Interpellationssvar - Språkcentrum för nationella minoritetsspråk - 2024-01-18

Herr talman! Mirja Räihä har frågat mig om jag och regeringen är beredda att ta steget att utvärdera, och överväga att permanenta, de ekonomiska resurser som tilldelas språkcentrum för nationella minoritetsspråk med syftet att säkerställa deras långsiktiga överlevnad och fortsatta arbete för att bevara och främja nationella minoriteters kulturarv och språk.

Under min tid som kulturminister har jag haft förmånen att träffa flera företrädare för de nationella minoriteterna i enskilda möten, på verksamhetsbesök och i särskilda samråd. Flera har lyft fram vikten av och glädjen i att få tala sitt minoritetsspråk och att språket är en bärare av kultur, kunskap och minnen. Samtidigt finns det också en enorm sorg hos de människor som har tappat sitt språk och hos dem där språket inte förs över till nästa generation.

De nationella minoritetsspråken är en del av vårt gemensamma kulturarv, och det allmänna har därför ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.

Från mina möten vet jag att språkcentrumens verksamhet är både efterlängtad och uppskattad. Regeringen följer språkcentrumens arbete noggrant och tar självklart del av de redovisningar som lämnas av ansvariga myndigheter. Jag har själv besökt språkcentrumet för meänkieli i Övertorneå och tagit del av den fina verksamhet som bedrivs där.

Jag kan konstatera att språkcentrumen har bidragit till kunskapsspridning om de nationella minoritetsspråken och att förutsättningarna för minoritetsspråkens bevarande har förbättrats tack vare språkcentrumens verksamhet.

Förstärkningen av minoritetspolitiken ligger fast, och regeringen vill fortsätta att prioritera språkcentrum inom ramen för den nationella minoritetspolitiken under 2024. Som ledamoten säkert förstår kan jag inte föregripa kommande budgetprocesser, men regeringen är angelägen om att fortsätta arbeta för det minoritetspolitiska målet och att bevara och främja de nationella minoritetsspråken.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det finns en finsk ståuppkomiker som heter Ismo Leikola. Han har en föreställning om det finska språket och om hur enkelt det är att lära sig. Det räcker med två ord: No niin. Alla ska kunna förstå vad det betyder, beroende på hur man säger det. Det är lite för enkelt men ändå rätt roligt.

Språkcentrum för nationella minoritetsspråk har en oerhört viktig roll. Det övergripande uppdraget för språkcentrumen är att tillgodose den aktuella minoritetens behov och rätt att återta språket genom att aktivt främja och stimulera ökad användning av språket, stärka enskildas förutsättningar att bruka och återta språket samt sprida kunskaper om språket och hur det kan revitaliseras. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation.

I juni 2018 fick Isof i uppdrag av regeringen att utreda hur språkcentrum för de nationella minoritetsspråken kan organiseras. En första redovisning lämnades i februari 2019, med förslag på inrättande av språkcentrum för finska och meänkieli. I oktober samma år kom förslag som gällde jiddisch och romska.

I oktober 2021 aviserade regeringen en satsning på nationella minoritetsspråk, och i regleringsbrevet för 2022 fick Isof ett uppdrag som handlade om detta. Nu finns språkcentrumen på plats, och de har antagit de första verksamhetsplanerna. Detta tar ju lång tid.

Herr talman och statsrådet! Minoritetsspråken har genom decennierna hanterats på oerhört olika sätt, och synen på minoritetsspråkens ställning har ändrats. Familjerna ser inte längre ut som förr. Jag kan relatera till mitt eget liv och mina egna barn, som är födda 1979, 1984 och 1986 och som alltså är medelålders män i dag. Då var man ofta gift med en finne. Man pratade finska hemma och överförde språket och kulturen, alltifrån finsk tango till all annan finsk kultur, till sina barn. Det var ett naturligt sätt för barnen att lära sig språket. Förskolan kunde se att barnen utvecklades till tvåspråkiga individer när skolan började.

Dessa barn blev vuxna män, och då trädde de svenska svärdöttrarna in i familjen. Då var det inte riktigt lika lätt längre. Då blev det betydligt svårare att bära fram språket, och därmed kulturen och rötterna, till barnbarnen. Familjerna ser annorlunda ut i dag, och därför är behoven andra.

