Arbetsplenum - Riksrevisionens rapport om polismyndighetens arbete med särskilda händelser riktade mot organiserad brottslighet - 2023-11-22

Fru talman! Vi debatterar i dag Riksrevisionens rapport om Polismyndighetens arbete med särskilda händelser riktade mot organiserad brottslighet.

Den organiserade brottsligheten står inte bara för ett dödligt våld som drabbar allt fler - den äter sig också in i välfärdssystemet. Samtidigt lever vi under ett förhöjt terrorhot, och de demokratiska värdena utmanas av hot och våld. Sammantaget gör detta att vi verkligen behöver en polismyndighet som fungerar fullt ut.

Riksrevisionen har granskat om Polismyndighetens arbete med särskilda händelser är en effektiv ledningsform för att bekämpa grov brottslighet. Resultatet av Riksrevisionens utredning gällande särskilda händelser är tyvärr i samma anda som rapporten om mängdbrott: Polisen räcker inte till för att hantera sitt uppdrag fullt ut.

I grund och botten handlar det om polisbrist. Polisbristen får den ordinarie verksamheten att halta samtidigt som särskilda händelser används för att lösa långvariga kriser, och det skapar problem.

Det sätt som Polismyndigheten använder särskilda händelser på gör att den ordinarie verksamheten blir lidande. Poliser flyttas för att lösa resursbristen genom att man åberopar särskilda händelser, vilket i sin tur leder till resursbrist på andra håll.

Poliser som flyttas behöver lägga tid på att etablera sig på en ny ort. Det blir brist på kontinuitet och långsiktighet, och det blir sämre möjligheter att arbeta relationsbyggande. Dessutom kan särskilda händelser som pågår under längre tid leda till parallella ledningssystem och ineffektiv resursanvändning.

Majoriteten av de polisanställda som Riksrevisionen har tillfrågat i granskningen uppger att särskilda händelser har störst effekt i det korta perspektivet. Närmare en tredjedel av de lokalpolisområdeschefer som har besvarat Riksrevisionens enkät uppger att särskilda händelser riktade mot grov brottslighet till största delen skulle kunna hanteras av linjeverksamheten med stöd av tydligare ledning och styrning. Lokalpolisområdescheferna uppger dessutom att de inte görs några konsekvensanalyser av hur deras verksamhet påverkas när resurser skickas till en särskild händelse. De känner sig inte heller involverade i besluten, trots att det är de som har bäst vetskap om vilka problem och behov som finns i deras lokalpolisområde.

Fru talman! En viktig del i vårt demokratiska samhälle är att vi ska kunna förvänta oss att statens medel förvaltas och nyttjas på bästa sätt. Polismyndigheten har fått enorma resursökningar, men resultaten förbättras inte. Det går inte enbart att skylla på den ökande grova kriminaliteten. Polisen behöver bli effektivare och använda sina resurser på ett bättre sätt.

Den tidigare veka och allmänt räddhågsna regeringen har nu ersatts av en regering med en helt annan tydlighet och fokus. Det vi sverigedemokrater har sagt behövs är nu äntligen på väg att bli verklighet. Vi kommer att se till att i varje enskild del pusha nuvarande regering. Vi kommer att agera blåslampa för en politik som verkligen ger polisen det som behövs för att den ska få en rimlig chans att uppnå bättre resultat.

Som jag har sagt tidigare, fru talman, behövs det en hel kedja med åtgärder - alltifrån ett borttagande av provocerande och i grunden helt absurda straffrabatter till hårdare straff överlag - samtidigt som vi stärker närvaron lokalt och ser till att förebyggande insatser verkligen är förebyggande och inte ett slag i luften. När en ungdom i tidig ålder tillåts hålla på och hålla på utan någon egentlig konsekvens kommer denna ungdom att fortsätta att hålla på. Det är inte svårare än så.

Fru talman! Nu väntar ett paradigmskifte som går ut på att brottslingar kommer att behandlas som just brottslingar och inte som offer. Vi kommer att jobba för att få fler duktiga poliser och fler poliser som verkligen är ute på fältet - som kommer närmare medborgarna och gör konkret skillnad genom att visa upp sin närvaro. Vi kommer att se till att brottslingarna inte får en lugn stund. Det är inte de som ska skyddas; det är allmänheten som ska skyddas. Nu har vi en reell chans att vända utvecklingen - med en ny ledning för polisen, med en ny och betydligt mer precis politik och med ett förhållningssätt som signalerar styrka.

Fru talman! Katja redogjorde översiktligt för ärendet. Det handlar om Riksrevisionens granskning - eller granskningar, får man väl säga, eftersom vi om en liten stund ska debattera även en granskning gällande mängdbrott - av hur man har följt upp och hur man arbetar effektivt med bekämpning av grov organiserad brottslighet, framför allt inom ramen för det som kallas särskilda händelser.

