Arbetsplenum - Ett särskilt brott för hedersförtryck - 2022-04-27

Fru talman! Hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt samhällsproblem som kränker och begränsar främst flickors och unga kvinnors men även unga mäns och unga hbtq-personers grundläggande fri- och rättigheter. Hedersrelaterat våld och förtryck innebär fullkomligt oacceptabla kränkningar av mänskliga rättigheter och barnets rättigheter.

Det begränsar unga människors liv, helt enkelt, och det är, som jag sa, helt oacceptabelt. Vi måste se, våga se, agera och motverka varenda del av detta förtryck, oavsett om det handlar om att aktivt förtrycka eller att passivt låta förtrycket ske.

Uppskattningsvis 100 000 ungdomar i vårt land lever med alltifrån begränsningar när det gäller val av klädsel och yrkesval till utsatthet för könsstympning, tvångsgifte och ytterst hedersmord.

Att själv få bestämma vem man vill leva med och på vilket sätt man vill leva sitt liv ska vara en självklar rättighet för alla.

Att förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck är en prioriterad fråga för oss socialdemokrater. Flera av de 99 åtgärderna i regeringens åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor är särskilt inriktade på just det här. Vi har genomfört straffrättsliga åtgärder för att stärka skyddet för dem som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Flera myndigheter har också fått uppdrag som syftar till att på olika sätt stärka kompetensen om och förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi har också infört en särskild straffskärpningsgrund så att alla brott som begås med hedersmotiv ska straffas hårdare än brott som inte har begåtts med hedersmotiv. Det beror på att brottsoffren i de här fallen befinner sig i en mer utsatt situation, och de kanske har hela släkten emot sig.

Regeringen har också beslutat om nya läroplansskrivningar för att stärka undervisningen i sexualitet, samtycke och relationer. De nya skrivningarna innebär ett tydligt ansvar för skolan att se till att alla elever får kunskaper om hedersrelaterat våld och förtryck. Skolan ska dessutom motverka, förebygga och bemöta hedersrelaterat våld och förtryck med kunskap och aktiva insatser.

Men det här har inte räckt, och så länge människor utsätts för detta våld och förtryck måste vi fortsätta vår kamp mot detsamma.

Ett särskilt brott för hedersförtryck

Fru talman! År 2020 beslutade vi här i kammaren om ett nytt brott - barnäktenskapsbrott. Det innebär att det nu är straffbart att förmå eller tillåta ett barn att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse.

En av de viktigaste åtgärderna för att förhindra att barn utsätts för barnäktenskap eller könsstympning utomlands är att förhindra att barnet lämnar Sverige, och vi här i riksdagen har också beslutat om ett utreseförbud som syftar till att skydda barn från att föras utomlands för att ingå äktenskap eller könsstympas.

Propositionen Ett särskilt brott för hedersförtryck, som vi nu har på riksdagens bord, är ytterligare en åtgärd för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Förslaget innebär att det införs ett nytt brott i brottsbalken med beteckningen hedersförtryck. Det brottet innebär att en särskild, strängare straffskala införs för den som upprepat begår brottsliga gärningar med ett hedersmotiv.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, som handlar om preskription, inte för att vi egentligen tycker olika utan för att det redan finns en utredning som har presenterats och för att ett förslag inom kort kommer att ligga på riksdagens bord.

Preskriptionsutredningen konstaterar att huvuddelen av alla sexualbrott mot barn redan nu omfattas av förlängd preskriptionstid eftersom tiden för dessa brott räknas från det att offret fyller 18 år. När det gäller ett alternativt förslag om att förlänga preskriptionstiden för de brott som kan ingå i en grov fridskränkning mot barn ska tiden också räknas från det att offret, barnet, fyller 18 år.

Fru talman! I november debatterade vi skärpta straff för våld i nära relationer. Förra veckan handlade det om internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn. I dag handlar det om hedersrelaterat våld och förtryck. Det gemensamma med dessa tre debatter är att det är barn som är offer. Barn och ungdomar i Sverige ska växa upp under trygga förhållanden i frihet från våld och förtryck.

(Applåder)

Fru talman! Trots att den förre socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven har sagt att Socialdemokraterna ska vara den ledande kraften för arbetet mot hedersvåld har det nu presenterade förslaget dröjt i två års tid. Utredningen var klar redan 2020, men det är först nu som regeringen lägger fram skarpa förslag på riksdagens bord. Och det välkomnas i och för sig.

Moderaterna har under lång tid drivit att hedersbrott ska bli en egen brottsrubricering för att lagen ska spegla den verklighet som många personer i Sverige i dag lever i, där släkt och familj är beredda att begå brottsliga handlingar mot ett offer, ofta en kvinna, för att återta vad man föreställer sig är familjens heder.

Redan 2018 tillkännagav riksdagen för regeringen att den bör göra hedersbrott till en egen brottsrubricering. För oss som jobbar inom dessa fyra väggar är 2018 fram till i dag bara en mandatperiod. Men för de kvinnor som lever under hedersförtryck är fyra år en lång tid.

Att påtala regeringens senfärdighet handlar inte om att plocka politiska poänger. Det handlar om att den socialdemokratiska regeringen inte med tillräcklig kraft och energi driver en politik för att alla invånare och medborgare i Sverige ska vara trygga.

Fru talman! Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men den svenska jämställdheten kommer inte alla Sveriges kvinnor till del. Problemen ser tyvärr ofta olika ut beroende på om du bor till exempel i Lomma eller i Rosengård. Och Moderaterna accepterar inte att det finns ett A-lag och ett B-lag när det kommer till jämställdhet. Alla ska åtnjuta samma rättigheter och möjligheter, oavsett kultur eller födelseland.

I Sverige gäller nämligen svenska lagar, normer och värderingar. Man lyder polisen, man skaffar sig ett jobb och man låter dottern klä sig som hon vill. Och om sonen kommer hem med en pojkvän kramar man om dem; man kastar inte ut dem. Det är så vi bygger ett starkt samhälle tillsammans. För att säkerställa detta krävs bättre lagstiftning. Propositionen är ett förslag och ett steg på vägen. Men det återstår att genomföra fler förslag som förbättrar situationen för hedersutsatta i Sverige.

Fru talman! Moderaterna har under lång tid haft ett stort åtgärdspaket mot hedersrelaterad brottslighet. Utöver de förslag som nu presenteras i propositionen vill Moderaterna följande:

Oskuldskontroller ska kriminaliseras. Vi vill att det ska vara förbjudet att utföra en oskuldskontroll på alla som är under 18 år, oavsett om den som ska utsättas för kontrollen inte uttryckligen motsätter sig den. I alla fall när någon under 18 år genomgår en oskuldskontroll anser vi att både den som utför kontrollen, till exempel en läkare, och den som tar initiativ till att kontrollen ska utföras, till exempel en förälder eller en släkting, ska kunna dömas för brotten.

