Interpellationssvar - Åtgärder för att minska antalet förlossningsskador - 2024-03-19

Fru talman! Sanne Lennström har frågat mig vilka politiska åtgärder jag avser att vidta för att minska risken för förlossningsskador.

Uppföljningar visar att vården har blivit mer kontinuerlig och kunskapsbaserad. De allra flesta kvinnor anger dessutom att de är nöjda med sin förlossning och den vård de har fått i samband med förlossningen.

Det finns samtidigt fortsatta utmaningar i förlossningsvården när det gäller tillgänglig, jämlik och personcentrerad vård. Ett exempel är de väsentliga skillnader i fråga om processer och resultat som finns mellan regioner och förlossningskliniker.

Hälsofrämjande, kunskapsbaserade och metodiska arbetssätt bör stödjas i arbetet för att stärka eftervården och vid förlossningsskador. Det är i nuläget alldeles för många kvinnor som går med komplikationer som kunde ha åtgärdats i ett tidigt skede. Det bör finnas tydliga remissvägar för fysiska och psykiska besvär efter förlossningen och goda förutsättningar för rehabilitering som förebygger fysiska besvär senare i livet.

Socialstyrelsen redovisade nyligen ett förslag till en nationell plan för förlossningsvården. Den föreslagna planen fokuserar på vården vid graviditet och förlossning och under tiden efter. En nationell plan för förlossningsvården är en del av regeringens ambition att skapa en mer jämlik, nära och patientsäker vård i hela landet. Förslaget bereds nu vidare inom Regeringskansliet.

För 2024 avsätter regeringen 1,6 miljarder kronor för området förlossningsvård och kvinnors hälsa. Inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa har staten ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner som bland annat innebär att regionerna ska genomföra insatser för att vårdkedjan under graviditet och förlossning ska vara sammanhållen och samordnad med god personalkontinuitet. God personalkontinuitet ökar också förutsättningarna för att förebygga komplikationer under förlossningen.

På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen även publicerat nationella riktlinjer för förlossningsvården. I de nationella riktlinjerna beskrivs bland annat att nyförlösta med misstänkta förlossningsbristningar bör undersökas av två utförare. Då upptäcks betydligt fler bristningar, och lidandet på grund av obehandlade bristningar kan minska.

Med det vill jag tacka Sanne Lennström för frågan. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag får tacka statsrådet så mycket för svaret och för dagens debatt, där jag hoppas att vi tillsammans kan belysa lite olika aspekter av förlossningsskador och vad som kan göras för att minska dessa.

Från 2016 till 2020 drabbades nästan 13 000 kvinnor av den allvarligaste formen av bristningsskador vid förlossning. Hur stor risken är beror till stor del på var kvinnan bor, alltså i vilken region. Stockholm och Sörmland har störst problem. Där drabbas dubbelt så många som i Gävleborg, som anses vara bäst på att undvika allvarliga bristningsskador. De skillnaderna kvarstår när man justerar för kvinnors ålder, hur många barn de fött tidigare och så vidare.

Enligt forskning kan skillnaderna bero på olika rutiner och arbetssätt men också hur stressad personalen är. Sveriges sjukvård står inför en allvarlig sjukvårdskris, och den krisen kommer knappast att förbättra situationen för alla de kvinnor står inför en stundande förlossning. Nedskärningar, hot om varsel och färre kollegor kommer garanterat inte att göra personalen mindre stressad. Min kollega Anna Vikström kommer att gå in på detta lite djupare.

Jag kommer att uppehålla mig vid en potentiell lösning som skulle kunna minska antalet förlossningsskador i hela landet.

I december 2017 mottog den dåvarande regeringen slutbetänkandet från Utredningen om en modern föräldraförsäkring. I betänkandet presenterades reformer som bättre anpassar föräldraförsäkringen till dagens samhälle.

En faktor som lyfts fram och som bör ses som särskilt viktig i dagens debatt är den så kallade snabbhetspremien i föräldraförsäkringen. Snabbhetspremien, som infördes 1986, gör det möjligt för kvinnor som blir gravida igen inom ett år och nio månader att behålla samma nivåersättning som med första barnet. Ersättningen blir därmed inte påverkad för den som väljer att gå ned i arbetstimmar mellan barnen.

Som vi i den här kammaren vet är lagstiftning normerande. Snabbhetspremiens reform är inget undantag, så införandet av den påverkade naturligtvis familjebildningen. Snabbhetspremien kom att få stor betydelse för i vilken takt familjer skaffar barn och för kvinnors närvaro på arbetsmarknaden. Studier visar nämligen att efter reformens genomförande ökade barntätheten markant.

IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visade i en rapport från 2014 att kvinnor som får barn tätt riskerar att få minskad inkomst på sikt, för när barn skaffas så pass tätt minskar kvinnornas arbetskraftsdeltagande men också deras arbetslivserfarenhet. Institutet har också visat att det kan gå sämre i skolan för barn som fått syskon tätt inpå.

Nu kommer vi till förlossningsskadorna. Kritik mot snabbhetspremien har nämligen väckts av exempelvis läkare och barnmorskor, som menar att kvinnans kropp får för lite tid för återhämtning och att det har inneburit ökade risker vid graviditet och ett ökat antal skador som en följd av förlossningar.

Det finns risker med för täta födelseintervall. Risken för att barnet föds för tidigt eller har för låg födelsevikt och risken för en svår förlossning ökar om kvinnan blir gravid inom 18 månader från det första barnets födelse.

WHO rekommenderar att födelseintervallet, det vill säga tiden från det första barnets födelse till dess att kvinnan blir gravid på nytt, är 24 månader och att intervall kortare än 18 månader ska undvikas.

Snabbhetspremien i dess nuvarande form har stor betydelse för kvinnors närvaro på arbetsmarknaden och för kvinnors inkomst över tid, för förlossningsskador och för barns utbildning.

Min fråga till statsrådet är därför denna: Är det inte dags att regeringen avskaffar snabbhetspremien, som skapar incitament för hög barntäthet och därmed ökar risken för förlossningsskador?

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på Sanne Lennströms interpellation!

Sanne Lennström lyfter fram ett perspektiv på den här frågan som inte debatteras så ofta, vilket är bra. Jag inriktar mig mer på vården och vårdens förutsättningar.

Vi har sett framsteg i att förebygga och åtgärda förlossningsbristningar, men det finns mer att göra. Allvarliga bristningar i bäckenbotten i samband med förlossning är inte bara fysiskt och psykiskt traumatiska för den födande kvinnan, utan de utgör även en betydande kostnad för vården och samhället som helhet.

Sjukvårdsministern talar om satsningar på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Ja, både tidigare och nuvarande regeringar har investerat i förlossningsvården och kvinnors hälsa.

Redan 2015 gjordes stora satsningar av den S-ledda regeringen för att förbättra kvinnors hälsa i samband med förlossning. Mellan 2015 och 2022 tilldelades regionerna 8,3 miljarder kronor för att stärka förlossningsvården, och viktiga uppdrag att undersöka hur komplikationer och skador kan minskas gavs till Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.

Enligt data från Socialstyrelsen har andelen allvarliga bristningar, grad 3 och 4, minskat i hela landet fram till 2018 och därefter legat stabil på 2,6 procent. Detta är ett tecken på att de förebyggande insatserna har gett resultat.

Det är dock viktigt att notera att det fortfarande finns omotiverade skillnader i vården före, under och efter graviditet och att detta även omfattar allvarliga bristningar. Dessa skillnader, som framför allt påverkar lågutbildade kvinnor och kvinnor födda utanför Europa, måste adresseras genom riktade åtgärder för att säkerställa en jämlik vård för alla kvinnor oavsett bakgrund.

Det är positivt att den nuvarande regeringen har fortsatt satsningarna på kvinnohälsa och förlossningsvård, om än med något lägre statsbidrag som inte räknats upp för inflation. Dessvärre påverkas vården generellt av en pressad bemanningssituation och en alltmer ansträngd ekonomisk situation, i den nuvarande sjukvårdskrisens spår. Detta gäller även kvinnovården.

Inspektionen för vård och omsorg lyfter att en pressad bemanningssituation kan medföra en högre arbetsbelastning för den personal som tjänstgör, vilket kan öka risken för patientskador. Det är ganska självklart.

Risken för personalneddragningar och brist på tid för kompetensutveckling är reella hot även mot kvaliteten på förlossningsvården. De allra flesta regioner har stora underskott. Vi ser redan exempel på konsekvenser inom förlossningsvården i olika regioner, med personalneddragningar.

Ministern kan inte bara förlita sig på de riktade statsbidragen till förlossningsvården i denna situation. Här behövs betydligt större insatser från regeringen, utöver de 6 miljarder som har aviserats.

(Applåder)

Fru talman! Tack, interpellanten och Anna Vikström, för den här diskussionen!

Låt mig börja med att konstatera att det då och då sker svängningar i födelsetalen. Detta sker alltid, men vi bör ha det under uppsikt. Om födelsetalen går ned för mycket kommer vi nämligen att ha problem i vårt land.

