Interpellationssvar - Regeringens vision för personer med funktionsnedsättning - 2023-09-21

Herr talman! Eva Lindh har frågat socialministern hur regeringens vision för personer med funktionsnedsättning ser ut för denna mandatperiod.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i samhället utan att utsättas för diskriminering. Att integrera funktionsrättsperspektivet i fler politik- och samhällsområden är fortsatt i fokus för regeringen.

Regeringens funktionshinderspolitik tar sin utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, bland annat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och är en del i arbetet för ett mer jämlikt samhälle, där människors olika bakgrund eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället.

Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.

För att nå det nationella målet ska genomförandet av funktionshinderspolitiken inriktas mot:

principen om universell utformning

befintliga brister i tillgängligheten

individuella stöd och lösningar för individens självständighet

att förebygga och motverka diskriminering.

Syftet är att dessa områden tillsammans ska bidra till ett tillgängligt och jämlikt samhälle för alla människor oavsett funktionsförmåga. Ansvariga aktörer ges på detta sätt vägledning i sin verksamhet för att nå det nationella målet inom funktionshinderspolitiken.

Individuella stöd och lösningar är ett prioriterat område för regeringens funktionshinderspolitik och utgör komplement till den generella tillgängligheten i samhället. Regeringens bedömning är att de individuella stöd som ges till personer med funktionsnedsättning i form av insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och socialtjänstlagen bidrar till att nå måluppfyllelsen för funktionshinderspolitiken.

När det gäller insatsen personlig assistans inom LSS presenterade Huvudmannaskapsutredningen i mars 2023 förslag om ett statligt helhetsansvar i sitt betänkande Ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans - ökad likvärdighet, långsiktighet och kvalitet (SOU 2023:9). Betänkandet har remissbehandlats och bereds vidare inom Regeringskansliet. Målsättningen är enligt Tidöavtalet ett statligt helhetsansvar för personlig assistans inom ramen för LSS.

Regeringen beslutade 2021 Strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken under perioden 2021-2031. Strategin innebär att uppföljningen av funktionshinderspolitiken ska genomföras av 29 strategiska myndigheter och att Myndigheten för delaktighet, MFD, ska ge dessa myndigheter stöd i uppföljningsarbetet. Syftet med strategin är att följa upp funktionshinderspolitiken utifrån det nationella målet. Därmed får vi bland annat ett underlag för hur funktionshinderpolitiken ska förbättras. Bedömningen är att en ny nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken som grundar sig på bland annat resultat från uppföljningen bör kunna beslutas vid strategiperiodens mitt, det vill säga 2026.

Den svenska samhällsmodellen bygger i hög grad på att kommuner och regioner ansvarar för välfärd och för tillgänglighet och delaktighet i lokalsamhället. Kommunernas och regionernas sätt att ta sig an arbetet med genomförandet av funktionshinderspolitiken är alltså avgörande för om det nationella målet ska uppnås. MFD och länsstyrelserna har därför fått ett uppdrag av regeringen att stödja kommuner och regioner att genomföra sina funktionshinderspolitiska planer och strategier.

Strategin betonar den sektorsvisa styrningen av myndigheterna som utgör grund för funktionshinderspolitikens genomförande och som utgår från den så kallade ansvars- och finansieringsprincipen. Principen innebär i huvudsak att varje sektor i samhället har ansvar för att funktionshinderspolitiken genomförs.

Det är hela samhällets ansvar att se till att människor inte exkluderas och att alla människors kompetenser tas till vara.

Herr talman! Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i alla delar av livet. Det är något de flesta kan skriva under på. Regeringen konstaterar i sin budgetproposition att levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning fortsatt är sämre än för övriga befolkningen.

När man ser politiken gällande personer med funktionsnedsättning är det viktigt, precis som ministern också har framhållit, att det inte är enskilda politikområden det handlar om, utan det handlar om en bredd av investeringar och satsningar som behövs för att nå målet att man ska kunna vara fullt delaktig i alla delar av livet. Det är också därför som vi har ställt den här frågan, så bred som den faktiskt är. Vi vill veta hur regeringen ser på och vilka visioner som finns för politiken för personer med funktionsnedsättning.