Vi vill att moralpoliser ska förbjudas. Det ska vara brottsligt att genom tvång eller otillbörliga påtryckningar förmå någon att följa instruktioner som syftar till att upprätthålla en viss persons eller grupps heder. Det ska inte förekomma att det i delar av Sverige råder en laglöshet, att rättsstaten är på reträtt och att det dessutom går ut självutnämnda moralpoliser för att kontrollera hur människor uppför sig.

Vi vill öka kunskapen om hedersrelaterat våld genom att införa specialiserade poliser och åklagare för att stödja hanteringen av hedersbrott.

Vi vill att underrättelser till vårdnadshavare när ett barn har förhörts ska kunna skjutas upp eller helt undvikas om det är det viktiga. Vi vill också att man i vissa fall ska kunna hålla förhör med barn under 15 år även utan vårdnadshavares godkännande.

Slutligen vill vi också införa ett straffrättsligt ansvar för vårdnadshavare vid könsstympning. Könsstympning hör inte hemma vare sig i Sverige eller någon annanstans i världen.

Fru talman! Utöver dessa förslag som jag precis har gått igenom vill Moderaterna att utländska medborgare som begår brott med ett straffvärde på fängelsenivå ska utvisas. Det är en politik för kvinnors och mäns lika rättigheter i Sverige. Förhoppningsvis kan ett sådant förslag också verka preventivt.

Moderaterna tar denna typ av brottslighet på stort allvar. Att lyfta fram problemen med hederskultur har under flera år i den offentliga debatten varit förenat med att man kallas rasist och främlingsfientlig och anklagas för att fiska i grumliga vatten. Av rädsla för att peka ut vissa grupper har det gjorts avkall på de utsattas rättigheter. För denna situation har i synnerhet vänsterpartier ett särskilt ansvar.

Alla personer i Sverige har rätt till sina grundläggande rättigheter, oavsett härkomst eller religiös eller kulturell tillhörighet. Att många av dem som utsätts för brott med hedersmotiv har utländsk bakgrund får inte påverka vårt förhållningssätt och vår vilja att göra någonting åt denna typ av brottslighet. En rädsla för att peka ut vissa grupper får inte leda till att vi gör avkall på de hedersutsattas rättigheter.

Så har det nämligen inte alltid varit när det kommer till hedersrelaterad brottslighet. Men förhoppningsvis är den tiden förbi i svensk debatt, så att alla krafter kan inriktas på att skydda dessa individer. Här har Moderaterna visat vägen, och vi vill fortsätta att göra det - allra senast i en regering senare i höst.

Fru talman! Hedersbrott är brottslighet som ofta begås av en familj eller en släkt, alltså av flera personer som är delaktiga i att kontrollera vad kvinnan har på sig, vad hon säger och vem hon umgås med. Det är alltså flera personer som kan vara, och ofta är, gärningsmän. Tillsammans utgör de ett kriminellt kollektiv som förpestar livet för en kvinna. Moderaterna vill att detta ska speglas direkt av lagen och att det direkt i lagtexten framgår att gärningsmannakretsen är mer än en person. Därför har vi reserverat oss till förmån för detta.

Moderaterna står självklart bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5.

Fru talman! Regeringen har äntligen kommit med en proposition innehållande ett särskilt brott för hedersförtryck. Man föreslår där ett införande av ett nytt brott i brottsbalken med beteckningen hedersförtryck.

Som en konsekvens av decenniers ansvarslös migrationspolitik i kombination med en kravlös och slapphänt integrationspolitik har hedersförtryck etablerat sig som ett allvarligt samhällsproblem i Sverige. Sverigedemokraterna har varnat för denna utveckling. Men dessvärre uteblev handling tills fenomenet nu blivit ett vedertaget faktum.

Våld, hot och förtryck i den så kallade hederns namn är påtagligt inom flertalet av de kulturer från vilka vi i Sverige har tagit emot stora mängder människor utan att ställa krav på anpassning till vår kultur. Förtrycket som sådant kan bestå av redan kriminella handlingar, exempelvis misshandel och hot om våld, men det kan också röra sig om mer svårstraffade handlingar, exempelvis underförstådda hot eller mer systematiska trakasserier.

Då dessa handlingar ofta utförs av närstående till offret och sker i samförstånd inom familjen och släkten eller bland andra gärningsmän har det varit svårt för dessa offer att få upprättelse. Regeringens proposition är därför ett steg i rätt riktning - även om det bör poängteras att den är resultatet av riksdagens arbete på området. Vi har dragit regeringen efter oss, exempelvis genom tillkännagivanden.

Sedan tidigare har vi fått på plats en särskild straffskärpningsgrund, och nu föreslår regeringen en ny straffbestämmelse vilken straffbelägger upprepat hedersrelaterat våld och förtryck mot person. Detta är bra, men Sverigedemokraterna finner att det finns utrymme för förbättring.

Hedersförtryck sker som sagt ofta i ett kollektiv av människor där vissa kanske är mer pådrivande och står för hat och hot medan andra genom sin passivitet låter det ske. De kanske till och med aktivt möjliggör förtrycket genom att exempelvis hålla koll på offret åt någon annan i familjen eller förmedla information till de faktiska förövarna. Regeringen har hanterat frågan om deras ansvar genom att förespråka att det ska räcka med att en medverkande person har likgiltighetsuppsåt medan gärningsmannen har kvalificerat uppsåt.

Propositionen föreslår med andra ord inte ett införande av särskilda medverkansbestämmelser för straffbestämmelsen om hedersförtryck. Detta tror vi kan komma att behöva korrigeras i efterhand, när vi vet hur uppsåtsbedömningen har skett i domstolarna och ifall propositionens syfte uppnås fullt ut.

Vi anser därför att regeringen behöver följa upp hur väl medverkande lagförs för att eventuellt komplettera lagen med särskilda medverkansbestämmelser i framtiden. Regeringen ska därför enligt oss ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att granska den föreslagna lagens implementering och effektivitet.

Därutöver ser vi ett behov av en översyn av anmälningsskyldigheten. Det finns redan i dag en anmälningsskyldighet för yrkesgrupper inom vård och skola och andra som kommer i kontakt med barn och unga. Dessa anmälningar går till socialnämnden, som därefter inleder ett ärende och eventuellt gör en utredning. Huruvida dessa i erforderlig grad utreds tillfredsställande eller anmäls vidare till polisen är dock något oklart, varför vi i vår följdmotion till propositionen och sedermera i en av våra reservationer föreslår en översyn av just detta.

