Interpellationssvar - Sveriges agerande i förhandlingarna om lbi - 2024-04-19

Fru talman! Lorena Delgado Varas har frågat mig vilka skäl som ligger till grund för att Sverige inte deltar aktivt i förhandlingarna om LBI eller verkar aktivt för att ge EU ett förhandlingsmandat samt på vilket sätt jag och regeringen ser att säkerställandet av mänskliga rättigheter kan garanteras av stater utan bindande internationella regler.

Låt mig börja med att konstatera att näringslivet har en mycket viktig roll att spela i arbetet för en hållbar utveckling. Svenska företag ligger redan i framkant i det arbetet. Den här regeringen tror på en fungerande marknadsekonomi som motor för en hållbar ekonomisk och social utveckling. En förutsättning är gemensamma spelregler kring mänskliga rättigheter och miljö för att undanröja oseriösa aktörer.

Regeringen har en tydlig förväntan på att svenska företag och deras verksamhet inte ska orsaka, bidra till eller vara kopplad till övergrepp eller kränkningar av mänskliga rättigheter, oavsett var de verkar. Företagen ska följa rådande lagar men även beakta internationella riktlinjer, särskilt OECD:s riktlinjer om ansvarsfullt företagande för multinationella företag och FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter.

Men låt mig vara väldigt tydlig. Det är fortsatt staten som har det primära ansvaret att respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna. Sverige har lagstiftning som ställer höga krav på respekt för mänskliga rättigheter, i enlighet med de internationella MR-konventioner vi har anslutit oss till. Dessa omfattar även företag i Sverige. Detsamma gäller flera andra europeiska länder.

Regeringen har följt förhandlingarna i LBI och närvarat vid de olika förhandlingsrundor som hållits sedan 2015 men företräds av EU:s utrikestjänst, som samordnar deltagandet och EU:s inlägg. Förhandlingstexten har diskuterats vid de årliga förhandlingsmötena, och även om vissa förbättringar kan noteras har processen fortsatt svagt stöd inom FN:s medlemsstater. Sverige har därför medverkat till en handlingslinje med konstruktivt men restriktivt deltagande från EU vid förhandlingarna.

Sverige och EU har genomgående haft reservationer avseende mervärdet av en rättsligt bindande konvention. Om nuvarande konventioner, regelverk och riktlinjer gällande mänskliga rättigheter följdes skulle stora förbättringar ske.

En stor del av frågorna i konventionsutkastet bedöms falla under EUkompetens. Sverige och andra medlemsstater har därför efterfrågat en djupare rättslig analys och en gemensam färdplan för EU:s agerande, men för sådan analys behöver EEAS ha ett formellt förhandlingsmandat, vilket varken de eller kommissionen ännu begärt.

EU är globalt ledande i att främja företags ansvar att respektera mänskliga rättigheter, även i sin verksamhet utanför EU. Efter slutförd förhandling väntar nu antagande och genomförande av det nya EU-direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet, som bygger på FN:s vägledande principer och OECD:s riktlinjer om ansvarsfullt företagande och vägledningar för tillbörlig aktsamhet.

För Sverige har det varit viktigt att få till stånd ett direktiv där de administrativa bördorna för företagen blir proportionerliga och ändamålsenliga i förhållande till de nya reglernas syften. Med de ändringar som gjorts under förhandlingen bedöms den slutliga texten leva upp till den målsättningen. Direktivet blir ett viktigt och balanserat instrument för att främja företagens respekt för mänskliga rättigheter. Det förväntas bidra till EU:s arbete med förhandlingarna om FN-konventionen och kan utgöra grund för ett framtida förhandlingsmandat även om det finns områden i konventionstexten som inte täcks av EU-direktivet.

Sammanfattningsvis är regeringen tveksam till om FN-processen skapar förutsättningar för att uppnå en effektiv konvention som förstärker det globala skyddet mot företagsrelaterade kränkningar och övergrepp av mänskliga rättigheter. Det finns snarare en risk för att staters ansvar för att respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna undergrävs. Vi kommer fortsatt att verka för att alla stater tar sitt ansvar för mänskliga rättigheter och att svenska och andra länders företag respekterar dessa, inte minst genom UD:s arbete inom internationell handel, exportfrämjande, utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter.

