Interpellationssvar - Fn:s rekommendationer och krav på regeringens funktionsrättspolitik - 2024-06-19

Herr talman! Nadja Awad har frågat mig vilka åtgärder inom svensk funktionsrättspolitik som jag och regeringen kommer att vidta för att leva upp till FN:s rekommendationer och krav.

Regeringens funktionshinderspolitik tar sin utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, bland annat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och är en del i arbetet för ett mer jämlikt samhälle där människors olika bakgrund eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället.

När Sverige tillträdde konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ansågs svensk rätt stå i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. Det konstaterades samtidigt att mycket återstår att göra i det funktionshinderspolitiska arbetet innan Sverige på alla punkter kan anses uppfylla de åtaganden och krav som konventionen innebär men att konventionen skulle utgöra ett viktigt måldokument i detta arbete.

Det nationella målet för funktionshinderspolitiken har nu konventionen som utgångspunkt. En viktig del i regeringens arbete är strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken. Strategin gör det möjligt att följa utvecklingen och att bedöma om vidtagna åtgärder bidrar till genomförandet av konventionen.

Strategin är också en av de positiva saker som kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning lyfte fram i de sammanfattande slutsatser och rekommendationer som Sverige fick den 22 mars 2024.

Hur rekommendationerna ska omhändertas bereds inom Regeringskansliet. Vi har översatt dem till svenska och även gett ett uppdrag till Myndigheten för delaktighet att informera berörda myndigheter, regioner, kommuner, det civila samhället samt andra relevanta aktörer om rekommendationerna. I slutet av maj hade jag även ett möte med funktionshindersorganisationerna så att organisationerna fick möjlighet att ge sin syn på vilka rekommendationer som de ansåg var mest prioriterade.

Sverige är på många sätt ett föregångsland för arbetet med rättigheter för personer med funktionsnedsättning, men regeringen är medveten om att det också finns delar som kan bli bättre. Kommitténs rekommendationer till Sverige är ett viktigt bidrag i det arbetet.

Sedan regeringen tillträdde har åtgärder vidtagits på flera olika områden för att komma till rätta med de många samhällutmaningar som Sverige står inför och som bland annat berör personer med funktionsnedsättning. Stora satsningar har gjorts exempelvis på utbildningsområdet men även på hälso- och sjukvårdsområdet och inom äldreomsorgen. I vårändringsbudgeten för 2024 föreslås också att ytterligare medel tillförs arbetet med unga som varken arbetar eller studerar under 2024, där personer med funktionsnedsättning är överrepresenterade.

Individuella stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och assistansersättning är också viktiga insatser för att personer med funktionsnedsättning ska uppnå möjlighet till jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Den personliga assistansen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet.

Regeringen följer noga utvecklingen av de lagändringar som trädde i kraft 2023 i syfte att stärka rätten till personlig assistans för personer med psykiska funktionsnedsättningar, för personer i behov av egenvård och för barn. Inspektionen för socialförsäkringen och Försäkringskassan har också fått i uppdrag att följa utvecklingen av reformen.

Regeringen har även vidtagit åtgärder som syftar till att stärka och utveckla arbetet med att förebygga och motverka välfärdsbrottslighet och förekomsten av oseriösa aktörer inom omsorgen. Denna typ av brottslighet är viktig att bekämpa, inte minst eftersom den kan innebära att personer med funktionsnedsättning utnyttjas och inte får det stöd de har rätt till.

Herr talman! Jag vill inleda med att tydliggöra varför jag över huvud taget efterfrågade den här debatten. Anledningen är de strukturellt horribla livsvillkor som människor med funktionsnedsättningar har i Sverige.

För det första tvingas personer med funktionsnedsättningar till vissa boende- och levnadsarrangemang, och därmed lever de i institutionsliknande miljöer. Det kan innebära att man måste dela personer som ger stöd och service med andra, och man saknar kontroll över vem som ger stödet, när det ges, var det ges och på vilket sätt det ges. Det kan röra sig om avgiftsfri ledsagning, bostadsanpassning, goda hjälpmedel som inte är belagda med avgifter, färdtjänst eller personlig assistans.