Fru talman! Sverigedemokraterna menar även att det är moraliskt svårt att stå fri från skuld i en familj där hedersförtryck utövas även om man inte aktivt deltar i det själv. Det finns därför skäl att överväga ett strikt ansvar för en viss krets av närstående. Liksom gällande barnäktenskapsbrott, där föräldrar eller annan med bestämmande inflytande över barnet kan dömas till ansvar om de tillåter att barnäktenskapet äger rum, bör personer i en närståendekrets med bestämmande inflytande över barnet inte heller kunna stå utan ansvar om de passivt tillåtit hedersförtryck att utövas av andra.

En sådan ordning behöver noga utredas gällande vilka närstående som bör kunna hållas ansvariga för förtrycket och vilken form av passivitet som bör anses vara klandervärd nog för straffrättsligt ansvar. Mot denna bakgrund önskar jag yrka bifall till reservation 6 om strikt ansvar för närstående.

Fru talman! Det har nu gått några år sedan jag såg några fullkomligt hjärtskärande bilder på en skärm i en rättssal, men när jag plockar fram minnesbilderna är de oerhört tydliga. De har nämligen etsat sig fast i mitt minne.

Den elvaårige pojken sitter i en fåtölj i ett barnförhörsrum hos polisen. Han är smal och liten till växten och försvinner nästan ned i den fåtölj han sitter i när han kryper ihop. Han är där för att berätta om vad han bevittnat för bara något dygn sedan, när han var hemma med familjen med sina tre yngre syskon och sina föräldrar.

Han har berättat om hur pappa plockat fram en kniv i köket och börjat hugga med den mot mamma. Men den kniven är för slö, så pappa plockar fram en annan kniv. Mamma springer ut i hallen, men hon snubblar på mattan och faller till golvet. Pappa kommer efter och fortsätter att hugga mot henne när hon nu ligger ned på hallgolvet.

Den elvaårige pojken är förtvivlad och försöker hindra pappa. Han säger i det polisförhör som jag tittar på i den där rättssalen: "Jag försökte ta kniven, men jag var för svag." Det är sagt av en elvaårig pojke. Han försöker hindra sin pappa, men det går inte. Pappa hugger ihjäl mamma på hallgolvet, och sedan stampar han henne i ansiktet.

När polisen kommit till platsen, gripit pappan och ska ta honom med sig säger pappan till sin son: "Nu kan du leva stolt."

Fru talman! Hedersrelaterat våld och förtryck innebär att människor, främst flickor och kvinnor, begränsas i sina liv. De utsätts för påtryckningar och våld i syfte att upprätthålla familjens kontroll över dem. Hedersrelaterat våld och förtryck är kopplat till hedersnormer som bygger på starka patriarkala föreställningar. Främst flickor och kvinnor begränsas i sin vardag när det gäller vad de har på sig, vilka de umgås med, vilken utbildning de får gå och vem de ska gifta sig med. För den som trotsar den här kontrollen kan det gå illa - riktigt, riktigt illa.

Den kvinna som mötte sin död på det där hallgolvet i ett utdraget förlopp, inför ögonen på sina fyra barn, hade försökt lämna sin man. Hon hade bott på ett skyddat boende en tid. Hon hade börjat umgås med en annan man. Av någon anledning kom hon dock tillbaka till familjen - men hon hade redan skadat familjens heder. Mannen sa flera gånger att hon skulle dö, och hon sa till dem hon litade på att hon var rädd. Men hon ville inte lämna barnen.

Fru talman! Hedersnormer hör inte hemma i vårt samhälle. Nej, hedersnormer går faktiskt helt på tvärs mot det samhälle som vi vill ha, där alla individer har lika värde och där individen är fri att välja klädsel, välja umgänge, välja utbildning och välja vem man älskar och vill dela sitt liv med.

Hedersrelaterad brottslighet är helt oacceptabelt, och det är oerhört viktigt att vi tydligt visar detta. Det är därför väldigt välkommet att vi nu inför ett särskilt brott för den som kränker i hederns namn: brottet hedersförtryck. Genom att lagstifta om detta visar vi vilka normer vårt samhälle bygger på - och att det inte är familjens och släktens heder.

Min förhoppning är att den här nya lagstiftningen ska bidra till att den som blir utsatt har en lägre tröskel för att anmäla brott - att brottsoffret, med stöd från sin omgivning, ska kunna fatta mod och anmäla. Men för att vi ska kunna hjälpa till att upptäcka brott och stödja brottsoffret krävs att kunskapen om denna typ av brottslighet ökar på många håll i samhället. Den kunskapen behövs och är central för att vi på rätt sätt ska kunna samla in bevisning och slutligen kunna lagföra förövaren.

Fru talman! Vi i Centerpartiet vill att brottet hedersförtryck även ska omfatta kontrollerande beteende. När det gäller våld och andra kränkningar i nära relationer börjar det sällan med fysiskt våld. Ofta börjar det med just kontroll av personen, som kanske inte får gå ut på egen hand, umgås med sina vänner, ha på sig vissa klädesplagg eller använda sin mobiltelefon eller sina sociala medier utan att övervakas. Kränkningarna normaliseras, och det psykiska motståndet hos offret mals ned. Att kriminalisera sådana handlingar kan hjälpa till att stoppa kränkningarna i tid - innan det har gått för långt. Därför vill jag yrka bifall till reservation 7.

Det går naturligtvis inte att säga om en sådan kriminalisering av kontrollerande beteende hade förhindrat det skeende som ledde till att kvinnan dog på det där hallgolvet. Det var mamman till den 11-årige pojke som tillsammans med sina tre yngre syskon i praktiken blev föräldralös den där kvällen. Hans pappa dömdes nämligen av mig och mina domarkollegor vid den där förhandlingen till lagens strängaste straff. Vi fann det styrkt att brottet hade begåtts i hederns namn.

(Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiet tar våld, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck, på stort allvar. Personligen har jag sedan slutet av 70-talet både i mitt yrkesliv och som ideellt engagerad kommit nära kvinnor och barn som utsatts för mäns våld. År 1996 kom jag för första gången i grym kontakt med våld i hederns namn. Då mördades en tonårsflicka, Sara, i Umeå. Detta var den första kontakten för min del med våld i hederns namn.

Det här innebär att jag har erfarenheter av att möta både våld i den svenska kontexten och våld i hederns namn. Båda kategorierna har ju fortsatt. Jag har sett skillnader, och jag ser också likheter. Våldet är det gemensamma. Bådadera handlar om makt och kontroll över framför allt kvinnors liv och sexualitet.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi inte fortsätter att prata om stora skillnader mellan oss och dem utan ser att det är mer gradskillnader än artskillnader. Bådadera är väldigt allvarliga och behöver självklart hanteras utifrån sin kontext och sina sammanhang. Vi måste framför allt agera mycket skarpare med att skapa skyddsåtgärder när det handlar om våld i den så kallade hederns namn.

