Interpellationssvar - Upprepad brottslighet mot kvinnor - 2024-10-15

Fru talman! Märta Stenevi har frågat mig hur jag och regeringen har resonerat när vi valt att stoppa Flerbrottsutredningens förslag om straffskärpningar samt hur jag avser att agera för att ge personer som är utsatta för mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck upprättelse för de systematiska kränkningar de utsätts för.

Den här regeringen har gjort det till en av sina allra viktigaste uppgifter att återupprätta tryggheten i Sverige. Att det handlar om vår tids stora frihetsfråga blir inte minst tydligt när vi ser den ofrihet som blir följden av våld, hat, hot och kränkningar som drabbar alltför många kvinnor.

Det straffrättsliga systemet har under längre tid lappats och lagats, men inte reformerats som helhet för att möta de samhällsproblem som vi ser i dag i Sverige.

Det är därför som vi nu tar ett helhetsgrepp och genomför en historisk omläggning av hela kriminalpolitiken. Fokus flyttas från gärningsmannen till brottsoffret och det omgivande samhällets behov av skydd. Omläggningen behövs för att möta de kriminella gängens systemhotande brottslighet. Den är också en viktig beståndsdel i arbetet mot annan brottslighet och inte minst när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Reformarbetet bedrivs i hög takt och i flera olika spår. Sommaren 2023 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att se över straffskalorna och reformera systemet med påföljder (dir. 2023:115 och 2023:181). Syftet med uppdraget är att straffskalorna på ett avsevärt bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa.

En specifik fråga som ingår i utredningen är just den så kallade mängdrabatten. I dag kan någon dömas för ett mycket stort antal allvarliga brott utan att maximistraffet döms ut. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Utredningen ska därför föreslå förändringar av reglerna för hur straff vid flerfaldig brottslighet mäts ut. Utredningen ska också lämna förslag som innebär att livstids fängelse ska kunna komma i fråga för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott, även om inget av de enskilda brotten har livstids fängelse i straffskalan.

Som jag har sagt i flera andra sammanhang är Flerbrottsutredningens förslag (SOU 2023:1), den tidigare regeringens utredning om flerbrott, ett steg i rätt riktning. Men de förslagen motsvarar inte vad vi vill åstadkomma. De motsvarar heller inte vad brottsutsatta kvinnor har rätt att förvänta sig. Förslagen har dessutom fått relativt omfattande remisskritik, som bland annat lyft fram att de föreslagna reglerna skulle vara svåra att använda i praktiken. Efter att ha övervägt frågan noggrant har vi valt att inte gå vidare med förslagen. I stället inväntar vi de förslag som den stora breda utredningen om påföljder ska presentera nu till våren. På det sättet kan frågan också behandlas tillsammans med andra förändringar inom ramen för det helhetsgrepp som vi nu tar om straffen.

Regeringen förstärker arbetet mot mäns våld mot kvinnor samt våld i nära relationer, och vi gör det på bred front. Utöver det som jag redan har nämnt pågår exempelvis en översyn av lagstiftningen som gäller kontaktförbud. Det har också genomförts lagändringar som gett stärkt hyresrättsligt skydd för våldsutsatta kvinnor. De innebär att förövaren ska kunna bli av med sin hyreslägenhet samtidigt som den våldsutsattas möjligheter att bo kvar stärks. Under hösten avser regeringen även att tillsätta en utredning som bland annat tar sikte på det ekonomiska våld som förekommer i samband med bodelningar.

Utöver det pågår arbetet med flera åtgärder som vi bedömer kan motverka det dödliga våldet i nära relationer. Bland annat beslutade regeringen nyligen om en lagrådsremiss som handlar om ett ökat informationsflöde till brottsbekämpningen. Där finns viktiga förslag på lättnader i lagstiftningen som gäller sekretess.

Det föreslås bland annat att socialtjänst och hälso- och sjukvård i högre grad ska kunna ge information till polisen vid vålds- och sexualbrott mot närstående. Det är utomordentligt viktigt för att kunna förebygga och förhindra denna allvarliga brottslighet. Regeringen har också beslutat om ett åtgärdsprogram för åren 2024-2026 i syfte att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck och dessutom prostitution och människohandel.