Vi vet att det sker nedskärningar inom stöd och service på grund av besparingskrav, kostnadssänkningar, domstolsavgöranden, Försäkringskassans tolkningar av svensk lag och allmänt dåligt utformade lagar. Försäkringskassan och kommuner genomför ofta integritetskränkande undersökningar för att bedöma behov av stöd, som klockning av hur lång tid det tar att gå på toaletten eller att duscha. Rättighetsperspektivet saknas över huvud taget. Oavsett vilket begränsar det friheten och möjligheten att leva ett självbestämmande liv, och det har stora konsekvenser för människors livsvillkor.

För det andra löper personer med funktionsnedsättning större risk att leva i fattigdom, i synnerhet kvinnor. Trots att vi lever i ett välfärdssamhälle - även om det också nedmonteras just nu - är ekonomisk otrygghet en verklighet. För att vi ska minska fattigdomen måste funktionshindersperspektivet inkluderas i alla åtgärder som rör socialförsäkringssystemen, arbetsmarknaden och utbildningsmarknaden.

För det tredje får personer med funktionsnedsättning inte det stöd de behöver för att identifiera vilka vårdbehov de har eller för att upprätthålla en god hälsa. Dålig tandhälsa är mer än dubbelt så vanligt bland personer med funktionsnedsättning som hos övrig befolkning. Väntan på vård för barn och unga med psykisk ohälsa är lång.

För det fjärde saknas tillräckliga rättsmedel till enskilda för att de ska kunna kräva upprättelse för diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen tolkar den svenska lagen mycket restriktivt när det gäller aktiva åtgärder mot bristande tillgänglighet, och anmälningar leder sällan till en bedömning eller till ersättning för diskriminering. Många gånger saknas också nödvändiga anpassningar, och juridisk hjälp är ofta för dyr.

Det finns mycket att rabbla upp, herr talman, men med anledning av den problembild jag ändå har presenterat för socialtjänstministern undrar jag följande:

Hur länge anser statsrådet att en blind eller synskadad person ska hållas institutionslikt isolerad i sitt hem innan det är nog?

Hur länge ska ett barn med en funktionsnedsättning vänta tills hen får särskilt stöd samt de hjälpmedel och anpassningar i skolan som de behöver och enligt skollagen har rätt till?

Hur mycket diskriminering ska en person med funktionsnedsättning utsättas för innan det stoppas?

När är en inkomst för låg för dem med funktionsnedsättning? Hur mycket gratisarbete ska en person med funktionsnedsättning få göra inom daglig verksamhet innan det går för långt? Vad är en för låg lön för en personlig assistent?

Hur många minuter tycker statsrådet att en assistansberättigad ska behöva uppge till Försäkringskassan att hen behöver för att gå på toa eller duscha?

Hur länge ska en person med funktionsnedsättning leva med psykisk och fysisk ohälsa innan den får adekvat vård?

Frågan är helt enkelt: Håller socialtjänstministern med om den problembild som jag har presenterat?

Herr talman! Jag tackar Nadja Awad för hennes starka engagemang för en väldigt utsatt grupp människor i vårt samhälle. Jag har tidigare varit i Nadja Awads situation, det vill säga i opposition och oerhört frustrerad över att det i ett fantastiskt välfärdsland som Sverige finns så oerhört mycket kvar att göra när det gäller de här utsatta grupperna. Jag välkomnar därför att den här debatten kommer till och att vi ser ett så starkt engagemang i flera olika partier.

Det är klart att mycket av den beskrivning som Nadja Awad ger gäller en situation som har funnits under väldigt lång tid. Jag är glad att jag bland annat har funktionsrättsorganisationerna, som jag kan arbeta väldigt nära och föra en dialog med. Inte minst den dialog som Sverige hade med FN resulterade i en rad rekommendationer. När vi hade möte den 29 maj föregicks det av att jag bjöd in och bad organisationerna att särskilt pinpointa de delar av rekommendationerna som de ser att vi behöver arbeta särskilt med. Det arbetet utgör nu en grund.

