Det är alltså många som är med här, bland annat stiftelser finansierar direkt men också företag, ibland i samarbete och ibland helt utanför såklart. Det är avgörande för framtiden att man har bra forskning. Vi tycker att det är en balanserad nivå. Vi har stort förtroende för forskningsfinansiärerna och för att de med sin prövning, som har pågått i många år, i sin verksamhet ser till att fördela medel baserat på kvalitet.

Efter ett antal årtionden då den högre utbildningen och även forskningen har vuxit är det klart att det måste ligga i framkant. Det är det som gagnar Sverige. Vi kan absolut inte vara bäst på allt - tyvärr. Sverige är ett fantastiskt land. Men vi är 10 miljoner plus. Vi måste fokusera.

Det råkar vara så att till exempel STEM, som jag nämnde tidigare, är avgörande för industrinationen Sverige. Jag vill fortsätta industrialisera Sverige. Det land som är byggt av ingenjörer ska fortsätta byggas av ingenjörer och alla oss andra. Bra och banbrytande tekniska genombrott - oavsett om det handlar om medicin, teknik eller vad det nu är - är avgörande för välståndet i Sverige. Det är det som driver mig, men jag kan lova att det också driver denna regering.

Jag är beredd att titta på varenda fråga för att stärka den akademiska friheten ytterligare, vilket Anders Ådahl också nämnde. Jag upprepar att Statskontoret har fått i uppdrag att analysera hur byråkratin kan minska, fru talman. Fokuset är att öka frihetsgraden. Man ska inte behöva sitta och vända på papper och skicka dem tillbaka till alla möjliga kontroller. Vi ska lita på högskolor och universitet så långt det bara går.

Men förändringen när det gäller etikprövningen kommer också att vara viktig för den akademiska friheten framgent.

Fru talman! Tack för svaret, utbildningsministern! Det är djupt glädjande att vi är eniga om att sanning är något vackert som vi bör hålla oss till. Det tycker jag är en god ingång i de fortsatta debatterna på området.

Jag tror att Centerpartiet, Liberalerna och regeringen i stort är helt eniga. Det är alltså ingen diskussion om att forskning är helt nödvändigt för att Sverige ska kunna växa som kunskapsnation och för att vi ska kunna bygga Industrisverige vidare. Vår unika konkurrensfördel är att vi har en hög kunskapsnivå i samhället, inte minst på våra lärosäten.

Det är inte den bilden som skiljer sig åt. Det som skiljer sig åt är hur man vill nå den största framgången. Där blir utbildningsministern nog svaret skyldig, tyvärr, åtminstone i delar. Han nämner akademisk frihet ett antal gånger, fru talman. Men jag ser inga beslut eller rörelser som ökar friheten dels för lärosätenas chefer, rektorerna, dels för forskarna.

Om vi ska nämna finansieringen en gång till handlar det inte bara om att betydligt mer pengar går till råden. När man söker i konkurrens begär råden dessutom väldigt ofta medfinansiering. Pengarna som går till medfinansiering måste högskolor och universitet ta från basmedlen. Det är alltså dessutom så intrikat att de fria medlen gröps ur ännu mer för de skickligaste forskarna och de skickligaste universiteten. Jag hade gärna sett en reform på området.

Min slutfråga till utbildningsministern blir: Hur kan regeringen arbeta med ett förändrat finansieringssystem för att sätta fart på den oförlösta kraft som finns på våra svenska universitet där man tvingas lyssna på vad råden säger och hålla på med saker som någon annan bestämmer är viktigast?

Fru talman! Den oförlösta kraft som finns där har fått och kommer att få goda förutsättningar, vilket aviserats.

Jag vill dock understryka en annan del när det gäller extern finansiering. Forskare i allmänhet och de mest citerade eller internationellt erkända spetsforskarna i Sverige har, när jag har träffat de här människorna, uttryckt att de känner oro. När de hittar egen finansiering får de se en stor del av sina anslag gå till att på ett helt annat sätt betala universitetens overheadkostnader.

Det finns alltså all anledning att leta efter det perfekta systemet. Det är lite svårt att hitta. Det är klart att det i grunden finns en historisk konflikt. Det finns de som säger att vi ska satsa på breddforskning och som tänker att det finns saker som vi inte vet ännu och kommer att ha nytta av om kanske 10, 20 eller 30 år. Men vi ser också ett antal stora skepp ute på havet som innehåller stora, avgörande frågor för nationen Sverige. Då säger vi att vi ska forska och fokusera på kvalitet och banbrytande tekniker.

Men det är inte det enda vi gör. Vi är fullt medvetna om att underliggande bra forskning inom de, brett uttryckt, så kallade humanioraämnena också är central. När man söker medel för den forskningen präglas det också av kvalitet i mångt och mycket, oavsett forskningsfinansiär.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.