Låt mig också ge en bakgrund till varför vi är oroade och varför många har vänt sig till mig och sagt att de undrar vad det blev av de vackra orden. Folk trodde att det skulle bli en hel del fler satsningar och att det skulle satsas mer. Det var ju detta som sas om politiken för människor med funktionsnedsättningar.

Låt mig ta upp några saker. Den SD-styrda regeringens politik kommer att innebära att människor med funktionsnedsättning kommer att fortsätta att vara beroende av anhöriga eller tvingas söka ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

Man lade ned utredningen om att höja och förstärka sjuk- och aktivitetsersättningen. Dessutom förstärker man nu glappet i och med att man sänker jobbskatteavdraget för alla, även pensionärer, utom för den här gruppen. Den så kallade funkisskatten ökar alltså.

Allt detta innebär att man får sämre ekonomiska förutsättningar. Vår uppfattning är att man inte blir friskare för att man blir fattigare.

När det gäller LSS var det många som hade synpunkter. Det finns förbättringsområden när det gäller LSS-lagstiftningen. Nu har jag i alla fall inte hört något mer än det som ministern nämner här, men vi behöver förtydliga lagstiftningen så att vi verkligen ser att den kan vara den frihetsreform som det är meningen att den ska vara.

Stödet till studieförbunden minskar med en tredjedel. Också resurserna till folkhögskolorna minskar. Vi tror oss veta - med säkerhet, faktiskt - att det kommer att drabba denna grupp. Många får utbildning från studieförbunden och från folkhögskolorna för att kunna gå vidare ut i arbete och försörjning.

Sedan gäller det skolan. Barn med funktionsnedsättning far ofta illa i skolan. Det vet vi tyvärr. När skolan inte möter behoven hos de elever som har funktionsnedsättning påverkas naturligtvis den psykiska hälsan men också skolresultaten.

Ungefär 15 procent av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Många av dem är personer med funktionsnedsättning. Då behöver skolan mer resurser, inte mindre. Det vi ser är att det kommer att bli otillräckliga resurser till välfärden i sin helhet framöver.

Jag kommer med fler exempel. Men nu tackar jag för svaret, ministern, och för att vi faktiskt kan ha denna debatt och få bli lite klarare över vad visionen för personer med funktionsnedsättning är framåt.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Eva Lindh, som ställer denna viktiga interpellation. Interpellationen har en bred fråga som verkligen förtjänar att diskuteras. Hur ser regeringens vision för personer med funktionsnedsättning ut denna mandatperiod?

Att alla ska känna sig delaktiga i samhället är viktigt. Men vad menas med att vara delaktig i samhället? Det är något som skiljer sig beroende på vem som svarar. Därför behöver möjligheterna att vara delaktig på sina villkor vara stora. Oavsett om det handlar om deltagande på arbetsmarknaden, på fritiden, i demokratin eller vad det än må vara behöver möjligheterna finnas där. Det är också därför som denna breda fråga är viktig att diskutera.

Men vad har då regeringen för visioner för personer med funktionsnedsättning? Utifrån svaret från statsrådet gör jag analysen att deras vision inte är riktigt heltäckande och att frågan inte riktigt har diskuterats på bredden i Regeringskansliet. Det är en bred fråga. Jag hade hoppats att man också skulle göra beredningen brett. Jag hade hoppats att statsrådets svar skulle innehålla lite mer om hur vi ska få denna grupp i arbete, exempelvis att Arbetsförmedlingen ska arbeta mer anpassat efter individens behov eller att sociala företag har en viktig roll när det gäller att få denna grupp i arbete. Till och med en mening om att alla som kan bidra ska bidra hade gjort mig glad, men något sådant hörde jag inte i statsrådets svar.