Jag är glad att det uppmärksammades att vi har agerat snabbt med att översätta rekommendationerna och faktiskt börjar med att involvera funkisorganisationerna i det arbete vi gör. Det är nämligen något de själva anser görs i alldeles för liten utsträckning. För att vi ska veta att vi gör rätt saker - det kan handla om en digitaliseringsstrategi, om utformning av skolan och om många andra av de saker som Nadja Awad lyfter - är det en självklarhet för mig att de ska vara involverade i de här processerna.

Därför har jag säkerställt att det när vi träffas, vilket vi gör fyra gånger per år, är deras önskemål om vilka statsråd som ska delta som hörsammas. Därför har en lång rad statsråd presenterat de förändringar som sker inom deras område och hur de avser att gå vidare på olika områden. Det har bland annat handlat om digitaliseringsstrategin med minister Erik Slottner. Det har handlat om skolminister Lotta Edholms frågor, liksom arbetsmarknadsminister Johan Pehrsons och så vidare.

Det är nämligen så här: Jag har det övergripande ansvaret i regeringen - så är det - men varje minister är ansvarig för sitt respektive område i den svenska regeringen. Så har det varit även tidigare, så det är inget unikt för den här regeringen. Men vi tar uppgiften på stort allvar, och det är därför vi nu arbetar med en rad olika frågor. Jag ser dock att rekommendationerna kommer att vara en viktig utgångspunkt för hur vi arbetar vidare.

Jag ser också framför mig att det här är långsiktiga frågor, och jag välkomnar att övriga riksdagspartier finns med i arbetet framåt. LSS och alla delar i funktionshinderspolitiken och funktionshindersfrågorna handlar nämligen om rättighetsfrågor. Det handlar om att kunna leva ett självständigt, inkluderat liv i samhället, precis som vem som helst, och där ser vi att det just nu faktiskt till och med backar på vissa områden.

Jag ska också vara öppen och ärlig och säga att jag är bekymrad över till exempel de siffror som visar att allt färre personer får ledsagning. Den statistiken visar sitt tydliga språk. Socialstyrelsen har gjort en rapport och inkommit med förslag om hur vi ska åtgärda detta, och det är frågor som just i detta nu bereds på olika sätt i Regeringskansliet. Det försiggår alltså ett arbete med just de frågor som Nadja Awad har tagit upp här.

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Det gör mig glad att ministern välkomnar debatten och att det verkligen uppskattas att vi i mångt och mycket delar den problembild jag gav.

Ministern säger att regeringen sedan den tillträdde har vidtagit åtgärder på flera olika områden för att komma till rätta med de många samhällsutmaningar som Sverige står inför och som berör personer med funktionsnedsättning. Jag tänker då att FN har rekommenderat ungefär tio åtgärder som man gärna vill se att Sverige vidtar. Jag kan nämna dem för de tittare och lyssnare som följer oss i den här debatten.

Det handlar om att ändra hur funktionshinder definieras i lagar och politik för att bättre matcha människorättsmodellen för funktionshinder. Man rekommenderar även att Sverige helt och hållet ska uppfylla de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna enligt konventionen. Konventionen ska göras till en del av svensk lag, och det ska göras en systematisk översyn av lagar, riktlinjer och förordningar för att ta reda på vilka lagändringar som behövs för att leva upp till konventionen.

FN nämner även att det ska upprättas handlingsplaner som grundar sig på mänskliga rättigheter och att samordningen mellan regioner och kommuner i deras arbete med att genomföra konventionen ska förbättras. Det ska inrättas ett slags mekanism på nationell nivå för att övervaka hur regionerna och kommunerna genomför konventionen.

FN nämner också att de gärna vill att Sverige ska förbättra möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att överklaga beslut och kräva sina rättigheter när kommuner och regioner inte följer konventionen. Även formerna för nära samråd med organisationer som representerar personer med funktionsnedsättning, som ministern var inne på, och organisationers möjligheter att medverka i genomförandet av konventionen ska utvecklas.