Lagstiftningen behöver hantera de här frågorna och har försökt att göra det över tid. Nu skulle vi vilja bygga vidare på ett alternativt lagförslag som har kommit fram och som lanseras av Svea hovrätt. Där breddar man konceptet och fångar inte enbart in hedern utan går också bredare på ett kollektivt normativt tvång. Viktigt i detta är också att man fokuserar särskilt på brottets innebörd för offret. Sådana var också tankarna på 90-talet när vi lanserade de oerhört viktiga och banbrytande fridskränkningsbrotten.

Flera remissinstanser har varit kritiska till utredningens förslag och det som nu är regeringens förslag. Falu tingsrätt markerar att det här tangerar gränsen för vad som kan anses som diskriminerande. Umeå tingsrätt håller med och säger att det är tydligt att etniska svenskar inte omfattas och att det då finns risk för att tillämpningen blir diskriminerande och strider mot regeringsformen. Det kommer att kretsa kring heder, men vi fångar inte in brottslighet i till exempel kriminella nätverk, sekter eller andra små samhällen som är starkt normativa och patriarkala.

Vi i Vänsterpartiet vill därför bygga vidare på den kritik som har kommit, som vi tycker är väldigt angelägen att hantera. Vi vill bygga vidare på hovrättens förslag att kriminalisera att man påtvingar någon ett visst kulturellt eller religiöst betingat levnadssätt. Vi vill också lägga till att man inte heller ska acceptera tvång utifrån liknande normativt betingade levnadssätt. Här ingår givetvis våld eller förtryck i hederns namn men också annat normativt tvång, till exempel i svenskare religiösa samfund, kriminella gäng, som jag nämnde, eller andra sekter med starka normativa föreställningar.

Så, menar Vänsterpartiet, skulle vi på allvar leva upp till Fadimes ord här i riksdagen - i en annan sal, men ändå i riksdagen - som så många citerar. Hon menade att det borde vara en självklarhet att man, framför allt som kvinna eller flicka, oavsett kulturell bakgrund ska kunna välja det liv man själv önskar.

Detta stämmer också väl överens med Istanbulkonventionen. Vi brukar ju säga att vi ska bry oss om konventioner. Vi bör göra det även i Sverige och inte enbart när vi kommenterar andra länders lagstiftningar eller praxis.

I konventionen valde den rättsliga expertisen att avstå från att formulera ett brott utifrån hedersmotiv. De menade bestämt att det inte var möjligt att göra detta på ett rättssäkert sätt. I konventionen valde man i stället formuleringar och markeringar om att brott i den så kallade hederns namn inte får rättfärdigas. Detta bör vara självklart.

Med detta sagt, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 8.

Jag vill också säga att vi vill bygga en seriös våldsförståelse som utgår från brottsoffrens upplevelser av våld och förtryck och markera gärningsmannens ansvar. Vi vill se våldet i sitt sammanhang, och vi skulle väldigt gärna ha sett att Delmos, Delegationen mot segregation, hade fått fortsätta det uppdrag som de fick för ett tag sedan att granska den socioekonomiska segregationens betydelse för hur hedersnormer uppstår, förstärks och verkar när det handlar om hedersrelaterat våld och förtryck. Det uppdraget avbröts, och i stället ska Delmos avveckla sig själv.

Jag vill allra sist säga att Vänsterpartiet länge har agerat för att vi ska kriminalisera kontrollerande beteende. Det är glädjande att regeringen har en utredning om att kriminalisera detta. Jag vill påminna om hur segt och långsamt det många gånger kan vara att få makten att agera mot det våld och förtryck som riktar sig mot kvinnor. Det här förslaget lanserades nämligen redan 1995 i kvinnovåldskonventionen. Jag hoppas att också detta blir verklighet.

Herr talman! Gudrun Nordborg nämnde i sitt anförande att vi inte ska prata om vi och dom, att det finns likheter mellan våldet som utövas i hederns namn och mäns våld mot kvinnor som vi ser det i Sverige i en svensk kontext samt att det är fråga om gradskillnader.

Den här retoriken har en underton av att det skulle vara rasistiskt och främlingsfientligt och ett sätt att fiska i grumliga vatten att peka ut och särskilt belysa våldet som begås i hederns namn. Det är kontraproduktivt att insinuera att ett sådant engagemang och ett sådant utpekande skulle leda till ett vi och dom.

Det är skillnad på våldet. Det är skillnad mellan å ena sidan att en hel släkt eller familj och till och med vänner är engagerade i att kontrollera, rapportera och övervaka vad en kvinna gör och har på sig och å andra sidan att en man slår en kvinna. Vi behöver inte gradera det. Vi behöver inte säga vad som är värst. Men det är en skillnad.

Att förneka den skillnaden och i stället göra det till en gradering tror jag är absolut fel väg att gå. Det är det vi har testat. Det är det som bland annat ligger till grund för att vi inte sedan tidigare har en lagstiftning mot just hedersvåld och hedersproblematik. Man har varit rädd för att uppfattas som rasistisk eller främlingsfientlig. Att nu fortsätta med den retoriken från Vänsterpartiets sida och dessutom vilja att hela propositionen om ett hedersbrott avslås tycker jag är mycket märkligt.

Herr talman! Jag kan förstå Louise Meijers frågor, men jag tycker att hon gör en väldig övertolkning. Vi pratar om att det finns risker för diskriminering. Det är inte enbart Vänsterpartiet som har hävdat detta. Jag åberopade nyss en serie rättsliga instanser som har markerat samma oro över den här brottskonstruktionen. Jag skulle kunna bygga på med många ideella organisationer som också har kommit nära den här problematiken.

När det handlar om huruvida det är art- eller gradskillnader kan det bli en lek med ord. Jag inser fuller väl att det finns skillnader och att det riskerar att vara en mycket större hotbild när det handlar om våld i den så kallade hederns namn. Men jag har också erfarenheter av rent svenska exempel där en kvinna eller ett barn har varit utsatt och fått hela släkten emot sig. Alla ställer upp till en kanske väletablerad mans försvar och vill inte tro på berättelser som kommer fram. Det blir omöjligt att få framgång på en rättslig arena. Den svenska kvinnan blir isolerad och får välja ett annat liv, likt det som kommer efter våld i hederns namn. Risken för dödlig utgång är i båda de här fallen stor. Vi har tyvärr alldeles för många fall som avslutas med att våldet går så långt att det blir dödligt.

