Herr talman! I slutet av kammardebatten den 17 april 2024 gjorde Miljöpartiets ledamot Mats Berglund ett gripande inlägg om den stora baltiska invandringen som skedde för 80 år sedan. Då kom det ungefär 40 000 baltiska flyktingar till vårt land, av vilka kring 30 000 stannade i Sverige. Det var den i särklass största utomnordiska invandring som någonsin registrerats i svensk historia.
Ledamoten Berglund är barn till en av dessa tiotusentals flyktingar som lämnade sitt hemland inför sovjetstyrkornas offensiv mot Nazityskland 1944. Hans då fyraåriga mamma samt två av hennes systrar var med på den farofyllda resan över Östersjön mot Sverige. Minnet av den terrorregim som Sovjetunionen upprättade vid ockupationen av de baltiska republikerna 1939-1940 var skrämmande nog för att föranleda en formlig massflykt från Estland, Lettland och Litauen.
I Sverige var inte alla glada över att balterna sökte sig hit. Till exempel ville Sveriges kommunistiska parti helt enkelt utvisa alla 30 000 balter till Stalins terrorvälde. Jag vet inte om Vänsterpartiet någonsin har bett om ursäkt för vad partiet ville göra med balterna när det hette Sveriges kommunistiska parti, men om det inte är så vore det hög tid att göra det nu.
Herr talman! Med tanke på dagens integrationsproblem kan det vara intressant att reflektera ett ögonblick över denna invandring, som i dag uppfattas som mycket lyckad ur integrationssynvinkel. I det avseendet kan man påpeka, som historikern Maija Runcis har gjort, att balternas framgångsrika integration har osynliggjort gruppen och att vi på det viset har förlorat en viktig migrationspolitisk referenspunkt.
Till att börja med är det värt att påminna om att det på den tiden rådde en oförblommerad assimilationspolitik som skulle krocka med balternas vilja att upprätthålla en egen identitet och bevara sitt kulturarv, inte minst inför det sovjetiska hotet att utplåna balternas nationella särart. Viljan att gå en egen integrationsväg ogillades starkt i ett Sverige där den etnisk-kulturella homogeniteten betraktades som en självklarhet.
Särskilt provocerande var balternas och i synnerhet den största flyktinggruppens, esternas, anspråk på att kunna ha skolor där deras språkliga och identitetsmässiga arv bevarades. Välkänd är en ledare i Dagens Nyheter från den 3 juli 1945 där följande kan läsas: De balter som vill stanna här får finna sig i att undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd med det får den väl söka sig ett nytt land.
I detta sammanhang är det relevant att påpeka att esterna utan någon som helst offentlig finansiering redan under lägervistelsen 1944-1945 hade startat 43 skolor där drygt tusen barn gick. Därefter startade man egna skolor i Stockholm, Göteborg, Helsingborg och andra svenska städer. Vidare upprättades runt om i landet 56 kompletteringsskolor som på kvällarna eller helgerna gav barnen det som den svenska skolan inte kunde eller ville ge dem, det vill säga en koppling till den egna historien och identiteten. Bara på 1950-talet fick de estniska skolorna ett stöd från det offentliga, om än begränsat. Deras roll i att främja de unga balternas framgångsrika skolgång kunde inte längre förnekas.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migrationsfrågor
Så småningom blev balterna en naturlig del av Sverige, men inte för att de tvingades till det utan för att de gick sin egen väg, inte den som andra hade tänkt att de skulle gå. Det var samma integrationsväg, mångfaldens väg, som en gång vallonerna hade gått i 1600-talets och 1700-talets Sverige eller för den delen svenskarna i Amerika. Sanningen är att assimilationspolitiken, till skillnad från assimilationen som en långsiktig intergenerationell process, aldrig har fungerat. Den skapar bara motstånd.
Herr talman! Vilka var då de villkor, utöver beslutsamheten att bygga en egen integrationsväg, som gjorde balternas resa i Sverige till en framgångssaga? Att närmare titta på dessa villkor kan hjälpa oss att begripa de problem som vi har upplevt under de senaste decennierna, då utanförskapet och utslagningen har blivit en trist verklighet för stora delar av flera nyinvandrade grupper.
Fyra villkor förefaller vara avgörande i detta sammanhang:
Det fanns gott om arbete, inte minst relativt enkla jobb som kunde utföras även om man hade bristfälliga kunskaper i svenska språket. I början av 1950-talet var två tredjedelar av balterna i Sverige industriarbetare.
Man hade en relativt stark utbildningsbakgrund - de baltiska republikernas utbildningsväsenden var bland de bästa i världen under mellankrigstiden.
