Interpellationssvar - Kommunernas roll inom arbetsmarknadspolitiken - 2023-11-10

Fru talman! Serkan Köse har frågat mig om hur jag avser att klargöra kommunernas roll inom arbetsmarknadspolitiken.

Staten har genom Arbetsförmedlingen ansvar för att arbetsmarknadspolitiken ska fungera i hela landet. Arbetsförmedlingen har till sitt förfogande en bredd av arbetsmarknadspolitiska insatser som utförs av leverantörer, kommuner, arbetsgivare och idéburna aktörer, eller i myndighetens egen regi, liksom insatser som görs i samverkan.

Arbetsförmedlingen ska sträva efter att ta till vara de kvaliteter en mångfald av utförare kan tillföra den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Det framgår av Arbetsförmedlingens instruktion att myndigheten ska samverka med kommuner. Det handlar om att ge enskilda arbetssökande ett ändamålsenligt stöd och om att på ett övergripande plan underlätta planering, samordning och utformning av stöd till arbetssökande. Därutöver ska Arbetsförmedlingen samverka med en rad aktörer för olika ändamål, däribland kompetensförsörjning och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Kommunerna har en viktig roll inom arbetsmarknadspolitiken och bedriver insatser och verksamheter som på olika sätt underlättar arbetssökandes inträde på arbetsmarknaden, till exempel kommunal vuxenutbildning och socialtjänst. På det arbetsmarknadspolitiska området får kommunerna också, efter överenskommelse med Arbetsförmedlingen, anordna aktiviteter för deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Överenskommelser om aktiviteter för deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder får innefatta ersättning från Arbetsförmedlingen till kommunen.

Enligt upphandlingsregelverket finns inte några hinder för kommuner att delta i Arbetsförmedlingens upphandlingar eller som leverantörer i valfrihetssystem. Det kan dock finnas andra regelverk och förutsättningar som i praktiken förhindrar kommunerna från att vara leverantörer åt Arbetsförmedlingen, till exempel kommunal- eller konkurrenslagstiftning. Det är myndigheten som ansvarar för sina anskaffningar och att leverantörer lever upp till villkoren.

Kommunernas möjligheter att inom ramen för en överenskommelse tillhandahålla insatser åt Arbetsförmedlingen mot ersättning kan också begränsas av regler för statsstöd och konkurrenslagstiftning. Därutöver begränsas Arbetsförmedlingens möjligheter att samarbeta med kommuner av att avtal som ingåtts efter upphandling måste följas.

De rättsliga förutsättningarna för kommuner som utförare av tjänster åt Arbetsförmedlingen har utretts i en statlig utredning, och vissa tydliggöranden har gjorts i lagstiftningen.

Vidare har Arbetsförmedlingen i ett ställningstagande bedömt att det kan finnas begränsningar när det gäller möjligheten att träffa finansiella överenskommelser med kommuner. Det handlar dels om att till exempel regler för statsstöd behöver följas, dels att sådana överenskommelser inte får konkurrera med tjänster som har upphandlats.

Både kommuner och civilsamhällets aktörer kan bidra på viktiga sätt i genomförandet av arbetsmarknadspolitiken, inte minst för arbetssökande med sammansatta behov av stöd. Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och dessa aktörer måste därför fungera väl. Jag kommer att följa detta noga. Jag vill understryka att det är Arbetsförmedlingen som ansvarig myndighet som måste bedöma vad som är möjligt och lämpligt utifrån gällande lagstiftning.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

I takt med digitaliseringens snabba framfart, strukturomvandlingar i näringslivet och den framväxande gröna industriella revolutionen har vi en ökande kompetensbrist i vårt land, vilket innebär att den svenska arbetsmarknaden står inför en snabb omvandling. Samtidigt växer klyftan mellan tillgängliga jobb och arbetskraftens kompetenser, en situation förvärrad av pandemin.

Dessa utmaningar kräver en aktiv och framåtblickande arbetsmarknadspolitik, en prioritering som tyvärr verkar saknas hos Johan Pehrson och Tidöpartierna.

Fru talman! Kommunernas roll blir allt viktigare i denna kontext. Med sin lokala expertis är de en central resurs för integration och inkludering av dem som står långt från arbetsmarknaden. Det är ofattbart att Arbetsförmedlingen trots detta avvisar kommunernas arbetsmarknadspolitiska insatser och i stället planerar att använda upphandlade tjänster för arbetsträning och förstärkt arbetsträning. Vi menar att kommuner och ideella organisationer har stor potential att hjälpa fler människor att komma in på arbetsmarknaden.