Sist säger FN att diskrimineringslagen behöver ses över så att den ger uttryckligt skydd mot diskriminering på flera grunder, inklusive intersektionella former av diskriminering.

Jag uppskattar att ministern säger att rekommendationerna bereds inom Regeringskansliet och att man i slutet av maj hade möte med funktionshindersorganisationerna för att ge dem möjlighet att ge sin syn på vilka rekommendationer som är mest prioriterade. Men det jag ändå får som fråga är ifall vi har fått reda på någonting om tidsplanen för när åtgärderna ska presenteras samt vilka av åtgärderna som ska prioriteras. Jag kan tänka mig att vi kommer att behöva ha flera debatter framöver för att få reda på hur det går till i Regeringskansliet, men om socialtjänstministern kunde säga något om tidsplanen skulle det uppskattas.

Nu när Vänsterpartiets Maj Karlsson är här i kammaren och lyssnar på debatten vill jag också nämna att det finns ett flertal liggande utredningar som Vänsterpartiet har banat väg för och som Maj Karlsson har varit flitig i att genomföra, till exempel huvudmannaskapsutredningen och tolktjänstutredningen.

Skolfrågorna ligger inte på ministerns bord, men det finns även en utredning som rör barn och elever med funktionsnedsättning i förskola och skola. Det är viktigt att regeringen plockar upp dessa.

För tillfället utreds också föräldraavdraget inom personlig assistans. Det har visat sig att det görs för stora avdrag, vilket leder till att barn med funktionsnedsättningar inte får den assistans de behöver.

Skulle socialtjänstministern kunna säga någonting kort om dessa utredningar och hur tidsplanen ser ut för dem?

Herr talman! Det var mycket som ledamoten begärde att jag skulle besvara på fyra minuter! Jag ska svara på så mycket jag kan.

Jag vill inledningsvis säga att jag ser fram emot fler debatter. Min avsikt är att det ska finnas en så stor transparens som möjligt i detta arbete. Jag ber dock om en viss förståelse. Det har kommit ganska omfattande inspel från de olika funkisorganisationerna när det gäller rekommendationer och vilka rekommendationer man prioriterar, och det är ett ganska omfattande arbete som nu sammanställs. Vi utgår från de önskemål som funkisorganisationerna har och de prioriteringar som de gör.

Jag vill också säga att det är en viktig utgångspunkt att vi börjar med inkludering av de organisationer som har den största kunskapen och som har såväl brukare som anhöriga representerade i sin grupp. Om det är några som verkligen lever nära hur förhållandena ser ut i den så kallade verkligheten där ute är det dessa organisationer. Därför tror jag inte att det bästa är att vi sitter och fnular med detta på departementet, utan det är bättre att vi gör det i samarbete med dessa organisationer.

Tidsplanen för det här är väldigt svår att presentera i dag; vi får återkomma till den. Detta möte har precis hållits. Nu sitter vi med en sammanställning av både det som står i rekommendationerna och de prioriteringar som funktionshindersorganisationerna har gjort.

Jag vill särskilt lyfta fram situationen för barn, som är - och alltid har varit - särskilt ömmande för mig. Vi kan konstatera att barn med funktionshinder är överrepresenterade oavsett vilken statistik vi tittar på. Det kan handla om situationer i skolan och om att vi inte har en skola som möter barnen utifrån deras behov i tillräckligt stor utsträckning. Det kan också handla om våld i nära relationer, där vi ser att barn med funktionshinder har en kraftig överrepresentation.

Därför är detta viktiga och prioriterade frågor. Vi arbetar med detta över flera departement och med full kraft för att säkerställa att vi ska kunna komma fram med förslag. Vi har flera utredningar, till exempel Tryggare hem för barn och Fredrik Malmbergs utredning, som har en rad förslag avseende strategier när det gäller våld mot barn. Det är två andra utredningar som nu bereds.

En del av arbetet är att hålla samman detta så att det inte blir för många olika spår och så att det inte blir stuprör. Det gäller att vi får en politik och reformförslag som ger effekt i grunden.