Initialt vill jag yrka bifall till den gemensamma reservation som Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraterna har i betänkandet.

Äntligen har vi lite ärenden för justitieutskottet på riksdagens bord! Det är symtomatiskt att det är ärenden som har initierats av myndigheter, i det här fallet Riksrevisionen, och inte av regeringen. Jag ska så här initialt strö lite salt i anförandet: Efter att de lagprodukter som togs fram av den socialdemokratiska rödgröna regeringen tagit slut på hyllorna i Justitiedepartementet har det varit otroligt lite aktivitet i utskott och i kammare kring dessa frågor, trots att det inte direkt saknas utmaningar att ta tag i. Det har snart gått ett och ett halvt år av mandatperioden, och en tydlig majoritet av utskottets arbete har handlat om att hantera ärenden som initierades av den förra regeringen. Det är skralt - mycket skralt. Vi får se hur det blir i vår; det aviseras ju en hel del, vilket behövs.

Vi ska dock gneta på, inte minst Riksrevisionen, Brå och en del andra utvärderande myndigheter. I det här fallet riktar man i ett antal punkter svidande kritik, får vi nog säga, mot hur Polismyndigheten bedriver och följer upp sin verksamhet. Man beskriver till exempel att myndigheten inte riktigt fullt ut kan redogöra för hur mycket kostnader som de särskilda händelserna har drivit. Den kan heller inte redogöra för effekterna. Man kan också se att inte ens kommunerna - det är ju huvudsakligen i kommunerna som dessa nätverk verkar och händelserna äger rum - har kunnat beskriva vad de särskilda händelserna egentligen har inneburit, i någon del.

Myndigheten kan inte heller redovisa hur många särskilda händelser som har inträffat. Det är klart att vi från politiken kräver att myndigheten har kompetens satt svara när den på anmodan av Riksrevisionen ska besvara dessa frågor. Det är ju grundläggande frågor. Som en kuriositet kan nämnas att det påminner lite grann om när jag ställde en fråga via RUT om hur många polisstationer som fanns i vårt avlånga land - och fick svaret att Polismyndigheten inte visste det. Det är klart att det inte håller. Det slutade med att jag fick räkna polisstationerna själv. Det funkar ju också, men det tog lite tid.

Åter till granskningen: Riksrevisionen har ett antal rekommendationer, och vår reservation handlar egentligen om att man ska följa dessa eller ta dem i beaktande på olika sätt. Det handlar om att ta fram en nationell lägesbild för resursförflyttningarna, utveckla dokumentation och utvärdera - självklarheter, egentligen, och det borde det vara för landets största myndighet. Men det handlar också om att säkerställa att de kunskaper man får ut av dessa särskilda händelser och de erfarenheter som de bidrar till sprids på ett systematiserat och bra sätt till olika delar av organisationen. Det upplever Riksrevisionen inte görs i dag.

För att vara tydlig - och det gäller tyvärr all tillgänglig polisforskning i vårt samhälle, även om det kanske borde finnas mer utvecklad sådan - visar detta att det bygger på den lokala problembilden. I svensk kontext: Om man inte har fullt bestyckade områdespolisgrupper och om man inte har lokal utredningskapacitet i lokalpolisområdena klarar man inte det långsiktiga arbetet. Riksrevisionen sätter fingret på en del av problematiken i att särskilda händelser drar resurser från den lokala nivån. Det är ett av huvudnumren i kritiken.

Detta är något som även Polisförbundet pekar på i sina kommentarer. Man menar att det leder till olika typer av brister på andra håll när poliser flyttas för att lösa resursbristerna på olika håll och kanter när det gäller de särskilda händelserna. Poliser som flyttar in och bor på hotell under längre tid - eller till och med flyttar till en ny ort, om det handlar om det - behöver lägga mycket tid på att etablera sig. Detta skapar brist på kontinuitet och långsiktighet och sämre möjligheter att arbeta relationsbyggande i den lokala kontexten, menar Polisförbundet. Detta får till exempel ganska tuffa konsekvenser när det gäller mängdbrotten, som vi ska diskutera senare.

Det är en hel del salt i kritiken, och det är en del salt i mitt anförande också. Är då allt dåligt med att arbeta med särskilda händelser? Nej, vi är övertygade om att det också kommer väldigt mycket gott ur detta. Vi har kunnat följa flera fall från den politiska horisonten och se att det görs ett mycket gott arbete.

Vi har exempelvis kunnat se hur Operation Frigg gett upphov till banbrytande nya metoder som svensk polis kommer att ha nytta av i många år framöver. Man har i det fallet - och i en del andra fall - varit mycket framgångsrik när det gäller att lagföra personer, inte minst centrala nyckelpersoner, inom den organiserade brottsligheten. Man har kunnat se att mängden tillslag och omhändertaganden av vapen och smugglingsförsök är stor och visar ett resultat med hög kvantitet och kvalitet.

