Arbetsplenum - Minoritetsfrågor - 2023-05-10

Fru talman! Jag är själv sverigefinländare sedan 1976. Som så många andra kom jag för att arbeta i den svenska industrin, för min del var det Marabou i Sundbyberg. Jag har alltid trott hårt på att språkkunskaper är viktiga, och då även minoritetsspråk.

Jag har också tyckt att det har varit viktigt att kunna ge språket till mina barn så att de kan få känsla för sina rötter, sitt språk och sin kultur. Dock brukade de oftast fråga mig om de kommer att prata lika konstig svenska som mamma när de blev vuxna. De kopplade givetvis ihop min finska brytning med vuxenlivet.

Jag har personligen också börjat tänka på ålderdomen. När man är över 60 år är det rätt naturligt. Hur kommer mina språkkunskaper att vara om jag får en minnessjukdom och tappar bort det inlärda språket? Jag tror då att tryggheten kommer att bestå av att få leva på ett äldreboende där man talar finska för att vara förstådd och där jag kan förstå människor som finns i min närhet. Men nog om mig och vem jag är.

Fru talman! I dag ska vi diskutera alla de motioner som har kommit in angående minoritetsfrågor under allmänna motionstiden. Motionerna skiljer sig åt avsevärt från varandra. Men jag tror att det beror på de olika nationella minoriteternas olikheter och att problembeskrivningen är olika.

Om den sverigefinska gruppen tycker att det handlar om språket och problemet att kommunerna ska kunna erbjuda både förskola och äldreomsorg på finska så har samerna problem med näringslivets intrång i det de betraktar som sitt eget, mark för renskötsel och jakt- och fiskerättigheter.

Den judiska gruppen får uppleva antisemitism, en företeelse som har pågått i århundraden och som vi ständigt behöver arbeta mot. Arbetet mot antisemitism blir aldrig färdigt, diskussionen måste vara levande precis hela tiden.

Romsk inkludering handlar väldigt ofta om problem på arbetsmarknaden. Det är helt enkelt svårare att få jobb som rom.

Tornedalingar har också upplevt svåra tider. De har upplevt hur makten vill ta deras språk och kultur. Tornedalingar utsattes för hård assimileringspolitik under en tid, vilket gjorde att språket höll på att försvinna helt och hållet.

När det gäller minoritetsspråk finns det nu fyra språkcentrum på plats för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib. Institutet för språk och folkminnen är en viktig aktör även om språkcentrumen är nya.

Institutet för språk och folkminnen har fått i uppdrag att inrätta språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Sedan tidigare ansvarar Sametinget för flera samiska språkcentrum.

Nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk så att de nationella minoritetsspråken kan leva vidare i Sverige.

Språkcentrum har nu inrättats för finska i Uppsala, jiddisch i Stockholm, meänkieli i Kiruna och Övertorneå samt för romani chib i Stockholm. Målet var att flera av dem skulle ha kunnat påbörja sin verksamhet under 2022. Organisatoriskt ska de tillhöra institutionen men skötas som egna enheter inom myndigheten. Exakta uppdrag och arbetsbeskrivningar för de olika språkcentrumen kommer att arbetas fram inom ramen för planeringsarbetet.

Fru talman! Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Minoritetspolitik är viktigt, men likväl anser vi socialdemokrater att motionerna kan avslås och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det finns anledningar till det: Dels har den förra regeringen gjort en del förstärkningar som behöver utvärderas, dels finns det utredningar som påbörjades av den förra regeringen men som riksdagen ännu inte har beslutat om. Av den anledningen behöver vi vänta på vilka resultat som kommer fram.

Regeringen beslutade den 30 juni 2022 om ett särskilt åtgärdsprogram för arbetet mot antisemitism. Programmet syftar till att komplettera den nationella planen mot rasism och liknande former av fientlighet och hatbrott. Programmet innehåller åtgärder för perioden 2022-2024 och ligger i linje med EU:s handlingsplan mot rasism.

Den 16 juni 2022 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till en nationell strategi för stärkande av judiskt liv i Sverige med fokus på överföringen av judisk kultur och jiddisch till yngre och framtida generationer. Uppdraget ska redovisas i december 2023.

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har kommit med en delrapport men fått mer tid av Kulturdepartementet för att färdigställa sin utredning, som heter Ko ihmisarvoa mitathiin. Då människovärdet mättes och handlar om just exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Fru talman! I november 2021 beslutade regeringen att inrätta en kommitté i form av en sanningskommission för det samiska folket som ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv. Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter samt lämna förslag på åtgärder. Uppdraget ska slutredovisas i december 2025.

Samtidigt pågår även Renmarkskommitténs arbete, där en delrapport förväntas i augusti. Den har i uppdrag att analysera det samiska folkets rätt till jakt och fiske.

Därtill har Statskontoret fått i uppdrag av regeringen att utföra en analys av Sametingets verksamhet samt föreslå åtgärder. Statskontoret ska analysera och bedöma hur Sametinget fullgör sitt uppdrag och använder sina resurser. Man ska också analysera ändamålsenligheten och effektiviteten i Sametingets interna ledning vad gäller styrning och uppföljning av verksamheten. Statskontoret ska dessutom analysera organisationsform och bedöma hur den påverkar myndighetens förutsättningar att bedriva sin verksamhet effektivt med mera.