Det finns givetvis behov av förskolor med inriktning på minoritetsspråk, och det finns behov av äldreomsorg på minoritetsspråk. Om vi blir gamla och drabbas av minnessjukdom tappar vi det inlärda språket och återgår till det språk vi lärde oss först. Här har språkcentrumen en oerhört viktig roll för att stötta kommunernas minoritetssamordnare i arbetet med de frågor som man är skyldig att arbeta med.

Jag har inte krävt i min interpellation att statsrådet nu ska komma med svar om hur mycket medel det kommer att finnas i kommande budgetar, men som det ser ut nu försvårar den nuvarande budgeteringen rekryteringen till språkcentrumen. Språkcentrumen är inte ett projekt på några år, utan det handlar om att långsiktigt arbeta med de frågor som finns i uppdraget för språkcentrumen. Därför skulle ett löfte om att verksamheten ska kunna vara permanent vara välkommet och viktigt för framtiden, framför allt för dem som driver språkcentrumen och för dem som arbetar där.

Kan statsrådet åtminstone börja fundera över hur regeringen ska kunna permanenta verksamheten för språkcentrum, som vi har krävt i två budgetar, för att kunna ge trygghet till samtliga språkcentrum som finns?

Herr talman! De nationella minoritetsspråken och deras kultur måste bevaras, utvecklas och leva vidare. Språkcentrumen, som vi lyfter fram i denna debatt, har spelat en stor och viktig roll och har framgångsrikt bidragit till just detta. Regeringen lyfter i många olika sammanhang bevarandet av våra minoritetsspråk och deras kultur och understryker deras betydelse. Det är tydligt att regeringen prioriterar det man pratar om och även hur man prioriterar medel. Jag uppfattar att också Socialdemokraterna ser positivt på det regeringen har gjort hittills, till exempel extrasatsningen på Samling för judiskt liv. Det är en långsiktig och riktig satsning, som Socialdemokraterna säger sig vilja se mer av.

Statsrådet har på ett föredömligt sätt redogjort för varför regeringen inte kommer att kunna föregripa budgetprocessen. Hon har också redogjort för hur viktig frågan är för regeringen, och jag delar uppfattningen att det är angeläget att vi fortsätter att arbeta för att bevara och stärka minoritetsspråken i de politiska målen. Jag är också stolt över att man redan nu har tagit tydlig ställning för att stärka och stötta upp våra minoriteter när det gäller både kulturarv och språk.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en viktig interpellation. Det handlar både om språkcentrumen och den övergripande frågan hur vi ska se till att våra nationella minoritetsspråk får förutsättningar att leva vidare och inte bara bli antika språk utan språk som talas och lever vidare.

Språkcentrumens verksamhet har varit viktig för att både öka kunskapen om och bevara och främja de nationella minoritetsspråken. Låt mig åter påpeka att jag givetvis inte kan föregripa budgetprocessen och ge några pengabesked, men att detta är en viktig verksamhet och att språkcentrumen gör stora insatser för våra nationella minoritetsspråk hoppas jag framgick tydligt av mitt svar.

Låt oss komma ihåg att regeringen även har gjort andra satsningar. Språkcentrumen är en viktig pusselbit, men det har också gjorts andra satsningar för att främja de nationella minoritetsspråken. Det finns ett särskilt handlingsprogram, som utgår från stärkandet av de nationella minoritetsspråken. Regeringen har också vid ett flertal tillfällen förstärkt bidragen till språkrevitalisering, och dessa pengar fördelar Isof.

För bara drygt en vecka sedan meddelade regeringen dessutom att Äldreomsorgslyftet ska kunna användas för att utbilda i våra nationella minoritetsspråk. Jag tror att detta kommer att vara en viktig pusselbit i det ledamoten efterfrågar: Hur ser vi till att familjer får tillgång till det de har rätt till för att kunna tala sitt minoritetsspråk och att äldre människor som tappat sitt andraspråk men har kvar sitt modersmål får möjlighet att göra sig förstådda på det när tanken sviktar?