Jag får än en gång påminna om vad gruppledarna enats om när det gäller klädkod - att kläder med politiska budskap inte ska bäras i kammaren. I kammaren är det det talade ordet som gäller. Detta hoppas jag att ledamoten respekterar.

Fru talman! Jag önskar att det talade ordet alltid respekteras.

Tack, ministern, för svaret! Jag hör att ministern uttrycker hur viktiga mänskliga rättigheter är och att först och främst stater bär ansvaret. Samtidigt ser vi gång på gång överträdelser som ofta inte får konsekvenser och att de drabbade alltför ofta inte får rättvisa.

Jag vill förtydliga vissa saker och kanske söka vidare svar från ministern.

För det första täcker det lagligt bindande avtalet LBI ett spektrum som inte täcks av nuvarande lagar och avtal. Förutom att det skulle vara ett instrument för de drabbade för att få rättvisa gentemot svenska företag och speciellt transnationella företag skulle det vara ett otroligt viktigt verktyg för att täcka de oerhört omöjliga konstruktioner som de transnationella företagen har byggt upp för att kringgå ansvar.

För det andra är de instrument som finns i dag inte bindande. Det är väl det som har varit problemet inom handelspolitiken - att man inte vågar ställa lagligt bindande krav, som faktiskt skulle möjliggöra att detta följs på riktigt.

Ministern lyfter att svenska företag ligger i framkant när det kommer till mänskliga rättigheter. Då tänker jag att detta snarare är positivt för svenska företag. Jag menar: Vilka företag kan se detta som en konkurrensfördel, om inte svenska företag? Och vilka företag kommer att behöva förändra sitt sätt att arbeta för att följa lagkraven, om inte de transnationella företagen? Det borde ligga i regeringens intresse att delta aktivt i förhandlingarna och att få igenom detta, om man värnar om de svenska företagens intresse.

Det har gjorts studier där man jämfört due diligence och LBI som visar att de snarare kompletterar varandra. Båda behövs för att få ett komplett ramverk när det gäller ansvar för mänskliga rättigheter i fråga om näringslivet. Ändå har regeringen varit med om att urvattna förslaget om due diligence, och man har inte varit aktiv i arbetet med bindande avtal för att förstärka ansvarstagandet. Detta gör att regeringen inte riktigt är med på att det här behöver förändras och förbättras.

Jag undrar också: Hur ska stater kunna garantera sina medborgares mänskliga rättigheter om gruvföretag som förgiftar mark och vattendrag, som människor lever av, avvecklar sin verksamhet i landet och flyttar tillgångar, som skulle kunna användas till sanering, till ett syskonbolag i ett annat land? Det är detta man vill åt med LBI.

Det här är ett verktyg för att stater ska hålla transnationella företag ansvariga. Jag tänker att det skulle vara gynnsamt också för Sverige, eftersom vi ser att vi kommer att få ett ökat antal gruvföretag här i Sverige.

Jag skulle helt enkelt vilja få svar på varför man inte ser det positiva i dessa förändringar. Man försöker snarare hitta det negativa eller så vill man inte ens delta.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag uppfattade en tendens till replik till talmannen gällande de regler som gruppledarna har enats om. Jag noterar det.)

Fru talman! Tack, Lorena Delgado Varas, för interpellationen! Den berör väldigt viktiga ämnen. Det är helt avgörande att inte minst våra svenska företag alltid sköter sig och, så att säga, hanterar frågor och risker som finns kopplade till olika investeringsprojekt på ett ansvarsfullt och långsiktigt sätt.

Vi från den svenska regeringens sida stöder arbetet i FN och även i OECD, ska man veta, för det sker arbete också där. Det gäller arbetet med att utveckla olika typer av standarder för en regelbaserad global handel - det var precis det vi diskuterade i den tidigare interpellationsdebatten - men också för ett ansvarsfullt företagande.

Jag är övertygad om att det är en stor konkurrensfördel för Sverige som land just att vi har ett väldigt gott renommé i den här delen.