Herr talman! Jag har full förståelse för den upprördhet som Gudrun Nordborg känner över hur en kvinna kan utsättas för en familjs ställningstagande gentemot henne och hennes barn. Jag har själv varit rättsligt biträde i många skilsmässoprocesser och vet hur fruktansvärt det kan vara för de inblandade.

Men att blanda dessa är som att blanda äpplen och päron. Det har varit en otjänst för den svenska debatten under de senaste decennierna. Där har i synnerhet vänsterfeminister ett särskilt ansvar. Man har inte velat ta upp detta på grund av en rädsla för att det skulle vara rasistiskt, främlingsfientligt och diskriminerande och att det skulle vara att fiska i grumliga vatten. Den typen av argument har använts för att inte lyfta den här problematiken, som vi i mångt och mycket ser i våra svenska förorter. Det här är fel.

När Gudrun Nordborg för fram sin retorik i talarstolen hänvisar hon dessutom till ett tal som Fadime höll här i riksdagen. Men hon visade kanske bättre än någon annan på att det var skillnad - och är skillnad - mellan det våldet och annat våld.

Jag tror att det mot den bakgrunden inte är rimligt att fortsätta diskursen och narrativet om att detta skulle vara diskriminerande och att det är en förlängning av en annan typ av våld, utan man måste se vad det är. Detta är ett kulturellt fenomen som vi inte har sett här i Sverige på länge och som vi måste bekämpa med all kraft. Det måste bli ett slut på kulturrelativismen i Sverige. Det måste bli ett slut på det postmoderna förhållningssättet.

Herr talman! Jag tackar Louise Meijer för hennes engagemang. Jag förstår det och kan dela det. Men vi har inte samma utgångspunkter.

Jag menar att vi måste tolka Fadimes ord så att det skydd som vi vill ge i lagstiftningen ska gälla för precis alla. Om det är något kulturellt normativt och kollektivt som kommer till uttryck mot en person ska vi ge skydd. Vi ska göra det om det handlar om våld i hederns namn. Men vi ska också göra det om det handlar om andra kulturella grupper eller subgrupper, inklusive kriminella gäng och religiösa sekter. Vi ska inte stanna. Vi måste se det hedersrelaterade våldet som uttryck för något kollektivt som inte enbart existerar i invandrade grupper. Vi måste se det som är likt.

Det handlar om äpplen och päron, säger Louise Meijer. Vi kan väl gilla frukt. Men vi behöver inte bli så blinda att vi tittar på en sak i taget. Vi har i en svensk kontext våld som vi måste hantera och som är allvarligt. Vi har våld i hederns namn som också måste hanteras och som är grymt allvarligt. Jag tillstår det till fullo. Vi måste ha kompetenser för att se både likheter och skillnader i de här strukturerna och hur de växer fram och behöver hanteras på olika sätt. Där tror jag att vi är fullt eniga.

Men vi ska inte glömma att det finns andra situationer som är relativt lika det som vi nu stämplar som våld i hederns namn. Vi måste kunna hantera hela panoramat av våld med lagstiftning, kompetenser, olika sociala insatser och inte minst socioekonomiska insatser för att begränsa de klyftor och avstånd vi tyvärr har i det svenska samhället i dag.

Herr talman! Äntligen! Äntligen står vi här i dag i Sveriges riksdag och ska besluta om att införa ett särskilt hedersbrott, flera år efter att riksdagen första gången krävde det och decennier efter att det mycket allvarliga problem som hederskulturen utgör blivit uppenbart i Sverige. Det här är tyvärr ytterligare ett exempel på att regeringen dragit benen efter sig alldeles för länge och försenat viktig lagstiftning.

De hederskulturer som har vuxit fram, och där framför allt kvinnor får sina liv begränsade av fundamentalister, är på inga sätt förenliga med ett fritt och demokratiskt samhälle. Kvinnor som hålls tillbaka och kontrolleras i hederns namn kommer inte att kunna leva ut sin fulla potential. Hedersbrott hämmar därför en god samhällsgemenskap och ytterst en god samhällsutveckling. Framför allt är detta ett brott mot kvinnors självklara rättigheter som måste försvaras. Det här kan aldrig accepteras i det svenska samhället. Men vi påminns alltför ofta om att det är verklighet i vårt land.

Herr talman! Jag vill tacka Malin Björk för den smärtsamma beskrivningen tidigare i debatten av ett sådant fall.

Detta måste bekämpas varje dag, hela tiden, för hedersförtrycket är ständigt pågående. Det är inte enskilda händelser utan ett pågående förtryck, ett hindrande av mänsklig frihet och, tyvärr, ett ständigt pågående våld.

I dag tar vi ett viktigt steg för att genomföra riksdagens vilja i denna fråga, trots enträget motstånd och segdragande från regeringen och flera partier i denna kammare.

Regeringen missar en viktig del, och vi föreslår därför ett nytt tillkännagivande om preskriptionstider. Flera remissinstanser invänder mot regeringens bedömning att allmänna regler för preskription ska gälla, det vill säga att preskriptionstiden ska räknas från den dag brottet begicks.

Vi tycker i likhet med flera remissinstanser att man ska göra som vid vissa sexualbrott, alltså börja räkna preskriptionstiden från det att barnet fyller 18 år. Det är inte rimligt att ett barn som har förtryckts och står under sina föräldrars, syskons och övriga släktingars kontroll ska göra en polisanmälan om hedersförtryck samma dag som brottet har begåtts och att dessa allvarliga brott riskerar att preskriberas om barnet inte gör det.

Det är justitieutskottets vilja att det måste bli en förändring på detta, och det står vi givetvis bakom och kommer att besluta om senare i dag.

Kristdemokraterna är med i två reservationer som det tidigare har yrkats bifall till, reservationerna 5 och 7.

Den första handlar om att utöka gärningsmannakretsen, för här har vi inte en enskild gärningsman utan syskon, familj och vänner. Vi måste se det på det sättet, och därför är reservation 5 viktig.

Vi står också bakom reservation 7. Precis som flera har varit inne på tidigare börjar det inte med våldet och förtrycket utan med det kontrollerande beteendet. För att komma åt hedersförtrycket och riva upp det med rötterna ur vårt land måste vi också kriminalisera det kontrollerande beteendet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! Jag inser att jag och ledamoten Gudrun Nordborg från Vänsterpartiet båda känner oro men för helt olika saker.

Jag känner en djup oro för att det är vår och att det sitter barn i olika klassrum runt om i Sverige med en klump i magen. Barnet kanske har haft en relation eller så misstänker familjen att barnet har haft en relation - något som är helt otänkbart då oskuldskontrollen är central i hederskulturen. Man har hört telefonen gå varm och har märkt att något är på gång. Man känner sig inte trygg med att gå till läraren eller elevhälsan och berätta. När kusinen gjorde det kontaktade skolan nämligen familjen, och i stället för att skydda barnet påskyndades processen med att föra barnet ut ur landet.

