Interpellationssvar - Jobbskatteavdragets effekter för utsatta grupper - 2023-10-06

Fru talman! Åsa Eriksson har frågat mig hur jag avser att agera för att jobbskatteavdraget i nästa års budget inte ska missgynna ekonomiskt utsatta grupper som till exempel sjukskrivna och arbetslösa.

Sverige befinner sig i ett allvarligt ekonomiskt läge. Inflationen är på den högsta nivån på över 30 år och pressar hushåll hårt. Det viktigaste vi kan göra för hushåll är därför att se till att inflationen bekämpas. För att det ska lyckas krävs en återhållsam budget där utgifter vägs mot varandra och där vi inte kastar bensin på inflationsbrasan. Det är precis en sådan budget som regeringen lade på riksdagens bord den 20 september.

Samtidigt behöver vi stötta hushåll genom krisen. Många som får bidrag och transfereringar har helt eller delvis fått kompensation för den höga inflationen medan löntagarna har fått en kraftig reallönesänkning. Exempelvis räknas sjuk- och aktivitetsersättningen upp med inflationen. Därför ser vi nu till att sänka skatten brett genom ett förstärkt jobbskatteavdrag. Det är också en strukturellt riktig åtgärd - för att fler ska kunna lämna bidragsberoende och försörja sig själva krävs bättre drivkrafter. Det ska alltid löna sig att arbeta. I budgeteten fokuserar vi därför våra skattesänkningar på dem som jobbar och dem som har jobbat.

Men vi stöttar också hushåll där en eller flera personer inte arbetar. Vi förlänger det förstärkta bostadsbidraget, som innebär att familjer kan få upp till 2 100 kronor mer i månaden i extra bidrag. Vi sänker drivmedelsskatterna med över 5 miljarder kronor. Och det allra viktigaste - jag kan inte betona det nog - är att vi fortsätter bekämpa inflationen.

Fru talman! Vad trevligt att vara här i dag! Det är inte helt lätt att få finansministern till kammaren för interpellationsdebatt, så jag är verkligen glad att hon har tagit sig tid.

Fru talman! Jag vill börja med ett citat: "Vi kommer att strama åt bidragen. Det är inte ett hot, det är ett löfte." Så sa statsminister Ulf Kristersson på en presskonferens den 4 september, när han och finansministern presenterade planerna på ett nytt jobbskatteavdrag.

Finansministern har helt rätt - inflationen har gjort maten rekorddyr. Köerna till hjälporganisationerna blir längre för varje vecka med människor som söker hjälp. Ärendena hos Kronofogden ökar, och allt fler människor vänder nu på varenda krona för att få ekonomin att gå ihop. Men det går att göra någonting åt det.

Den främsta anledningen till fattigdom hos långtidssjuka och funktionsnedsatta är nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen. De rika har dragit ifrån. Antalet miljardärer i Sverige har ökat, men de fattiga har blivit allt fattigare. I år är den högsta garantinivån i sjukersättningen 12 163 kronor per månad före skatt. Det gäller om du är över 30 år - är du yngre än så har du en lägre ersättning.

Vi kommer att strama åt bidragen, lovade statsministern. Men, fru talman, har inte regeringen förstått att personer som lever med sjuk- och aktivitetsersättning inte kan arbeta? De har inte arbetsförmåga.

Finansministern har helt rätt i att prisbasbeloppet höjs vid årsskiftet. Det gör att sjuk- och aktivitetsersättningen höjs med 9,1 procent. Det är bra, men det är långt ifrån tillräckligt. Det gör att en 25-åring med full ersättning på garantinivå nästa år kommer att ha 12 553 kronor i månaden att leva på. Det är alldeles för dåligt. Och det ska jämföras med riksdagsarvodet, som vi ledamöter har, som är på drygt 73 000 kronor och arvodet som finansministern har på drygt 150 000 kronor i månaden. Vi kommer att strama åt bidragen, lovade statsministern.

