Interpellationssvar - Nationellt ansvar för det visuella kulturarvet och bevarandet av svensk fotokonst - 2024-02-27

Herr talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig om jag avser att ta några initiativ med anledning av att branschen länge har efterfrågat en utredning för att ge svar på hur det visuella kulturarvet på ett samlat sätt ska insamlas, omhändertas och göras tillgängligt, och i så fall vilka.

Regeringen har för närvarande inga planer på att tillsätta en sådan utredning om det visuella kulturarvet. Som jag redan har svarat Lars Mejern Larsson finns fotografin som konstform och kulturarv representerad på både statliga och icke-statliga museer i Sverige, och myndigheten Moderna museet har i uppgift att samla, bevara, visa och förmedla 1900- och 2000-talskonsten i alla dess former. I museets ansvars- och samlingsområde ingår också fotografi. Det stämmer därför inte, som Lars Mejern Larsson framför, att fotografi är ett kulturarv som ingen tar ansvar för.

Jag vänder mig också emot föreställningen att det är regeringen som ska komma med direktiv som lokala initiativ ska följa. Att fotokonsten är väl spridd i landet och att det finns en blandning av offentliga och privata aktörer är en styrka. Just mångfalden av aktörer ser jag som en förutsättning för området att utvecklas på egna villkor. Jag är övertygad om att fotokonsten i Sverige inte behöver några politiska direktiv och att verksamheten på alla nivåer mår bäst av att stå fri från ideologisk påverkan.

Herr talman! Mats Holmstrand, Anna Clarén, JH Engström, Christer Strömholm, Beata Bergström, Carl Johan De Geer, Pär Olsson, Agneta Ekman, Hans Gedda, Anders Petersen, Ann Christine Eek - för att inte nämna Sveriges internationellt kanske mest berömda fotograf, Lennart Nilsson, som blev välkänd för sina Ett barn blir till-bilder på mitt födelseår 1965 - är några fotografer vars livsverk riskerar att gå förlorade på grund av regeringens passivitet - därav min interpellation. Jag tackar ministern för svaret. Men har de som har levererat svaret förstått frågan i dess helhet?

Enligt Maja Hagerman, konstnärlig lektor i bildproduktion, befinner sig fotografin i ett kulturpolitiskt tomrum. Samtidigt blir fotografier viktiga som historiska källor i utforskandet av det förflutna men även i berättandet och förmedlandet av den historiska förståelsen. Institutionerna använder sig av fotografier ur äldre fotografiska samlingar när de ska förmedla ett kulturarv. Fotografin har funnits i vårt nordiska kulturliv sedan 1800-talet, och i vårt samhälle har betydelsen bara vuxit och är stadigt växande. I Danmark, Norge, Finland och Island har man förstått dess betydelse och tagit fram en strategi på nationell nivå. Vi är unika i Norden som inte ens förmår tillsätta en utredning, något som en samlad bransch har efterfrågat i snart ett par decennier.

Herr talman! Fotografins bevarande verkar vara en fråga som hamnar mellan stolarna och som ingen förmår plocka upp. Det gör mig faktiskt ledsen när jag tänker på alla bilder som riskerar att hamna på tippen. Vilka skatter som kan gå förlorade där vet ingen. Men ett fotografi som förstörs eller blir osynligt gör ingen nytta. Att bevara och värna vårt fotografiska kulturarv, som är en del av vår kollektiva historia och identitet och en konstform som berättar om vår tid, vårt liv och vår värld, borde vara en självklarhet. Men trots dess betydelse står vi inför utmaningar som riskerar att låta viktiga delar av detta arv försvinna. Det saknas helt enkelt en plan. I dag förvaltas många svenska fotografers bildarkiv ideellt av släktingar och eldsjälar i stället för i offentliga museer och arkiv.

Oron är stor. Som det ser ut i dag beror fotografins överlevnad på slumpen, säger Lena Wilhelmsson i Nätverket för nationellt ansvar för fotografi i Sverige. Paulina Holmgren, ordförande för Svenska Fotografers Förbund, är tydlig: Det är av yttersta vikt att vi skapar en överblick och att det tas fram en nationell strategi för hur Sveriges fotografiska minne ska omhändertas, organiseras, tillgängliggöras och utvecklas, inte bara för nuvarande generationer utan även för framtida generationer.