Ingenting är svart eller vitt. Det är klart att det kan finnas fördelar med att ha en FN-konvention. Det kan finnas en potential att, så att säga, förstärka det globala skydd som finns. Då är det viktigt att rättsligt bindande instrument bygger på det konsensusramverk som FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter utgör. Det är också viktigt och egentligen helt avgörande att de regler som i så fall framförhandlas inom FN är praktiskt genomförbara och att de är långsiktiga och får avsedd effekt.

En ny konvention som inte är helomfattande eller som inte ens är förankrad hos merparten av FN:s medlemsländer menar vi inte är rätt väg att gå, för en sådan konvention kommer inte att få genomslag.

Det är också viktigt att komma ihåg att vi lever i en tid då hela MR-systemet är under attack. Vi behöver anstränga oss mer för att försvara och genomföra de olika typer av ramverk för mänskliga rättigheter som redan finns snarare än att skapa nya normer.

Om nuvarande regelverk följdes skulle väldigt stora förbättringar ske. Det är också en av anledningarna till att Sverige uppmanar men också på olika sätt hjälper länder att genomföra FN:s i dag vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter.

Sedan kan man notera att flera av de länder som är allra mest pådrivande för en konvention - Ecuador, Kuba, Pakistan, Sydafrika och Venezuela - saknar egna nationella handlingsplaner. I någon mening börjar arbetet här hemma också.

Det finns en risk som jag tycker att man ska uppehålla sig vid. I grund och botten är det staterna som har ansvar för att respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna. Det finns en risk att staters ansvar med en sådan här lösning skulle undergrävas.

Jag är stolt som utrikeshandelsminister över att vi har många världsledande svenska företag med ett otroligt gott renommé i fråga om detta. Överallt i världen dit jag åker för att främja svenskt företagande och svenskt entreprenörskap får jag höra detta. Jag är övertygad om att det också är en väldigt stor konkurrensfördel för Sverige, inte bara i dag och tidigare utan också framöver - när vi nu till exempel i vår handelsstrategi lägger grunden för ett ökat och mer framåtlutat främjande inom grön omställning eller digitalisering.

Fru talman! Det är bra att ministern erkänner att det kan finnas positiva delar i detta och att det kan vara en konkurrensfördel för svenska företag. Ministern lyfter att det behöver vara praktiskt genomförbart. Då tänker jag att det är ytterligare ett argument för att vi borde delta aktivt i detta.

Jag tänkte återgå till ministerns första svar, där ministern pekade på att det är staters ansvar att respektera, skydda och förverkliga mänskliga rättigheter. Där är vi helt överens. Men ministern uttrycker oro för att LBI på något sätt skulle riskera att undergräva staters ansvar. Jag tänker att det vore nyttigt för oss alla att höra exakt hur LBI skulle undergräva staters ansvar. Tankegångarna hänger inte riktigt ihop.

Jag tänker att det som riskerar att undergräva staters ansvar är avsaknaden av verktyg, instrument och bindande internationella mekanismer som gör det möjligt att hålla transnationella företag, som i dag ibland till och med är starkare än stater, juridiskt ansvariga. För det behövs mycket mer än det vi har i dag.

Ministern bekräftar att Sverige och EU haft reservationer avseende mervärdet av LBI. Han bekräftar också att frivilliga konventioner, regelverk och riktlinjer inte följs. Jag undrar: Hur kommer det sig att man då har försvagat det som finns på bordet? Varför väljer man att titta bort när man bygger upp någonting som finns på bordet? Jag skulle vilja ha svar på de två frågorna.

Fru talman! Detta är ganska tekniskt och juridiskt, och det är en fråga där man hållit på i ett antal år. Det är mycket som talar för att det kommer att fortsätta så.

Om man ska ta ett lite mer övergripande perspektiv i detta har vi resonerat ungefär som följer. Det är avgörande att företag tar ett stort socialt ansvar. Våra svenska företag gör det, vill jag säga. Vi är ofta i en klass för sig. Det kan finnas enskilda företag som inte gör det. Men som land har vi väldigt mycket att vara stolta över. Så är det.

Vi tar också som regering frågan om mänskliga rättigheter, och också frågan om mänskliga fri- och rättigheter, på väldigt stort allvar. Sedan är frågan hur ett internationellt ramverk eller regleringar för detta ska se ut.