Fru talman! Jag är mycket medveten om det ekonomiska läget, och jag förstår att finansministern verkligen inte har ett lätt uppdrag. Men jag har också tyckt mig höra att finansministern säger sig värna sjuka och funktionsnedsatta människor. Ändå väljer hon att gå fram med ett jobbskatteavdrag bara för oss höginkomsttagare, människor som arbetar och pensionärer, inte för dem som främst drabbas av de höga matpriserna. Det är lite svårt att förstå.

Funkisskatten är orättvis och orättfärdig. Vi socialdemokrater föreslog redan i förra årets budget att den skulle tas bort, och vi gör det i år igen i vårt budgetförslag. Men Sverigedemokraterna och regeringen väljer i stället att höja funkisskatten. Vi kommer att strama åt bidragen, lovade statsministern.

Därför vill jag än en gång ställa frågan till finansministern: Vad tänker den SD-styrda regeringen göra för att jobbskatteavdraget inte ska missgynna ekonomiskt utsatta grupper? Det kan väl inte vara rätt att de ska betala det högsta priset för inflationsbekämpningen när finansministern och jag får en skattesänkning?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Åsa Eriksson, för en viktig interpellation! Tack, finansministern, för tillfället att debattera jobbskatteavdraget!

Året var 2007, och regeringen Reinfeldt kom på den briljanta idén att sänka skatten för dem som arbetar - inte för dem som är för långvarigt sjuka för att arbeta, inte för dem som är för gamla för att arbeta, inte för dem som är funktionsnedsatta och inte kan arbeta utan bara för dem som jobbar.

Det man ville lösa var utanförskapet, sa man, och jobbskatteavdraget blev liksom hammaren i verktygslådan. Utanförskapet var en spik - eller såg ut som en spik, för utanförskapet försvann ju inte för att jobbskatteavdraget infördes 2007. Men regeringen Reinfeldt försökte igen 2008. Utanförskapet försvann inte. Men regeringen Reinfeldt hade ju hittat hammaren i verktygslådan och tänkte att vi bankar en gång till, så regeringen Reinfeldt lånade hundratals miljarder för att sänka skatten ytterligare. Utanförskapet försvann inte. Man provade igen 2010 och 2014.

Så gick det några år. Vi tog makten. De som var pensionärer, sjukpensionärer eller funktionsnedsatta fick successivt skattesänkningar för att den orättvisa klyfta som hade uppstått mellan de och dem som förvärvsarbetar skulle utmönstras.

Men som bekant hade regeringen inte majoritetsstöd i riksdagen under förra mandatperioden. År 2019 hade Elisabeth Svantesson ett annat samhällsproblem, ett integrationsproblem i spåren av flyktingkrisen. Jag tänker mig att Elisabeth Svantesson och Ulf Kristersson tittade på varandra och sa: Ser inte det här ut som en spik? Vi tar fram hammaren! Och så genomdrev de ett jobbskatteavdrag till, det sjätte.

Här står vi nu. Nu har vi problem som inflation, krig i närområdet, gängkriminalitet, sprängningar och skjutningar och en sjukvård i kris. Elisabeth Svantesson tittar på dessa problem och tänker: Ser de inte lite grann ut som en spik ändå? Och så drar hon till med ett sjunde jobbskatteavdrag.

Skatteutgiften, alltså de förlorade skatteintäkterna med anledning av att vi ger människor jobbskatteavdrag, uppgår till hisnande 150 miljarder innevarande år. Och nu föreslår finansministern att ytterligare 11 miljarder ska läggas på samma sak - på orättvisa skattesänkningar för dem som tjänar mest.

Albert Einstein lär ha sagt att definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat. Jag undrar om han refererade till Elisabeth Svantesson.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Åsa Eriksson för möjligheten att debattera jobbskatteavdraget här i dag. Politik är att prioritera, och det går inte att prioritera allt åt alla - vi är helt överens.