Vi kan inte förlita oss på att Moderna museet, som ofta fokuserar på enstaka fotografiska verk, ska bära det här ansvaret ensamt. Det krävs en samordnad insats och en formell plan som sträcker sig bortom de nuvarande insamlingarna, som ofta är ofullständiga och begränsade i tidsomfång. Det handlar inte om att styra eller dirigera vårt fotografiska arv.

Därför, herr talman, är jag nyfiken på hur kulturministern ser på detta. Delar inte ministern Lena Wilhelmssons och Paulina Holmgrens syn att fotografier är en oersättlig källa som bör finnas kvar i framtiden?

Herr talman! När det gäller bevarandet av kulturarvet har M-L-KD-regeringen kraftigt ökat satsningen på digitalisering. För ett skåp eller en båt innebär det naturligtvis inte att man får ett fullgott alternativ att se och känna på jämfört med att se och känna på föremålet. Men när det gäller det fotografiska kulturarvet är det delvis annorlunda, även om det naturligtvis är värdefullt att behålla glasskivor och film som är framställda på brandfarligt material. Det fotografiska kulturarvet vinner mycket på digitaliseringen när det är fråga om att medborgarna ska ta del av det. Med en skanner kan man plocka upp fler detaljer än vad silverkornet i filmen klarar. Man kan förstora bilder och film, se fler detaljer och få fram mer information. Man kan faktiskt få en film att ha högre kvalitet än originalet när man behandlar den digitalt. När man skriver ut bilderna på moderna sjufärgsskrivare, som på Fotografiska här i Stockholm, får man fram en högre kvalitet i bilden än vad som tidigare varit möjligt.

Just när det gäller den fotografiska delen av kulturarvet är alltså digitaliseringen inte en reducering utan tvärtom något som inte bara ger fler möjlighet att ta del av kulturarvet utan dessutom ger högre kvalitet. Därför måste regeringens fokus på att med hög kvalitet digitalisera och tillföra mer medel till detta ses som en väldigt positiv väg att gå just när det gäller det fotografiska kulturarvet.

Herr talman! Precis som jag sa i mitt interpellationssvar är det så att fotografin som konstform och kulturarv finns bevarad och representerad på både statliga och icke-statliga museer runt omkring i hela Sverige. Vi har dessutom en dedikerad myndighet, Moderna museet, som har i uppdrag att jobba med 1900- och 2000-talskonsten i alla dess former, därmed också fotografi.

Regeringen har hittills inte sett behov av ett nationellt museum dedikerat till enbart fotografi. Fotografi finns i de flesta statliga museers samlingar, men också i såväl regionala och kommunala som privata museer. Fotografi som metod används för dokumentation likaväl som för konstnärliga uttryck och förstås kanske bäst i de sammanhang där skapandet skett. Det är därför också naturligt att sådana fotografier i första hand får samlas med övriga arkivalier som på bästa sätt beskriver sammanhanget. Dessutom är det naturligtvis intressant att visa fotografier tillsammans med andra konstnärligt eller kulturhistoriskt viktiga föremål och material på olika arenor.

Situationen för fotografi ser annorlunda ut jämfört med för publikationer eller film, som ledamoten tidigare var inne på. Fotografi är också en teknik som var och en av oss har tillgång till, inte minst numera när alla går omkring med en kamera i sin mobiltelefon i fickan. Fotografi används som sagt både för dokumentation och för konstnärliga uttryck.

Regeringens bestämda uppfattning är att dessa uttryck förstås bäst i det sammanhang de skapats i, och därför är det viktigt att de samlas tillsammans med de handlingar som beskriver sammanhanget på bästa sätt. På så vis kan vi hjälpas åt att både bevara kulturarvet och göra det möjligt att visa upp det konstnärliga uttrycket. Detta är ett delat och gemensamt ansvar som många institutioner bär, både statliga och privata.

Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret! Jag vill även i detta inlägg lyfta fram fotografiets betydelse. Det sträcker sig brett och djupt i samhället och i kulturen. Det skiljer sig från ordet och filmen; där finns ett ansvar, vilket inte finns när det gäller fotografiet.

Vad händer om vi tar bort bilden? Den är inte bara ett sätt att bevara ögonblick i tiden, utan den är också ett demokratiskt verktyg och ett kärnfullt kommunikationsmedel, som kan väcka känslor, framkalla tankar och påverka åsikter. Fotografi kan betraktas som en konstform såväl som ett dokument över historiska och samtida händelser.

Låt mig nämna min mormors berättelser om våra släktingar på andra sidan Atlanten, i Amerika. Genom hennes berättelser blev fotografier inte bara statiska bilder utan portaler till vår familjehistoria. De fångade inte bara ansikten utan också våra rötter, vår historia och våra drömmar.

Fotografier gör det möjligt för människor att bevara minnen av personliga ögonblick, familjemedlemmar och viktiga händelser i livet. De fungerar som visuella tidskapslar som bär på historier och känslor.

Sveriges museer säger när det gäller nytt uppdrag för MSB 2023: Om någon frågar vad man skulle ta med sig vid kris blir svaret ofta fotoalbumet. Kulturarvet är nationens kollektiva minne. Om vi som enskilda personer prioriterar minnesbanken, fotoalbumet, vid kris måste politiker och myndigheter prioritera det kollektiva minnet, kulturarvet, i samhällets beredskap.

Fotografiet är en oerhört närvarande del av vår vardag, och den snabba digitala utvecklingen har medfört en omfattande produktion och cirkulation av bilder, inte minst i sociala medier. Denna utveckling gör det ännu viktigare att ta itu med frågor kring kontroll och hantering av bilder.

Företag, föreningar, arkiv, museer och stiftelser hanterar alla bilder, och AI:s framväxt ställer ytterligare krav. Men vilken strategi har vi för att hantera detta på ett trovärdigt sätt? Hur vill vi att våra bilder ska användas i framtiden? Varifrån kommer bilderna? Pressarkiv försvinner, och vissa köps upp - och vi vet inte alltid vart de tar vägen.

Herr talman! Det är oroande att det inte finns något tydligt nationellt ansvar eller någon bevarandeplan för fotografi. Därför är en utredning oerhört viktig för att klargöra hur vi tar hand om och skapar vårt visuella kulturarv. Arkivutredningen, som ligger på vänt, understryker också behovet av en särskild utredning kring stillbilder och fotografi.

Det är dessutom av stor vikt att uppmärksamma den del av den fotografiska historien som i dag inte är tillgänglig för vetenskaplig forskning. Vidare är det viktigt att framhålla att den nuvarande fragmentiseringen, som karakteriseras av en mix av privata initiativ samt regionala och kommunala satsningar, inte är adekvat utan samordning.

Trots att ministern i sitt svar hävdar att Moderna museet har detta uppdrag har jag inte lyckats få det bekräftat. Detta övertygar mig ännu mer om att en utredning behövs för att reda ut missförstånd och oklarheter. Så om ministern sätter på sig vidvinkeln för att få en bättre översikt ser hon nog att verktyget är en utredning, trots ministerns aversion mot en sådan.

Herr talman! Ursäkta att jag fortsätter att lägga mig i detta sent på kvällen, men foto och hela den utvecklingen är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Tavlan, fotografiet, filmen och 3D-filmen är alla resultat av en process där man tekniskt har blivit bättre och bättre på att återge det som vi har omkring oss. Att behålla några glasplattor, en del av det silverhaltiga fotografiet och sådant är naturligtvis viktigt och bra för att förstå olika delar i den tekniska processen. Men det centrala när det gäller foto måste vara att fokusera på bevarandet av innehållet, och där är hela kärnan och nyckeln digitaliseringen.

Alla de fotografer som Lars Mejern nämnde i sin inledning och som är centrala och oerhört viktiga för vårt kulturarv, och glädjande nog tio tusen andra fotografer, har redan hela sitt verk digitaliserat och fullt tillgängligt att skriva ut med högre kvalitet än vad som var möjligt för bara tio tjugo år sedan. Deras verk kan alltså om så önskas visas ännu bättre i dag tack vare fokuset på fortsatt digitalisering.

