Fru talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret. Jag vill såklart gärna fortsätta lite med min detaljerade redogörelse för utmaningarna med Rättsliga rådets arbete vad gäller aborter. Jag tvivlar inte en sekund på att vi är eniga om att abortlagstiftningen är bra med de gränser som finns. Det är viktigt med fri abort fram till vecka 18. Jag tvivlar inte heller på att Socialstyrelsen följer ordningen. Det är jag helt säker på. Frågan är väl just om ordningen är bra. Är det här verkligen en rimlig ordning att fortsätta ha 50 år efter att den fria aborten infördes i Sverige?
Rättsliga rådet består som statsrådet sa av domare, läkare, specialistläkare, sakkunniga, kuratorer och allmänföreträdare, det vill säga oftast riksdagsledamöter. Av dessa personer är det ändå bara vissa - specialistläkare i obstetrik och gynekologi, kuratorer och vissa sakkunniga - som har expertis just i abortfrågan och erfarenhet av att möta målgruppen. Men allas röster i rådet väger lika tungt. Det kan till exempel, anser jag, ifrågasättas varför de politiska representanterna har rösträtt. Att domaren, en person utan klinisk expertis, har utslagsröst menar jag också är problematiskt. Lekmannens plats i Rättsliga rådet betyder i praktiken att en politiker som kanske motsätter sig grundläggande aborträttigheter har rösträtt i enskilda ärenden.
Det görs inte någon uppföljning av avslagen och hur det går för kvinnorna och för barnen som så småningom föds. Det saknas alltså empiri gällande vilken effekt lagstiftningen och dess implementering faktiskt har. Det saknas också statistik på hur många kvinnor som får sin ansökan beviljad andra gången efter avslag första gången.
Aborten är alltså fri fram till och med vecka 18. Sedan har vi diskussionen om vad som om synnerliga skäl finns kan beviljas fram till och med vecka 21 plus sex dagar, fram till viabilitet, det vill säga livsduglighet. Gränsen för livsduglighet är för närvarande 22 fulla graviditetsveckor, men det kan förändras genom en medicinsk utveckling.
Konferenser hålls varje termin med de medlemmar i rådet som deltar i abortbesluten. Här diskuteras och skapas en övergripande praxis för rådet, men inga protokoll förs. Om protokoll skulle föras skulle de bli offentliga handlingar. Det kanske skulle vara till hjälp, såklart med anonymisering av enskilda fall. Men här är återigen ett exempel på hur det brister i dokumentation och förutsägbarhet.
Under de här konferenserna kan veckogränser justeras för hur man i Sverige ska definiera livsduglighet, som utgör den bortre gränsen för abort enligt abortlagen. Men detta görs utan insyn och utan att argumenten protokollförs.
Abort efter vecka 18 av medicinska skäl godkänns enligt praxis i princip alltid. Det handlar för det mesta om fosterskador som upptäcks under den senare delen av graviditeten. Om kvinnan däremot vill genomgå abort av det som kallas för sociala skäl, det som vi diskuterar här i dag och som är kopplat till hennes livssituation och hennes bedömning att hon av olika skäl inte kan ta hand om ett barn, får hon allt oftare avslag.
Det här är en utsatt grupp. Det kan röra sig om kvinnor som är hemlösa, är fast i missbruk, lever i en hederskontext eller lever i en våldsam relation och först i vecka 19 får möjlighet att söka abort för en oönskad graviditet. Då är risken allt större att de här läkarna och politikerna och domaren som kvinnan aldrig har träffat tycker att hon måste bära, föda och uppfostra ett barn, trots att det kan röra sig om en kvinna i svåra livsomständigheter.
Jag är fortfarande intresserad av att höra lite mer om vad statsrådet anser om situationen.