Utifrån analyserna ska Statskontoret sedan föreslå åtgärder för att utveckla Sametingets verksamhet. Därtill följs mål för samepolitiken årligen upp i budgetpropositionen.

Även konsultationslagen kommer att utvärderas, men utskottet menar att det är för tidigt att göra det nu. Den del av lagen som innebär att även kommuner och regioner blir konsultationsskyldiga träder i kraft först den 1 januari nästa år. Övriga delar av lagen har bara varit i kraft i drygt ett år.

Jag ska givetvis också nämna något om älvdalskans ställning som ett erkänt språk. Delar av utskottet har fördjupat sina kunskaper om språket så sent som i helgen och är positiva till att erkänna språket. Men det behöver utredas lite mer. Av den anledningen är det för tidigt att besluta något om det i dag, trots att det finns motioner om detta från allmänna motionstiden. Konstitutionsutskottet måste få diskutera frågan vidare.

Fru talman! När man läser betänkandet om minoritetsfrågor inser man att riksdagen kommer att få flera ärenden om dessa frågor på sitt bord de närmaste åren. Förhoppningsvis är det förslag som stärker nationella minoriteter.

Man ska dock komma ihåg att trots minoritetsstatus är vi alla svenskar, och vi lever i Sverige. Men behovet att få kombinera sitt eget språk och sin egen kultur med detta är viktigt för oss. Det är inte enbart viktigt för oss som lever här och nu; det är nog än viktigare för kommande generationer att språket och kulturen får leva vidare.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Sverigedemokraterna står naturligtvis bakom samtliga av våra reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 10 om älvdalskans ställning.

Av historiskt beklagliga skäl har minoritetsgrupper förhindrats att bejaka, använda och utveckla sina språk. Exempelvis fick inte samiska barn tala samiska i skolan, inte ens utanför lektionstid. Detta bidrog naturligtvis till att talandet av de samiska språken minskade och att den nya generationen inte fick möjlighet att lära sig språket ordentligt eftersom det uteblev genom hela undervisningen. Även språket meänkieli är utrotningshotat. Bristen på läromedel är ett exempel på faktorer som har en negativ inverkan på bevarande av språk.

Fru talman! I dag har vi en lag om nationella minoriteter i Sverige som bland annat säkerställer rättigheterna för våra fem minoritetsspråk: samiska, meänkieli, finska, romani och jiddisch.

Men vi har kanske fler minoritetsspråk i Sverige som borde uppmärksammas och värnas? Är exempelvis älvdalskan ett språk eller en dialekt? Vi i konstitutionsutskottet hade förmånen att besöka Älvdalen tidigare i veckan. Det finns flera internationella organ som anser att älvdalskan är ett språk och inte en dialekt. Det gäller bland andra SIL International, ursprungligen Summer Institute of Linguistics, och Europarådets expertkommitté.

Älvdalskan har fört en tynande tillvaro och har nu bara omkring 2 500 talare. Men det har skett en förändring de senaste åren, och en revitalisering av språket pågår. En revitalisering innebär att man vänder ödet för ett språks nedbrytning. Genom ett projekt finansierat av Allmänna arvsfonden har intresset för älvdalskan ökat stort, särskilt bland barn i förskolan och skolan. Det har bland annat skett genom att man har översatt barnböcker och barnfilmer, som dem om Pelle Svanslös, till älvdalska. Målet är att år 2030 ska 30 procent av eleverna som går ut årskurs 9 kunna älvdalska.

Vi sverigedemokrater ser positivt på de regionala ansatserna att bevara och utveckla språket. Språk kan återfå kraft i nya generationer där det finns intresse för kulturarv och rötter, och det är viktigt att vi värnar våra rötter. Det gäller såväl de nationella minoriteternas kulturer som den svenska kulturen, som tillsammans utgör Sveriges samlade kulturella grund.

Vårt lands kulturarv och historia är två viktiga grundpelare för samhällets identitet, och identiteten är ledstjärnan i frågan om ett sammanhållet land.

Fru talman! Den svenska minoritetspolitiken har under många och långa decennier varit föremål för diskussion: Hur ska minoriteter och urfolk i Sverige få sina rättigheter tillgodosedda? Vilka ska dessa rättigheter vara? Och hur ska de tas om hand?

Vi har gjort stora framsteg över tid. Sverige har ett inte alltför ljust förflutet när det kommer till hur man har valt att hantera sina rättigheter och sitt urfolk. Det handlar om hur man har valt att hantera språkfrågor, kulturella frågor och en rad olika omständigheter som har varit avgörande för att bevara lokala kulturer, minoritetskulturer och urfolkskulturer.

Som nämndes tidigare har stora delar av konstitutionsutskottet fått möjlighet att besöka Älvdalen i veckan. Det var ett intressant besök med ett späckat program från början till slut. Jag tror att jag inte var helt ensam om att känna mig välinformerad när jag i måndags lämnade Älvdalen tillsammans med kollegorna.

Slutsatsen blir att vi har en fantastisk variation i Konungariket Sverige. Det finns många lokala företeelser, minoritetsföreteelser och urfolksföreteelser som gör Sverige till ett rikt land att leva i, med en variation som både är inhemsk och inflyttad och med en kunskap om kulturella företeelser som för stora delar av befolkningen kanske har gått förlorad.

