Interpellationssvar - Åtgärder mot våld och trakasserier i arbetslivet - 2023-02-24

Fru talman! har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet.

Det kan aldrig accepteras att någon dör eller skadas till följd av sitt arbete. Det är också oacceptabelt att människor utsätts för hot, våld eller trakasserier på grund av sitt yrke. Att människor som har till uppgift att hjälpa och skydda andra i samhället utsätts för våld, hot och trakasserier är dessutom i förlängningen ett angrepp på det demokratiska samhället.

Det här är en stor fråga som spänner över många områden inom samhället, och det handlar ofta om ageranden av personer som inte arbetar på den aktuella arbetsplatsen. Det görs, och har gjorts, mycket på det här området. Flera statliga utredningar har tittat på aspekter som har koppling till frågan om hot och våld riktat mot samhällsbärande grupper.

För att stärka det straffrättsliga skyddet för de centrala blåljusverksamheterna infördes 2020 brottet sabotage mot blåljusverksamhet. Det straffbelägger att under vissa förutsättningar angripa eller på annat sätt störa polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård. Arbetet med att stärka skyddet för samhällsnyttiga funktioner har därefter fortsatt. Exempelvis föreslog en utredning förra året att det ska införas nya brott för den som angriper utövare av viss samhällsnyttig funktion, med vilket utredningen avser hälso- och sjukvårdspersonal, personal inom socialtjänsten, räddningstjänstpersonal och utbildningspersonal inom skolväsendet (SOU 2022:2). Förslaget innebär att sådan personal får motsvarande förstärkt straffrättsligt skydd som till exempel poliser har i dag genom straffbestämmelserna om våld eller hot respektive förgripelse mot tjänsteman. Förslagen bereds nu i Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Betänkandet om ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet (SOU 2021:86) har remitterats. Av remissinstansernas svar kan särskilt noteras att den svenska ILO-kommittén delar utredningens bedömning att svensk gällande rätt är förenlig med ILO-konvention nummer 190 samt rekommendation nummer 206. Utredningens förslag bereds inom Regeringskansliet.

Även regeringens redovisning till riksdagen med anledning av Riksrevisionens rapport Trakasserier, hot och våld - förebyggande insatser och hantering vid statliga myndigheter (RiR 2022:26) bereds inom Regeringskansliet.

En särskild utredare fick i april 2022 i uppdrag att överväga olika författningsändringar för att minska offentliganställdas utsatthet för våld, hot och trakasserier (dir. 2022:31). Syftet är både att förbättra situationen för de anställda och att värna den offentliga verksamheten. Regeringen beslutade den 2 februari 2023 att ge tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2023:16). Tilläggsdirektiven innebär huvudsakligen att det tydliggörs att utredaren ska lämna författningsförslag som ökar skyddet för offentliganställda. Uppdraget ska redovisas senast den 1 januari 2024.

Arbetsmiljöverket har, som Johanna Haraldsson lyfter fram i sin interpellation, utfärdat föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2). Därutöver finns det föreskrifter om hur man främjar en god arbetsmiljö och förebygger ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön (AFS 2015:4). Det finns också föreskrifter om hur man bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1). Det här är föreskrifter som är viktiga för att förebygga att det uppstår situationer med våld, hot och trakasserier. Hur arbetsmiljön är organiserad är också viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv.

Gemensamt för de nämnda föreskrifterna är att det är arbetsgivaren som ansvarar för att bedöma riskerna i det aktuella arbetet och vidta de åtgärder som behövs. När det gäller statligt anställda är arbetsgivaransvaret delegerat, och det är ytterst myndighetscheferna som har arbetsmiljöansvar för de anställda. Ett systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete är grunden till en god arbetsmiljö, och det är en naturlig del av verksamheten för alla arbetsgivare.

Arbetsgivarna bedriver det dagliga arbetsmiljöarbetet på de enskilda arbetsplatserna tillsammans med arbetstagarna och deras representanter. I detta ligger att regelbundet undersöka arbetsförhållandena och göra riskbedömningar som dokumenteras i handlingsplaner. Inom ramen för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare fyller skyddsombudens verksamhet en viktig funktion. Möjligheten till skyddsombudsstopp är i sin tur ett viktigt verktyg som en yttersta åtgärd att ta till när någon annan lösning inte har kunnat nås.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen ser med stort allvar på hot, våld och trakasserier på arbetsplatser. Samtidigt vill jag betona att ett väl fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är det främsta verktyget för att motverka hot, våld och trakasserier som har anknytning till arbetet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Återkommande rapporteras det om hot och våld inom olika yrkesgrupper. Det är tågvärdar som får utstå att bli spottade på, hemtjänstpersonal som knivhotas och vårdare som mördas. Riksrevisionen har även konstaterat att det är vanligt att myndighetspersoner utsätts för hot, hat och trakasserier.

