Fru talman! Eftersom försvarsministern i den tidigare interpellationsdebatten välkomnade också andra än de som för stunden jobbar med försvarspolitik att engagera sig i försvarspolitiken och delta i debatterna kunde jag inte låta bli att begära ordet för att säga ett par saker om det som diskuteras just nu. Det handlar om Försvarsmaktens betydelse och Försvarsmaktens roll i hela samhällsuppbyggnaden.
När man pratar om försvarsförmåga är det lätt att bara fundera på hur de väpnade styrkorna ska utrustas, vad de ska omfatta och vem som ska bidra. Vi pratar om regementen, vi pratar om luftvärnssystem, vi pratar om artilleri och vi pratar om allmän värnplikt.
På senare tid har också den civila beredskapen blivit viktig, i och med det oroliga säkerhetsläge som vi lever med. Vid sidan av de väpnade styrkorna måste vi också ha en civil förmåga, så att civilbefolkningen kan överleva och omhändertas i händelse av att olyckan är framme och Sverige utsätts för ett väpnat angrepp.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
De två delarna är ganska naturliga när man pratar om försvarsförmåga. Men det finns även en tredje del, som är helt avgörande - det visar inte minst kriget mellan Ryssland och Ukraina. Det handlar om motivation, om försvarsvilja. Det handlar om människors vilja att stå upp för och försvara sin rätt att leva på sitt sätt och försvara sitt land.
Om de väpnade styrkornas förmåga är 10 och den civila beredskapen är 10 men motivationen är 0 blir ju 10 x 10 x 0 ingenting. Men om de väpnade styrkornas kvalitet är 5 och den civila beredskapen är 5 men också försvarsviljan är 5 blir det ju 125. Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort detta.
Eftersom vi båda har jobbat inom försvarspolitiken tidigare och haft mycket med varandra att göra vet jag ungefär hur försvarsministern tänker. Jag vet att försvarsministern förstår värdet av försvarsviljan och att den också måste finnas.
Om man ska bygga och skapa försvarsvilja menar jag att också Försvarsmakten måste vara en del av samhället. Försvarsmakten kan inte leva som en egen ö. Det kan inte ens vara, som - om jag får spetsa till det lite - försvarsministerns partikollega en gång uttryckte det, ett egenintresse, ett särintresse. Försvarsmakten måste vara en del av samhället. Och om Försvarsmakten ska vara det måste regeringen välja att och våga styra sina myndigheter.
I det här fallet vet jag inte riktigt hur regeringen har tänkt egentligen. Om vi jämför de regleringsbrev som försvarsministern nu har skickat till Försvarsmakten med de regleringsbrev som försvarsministerns företrädare, Peter Hultqvist, skickade till Försvarsmakten kan vi se att man helt har tagit bort delarna som gäller klimatomställning, energiförsörjning och så vidare.
Det där kan man inte bara överlåta till myndigheten, försvarsministern. Myndigheten måste förstå sitt uppdrag. Och ibland måste det uttalas tydligt, även om man tycker, tror och hoppas att Försvarsmakten borde förstå det själva.
Därför tycker jag att Adrian Magnussons fråga till försvarsministern är fullt berättigad. Varför borde inte Försvarsmaktens del i energiomställningen, i klimatpolitiken och i synen på vindkraft också vara ett uttalat mål från försvarsministern och regeringen?
(Applåder)