Älvdalskan är ett intressant exempel på hur ålderdomliga språkuttryck har levt kvar i en liten del av Sverige. Om älvdalskan är ett språk, om den ska det erkännas som ett officiellt minoritetsspråk i Sverige och hur det i så fall ska gå till är väl någonting man får fundera över.

Balansgången är viktig att vandra även här. Konstitutionsutskottet har ansvar för många frågor där man behöver gå en svår balansgång mellan tungt vägande intressen. Minoriteters intressen och urfolks rättigheter, men också majoritetsbefolkningens intressen och rättigheter, måste ständigt vägas på guldvåg för att vi ska finna en väg framåt som är legitim.

En fara om man går för långt åt det ena eller det andra hållet, till förmån för eller till men för våra minoriteter, är att legitimiteten i arbetet skadas - antingen hos minoriteten i fråga, som upplever sig åsidosatt, bortglömd och nedprioriterad, eller hos majoritetsbefolkningen, som upplever att man får otillbörliga fördelar som företrädare för en minoritet eller en del av en minoritet eller ett urfolk.

Detta är svåra legitimitetsproblem som måste vägas av vid varje enskilt tillfälle, fru talman. Och jag tror inte att något utskott är bättre skickat att göra det än just KU, där vi har den här fantastiska traditionen av att kunna sitta ned, respektfullt bryta perspektiv mot varandra och finna vägar framåt som är ansvarstagande och långsiktiga, där vi slår vakt om viktiga värden men också klarar av att göra svåra prioriteringar.

Jag vill särskilt belysa den problematiska situation som det judiska livet utsätts för i Sverige just nu, fru talman. Den svenska judiska gruppen har under alldeles för lång tid upplevt sig hårt ansatt av andra grupper i samhället. Säkerhetssituationen kring synagogor och andra byggnader som används för judiskt kulturliv har blivit i praktiken ohållbar. Man lämnar judiska församlingar - inte för att man inte vill stötta det judiska livet, inte för att man inte känner sig som en del av den judiska gruppen utan för att kostnaderna för att vara medlem i en judisk församling som bevarar detta judiska kulturarv blir alltför höga då kostnaderna för fysisk säkerhet mot våld skenar.

I en demokrati som Sverige, som har fokus på att man som vanlig medborgare ska ha rätt till sin kultur, sin religion och sitt språk, är detta såklart en fullständigt oacceptabel utveckling och någonting som vi måste fortsätta att arbeta för att komma till rätta med. Motsättningar i samhället kan såklart få olyckliga uttryck, men vårt ansvar som företrädare för staten måste alltid vara att de grundläggande rättigheter vi har i vår grundlag - till vår kultur, vår religion och vår frihet att utöva dessa - måste kunna utövas på ett fredligt sätt i vårt land.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 16.

Det här betänkandet rör frågor om de nationella minoriteterna. Även urfolket samer och deras frågor ingår. Vänsterpartiet har väldigt många förslag som tas upp i betänkandet. Jag kommer inte att prata om alla, men vi har förslag som rör judiskt liv, romsk inkludering och samiska rättigheter. Vi har även vissa förslag som inbegriper alla de nationella minoriteterna.

De nationella minoriteterna i Sverige är samer, som också är ett urfolk, sverigefinnar, tornedalingar inklusive kväner och lantalaiset, romer och judar. I de nationella minoritetsspråken omfattas de samiska språken, finska, meänkieli, romani chib inklusive alla varieteter samt jiddisch.

Sedan 2000 är minoritetspolitiken ett eget politikområde. Den nationella minoritetspolitiken inrättades som en följd av att Sverige ratificerade två Europarådskonventioner: minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter.

Detta gjordes av goda skäl. Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en mörk del av Sveriges historia som på många sätt fortfarande är obearbetad och som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på ett diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället.

Genom internationella avtal har Sverige sedan ratificeringen 2000 förbundit sig att skydda och stärka samtliga nationella minoriteters samt urfolkets rättigheter till identitet, språk, kulturarv och religion. Men mycket återstår att göra.

Vänsterpartiet anser att möjligheterna att använda det egna språket i kontakt med myndigheter behöver utökas och gälla alla talare av ett nationellt minoritetsspråk oavsett var i landet de bor. Även utbildningen i, på och om de nationella minoritetsspråken samt de nationella minoriteternas kultur och kulturarv behöver utvidgas, liksom möjligheten att få vård och omsorg av personal som talar det egna modersmålet.

Ett annat självklart demokratiskt krav är att alla som tillhör en nationell minoritet ska ha möjlighet att medverka i beslut och ta till vara sina intressen inom samtliga samhällsområden. Fortfarande förekommer diskriminering, rasism och hatbrott mot människor som tillhör någon av de nationella minoriteterna eller urfolket. Av denna anledning behöver vi ständigt fortsätta att förbättra och utveckla rättigheterna för den nationella minoritetsbefolkningen och urfolket.

Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft den 1 januari 2010. Lagen ska garantera Sveriges samtliga nationella minoriteter ett grundskydd samt särskilda rättigheter för den som bor i en kommun som tillhör ett förvaltningsområde för samiska, meänkieli eller finska - en kommun kan givetvis även vara förvaltningsområde för flera minoriteter samtidigt.