Barn förs till miljöer varifrån föräldrarna flytt efter att ha levt i ett land där alla barn ska ha friheten att forma sitt liv, äga sin sexualitet, göra sina livsval och förverkliga sina drömmar.

Runt om i vårt land finns personal på våra myndigheter som tänker som ledamoten Gudrun Nordborg. De är rädda för att det ska vara diskriminerande att ta upp dessa frågor. De är rädda för att peka ut, så i stället tvingas barnen bli kvar i utsatthet, ensamhet och maktlöshet. Det oroar mig.

Jag oroar mig för alla de barn jag mött som könsstympades i hemlandet innan de kom till Sverige och som har svårt att kissa och enorma smärtor under menstruationen och som i samband med könsstympningen fick lära sig att hålla tyst om ingreppet. Det är ett annat sätt att kontrollera kravet på flickors oskuld.

Jag oroar mig för att dessa barn lider i ensamhet och inte har någon som ställer frågor. I vissa lägen söker dessa barn vård. När barn bryter armen i skolan körs de till sjukhus och får utan tvekan armen gipsad. Men när barn söker vård för att de lider av konsekvenser av könsstympning, såsom var och blod i buken, ges de inte den vård de behöver och har rätt till utan ombeds gå hem och prata med mamma och pappa om det. Det här beror på att det finns en enorm rädsla i vårt land för att verkligen stå på utsatta barns sida.

Det finns människor som är ännu värre, reaktionära krafter som tagit sig in på skolor, socialkontor och myndigheter och kämpar för att upprätthålla dessa normer och värderingar. När vi tar upp dessa frågor är de snabba på att påpeka att det är en rasistisk diskurs.

I Sverige är vi rädda. Vi står upp för barns, kvinnors och hbtq-personers rättigheter så länge ingen ifrågasätter dessa rättigheter. Men när de ifrågasätts börjar vi vackla och backar i stället för att ta ett steg fram.

Sedan en tid drivs det kampanjer mot socialtjänsten där man för att vilseleda människor säger att socialtjänsten kidnappar barn. I själva verket har många barn under lång tid försökt förmedla sin utsatthet utan att samhället reagerar. Det är så många barn som borde omhändertas på grundval av att familjen kräver lydnad och kontroll. Så fort dessa barn försöker åtnjuta sina grundläggande fri- och rättigheter utsätts de för systematiskt våld, förs ut ur landet, tvingas in i äktenskap och fråntas rätten till sitt liv. Detta oroar mig.

Jag oroar mig för att vi i Sverige betraktar, bedömer och behandlar barn med olika måttstockar för att vi är så rädda för att ta ställning i de mest grundläggande frågorna.

Jag oroar mig för att vi har en extremt stark föräldrarätt där barn behöver bevisa så otroligt mycket innan de blir tagna på allvar. Vi måste våga utmana denna föräldrarätt och börja prata om föräldrars skyldigheter och ansvar. Vi måste ha tidiga insatser där vi tydligt markerar vad barn har rätt till och vad barn ska skyddas från enligt vår lagstiftning.

Barn ska få information om sina rättigheter, och vi ska se till att vårdnadshavare behärskar svenska språket så att fruktansvärda kampanjer inte påverkar dem. De ska själva kunna ta till sig information och veta att i Sverige är socialtjänsten till för att skydda och stödja och att det är dit man vänder sig om man har behov av insatser. Socialtjänsten kidnappar inte barn.

Jag oroar mig också för att vi under en tid har haft en politisk korrekthet i vårt land där vi har gått ifrån att uttrycka att det finns de här olika bilderna. Därför tackar jag ledamoten Gudrun Nordborg, som åter sätter ljuset på att vi tänker och ser olika på detta. Men under tiden vi gör det och i vår iver att älska lika lider barn, och det är fruktansvärt fel. Det innebär inte att man ska gradera.

Inom sjukvården måste man ta reda på om en person har en hjärntumör eller en hjärnblödning. Båda är lika allvarliga men måste behandlas på olika sätt för att personen ska återfå sitt liv och sin frihet. Likadant är det med en våldsutsatt person.

Jag tänker att det enklaste vi i kammaren kan göra är att stifta lagar; det svåraste är att se till att de efterlevs.

Vi har under den här perioden fått till ett barnäktenskapsbrott, möjligheten att utfärda utreseförbud och att hedersmotiv ska vara en straffskärpningsgrund. Vi lägger i dag fram förslag om ett hedersbrott där upprepade handlingar som kränker individens integritet och självkänsla ska kunna ge ett högre straffvärde.

Men vi ser inte till att använda lagstiftningen. Det beror på att det saknas kunskap. Jag vill tänka väl. Det måste vara så att Vänsterpartiet saknar kunskap och förståelse om det sammanhang som offren lever i. Annars skulle man inte uttrycka sig på det här viset. Så länge vi inte har kunskap och förståelse spelar det inte så stor roll vilka lagar vi stiftar. Vi måste våga ta ställning.

Det handlar definitivt om att socialsekreterare måste få stöd. När kampanjen pågår måste vi se till hur vi från nationellt håll kan organisera och strukturera det på ett annat sätt när socialsekreterare är i behov av det. Det kommunala självstyret råder självklart.

Min oro är att det just nu finns många barn som lider och är i behov av modiga personer. Min oro är, som ledamoten från Socialdemokraterna Maria Strömkvist sa, att det har gått ut uppdrag till nationella myndigheter. Det är bra, men även där saknas det kunskap.

Det är ungefär som att man skulle utveckla en medicin mot en allvarlig sjukdom. Sedan ger man det uppdraget till en forskare som inte har en aning om vad den håller på med. Vi måste inse att kunskapsnivån generellt sett i vårt land är för låg. Det gäller i synnerhet kunskapsnivån om vad det faktiskt innebär.

Jag kommer aldrig att ge mig. Jag är med på alla förändringar. Jag är glad för att vi har kommit ett steg på vägen. Jag ställer mig bakom våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 7.

Det är otroligt viktigt att förstå att skälet till att människor hamnar i en fruktansvärd miljö är att de vill åtnjuta sina rättigheter. Kontrollen räckte inte. Menar vi allvar med att vi ska stödja barn måste också insatserna börja mycket tidigare.

Herr talman! Jag beundrar ledamoten Juno Bloms engagemang. Jag vet att du har jättestor kompetens, Juno Blom. Jag har också haft förmånen att ha fått arbeta tillsammans med dig i projekt om dessa svåra frågor.