Brett på svensk arbetsmarknad är hot och våld ett problem. Rubrik efter rubrik vittnar om situationen: "Efter våldsvågen: Bussförare rädda att gå till jobbet", "Hot och våld får tågvärdar att lämna yrket", "Kritik mot säkerheten efter mord på LSS-boende" och "Arbetsmiljöverket larmar om hot och våld".

När våldet och hoten blir nyhetsartiklar för att skyddsombudet stoppar arbetet eller för att någon faktiskt kommer till skada har det gått för långt. En företrädare för Kommunal berättade för tidningen Arbetet i förra veckan att det sedan november anmälts tio skyddsombudsstopp gällande hot och våld inom hemtjänst och olika boenden.

Ett skyddsombudsstopp är inget som görs lättvindigt, utan det är något som tas till när man inte ser någon annan utväg än att stoppa arbetet för att skydda liv och hälsa. Jag blir både glad och upprörd när jag hör om skyddsombudsstoppen. Jag blir glad för att skyddsombuden tar sitt ansvar, är aktiva, agerar och använder de verktyg de har till sitt förfogande. Men jag blir upprörd när jag inser att det också är ett resultat av att arbetsgivaren inte har tagit sitt ansvar fullt ut.

Det som många av dessa fall har gemensamt är just att arbetsgivaren inte har gjort tillräckligt för att förebygga och förhindra situationer där löntagare utsätts för våld och hot. Skyddsombud, arbetsmiljöverk och fack menar att många skador hade gått att undvika med bättre riskbedömning och bättre introduktion och utbildning för anställda och kanske genom ett stopp för ensamarbete.

På jobbet har arbetsgivaren ansvar för din trygghet, och arbetsgivaren ska organisera arbetet och skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö. Arbetsplatser ska utformas och utrustas för att förebygga risk för hot och våld så långt det är möjligt. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om hot och våld i arbetsmiljön gäller på alla arbetsplatser.

Ministern säger i sitt svar att systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete är grunden till en god arbetsmiljö. Jag kan inte annat än hålla med. Men sedan kommer det ett påstående som jag inte är lika säker på stämmer, nämligen att det är en naturlig del av verksamheten för alla arbetsgivare.

Hade det varit som ministern säger i sitt svar är jag övertygad om att flera av de arbetsmiljöproblem som vi i dag ser, inte minst med hot, våld och trakasserier, inte hade varit lika vanliga.

Många arbetsgivare tar sitt ansvar. De tar detta på allra största allvar och gör allt de kan för att skapa en god arbetsmiljö, tillsammans med arbetstagarna, och förebygga skador och ohälsa. Men det är också, menar jag, uppenbart att vi har alltför många arbetsgivare som inte gör det.

Då vill jag fylla på med frågor i denna debatt: På vilket sätt tror statsrådet att vi kan få fler arbetsgivare att faktiskt ta sitt ansvar och förebygga risk för hot och våld på jobbet? Hur ska fler göra detta bättre?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är en otroligt viktig fråga som Johanna Haraldsson har väckt här i kammaren. Det är också en fråga som jag faktiskt har personlig erfarenhet av, i min tidigare yrkesroll.

Jag känner en stor oro när det gäller denna fråga, för jag har i den tidigare yrkesrollen upplevt att det har skett en acceptansförskjutning. Jag har suttit i rättssalar och mötts av könsord och hot som har uttalats där. Jag har kontakt med poliser som har pratat om att det har varit en vardag för dem att mötas av liknande hot och trakasserier. Vi har en socialtjänst som blir mer och mer utsatt, inte minst genom den desinformationskampanj som just nu pågår gentemot socialtjänsten där man menar att de ägnar sig åt kidnappning av muslimska barn. Detta är något som gör att problemet blir alltmer akut.

Det finns också en jämställdhetsaspekt i detta. Som jämställdhetsminister vill jag gärna peka på att vi förra året hade rekordmånga kvinnor som dog på jobbet - nio stycken. Av dessa var det fyra som blev mördade. En av dem var den kvinna som blev mördad på det LSS-boende som nämndes i interpellationen. Det var två kvinnliga lärare som dödades på Malmö latinskola och en kvinna som dödades i Almedalen.