Herr talman! För oss socialdemokrater är det en självklarhet att alla som kan jobba ska jobba, men på vägen dit krävs det stöd utifrån individens förutsättningar och behov.

Jag har under det år jag har tjänstgjort i riksdagen träffat många funktionsrättsorganisationer som lyfter problematiken för deras medlemmar. Jag har arrangerat seminarier här i riksdagen med goda exempel på hur man arbetar i andra delar av landet än där jag bor för att få personer i arbete. Flera gånger har jag hört att det finns personer som vill delta i arbetslivet men som inte får möjligheten. Att få finnas i ett socialt sammanhang och bidra i samhället är något som många önskar. Det gäller oavsett om det är en timme per dag eller om det är åtta timmar per dag. Det handlar om 100 procent av personens förmåga. Men då behövs det ett mer individanpassat stöd, och det behövs resurser till kommuner, regioner och myndigheter för att stödet ska kunna anpassas.

En sak som statsrådet berörde var diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning, och det är ett oerhört viktigt område. I Diskrimineringsombudsmannens rapport för de senaste åren ser vi att just diskriminering av personer med funktionsnedsättning har skjutit i höjden. Den sticker ut. Antalet anmälningar har ökat, och det är en fortsatt stigande trend. Det är djupt oroande. Trenden behöver brytas, och något behöver göras nu.

Herr talman! Kanske valde statsrådet att inte prata om regeringens vision för denna grupp när det kommer till arbetsmarknadspolitiken för att tiden inte riktigt räckte till. Statsrådet använde i princip hela sin talartid i det första inlägget. Jag hoppas att det kan komma något i inlägg två som berör detta. Hur ska vi få denna grupp i arbete?

Kan statsrådet redogöra lite för regeringens visioner när det gäller att få personer med funktionsnedsättning i arbete? Jag förväntar mig inte jättemycket på detaljnivå i och med att detta ligger under ett annat statsråd, men jag hoppas att det finns något som kan nämnas om visionerna för dessa personer.

Herr talman! Personer med funktionsnedsättning har rätt att leva självständigt och att delta i samhällslivet på samma villkor som vi andra. Individuella insatser till personer med funktionsnedsättning ska vara av god kvalitet och kompensera för de svårigheter och hinder som funktionsnedsättningen medför.

Undan för undan breder det kontantlösa samhället ut sig. Samtidigt skjuts de personer som inte klarar det kontantlösa samhället undan. Människor som inte har möjligheter eller förutsättningar att självständigt hantera digitala betalningar eller kontokort blir marginaliserade.

Tänk dig att inte kunna åka buss, gå på en offentlig toalett, köpa en kopp kaffe eller kanske köpa din livsnödvändiga medicin på apoteket! De som behöver samhället allra mest stängs ute från det.

E-legitimation och bank-id är i dag självklarheter för de flesta människor. Dessa digitala tjänster har blivit en förutsättning för att man ska kunna hantera sina vardagliga ekonomiska ärenden. Men för individer med funktionsnedsättning är det digitaliserade samhället många gånger väldigt svårtillgängligt.

Sjukvård, myndigheter och banker har flyttat över allt fler funktioner till att hanteras digitalt. För den som kanske har god man som ansvarar för personens juridiska och ekonomiska angelägenheter blir situationen ännu mer komplicerad. Banker utfärdar inte bank-id till personer som inte kan underteckna själva. En god man får heller inte använda sin huvudmans e-legitimation, och kontokort kan inte användas om individen själv inte kan slå sin kod.

Herr talman! Digitala tjänster behöver utformas så att alla kan använda dem, men samtidigt behöver det finnas möjligheter att använda kontanter. Det kan inte vara meningen att personer med funktionsnedsättningar ska få det svårare att delta i samhällslivet samtidigt som majoriteten av befolkningen kan dra nytta av digitaliseringens många fördelar. Därför undrar jag, herr talman: Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att säkerställa att individer med funktionsnedsättning inte diskrimineras i det kontantlösa samhället?