Vi har pekat på två perspektiv i detta. I grund och botten är det stater som har ett ansvar för att reglera sina egna företag, precis som vi gör i Sverige. Det är svensk lagstiftning som styr hur man verkar i Sverige.

Där kan man bara konstatera att många av de länder som i dag mest driver på för det internationella ramverket inte har hanterat frågorna på hemmaplan än. De börjar lite i fel ände i den delen.

Det andra är att vi ska ställa oss frågan: Om vi ska hitta en internationell lagstiftning eller ett ramverk om detta, hur säkerställer vi att det blir långsiktigt och transparent och att det omfattar de länder som vi vill att det ska omfatta? Annars blir lagstiftningen inte verkningsfull i den delen.

Det spelar inte så stor roll om det bara är några länder som skriver under på något sådant om väldigt många, och kanske till och med de länder där problemen är som allra störst, väljer att stå utanför.

Vi har resonerat som så att vi följer de förhandlingar som sker. Det har vi gjort under flera år. Det är som jag sa EU som företräder unionens medlemmar på området. Men det finns väldigt mycket som man kan göra redan under tiden.

En sådan sak är att fler länder borde ta ett ansvar som stater för sin lagstiftning. Men det gäller också att de olika ramverk och konventioner som redan finns på området efterlevs. Det är kanske egentligen steg ett i detta innan man tar ett sådant här stort kliv framåt, eller i vilken riktning man nu tycker att det går.

Fru talman! Ministern menar att stater måste ta ansvar och att de länder som driver detta är länder som kanske inte själva har stiftat lagar för att deras företag ska följa mänskliga rättigheter och så vidare.

Men det är svårt för sådana länder att kunna stå emot både handelsavtal som de ser ut i dag och de transnationella företagens konstruktioner. Vi måste erkänna att vi lever i ett samhälle där de starkaste ekonomiska aktörerna är företagen.

De har otroligt mycket makt både genom kapitalet, såklart, och genom de olika handels- och investeringsavtal där man har mekanismer för att skydda företagsinvesteringar.

Man går till och med längre. Om vi tittar på till exempel Chiles handelsavtal gäller det först och främst mineralförsörjningen till Europa mer än att det ska vidareutveckla eller förbättra sina möjligheter till att stärka sitt land genom företagande.

Det blir en omöjlig situation för sådana länder att hantera. Då kanske det behövs ett internationellt lagligt bindande ramverk som stöttar dem i detta för att ordningen är sådan.

Vi har transnationella företag som i dag har mycket mer kapital och mycket mer makt än enskilda länder. Det kan vi inte bortse från.

Fru talman! Som jag sa är det inte svart eller vitt. Det finns både för och nackdelar oavsett vilken väg man väljer.

Det kan vara härligt att man någon gång kan tycka lika. Jag kan i varje fall känna viss sympati för utgångspunkten som kommer från Lorena Delgado Varas. Det är såklart inte alltid lätt för ett väldigt litet land att ha en lagstiftning som riktar sig till väldigt stora företag. Det finns en del internationella exempel, ofta ganska historiska, där det har blivit problem. Chevron är naturligtvis ett sådant fall som ofta brukar nämnas.

Sedan finns det ett annat perspektiv. Det är att den typ av konventioner som man ska underteckna måste vara allomfattande. De måste fungera och omfatta just rätt länder i detta. Annars finns det en risk att det blir väldigt tandlöst. Det blir också ett sätt för länder att inte behöva göra sitt eget arbete, för de kan alltid peka på någon annan. Det gäller särskilt i det läget där det redan finns rätt mycket av just internationella riktlinjer och regleringar för detta.

En sådan sak man kan peka på är OECD:s riktlinjer om ansvarsfullt företagande för just multinationella företag, där skyddet för utsatta personer och grupper stärktes. Det gäller till exempel avseende fackliga rättigheter och människorättsförsvarare. Regeringen deltog aktivt i uppdateringen av dem. Tittar man i vår nya utrikeshandelsstrategi ser man att det lyfts in som väldigt tydliga delar där.

Vi följer arbetet. Vi företräds som sagt av EU. Vi står också i nära dialog med många andra medlemsländer om hur en fortsättning framåt eventuellt ska kunna ske.

Tack, Lorena Delgado Varas, för interpellationen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.