Lagens grundskydd ska dock som sagt tillämpas i hela Sverige. Grundskyddet innebär bland annat att förvaltningsmyndigheter ska informera nationella minoriteter om deras rättigheter, skydda och främja minoritetskulturen och språken samt ge de nationella minoriteterna möjlighet att påverka i frågor som berör dem och samråda med dem.

För ungefär ett år sedan lämnade Lennart Rohdin på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation en rapport som riktade väldigt skarp kritik mot Sveriges minoritetspolitik. Trots att det då hade gått 23 år sedan riksdagen beslutade att Sverige skulle ansluta sig till minoritetskonventionerna och Sverige fick en nationell minoritetspolitik, trots att det då var nästan 13 år sedan lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft i Sverige och trots att denna lag skärptes ytterligare för bara fyra fem år sedan konstaterar Lennart Rohdin att endast ett fåtal kommuner och regioner lever upp till de krav som lagen stadgar och som givetvis gäller för samtliga av dessa.

Vidare är uppföljningen av minoritetspolitiken alldeles för svag, och minoriteternas förtroende för uppföljningsmyndigheterna är väldigt lågt.

Det var bra att den förra regeringen lade fram ett handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken. Men frågan är så akut att mer behöver göras. Vänsterpartiet har som sagt lagt fram många olika förslag, som man gärna får läsa mer om i betänkandet.

Vi är väldigt oroliga. Kammaren brukar alltid vara enig om vikten av de nationella minoritetsspråken och om att språkfrågan är akut för samtliga minoriteter. Trots det händer inte särskilt mycket. Ibland behöver man faktiskt gå från ord till handling. Men vi ser som sagt positivt på att den förra regeringen ändå tog fram ett handlingsprogram och hoppas att de ungefär 40 miljonerna per år ska leda till att det blir verkstad.

Lennart Rohdins utredning visade som sagt att kommunerna inte följer lagarna, trots att de har funnits under lång tid i Sverige. Mer än hälften av kommunerna har inte ens tagit fram en handlingsplan för sina nationella minoriteter och för hur man ska hantera frågan utifrån lagen. Det är givetvis ett underbetyg till den här församlingen att vissa lagar inte följs och att det tar lång tid. Vissa lagar brukar implementeras från dag ett, medan det för vissa har dröjt flera år och utan att något konkret egentligen har hänt.

Därför anser Vänsterpartiet att det tyvärr för en gångs skull behöver jobbas med inte bara morötter, som man annars gärna brukar göra, utan kanske också med någon form av piska på kommunerna för att de ska efterleva denna viktiga lag. Den reservation jag yrkade bifall till handlar om just det, om genomförande, tillsyn och även uppföljning av minoritetspolitiken och att lagen följs av kommunerna. Vi anser att man bör utreda det.

Jag vill också säga något kort om älvdalskan. Det finns ett jättestarkt engagemang i Älvdalen. De har kämpat på. Det är beundransvärt, eftersom de tyvärr verkligen jobbat i motvind. De vill gärna att älvdalskan ska få status som minoritetsspråk. Det löser tyvärr inte alla problem, vilket vi kan se när det gäller dagens minoritetsspråk. Hade det hjälpt att bara bli erkänd hade vi inte haft den situation som vi tyvärr har med de andra minoritetsspråken.

Vänsterpartiet och Centerpartiet har en gemensam reservation om just erkännande av älvdalskan. Jag hade tyvärr inte möjlighet att besöka Älvdalen den här veckan, men jag vet att flera i utskottet gjorde det och fick lära sig mycket. Vissa tidigare talare har talat om älvdalskan och att man vill utreda frågan. Vår och Centerpartiets reservation handlar just om att utreda frågan. Det finns alltså alla skäl för riksdagens kammare att rösta bifall till vår reservation senare i dag.

Fru talman! I det nu aktuella betänkandet avhandlar vi minoritetsfrågor. Det handlar om judiskt liv i Sverige, romsk inkludering, samepolitik, rättigheter för nationella minoriteter och urfolk, älvdalskans ställning med mera.

Målet för politiken för nationella minoriteter är att ge de nationella minoriteterna skydd och stärka deras möjligheter till inflytande. Det handlar också om att stärka de historiska minoritetsspråken, så att de hålls levande. I Sverige räknas romer, judar, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter. De erkända minoritetsspråken är, som nämnts några gånger i debatten, finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Regeringsformen understryker att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som rör den enskilde personen. Det framgår också att det samiska folket och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

Mot den bakgrunden är det allvarligt att flera av de nationella minoriteterna utsätts för diskriminering i olika form. Jag har i ett tidigare anförande i dag, under rubriken Fri- och rättigheter m.m., talat om behovet av säkerhet kring synagogor och judiska institutioner på grund av de hatbrott man utsätts för.

Jag vill i detta sammanhang uppmärksamma regeringens arbete med EU:s handlingsplan mot rasism och EU:s strategi för att bekämpa antisemitism och främja judiskt liv. Självklart ska vi stödja rätten för personer från de nationella minoriteterna att leva sina liv enligt sina traditioner, bevara sina särarter, på olika sätt överföra sina kulturer till kommande generationer och bidra till att berika samhället. För det syftet är bevarandet av språket jiddisch en oumbärlig del, liksom finska är för sverigefinnar, meänkieli för tornedalingar, romani chib för romer och samiska för samer.

