Interpellationssvar - Besparingar på sjukvården - 2023-11-17

Fru talman! Yasmine Bladelius har frågat mig om jag kan redogöra för vilka fakta som ligger till grund för mitt uttalande om att det är totalt 16 miljarder kronor som går till sjukvården och om jag anser att detta är ett korrekt sätt att redogöra för vad regeringen tillför för pengar till sjukvården. Yasmine Bladelius har också frågat mig hur jag avser att agera med anledning av de konsekvenser vi nu ser i många regioner där akutmottagningar läggs ned och vårdpersonal sägs upp. Yasmine Bladelius har slutligen frågat mig om jag står fast vid min uppmaning till kommun- och regionsektorn att budgetera för stora underskott.

Mitt uttalande, fru talman, bland annat vid riksdagens frågestund den 28 september 2023 avsåg regeringens totala satsningar på sjukvårdsområdet inom mina områden i budgetpropositionen för 2024, det vill säga även sådant som aviserats i tidigare budgetpropositioner. Dessa satsningar uppgår sammantaget till cirka 16 miljarder kronor 2024. Det innefattar alltså mer än det nettotillskott till hälso- och sjukvården som presenteras i budgetpropositionen för 2024. Beräkningen inkluderar, som regeringen tidigare har kommunicerat, bland annat förstärkta satsningar för en förbättrad cancervård, fortsatt stöd till utvecklingen mot en god och nära vård med primärvården som nav samt insatser för en ökad tillgänglighet med kortare köer och fler disponibla vårdplatser.

Regeringen har bland annat aviserat ett sektorsbidrag om 3 miljarder kronor under 2024, i syfte att stärka möjligheterna för hälso- och sjukvården att bedriva en god och patientsäker hälso- och sjukvård. I beräkningen ingår också redan aviserade medel till bland annat civilt försvar och nationell vårdförmedling.

Mot bakgrund av detta anser jag att mitt uttalande vid riksdagens frågestund den 28 september är korrekt. Anslagen inom hälso- och sjukvårdspolitiken för 2024 uppgår sammantaget till cirka 67 miljarder kronor. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. Det ekonomiska läget är utmanande, och en hög inflation kombinerat med en hög räntenivå påverkar alla delar av samhället - välfärden, företagen och hushållen.

Samtidigt är det sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso och sjukvården, och verksamheten finansieras till stor del av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Även kommuner och regioner behöver ta ett ansvar. Utöver de förstärkningar av det generella statsbidraget och medel riktade till sjukvården som staten bidrar med behöver politiker på alla nivåer arbeta med att prioritera kärnverksamheter.

Det ekonomiska regelverket innebär att kommuner och regioner vid behov, exempelvis efter besked om statliga tillskott, kan fatta nya beslut gällande budget.

Ett antal regioner har avsatt medel i resultatutjämningsreserver, RUR, under de senaste åren när resultaten varit goda. Regeringen ser positivt på att kommuner och regioner har haft möjlighet att avsätta medel i RUR. RUR tillkom efter finanskrisen 2007-2010 just med syftet att ge kommuner och regioner bättre ekonomiska planeringsförutsättningar.

Den 1 januari 2024 förbättras planeringsförutsättningarna ytterligare när sektorn får möjlighet att avsätta pengar i en resultatreserv. Den nya resultatreserven innebär ett flexiblare regelverk kring när medlen får användas och därmed i förlängningen ett mer flexibelt balanskrav.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioners ekonomirapport för oktober 2023 har regionerna överlag inte lagt stora varsel eller beslutat om kraftiga besparingar 2024, med förklaringen att de ökade kostnaderna till stor del är tillfälliga. Många regioner tar enligt rapporten sikte på en rimlig kostnadsnivå 2025 och anser att det är förenligt med god ekonomisk hushållning att inte tillfälligt dra ned på verksamheterna onödigt mycket. Vissa regioner har således gjort bedömningen att detta är möjligt.

När det gäller mitt uttalande vid riksdagens frågestund den 28 september 2023 var det inte någon uppmaning till kommun- och regionsektorn, utan jag nämnde Region Skåne som ett exempel där man har valt att använda de verktyg som finns att tillgå för att möta den utmanande ekonomiska situationen. Det är som sagt under vissa förutsättningar möjligt för regionerna att använda tidigare överskott för att jämna ut konjunkturen eller att enstaka år budgetera med underskott.

