Interpellationssvar - Förvaltningen av varg - 2022-12-06

Fru talman! Tomas Kronståhl har frågat mig hur jag avser att agera för att ambitionen om 170 individer ska bli verklighet.

Vargstammens utveckling i Sverige har under de senaste 20 åren haft en ökande trend när det gäller antalet individer. Vid den senaste inventeringen var vargpopulationen cirka 460 individer, vilket är betydligt fler än nuvarande referensvärde på 300 individer.

Både nuvarande och tidigare regering har drivit frågan om att minska vargstammen. Exempelvis står både nuvarande och tidigare regering för linjen att verka för att sänka vargens skyddsstatus genom att föreslå att vargen flyttas från bilaga 4 till bilaga 5 i art- och habitatdirektivet samt att sänka vargens skyddsstatus inom Bernkonventionen. En sådan ändring kan öka möjligheten att vidta åtgärder, till exempel skyddsjakt, i syfte att minska konflikter mellan människor och varg.

Riksdagen beslutade i maj 2022 om ett tillkännagivande som handlar om att referensvärdet för vargstammen - det vill säga hur många vargar som krävs för att vargstammen ska anses ha gynnsam bevarandestatus - bör vara mellan 170 och 270 vargar. Enligt tillkännagivandet bör det hållas i det nedre spannet om 170 individer, bland annat med tanke på att vargpopulationen förtätas.

Den tidigare regeringen gav samtidigt Naturvårdsverket i uppdrag att utreda referensvärdet för varg. Naturvårdsverket ska analysera om, och i så fall under vilka förutsättningar, vargens referensvärde i fråga om populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet skulle kunna vara inom det intervall på 170-270 som angavs i propositionen En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191), som riksdagen beslutade om redan 2013.

Jag avser att följa utvecklingen noga. Vargen ska ha förutsättningar för att långsiktigt finnas i Sverige, och vi måste leva upp till våra EU-rättsliga förpliktelser. Men det behöver vara en betydligt mindre stam än i dag.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag kan konstatera att jag inte tror att vi är så väldigt oense i frågan. Men den är oerhört viktig ur flera perspektiv för att vi ska kunna komma framåt, och jag delar verkligen statsrådets bedömning att det skulle vara önskvärt med en förflyttning i art- och habitatdirektivet från bilaga 4 till bilaga 5.

Det skulle naturligtvis inte innebära att vargens skyddsstatus därmed upphör. Men förhoppningsvis skulle det underlätta för en betydligt mer långsiktig förvaltning samt även förenklingar när det gäller den - som jag tror - mycket viktiga skyddsjakten, inte minst för de människor som bedriver lantbruk och jordbruk i närheten av vargrevir.

Vi socialdemokrater vill även i fortsättningen värna alla våra rovdjurs bevarandestatus utifrån ambitionen att det ska vara en god och gynnsam bevarandestatus, och det vill vi naturligtvis göra även för vargen.

Men samtidigt behöver Sverige en vargpolitik som fungerar för människor som lever och vistas i närheten av vargen. Vi behöver en långsiktigt hållbar och förutsägbar vargpolitik som självklart ska bygga på vetenskap och ta hänsyn till människors socioekonomiska förhållanden. Men den ska även möjliggöra och säkerställa att det går att bedriva en tamdjurshållning och att den inte väsentligt försvåras.

Av den anledningen, fru talman, beslutade den tidigare socialdemokratiska regeringen att ge tre, som jag ser det, mycket viktiga uppdrag till ansvariga myndigheter för att kunna minska den svenska vargstammen men samtidigt behålla en gynnsam bevarandestatus för densamma.

Bland annat skulle skyddsjakten utredas så att den blir betydligt mer effektiv och dessutom möjlig för dem som bedriver lantbruk med betesdjur. Det skulle ses över om det finns faktiska förutsättningar att nå riksdagsmålet om ett referensvärde på mellan 170 och 270 vargar. Och det skulle även ses över hur vargen kan få en bättre genetisk status, kanske genom möjlighet att flytta genetiskt viktiga individer till andra geografiska områden.