För mig och den här regeringen är det självklart att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med samma kraft som vi bekämpar gängkriminaliteten. I det arbetet finns inget utrymme att sänka ambitionsnivån eller att slå av på takten.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Allra först vill jag kanske något oväntat börja med att ge regeringen beröm. För snart två år sedan stod jag i kammaren och vädjade till statsministern att lägga partipolitiken åt sidan och skyndsamt söka en bred överenskommelse om att skydda barn från umgänge med en våldsam förälder. Lex Tintin är nu på väg att bli verklighet, och för det vill jag tacka statsrådet och regeringen.

Regeringen har också lagt fram flera andra förslag som leder i rätt riktning när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Ett utvidgat kontaktförbud är en sådan viktig åtgärd som Miljöpartiet har drivit länge och som kan rädda liv. Det gäller likaså ett ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Det är bra och viktiga åtgärder, och det ska inte minst statsrådet Strömmer ha all heder av.

Fru talman! Gunnar Strömmer hade inte varit statsråd många veckor när han tog emot Flerbrottsutredningen. I den föreslås förändrade principer för bedömningen av straffvärdet av upprepad brottslighet med en tydlighet som i dag saknas om den samlade skada som brottsoffret lider av de upprepade brotten.

Den så kallade mängdrabatten i den svenska lagstiftningen har under många år debatterats flitigt. I centrum för debatten har ofta diskussionen om lagstiftningens legitimitet stått.

Å ena sidan riskerar ett system som staplar strafflängder på varandra att devalvera systemets trovärdighet. Det rimmar helt enkelt väldigt illa med allmänhetens rättsmedvetande om till exempel upprepade snatterier skulle ge samma påföljd som grova våldsbrott.

Å andra sidan har vi under lång tid haft en situation där upprepade grova brott ges en så kraftig reduktion att förövaren i vissa fall har getts full straffrihet för begångna brott med högt straffvärde i lagstiftningen. Det har med rätta uppfattats som särskilt stötande när det handlar om brott riktade mot enskildas kroppsliga integritet.

Flerfaldig brottslighet är mer regel än undantag när det gäller våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. I de fall där förövaren har en nära relation med brottsoffret har brotten ofta begåtts upprepat och under mycket lång tid.

Många brottsoffer vittnar om hur de upprepade brotten gör ännu större skada än en enskild händelse när de upprepade övergreppen gör kränkningarna av offrets människovärde och integritet större och traumat djupare. Inte sällan är det grova våldtäkter, grov misshandel och mordförsök som brottsoffren har utsatts för.

Den 24 januari 2023 lämnade utredningen Skärpta straff för flerfaldig brottslighet sitt betänkande till regeringen. Där föreslogs ett flertal förändringar för att skärpa straffen vid flerfaldig brottslighet. Pengar avsattes för genomförandet i budgetpropositionen för 2024. Nu är de pengarna borta i budgetpropositionen för 2025, och förslagen har lagts i papperskorgen.

I stället har en gigantisk utredning sjösatts. Den syftar till att förlänga alla påföljder i det svenska rättssystemet på ett bräde. I stället för att rikta in sig på effektiva förändringar med stöd i forskningen gör man i direktivet ett enormt fokusskifte från att förebygga och rehabilitera till ren vedergällning.

Utredningen ska lämna sitt förslag den 31 maj 2025. Jag utgår från att det också kommer att remitteras och att man kommer att följa beredningskraven med tanke på hur stor förändring som man faktiskt föreslår. Min fråga till statsrådet är nu: Kommer det över huvud taget att vara möjligt att genomföra en förändring för flerfaldig brottslighet under den här mandatperioden?

Fru talman! Låt mig inledningsvis svara på den sista frågan rakt upp och ner. Ja, det kommer att vara möjligt. Det är precis så vi planerar våra processer om de breda men helt nödvändiga reformer som vi nu genomför.

Jag vill först ge en eloge till Märta Stenevi för en väldigt relevant och inkännande beskrivning av vad det kan innebära att bli utsatt för en brottslighet som sker om och om igen, och inte sällan när vi talar om mäns våld mot kvinnor med samma förövare.

Den insikten om att brotten och brottens allvar på ett mycket bättre sätt än i dag måste återspeglas i hur de enskilda straffen utformas och hur den sammantagna effekten av flera brott påverkar straffet för den som gör sig skyldig till brotten är en otrolig viktig utgångspunkt för det reformarbete som vi nu ägnar oss åt.

Det är väldigt viktigt att greppet är brett. På väldigt goda grunder diskuterar vi gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, systemhotande effekter och vikten av att gå fram på djupet och på bredden mot den gängrelaterade brottsligheten.