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är positivt att statsrådet Camilla Waltersson Grönvall är tydlig med att regeringens funktionshinderspolitik är en del i arbetet för ett jämlikt samhälle, där människors olika bakgrunder eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället.

Jämlikhet är en glödande vision om ett samhälle där alla har lika värde och ska behandlas likvärdigt, med respekt och med möjlighet till integritet. Jämlikhet är också en viktig utgångspunkt för välfärdspolitiken.

Samhällets välfärd vilar, precis som ledamoten Jim Svensk Larm nyss anförde, på att alla som kan arbeta också arbetar. Det finns mycket kvar att göra för att fler personer med funktionsnedsättning ska få tillträde till arbetsmarknaden och rätt förutsättningar att arbeta på toppen av sin förmåga.

Men vi måste också prata om dem som faktiskt inte kan arbeta. Hur jämlikt är egentligen vårt samhälle för de människor som omfattas av funktionshinderspolitiken? Det finns människor med så stora funktionsnedsättningar att det är omöjligt för dem att arbeta. Det är de människor som Försäkringskassan bedömer inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

En viktig aspekt som lyftes fram i interpellationen av Eva Lindh är att det ska finnas en rimlig sjuk- och aktivitetsersättning för de personer som inte kan arbeta. Sjuk- och aktivitetsersättningen är inte rimlig i dag. Personer som lever på den ersättningen lever i dag i hög utsträckning i fattigdom, eftersom ersättningsnivåerna ligger långt under alla lönenivåer. Dessa klyftor har ökat under decennier.

En 30-åring som har en funktionsnedsättning som innebär att han eller hon aldrig har arbetat får i dag en sjukersättning på 12 163 kronor i månaden före skatt. Det är ungefär en tolftedel av ett statsrådsarvode och en sjättedel av ett riksdagsledamotsarvode. 12 163 kronor i månaden före skatt innebär att det är många personer med funktionsnedsättning som är äldre än 30 år som är ekonomiskt beroende av sina föräldrar. De har aldrig råd att köpa något annat än det absolut billigaste och mest nödvändiga. Man kanske lämnar Svenska kyrkan och andra föreningar eller kanske aldrig kan gå med i en förening och delta i en gemenskap eftersom man inte har råd att vara medlem. Det är inte rimligt. Vi måste förstås ha en sjukersättning som det går att lita på och leva av.

För att komma till rätta med det växande gapet mellan lönenivåerna och nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning om en mer ändamålsenligt beräknad sjuk- och aktivitetsersättning som skulle se om eller hur man skulle kunna knyta ersättningen till löneutvecklingen. Målet var att stärka ekonomin för personer som på grund av funktionsnedsättning inte kan ha ett lönearbete. Men bland det första Moderaterna och Kristdemokraterna gjorde när de klev in på Socialdepartementet var att skrota den utredningen. Vi är många som undrar varför. Hur i all världen är det förenligt med de vackra orden om ett jämlikt samhälle?

Därför, herr talman, vill jag ta tillfället i akt och fråga statsrådet om vad hon anser är en rimlig sjuk- och aktivitetsersättning till dem som på grund av funktionsnedsättning inte kan lönearbeta.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för dessa inlägg. Jag är väldigt glad över att det finns ett sådant glödande engagemang för en glödande vision, tror jag var ordet, när det handlar om att kunna ha en jämlikhet och jämställdhet i funktionshinderspolitiken. Jag är glad att se att det är just fyra socialdemokratiska ledamöter som har det här engagemanget, och låt mig säga: Jag tvivlar inte på att det engagemanget är äkta.

Jag har funnits här i riksdagen sedan 2010. Jag konstaterade att under de senaste åtta åren har jag mött funkisorganisation på funkisorganisation som har beskrivit vilken oro dessa två senaste mandatperioder har inneburit när det gäller hur dessa utsatta grupper har blivit behandlade. Tro mig - jag har mött många som har varit offer för de senaste två mandatperiodernas hantering av människor med funktionsnedsättning.