Jag är helt ense med dig om att det svenska samhället saknar kompetens. Det fattas våldskompetenser på många håll och kanter. Det gäller också kompetenser som gör att man kan se att det finns olika typer av våld och olika kontexter där våldet förekommer som man måste angripa på delvis olika sätt och ibland helt olika sätt.

Sedan tycker jag inte att jag som person eller vänsterpartist är ett typexempel på detta. Det är komplexa frågor som vi måste driva framåt. Lagstiftningen är ett exempel. Där tror jag att det betyder väldigt mycket hur bra lagstiftning vi lyckas leverera. Går den att tillämpa, och blir den bra när vi tillämpar den? Det är vårt ansvar här och nu.

Jag efterlyser också att man följer upp med kompetensutvecklingar. Där tror jag att vi är ense. Det gäller också att markera barnperspektiven. Det brister i många fall för barn, och inte minst när barn är involverade i våld.

Du pekar på föräldramakten som är väldigt stark i Sverige. Kan du peka på ytterligare exempel på sådant som vi borde göra nu enligt din mening för att lyfta fram de här frågorna starkare?

Herr talman! Tack, ledamoten Gudrun Nordborg! Jag tror att det är så här: Jag har insett att politik väldigt mycket handlar om att när vi kan säga skarpa saker får det uppmärksamhet. Den stora utmaningen är ställningstagandet. Ställningstagandet bygger på förståelse för sammanhanget som de utsatta lever i.

Ledamoten Louise Meijer var inne på att man inte får blanda äpplen och päron. Jag håller med om det. Det finns otroligt mycket som är gemensamt. Det handlar om fysiskt våld, psykiskt våld, kontroll och makt. Jag menar att den våldsutsatta kvinna som blir söndersparkad av sin man i hemmet inte ligger och tänker att det är för väl att det inte är ett kollektiv som ligger bakom det.

Om man inte förstår det som skiljer sig åt tillräckligt väl kommer heller inte insatserna att möta på rätt sätt. Jag tror att det finns en rädsla. Jag liksom många känner också en oro för att främlingsfientliga krafter kidnappar frågor för att visa på att vissa grupper beter sig på ett särskilt sätt. Det måste vi hela tiden ha med i beaktande.

Men det är inte samma sak som att vi av den anledningen ska göra snömos av våld så att ingen riktigt förstår vad man ska göra. Man kan se på vad som har skett i praktiken. Senast i går till exempel pratade jag med företrädare för en kommun som bad om hjälp. De skulle driva de här frågorna.

De ser kopplingen mellan gängkriminalitet, hedersvåld och våldsbejakande extremism. Då svarar rektorer: Öppna inte Pandoras ask. Vi fixar inte det. Vi har så gigantiskt stora problem, och vi vet inte riktigt hur vi ska fånga dem.

Om det är så att barn ska känna förtroende för vuxenvärlden för att berätta om sin utsatthet måste de också känna att den som får informationen hanterar den på rätt sätt. När det gäller hedersvåld finns det mekanismer som kan försätta barn i en större fara om man inte har förståelse för hur man ska hantera det. Det måste vi våga prata om.

Herr talman! Jag är helt enig med ledamoten Juno Blom om att vi måste våga ta ställning och våga stå på barnens sida. Där tror jag att väldigt många vuxna blir superoroliga bara de kommer i närheten av våld. Jag inser också att den oron kan bli ännu större om det handlar om våld i hederns namn.

Oavsett det måste vi ändå ha våldskompetens, försöka att analysera ordentligt och se vad det innebär i de olika sammanhangen. Vilka verktyg har jag, och vad måste jag vara extra försiktig med så att jag verkligen skyddar barnet och inte hjälper en förövare eller flera förövare att fortsätta?

Jag kan tycka att det går oerhört långsamt när vi hanterar de här frågorna. Vi hade kvinnofridsreformerna i slutet på 90-talet. Man satsade mycket på utbildningar och sådant. Sedan har det klingat av. Vi måste hela tiden fortbilda egentligen hela samhället. Frågor om våld ingår inte i grundutbildningar för de professioner som ska möta problematiken. Det gäller oavsett om det handlar om skola, vård, juridiken eller rättsväsendet.

Nu håller vi på att kugga upp det lite grann. Det ska in i grundutbildningarna. Det är också jättemycket begärt att allmänheten ska kunna mycket om detta. Vi är för rädda för våldet och att våga möta det på riktigt. Där är jag helt ense med ledamoten Juno Blom.

Vi måste våga argumentera. Jag är fortsatt inne på att vi inte ska bygga på diskriminerande åtgärder. Vi måste också våga se det som många är väldigt rädda för, problematiken i det svenska samhället från början. Det är med och bygger hinder för att vi ska se kontexten kring det hedersrelaterade våldet.

Herr talman! Tack, ledamoten Gudrun Nordborg!

För mig blir det sista ledamoten Nordborg säger helt obegripligt, att rädslan för att peka ut skulle riskera diskriminering. Jag vill säga att det är diskriminerande.

Jag har en dotter som hoppade av juristprogrammet. Om jag hade fört henne till Somalia eller Irak som bestraffning för att hon inte gjorde som jag sa skulle hela samhället reagera. Men de här barnen saknas inte.

Försäkringskassan kom med en rapport som visar på att det är 10 000 barn som är skolpliktiga som inte finns i Sverige. Det var utifrån att man tittade på fusk med välfärdens pengar. Jag säger inte att 10 000 barn befinner sig i ett barnäktenskap. Men jag är djupt förvånad över att den här rapporten inte har fått en större synlighet och att man inte har debatterat den. Var är de här barnen någonstans, och vad är de utsatta för?

Min stora oro är att vi systematiskt diskriminerar barn från andra delar av världen för att vi inte vågar se den utsatthet de har. Barn går omkring och är könsstympade och kan inte kissa, och jag är orolig för att Vänsterpartiet inte oroar sig varje dag för det. För det gör jag - jag känner en panik när jag tänker på att det finns barn som lider så fruktansvärt i sin ensamhet.

Barn tvingas in i barnäktenskap och blir systematiskt våldtagna på bröllopsnatten och därefter. Jag har varit med om ärenden där en flicka grät förtvivlat. Hon giftes bort som 16-åring, och hon ringde efter pappan för att mannen inte kunde genomföra samlaget, våldtäkten, på bröllopsnatten. Pappan kom dit och band fast flickan. Detta var på grundval av att hon hade skojat och skrattat med en klasskompis i skolan.

Det här är fruktansvärt. Det sker i Sverige, och det är våra barn och vårt problem. Om vi inte ser skillnaderna kommer de här barnen att fortsätta att lida i sin ensamhet.