Med det vill jag tacka Yasmine Bladelius för frågorna och ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag tackar naturligtvis ministern för svaret och ska alldeles strax kommentera det. Jag måste dock börja med att säga att bakgrunden till att jag ställt denna interpellation är att jag är innerligt oroad över den kris som sjukvården i Sverige befinner sig i.

Jag blir heller inte på något sätt mindre oroad när jag hör svaret från ansvarig minister. Det här är på riktigt. I detta nu väntas stora besparingar i regionerna. Sjukvården drabbas oerhört hårt.

Ekot genomförde nyligen en enkät som visade att alla utom fyra regioner hittills antingen beslutat att införa besparingar eller för diskussioner om att göra det.

Det handlar om nedskärningar på runt 10 miljarder svenska kronor totalt, så här långt. Dessutom finns det regioner som inte ens hade någon siffra att uppge. Totalbeloppet väntas alltså bli högre. Därför är det oerhört oroande att höra sjukvårdsministerns svar här i dag. Hon får det på något vis att låta som att det inte är ett stort problem. Jag och många med mig är av en annan uppfattning.

Det är inte heller någon nyhet. Under det gångna året har kommunernas och framför allt regionernas ekonomiska situation försämrats kraftigt. Sveriges Kommuner och Regioner har vid flera tillfällen uppmärksammat regeringen på att det kommer att behövas stora tillskott till kommunerna men framför allt till regionerna för att kunna bibehålla dagens nivå i hälso- och sjukvården.

Regeringen valde i förra årets budgetproposition att satsa dubbelt så mycket på skattesänkningar för höginkomsttagare som på kommun- och regionsektorn. Det har lett till att de reserver som funnits i regionerna nu är slut. Trots larmrapporter och högljudd kritik har regeringen inte heller i budgetpropositionen för 2024 satsat ens en bråkdel av det som SKR menar behövs för att stävja krisen i vården.

Att staten inte tar ansvar i kristider får konsekvenser. I de svårast drabbade regionerna följer nu en sjukvårdskris med uppsägningar, varsel, nedläggningar och höjda patientavgifter till följd av regeringens budget. Vi ser det hända redan nu. I Västra Götaland läggs akuten ned. I Örebro kommer de tre sjukhusen inte längre att kunna erbjuda samma utbud, och personalstyrkan ska minska med 600 personer. I Östergötland ska personalkostnaderna minska med motsvarande 600 miljoner kronor. I Sörmland planerar man att göra sig av med 10 av de 15 otroligt viktiga kliniska apotekare som arbetar nära patienterna. Och i elva regioner planeras nu för höjda patientavgifter.

Det är min bestämda uppfattning att en regering ska ta ansvar i kristid. Den socialdemokratiska regeringen gjorde det under pandemin. Det var förvisso en helt annan form av kris. Men också den drabbade sjukvården hårt. När vi nu befinner oss i en inflationskris borde högerregeringen ta ansvar för välfärden och hälso- och sjukvården.

Min första fråga till sjukvårdsministern är: I det här historiskt svåra läget, varför tar ni inte ansvar? Varför är budskapet från er att bita ihop, spara hårdare, låta personalen springa snabbare eller för den delen åsidosätta budgetreglerna och gå med underskott? Jag förstår verkligen inte.

Fru talman! Tack för ditt svar på mitt svar, ledamoten!

Det framgår inte någonstans att regeringen tar lätt på det här, tvärtom. Det är en av de värsta kriserna på väldigt länge, och den är speciell. Det är inte enbart en lågkonjunktur vi har att hantera nu. Regionerna har också att hantera konsekvenserna av inflationen.

På kommunsidan ser det olika ut. En del kommuner klarar sig hyggligt. Andra gör det inte. Men på regionsidan har nästan alla det svårt. Flera regioner kan i och för sig berätta att de inte behöver göra neddragningar. Det är några som ändå har en hygglig situation, som min egen region, Region Jönköpings län, och Region Kalmar län. Men de allra flesta har riktigt stora utmaningar. Det har jag återkommit till ganska många gånger.

Det är också skälet till att vi går in med ett särskilt sektorsbidrag som regionerna kan använda direkt till att hantera pensionskostnaderna. Det är nämligen inte underliggande problem i ekonomin som är skälet till att det är tufft. Om det hade varit det hade man inte kunnat hantera budgeten på det sätt som många regioner gör. Om man har underliggande problem måste man hantera dem. Men om man har särskilda problem kan man hantera det genom att använda tillfälliga överskott, också ett enstaka år. Man kan också göra det genom att hantera underskott. Det medger lagen.

