Fru talman! Stockholm har ett kulturcentrum, en mötesplats, som slagit ut alla andra. Ingen annan verksamhet har som den berett plats, skapat scen och samarbetat med allt från enskilda föreningar till organisationer, författare, konst- och kulturutövare, musiker, forskare, ekonomer, statsvetare, medier och fjärran länders oppositionsledare.
Den tidigare studieombudsmannen Göran Eriksson byggde tillsammans med sin företrädare Kurt Stern en programverksamhet som var den absolut främsta i den här staden.
Människor fyllde scener och salar. Varje intressant bok som kommit ut fick ett seminarium, liksom varje politisk fråga som bränt till. De bästa åren kunde det vara upp till 1 000 arrangemang per år där studieombudsmännen höll i skaftet och i värdskapet.
Det var på ett av dessa arrangemang, då man trängdes med halva Stockholm i Z-salen på Sveavägen 41, som jag lärde känna Sveriges före detta kulturminister Bengt Göransson. Han var en flitig deltagare och introducerade mig till folkbildningen och till ABF, Arbetarnas Bildningsförbund. På denna plats möjliggjordes så många möten, och jag gick på så många studiecirklar där. Det lade grunden till min kulturella och politiska bildning.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är egentligen inte konstigt att ABF under åren med studieombudsmannen Göran Eriksson fick ett sådant gehör hos stockholmarna. Aktualitet och spets i föreläsningsverksamheten i kombination med ett enormt litterärt och politiskt kontaktnät över hela världen gjorde att de främsta kom till ABF.
Traditionen tycks sitta i väggarna. Redan nästa vecka kommer stockholmarna att stå och trängas i Katasalen då företrädare för Nobels fredspristagare från Belarus, Ryssland och Ukraina äntrar scenen för ett samtal om demokrati och fred i vår tid.
Fru talman! Det var länge sedan vi i den politiska och mediala debatten talade så här om folkbildningen: om mötesplatsen, kulturen, bildningen och det livslånga lärandet, om intresset, nyfikenheten och möjligheten att ta del av det stora i det väldigt lilla.
Uppdagade ekonomiska felaktigheter och bedrägerier, en resursfördelningsprincip som skapat jakt på volymer i stället för kvalitativ verksamhet och framför allt ett ideologiskt och långsiktigt arbete för att så tvivel om folkbildningens demokratiska värde gör att högerregeringen riskerar att vidta åtgärder som begränsar folkbildningens verksamhet i stället för att motverka ekonomiskt fusk.
Med samma argument har man i delar av landet dragit in delar av eller hela stödet till folkbildningen på kommunal och regional nivå. Jag var därför den första att välkomna utbildningsminister Mats Perssons uttalande om att det inte skulle ske några neddragningar på folkbildningen.
Men verkligheten är den att folkbildningens resurser går från drygt 4,8 miljarder för 2022 till drygt 4,3 miljarder under 2023 och 2024. Uttalandet var därmed inte korrekt.
Vi socialdemokrater vill satsa ytterligare 200 miljoner på folkbildningen för att främja folkhögskoleplatser i stundande lågkonjunktur och stötta studieförbunden i deras viktiga demokrati- och kulturarbete. Vi ser också fram emot folkbildningsutredningens slutsatser för att främja bättre kontroll av statsbidraget.
När man nu ingår ett samarbete med Sverigedemokraterna som aktivt ideologiskt motverkar folkbildningen är min fråga till statsrådet om det kommer att ge avtryck i den nationella folkbildningspolitiken. Hur kommer de kommande budgetarna att se ut?