Språket är nära förknippat med kultur och tradition men också med känsloliv och även med andlighet. Det är därför man i kristna sammanhang är ivriga att översätta Bibeln till så många språk som möjligt. Det öppnar för en helt annan förståelse när man får något betydelsefullt presenterat på sitt eget språk, på sitt modersmål. Många som kommer från flerspråkiga miljöer vittnar om hur mycket djupare berörd man blir när man får något berättat på sitt modersmål.

Det för mig osökt över till älvdalskan. Det är ett språk som ännu inte erkänts av Sveriges riksdag och regering men som för flera år sedan klassificerades som ett språk med egen språkkod och ISO-klassificering av språkforskningsinstitutet SIL International. Även Europarådets expertkommitté har klassat älvdalska som språk, och Västerås stift har gett älvdalingarnas förening Ulum Dalska i uppdrag att översätta Barnens Bibel till älvdalska. Det blir nog kronan på verket efter de översättningar man redan gjort av böckerna om Mamma Mu och Pelle Svanslös, för att hålla språket levande och föra över det till de nya generationerna.

Ett antal ledamöter från konstitutionsutskottet besökte faktiskt Älvdalen under två intensiva dagar i början av veckan, vilket flera har varit inne på. Det var ett mycket väl planerat program där språkvetare redogjorde för språkets historiska bakgrund och hur det skiljer sig från svenska.

Sveriges representant i Europarådets expertkommitté beskrev kriterierna för att klassa något som språk och vad som ligger i de olika delarna av den europeiska språkstadgan. Expertkommittén har återkommande uttryckt att en oberoende vetenskaplig utredning borde utföras, medan de svenska regeringarna hittills hävdat att älvdalska är en dialekt. Språkforskaren framhöll att skillnaden mellan en dialekt och ett språk är ett politiskt beslut, utöver de reella språkliga och andra skillnader som finns.

I Expertkommitténs senaste rapport, som kom i år och är den åttonde i ordningen, rekommenderar man myndigheterna att i samarbete med talarna avgöra vad som krävs för att en uttrycksform ska utgöra ett separat språk. Vidare konstaterar man att talarna önskar fortsätta dialogen med statliga myndigheter avseende erkännandet av älvdalska som ett minoritetsspråk. Expertkommittén förespråkar att dialogen fortsätter mellan Isof, Institutet för språk och folkminnen, och representanter för talarna.

Talarna är många: 2 500-3 000 personer i Älvdalens socken. Och antalet ökar genom att kommunen via ett projekt stött av Allmänna arvsfonden undervisar barn i älvdalska. Man har översatt sagoböcker, producerat läromedel och spelat in filmer, en musikvideo, en musikal och otaliga sånger med text på älvdalska. Dessutom bedriver man via Facebook undervisning i älvdalska som riktar sig till folk över hela världen.

I det dagliga samspråket växer också nyord fram på älvdalska. Det görs antingen genom att man anpassar det svenska ordet efter älvdalskt uttal eller konstruerar ett helt nytt ord, till exempel mobiltelefon, wavelslaverduos - med reservation för mitt uttal -, som kan översättas med "dosa man pratar i medan man går". Man har till och med, via en anställd på Google, fått fram ett älvdalskt tangentbord för de skrivtecken som finns i älvdalskan men som inte finns i svenskan, till exempel det tonande läspljudet [ð], nasalerna och [w]-ljudet.

Man kan inte påstå annat än att älvdalskan är ett i högsta grad levande språk. Det är glädjande att höra att flera av deltagarna i resan delar den synen. Jag ser fram emot att vi utreder frågan framöver. Även om vi med detta betänkande, fru talman, formellt avslår alla motioner, inklusive dem som handlar om att erkänna älvdalskan, kommer jag att fortsätta jobba på olika sätt för att en sådan opartisk utredning som expertkommittén förespråkar verkligen ska tillsättas. Det borde vara dags att älvdalingarna får det officiella erkännande som inofficiellt har funnits sedan urminnes tider.

Älvdalskan är ett språk som är svårt att förstå även för folk i grannkommunerna Mora och Orsa, där jag själv har bott, och i stort sett omöjligt att förstå för oss sörlänningar, vilket jag fick uppleva och som ledamoten Mirja Räihä talade om tidigare. När de äldre glömt bort svenskan - det inlärda språket - är man som sörlänning beroende av tolk för att kunna tala med de gamla som återgått till att bara tala dalska. Det är ett språk som forskare anser skilde sig från den svenska huvudgrenen redan på 500-talet efter Kristus och som skiljer sig lika mycket från svenska som isländska skiljer sig från svenska när det gäller grammatik, ordförråd, språkljud och skrift.

Vi får inte låta detta levande språkliga kulturarv gå om intet! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.

Fru talman! Som jag sa redan i mitt förra anförande, i den förra debatten: Ingen människa i Sverige ska bli diskriminerad eller bli utsatt till följd av sitt ursprung. Alla människor som bor i vårt land ska ha samma möjligheter till inflytande och till delaktighet i samhället. Det innebär också att var och en av oss har rätt till sitt språk och sin kulturella identitet. Det här utgör kärnan i den minoritetspolitik som vi har antagit här i riksdagen.