Min utgångspunkt är att det skifte som vi gör är mycket bredare motiverat än "bara" den organiserade brottsligheten. Det handlar om hur man ser på straff och om hur man ser på brottsoffers upprättelse. Min uppfattning är att lagstiftningen som den har varit utformad under väldigt lång tid i Sverige har haft ett alltför ensidigt fokus på just gärningsmannen och omständigheter runt gärningsmannen och på det sättet i alltför hög grad har osynliggjort brottsoffret, brottsoffrets upplevelse, brottsoffrets berättigade förväntan på upprättelse och det omgivande samhällets behov av skydd mot allvarlig brottslighet.

Det är med dessa ingångsvärden som vi nu tar ett brett grepp om straffen. Det handlar inte alls om något slags onyanserad vedergällningsinstinkt utan tvärtom om ett brottsofferperspektiv också långt bortom de förödande konsekvenser vi ser av gängens kriminalitet. Det gäller inte minst de frågor som vi nu talar om - mäns våld mot kvinnor - där det är helt riktigt att den ordning som vi har ärvt inte på något sätt lever upp till de förväntningar som brottsutsatta kvinnor bör kunna ha på det omgivande samhällets respons och reaktion på våldet.

När det gäller just mängdrabatten - en fråga där Moderaterna har drivit på under den tid i alla fall jag har varit politiskt medveten, i ungefär 40 år - fanns det tillkännagivanden i riksdagen i frågan från 2015. Det dröjde tyvärr väldigt lång tid innan frågan adresserades av den tidigare regeringen; det skedde med en utredning som tillsattes 2021, alltså i slutet av den andra mandatperioden av den förra regeringens tid vid makten.

Det är helt riktigt att jag tog emot resultatet av den. Skälet till att vi avsatte budgetmedel var att vi hela tiden har haft instinkten att om det ligger det bra grejor på bordet så ska vi göra någonting av det. Men en närmare analys av utredningsresultatet och inte minst den väldigt omfattande kritik som kom från remissinstanserna om att det här är ett återhållsamt och krångligt system som kommer att bli väldigt svårt att använda i praktiken gjorde att vi i stället valde att hantera frågan i det bredare reformgreppet, allt i syfte att få till stånd en riktig upprättelse för de kvinnor som drabbas av detta våld och för att på riktigt skydda det omgivande samhället från den allvarliga brottsligheten.

Jag är övertygad om att vi kommer att få sådana förslag redan vill våren, och sedan ska vi skyndsamt genomföra dem i syfte att skapa både ett skydd för utsatta kvinnor och en möjlighet till ordentlig upprättelse för den som utsätts för upprepad brottslighet.

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att om man på grund av remissinstansernas synpunkter kan lägga hela utredningen i papperskorgen är det minst sagt modigt att våga lova att man kommer att kunna klara att bereda en så här stor utredning på mindre än ett år för att skapa en förändring.

Jag måste också erkänna, fru talman, att jag blir lite besviken och också ganska orolig. Statsrådet har många gånger och vid många tillfällen talat om regeringens fokus på mäns våld mot kvinnor, och man gör som sagt vissa värdefulla insatser som man ska ha all kredd för. Men att frågan skulle ha samma tyngd inne på Regeringskansliet som till exempel gängkriminaliteten kan jag bara inte se i praktiken.

Den utredning som man har tillsatt är som sagt enorm, och skulle regeringen gå vidare med det man har beställt kommer det i praktiken att innebära att alla straffskalor kommer att röra sig uppåt dramatiskt. Skärpta straff har i sig ingen preventiv effekt; det är beforskat i decennier, lika länge som justitieministern har varit politiskt medveten, vilket han naturligtvis vet.

Däremot skulle en så stor förändring få konsekvensen att kostnaderna för kriminalvården och rättssystemet ökar lavinartat samtidigt som möjligheterna till effektiv vård och rehabilitering minskar. Redan i dag håller Sis och kriminalvården på att i snabb takt förändras från ett system som förr arbetade effektivt mot återfall i brottslighet till plantskolor för nya yrkeskriminella. De pengar som går in i ett ineffektivt, amerikaniserat vedergällningssystem är samtidigt pengar som inte kan läggas på förebyggande arbete eller på skydd till våldsutsatta. Samtidigt som regeringen öser pengar över ett system som inte gör jobbet drar man ju åt svångremmen för de kvinnor som tvingas fly.