Poängen är att varje regionfullmäktige gör sina avvägningar och fattar beslutet. Det är faktiskt inte bara kronor och ören i de där siffrorna de ska beakta. De ska också titta på befolkningstillväxten, och de ska titta på investeringsbehovet. De har ett antal saker att parera när de gör sin bedömning av hur de ska hantera budgeten och om de ska använda begreppet synnerliga skäl som skäl för den åtgärd de vidtar.

De har fler saker att ta hänsyn till: arbetsmiljölagen, att tillförsäkra sina medarbetare goda villkor. De har att ta hänsyn till hälso- och sjukvårdslagen, som talar om att vi ska ge god vård på lika villkor till hela befolkningen, och fler lagar.

När regionerna nu fattar sina beslut - jag har sagt att jag har full förståelse för beslut man fattar om att använda tidigare överskott eller om att till och med budgetera för underskott - har fullmäktige gjort en bedömning av hur det ser och hur man ska väga av alla de uppdrag man har enligt lagar och det man ser framför sig. Det är alltså regionfullmäktige som gör bedömningen och beslutar.

Jag tycker att det är nödvändigt att inte enbart titta på de nya pengar som tillkommit. Det är skälet till att jag har lyft fram hela den summa som ligger inom mitt ansvarsområde. Rapporter från Riksrevisionen, som också riksdagen har behandlat, visar nämligen att pengarna inte når ut. De har under många år varit detaljstyrda. Därför märker verksamheterna inte ens av dem. Kvinnohälsan är väl det senaste som jag tror att Riksrevisionen tittat på och konstaterat det. Det är satsningar som vi har varit överens om politiskt. Men vi måste se att sättet på vilket vi skickar pengarna till regionerna också har betydelse för om det får verkan.

Nu jobbar jag inte minst med att de pengar som är betydande och som handlar om att korta köer, öka vårdkapacitet och stärka primärvården ska komma regionerna till del, så att de kan använda dem. Normalt sett används de inte under året utan landar i ett nytt överskott i slutet på året när man vet hur det har gått. Men nästa år, 2024, måste de pengarna komma till användning i varje region. Om de så önskar har de också möjlighet att göra en tilläggsbudget när de får veta riksdagens beslut om budget och hur pengarna faller ut.

Regeringens uppfattning är att vi behöver stötta regionerna men också säkerställa att pengarna kan användas av dem fullt ut, så att de går direkt in till vården. Vi kan inte slarva bort pengar som inte används rätt. Nu ska varenda krona användas på bästa sätt.

Fru talman! Jag vill återigen tacka ministern. Jag måste säga igen att jag är riktigt oroad över situationen. Jag känner mig inte heller mindre oroad efter att ha hört ministerns svar i hennes andra anförande. Jag är alldeles övertygad om att jag inte är ensam om denna oro.

I detta nu sitter regionpolitiker och gör, oavsett politisk färg, helt omöjliga avvägningar när sjukvårdens ekonomi är sämre än under 90-talskrisen. Det skulle de inte behövt göra på samma vis om regeringen hade tagit ansvar i sjukvårdskrisen på samma sätt som den socialdemokratiska regeringen tog ansvar under den förra krisen.

Att som regeringen gång på gång hävda att satsningar på välfärden skulle spä på inflationen är det dessutom snart bara regeringen som hävdar och gömmer sig bakom. De flesta ekonomer är överens om att sådana satsningar på välfärden och sjukvården inte alls skulle spä på inflationen. Att inte ha viljan eller orken att bära sjukvården genom inflationskrisen är ett aktivt val av regeringen. Jag ser det som ett stort svaghetstecken.

Fru talman! Låt mig backa bandet lite. När regeringen i förra årets budgetproposition satsade dubbelt så mycket på skattesänkningar för rika som på sjukvården svarade ministern i en debatt med mig ungefär att de allra flesta regionerna skulle klara sig bra eftersom de hade sparade pengar att använda. Det hade de för övrigt bara för att den socialdemokratiskt ledda regeringen faktiskt med råge gav dem de resurser som de behövde under den förra krisen.

De kontona är nu tomma i de allra flesta regioner. Detta vet ministern. Vad blir då svaret från regeringen den här gången? Den här gången är svaret: gå med underskott, låna pengar för att betala ut löner och klara driften. Dessutom är långt ifrån alla överens med ministern om att det hanterandet är i enlighet med svensk lag.