Jag ser fram emot att detta arbete implementeras och att det också skapas en utbildningskedja, för en sak som jag hör när jag träffar de nationella minoriteterna är att det är svårt att hitta personal som kan tala de nationella minoritetsspråken till förskolor och äldreboenden. Här tror jag att vi har en resa att göra när det gäller att bygga ihop kunskapskedjan hela vägen, även när det kommer till medarbetare som ska jobba inom förskola, skola och äldreomsorg.

Herr talman! Jag tror mig ändå veta att det finns stora skillnader i Sverige när det gäller vad som ingår som rättigheter i de kommuner som är förvaltningsområden. Det är lätt i Stockholm. Senast jag räknade fanns det 13 förskoleavdelningar med inriktning på finska, och på Söder finns en förskoleavdelning som har fokus på meänkieli och samiska. Det finns två äldreboenden med tvåspråkig personal, och det finns två sverigefinska skolor. Men i andra kommuner är det svårare. Luleå sägs vara bäst på förskoleverksamhet på finska, men mitt lilla barnbarn Juni Maria kom inte in för att kön var så lång. Detta kan leda till språkdöd.

Språkcentrumens uppdrag är omfattande och inget kortsiktigt projekt på få år. De ska verka för språkbärare i hela landet och regelbundet analysera behoven och språksituationen för respektive minoritet. De ska samla och förmedla goda exempel och erfarenheter av språkrevitalisering på nationell, lokal och internationell nivå. Givetvis ska de också stödja familjer i språköverföringen och individer i språkanvändningen. De ska också stödja andra aktörer inom revitaliseringsarbetet och samverka med övriga språkcentrum och med kommuner, regioner, utbildningsaktörer, resursbibliotek, myndigheter, föreningar och organisationer i hela landet. Språkcentrumen har alltså ett otroligt brett uppdrag för att de verkligen ska kunna arbeta med våra minoritetsspråk. De ska givetvis också informera om minoriteternas språkliga rättigheter och synliggöra språket i samhället.

Även kommunernas minoritetssamordnare är viktiga spindlar i detta nät, och det är viktigt att det finns ett aktivt samarbete mellan dessa och språkcentrumen.

Herr talman! Språkdöden riskerar att bli verklighet i tredje generationen, och i viss mån finns den redan. Två samiska språk är på utdöende enligt det samiska språkcentrumet, och jag ser språkdöd även när det gäller det största minoritetsspråket, finskan. Många av oss som ingår i minoriteterna har inte hela familjen här. Mina barnbarn har sin gammelfarmor i Finland, 86 år och pigg. Men de kan inte kommunicera med henne. När kommunikationen upphör blir också rötterna otydliga för barnen. Var kommer jag ifrån? Vem är jag egentligen? Här tror jag att språkcentrumen kan spela en viktig roll.

I sitt svar lovar statsrådet att regeringen kommer att prioritera arbetet med språkcentrumen under 2024. Vad ger detta för signaler till verksamheterna när det gäller att kunna jobba långsiktigt? Nu är det 2024. Anser statsrådet att denna prioritering bör fortsätta även efter 2024? Jag frågar inte efter budgetmedel utan efter något slags bekräftelse på att språkcentrumen kommer att få fortleva, för deras jobb kommer att ta decennier, inte några år.

Herr talman! Jag delar bilden att det behöver bli möjligt att använda sitt minoritetsspråk i vardagen på fler ställen än i Stockholm. Under min tid som kulturminister har jag haft möjlighet att resa runt i Sverige och träffa våra minoriteter på flera olika sätt och i olika konstellationer.

Det är bara att konstatera att det här är ett bekymmer. Kommunerna, speciellt förvaltningskommunerna, bär ett stort ansvar. Och jag vet att kommunerna sliter med den här uppgiften. Jag är helt säker på att kommunerna vill uppfylla sina åtaganden när det kommer till nationella minoriteter och språken. Men de sliter med frågan om rekrytering, och de sliter med frågan om hur vi ska kunna se till att få ihop en utbildningskedja där vi också får ut medarbetare, personal, lärare och undersköterskor som får med sig denna kompetens.

Det är också därför det är viktigt för regeringen att ta steg i den riktningen, vilket vi nu gör med till exempel Äldreomsorgslyftet. Vi ser till att medlen till det också ska kunna användas i det här syftet.