Med det sagt måste vi titta framåt. Vi ska göra allt vi kan för att dessa människor ska få en mycket mer stabil, förutsägbar och trygg situation. Det handlar om att vara delaktig. Det handlar om att få möjlighet att gå i skolan. Det handlar om att få ett arbete. Jag kan till fullo instämma i alla de delar som nämns här. Det är också därför jag har en kontinuerlig dialog med alla våra funkisorganisationer. Jag möter dem på regelbunden basis, och jag deltar också i de olika forum som de bjuder in mig till. Då lyfter man de här delarna.

Jag vill börja med att säga stort tack till Sveriges Dövas Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund och Förbundet Sveriges Dövblinda, som vi just nu har en dialog med om den senaste tolktjänstutredningen. Vi har haft två utredningar som av olika skäl inte har lett till något resultat. I september 2022, bara några veckor innan vi tillträdde, mottog vi sammanställningen av de olika remissvaren från 2020 års tolktjänstutredning. Den håller vi just nu på att bereda inom Regeringskansliet, och det första förslaget finns också i budgeten.

Det handlar om en väg in, och jag har i nära dialog med de nämnda organisationerna framfört att det är ett viktigt första steg i Tolktjänstutredningen. Man ska alltså inte behöva ha kontakt med så många olika instanser, utan man ska kunna ha en väg in. Med de 41 miljoner som läggs i budgeten överför vi detta ansvar till våra regioner.

Det här är en viktig del, och jag ska säga att jag berörs väldigt starkt inte minst av de unga som jag möter och som vill in på arbetsmarknaden och arbeta. Därför blir jag extra glad när ledamoten just lyfter att alla som vill och kan arbeta också ska få göra det.

Detta är alltså en viktig del, och jag vill också säga att jag och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson för en intensiv dialog med dessa organisationer om hur vi bland annat ska kunna få Arbetsförmedlingen att bli en ännu viktigare aktör i det arbetet.

Tiden går så fort. Jag inser att jag kommer att få återkomma med fler svar i nästa inlägg.

Herr talman! Vi är fler som har så mycket som vi vill säga att tiden rinner ut.

När den dåvarande oppositionen, som nu sitter i regeringen, var ute i denna fråga tror jag att man sa mycket vackert som en hel del av människorna i funktionsrättsorganisationerna faktiskt trodde på. Jag tänker att det förklarar en del av den besvikelse många känner. Vi behöver inte slå varandra i huvudet. Jag vet att många kände sig oroade även förut, men man hade förväntat sig så mycket mer.

Det är absolut jättebra med tolktjänsten, men när jag själv satt här och lyssnade på regeringsförklaringen - som var ganska lång - fanns det en enda sak i den som berör människor med funktionsnedsättning, och det var tolktjänst. Många är glada, men man hade högre förväntningar, kanske också för att det var många vackra ord före valet. Nu är ni i en position där ni säger att ni har möjlighet att genomföra saker eftersom ni har majoritet i riksdagen, och då måste ju dessa ord infrias.

Var finns dessa saker? När man punkt för punkt granskar vad regeringen genomför för politik på området är det ju inga förbättringar för personer med funktionsnedsättningar, utan det är försämringar. Det har vi påvisat när det handlar om ekonomi, förutsättningar i skolan, utbildning och möjligheter till arbete. Det är naturligtvis väldigt sorgligt och ledsamt för de människor som drabbas, för vi vet ju att det finns jättemånga som verkligen vill bidra till samhället.

När jag jobbade mötte jag otroligt många som sa att de bara ville få möjligheten att komma ut i arbetslivet. Jag vet att det är en stor sorg för dessa människor. Samhället tjänar inte på det heller. Det här är ju människor som kan vara med och bidra i samhället - en massa kompetens som vi skulle behöva få med oss.