Just nu är det viktigt att titta på hela spektrumet. Vad är det som gör att man vill försöka få barn tillsammans och uppfostra dem? Socialförsäkringen är förstås en jätteviktig del i det arbetet. Men i interpellantens fråga nämns inte socialförsäkringen med ett ord; då hade säkert ansvarig minister varit här. Jag är dessvärre förhindrad att svara på frågor om socialförsäkringen. Jag hoppas att interpellanten återkommer, för frågan är synnerligen intressant - även kopplat till födelsetalen, tror jag, när vi tittar på helheten.

Vi vet att även parametrar som hur socialförsäkringen är utformad liksom förskolan och det stöd man kan få är viktiga när det gäller familjers möjlighet att skaffa barn och bör finnas med i det arbete som gäller detta. Jag hoppas alltså att interpellantens frågor om de delar som gäller socialförsäkringen återkommer. Jag förutsätter att fru talmannen instämmer i att socialförsäkringen tyvärr inte ingår i mitt ansvar.

Jag går gärna vidare med diskussionen om ojämlik vård, för det är vårt stora problem. Vi kan generellt se, vilket jag också nämnde, att de flesta kvinnor upplever att de får väldigt god vård. Det ska vi komma ihåg, samtidigt som vi nu berättar om de problem och brister som finns.

Men det är ojämlikt. Även om vi har god kunskap om vikten av att förebygga exempelvis bristningar, även av grad 1 och 2, görs detta inte tillräckligt ofta. Många kvinnor lever med en känsla av att man får ta detta eftersom man fött barn. Men så är det inte. Vi behöver tidigt uppmärksamma riskerna för bristningar av alla grader och också se till att vi arbetar med detta. Det är därför det i det senaste som kom från Socialstyrelsen framgår att ett sätt är att två barnmorskor är med och bedömer situationen - för att säkerställa högsta kvalitet och att man faktiskt gör en riktig bedömning.

Jag tror att alla instämmer i att det vore helt rätt att öka barnmorskebemanningen och få säkrare förlossningar och säkrare bedömningar. Men då kommer vi till den fråga som Anna Vikström lyfter: kompetensbristen. Vi har inte tillräckligt med barnmorskor, av flera skäl.

Ett skäl är att många av dem som arbetar i dag bedömer att arbetsmiljön är så dålig att de väljer att arbeta deltid för att de inte orkar arbeta heltid. Om alla barnmorskor som i dag jobbar deltid gick upp på heltid skulle vi över en natt ha 800 fler heltidstjänster. En stor kader av barnmorskor bedömer alltså att de har för dålig arbetsmiljö för att kunna arbeta heltid.

Ett annat skäl är det faktum att man lämnar vården. Den som går in på Platsbanken ser att det finns många lediga tjänster för såväl barnmorskor som sjuksköterskor. Regionerna söker barnmorskor och sjuksköterskor men får inte fatt i dem.

Jag säger detta samtidigt som jag är fullständigt medveten om den ekonomiska kris som regionerna genomgår till följd av inflationen och det pensionsavtal man har ingått. Men det finns många lediga tjänster. Jag är glad över att regionerna sett ett tydligt behov av sjuksköterskor och barnmorskor, för det är dem vi behöver fylla på med för att få en vård som fungerar - men också en eftervård, där även fysioterapeuter och arbetsterapeuter behövs, för att vi ska kunna säkerställa att hela förloppet, före, under och efter en graviditet, fungerar väl för kvinnan.

Så för att komma tillbaka till interpellanten och Anna Vikström: Det finns väldigt mycket mer att göra i hela systemet, inom sjukvården men säkerligen också på olika sätt inom socialförsäkringssystemet. Vi behöver säkerställa att barnmorskor och sjuksköterskor vill arbeta i vården och att de har en bättre arbetsmiljö. Då kan vi minska risken för förlossningsskador så att varje kvinna som söker vård får den bästa vården.

Fru talman! Tack återigen, statsrådet, för svaret! Jag misstänkte att statsrådet skulle fråga varför frågan om snabbhetspremien skulle gå till henne och inte till statsrådet Tenje, exempelvis, eftersom den rör socialförsäkringen. Det finns ett antal anledningar till detta.

Till att börja med är ju regeringen kollektivt ansvarig för all politik även om ni har era egna ansvarsområden. Snabbhetspremien har enligt forskning och utredningar påverkan på förlossningsskador och på kvinnors kroppar och hälsa, vilket ligger inom statsrådets beredningsområde. Ledamoten Annika Hirvonen från Miljöpartiet har dessutom redan haft en interpellationsdebatt om snabbhetspremien med statsrådet Tenje, som inte gav några svar. Jag ansåg det därför inte nödvändigt att ha en till sådan debatt utan tänkte att jag skulle prova med ett annat statsråd och hoppas på lite mer diskussion och svar.