Detta får inte eskalera. Vi måste vidta åtgärder. Jag är glad att det finns pågående utredningar. Vi följer dem noggrant. Men jag vill betona att det krävs åtgärder från flera olika håll. Vi måste se till att Arbetsmiljöverket har rätt verktyg för att följa upp detta, så att arbetsgivarna tar just det arbetsmiljöansvar som Johanna Haraldsson påpekar att de har. Det är en åtgärd. Vi måste också se till att rättsväsendet kan ingripa tidigare och tydligare så att vi stoppar acceptansförskjutningen. Det är helt orimligt att vi ska gå mot att detta blir en naturlig del av människors vardag i arbetet för vissa utsatta yrkesgrupper.

Jag kommer att följa denna fråga noggrant och se till att vi samverkar över departementsgränserna för att få ett så effektivt skydd som möjligt för våra arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag håller verkligen med om att vi behöver ha flera åtgärder beredda för att komma åt dessa problem. Det handlar givetvis om att ingripa genom rättsväsendet. Då är det åtgärder som vi gör i efterhand. När vi jobbar med arbetsmiljö är det förebyggande arbetet oerhört viktigt. Vi vill inte att vi ska hamna i den situationen där folk faktiskt utsätts för våld, trakasserier och hot på arbetet.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg skulle många av situationerna där folk utsätts för våld på jobbet kunna undvikas med bättre riskbedömning och bättre introduktion och utbildning för anställda. Även ensamarbete är en riskfaktor. Särskilt viktigt är det att alla på arbetsplatsen är medvetna om riskerna och vet hur man ska agera i en hotfull situation.

Det är vanligt med ensamarbete i många av de utsatta yrkesgrupperna. Busschaufförer, tågvärdar, personalen i hemtjänsten och även de i de yrkesgrupper som ministern räknar upp jobbar många gånger ensamma. Och de möter nästan alltid hoten och våldet helt ensamma. Känslan av utsatthet och otrygghet blir då ännu större. Tillsammans med en kollega känner du dig tryggare, och risken är helt enkelt mindre att du blir utsatt i en sådan situation.

Med anledning av regeringens skrivelse om avskiljningar vid Sis särskilda ungdomshem, som ska debatteras här i april, har vi socialdemokrater lämnat in en följdmotion. I den motionen föreslår vi ett förbud mot ensamarbete i klientnära kontakter på ungdomshem. Det gör vi för att erfarenheten visar att arbetet på dessa hem är så pass riskfyllt. Det är ett bra sätt att skapa bättre trygghet för både personal och boende att helt fasa ut ensamarbete i klientnära kontakter på dessa hem.

När nu ensamarbete är en så stor riskfaktor när det kommer till hot och våld på arbetet, hur ser ministern att vi kan få fler arbetsgivare att minska riskerna för utsatta yrkesgrupper genom att stoppa ensamarbete helt eller vid vissa tider eller arbetssituationer? Finns det några sådana ambitioner från regeringen?

Återkommande kritik i samband med hot och våld på jobbet handlar om att riskbedömningar inte har gjorts, att de är bristfälliga eller att de inte resulterar i några åtgärder som faktiskt minskar utsattheten för de anställda. Jag undrar hur vi politiskt kan öka motivationen hos de arbetsgivare som i dagsläget inte gör tillräckligt. Jag håller verkligen med ministern om att välfungerande och systematiskt arbetsmiljöarbete är det främsta verktyget för att motverka hot, våld och trakasserier på jobbet. Men när detta inte funkar, när inte kunskapen finns och, än värre, när inte viljan finns, hur gör vi då?

I dag kan inte Arbetsmiljöverket besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser mot föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete eller föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, som ministern också väljer att lyfta fram i sitt svar som viktiga för att förebygga hot och våld. Däremot kan Arbetsmiljöverket göra det om arbetsgivaren bryter mot föreskrifter som berör till exempel maskiner eller truckar. De fysiska riskerna kvarstår ju, men arbetslivet förändras och andra risker har fått större påverkan på människors arbetsliv, som hot och våld.

Ministern har på sitt bord färdiga förslag som skulle kunna göra det möjligt för Arbetsmiljöverket att ta ut sanktionsavgifter kopplat till fler föreskrifter. Jag är övertygad om att detta skulle öka motivationen hos fler arbetsgivare att stärka sitt arbetsmiljöarbete. Vad tror ministern? Kommer ministern att gå vidare med de förslagen?

Fru talman! Jag vill börja med att kommentera det som interpellanten sa gällande att rättsväsendets åtgärder sker i efterhand och att vi måste fokusera på det förebyggande arbetet. Som jag sa inledningsvis känner jag en stor oro för den acceptansförskjutning som sker, som har skett och som pågår, där hot och trakasserier har blivit så vanligt att vi inte längre reagerar på det.