På punkt efter punkt är det alltså försämringar, och det är därför som vi vill ha den här övergripande debatten.

En annan fråga som jag inte hann nämna tidigare handlar om rätten till bostad. Människor vill flytta och få en egen bostad. Det handlar inte bara om att bygga gruppbostäder eller serviceboenden, utan det handlar också om att få en egen lägenhet för att kunna flytta hemifrån och skapa sig ett självständigt liv.

Nu ser vi att bostadsbyggandet tvärnitar. Vi vet också av erfarenhet att de som hamnar längst bak i kön när det handlar till exempel om bostäder, men också mycket annat, är personer som har svårigheter och som kanske inte heller har en stark ekonomi.

Vidare har vi frågan om vård och hälsa. Många tillbringar mycket tid inom sjukvården och behöver mycket stöd. Nu blir det också otillräckliga resurser. Hur ska det förstärkas?

Sedan vill jag nämna en sak som bekymrar mig, och är något vi har sett under en längre tid, nämligen kompetensförsörjningen. Det är inte bara fråga om utbildning för att få arbete, som Jim Svensk Larm lyfte upp, utan det handlar om att utbilda människor som kan jobba med stöd. Om inte de finns blir otryggheten stor för många av de personer som vi pratar om nu, och det är högst oroande.

(Applåder)

Herr talman! Jag blev glad över statsrådets beskrivning av dialogen mellan funktionsrättsorganisationerna och Arbetsmarknadsdepartementet. Den är oerhört viktig. Oavsett hur det har varit tidigare fortsätter organisationerna att uttrycka oro över bristen på innehåll i regeringsförklaringen, som vi kunde höra nyss, och att man i budgeten inte riktigt har visat att man har koll på helheten. Statsrådet nämnde Tolktjänstutredningen. Jag tror att den kommer att hjälpa många, men det behövs ännu mer.

När man tittar på regeringens lista över propositioner ser man att det inte finns så mycket annat. För Arbetsmarknadsdepartementet är den tom. Det finns inte en enda proposition. Nu är det inte det enda departementet som arbetar för att få personer med funktionsnedsättning i arbete, men mer måste göras från flera olika ställen.

Regeringen säger ibland att man ska göra om saker från grunden, men det ser tydligen ut att bara handla om att införa en orättvis funkisskatt. I grunden ska personer som inte kan arbeta straffas. Men jag vill ändå skicka med några punkter med statsrådet till Regeringskansliet i fråga om hur vi anser att fler med funktionsnedsättning skulle kunna komma i arbete.

Det ska göras individuella insatser med utgångspunkt i behoven. Tiden för att få fram rätt kodning i Arbetsförmedlingens system måste kortas ned så att man kan få rätt insats. Myndigheter, kommuner, regioner och sociala företag måste hjälpas åt så att alla får möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.

Jag vill ta till vara det som statsrådet har sagt om att titta framåt för att ge stabila förutsättningar. Det låter bra.

(Applåder)

Herr talman! Abstrakta betalningar blir ett oöverstigligt problem för dem som inte kan hantera det som är abstrakt utan som behöver det konkreta, som behöver kontanterna. Människor som inte kan hantera det kontantlösa samhället skjuts undan, och människor som är i behov av ökad självständighet får i stället ännu sämre möjlighet till självständighet. Ja, de redan osynliga blir än mer osynliga.

Utredningen som hade i uppdrag att se över betalningsmarknaden och ta ställning till hur den bör se ut i framtiden konstaterar att staten i första hand ska hjälpa fler att komma in på den digitala betalningsmarknaden. Avvecklingen av kontanter har gått långt, men om kontanter ska kunna användas vid till exempel en kris måste vi även kunna använda dem i ett normalläge.

Medan det kontantlösa samhället kan erbjuda många fördelar måste vi vara medvetna om de utmaningar och hinder som det kan skapa för personer med funktionsnedsättningar. Därför krävs det ett aktivt arbete för att alla ska ha förutsättningar att vara fullt delaktiga i vårt samhälle.