I min hemregion, Skåne, kan få ha undgått de senaste veckornas skriverier om de skenande underskotten och den politiska striden om de så kallade synnerliga skälen. Det ifrågasätts om det ens är lagligt att göra som Tidöpartierna i Region Skåne vill, det vill säga aktivt budgetera för stora underskott för driften som inte ens behöver återställas de kommande åren. Detta har, oavsett vad ministern själv säger här, hyllats av sjukvårdsministern i en debatt med mig där hon lyft fram Region Skånes beslut som ett gott exempel.

Det är naturligtvis anmärkningsvärt att sjukvårdsministern uppmanar regionerna att budgetera för stora underskott, som läggs över på våra barn och barnbarn att betala i framtiden, för att regeringen i sin budget inte förmår möta de behov som finns.

Fru talman! Vi socialdemokrater har visat i vårt budgetalternativ att man kan ta ansvar för både inflationen och krisen i välfärden samtidigt. Min andra fråga till sjukvårdsministern är alltså om statsrådet fortfarande står fast vid sin uppmaning till kommun- och regionsektorn att budgetera för stora underskott. Med anledning av de stora och svåra konsekvenser vi nu ser i många regioner där akutmottagningar läggs ned och vårdpersonal sägs upp - anser statsrådet verkligen att hon och regeringen gör allt de kan?

Fru talman! Så där dålig blir debatten ibland när man plockar ut någonting och påstår något annat om det som sagts. Jag tycker att det är riktigt dåligt. Jag har ju inte ens påstått att alla ska använda underskott. Jag har inte bett Region Skåne att göra det. Det jag har sagt är att det är klokt att faktiskt göra ett eget val, antingen att använda tidigare överskott om man har det eller att göra ett underskott.

Grejen är att man själv avgör på regional nivå. Det är så lagen är utformad. Varken ledamoten eller statsrådet och regeringen avgör om det är rätt och riktigt, utan det avgörs när det prövas i domstol. Det är möjligt att det kommer att göras i Skåne, men det är fullmäktige som avgör och gör sin avvägning. Så är lagen utformad. Den är inte utformad efter vad som är plus och minus i budgetens rader, utan det framgår också av lagen - inte minst av förarbetena - att de ska ta hänsyn till många fler saker när de gör sin bedömning. Det handlar om hur väl man har motiverat sitt beslut.

Ledamoten påstår något om hur jag svarar och vad jag uppmanar till - men det är ju något jag inte har gjort, så det kommer jag inte att kunna bemöta.

Vi återgår till sakfrågan. Det är riktigt tufft i hälso- och sjukvården, och det trots att man har haft stora överskott. Jag är, precis som ledamoten, tacksam över att man hade dem. Men det var återigen ett besked om att vi betalade ut pengar som inte kunde användas i regionerna och därför lades på hög.

Vi har alltså något att göra i statsförvaltningen, i regeringen, för att se till att pengar som vi vill ska gå till vården också kommer dit. De gjorde ju inte det under pandemin, utan det blev jättestora överskott - rekordöverskott - två år i rad. Vi har alltså något att göra när det gäller att se till att pengarna kommer ut.

Jag har sagt många gånger att jag är oerhört tacksam över att vården har överskott som kan användas tillfälligt för att klara inflationen. Hade det varit en lågkonjunktur där man använde tillfälliga pengar hade det varit mycket svårt att göra det enligt lagen, tror jag. Men när man har en tillfällig händelse som är en uppräkning av pensioner som kopplas till KPI, då är det en enskild händelse som hänger ihop med inflationen.

Om man har en förhoppning om att regeringen kommer att medverka till att inflationen går ned - i alla fall inte gör tvärtom - kan man såklart fatta sådana beslut i Region Skåne. Men om man inte tror att inflationen ska gå ned kan man inte fatta sådana beslut, för då kommer ju nivån på 9 procent att ligga kvar. Att årligen betala en 9-procentig avsättning, med prisuppräkningen, till pensionerna skulle vara riktigt förödande för sjukvården.

Precis som det sades i förra interpellationsdebatten av finansministern och riksdagsledamoten Eva Lindh är det inflationen som trots allt måste ned. Jag uppfattade att de båda var överens om det, men inte om vägen dit. Det viktiga är att politiken håller fast vid att få ned inflationen. Då kommer vi långsiktigt att ge regionerna möjlighet att hantera sin ekonomi. Min uppfattning är att man har en underliggande fungerande ekonomi. En del har haft mer utmaningar än andra men skulle kunna klara situationen. Inflationen är det stora spöket, och det är den som måste bort.

