Herr talman! Det är allvarliga frågor som vi diskuterar nu.
Det är utan tvivel så att väldigt många känner oro för den organiserade brottsligheten och den omfattande våldverksamhet som den har lyckats bedriva, både med vapenmakt och med sprängmedel.
Men det är också så att vi måste ta det på väldigt stort allvar hur vi ingriper så att vi gör det på bästa möjliga sätt. Där är Vänsterpartiet mer kritiskt än regeringspartierna och Tidöpartierna är.
Redovisningen som vi har framför oss nu har utvecklats genom åren. Vänsterpartiet har genom att yrka på skärpningar kontinuerligt kunnat bidra till detta. Det är numera lite tydligare hur de här tvångsmedlen används än det varit tidigare.
Något som också är problematiskt och som tidigare talare har pekat på, liksom inte minst Lagrådet, är att man kan ifrågasätta hur många steg man kan ta omkring hemliga tvångsmedel innan det har nått en oacceptabel gräns.
Nyttan av varje enskild reform har varit ganska tydlig, men vi vet fortfarande rätt lite om vad den sammanlagda effekten blir. Det som går att ifrågasätta, och som är huvudargumenten, är att det finns risker för bristande rättssäkerhet och brister i proportionalitet. Frågan är även om vi ens vet något om effektiviteten. De här argumenten har gjort sig gällande och gör det fortfarande.
Det är mycket tydligt att det är en komplex och svår uppgift att beskriva nyttan av tvångsmedel. Regeringen säger att det är väldigt svårt och att det inte heller går att beskriva en målsättning för till exempel hur uppklaringsprocenten ska förändras eller hur insamlat material ska värderas i vågskålen när det handlar om rättssäkerhet och effektivitet. Det går att ha stor förståelse för. Det är inte möjligt att vikta detta i förväg.
Det som också finns redovisat bland de inhämtade uppgifterna är att man har lyckats stärka misstankar mot misstänkta personer, att ett antal ytterligare tvångsmedel kanske har tillgripits så att man har blivit tryggare i sina bedömningar och att man har kunnat göra effektivare spaningar. Man har även, vilket jag skulle vilja understryka, kunnat avföra misstänkta från att ingå i en grupp. En person har alltså kunnat vara misstänkt, men man har sett att det inte längre funnits anledning till det. Det har också blivit möjligt att åtala.
Det är dock bara med de här orden som regeringen reflekterar och försöker återge vad myndigheterna rapporterat. Vi får inga siffror. Det är väldigt svårt att säga i vilken grad misstankar skärpts eller minskat. Vissa saker har kunnat leda vidare till ytterligare förhör och kanske även nya personer. Men det handlar återigen om ganska vaga uppgifter.
Man säger att det här har fyllt en väldigt viktig funktion. Det är vi inte säkra på. Men jag kan mycket väl förstå att professionerna längtar efter att få ha verktyg att tillgripa och ibland agerar lite desperat.
En annan uppgift i skrivelsen från regeringen handlar om när man fått avslag och inte i domstol. Det är mycket låg frekvens på avslagen. Regeringen tolkar det som att domstolarna gjort korrekta bedömningar, men frågan är om man kan dra den slutsatsen. Kan vi ens veta om domstolen haft relevant underlag eller om de har behövt arbeta under stor tidspress?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2022
Som vänsterpartist ifrågasätter jag hur långt vi ska gå i den här utvecklingen. Några har radat upp åtgärder att fortsätta med. Jag upprepar inte de reformer som är på väg att rulla in, men jag väcker frågan om var gränsen går. Hur nära är vi ett övervakningssamhälle? Det här riskerar att ta oss bort från demokratin.
Det som pågått i decennier är att man har tagit steg i en farlig riktning, vill jag mena. Vi tar risker både för samhällsklimatet i stort och för demokratin på lång sikt. Det är svårt att överblicka. Frågan är om vissa av de här sakerna skapar falsk trygghet. Vi tror kanske att vi gör mer än vad vi faktiskt gör när det gäller effektivitet.
Vi som samhälle har investerat oerhört mycket och gett stora ekonomiska resurser inte minst till polisen för att de ska kunna skärpa sina insatser. De senaste dagarna har vi kunnat glädjas åt medierapporter om att till exempel Stockholm under flera månader har varit ganska befriat från skjutningar. Det har varit lite unikt. Det är naturligtvis en positiv utveckling. Men vad är orsaken till den? Är det att man har investerat mer pengar och att man har haft de hemliga tvångsmedlen, eller är det så, som vissa också säger, att polisen äntligen har börjat arbeta mer effektivt i sin interna organisation, kunnat knyta samman flera brott och agera på en skarpare front? Det finns forskare som menar att detta har gjort att vi har kommit längre med brottsbekämpningen i dag.
Vänsterpartiet menar att det behövs fler och andra brottsförebyggande åtgärder. Om regeringen - kanske smått desperat - går vidare med dessa kontroller och kommer in med fler och fler åtgärder som hotar tryggheten och tilliten till polisen blir det kanske kontraproduktivt. Det kanske gör skada samtidigt som vissa tror att det gör nytta. Det kanske riskerar att försvåra arbetet mot kriminaliseringen och skapa förtroendeklyftor i relation till polisen och samhället i övrigt. Det gör i så fall att färre tar kontakt med polisen för att stödja med informationer och annat. Det skulle därmed bli svårare att bekämpa kriminaliteten.
Det önskvärda vore naturligtvis att vi tydligare kunde se orsak och verkan. Det är väldigt svårt att göra, men det vi vet utifrån forskningen är att tidiga brottsförebyggande insatser, också för små barn i riskmiljöer och ännu mer om de är individuella, har effekt. Det här gör att vi alla noga måste följa utvecklingen både om hemliga tvångsmedel och om hur vi kan agera med andra brottsförebyggande uppgifter.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 februari.)