Vi ser hur matpriser skjuter i höjden. Det har varit ökningar på över 20 procent på väldigt kort tid. Vi ser att bolånen och hyrorna ökar - inte en, två eller tre gånger, utan de fortsätter att öka.

Vi har en djup välfärds- och sjukvårdskris, som började redan med förra budgeten, alltså den innevarande. Man ser nu i spåren av detta att region efter region i det här landet går med underskott. Min egen region, Sörmland, har varslat 700 människor om uppsägning, och det kommer antagligen inte att stanna där. Underskotten är så stora. Region Sörmlands moderata regionråd har riktat sig till finansministern när det gäller detta problem och ändå inte fått gehör.

Vilka är det som kommer att bli uppsagda så att människor inte kommer att kunna få sjukvård i tid? Jo, det är undersköterskor som redan har en väldigt pressad och stressad arbetsmiljö och arbetssituation.

Vi ser även att bostadsbyggandet har gått i backen och tagit tvärstopp. Vi hör Byggnads tala om att byggnadsarbetare behöver varslas och kommer att gå ut i arbetslöshet.

På denna hårt pressade arbetsmarknad får handelsanställda sina timmar hyvlade och får inte ihop till en månadslön. Det är en tuffare och hårdare arbetsmiljö, som man till och med sjukskriver sig från. Man blir sjuk av jobbet - av att det är så underbemannat att man inte orkar gå till jobbet.

De arbetarkvinnor som det många gånger handlar om blir straffade igen. De ska försöka få ihop sina timmar och få arbetet att gå runt, liksom livet i övrigt när de kommer hem. De ska se till att maten är näringsriktig för barnen och gör avkall på sig själva vid frukostbordet. Det är dessa kvinnor som också behöver sjukskriva sig för att de inte orkar gå till jobbet.

Samhällsproblemen är många och stora, fru talman. Vi behöver lösa dem gemensamt, med gemensamma pengar. Men den här regeringen väljer att prioritera skattesänkningar med miljarder medan detta pågår varje dag ute i våra kommuner och regioner. Vi ser hur varenda kommun egentligen skulle behöva rusta sig med ett bättre brottsförebyggande arbete för att kunna fånga upp barn och unga i tid och sätta in resurser när det behövs. Men den här regeringen väljer att sänka skatten.

Jag vill därför ställa frågan till statsrådet här: På vilket sätt menar man att denna prioritering är den absolut rätta, i den tid vi befinner oss i och med de samhällsproblem vi har? Varför behöver dessa miljarder gå till dem som tjänar allra mest?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka för debatten och tacka interpellanten för denna interpellation, en mycket viktig sådan.

Vi befinner oss, som redan har nämnts, i en väldigt speciell tid. Sverige pressas från många håll. Vi pressas säkerhetspolitiskt. Vi har krig i vårt närområde som vi också är involverade i genom att vi stöttar Ukraina; vi gav senast i dag besked om ytterligare paket. Vi ser till att öka trycket vad gäller inrikes säkerhet med stöd till polis och rättsväsen. Även Försvarsmakten byggs upp fortsättningsvis.

Men ekonomin pressas också, minst sagt. För första gången på 30 år har Sverige tillsammans med andra länder upplevt en skyhög inflation. Och inte nog med det - vi gör det samtidigt som vi går in i en lågkonjunktur. Allt detta pressar Sverige, svenska hushåll och företag och välfärden.

Det är därför den budget jag lämnade här på riksdagens bord den 20 september är en väl avvägd budget för detta läge. Den kommer inte att öka inflationen eller vara ansvarslös, tvärtom. Den kommer att se till att de viktiga kärnuppgifterna prioriteras samtidigt som vi stöttar hushåll i en väldigt svår tid.

Vi stöttar hushåll på olika sätt. Det handlar om drivmedelsskatter och sänkt skatt brett för alla som arbetar. Och vi riktar särskilt stöd till dem som har det allra tuffast, nämligen barnfamiljer med bostadsbidrag. Vi vet att de har de allra minsta marginalerna.