(Applåder)

Herr talman! Statsrådet hann inte fram till något svar om samhällets fattigaste med funktionsnedsättningar. Låt mig då utveckla detta något.

Just nu, inför 2023 och 2024, höjs sjuk- och aktivitetsersättningen med ganska så många procent, eftersom ersättningarna räknas upp utifrån prisbasbeloppet och därmed följer med inflationsutvecklingen. Det är en hyfsad utveckling just nu för dem som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning.

Men ett par år av högre uppräkning innebär inte på något sätt att man kommer i kapp det stora gap som de senaste decenniernas utveckling har inneburit. Det har inte varit bra under de många åren då inflationen har varit låg och reallöneökningarna har varit goda. Då halkade sjuk- och aktivitetsersättningen efter. Vi hörde finansminister Elisabeth Svantesson stå i talarstolen i går och prata om att inflationsbekämpningen är regeringens övergripande mål. När regeringen - om regeringen - får stopp på inflationsbrasan kommer sannolikt klyftan mellan lönerna och sjukersättningen att börja växa igen.

Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är partier som alla har sagt sig vilja utveckla funktionshinderspolitiken. Men det som nu sker är en avveckling och nedmontering. I stället för att förbättra förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning väljer man att permanenta den fattigdom som många av dessa personer lever i. Det är ovärdigt och omänskligt för ett välfärdssamhälle. Det är inte värdigt att de som bäst behöver samhällets stöd ska leva i fattigdom ett helt liv. Sverige kan bättre än så.

Herr talman! Därför anser jag att regeringen omedelbart bör öppna utredningen igen om hur sjuk- och aktivitetsersättningen kan knytas till löneutvecklingen så att man kan få en hyfsad utveckling också i ekonomiskt hänseende genom livet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för flera engagerade inlägg. Det gör att jag önskar att kammarens regler för interpellationer var annorlunda, så skulle jag få lika mycket tid för varje enskild fråga.

Precis som har sagts här lades i går budgeten fram mot bakgrund av en oerhört svår ekonomisk situation. Inflationen är vår stora fiende, och om vi inte får bukt med den kommer vi inte heller att ha pengar till framtidens välfärd.

I den här miljön läggs ändå en budget fram som har som prioritet att förutom att bekämpa inflationen också stötta hushållen och värna välfärden. 16 miljarder kronor läggs till kommuner och regioner, vilket är - låt mig göra en jämförelse - i paritet med de satsningar som gjordes under pandemiåren. Vi gör det som både socialdemokratiska och moderata kommunalråd och regionråd har efterfrågat, nämligen lägger fram förslag på större generella statsbidrag så att man också kan göra de bedömningar som behöver göras utifrån lokala och regionala förutsättningar.

Jag vill särskilt rikta mig till Jessica Rodén, som jag tycker tar upp viktiga frågor om digitalisering. Jag är ansvarigt statsråd för dessas frågor, men alla statsråd i en regering är ansvariga för frågor om funktionshinder utifrån sitt eget kompetensområde. Det innebär att Johan Pehrson är ansvarig när det gäller arbetsmarknad, Lotta Edholm är ansvarig när det gäller skolfrågor och Erik Slottner är ansvarig när det gäller digitalisering.

Alla olika statsråd som är kopplade till frågorna möter nu i tur och ordning funkisdelegationen, där frågan är uppe på agendan. Jag vet också att Erik Slottner har fokus på delegationen och att i den nationella strategi som arbetas fram finns detta med bland frågorna.

Regeringen ser dessa frågor, och det är viktigt att de är inkluderade. Man ska använda sig av digitaliseringens möjligheter - de finns också! - och samtidigt se de svårigheter som måste hanteras för att få en ökad inkludering.

Jag tänker också på de delar som våra myndigheter ansvarar för. Regeringen har lagt ut ett antal uppdrag. Myndigheten för delaktighet har tillsammans med länsstyrelsen ett ansvar för att säkerställa att rätt stöd ges till kommunerna och regionerna. Socialstyrelsen har fått ett viktigt uppdrag att stötta de anhöriga som kämpar svårt med många situationer.