Fru talman! Den 21 november 2019 initierade den socialdemokratiskt ledda regeringen en utredning för att klargöra de juridiska förutsättningarna för kommunernas möjlighet att agera som leverantörer av arbetsmarknadstjänster för Arbetsförmedlingen.

Utredningen konstaterar att kommuner kan och bör vara leverantörer av arbetsmarknadstjänster åt Arbetsförmedlingen i enlighet med gällande lagstiftning såsom LOU och LOV.

Denna bedömning stödde Arbetsförmedlingen i sitt yttrande till regeringen. Ändå ser vi nu en paradoxal situation där Arbetsförmedlingen ifrågasätter kommunernas möjligheter att erbjuda dessa tjänster mot ersättning trots att upphandlingslagstiftningen inte ses som ett hinder.

Det handlar inte om att kommunerna ska konkurrera med oberoende aktörer utan om att kommunerna ska komplettera dem och Arbetsförmedlingen där oberoende aktörer inte finns. Ett samarbete där kommunerna kan samarbeta effektivt med statliga myndigheter för att förbättra situationen för arbetssökande tycker jag är avgörande, fru talman.

Det bör säkerställas att Arbetsförmedlingen och kommunerna har en gemensam målsättning och att kommunerna kan nyttja sin potential som en resurs i arbetsförmedlingen. Vi behöver avlägsna osäkerheten kring kommunernas roll och se till att de kan bidra till effektiv matchning.

Med anledning av detta frågar jag dig, statsrådet Johan Pehrson: Vad är ditt svar till Sveriges Kommuner och Regioner angående kommunernas roll i arbetsmarknadspolitiken? Kommer kommunerna att få möjlighet att erbjuda insatser för dem som står längst från arbetsmarknaden, och kommer de att få ekonomisk ersättning från Arbetsförmedlingen för detta arbete?

Fru talman! Det här är svårt. Det är ju väldigt många människor som av olika skäl står långt från arbetsmarknaden. Det kan vara unga människor som har kommit snett i livet. Det kan vara människor som i vuxen ålder har drabbats av olycka eller psykisk ohälsa eller hamnat i problem med missbruk. Av olika skäl är de en del av omsorgen.

Kommunerna har ansvar för sina medborgare, ingen annan. Däremot har staten ansvar för arbetsmarknadspolitiken. I över 20 år har det pågått ett samarbete mellan kommuner men också regioner och Arbetsförmedlingen för att på bästa sätt se till att inga medborgare faller mellan stolarna men också att inga medborgare ska drabbas av dubbelarbete på grund av att man inte vet vad den andra aktören gör.

Man blir inskriven på Arbetsförmedlingen först när man står till arbetsmarknadens förfogande. Det är ju ingen idé att försöka förmedla ett arbete till någon som inte står till arbetsmarknadens förfogande. Men det här är ett gränsland, en gråzon som är svår att hantera. Det är människor som av olika skäl har drabbats av att inte ha så mycket egenmakt. De har inte riktigt kraften att göra det som annars leder till egenmakt, det vill säga att skaffa sig en utbildning och gå till ett jobb. Sedan kan man byta jobb - om man inte tycker att första jobbet är bästa jobbet kan man göra enorma häv, så att säga, under sitt yrkesliv för att komma dit man vill eller drömmer om.

Vi har från regeringens sida ögonen på det här. Vi är medvetna om den här situationen, där Sveriges Kommuner och Regioner är tydliga med att de tycker att de borde kunna få göra en del mer. Arbetsförmedlingen har vi också en dialog med för att se hur man kan effektivisera detta.

Man ska dock komma ihåg att det här är en del av det som vi pratade om i den förra interpellationsdebatten - att Statskontoret ska genomlysa om Arbetsförmedlingen är tillräckligt effektiv. Den har avtal med nästan alla kommuner i Sverige, och det är en bra start. Så var det inte när jag tillträdde, men nu har vi legat på. Nu börjar man se till att man har upparbetade kanaler.

Sedan tycker, som ofta i ett samarbete, båda parterna att den andra ska göra mer. Det har jag respekt för, men nu ska vi driva det här framåt.

Vi har från regeringens sida det stora projektet som handlar om att vi ska få fler att gå från bidrag, utsatthet och brist på egenmakt till arbete och egenmakt. Det är en frihetsreform om vi lyckas med detta som är enorm för individerna och en enorm styrka för Sverige samlat.