För att tala klarspråk: Tio års ständiga straffskärpningar har inte gjort särskilt mycket nytta, för de har inte följts upp med förebyggande arbete. Att dra ned på skola och vård för att lägga pengarna på längre straff är kortsiktigt och ett rent hån mot dem som drabbas av kriminaliteten. Ännu mer provocerande blir detta när regeringen sänker skatten för höginkomsttagare samtidigt som man drar ned på bostadsbidraget för dem med lägst inkomster och hotar med att sänka riksnormen för försörjningsstödet för den som inte kan jobba, till exempel på grund av skyddade uppgifter och hot.

För många av de kvinnor som drabbas av våld är konsekvenserna enorma. Att lämna en destruktiv relation innebär för de allra flesta att ekonomin slås sönder. Men regeringens budget innehåller inget stöd till de drabbade och ingen förstärkning av traumavården värd namnet. Det är små, symboliska satsningar på bup som försvinner i de stora behoven i regionerna. Det finns ingen kompensation för skenande hyror, och skattesänkningen för en ensamstående mamma som arbetar i hemtjänsten är kanske en hundralapp. Det man däremot lägger tiotals miljarder på är de män som redan tjänar allra mest.

Fru talman! Jag vill fråga statsrådet när regeringen i stället kommer att lägga pengar på att stötta våldsutsatta kvinnor och deras barn, satsa pengar på deras vård och börja finansiera ett förebyggande arbete värt namnet. När kommer regeringen att börja lyssna på sina myndigheter, på forskningen, på brottsoffer och på brottsoffers familjer och börja lägga resurser på att stoppa våldet innan det händer i stället för efter?

Fru talman! Så länge Märta Stenevi höll sig till ämnet för dagen, nämligen ingången för varför det är viktigt att göra någonting åt mängdrabatten, kände jag både stor respekt och stor sympati för Märta Stenevis inlägg. Men om vi nu ska bredda debatten och möjligtvis ägna oss åt ett ömsesidigt ansvarsutkrävande tar jag väldigt gärna även den diskussionen.

Sanningen är ju den att nu händer allt på det här området. Det är kontaktförbuden, och det är det starka hyresrättsliga skyddet för de våldsutsatta kvinnorna. Det är straffreformer på riktigt, till exempel möjligheten att utdöma livstidsstraff för dem som upprepat ägnar sig åt grova våldtäkter, även om inte det enskilda brottet föreskriver livstid i fängelse.

Allt detta gör vi, och då har vi inte ens kommit till civilrättens område.

Vi nämnde initialt vikten av att säkerställa att barn inte ska behöva ha umgänge med en förälder som slår - det hänger i regel ihop med ett våld som drabbar utsatta kvinnor. Vi har bodelningarna som det har talats om i decennier men inte hänt någonting med, inte heller under de åtta år som Märta Stenevi utövade inflytande över regeringsmakten. Där kommer vi äntligen att tillsätta en utredning. Det är något som civilsamhället har slagits för i decennier, och nu kommer det.

Man kan möjligtvis säga att glappet mellan retorik och praktik sällan har varit så stort som när det kommer till S-MP-regeringen under de föregående åtta åren. Möjligtvis är vi lite mer lågmälda retoriskt, men när det kommer till den praktiska handlingen råder det ingen tvekan om att det äntligen finns en regering som kan trovärdiggöra att kampen mot mäns våld mot kvinnor i alla fall kommer i närheten av den kamp som politiskt har förts mot den organiserade brottsligheten under senare år, även om den kampen också har varit alldeles för otillräcklig, och därför rätar vi upp även den.

När det kommer till de här viktiga frågorna kan man till att börja med säga att det inte är helt logiskt att efterfråga högre och längre straff för män som slår och samtidigt säga att straff inte har någon annan effekt än vedergällning. Straffen är en utomordentligt viktig del både av upprättelsen för brottsoffret och för skyddet av det omgivande samhället. Det är klart att det har en preventiv effekt när vi säger att män som exempelvis våldför sig grovt på kvinnor vid upprepade tillfällen ska vara inlåsta på livstid eller få det tidsobestämda förvaringsstraff som vi nu har fått utredningsförslag på.

Samhällsskyddet är ju hela motivet för den typen av förändring av straffen, för vi vet att om vi låser in riktigt farliga personer kommer de inte att ha möjlighet att begå nya våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor och andra som drabbats av detta. Det är alltså självklart att det har en preventiv effekt, och det trodde jag, utöver brottsofferupprättelsen, var ett viktigt ingångsvärde i hela diskussionen om vikten av att komma åt den orättfärdiga och väldigt ineffektiva mängdrabatt som har präglat systemet så här långt.