Också när det kommer till det arbete som har att göra med språkrevitalisering delar jag ledamotens bild av att det är någonting som behöver ske genomgripande och över tid. Det är ingenting som kommer att gå på ett år, fem år eller ens tio år.

Vi måste komma ihåg att våra nationella minoriteter är en del av vårt gemensamma kulturarv. Språken är en del av vårt gemensamma arv. De är en del av vår gemensamma historia i Sverige, och därför bär samhället och framför allt staten ett stort ansvar för att se till att språkrevitaliseringen fungerar och att det går att upprätthålla våra nationella minoritetsspråk över tid.

Sedan är det en annan fråga hur det ska ske och i vilka former. I dag har vi en form för det. Jag kan i dag inte utlova att den formen kommer att bestå. Jag säger inte att den ska det, och jag säger inte att den inte ska det. Jag säger att jag inte kan lämna besked i frågan.

Men det jag kan ge besked om är att den form som finns i dag med språkcentrum, som gör ett fantastiskt jobb, är regeringen väl medveten om. Vi ser fram emot att ta del av de redovisningar och rapporter som nu kommer om hur man har jobbat under det gångna året. Detta ska vi ta med när vi tittar på hur framtiden ska se ut för språkrevitaliseringen för de nationella minoritetsspråken i stort.

Fru talman! Jag håller med statsrådet, för jag vet också att rekrytering av tvåspråkig personal är väldigt svårt. Det är givetvis en gedigen fråga för kommunerna att jobba med att få den tvåspråkiga personalen. Däremot tror jag inte att man kan utbilda tvåspråkig personal, för det här är rätt svåra språk.

Man kan lösa problemen på olika sätt. Jag har sysslat med äldreomsorgsfrågor och har haft förslag på lösningar, men tyvärr satt jag inte i majoritet då. Jag vet också hur det blir för de äldre när det svenska språket försvinner och man inte kan göra sig förstådd på sitt eget språk. Det blir en rätt förtvivlad situation.

Vi har i de två senaste budgetarna, både för 2023 och 2024, yrkat på att man ska permanenta verksamheten med språkcentrum. Och vi lär fortsätta att med en dåres envishet kräva att man ger en möjlighet till språkcentrum att fortsätta med sitt arbete, för precis som jag sa är det här inte ett projekt på två tre år. Det här är någonting som vi behöver göra i fem sex decennier eftersom det är så pass många som har tappat språket.

På universiteten säger man att det är allt fler som söker till enstaka kurser för att läsa finska, till exempel, för att kunna återta språket. Någonstans är det viktigt, och jag kan utifrån mig själv intyga att språket försvinner så himla snabbt. När de vuxna sönerna flyttade hemifrån hade jag ingen att prata finska med hemma, annat än katterna. Sedan märker jag helt plötsligt att jag inte längre kan, och när det blir så behöver man hantera det själv. Men för våra barns och barnbarns skull behöver språkcentrumen fortsätta.

Fru talman! Jag vill verkligen börja med att uttrycka tacksamhet gentemot ledamoten för dagens debatt om språkcentrum för de nationella minoritetsspråken. Jag tycker att det här är en genuint viktig fråga, och jag delar engagemanget. Det gläder mig också att ledamoten har detta engagemang i frågan.

Allmänhetens kunskap om Sveriges nationella minoriteter och även om de nationella minoritetsspråken är låg i dag. Det finns också en genuin oro hos språkbärarna för att de nationella minoritetsspråken dör ut på sikt.

Därför känns det väldigt bra att vi har kunnat ha denna debatt i dag och lyfta exempel på hur man kan arbeta för att bevara och främja våra nationella minoritetsspråk. Jag är övertygad om att det är genom den typen av goda exempel vi kommer att kunna höja kunskapen om våra nationella minoritetsspråk men också skapa förutsättningarna för att hålla dem levande.

Även om regeringen i dag inte kan lämna några besked om finansiering i framtiden vill jag återigen understryka regeringens vilja att fortsätta arbeta för det minoritetspolitiska målet och för att bevara och främja våra nationella minoritetsspråk för kommande generationer.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.