Fru talman! Häromdagen var det en intressant artikel på DN Debatt undertecknad av SKR:s chefsekonom och chefen för hälso- och sjukvårdsavdelningen. De pekade på att det var väldigt mycket positivt med svensk sjukvård. Den har en hög produktivitet och så vidare. Men i slutfasen kommer man till att vi har en riktigt stor utmaning, och det är väntetiderna. Det är så svårt att komma fram i den svenska sjukvården. Det är detta som vi debatterar.
Riksrevisionen har gått igenom det som har gjorts hittills av regeringar, och det har inte varit framgångsrikt. Denna regering kommer inte heller med någonting som kommer att vara framgångsrikt; låt mig säga det.
Väntetider låter väl inte så allvarligt om man får vänta när man ska uträtta ett ärende eller någonting annat. Men väntetider i vården får väldigt allvarliga konsekvenser. Det innebär en patientrisk att stå och vänta på att få en första bedömning på en vårdcentral eller att stå och vänta på att få en första bedömning av en specialistläkare på ett sjukhus, eller i värsta fall att få vänta på en operation. Det kan få väldigt svåra medicinska konsekvenser.
Fru talman! Dessutom har det en annan lika allvarlig effekt, skulle jag vilja säga. Och det är att det ökar klyftorna i samhället. De som alltid tar sig fram om det finns köer är de som har kontakter eller kontanter.
För många år sedan besökte jag en stad i Sverige där man hade öppnat en akutmottagning på kvällstid. Där fick man betala uppåt 1 000 kronor för ett besök. Jag sa då till den som drev denna mottagning att det väl bara kan vara överklassen i stan som har råd att betala 1 000 spänn för att någon ska titta på ett sjukt barn. Då sa han: Nej, överklassen - domaren, åklagaren och de andra - kan alltid se till att få en tid hos en läkare samma dag. Den som kommer hit är den ensamstående mamman från en förort som inte har lyckats få en tid för en bedömning av sin sjuka treåring, trots att hon har legat på.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården
Det är detta som är det mycket allvarliga med den stora brist som vi har i svensk sjukvård, nämligen att väntetiderna är för långa. De innebär medicinska risker för patienterna. Dessutom ökar klyftorna i samhället vad gäller sjukdom. Det är därför som man måste göra någonting åt detta.
De åtgärder som den tidigare regeringen har ägnat sig åt, som överenskommelser med SKR, har inte haft någon större effekt. Ytterligare resurser har vi tillfört sedan 90-talet. Och det var någon som räknade ut att det är 50-55 miljarder som man har tillskjutit till regionerna för att de ska göra någonting åt köerna.
Fru talman! Det krävs i stället strukturella åtgärder. Man kan arbeta effektivare i svensk sjukvård. Jag har tidigare i denna kammare tagit upp ett av många exempel. Det gäller just höftoperationer. I Sverige varierar antalet. Jag frågar alltid ortopedchefer som jag träffar hur många höfter de opererar per operationssal och dag. Jag får svaret: två, tre, fyra och till och med fem. Det beror inte på att man har mer resurser när man opererar fem höfter i stället för två, utan det beror på att man arbetar effektivare. Det betyder inte att man springer fortare, inte att man struntar i att gå på toaletten eller att man inte tar någon lunch, utan man arbetar betydligt effektivare.
Det är där som tänket från den nuvarande regeringen blir så fel. Man inrättar då ett centralt, nationellt effektiviseringskansli som ska få fram denna utveckling.
När jag besöker ett sådant ställe som opererar fyra höfter per dag brukar jag säga att det måste vara en kö av människor som vill komma dit och se hur man jobbar när man är så effektiv. Men man säger att det nästan inte är några alls som kommer på studiebesök.
Effektivisering kan aldrig beordras uppifrån, utan det är där som det krävs strukturella förändringar. Det finns flera sådana på bordet. Det är obegripligt för mig att denna regering inte plockar de lågt hängande frukterna. En sådan är att ge patienterna makt. Det är i dag i princip omöjligt för en patient som ska operera höften att få reda på hur lång väntetiden är på de fem olika sjukhus som finns i patientens närhet. Det går inte att få fram denna information. Den är väldigt noga dold.
Dessutom är det inte möjligt för en patient att få fram enkla kvalitetsparametrar. Det är klart att det för mig inte bara är viktigt att operationen sker relativt snabbt, utan jag vill också opereras på ett ställe där det är bra kvalitet. Denna information finns inte heller tillgänglig.
Under januariavtalets tid fick vi fram pengar för att lägga upp ett sådant register. Uppdraget gavs till och med till SKR och Inera. Men detta projekt sköts i sank av andra krafter. Pengarna fanns, och uppdraget från regeringen fanns. Men projektet lades ned. Ge denna information till patienterna! Det skulle bli ett enormt tryck i att se till att det blir förändringar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården
Det andra är att se till att det skapas långsiktiga förutsättningar för vårdaktörer. Det skulle man till exempel kunna göra genom en enkel ändring i patientlagen där man säger att patienter inte bara har rätt att välja öppenvård i hela landet, som i dag, utan också rätt att välja slutenvård. Det skulle kunna innebära att sjukhuset i Oskarshamn kunde börja planera långsiktigt för att öka sin kapacitet. De kanske inte har några problem att få tag i kompetent folk och så vidare, men de måste ju veta de långsiktiga spelreglerna.
Det är också där förslaget från Tillgänglighetsdelegationen, som den socialdemokratiska regeringen tog fram och som den här regeringen nu dessutom rullar vidare, är så helt feltänkt. Plötsligt skulle det alltså finnas ledig kapacitet någonstans just nu, och man ska då bara kunna ringa från Norrbottensregionen och säga: Hallå, vi behöver operera tio knän. Var finns det ledig kapacitet i landet? Det säger sig självt att detta inte kommer att ha någon effekt alls, annat än att ge sysselsättning åt några som ska jobba i kansliet på Kungsholmen.
Fru talman! Jag är oerhört besviken över att varken den tidigare eller den nuvarande regeringen tar det här problemet på allvar. Inte minst hade jag förväntat mig betydligt mer av Kristdemokraterna än att man i denna debatt, precis som när sjukvårdsministern var här i kammaren, står och upprepar att man kommer att göra precis detsamma som Socialdemokraterna har gjort under många år och att man inte är beredd att göra några strukturella förändringar - inte minst med tanke på det höga tonläge man hade i valdebatten. Det var olagligt långa köer. Det var kriminellt långa köer. Nu är köerna längre, men ingenting händer.
Jag vill, fru talman, yrka bifall till reservation 4.