Sedan 20 år tillbaka har vi i Sverige en samlad politik för att stärka våra nationella minoriteter och för att stödja våra nationella minoritetsspråk. Målet för den politiken är att ge dessa minoriteter skydd och stärka deras möjligheter till inflytande. Samtidigt ska vi se till att våra historiska minoritetsspråk kan hållas levande. Arbetet med minoritetsfrågor har under de senaste 20 åren visserligen rört sig framåt, men det finns mycket kvar att göra.

Det har identifierats brister, såsom otydliga uppdrag och svaga mandat för de myndigheter som är satta att följa upp arbetet med minoriteters rättigheter och även vad gäller att skydda minoritetsspråken som levande språk. Vi i Centerpartiet vill se att de ambitioner som sedan länge satts upp faktiskt efterlevs i praktiken, och för detta krävs ett systematiskt arbete som sker med både långsiktighet och uthållighet.

Fru talman! Ansvaret för att följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs ute i våra kommuner ligger på Länsstyrelsen i Stockholm tillsammans med Sametinget. Dessa myndigheter ska utbilda och informera i minoritetsfrågor, och de ska ge det stöd som kommuner och andra myndigheter behöver. Det är förstås viktigt att minoritetspolitiken samordnas, men för att den ska få genomslag i praktiken är det helt centralt att involvera civilsamhället.

Utan de idéburna organisationer som samlar minoriteterna och det arbete som dessa föreningar gör finns det risk för att det inte blir mycket till verkstad. Centerpartiet anser därför att dessa organisationer ska ges en avgörande betydelse för att vårda, värna och utveckla de nationella minoriteterna.

Fru talman! Welkumin að Övdalim! Jag får be om överseende hos de älvdalingar som kanske lyssnar på den här debatten, för uttalet är inte lätt. Det fick jag erfara när vi i konstitutionsutskottet för några dagar sedan besökte Älvdalen. Det är ett besök som många kollegor i utskottet glädjande nog har pratat sig varma för.

Det jag försökte uttala betyder "välkommen till Älvdalen", och vi kände oss varmt välkomna. Vi fick verkligen djupdyka i detta språk - för älvdalska är ett språk, inte bara en dialekt. Det är i alla fall jag övertygad om efter att ha blivit marinerad i älvdalska i dagarna två. Flera har vittnat om programmet där. Vi fick lyssna på folksånger på älvdalska, se en tecknad Pelle Svanslös som pratade älvdalska med elake Måns, höra sagoläsning för förskolebarn där Mamma Mu pratade älvdalska och till och med se en musikvideo inspelad i Älvdalen där ungdomarna körde epa och sjöng Eddie Meduza på älvdalska. Jag blev övertygad, och jag är definitivt inte ensam.

En rad språkexperter - vi fick lyssna till några av dem under de här dagarna - har funnit att älvdalskans struktur gör att det är fråga om ett eget språk. Älvdalskan utmärker sig bland annat genom ett äldre kasussystem - det försökte vi också nosa på under de här dagarna, men det var inte lätt att ta till sig - och genom att den bevarat olika ljud i uttalet. Jag gör inte som utskottskollegan Gudrun Brunegård och försöker uttala dessa ljud utan säger bara att det finns en del nasala vokaler som är intressanta.

Garantier för gruppers språkliga rättigheter ingår i de grundläggande mänskliga rättigheter som finns förankrade i FN:s konvention. I dag har barn med älvdalska som modersmål ingen rätt till skolundervisning vare sig på eller i älvdalska.

Vid vårt besök i Älvdalen såg vi hur barnens och ungdomarnas intresse för älvdalskan var stort. Det finns visserligen ett stipendium som motiverar dem till att plugga, men det var också många som fick undervisning på älvdalska efter ordinarie skoltid. Det var någon av ungdomarna som sa när de pratade inför oss i KU att det är lite coolt att prata älvdalska, och framför allt - vilket berörde mig - att det är en del av personens identitet. Att höra ungdomar formulera sig så träffar en i hjärtat.

Centerpartiet anser att det vore ett historiskt misstag om älvdalskan, Sveriges äldsta bevarade språk, skulle dö ut. Det arbete som görs av ideella krafter för att bevara språket, och som vi fick se under vårt besök, är en central framgångsfaktor. Men med ett officiellt erkännande av älvdalskan som eget språk skulle mer kunna göras. Därför vill vi i Centerpartiet att regeringen utreder möjligheterna att erkänna älvdalskan som minoritets eller landsdelsspråk i Sverige enligt Europarådets fördrag. Det är också därför jag yrkar bifall till reservation 11 under punkt 6.

Avslutningsvis, fru talman: Jag vet att vi här i kammaren pratar svenska men vill ändå, i strid med dessa förhållningsregler, försöka säga tjär tokk.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Än så länge är det en dialekt.)

Fru talman! Ett av barnen där hemma har nyligen läst i skolan om Sveriges nationella minoriteter och hur vi historiskt har behandlat människor för att de är annorlunda. Detta har gjort honom förfasad. Varför hade vi lagar som tvingade vissa minoriteter att hela tiden flytta? Varför hade vi bestämmelser som gjorde att man inte fick använda sitt eget språk? Varför kunde man inte gå i skolan på samma villkor som andra? Frågorna har varit väldigt många om hur vi historiskt har hanterat minoriteter, om hur situationen ser ut i dag och om att man inte behöver välja att vara det ena eller det andra utan kan vara både och.