Men det allra viktigaste som jag och regeringen kan göra är att se till att inflationen dämpas. Det är därför det är viktigt att inte göra som Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som är Socialdemokraternas närmaste allierade, vill och se till att staten skulle gå med flera hundra miljarder i underskott de närmaste åren. Det vore att kasta bensin på inflationsbrasan och skulle drabba människor ytterligare.

Att sänka skatten för människor som arbetar och har arbetat, det vill säga pensionärer, tycker jag i grunden är väldigt bra av flera skäl; jag ska återkomma till detta.

Många av de ersättningar som vi har indexeras upp med inflationen, som jag också nämner i svaret - det vill säga att man kompenseras. Garantipensionärer fick 850 kronor mer i månaden i år och kommer att fortsätta få det nästa år. Även nivåerna för sjuk- och aktivitetsersättning indexeras upp. Detta betyder inte att nivån är hög, tvärtom. Det är en tuff situation att leva på sjuk- eller aktivitetsersättning, men man kompenseras för inflationen.

Undersköterskan och busschauffören gör inte det. De har sett hur hela den fantastiska reallöneökning som vi har haft under tio år har sjunkit tillbaka, och det innebär att man faktiskt har fått en reallönesänkning. Just därför är det rätt att sänka skatten för alla som jobbar, och det är också rimligt att göra det. Det stärker också arbetslinjen, för inflationen har urholkat arbetslinjen och gjort skillnaden mellan att jobba och inte jobba mindre.

Låt mig bara kommentera det som har sagts flera gånger om att sänka och skärpa bidrag. Man ska se detta i sitt sammanhang. Om interpellanten verkligen har lyssnat på hela pressträffen vet hon att Moderaterna, till skillnad från Socialdemokraterna, ser ett problem när det för många familjer runt om landet inte lönar sig att en förälder går till jobbet om båda är arbetslösa. Det handlar ofta om invandrade personer som får olika typer av bidrag. Vart för sig är bidragen inte alltid särskilt höga, men summan kan ändå bli hög om personen har många barn. Jag har träffat socialchefer runt om i landet som vittnar om att det är svårt att jobba med denna grupp om det inte finns drivkrafter för dem att gå till jobb. Det är detta som det handlar om.

Att sänka skatten särskilt på låg- och medelinkomster och se till att man inte kan stapla bidrag till en sådan nivå att det inte lönar sig att gå till jobbet är en viktig del i arbetslinjen. Jag skäms inte att sänka skatten för den som jobbar. Det kommer vi att fortsätta att göra när vi kan, för det ska alltid löna sig att arbeta.

Fru talman! Det är en tuff situation att leva på sjuk- och aktivitetsersättning även efter att den räknas upp med inflationen, säger finansministern. Jag kan bara instämma. Därför är det så förvånansvärt att regeringen ändå väljer att höja funkisskatten och inte sänka skatten för dem som har de allra lägsta inkomsterna.

Jobbskatteavdraget är inte bara en lättnad för låg- och medelinkomsttagare, även om detta verkligen behövs nu när tio års reallöneökningar i praktiken är utraderade av inflationen. Därför har även vi socialdemokrater med ett jobbskatteavdrag för låg- och medelinkomsttagare i vårt budgetförslag. Men jobbskatteavdraget minskar också intäkterna till statskassan, precis som min kollega Linus Sköld tydliggjorde. Det handlar om många miljarder. Och om intäkterna inte tas någon annanstans ifrån får detta stora effekter på välfärden.

Vi socialdemokrater vill i stället trappa av jobbskatteavdraget för dem som tjänar mest och helt ta bort det för dem som har en inkomst på mer än 100 000 kronor i månaden. De behöver verkligen inte samhällets stöd för att ha råd med mat och hyra. Det behöver däremot den som är långtidssjuk eller funktionsnedsatt och därför inte kan jobba och som nästa år alltså har en inkomst på i bästa fall lite drygt 12 000 kronor före skatt. Det är stor skillnad jämfört med de ersättningar som jag och statsrådet får.