Vägen mot ett utbrett bidragsberoende fanns då inte som ett alternativ, inte heller den integrationsindustri som senare skulle få till uppgift att lägga livet till rätta för invandrarna.
Sist men inte minst fanns en kulturell närhet som på ett naturligt sätt gjorde att den mångfald som balterna skapade inte utvecklades i konflikt med det svenska samhällets grundvärderingar.
Herr talman! Balternas lyckade integration är mångfaldens väg, den typ av mångfald som liberalt sinnade personer gärna vill se blomma upp i Sverige. Men den förutsätter att man bedriver en realistisk migrations- och integrationspolitik som tar hänsyn till de villkor som underlättar eller försvårar integrationen. Om man inte gör så är risken stor att det växer fram en dystopisk och konfliktalstrande mångfald.
I dagens djupt splittrade Sverige, där parallellsamhällena är en hotande del av verkligheten, finns det ett skriande behov av gemensamhet och en överordnad identitet som samlar oss alla som nation, men i ett land som präglas av stor mångfald kan detta inte nås genom en assimilationspolitik som syftar till att utplåna olikheterna.
Vår uppgift är, för att säga det på ett bibliskt sätt, att skilja agnarna från vetet. Vi måste vara stenhårda mot den mångfald som hotar det fria och demokratiska samhällets sammanhållande fundament men samtidigt öppna anpassningsvägar för alla dem som vill bejaka en annorlunda etnisk-kulturell identitet på det vis som balterna en gång gjorde.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migrationsfrågor
Herr talman! Låt mig nu övergå till de motioner som behandlas i betänkandet. Det handlar om ett stort antal motioner som resulterat i 39 reservationer, vilka med all tydlighet visar den splittring som råder bland oppositionspartierna på detta område liksom så många andra. Detta är intressant i sig, eftersom det åskådliggör att det i dag bara finns en samlad och genomförbar migrationspolitik, nämligen den som de partier som bildar regeringsunderlaget förfäktar.
Herr talman! Jag kommer nu att lyfta fram den kontrast som finns mellan Vänsterpartiets och Socialdemokraternas kommittémotioner och som belyser oppositionens fundamentala splittring i migrationsfrågor. Låt mig börja med att kort summera några av de förslag som återfinns i de kommittémotioner som Vänsterpartiet har presenterat.
En regularisering bör införas för de personer som under en längre tid levt i Sverige oavsett tidigare uppehållsrättslig status, det vill säga även om de från början till slut var helt illegala i vårt land.
Rätten till familjeåterförening ska stärkas. 18-årsregeln vad gäller barnens rätt att återförenas med föräldrarna ska avskaffas.
Vi bör återgå till de migrationsbestämmelser som gällde fram till 2016 med permanent uppehållstillstånd som huvudregel.
Asylvisum ska utfärdas för de personer som vill komma till Sverige för att söka asyl.
Transportöransvaret avskaffas, och så vidare.
Herr talman! Bland annat Frontex, som är EU:s gränsbevakningsstyrka, ska reformeras och sedan avvecklas.
Herr talman! Jag tror inte att jag behöver göra denna lista ännu längre för att man ska förstå att om denna politik skulle genomföras skulle vi få en migrationskris som skulle överträffa den som vi upplevde 2015-2016.
Jag undrar om Vänsterpartiets företrädare har funderat på de oändligt långa köerna som skulle bildas utanför de svenska ambassaderna och konsulaten runt om i världen med människor som vill söka asylvisum.
Jag undrar också om vänsterpartisterna begriper den mäktiga signaleffekt som förslaget om en regularisering av alla de personer som har befunnit sig i Sverige under en viss tid skulle innebära. Om en sådan regularisering genomfördes, vem skulle då kunna övertyga både potentiella migranter och människosmugglare om att inte fler regulariseringar skulle ske i framtiden?
Herr talman! Jag övergår nu till att kort betrakta Socialdemokraternas kommittémotion.
Vill Socialdemokraterna göra någonting av det som deras tänkbara samarbetspartner i en eventuell regering vill göra? Inte alls. Socialdemokraterna står i princip för samma restriktiva migrationspolitik som regeringen och Sverigedemokraterna föreslår.
Socialdemokraterna vill exempelvis avskaffa EBO, intensifiera arbetet med återvändandet, införa språk- och samhällskunskapskrav för att kunna få permanent uppehållstillstånd, och de vill inte alls återgå till den lagstiftning som var i kraft fram till 2016.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migrationsfrågor
Herr talman! Frågan man ställer sig är: Med vilka partier tänkte Socialdemokraterna regera? Varken Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Centerpartiet accepterar deras migrationspolitiska paradigmskifte. Det vore bra om väljarna fick någon klarhet i dessa inte alls oväsentliga frågor.
Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag.
(Applåder)