Men det kommer att ta en liten stund att utreda allt detta för att förstärka drivkrafterna för arbete och egenförsörjning när vi ska reformera försörjningsstödet. Det är bidragstak. Vi har också nyligen meddelat direktiv om att situationen mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen måste optimeras. Då lovar jag Serkan Köse att den här frågan kommer att tas upp enligt de tilläggsdirektiv som jag eller vi häromdagen presenterade.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Återigen: Arbetsförmedlingens samarbete med kommunerna är avgörande för att fler ska få arbete, vilket också tydligt framgår av myndighetens förordning.

Myndighetens uppdrag är inte begränsat till att endast förmedla arbeten utan omfattar även att säkerställa effektiv samverkan med kommuner för att förbättra stödet till arbetssökande.

Den tidigare socialdemokratiska regeringens regleringsbrev för 2022 betonade vikten av denna samverkan och att ett strategiskt och operativt samarbete är avgörande för att garantera högkvalitativa stödinsatser. Arbetsförmedlingens verksamhetsplan för 2023 understryker vikten av överenskommelser med kommunerna, särskilt för dem som står långt från arbetsmarknaden och dem i socioekonomiskt utsatta områden.

Till augusti 2023 hade Arbetsförmedlingen ingått överenskommelser med 279 kommuner, vilket markerar ett betydande framsteg. Låt mig konstatera att detta är ett resultat av den avvecklade Delegationen för unga och nyanlända till arbete och inget annat. Den nya samverkansmodellen har skapat starkare och mer förutsägbara samarbetsrutiner.

Fru talman! Regeringen måste nu klargöra kommunernas roll som leverantörer av arbetsmarknadspolitiska tjänster. Utredningen om kommuners medverkan som jag nämnde i mitt förra inlägg har fastställt att kommuner kan agera som leverantörer under nuvarande regler men pekat på behovet av vissa regeländringar. Remissinstanserna, inklusive Arbetsförmedlingen, har välkomnat denna möjlighet under förutsättning att likabehandling enligt upphandlingsrättsliga principer upprätthålls.

Även Sveriges Kommuner och Regioner och TCO har gett sina synpunkter. SKR föreslår en utredning om kommunernas möjligheter att ta ett samordnande och rustande uppdrag.

Detta visar att kommunerna bör vara en kraftfull aktör inom arbetsmarknadspolitiken. Deras arbete i samverkan med Arbetsförmedlingen har visat på framsteg, men det är vitalt att detta arbete fortsätter att utvecklas och att vi ser verkliga förbättringar i människors liv som ett resultat av detta arbete.

Fru talman! Jag frågar åter statsrådet: Hur avser regeringen att fortsätta att stödja och utveckla samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna för att ytterligare stärka arbetsmarknadens funktion och för att ge bättre stöd till dem som står långt från arbete?

Fru talman! Jag uppskattar erkännandet från Serkan Köse av att detta är komplext. Vi pratar om sköra och utsatta människor som har det tufft i livet, betydligt tuffare än vad jag själv och, jag gissar, Serkan Köse har det. Man ska känna stor ödmjukhet inför detta.

Man ska också känna stor ödmjukhet inför att det är svårt att hitta den viktiga balansen mellan att ge möjligheter och stöd och att ställa rimliga krav på att människor ytterst har ansvaret för att själva bidra med kraft till sin egen förändring.

Inom de kommunala arbetsmarknadsenheterna som finns i dag har det i årtionden bedrivits ett samarbete med Arbetsförmedlingen. Vi har dock sett att det har kunnat förbättras, och Serkan Köse är inne på det som talesperson för både Socialdemokraterna och SKR. SKR har nämligen varit tydliga med exakt det Serkan Köse säger här: Det måste bli lättare för kommunerna att bli en arbetsmarknadspolitisk aktör.

Det låter ju inte så dumt, och jag träffar så många duktiga kommuner, från norr till söder, från öst till väst. Men alla utredningar från IFAU pekar på att det inte ser lika starkt ut överallt. Vi måste upprätthålla krav på kvalitet och effektivitet, och därför utgår jag från att Socialdemokraterna står fast vid att huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken ska vara statligt, särskilt i dagens situation när vi i kammaren diskuterar mobilitet och människors förutsättningar att ställa om i livet och kanske flytta inom landet, till exempel från landets södra halva till Västerbotten och Norrbotten, där det sker en enorm omställning.