Med detta sagt är det naturligtvis inte politikens uppgift att avgöra exakt när människor ska skaffa barn, och hur många. Men från politikens sida måste man fundera över om man ekonomiskt ska uppmuntra till ett tätt barnafödande när detta tydligt får effekter för kvinnors ekonomi och hälsa.

Eftersom jag inte fick något tydligt svar om regeringens ambitioner när det gäller att inom kort avskaffa snabbhetspremien undrar jag naturligtvis om statsrådet ser några hinder för att genomföra detta. Jag gjorde därför lite efterforskningar kring vad regeringsunderlaget har för åsikter i frågan.

"Snabbhetspremien hotar både kvinnors hälsa och ekonomiska frihet, därför bör den avskaffas." Detta skrev Liberala Kvinnor i Gefle Dagblad nyligen i en debattartikel.

Moderatkvinnorna skriver på sin hemsida: "Ta bort snabbhetspremien i föräldraförsäkringen. Då snabbhetspremien leder till ett mindre jämställt uttag av betald föräldraledighet skulle ett borttagande av denna premie bidra till att kvinnor är borta en kortare tid från arbetsmarknaden och därmed till högre inkomst och pension."

Sverigedemokraterna föreslår att man ska reformera systemet.

Vad Kristdemokraternas åsikt är hoppas jag att statsrådet kan redogöra för. Jag hoppas att statsrådet även kan kommentera om några förslag om snabbhetspremien bereds i Regeringskansliet.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Som både interpellanten och statsrådet är medvetna om är interpellationer till för granskning av statsrådens tjänsteutövning; denna interpellationsdebatt gäller alltså de uppdrag som statsrådet förfogar över. Detta har statsrådet också kommenterat.)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Allvarliga bristningar vid förlossning kan och ska förebyggas. Om de uppstår ska det ställas en snabb och korrekt diagnos, och det ska ges adekvat behandling samt långsiktig uppföljning av läkning och funktion.

Mycket har gjorts för att förbättra vården inom detta område, till exempel genom tillämpning av ny forskning. Mer behöver dock göras, inte minst när det gäller eftervården. En pressad bemanningssituation för barnmorskor och ekonomiska utmaningar i vården kan påverka vården negativt. I den sjukvårdskris som nu råder finns det risk för personalneddragningar och minskad kompetensutveckling, något som är väldigt viktigt i detta sammanhang. Därmed finns risk för att kvalitetsförbättringar stannar upp. Det vore mycket olyckligt då antalet allvarliga bristningar riskerar att öka igen och konsekvenserna för de kvinnor som drabbas kan vara allvarliga.

Ministern talar om nya riktlinjer och planer. Det är verkligen positivt med mer kunskapsstöd och så vidare, men det finns också en risk för att ökade statliga krav som inte åtföljs av resurser blir svåra att genomföra för regioner och personal i den sjukvårdskris som råder. Det krävs både kunskap och en budget för att förbättra och upprätthålla den vård som behövs på det här området.

Fru talman! Tack, ledamöterna, för diskussionen! Jag är förhindrad att uttala mig om socialförsäkringen eftersom det inte är mitt område. Hade ledamoten skrivit en rad om det i interpellationen hade vi kunnat förbereda ett svar, och så hade Regeringskansliet ändå avgjort vilken minister som skulle vara. Tyvärr fungerar det inte att ha underförstådda frågor, utan man måste som interpellant skriva vad man vill ställa frågor om, så får Regeringskansliet avgöra vilken minister som ska svara. Jag kan tyvärr alltså inte ge ett enda svar i de delar som berör socialförsäkringen.

Jag ansvarar inte heller för mitt partis socialförsäkringspolitik, så jag kan inte svara i den delen heller. Jag tror att ledamoten redan vet att jag inte har arbetat med de frågorna.

Men låt mig komma tillbaka till det som är huvudfrågan i interpellationen och som också Anna Vikström tar upp, nämligen hur vi går från riktlinjer till att det blir genomfört. Riksrevisionen har följt upp varenda satsning som regeringen har gjort på detta område, men det har inte gett effekt. Hur många miljarder vi än har gett, oavsett politisk färg på regeringen, har det inte gett effekt.