Vad gäller vad som är rätt och fel om inflationen kan man ju se varje vecka när beskeden kommer att experter ger olika besked. Det är svårt att veta, för det finns ingen sanning. Det här handlar om hur man uppfattar saker och hur man uppfattar vad regeringen gör. Gör vi verkligen en återhållsam budget? Hur uppfattar man det på marknaden? Vad är det som händer geopolitiskt i världen, och vilka slutsatser drar man av det? Finansmarknaden påverkas av det som händer när man köper och säljer pengar. Därför är det viktigt att staten håller i och att det uppfattas som att vi håller i vår budget.

Budgeten är inte beslutad av riksdagen än. Ledamoten ställer alltså en fråga innan riksdagen ens har fattat beslut om budgeten. Men precis som finansministern nämnde följer regeringen det här hela tiden. Hur går det? Vad gör man? Vi kommer att återkomma så att vi kan klara de konjunktursvängningar som är. Det är ju inte brist på pengar hos staten, utan det är risken för att inflationen ska bli bestående som måste prioriteras just nu.

Fru talman! Jag måste återigen säga att jag verkligen tycker att det är anmärkningsvärt att man från ministerns och regeringens sida i kristider lämnar över allt ansvar på kommunerna och regionerna. Det är också rätt anmärkningsvärt när ministern lägger över ansvaret för att lösa krisen på regionerna, när statsrådet själv anser att staten egentligen borde ha det ansvaret.

Man har från regeringens sida i kristider ett ansvar att ta. Socialdemokraternas budget har visat att det är fullt möjligt att ta ansvar för sjukvården i kristider och samtidigt inte spä på inflationen. Det är ett aktivt val från regeringens sida att inte ta det ansvaret i de tider vi befinner oss i. Det är också ett aktivt val från regeringens sida att säga att sjukvården i stället för att få hjälp från regeringen kan låna pengar till att betala ut löner eller för driften. Regeringen säger att det är helt okej - men det är våra barn och barnbarn som kommer att få betala för att vi nu har en sjukvårdskris som regeringen inte klarar av att hantera.

Fru talman! Jag tycker att ministern och regeringen borde ta den oro som jag och framför allt samtliga regionpolitiker och medborgare försöker förmedla på mycket större allvar än vad jag har sett i svaret och i de replikskiften som vi har haft i den här kammaren i dag. Jag är på riktigt oroad.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan, för den är synnerligen angelägen. Min arbetsdag fylls varje dag av att se till att regionerna får stöd på rätt sätt. Om man väljer att bara titta på tillskott och inte på hela den summa pengar som går från regeringen till regionerna kommer man att hamna snett igen. Då kommer vi att få nya riksrevisionsrapporter till riksdagen som säger att regeringen inte hanterar pengarna rätt.

Jag tänker se till - när riksdagen väl beslutar om budgeten framåt december - att alla de pengarna på bästa sätt kan användas av regionerna. Jag är inte på något vis nöjd med att så stora belopp - inte minst de 5 miljarder som ska gå till att korta köerna och öka vårdkapaciteten - inte når fram till regionerna i tid så att de kan göra en budget och bemanna utefter det. Jag vill ändra på den situationen så att de pengar riksdagen beslutar om kan användas i regionerna på ett aktivt sätt.

Det är alldeles självklart att regionerna bär ansvaret, därför att de är direktvalda. Det framgår av lagen. Det är också så att regionerna själva avgör hur de hanterar budgeten. Just nu väljer flera av dem väldigt ovanliga vägar, både vad gäller att göra underskott och att hantera tidigare överskott. Men ingen av dem gör enbart det. De gör en massa andra saker som är riktigt svåra nu.

Jag besökte Halland i onsdags. De berättade att de försöker minska sina kostnader - på ett väldigt bra sätt, tycker jag - genom att minska beroendet av hyrpersonal. Det är inte gott att man betalar så mycket när man skulle kunna ha fast anställd personal i stället. Det innebär direkta konsekvenser i form av lägre bemannade avdelningar.

Den manöver man behöver göra nu för att komma ifrån hyrberoendet samtidigt som man har en tuff ekonomisk situation är svår, men jag tycker att man gör rätt som försöker komma ifrån hyrberoendet, för pengarna behöver läggas på den fast anställda personalen. Vi måste gemensamt ta ansvar för situationen. Jag har fullt förtroende för regionens lösningar - precis som de i andra regioner - och för att de gör det bästa av situationen nu.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.