Jag är ödmjuk inför detta, och vi har till exempel jobbat med att ta bort sekretessen mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen för att få ett friare flöde så att inget ska överjobbas och ingen hamna mellan stolarna.

Vi har stort fokus på denna fråga. Utredningen tillsattes av den tidigare regeringen, och det är samma människor som arbetar på departementets opolitiska avdelning nu. Det är de duktiga statstjänstemän som i mycket ligger bakom att Sverige hålls igång, och de gör ingen annan bedömning i denna fråga. Jag för dock en dialog med såväl SKR som Arbetsförmedlingen om hur man kan ta sig ur denna situation.

När det gäller personer som står långt från arbetsmarknaden syftar all verksamhet oavsett vem som driver den - rusta och matcha-aktörer, praktikplatser, Samhall eller kommunal vuxenutbildning - till att individen ska få kraft att ta ansvar för sitt eget liv, delta i en utbildning och sedan kunna börja på sitt första jobb. Det behöver inte vara det bästa jobbet; det kan komma senare. Men man måste gå till ett arbete, för det skapar egenmakt och frihet för den enskilda individen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Låt mig understryka att vi socialdemokrater är väldigt tydliga med att arbetsmarknadspolitiken ska vara ett statligt ansvar. Frågan handlar inte om det utan om vad kommunerna kan bidra med i en aktiv arbetsmarknadspolitik. Kommuner ska inte konkurrera med oberoende aktörer utan vara ett komplement och komplettera dem och Arbetsförmedlingen där det finns behov. Det är det vi pratar om.

Låt mig också vara tydlig med att staten genom Arbetsförmedlingen har ett omfattande ansvar för att säkerställa att arbetsmarknadspolitiken är effektiv i hela landet, vilket Johan Pehrson också nämner. Med en rad olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som utförs av många olika parter, som kommuner och organisationer i civilsamhället, är det viktigt att myndigheten ser till att värdera de unika bidrag dessa olika leverantörer och aktörer kan erbjuda. Det är detta vi diskuterar här. Kommunernas arbete för att underlätta arbetssökandes väg till jobb är väldigt viktigt.

Återigen: Samarbete mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna är avgörande för att skapa en proaktiv och framtidsinriktad arbetsmarknadspolitik. Samverkan med civilsamhällets aktörer är också viktigt, särskilt för de arbetssökande som har behov av kombinerade stödformer.

Det är positivt att statsrådet kommer att följa detta noga, och jag förväntar mig att Arbetsförmedlingen fortsätter att fördjupa och bredda samarbetet med andra aktörer. Effektiviteten i Arbetsförmedlingens process kan förbättras markant genom kommunernas aktiva engagemang, vilket i sin tur kan öka individers möjlighet att hitta ett arbete. Därtill måste vi hantera de rättsliga och praktiska utmaningar som finns för att fullt ut utnyttja denna potential, och här har Johan Pehrson ett ansvar.

Tack för debatten!

Fru talman! Ja, som arbetsmarknads- och integrationsminister har jag ansvar för lagstiftningen. Jag har ansvar för vilka förordningar regeringen väljer att ändra utifrån den lagstiftning och grundlag vi har om hur riket ska styras. Av den framgår också att oavsett regering är det myndigheterna som verkställer utifrån budget, instruktioner, regleringsbrev, lagstiftning och förordningar.

Det här är en fråga som har varit mer eller mindre på tapeten under de många förändringar som Arbetsförmedlingen har genomgått genom åren. Jag har ingen annan avsikt än att detta ska fungera så effektivt och bra som möjligt.

Principer om generalitet, likställighet och likabehandling gäller också mellan kommuner i myndighetsutövning och lagstiftning. Man ska vara försiktig med skattebetalarnas pengar, och när kommunerna i större utsträckning vill ha pengar av Arbetsförmedlingen för viktig verksamhet de utför i högre omfattning än vad de just nu upplever är möjligt med de besked Arbetsförmedlingen har gett är det viktigt att denna verksamhet håller hög kvalitet. Vi har tilläggsdirektivet, reformeringen av försörjningsstödet och bidragstaket. Men vi belyser också specifikt frågan om hur vi maximerar skattebetalarnas pengar i den solidariska insatsen för människor som på olika sätt har drabbats av livets olycka. Hur utformar vi bättre hjälpen och stödet till dem för att ge dem kraft att själva orka ta ansvar genom utbildning eller nytt arbete?

Fru talman! Jag är helt säker på att jag kommer att återkomma i denna fråga, inte minst med ledamoten Serkan Köse.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.