Min fråga till statsrådet är: Delar statsrådet ambitionen och håller statsrådet med om vikten av dessa tre, som jag tror, väldigt viktiga förutsättningar för att fortsatt kunna förvalta vargstammen med den bevarandestatus som vi alla vill ha?

Fru talman! Enligt senast publicerade data gällande statusen för varg i Europa framhålls en generellt positiv trend. På europeisk nivå bedöms vargen vara livskraftig, enligt Internationella naturvårdsunionens rödlistekriterier. Vår bedömning är därför att det är rimligt att vi sänker skyddsstatusen på europeisk nivå.

Som vi är helt eniga om kommer vargen, om den listas i bilaga 5 till art- och habitatdirektivet, att ha samma skydd som till exempel våra svenska sälarter och bävern. Vargen är redan listad i bilaga 5 i ett antal andra medlemsländer: Estland, Lettland, Litauen, Slovakien och Polen. Delar av vargpopulationerna i Finland, Spanien och Grekland är också listade i bilaga 5. Vi anser inte att det är bra att vi har olika skyddsnivå i olika länder på detta sätt - skillnaden kan ifrågasättas och negativt påverka synen på direktivet och i förlängningen även negativt påverka en långsiktigt hållbar förvaltning av varg.

Jag kommer att fortsätta verka för att vargens skyddsstatus sänks i EU-reglerna, att den flyttas från bilaga 4 till bilaga 5. En sådan förändring kan som sagt leda till ökad möjlighet till skyddsjakt för att minska konflikterna, som ledamoten också är inne på. Den exakta formen för hur vi driver detta får vi naturligtvis återkomma till.

De uppdrag som den förra regeringen har lagt, tillsammans med en mängd tillkännagivanden från riksdagen, analyserar vi nu i den relativt nytillträdda regeringen. Vi har varit in office i på dagen 7 veckor. Förutvarande regering hade 409 veckor mer på sig att få till detta. Jag kan dock, som i tidigare interpellationsdebatter, konstatera att det i slutet av förra mandatperioden kom en del beslut som, måste jag säga, gick i rätt riktning.

Fru talman! Man kan konstatera, tror jag, att det krävs ett ganska långsiktigt arbete för att få bukt med den här frågan. Den är nog inte så enkel som det ibland kan låta. Det är nog den bedömning vi alla gör, och det kanske även statsrådet kommer att få uppleva.

Det finns flera orsaker till att jag ändå, även om vi i huvudsak är överens, tar upp denna fråga ånyo och vill diskutera den. Vi ser ju den kraftiga ökningen av vargstammen i flera områden och flera regioner i vårt land. Om den tillväxt i vargpopulationen som vi nu ser fortsätter utan att vi får möjlighet till en ganska kraftigt ökad licensjakt, vilket hittills dessvärre har försvårats av flera olika nationella myndigheter men även av EU:s olika förordningar, är det stor risk att vi snart tappar det nationella initiativet och kontrollen över vår egen förvaltning av detta mycket viktiga rovdjur.

Det är nämligen så, fru talman, att EU:s regler vad gäller rovdjursförvaltningen förbjuder ett större jaktuttag än 15 procent av en viss viltpopulation. Vi har i dag, tror jag, över 460 individer i våra skogar. Det skulle kunna innebära att vi om ett par års tid är uppe i kanske 600 individer. Då hamnar vi inom en snar framtid i en situation där vi själva kanske kommer att förlora kontrollen och möjligheten till den långsiktiga förvaltning som vi alla är eniga kring och som vi också har fattat beslut om här i Sveriges riksdag när det gäller vargstammens storlek.

Blir detta en verklighet tror jag att vi med all säkerhet kommer att se betydligt större konflikter än vi redan i dag upplever, och även betydligt större påverkan på våra tambetesdjur och inte minst det jaktbara viltet. Där har vi ett annat väldigt stort problem när det gäller vargfrågan i vårt land, nämligen att vi har en lång och, som jag tycker, fin kultur när det gäller jakten: Vi jagar med drivande hundar. Där har vi ett gigantiskt motstånd mot vargen eftersom den väldigt ofta kan ta dessa jakthundar. För oss handlar det många gånger om en familjemedlem. Så kanske det inte alltid ser ut i övriga Europa, men för oss är det verkligen en väldigt viktig, och kulturellt viktig, jaktform.

