Interpellationssvar - Nedskärningar i kulturskolorna - 2024-02-01

Herr talman! Linus Sköld har frågat mig hur jag ska agera för att rädda landets kulturskolor samt vad jag och staten bör göra för att långsiktigt stärka förutsättningarna för barns och ungas kulturutövande.

För att stödja den kommunala kulturskolan föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2024 en förlängning av det statliga utvecklingsbidraget till den kommunala kulturskolan med 100 miljoner kronor per år 2024-2026. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag strax före årsskiftet. Utvecklingsbidraget avser att stödja särskilda satsningar för att förnya och utveckla verksamheten och nå nya målgrupper, bland annat barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden och glesbygd. Stödet är därmed avsett för särskilda insatser och inte för att finansiera den löpande verksamheten.

Därtill har de generella statsbidragen till regioner och kommuner förstärkts med 10 miljarder kronor under det innevarande året, vilket skapar förbättrade ekonomiska förutsättningar och minskar behovet av neddragningar i verksamheter i kommuner och regioner. Den kommunala kulturskolan är ett kommunalt frivilligt åtagande och finns i dag i 286 av landets 290 kommuner, enligt de senaste uppgifterna från Statens kulturråd.

När det gäller att långsiktigt stärka förutsättningarna för barns och ungas kulturutövning antog riksdagen våren 2018 nationella mål för statliga insatser till stöd för den kommunala kulturskolan. Kulturskolans möjligheter att erbjuda barn och unga undervisning av hög kvalitet i kulturella och konstnärliga uttryckssätt ska främjas, liksom möjligheterna till såväl fördjupning som bredd i undervisningen, med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar. Utöver det statliga utvecklingsbidraget har ett antal statliga insatser initierats för att nå de nationella målen. Däribland är Kulturskolecentrum vid Statens kulturråd och satsningen på Kulturskoleklivet fortsatt aktuella.

Av de nationella kulturpolitiska målen framgår att barns och ungas rätt till kultur särskilt bör uppmärksammas. Förutom de redan nämnda insatserna avsätter regeringen exempelvis fortsatt medel till Skapande skola, där barn och unga får ta del av konst och kultur i skolan och får möjlighet till eget skapande. Regeringen arbetar även med en betydande satsning på fritidskort för barn och unga, som bland annat ska ge ökad tillgång till idrott, kultur och friluftsliv.

Herr talman! Ministern säger i sitt svar: Därtill har de generella statsbidragen till regioner och kommuner förstärkts med 10 miljarder kronor under det innevarande året, vilket skapar förbättrade ekonomiska förutsättningar och minskar behovet av neddragningar i verksamheter i kommuner och regioner.

Jag ska nu visa några exempel på varför detta inte stämmer.

Enligt SCB ökade medelskattesatsen för kommunalskatten med 10 öre vid årsskiftet. Så stora kommunalskattehöjningar har vi inte sett sedan senast vi hade en moderatledd regering. Var tredje kommun väntas landa på ett årsbokslut för 2023 med underskott. Och 48 kommuner budgeterar med underskott 2024.

I går var det en stor nyhet i lokala och regionala medier i Norrbotten: Piteå kommun agerar för att rädda sin kulturskola. De byter förvaltning för att den inte ska ställas mot lagstadgad verksamhet. De passar samtidigt på att göra den avgiftsfri.

Kommunalrådet sa så här i medierna: Vi är väldigt oroliga över utvecklingen från statligt håll, med minskade generella medel till välfärden och minskade medel till kulturskolorna.

I min hemkommun Älvsbyn gick Socialdemokraterna 2018 till val på att avskaffa avgiften i kulturskolan för att alla, oberoende av föräldrarnas ekonomi, skulle ha likvärdig tillgång till den. Ingen familj skulle behöva välja mellan en ny vinterjacka och pianolektioner till barnen.