När det gäller det breda greppet vill jag avslutningsvis säga att det är som om vi bara kan ta en fråga i taget i det här landet. Det är den organiserade brottsligheten, och sedan adderar vi nu på väldigt goda grunder mäns våld mot kvinnor.

När jag har fått den mycket svepande kritiken från vänsterhåll, inklusive Miljöpartiet, om att vi skulle ägna oss åt något slags allmän repression utan att komma med precisa ändringar av straffen har det ofta kommit från Socialdemokraterna som har sagt att vi bara ska fokusera på gängen. Då har jag undrat hur det är med de våldsutsatta kvinnorna. Ska vi inte arbeta för deras upprättelse? Nu talar vi om dem, och det välkomnar jag mycket.

Men hur är det med ungdomarna som utsätts för de våldsamma och förnedrande rånen? Hur är det med annan form av misshandel eller skadegörelse, intrång i människors allra heligaste, det vill säga hemmet? Är inte det brottslighet som förtjänar en upprättelse för brottsoffren? Självklart. Och det är det som motiverar vårt bredare grepp om straffen.

Fru talman! Det är relevanta frågor som statsrådet lyfter, och det är intressant att fundera över hur utredningsdirektivet ser ut. I de direktiv till den utredning som statsrådet hänvisar till slår man fast vissa kriminalpolitiska utgångspunkter för det uppdraget. Det är en tre sidor lång text där man lägger ut texten om gängkriminalitet, rån och välfärdsbrott.

Fru talman! Låt mig framhålla det stycke som handlar om mäns våld mot kvinnor i de kriminalpolitiska utgångspunkterna för jätteutredningen: Även mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

Även mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

Det är så mycket utrymme som det strukturella våldet mot kvinnor får i utredningen. Det är nio ord. Och det verkar också vara så regeringen ser på mäns våld mot kvinnor, det vill säga något som också är viktigt. Tack för det!

I regeringens budget straffas kvinnor som flytt undan våld ekonomiskt, medan rika män får miljarder. I regeringens budget finns inte resurser till vården, skolan eller stöd för brottsoffer. I regeringens budget är kvinnor med låga inkomster inte värda något reformutrymme, och i regeringens rättspolitik är våldet mot kvinnor ett sent påkommet tillägg.

Fru talman! Frågan jag måste ställa mig efter den här debatten är, tyvärr, ändå vad en kvinnas liv egentligen är värt i Tidöregeringens Sverige.

Fru talman! Jag tackar Märta Stenevi för möjligheten att diskutera de viktiga frågorna i dag.

Jag välkomnade verkligen starten på debatten, och jag tänkte, ärligt talat, att ingången i diskussionen var en atypisk generositet. Jag tänkte att det möjligtvis var ett uttryck för frågornas betydelse och vikten av att hitta breda överenskommelser om sådant som verkligen är kritiskt för enskilda människor och för vårt samhälle i stort. Sedan tog det bara något inlägg så känner jag snarare igen upplägget på debatterna.

Saken är den att i stället för att räkna direktiv kan det också vara värt att titta på output och resultat. Det är en realitet. På ett och ett halvt år har vi levererat mer på området än vad den regering som Märta Stenevi ingick i under åtta år levererade under de åren.

Nu kommer kontaktförbuden. Nu kommer alltså det starka hyresrättsliga skyddet för de våldsutsatta kvinnorna. Kvinnan ska bo kvar, och den man som slår ska kastas ut. Nu kommer en riktig förändring av straffen, så att de återspeglar brottets allvar i straffmätningen. Nu kommer det en riktig förändring av mängdrabatten. Nu kommer regler som innebär att den som begår upprepade grova vålds- och sexualbrott, den som är farlig, kommer att låsas in på livstid, även om inte straffet för ett brott i det enskilda fallet föreskriver livstids fängelse.

På civilrättens område kan tilläggas att barn inte ska behöva växa upp med en förälder som slår eller har slagit den andra föräldern. Frågan om bodelningar tas med.

I fråga om det psykiska våldet tog vi också över ett utredningsförslag med en riktig intention, men det fick svidande remisskritik för att inte fungera i praktiken. Nu tar vi hand om det också.

Låt handlingarna avgöra vem som levererar på området. Då vågar jag påstå att om vi kan hålla samma tempo framöver som vi har gjort de första 18 månaderna kommer våldsutsatta kvinnor att ha ett avgjort bättre läge om vi ses igen om ett halvår, 12 månader eller 2 år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.