Min avslutande fråga till statsrådet är: Hur tänker statsrådet, och vad planerar statsrådet att vidta för åtgärder för att Sverige inte ska hamna i en situation där vi inte längre har kontrollen över vargstammen?

Fru talman! Det här skulle det ha behövt börjas med på en helt annan ambitionsnivå, i går - om uttrycket tillåts. Vi kommer inte till ett helt och fullt dukat bord. Det har som sagt gått 7 veckor i dag medan tidigare regering, i och för sig i två olika skepnader, hade 409 veckor på sig att göra något åt detta.

Många, både lantbrukare, jägarorganisationer och jägare, ger uttryck för en oro, exakt som ledamoten säger, och det är ett positivt uppvaknande. Men så har det inte varit under de här åtta åren. Under åtta år har vargstammen i Sverige haft en ganska expansiv tillväxt, och vi borde ha försökt göra mer.

Detta tar naturligtvis inte bort något från det jag sa förut - att flera av de uppdrag som ni i den förra regeringen gav till olika myndigheter är positiva. Men det är sent.

Jag och regeringen ska göra vad vi kan. En viktig del är att på EU-nivå flytta vargen från bilaga 4 till bilaga 5 till art- och habitatdirektivet. Tyvärr kom vi inte hela vägen vad gäller Bernkonventionen den här gången, men det är en helt annan uppslutning än det har varit på ett tag. Vi kan också konstatera att Europaparlamentet så sent som för någon vecka sedan konstaterade att en majoritet i det organet också tycker att man borde ändra skyddsstatusen för varg.

Jag tror att det är positivt att vi breddar det parlamentariska stödet för en annan rovdjurspolitik och att vi är fler som hjälper till att driva på i den här frågan nationellt i Sverige men också, och primärt, på europeisk nivå. Då tror jag att vi kan nå framgång, och så får vi hoppas att vi inte hamnar i det scenario som ledamoten målar upp här.

Fru talman! Jag tycker att statsrådet har en bra ingång i den här frågan. Men det gäller verkligen att inte tro att det är så enkelt att bedriva rovdjurspolitik i regeringsställning som det faktiskt är i opposition. Jag tror att det kanske är lite enklare då än i regeringsställning.

Jag sträcker trots allt ut en hand här, för denna fråga är väldigt viktig för vårt land och för många människor, inte minst de som bor på landsbygden.

Det som är problematiken med frågan är lite av det som vi har varit inne på plus att det många gånger också finns en delad syn på vargfrågan, inte minst när det gäller stad och land. Här har vi som politiker, oavsett partifärg, ett stort ansvar att försöka lösa problemet på ett sådant sätt att vi kan fortsätta att ha en rovdjursstam i det här landet men ändå ha en tydlig acceptans från både de människor och individer som lever på landsbygden och de som lever i stan.

Jag kommer som sagt att vara behjälplig på alla sätt som jag kan för att vi ska lösa den här frågan.

Fru talman! Jag tog den utsträckta handen direkt här. Jag tror att det är bra och nödvändigt för att vi ska nå framgång.

Regeringens politik syftar till att skapa trygghet och frihet för alla som bor och lever i Sverige. Men vi lever i en tid där vargarna uppenbart kryper sig närmare inpå människors trygghet och frihet. Vi har som sagt de senaste 20 åren sett en ökad trend att samhället påverkas mer påtagligt än förut. Bönder vågar inte investera i sina livsmedelsföretag, och deras djur får inte komma ut på bete som de vill av rädsla för att nötkreatursbesättningar ska splittras ute i skogen eller fårbesättningar dödas. Vi kan upprepade gånger läsa i nyheterna, som Tomas Kronståhl var inne på, om hundar som blir angripna och människor som känner sig otrygga.

Den tilltagande ökningen av vargstammen har blivit en trygghetsfråga som vi måste ta på allvar. Rovdjurspopulationen i Sverige ska förvaltas på ett sådant sätt att djur och människa kan leva sida vid sida. Det innebär att vargstammen behöver vara mindre än vad den är i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.