När det gäller det statliga huvudmannaskapet är jag väldigt glad över att Maj Karlsson och jag har arbetat tillsammans i socialutskottet under många år. Vi har till och med lagt fram ett förslag till utskottsinitiativ tillsammans. Det var väldigt roligt att få en så kraftfull majoritet i kammaren för förslaget om statligt huvudmannaskap. Efter att Socialdemokraterna som sista parti ställt sig bakom det statliga huvudmannaskapet, vilket skedde för ett tag sedan, finns det i dag en kraftfull majoritet för att jobba för detta.

Det här är en av de prioriterade frågor där vi ser att vi måste komma bort från den kommunarrest som många upplever att de befinner sig i när det gäller kommunal assistans. Vi måste göra om det till ett fungerande statligt huvudmannaskap. Detta arbete pågår. Utredningen har haft ett omfattande remissförfarande, och det finns en hel del synpunkter. Vi omhändertar dessa och ska försöka att i närtid omsätta dem till förslag som leder mot ett statligt huvudmannaskap. Stort tack till Maj för en del av detta arbete!

Herr talman! Jag tackar åter ministern för svaren.

Vi kan konstatera att vi är överens om att vi tycker att det är akut att regeringen stärker funktionsrättskonventionens rättsliga ställning på många olika sätt. Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att Sverige gör konventionen till lag, utvecklar klagomålsmekanismer och tillför resurser för att aktivt involvera den funktionsrättspolitiska rörelsen i beslut.

Jag kan respektera att ministern inte kan presentera någon tidsplan just nu, men det är ju två år kvar av Tidöregeringens styre innan dess förtroende prövas på nytt i de nationella valen 2026. Det är mycket som behöver göras för att personer med funktionsnedsättningar ska uppleva att Tidöregeringen kämpar för deras friheter, möjligheter och rättigheter att leva ett självbestämt liv. Detta är ju någonting som har legat i många år, så det är inte bara aktuellt för den här regeringen utan har varit det även för tidigare regeringar.

Människor ska inte tvingas leva i institutionsliknande miljöer på grund av nedskärningar i det stöd och den service de har rätt till. Människor ska inte behöva leva i fattigdom eller på existensminimum. Människor ska få adekvat vård i tid, och de ska inte bli diskriminerade.

Jag kommer absolut att vilja följa upp Tidöregeringens arbete för att leva upp till funktionsrättskonventionen och de tio rekommendationer som FN har gett.

Jag kan ställa en fråga till: Tror ministern att någonting skulle kunna presenteras före det nationella valet 2026 vad gäller någon av de här rekommendationerna som skulle förbättra dessa människors liv?

Herr talman! Jag tackar Nadja Awad så mycket för denna, tycker jag, fina diskussion om gemensamt engagemang när det gäller att vi måste förändra situationen för många av de mest utsatta grupperna i samhället.

För mig som moderat är LSS-lagstiftningen väldigt viktig. Den är ju en frihetsreform, och den kom till genom en borgerlig regering. På något sätt gör detta att jag som moderat känner ett extra ansvar att säkerställa att vi efterlever den. Det är min utgångspunkt när jag arbetar med dessa frågor. I detta ingår naturligtvis att människor ska ha självbestämmande och kunna utforma var de bor.

Det är väldigt viktigt att skilja den institutionsvård som ledamoten tog upp från de särskilda boenden som i dag fungerar väldigt fint och som också lyfts fram av funktionsorganisationerna som goda exempel på fina och bra boenden där man har möjlighet till självbestämmande. De präglas också av hög kvalitet. Till åhörare som eventuellt reagerar på detta vill jag säga att de boendeformer vi har präglas av hög kvalitet och väldigt fina insatser från den personal vi har.

Jag är en otålig person, och jag skulle önska att saker och ting hände mycket fortare. Utifrån de prioriteringar som vi nu kommer att sammanställa och utgå från i vårt arbete ska vi dock naturligtvis åstadkomma en förändring på detta område före valet 2026. Här är det statliga huvudmannaskapet en av de absolut viktigaste frågorna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.