Detta genomfördes under förra mandatperioden. Och just nu, när vi har den här debatten, är kulturskolan fortfarande avgiftsfri. Men högern har tagit över och styr, och i förra veckan lade de fram förslaget om att återinföra avgifterna i kulturskolan.

SVT rapporterade för ett par veckor sedan att bara 9 procent av kommunerna klarar av att räkna upp kulturbudgeten så att den svarar mot inflationen. Parisa Liljestrand sa då: Jag sa 2022 att vi har några tuffa år att vänta. Det har varit tufft 2023, och jag tror inte att 2024 kommer att se annorlunda ut.

Det är en otroligt passiv hållning vi ser från kulturministerns sida. Samtidigt har Kulturskolerådet gjort en enkätundersökning med kulturskolechefer runt om i landet. Av landets kulturskolor får 94 procent antingen nominella minskningar eller oförändrade anslag, vilket i praktiken betyder att 94 procent av landets kulturskolor måste skära ned. Och kulturministern svarar att 2023 var tufft och att 2024 också verkar bli tufft, som om hon inte har med saken att göra. Jag tycker att kulturministern borde agera.

Herr talman! Det är stor skillnad mellan en S-regering och den nu sittande moderatledda regeringen. Den viktigaste skillnaden är att den här regeringen ser helheten och har en heltäckande politik. Vi tror nämligen att ekonomin hänger ihop. Familjer som belastas av hög skatt och där mamma och pappa får betala orimligt höga bensinpriser har svårare att köra sina barn till fritidsaktiviteter. Det är också svårare att prioritera att betala för en fritidsaktivitet när skatten är hög. Därför sänker vi skatten för låg- och medelinkomsttagare och ger också generella statsbidrag till kommunerna.

Jag tycker att det är positivt att vara med i debatten i dag och lyssna till Socialdemokraterna, som delar regeringens engagemang för kultur och vill bidra till en diskussion kring långsiktigt hållbar politik inom detta område. Men när det gäller den kommunala kulturskolan måste jag ändå ta tillfället i akt att förtydliga några saker.

Det är viktigt att understryka att den kommunala kulturskolan är just kommunal. Det statliga stödet finns mycket riktigt, men i huvudsak för att stödja särskilda insatser och inte för att finansiera den löpande verksamheten.

Kommunerna lägger omkring 2,8 miljarder kronor på kulturskoleverksamheten. Man kan diskutera om det är tillräckligt mycket. Men om man tycker att det inte är det har kommunerna möjlighet att förändra och stärka upp. De kan till exempel nyttja det av den här regeringen givna ökade generella statsbidraget på cirka 10 miljarder kronor.

Regeringen föreslår också i budgetpropositionen för 2024 en förlängning av det statliga utvecklingsbidraget till den kommunala kulturskolan. Man får alltså behålla sina 100 miljoner under perioden 2024-2026. Detta innebär samma nivå som före pandemin.

Vid en jämförelse av hur kommunerna vill prioritera och satsa ser man att det är lite olika. Man ser att det låg kvar på ungefär samma nivå mellan 2018 och 2022. Några har ökat, och några har minskat.

Den moderatledda regeringen har alltså en heltäckande politik. Vi gör betydande satsningar där vi tror att det gör störst skillnad. Vi erkänner till exempel att det finns en grupp som står längre ifrån, och därför vill vi stärka satsningen på att nå den gruppen. Vi vill att fler ska kunna komma till.

Jag delar interpellantens engagemang för kulturen och kan konstatera att den förändring av politiken som görs just nu när det gäller trygghet, sänkt skatt och frihet för kommunerna bidrar till en långsiktig positiv effekt på samhällets alla delar, också kulturen - precis som kulturminister Parisa Liljestrand har redogjort för här i tidigare inlägg.

Herr talman! Kommunalskatterna höjdes med i snitt 10 öre. I det läget menar Socialdemokraterna och ledamoten att vi ska höja skatterna ytterligare för 1 miljon människor i Sverige. Detta kan man läsa i Socialdemokraternas förslag till budget. Det här vill man göra i ett läge där inflationen och lågkonjunkturen slagit extremt hårt mot vanliga människors plånböcker. Människor har plågats av hög inflation och lågkonjunktur och tvingas spara in på allt.