SCB har ett uppdrag att ta fram statistik så att vi ska veta hur det ser ut i högre utsträckning än vi gör i dag.

Alla de olika insatserna som vi just nu gör - Försäkringskassan får jag absolut inte glömma, för de har naturligtvis ett oerhört viktigt uppdrag att följa upp de här reformerna - är för att vi ska kunna veta vad vi ska göra för att gå vidare.

I detta har vi nu den huvudmannaskapsutredning som vi drev väldigt starkt i opposition och som jag mottog i mars. Den tar mycket av fokus just nu, för det är en stor reform som syftar till att människor inte ska fortsätta falla mellan stolarna på det vis som har varit verklighet.

Vi är väldigt glada över att Socialdemokraterna som sista parti i den här riksdagen uttalar att man är positiv. Det ger en möjlighet att ha en bred reform som vi går fram med när det handlar om att bygga ett statligt huvudmannaskap, en reform som är väldigt efterfrågad.

Herr talman! Först några tack.

Tack för glöden och engagemanget! Det gläder mig, och jag känner det också. Det är en fråga som vi är många som verkligen är engagerade i. Det tackar jag för.

Jag tackar också statsrådet för att hon försöker svara på alla frågor så att det inte blir "det här är inte mitt ansvarsområde; det här är inte mitt ansvarsområde". Det oroade vi oss lite för därför att vi tänker, som jag inledde med och som statsrådet var inne på, att vi inte kan se frågor som gäller personer med funktionsnedsättning som enskilda sektorer. Vi måste se det som en helhet därför att det är så många olika politikområden som berör den vardag som man lever i.

Sedan några saker som jag inte håller med om.

Politik är ju att vilja, men det är också att göra och genomföra den politik man vill. Då handlar det ofta om prioriteringar.

Jag tänker att den här budgeten - vi kommer ju att återkomma med vårt eget budgetalternativ - behöver prioritera. Samtidigt som man hanterar inflationen kan man göra satsningar. De måste vikas åt människor som behöver samhällets stöd, och personer med funktionsnedsättning är en grupp som behöver stöd för att kunna få ett mer självständigt liv och ett bättre liv med högre kvalitet.

Det handlar alltså om mycket, men ytterst handlar det faktiskt om mänskliga rättigheter. Så vi får återkomma. Jag hoppas att vi får se förbättringar på området framöver, men jag tackar för debatten.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket, ledamöterna - Eva Lindh för att du initierade den här interpellationsdebatten och övriga för att ni deltar i den utifrån olika aspekter!

Det är svårt att täcka alla områden på det begränsade antal minuter vi har till vårt förfogande. Jag är väl medveten om att det kan finnas frågor som jag inte till fullo besvarat.

Det finns ju fler statsråd som är involverade i detta, och jag är säker på att det kommer att leda till fler interpellationer inom fler områden. Jag vill säga att jag ser fram emot den diskussionen därför att det för vår regering är en oerhört viktig fråga att alla människor känner sig inkluderade och har förutsättningar att vara inkluderade, att man kan använda sina demokratiska rättigheter och att samhällets utveckling hela tiden tar hänsyn till att människor har olika förutsättningar. De kan se väldigt olika ut.

Med det sagt ser jag interpellationen inte bara som en interpellation utan också som en dialog om hur vi kan bygga de här viktiga delarna framåt. Det är naturligtvis viktigt att integrera funktionsrättsperspektivet i fler politik- och samhällsområden. Det är också vad regeringen bygger på och vad jag som ansvarigt statsråd bygger på att vi gör. Ansvaret är tydligt hos de respektive statsråden att man på respektive politikområde också bygger för att människor ska kunna ha den självklara delaktighet i vårt samhälle som vi alla önskar och ska genomföra.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.