Vi behöver fundera på hur det funkar när man kommer med nationella riktlinjer och ger pengar - hur blir det i praktiken? Därför har jag initierat ett arbete tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner. Jag hoppas att vi kan gå i mål den här veckan och presentera hur det ser ut. Men vi behöver komma vidare i implementering och skilja mellan sådan kunskapsstyrning som inte är vägledande utan bara råd och sådan kunskapsstyrning som är vägledande och som vi måste följa. Det måste klart framgå.

Detta är ett arbete som man från Sveriges Kommuner och Regioners och från regeringens sida åtminstone hittills har uppfattat att man behöver hjälpas åt med. Staten behöver se till att den kunskapsstyrning vi har är rak och tydlig, men det ska inte vara massvis, utan den ska gå att använda i praktiken. Från regionernas sida måste man se till att inte fylla på med ännu mer kunskapsstyrning, så att folk inte vet vilken som gäller. Här måste vi gå i takt på ett bättre sätt och se till att vi har en kunskapsstyrning som är möjlig att implementera och att man vet vilka riktlinjer som ska följas, och de måste kunna följas upp. Så är det inte i dag.

Jag hoppas den här veckan kunna återkomma med ett besked om att vi kan ta oss vidare i den här frågan. Jag tror nämligen inte att vi har brist på riktlinjer, utan vi har brist på genomförande och implementering. Det handlar om att se till att kvinnor faktiskt får den vård de behöver.

Den kanske viktigaste delen i mitt arbete framöver är alltså att se till att vi går från att ha en klok nationell riktlinje till att se till att det blir genomfört och följa upp hur det fungerar i praktiken.

Jag tror också att många barnmorskor skulle vilja kunna följa en födande kvinna under längre tid och ha kontinuitet i detta. Det ger ju också en tillfredsställelse i arbetet att man kan följa upp det och se att det ger effekt. Vi vet från större delen av vården att kontinuitet är bra för patienten, för kvaliteten och för patientsäkerheten, och det är också bra för ekonomin. Ju bättre kontinuitet, desto mindre blir behovet av vård i det långa loppet.

Just förlossningsskador är ett tydligt exempel på detta. Ger man inte vård i tid tvingas kvinnorna att återkomma, ibland livslångt, för de skador som blir konsekvensen. Det är alltså rakt av oekonomiskt att inte ge vård i rätt tid. Det handlar om att minska lidande, att möjliggöra ett normalt samliv och om att patienten ska kunna leva ett normalt gott liv, men det är också viktigt för ekonomin.

Det finns alltså alla skäl i världen att se till att de riktlinjer vi har efterföljs och implementeras, så att vi kan följa upp om de är bra eller inte. När vi kommer med nationella riktlinjer som inte genomförs vet vi ju inte vilken effekt de har.

Mitt arbete kommer alltså att koncentreras på att se till att detta blir genomfört och prövat, och så drar vi slutsatser gemensamt efter det. Förlossningsvården och kvinnors hälsa är ett prioriterat område. Jag är glad över att det har varit så i många år tidigare, och den här regeringen fortsätter satsningen. Men det räcker inte med bara pengar eller riktlinjer - det måste också genomföras. Det kommer att vara min prioritering.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis tacka statsrådet för dagens debatt och för samsynen när det gäller att detta är väldigt viktiga frågor som jag hoppas att vi tillsammans kan gå vidare med och hitta lösningar på, så att fler kvinnor slipper lida i framtiden. Jag vill också skicka med förhoppningen att det inte ska vara vattentäta skott mellan de olika statsrådens beredningsområden. Jag förstår naturligtvis att statsrådet inte kan svara på alla frågor här i dag, men jag hoppas att man tillsammans kan hitta en lösning på dem.

Fru talman! Det är inga vattentäta skott i Regeringskansliet. Alla ärenden cirkuleras i beredning mellan alla departement, så det är inga problem. Men om frågan inte finns med i interpellationen från början är det svårt, för interpellationssvaret kan inte anknyta till något som inte står där. Det är nödvändigt att ledamoten själv förtydligar vilken fråga som ställs.

Som minister har man ett uppdrag och ett förordnande. Mitt ansvar är hälso- och sjukvården, läkemedel och apotek. Jag återkommer gärna i de delarna. Framför allt är jag glad över att det finns ett sådant engagemang i riksdagen för kvinnors hälsa och för förlossningsfrågor. Detta är det nödvändigt att vi fortsätter med oavsett hur regeringsbildningen ser ut. Vi har så länge velat göra detta bättre, men ändå är det så många kvinnor som behöver en bättre vård. Vi behöver hjälpas åt på alla sätt. Varmt tack för engagemanget! Låt oss fortsätta arbetet!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.