Herr talman! Jag sätter på mig vidvinkeln en liten stund och konstaterar att jag visserligen delar Lars Mejern Larssons bild när det gäller vikten av fotografiet som konstform, kulturarv och också tidskapsel. Men jag delar kanske inte bilden att detta behöver regleras och att ansvaret behöver ligga på en part.

Museerna och myndigheterna bestämmer självständigt över förvaltningen av sina samlingar. Jag är dock övertygad om att fotografiet och dess vikt i samlingarna spelar roll för våra museer. Här tror jag och regeringen att ensam inte är stark, utan det är ett kollektivt ansvar att möjliggöra för fotografiet, precis som för många andra konstarter och kulturarvet generellt, att få ett utrymme och en plats och att bli både påtänkt och tilltänkt i museernas dagliga arbete med att både tillgängliggöra och bevara vårt gemensamma kulturarv.

Herr talman! Det är en utredning jag efterfrågar. Men eftersom ministern klart och tydligt deklarerar ett totalt ointresse för en utredning om vem som ska ha det samordnande ansvaret blir det tydligt, tycker jag, att ansvar skrämmer ministern. Jag har förstått att mina åsikter inte kommer att bli beaktade, men jag känner ändå att det är viktigt att en sista gång uppmana vår kulturminister att ompröva situationen.

Jag ska peka på något mer. I dag använder sig forskningen och utbildningen - ja, hela universitetsvärlden - i allt högre grad av visuella medier. Att tillsätta en statlig utredning är därför inte bara klokt utan också ekonomiskt fördelaktigt för samhället.

Sverige är, som jag sa tidigare, det enda landet i Norden som inte har etablerat ett nationellt ansvar för att främja och stödja fotografiets utveckling. Vi måste aktivt söka lösningar för att möta samtida utmaningar och förbereda oss för framtida behov.

Här kommer några centrala punkter som bör ingå och beaktas i en sådan utredning:

en nationell strategi och infrastruktur för fotografisk stillbild i Sverige baserad på inhemska behov och internationella erfarenheter

en inventering av svenska fotografers livsverk

utveckling av digitala metoder för lagring och spridning samt en strategi för insamling och lagring från bildflödet via sociala medier

en handlingsplan där samlande forskning och publika presentationer utgör viktiga hörnstenar

frågan om vem som ska ha det övergripande ansvaret för samordning och överblick av den fotografiska stillbilden.

Herr talman! Jag får börja med att tacka för möjligheten att diskutera dessa frågor om det visuella kulturarvet och bevarandet av svensk fotokonst.

Lars Mejern Larsson sa i sitt sista anförande att han oroas över att jag inte vill ta något ansvar. Här får jag ändå säga att interpellanten inte behöver oroa sig. Jag tar gärna ansvar för sådant som regeringen finner prioriterat just nu. Jag tar också gärna ansvar för flera av de saker som tidigare regering inte orkade eller mäktade med att hantera. Tillsättandet av en filmutredning är ett exempel på det. Hanteringen av vårt kulturarv i form av kulturfastigheter är ett annat.

Jag betackar mig alltså för diskussionen om att jag inte skulle vilja ta ansvar för sådant som kan vara svårt och jobbigt. Däremot kan vi tolka olika hur behoven ser ut, och vi kan prioritera olika.

Även om jag har förståelse för interpellantens inställning och för fotobranschens önskemål om riktlinjer i hur fotokonst ska samlas, omhändertas och bevaras ser jag i nuläget inte något behov av att från statligt håll ta fram sådana riktlinjer eller direktiv om hur det ska göras.

Som kulturminister i en regering som framhåller vikten av både konstnärlig frihet och principen om armlängds avstånd är min utgångspunkt att konsten ska vara en obunden kraft fri från politik och politisk detaljstyrning där sådan inte behövs. Därför tror jag inte att en statlig reglering skulle gynna fotokonsten eller det visuella kulturarvet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.