Naturligtvis är kommunerna autonoma i sina beslut om skattesatsen. Men att i detta läge höja skatten för 1 miljon svenskar skulle jag ha svårt att motivera. Det är kanske skillnaden mellan våra två partier.

Det verkar också ha gått ledamoten helt förbi att vi, ända sedan den här regeringen tog över, har fört en ekonomisk politik för att återskapa stabilitet i en ekonomi som inte har sett ut på det viset på mycket länge.

Det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan är, som jag tidigare har uttryckt, till för att stödja särskilda satsningar för att förnya och utveckla verksamheten. Bidraget har aldrig varit tänkt att finansiera löpande verksamhet. Det var det inte när det infördes 2016, och det är det inte heller i dag. Jag är glad över att vi trots de tuffa ekonomiska tider som vi går igenom ändå kan prioritera att avsätta 100 miljoner kronor för utvecklingsbidraget - det är viktigt.

Men det Socialdemokraterna vill göra är att i sin budget, enligt sina egna siffror, lägga på ytterligare 100 miljoner kronor. Det är det som låg i S budget: 200 miljoner kronor för det statliga utvecklingsbidraget. Detta ska sättas i proportion till 286 kommuner som har kulturskola i dag och en total kommunal budget för den kommunala kulturskolan på 2,9 miljarder. Vi diskuterar alltså 100 miljoner kronor, som ledamoten tycker ska räcka till att sänka avgifter och se till att de 286 kulturskolorna i Sverige får större möjligheter.

Det statliga utvecklingsbidraget är enormt viktigt. Men vi ska komma ihåg att i en budget på 2,9 miljarder är 100 miljoner inte tillräckligt för det som ledamoten vill att de kommunala kulturskolorna ska göra. Jag undrar var resten av pengarna är.

Jag undrar också över det utspel som S gjorde föregående vecka kring fritidskortet. Man presenterade att man skulle vilja ta årets pengar för fritidskortet och lägga dem enbart på satsningar på idrotten. Om nu Socialdemokraterna och ledamoten värnar kulturskolan så som man säger att man gör tycker jag att det är märkligt att man inte föreslog att de 100 miljonerna skulle kunna tas från fritidskortet.

Herr talman! Ministern kan ägna sina anföranden här åt att prata om den socialdemokratiska politiken, eller också kan hon axla det ansvar hon har tagit på sig och prata om vad hon själv avser att göra för att rädda kulturskolorna i den otroligt utsatta situation som de befinner sig i.

I rapporten från Kulturskolerådet har man också frågat kulturskolecheferna vilka konsekvenser neddragningarna kommer att få. Det visar sig att man kommer att nå färre elever. Man kommer att få en minskad personalstyrka. Man kommer att få sämre utbud, sett både till geografisk spridning och till vilka ämnen som erbjuds. Och man kommer att se ett avstannat utvecklingsarbete.

Om detta är konsekvenser som kulturministern är nöjd med tycker jag att hon gör rätt i att stå här och angripa våra förslag, som ändå har en högre ambitionsnivå, i stället för att presentera egna åtgärder för att rädda kulturskolorna. Om hon är missnöjd med dessa konsekvenser borde hon faktiskt göra något åt denna mycket prekära situation.

Men både kulturministern och Emma Ahlström Köster sällar sig till en lång rad moderata politiker som senast när Moderaterna hade makten kallade det femte jobbskatteavdraget för en viktig kulturpolitisk reform. Ekonomin hänger ihop, säger Emma Ahlström Köster. Poängen är alltså att det jobbskatteavdrag som kulturministerns och Emma Ahlström Kösters parti har gått fram med skulle vara den kulturpolitiska reform som ska rädda kulturskolan. Det är det enda sätt jag kan förstå ledamotens inlägg i talarstolen på.