Vem är det som avgör ens identitet? Det måste alltid vara den enskilde individen själv som bestämmer sin tillhörighet. Minoritetspolitiken ska underlätta och skapa möjligheter för individer att själva avgöra. Det är genom människors val som språk hålls levande och förs vidare till nästa generation, precis som vi hört om älvdalskan, och det är människor själva som bevarar, förändrar och förnyar minoriteters kulturtraditioner.

Fru talman! Det handlar om att kunna identifiera sig själv som både och, inte antingen eller. Man ska inte tvingas välja mellan att vara same eller svensk, sverigefinne eller svensk, rom eller svensk, jude eller svensk, tornedaling eller svensk. Det handlar om att kunna välja både och. Samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar har utvecklat sin kultur på svensk mark sedan mycket lång tid tillbaka och måste även fortsättningsvis ha möjlighet att göra det.

I ett tidigare anförande i dag har jag berört den utsatthet som vi ser att den judiska minoriteten utsätts för i dag. Tyvärr förekommer allt från brandbomber mot synagogor till hakkors i offentliga miljöer. Arbetet för att motverka antisemitism är viktigt och omfattande. Den nationella planen mot rasism har flera tagit upp. Åtgärdsprogrammet för arbetet mot antisemitism ligger sedan tidigare fast, och en utredning om en nationell strategi för stärkande av judiskt liv ska presenteras i december, vilket vi ser fram emot. I början av året tillsattes också en tvärdepartemental grupp med statssekreterare som ska samverka med bland annat representanter för den judiska minoriteten för att komma åt problemen med antisemitism.

Fru talman! Antiziganism är ett annat område som behöver beröras. Målet för romsk inkludering är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Tyvärr visar den rapport som Länsstyrelsen i Stockholm genomfört att arbetet avstannade under pandemin, även om det finns vissa ljusglimtar som lyfts fram. Bland ljusglimtarna finns att Arbetsförmedlingen utvecklat en ny service för att kunna erbjuda både muntlig och skriftlig kontakt på romani chib och att Statens kulturråd har arbetat med en nationell läsambassadör som bidragit till att romer fått ökad tillgång till litteratur, läsning och eget skrivande. Men det är uppenbart att det finns mer att göra för att nå målet till 2032, och det är angeläget att myndigheterna återupptar arbetet igen nu när pandemin är över.

Fru talman! Jag inledde med att berätta om sonens nyförvärvade kunskaper. Vi liberaler har vid flertalet tillfällen när nationella minoriteter debatterats här i kammaren lyft fram vikten av att skolan ger kunskap om nationella minoriteter. Jag kan nöjt konstatera att kursplanerna för mellanstadiet har uppdaterats för att synliggöra samtliga nationella minoriteter, vilket i praktiken innebär att judarna, romerna, urfolket samerna, sverigefinnarna och tornedalingarna uttryckligen omnämns i kursplanerna och inte bara klumpas ihop som minoriteter. I kursplanerna för högstadiet har den svenska minoritetspolitiken och dess framväxt lyfts fram. På så sätt är det inte bara mitt barn utan alla elever i Sverige som får kunskap om de nationella minoriteterna. Detta leder förhoppningsvis inte bara till ökad kunskap utan också till ökad förståelse i framtiden.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! För att säkerställa Sveriges internationella åtaganden krävs ett aktivt och förstärkt arbete för våra nationella minoriteter och urfolket samerna. Vi måste bevara minoritetsspråken och öka kunskapen om de nationella minoriteternas rättigheter, kultur och språk. Förutom en övergripande politik finns det även behov av specifika satsningar för varje enskild nationell minoritet och urfolket samerna.

Rätten till mark och vatten för samiska intressen behöver säkras och stärkas. Den är inskriven i grundlagen men är också en civil juridisk rättighet som grundar sig på urminnes hävd. Hänsynskravet finns inskrivet i andra lagstiftningar, men tillämpningen brister. Lagstiftningen behöver vara i linje med urfolksrätten och ge det samiska folket de rättigheter som följer av de internationella konventioner Sverige ställt sig bakom. Vi ser gärna att en nordisk samekonvention förverkligas. Det är hög tid att Sverige ratificerar ILO:s konvention nummer 169 om urfolks rättigheter.

Fru talman! Tornedalingarnas kultur och historia behöver synliggöras och rätten till meänkieli stärkas. Ett led i detta är att öka tillgången till undervisning inom språket, vilken i dag begränsas till enstaka platser. Ett permanent center för tornedalsk historia och kultur bör inrättas, så att kunskap om de tornedalska frågorna finns samlad. Jag vill också framhålla betydelsen av slutsatserna från sannings- och försoningskommissionen för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset för att vi ska kunna ta konkreta steg mot försoning. Här finns lärdomar att dra från andra länder vars arbete med sannings- och försoningsprocesser mellan stat och minoriteter eller urfolk kommit längre.

Det bör även genomföras en satsning på sverigefinnarnas rätt till språk och kultur. Den största utmaningen för det finska språkets revitalisering i Sverige är att få fler unga sverigefinnar att använda, utveckla eller lära sig språket och att i nästa steg ge dem möjligheten att i sin tur föra språket vidare till sina barn. För språkets revitalisering i Sverige är arbetet med insamling och tillgängliggörande av sverigefinska begrepp och termer som utvecklas inom ramen för den sverigefinska språkvården viktigt.