De internationella samarbeten man har byggt upp inom ramen för till exempel Operation Frigg kommer att skapa förutsättningar för att på längre sikt komma åt den internationellt förgrenade kriminaliteten. Det är i sanning en imponerande prestation som de inblandade poliserna och civilanställda har genomfört; det vill jag ha sagt - också just med tanke på den kritik som finns mot att erfarenheterna kanske inte tas till vara fullt ut. Man har ett momentum, och nu gäller det att bygga vidare på det.

Det kan i rättvisans namn också sägas att rapporten från Riksrevisionen beskriver att man har implementerat nymodigheter i linjeverksamheten som har framkommit under de särskilda händelserna, till exempel de regionala drifts- och bedrägericenter som därefter har fungerat bra.

Nåväl, fru talman - kommer allting att bli bra om man följer dessa rekommendationer fullt ut? Kommer gängen att knäckas? Kommer den historiskt låga och helt oacceptabla uppklaringsnivån att rätas upp? Nej, riktigt så enkelt är det inte. I grund och botten handlar det om polisbristen, och i den delen finns det ett par goda nyheter.

Den ena delen gäller rekommendationerna i övrigt när det gäller metodutveckling och annat. Det behöver man jobba mer med. Polistillväxten kommer sakta men säkert att lösa sig, och det finns bland de politiska partierna i denna kammare en stark enighet om att vi ska nå upp till ett europeiskt standardsnitt eller liknande.

Jag måste också lyfta upp något, inte för att skryta, men ändå. Det historiska beslutet om att starta två nya polishögskolor och utbildningar och om 10 000 nya polisanställda gjorde att politiken pekade med hela handen och krävde leverans. Man kommer att uppnå 10 000 nya polisanställda, om än kanske inte med den fördelning mellan poliser och civilanställda som Polismyndigheten själv hade önskat. Det politiska beskedet var dock att 10 000 nya polisanställda skulle levereras, och det har man gjort.

Till stor del beror detta på de två nya utbildningarna i Malmö och Borås, där det finns en otrolig kreativitet, fokus och kompetens. Man har levererat från dag ett och fortsätter att leverera polisaspiranter i hög takt och med hög kvalitet, vilket gör att jag i grund och botten kan avsluta detta anförande lite i dur, vilket kan behövas i dessa nya tider. Så småningom kommer det här att leda till en historiskt stark tillväxt när det gäller antalet poliser på gator och torg.

(Applåder)

Fru talman! Brottsutvecklingen i Sverige saknar motstycke i Europa. Det grova våldet med skjutningar och sprängningar är ett stort problem i hela landet och sprider sig alltmer även utanför storstäderna. Ingen annanstans i Europa dödas fler av skjutvapenvåld.

Varje skjutning är i sig en tragedi, och varje siffra i statistiken har ett namn. Varje mördad person har en familj och vänner.

Utvecklingen måste vända - och den går att vända. Ord följs nu upp av politisk handling, och vi har nu en regering som tar ett helhetsgrepp på kriminalpolitiken i stället för att bara försöka måla över sprickor i fasaden.

Fru talman! För att få bukt med den grova brottsligheten måste alla led i brottsbekämpningen vara effektiva. En metod som polisen kan använda för att bekämpa grov brottslighet med skjutningar och sprängningar är så kallade särskilda händelser. I korthet innebär det att en händelse är eller förväntas bli så omfattande, allvarlig eller komplex att Polismyndigheten måste planera, organisera eller leda sin verksamhet i särskild ordning. Beslut om särskild händelse möjliggör en snabb mobilisering av resurser och kompetens från olika polisområden.

Fru talman! Riksrevisionen har granskat hur detta arbete fungerar och om särskilda händelser är en effektiv ledningsform. Riksrevisionens granskning är mycket välkommen och lyfter fram flera frågor som är viktiga att ta med sig framöver, både vad gäller organiserad brottslighet och grov kriminalitet.

Riksrevisionen konstaterar att särskilda händelser kan vara ett effektivt sätt att leda arbetet under de första timmarna eller dagarna efter att ett grovt brott har begåtts. I det läget är det bra att snabbt kunna samla resurserna i stabsläge.

När särskilda händelser pågår under en längre tid tenderar det dock att bli kontraproduktivt. Insatserna kan göra mer skada än nytta på totalen, eftersom det uppstår så pass stora resursbrister i de lokalpolisområden där man hämtat resurserna. Brottsligheten är så utbredd över landet att det inte går att blunda för att det påverkar på många olika sätt.

Fru talman! I granskningen pekar Riksrevisionen på brister vad gäller dokumentation och möjlighet att följa upp och utvärdera polisens arbete med särskilda händelser riktade mot grov brottslighet.