Fru talman! När välfärden urholkas på grund av stora skattesänkningar slår det också hårt mot samhällets svaga. Det slår mot dem som är allra mest beroende av sjukvård, omsorg, rehabilitering och stöd. Precis som kollegan Sofia Amloh sa handlar det om välfärdsarbetare som måste springa ännu snabbare, får ännu färre kollegor och ska hinna ännu mer. De riskerar nu att sjukskrivas på grund av stress och överbelastning. Regioner och kommuner får också allt svårare att behålla och rekrytera personal. Det drabbar oss alla men framför allt samhällets svaga, som är mest beroende av att välfärden fungerar.

Detta oroar mig väldigt mycket. Det blir låga ersättningar för människor som lever på sjuk- och aktivitetsersättning och är långtidssjuka eller funktionsnedsatta, och välfärden urholkas ännu mer. Den går redan på knäna, men det kommer att bli ännu värre nästa år för att den SD-styrda regeringen väljer att sänka skatten för höginkomsttagare i stället för att inflationssäkra statsbidragen till kommuner och regioner.

Fru talman! Vi behöver göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete, sa finansminister Elisabeth Svantesson. Men den som inte kan arbeta, vad ska den leva av? Därför vill jag än en gång ställa frågan till finansministern: På vilket sätt är det lönsamt för de funktionsnedsatta och de långtidssjuka med ytterligare ett jobbskatteavdrag för finansministern, mig själv och andra höginkomsttagare?

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja påminna om hur många samhällsproblem som moderata regeringar har försökt lösa med det här verktyget. I förra veckan debatterade jag arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik med Johan Pehrson, som är kollega till Elisabeth Svantesson. Han återkommer till att lösningen på kompetensförsörjningsbekymren i norr skulle vara att sänka skatten för dem som arbetar.

Kompetensförsörjningsbekymren i norr hänger liksom ihop med att vi har olika konjunkturlägen i olika delar av landet. Det är högkonjunktur i norr och arbetslöshet på andra ställen. Vi kommer att behöva få arbetskraft att röra sig. Varför skulle arbetskraften röra sig för att man får en skattesänkning?

Detta är inte en spik, precis som utanförskapet inte var en spik. Integrationsproblemen var inte heller en spik. Kanske hammaren inte är ett så himla bra verktyg för att lösa problem som inflation eller sjukvårdskris?

Att minska statskassans omfattning med 150 miljarder kanske inte underlättar finansieringen av välfärden. Det löser kanske inte kompetensförsörjningsbekymren. Orättvisa skattesänkningar kan inte vara svaret på varje fråga, Elisabeth Svantesson!

(Applåder)

Fru talman! Fortfarande saknas en rad svar. Jag tycker att statsrådet behöver fylla ut sitt svar just när det handlar om den sjukvårdskris vi nu har dragits in i med denna finanspolitik.

Region efter region går med gigantiska underskott. Min egen region, Sörmland, säger upp människor, och man kommer att behöva vidta ännu fler stora och ingripande åtgärder.

Det handlar om välfärdsarbetare - kvinnor inom hälso- och sjukvården - som gör ett otroligt viktigt arbete varje dag. Vi har precis kommit ut ur en tidigare kris i landet, en pandemi. Det är kvinnor som har stått vid fronten när pandemin svepte över världen. De kvinnorna har inte alltid kunnat ta ut semester och få den återhämtning de ska ha efter denna tuffa period, och nu får de ännu färre kollegor.

Man hyvlar bort timmar för de handelsanställda så att folk inte får ihop en månadslön som går att leva på. De arbetar sig fattiga.

På vilket sätt menar statsrådet att det ska löna sig att arbeta? Vad svarar vi de kvinnor som inte kan sätta näringsriktig mat på bordet åt sina barn och inte kan vara hemma för läxläsningen, för de har med kort varsel fått ett arbetspass? Vad säger vi till de kommuner som inte kan göra det förebyggande arbete som krävs just nu? Vad svarar statsrådet till alla dessa?