Fru talman! Den judiska minoriteten i Sverige befinner sig i en allt sämre situation ur säkerhetssynpunkt. Miljöpartiet arbetade aktivt i regeringen för att öka säkerheten för judiska församlingar i Sverige. Det straffrättsliga skyddet mot hatpropaganda på rasistiska grunder är starkt i Sverige men kan behöva stärkas ytterligare. Förslaget att kriminalisera förringande av Förintelsen är viktigt.

Frågan om synligheten för jiddisch och jiddischkulturen är i vissa fall mer komplex än vad som är fallet för många andra minoritetsspråk. Det beror på att många personer med judisk bakgrund känner oro för den egna säkerheten, vilket motverkar viljan att öppet visa sin judiska identitet. Det är därför angeläget att genomföra satsningar på att främja och synliggöra jiddisch som ett nationellt minoritetsspråk och att synliggöra judiskt kulturliv.

Romer har under lång tid varit utsatta för omfattande diskriminering. Många romer lever fortfarande i utanförskap, och det finns en stor förtroendeklyfta mellan många romer och samhällets institutioner. För att motverka diskriminering och förföljelse måste romer i högre grad involveras i frågor som rör dem. Det skulle också leda till bättre dokumentation av romsk historia och kultur.

Strategin för romsk inkludering måste ges långsiktig och tillräcklig finansiering. För att öka romernas inkludering är främjandet av romskt föreningsliv en viktig del. I Sverige finns ett stort antal organisationer och föreningar som på olika sätt representerar romer och romers intressen, till exempel för att motverka antiziganism och stärka romers sociala och politiska rättigheter. Men det saknas en central struktur, och resursbristen är stor.

Fru talman! Sametinget har sedan 2005 ett nationellt ansvar att via Samiskt informationscentrum informera om samer och samisk kultur. Detta informationscentrum är en viktig tillgång för att främja och öka tillgängligheten till information om det samiska samhället. För att stärka och öka tillgången och tillgängligheten till information om judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar anser vi att liknande centrum bör finnas för samtliga nationella minoriteter. Det skulle även öka möjligheten till samverkan mellan grupperna och olika aktörer som arbetar med information om nationella minoriteter.

Genom historien har staten begått olika övergrepp gentemot urfolket samerna. Sápmi, som utgör en stor del av Sveriges yta, var för länge sedan ett område som staten inte kontrollerade. På 1600-talet började staten göra anspråk, och sedan dess har utrymmet minskat för samiskt liv. Staten måste ta ansvar för historiska övergrepp mot det samiska folket och ge upprättelse. Svensk samepolitik behöver ett omtag och en samepolitisk färdplan. Det behövs ett brett parlamentariskt samarbete mellan riksdagens partier och partierna i Sametinget.

Det bör också genomföras en organisatorisk översyn av Sametingets konstruktion. I dag är Sametinget både ett folkvalt parlament och en förvaltningsmyndighet under regeringen. Översynen bör genomföras i samråd med det samiska samhället och syfta till att se vad som kan göras för att utveckla och förtydliga organisationen, mandatet och ändamålet med Sametinget. Detta kan utgöra en del av den samepolitiska färdplanen.

Det är av stor vikt att genomförandet av konsultationsordningen underlättas och att metoder för konsultation utvecklas så att syftet uppnås, det vill säga att nå samsyn och bättre ta till vara samiska rättigheter och möjligheter. Det är också viktigt att det planerade nästa steget i konsultationsordningens införande genomförs, det vill säga att även kommuner och regioner inkluderas i lagstiftningen.

Minoritetsfrågor

Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att personer som talar ett minoritetsspråk har särskilda rättigheter inom skola, vård och omsorg, och därmed har de rätt att använda sitt språk inom delar av den offentliga förvaltningen. För att förbättra servicen bör ett kunskapslyft genomföras om nationella minoriteters språkliga och kulturella rättigheter. Skolan måste kunna ge alla barn och unga information om Sveriges urfolk, nationella minoriteter och minoritetsspråken.

Regeringen måste säkerställa att alla kommuner får det stöd och de resurser de behöver för att leva upp till sina skyldigheter enligt grundskyddet för nationella minoriteter. Fortfarande snart 14 år sedan minoritetslagen trädde i kraft har alltför få av de drygt 200 kommuner som inte ingår i ett förvaltningsområde vidtagit tillräckliga åtgärder för att uppfylla lagens krav om grundskydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

De nationella minoriteternas föreningar och organisationer har både lokalt och nationellt en ytterst viktig roll för att minoritetspolitiken ska få genomslag. Samtidigt är dessa organisationer hårt pressade. De nationella minoriteterna ska vara självständiga i förhållande till staten, och det innebär att organisationerna själva bestämmer vad deras resurser ska användas till. Regeringen bör därför även verka för att säkerställa att EU-bidrag, öronmärkta för att stärka nationella och etniska minoriteter, går direkt till minoritetsorganisationer i stället för via medlemsstaterna.

Fru talman! Vi har hört mycket om älvdalskan. Jag hade också nöjet att delta i resan, och jag är stärkt av allt det vi fick höra och se där. Även om det i dag inte finns förslag på att gå vidare med frågan ser vi gärna att arbetet går vidare med en utredning i ämnet. Jag har full tilltro till att den hyllningskör jag har hört också behöver en grön röst i sammanhanget.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 9.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)