Som utskottet konstaterar i betänkandet är det ytterst upp till Polismyndigheten att fatta operativa beslut. Där ska vi politiker inte vara inne och peta, utan där vet professionen bäst vad som gäller. Det som dock måste fungera är god dokumentation så att det går att följa upp och utvärdera insatser. Granskningen visar att Polismyndigheten inte har kunnat redogöra för vare sig det totala antalet särskilda händelser eller antalet särskilda händelser mot grov brottslighet, eller den totala merkostnaden för dessa. Sammantaget gör detta att det inte har varit möjligt att mäta om insatserna har varit effektiva.

Fru talman! För att få bukt med den grova brottsligheten måste alla led i brottsbekämpningen vara effektiva. Då måste vi kunna mäta och utvärdera insatser, och det måste finnas system för detta. Annars finns det en risk att det blir kontraproduktivt, att polisen ligger steget efter och att vi spelar de kriminella i händerna.

Den senaste tidens våldsamma händelser i framför allt Stockholmsområdet men även i övriga delar av landet har varit och är en stor påfrestning för polisorganisationen. Man har dock tagit lärdom och med framgång ändrat arbetssätt, med bättre samverkan och arbetsfördelning såväl internt som i samarbetet med andra myndigheter. Man ökar också uppklaringen och förhindrar många brott. Huruvida det nuvarande arbetssättet är att betrakta som en särskild händelse eller en prioriterad verksamhet i linjeorganisationen är en fråga om semantik, men kravet på dokumentation och uppföljning gäller oavsett.

Fru talman! Som konstateras i regeringens skrivelse har Polismyndigheten vidtagit flera åtgärder på området. Man har bland annat sett över och utvecklat sina it-system för att öka möjligheten att kontinuerligt följa upp de resurser som läggs på särskilda händelser. Detta utvecklingsarbete är särskilt välkommet.

Fru talman! I de löpande dialogerna med Polismyndigheten kommer regeringen att fortsätta att särskilt följa upp arbetet med särskilda händelser. Här kommer vi kristdemokrater att fortsätta trycka på för en brottsbekämpning där resurserna används effektivt. Vårt arbete med att bekämpa den grova brottsligheten fortsätter, och vi måste värna den lokala polisnärvaron så att polisen kan hantera den grova brottsligheten lokalt och vara synlig i lokalsamhället.

Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till reservationen i betänkandet.

När Polismyndigheten slogs ihop till en nationell myndighet och en nationell polis var det en av de största statliga organisatoriska förändringar som hade gjorts i modern tid. Som med mycket annat var det nog många som hade önskat att det hade skett tidigare. Det var under några år på 2010-talet som det beslutades, implementerades och utreddes. När detta väl var gjort stod alla partier bakom det och tyckte att fördelarna övervägde jämfört med att ha det regionalt, så som det var tidigare.

Med detta sagt har inte alla mål uppfyllts i den nya organisationen, men jag tror att det är få som skulle vilja gå tillbaka. Man vill ändå jobba utifrån den organisation som vi har beslutat om.

En sak man ville komma åt och som var målsättningen med organisationen var att polisen skulle kunna samla och rikta resurser runtom i landet, alltså precis det som vi diskuterar just nu och som Riksrevisionen har granskat. I teorin är det jättebra.

Om polisen har 30 000 anställda, eller 26 000 eller 34 000, kan de riktas mot de delar av landet där det finns ett behov. I teorin är det alltså jättebra, men den granskning som Riksrevisionen har gjort visar att det finns stora brister i hur polisen använder detta. En är att kommunerna inte involveras i tillräckligt hög grad för att man ska kunna få större effekt.

Det saknas också mycket statistik och dokumentation, exempelvis om antalet särskilda händelser. Det saknas uppgifter om kostnader och även om alternativkostnader, alltså undanträngningar, som särskilda händelser har medfört. Om man samlar resurser på ett ställe blir det per definition mindre på ett annat, och detta får effekter i en annan ände.

Fru talman! Riksrevisionen har en rad rekommendationer, till exempel att man ska utveckla kriterier som underlag inför beslut om huruvida en situation ska hanteras inom ramen för en regional respektive nationell särskild händelse, att man ska ta fram en nationell lägesbild att utgå från inför beslut om resursförflyttningar och att man ska utveckla dokumentationen med mera.

Miljöpartiet föreslår tillsammans med S och V ett tillkännagivande till regeringen om att den ska säkerställa att Riksrevisionens rekommendationer följs. Det är väsentligt att man tar till sig detta och att detta verktyg används på ett mer optimalt sätt än hittills. Om detta verktyg ska fungera behöver man kunna värdera vinster men också kostnader i förhållande till det. Här har Polismyndigheten ett jobb att göra, och regeringen behöver säkerställa att dessa rekommendationer följs.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 20.)