Om man tittar på vad jobbskatteavdraget skulle leda till ser man att det i genomsnitt, för en familj som har två barn i kulturskolan, inte ens räcker till avgiften. Hur många gånger kan man teckna in en skattesänkning och påstå att den ska ge människor mer pengar i plånboken?

Resultatet av den förda politiken är stora underskott i kommuner och regioner, inkomstskattehöjningar på kommunal och regional nivå och avgiftshöjningar i bland annat kulturskolan.

Värst av allt för en kulturminister borde vara nedskärningar i 94 procent av de kommunala kulturskolorna. Jag tycker att kulturskolorna och de som deltar i denna debatt förtjänar ett bättre svar än ett angrepp på att vi vill öka utvecklingsbidraget med 100 miljoner.

Herr talman! Jag vill återigen understryka att jag delar interpellantens engagemang och ser glöden i honom. Det är härligt att diskutera dessa frågor, men det blir ju väldigt tydligt vad som är skillnaden mellan våra olika regeringar och vad vi anser gör mest skillnad.

Det är heltäckande politik mot korta insatser. Vi backar upp och ser helheten, hur familjerna har det och hur samhället ser ut i dag. Vi är verklighetsförankrade när det gäller de problem som finns. Motsatsen är kortsiktigare satsningar som inte tar hänsyn till den heltäckande politiken.

Jag vill återigen lyfta fram de generella bidragen och förlängningen av det statliga utvecklingsbidraget för att nå de grupper som står längst ifrån. Jag vill också lyfta fram fritidskortet, som vår kulturminister har redogjort för. Det är en fantastisk och unik satsning på kulturen och på fritidsaktiviteter för alla våra barn och unga. Kanske har vi möjlighet att göra en helomvändning och nå dem som aldrig någonsin tidigare har kunnat hitta hit.

Interpellanten talade om det värsta en minister kan göra. Jag vill vända på det och säga att det viktigaste som vår kulturminister kan göra nu är att se till helheten och se till det som gör skillnad.

Herr talman! Det är inte varje dag jag blir approcherad därför att jag angriper en ledamot eller ledamotens politik. Jag tycker att det är lite av poängen med att vi står här och debatterar - vi måste kunna tycka olika, och vi måste få markera vilka skillnaderna är.

För mig handlar det väldigt mycket mindre om att angripa socialdemokratisk politik än om att förklara för människor hur S har tänkt finansiera sin budget, nämligen via höjd skatt. Här är det stor skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan regeringen och oss moderater.

Vi väljer att låta människor få möjlighet att själva lägga sina pengar där de tror att de behövs bäst. Socialdemokraterna tycker att man ska höja skatten för vanliga människor därför att staten kan göra dessa prioriteringar bättre.

Vi höjer de generella statsbidragen till kommuner och regioner för att möjliggöra för kommunerna och regionerna att inom ramen för sitt självstyre göra de prioriteringar som krävs. Utöver detta sänker vi skatten för hårt arbetande människor, till exempel lärare, undersköterskor och blåljuspersonal. Det är alla de som möter människor i vardagen och ser till att samhället fungerar som får sänkt skatt. Det är de som får större möjlighet att bestämma var de behöver eller vill lägga sina pengar.

Dessutom gör regeringen en rad satsningar för att förstärka kulturen och göra det möjligt för fler barn och unga att ta del av den. Det statliga utvecklingsbidraget på 100 miljoner kronor är ett exempel. Andra insatser, till exempel fritidskortet, tog jag upp i mitt inledningsanförande. Ytterligare exempel är de insatser som regeringen nu gör - och som regeringen lade in i budgeten - för att stärka barns och ungas läsning. Detta är en tydlig prioritering.

Det finns alltså möjlighet att göra både och, men vi måste också våga tro på att människor har en egen drivkraft och en egen förmåga att fatta de beslut som är bäst för dem själva. Staten kan aldrig göra det bättre än den enskilda individen. Vi kan utjämna olikheter och förbättra förutsättningar, men i detta fall handlar det om att möjliggöra för människor att fatta sina egna beslut.