(Applåder)

Fru talman! Nu handlar ju inte den här debatten om resurser till välfärden i allmänhet. Men jag kan konstatera att de 1 300 miljarder som kommuner och regioner har som inkomst varje år är mycket pengar. Nästa år blir dock tufft på grund av en inflationspuckel. Därför är det bra och klokt att fyra partier har enats om att lägga 16 miljarder till detta. Det kommer att täcka en stor del av det underskott som man beräknas ha. Men vi vet också att det kommer att vara tufft, och staten kan inte kompensera för allt.

Låt mig återgå till interpellationen, fru talman, och vad den handlar om. Först ska jag bara säga något väldigt kort. Det kan låta i diskussionen som att det är väldigt stor skillnad i skatt mellan den som arbetar och den som har sjuk- och aktivitetsersättning. Men på en nivå på 12 000 handlar det om 100 kronor i månaden. Det kan man tycka är orimligt eller inte - det är upp till lyssnaren och tittaren och, såklart, den som läser protokollet efteråt att avgöra.

Men varför gör vi i regeringen och samarbetspartierna det vi gör? Det är ganska enkelt. Det är som jag sa. Nummer ett är att vanliga hårt arbetande människor har fått en rejäl reallönesänkning - inflationen har gjort alla fattigare. Men de kompenseras inte på något sätt. Därför är det riktigt att sänka skatten. Även om Linus Sköld nu gärna vill få det att framstå som att det bara är vi som sänker skatten kan jag med glädje konstatera att även socialdemokrater sänker skatten - 8 miljarder för människor som jobbar. Det tycker jag i grunden är bra. Jag välkomnar att ni också tycker att det är bra, även om det inte låter så på Linus Sköld.

Varför tycker jag att detta är riktigt och viktigt? Jag rekommenderar alla tre i debatten att läsa lite utvärderingar som olika institut har gjort om vad det har betytt att vi har sänkt skatten brett för människor som arbetar. Det har alltså ökat sysselsättningen kraftfullt i detta land, vilket också har genererat resurser till välfärd och skyddssystem.

Det vi såg 2006 var en urholkning, där väldigt många människor som hade arbetsförmåga inte gick till jobbet. Vi gjorde en skärpning när det gällde både olika ersättningssystem och skatt. Detta har drivit på och utvecklat Sverige positivt. Sysselsättningen är väldigt hög.

Därför är detta rätt och riktigt. Ur ett inflationsperspektiv är det helt rätt och riktigt att vi gör en bred skattesänkning för människor som jobbar och som har jobbat. Men det är också rätt och riktigt ur ett strukturellt perspektiv, eftersom vi vet att fler måste jobba - fler måste komma i arbete - för att man ska kunna bygga välstånd och välfärd starkt framåt.

På samma tema handlar regeringens politik för att stärka arbetslinjen om flera olika saker. Det handlar naturligtvis om skatt - det är en del. Men det handlar också om, som jag var inne på tidigare, att se över bidragssystemen så att de i sin helhet uppmuntrar till arbete. Det gäller särskilt människor som har invandrat hit och som i dag kan ha rätt höga nivåer på ersättningar och som inte arbetar på grund av till exempel att de har många barn. Flerbarnstillägg och annat ser vi nu över för att öka drivkrafterna så att särskilt mammor som är födda i andra länder också ska komma ut på arbetsmarknaden.

Detta tillsammans med yrkeshögskola, yrkesutbildningar, förstärkning av svenska språket och fokus på rätt insatser på Arbetsförmedlingen stärker arbetslinjen och gör att fler kommer att kunna arbeta.

Sedan är det just nu en väldigt tuff situation. Vi befinner oss i en inflationsmiljö. Vi befinner oss i en lågkonjunktur. Vi kan ta oss igenom detta tillsammans om vi inte eldar på inflationen utan stöttar människor under tiden. Det kommer att vara tufft för många. Det är tufft för många. Men vi kommer också tillsammans att ta oss igenom den här tiden. Det är jag fullt förvissad om.