Jag tror att det är en viktig förebyggande åtgärd att de som agerar på detta sätt mot olika yrkeskategorier möter kraftfulla reaktioner, så att vi får stopp på acceptansförskjutningen och det blir väldigt tydligt att det ska råda en fullständig nolltolerans mot den typen av agerande mot människor som bara sköter sitt arbete och dessutom befinner sig i samhällsviktiga funktioner. Jag ser därför de åtgärder som är på gång inom rättsväsendet som otroligt viktiga för att stoppa den här acceptansförskjutningen. Jag ser det också som viktigt för att arbetsgivare i större utsträckning ska ta det ansvar som de har. Ju större acceptansförskjutningen blir, desto mer vana blir vi och reagerar inte på det som sker.

När det gäller frågor om ensamarbete delar jag interpellantens uppfattning att det absolut är en väldigt viktig fråga. Det är också anledningen till att det ofta finns riktlinjer att vissa yrkeskategorier inte ska arbeta ensamma. Ett problem som vi ser är dock att dessa föreskrifter inte alltid följs. Vi kan se att vissa av de våldsdåd, till och med mord, som har skett har skett när kvinnor har arbetat ensamma trots att det har funnits föreskrifter om att de inte ska arbeta ensamma i dessa miljöer.

Det första steget anser jag därför är att säkerställa att föreskrifterna faktiskt följs. De finns på plats och måste följas. Detta menar jag är steg ett för att komma till rätta med den punkten.

När det sedan gäller detta med sanktionsavgifter finns det ju ett betänkande som har remitterats, där remisstiden löpte ut i december. Det pågår ett arbete på Regeringskansliet med att bereda ärendet utifrån de remisssynpunkter som har inkommit. Jag följer detta arbete noggrant, men jag kan inte kommentera utredningen vidare förrän ärendet har beretts färdigt. Vi kommer att återkomma gällande hur vi ser på frågan.

Fru talman! Jag är också övertygad om att vi behöver göra flera saker, både förebyggande och reaktiva åtgärder. Det kan faktiskt leda till att arbetsgivare kanske tar ett större ansvar, och detsamma gäller sanktionsavgifter kopplat till de olika föreskrifterna. Jag ser fram emot att följa regeringens arbete med att ta fram dessa förslag.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte även en utredning som förberedelse för att ratificera ILO-konvention 190, som ministern också lyfter upp i sitt svar, om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet. Utredningen visar ju, precis som ministern lyfter fram, inga hinder för att Sverige ska skriva under konventionen.

Att Sverige ansluter sig till konventionen kommer givetvis inte att göra att vi kommer åt grundproblemet. En ratificering stoppar ju inte problemet på arbetsplatser, men det sänder en tydlig signal från riksdag och regering att vi tar frågan på stort allvar och har ambitioner om att stärka skyddet för alla som jobbar i utsatta branscher.

Sverige kan anses uppfylla konventionens krav, som utredningen kommer fram till, men det betyder inte att man kan vara nöjd. Att förebygga och motverka våld och trakasserier i arbetslivet och säkerställa att ingen får sätta livet till på jobbet som ett resultat av det våldet kräver mer. Det kräver mer både av arbetsgivarna och av politiken.

I min interpellation ställde jag frågan vilka initiativ ministern har tänkt ta. Jag har inte fått särskilt många besked om nya initiativ, men jag tvivlar inte på ministerns engagemang i frågorna. Men engagemanget är ju inte så mycket värt om det inte blir något resultat av det, och jag hoppas verkligen att regeringen kommer att ta upp de viktiga förslag som presenteras i flera av de utredningar som vi socialdemokrater tillsatte.

Fru talman! När det gäller ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet finns det ett betänkande som säger att svensk rätt är förenlig med konventionen. I betänkandet föreslås också ett förtydligande i arbetsmiljölagen om att arbetsmiljön ska vara fri från våld och trakasserier, det vill säga åtgärder som går utöver konventionens krav. Detta är någonting som tillsammans med remissinstansernas synpunkter bereds i Regeringskansliet i detta nu.

Själva ratificeringen av ILO-konventionen är en fråga som på EU-nivå har hamnat i juridiskt limbo, och det är en fråga som det svenska ordförandeskapet nu arbetar med att föra vidare för att få klarhet i hur vi bäst hanterar den.

Det stämmer inte att det inte finns några initiativ från den här regeringens sida. Som jag nämnde i mitt interpellationssvar beslutade regeringen den 2 februari i år att ge tilläggsdirektiv till utredningen som går ut på att minska offentliganställdas utsatthet för våld, hot och trakasserier. Den här regeringen vill alltså gå längre än den tidigare regeringen när det gäller den här frågan. Vi kommer att ta den på allra största allvar.

Avslutningsvis vill jag tacka interpellanten för den här debatten och för att vi fick möjlighet att ta upp denna viktiga fråga i kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.