Herr talman! Jag skulle också vilja säga att den rapport som ledamoten hänvisade till naturligtvis är oroande; det sticker jag inte under stol med. Det kommer att bli intressant att följa resultatet av den. Vi ska dock vara försiktiga med att dra alltför drastiska slutsatser av denna rapport. Den bygger på uppskattningar av kommande år, så vi vet inte än. Vi kan anta, men vi vet inte. Vi behöver också få samlad information löpande under året innan vi kan se vart detta är på väg.

Regeringens politik har handlat om att trycka ned inflationen. Vår värsta fiende, kulturskolornas värsta fiende, kommunernas värsta fiende, regionernas värsta fiende och vanliga medborgares värsta fiende är inflationen. Det är den som urholkar plånböckerna. Det är den som regeringen bekämpar med sin ekonomiska politik. Det är också denna ekonomiska politik som kommer att leda till att vi får bättre möjligheter att göra prioriteringar framöver.

Herr talman! Enligt Emma Ahlström Köster handlar det om hur familjerna har det. Kulturministern säger att människor själva ska få välja.

Hur går det då för hushållen? Det är rekord i skuldsättning hos kronofogden, både när det gäller belopp och när det gäller antalet skuldsatta. Det är rekord i vräkningar av barnfamiljer. Tio års reallöneökningar har ätits upp av inflationen. Vi i Sverige har större prisökningar på livsmedel än vad man har i våra närmaste grannländer. Det går superdåligt med den här regeringens inflationsbekämpning, och det går superdåligt för hushållen. Denna argumentation håller helt enkelt inte som skäl för att göra neddragningar i 94 procent av landets kulturskolor.

Det regeringen har gjort på kulturskolans område är att halvera kulturskolebidraget och underfinansiera välfärden, det vill säga de generella statsbidragen till regioner och kommuner, så att vi får en stigande kommunalskattesats. Det betyder inte att vi får skattesänkningar, som ministern sa, utan det betyder att vi får en kommunalskattesats som i genomsnitt stiger mer än de senaste tio åren.

Den moderata gruppledaren i utskottet sa i en intervju för Kulturskolerådets webbplats att det är viktigt att fler hittar till kulturskolan. Men konsekvensen av den förda politiken kommer enligt Kulturskolerådet att bli att färre får del av kulturskolan. Konsekvensen av ett halverat utvecklingsbidrag kommer att bli att man når en mindre andel av de grupper som står långt ifrån att delta i kulturskolans verksamhet. Konsekvenserna av den förda politiken blir raka motsatsen till det som ministern och Emma Ahlström Köster påstår att de vill uppnå.

Herr talman! Jag kan inte vara tydlig nog: Jag kan också önska att vi levde i en värld där kulturen var undantagen samhällsekonomin, men nu är det ju inte så. Kulturen är inte undantagen, utan den är en del - en viktig del - av samhällsbilden. Detta innebär att kulturen bärs fram av den samhällsbild som finns just nu.

Vi har en ekonomisk situation som är extremt tuff och som vi inte har mött på decennier. Den politik som regeringen har fört börjar äntligen ge resultat. Detta var en situation som vi ärvde från den tidigare regeringen. Ekonomin var på väg nedåt redan då, och inflationen var på väg uppåt redan då. Vi har under ett och ett halvt år fört en stram men framåtriktad ekonomisk politik för att få ordning på ekonomin i det här landet igen och för att se till att det som är den största och värsta fienden för alla i samhället, det vill säga den höga inflationen, äntligen viker nedåt. Vi börjar se ljusningar.

Nu handlar det om att hålla i och hålla ut. Därför är jag stolt över att vi trots tuffa tider klarar av att prioritera och att fortsätta prioritera bland annat det statliga utvecklingsbidraget. Som jag sa är detta till för att stötta satsningar för att förnya och utveckla verksamhet och även för att nå nya målgrupper.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.