För att stärka framtidens välfärd och framtidens välstånd jobbar regeringen med en ansvarsfull politik som gör att vi också ska ta oss ur situationen med hög inflation så snabbt som möjligt.

Fru talman! Nu har jag ställt samma fråga tre gånger till finansministern, men jag har fortfarande inte fått något svar. Det verkar inte finnas något svar på varför de med lägst inkomster - de som är långtidssjuka och funktionsnedsatta - ska betala högre skatt än andra och på vilket sätt det skulle hjälpa dem att vi höginkomsttagare får lägre skatt.

Vi socialdemokrater menar att funkisskatten, som Sverigedemokraterna och regeringen driver igenom, är orättvis och orättfärdig. I vårt budgetförslag tar vi bort den. Vi satsar i stället på barnfamiljerna, på att bryta nyrekryteringen till gängen och på att stötta dem som har det allra svårast ekonomiskt.

För oss handlar det om människosyn. Det handlar om att sjuka och funktionsnedsatta inte ska betala mer i skatt än människor som jobbar. Men det handlar också om den hundralapp som finansministern pratade om. Det kan tyckas som att en hundralapp inte spelar stor roll om man har en inkomst på 150 000 kronor i månaden. Men för den som har 12 000 gör en hundralapp väldigt stor skillnad. Den kan göra att det går ytterligare en dag utan att man, trots att man är 40 år fyllda, behöver be sina föräldrar om pengar till mat. Så ser situationen ut för många av våra funktionsnedsatta i dag. De har inget sparkapital. De är otroligt ekonomiskt utsatta, och för dem gör varje hundralapp stor skillnad.

Fru talman! Vi socialdemokrater använder samma reformutrymme som regeringen gör i sin budget, men vi prioriterar om - från höginkomsttagare och banker till ekonomiskt utsatta och barn. Det tror vi är det bästa för Sverige.

Jag frågar nu för fjärde och sista gången i dag: På vilket sätt är det bra för Sverige med ytterligare jobbskatteavdrag för finansministern, mig och andra höginkomsttagare på bekostnad av funktionsnedsatta?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för denna debatt. Jag tycker att jag har svarat på frågan i alla inlägg.

Låt mig vara väldigt tydlig. I går kunde vi se alla fyra oppositionspartiers budgetmotioner, det vill säga svaren på den budget som jag har lagt fram här i riksdagen.

Jag kan konstatera några saker. Nummer ett är att Magdalena Andersson inte har något regeringsalternativ. Det spretar oändligt. Och två av de partier som hon tänker samarbeta med, nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är de mest inflationsdrivande partier man kan ha i sitt kompisgäng, så att säga. Låt oss säga att ni skulle förhandla ihop er och få majoritet - Gud förbjude. Det kommer ni inte att få. Men då skulle det betyda att den funktionsnedsatta skulle möta hög inflation under många år framöver, och de pengar som man har skulle bli ännu mindre värda. Det vill jag ändå återkomma till.

Samtidigt är det så att detta indexeras upp. Men det kommer att vara väldigt tufft för många framöver om inflationen fortsätter att stiga. Så är det.

Vi har en budget som ligger på riksdagens bord, som stöttar dem som har det tuffast, som ser till att fler som jobbar i dag - undersköterskan och busschauffören - får något slags stöttning i denna tid. De har nämligen tagit en väldigt tuff smäll. Vi sänker skatten brett för alla som jobbar och som har jobbat.

Jag återkommer till att det är en väl avvägd budget. Vi kommer att ta oss igenom detta tillsammans. Det är tufft nu, men jag är helt övertygad om att vi kommer att komma igenom det på ett sätt så att vi faktiskt ser ljusningen. Ju fortare inflationen sjunker, desto snabbare kommer vi att komma tillbaka i konjunkturen. Och det kommer att gynna alla, särskilt den som har en funktionsnedsättning.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.