Herr talman! År 1998 infördes en ny brottsrubricering - grov kvinnofridskränkning. Det var en viktig feministisk landvinning. Det våld som drabbar kvinnor i nära relationer består ofta av upprepade kränkningar. Det är brott som inte alltid har högt straffvärde men som tillsammans innebär en grov kränkning.

Lagstiftarna såg patriarkala mönster bakom våldet, och man stiftade lagar för att komma åt detta kvinnoförtryck. Det var kvinnorörelsen som drev fram kraven på lagstiftningen med den nya brottsrubriceringen.

År 1998 var hedersförtrycket inte ens något som debatterades här i Sveriges riksdag. Men under de senaste åren har den svenska offentligheten haft stormiga debatter om hedersfrågorna. Det har funnits, och finns, de som förnekar förtrycket. Andra har relativiserat det, och det hör vi hela tiden. En del har sagt att det bara spelar rasister i händerna att lyfta hedersfrågorna. Ytterligare några har sagt att hedersförtryck egentligen är samma sak som annat våld mot kvinnor och att det därför inte behövs nya lagar; vi hörde det nyss här. Några har använt hedersvåldet som ursäkt för sin främlingsfientlighet i stället för att lyssna på de utsatta kvinnorna.

Men vi är många förortsfeminister som har drivit på och gått i bräschen för denna viktiga feministiska och antirastiska kamp. Vi har tagit fajten även när det har varit motvind.

Herr talman! Det är regeringen som lägger fram sin proposition, men det är modiga kvinnoaktivister som har gjort att vi i dag här i kammaren har ett förslag att debattera och ställa oss bakom. I dag ska vi alla som kämpat sträcka på ryggen och vara stolta!

Herr talman! Det nya förslaget om brottsrubriceringen hedersförtryck har ett liknande syfte som det om grov kvinnofridskränkning. Det handlar om att se mönster och strukturer. Hedersförtrycket uppehålls av normer och av en kultur. Det är inte bara ofredande, ringa misshandel etcetera. All denna brottslighet är en del av något större. Nu, äntligen, kan vi också få detta uttryckt i lagtext.

De senaste åren har riksdagen kunnat besluta om nya viktiga verktyg för att bekämpa hedersförtryck. I brottsbalken finns brottsrubriceringar om tvångsäktenskap, vilseledande till äktenskapsresa och barnäktenskapsbrott. De finns redan i lagen.

Hedersmotiv blir nu en särskild straffskärpningsgrund. Samhället har möjlighet att tillfälligt belägga barn med utreseförbud om de hotas att föras utomlands för att giftas bort eller könsstympas. Ytterligare viktiga förslag för att komma åt så kallade oskuldsoperationer och oskuldsintyg förbereds i Regeringskansliet. Kampen för alla kvinnors och barns rättigheter lämnar spår i lagbokens brottsbalk.

Efter sommararens regeringskris föll januariavtalet. Inför statsministeromröstningen var jag angelägen om att få garantier för att regeringen fortfarande skulle lägga fram ett förslag om denna nya brottsrubricering. Jag vill tacka justitieminister Morgan Johansson för att han har hållit sitt löfte. Den förortsfeministiska organisation som jag är ordförande för, Varken hora eller kuvad, har också varit remissinstans för detta lagförslag.

Det är en viktig signal att riksdagen just i frågor som gäller samhällets mest utsatta, de som drabbas av hedersförtrycket, kan fatta beslut i stor enighet. Det är därför anmärkningsvärt - och viktigt att för framtida kvinnohistoriker få fört till riksdagens protokoll - att Vänsterpartiet återigen vill sätta käppar i hjulet för arbetet mot hedersförtryck.

I augusti 2019 höll Vänsterpartiet en presskonferens här i Riksdagshuset som var helt ägnad åt att ta heder och ära av mig. Partisekreteraren förklarade att om man bara fick mig utkastad skulle partiet "framstå som tydligare mot hedersvåld än hittills". Jag hade naturligtvis då redan meddelat medierna att jag skulle lämna partiet.

Så hur gick det med den utlovade tydligheten? Våren 2020 antog riksdagen förändringar i socialtjänstlagen som gjorde det möjligt att skydda barn genom tillfälligt utreseförbud. Trots att Vänsterpartiets dåvarande ordförande hade varit ute i medierna och sagt att man skulle stödja lagförslaget gjorde man tvärtom här i riksdagen. Som enda parti reserverade sig Vänsterpartiet mot reformen i justitieutskottet.

Med stöd av de nya paragraferna i socialtjänstlagen har många barn hindrats från att föras ut ur landet. Jag vill inte ens tänka på hur deras liv hade sett ut om Vänsterpartiet hade fått sin vilja igenom och hindrat lagförslaget.

Herr talman! Nu vill partiet återigen ställa sig i vägen för arbetet mot hedersrelaterad brottslighet. Redan förra mandatperioden protesterade Vänsterpartiet i riksdagen mot den särskilda brottsrubriceringen hedersförtryck. Man var rädd att detta skulle leda till att "det enbart blir personer från en viss kultur som misstänks". Nu klagar man på att lagförslaget inte är tillräckligt generellt.

Men förslaget om grov kvinnofridskränkning var inte heller generellt, helt enkelt för att det tog sikte på de kränkningar som just kvinnor utsätts för i nära relationer. Förslaget om en brottsrubricering för hedersförtryck har inte som syfte att vara generellt. Det tar sikte på det specifika hedersförtrycket. Återigen, herr talman, sviker Vänsterpartiet de mest utsatta kvinnorna och flickebarnen med utländsk bakgrund.

Jag hade bara varit i Sverige i sju månader när jag på första maj i Västerås 1993 blev medlem i Vänsterpartiet. Det var ett parti som jag förväntade mig skulle arbeta för att den svenska jämställdheten skulle gälla alla. Den skulle omfatta även oss som har flytt från krig, diktatur och religiöst förtryck.

Jag mötte dessa kvinnor när jag lärde mig svenska på sfi. Som socialarbetare i Stockholms olika utsatta förorter fick jag också ständigt larm om förtrycket som dessa flickor, kvinnor och hbtq-personer utsattes för av familj och släkt.

Det handlar om att kränkas, att kallas för oren och att utsättas för ständiga hot. Det handlar om att bli inlåst och att ständigt övervakas av någon släkting eller av en gps. Det handlar om att tvingas täcka sig och att ta emot de tillrättavisande slagen.

Herr talman! Vi kallar detta vardagsheder därför att det är vardag för hundratals kvinnor och barn i Sverige. Jag möter dem varje dag och varje vecka. Jag blir ständigt kontaktad av hedersutsatta som vill veta hur man får hjälp av samhället. Det är denna vardagsheder som den nya brottsrubriceringen tar sikte på.

Herr talman! Avslutningsvis - det är snart första maj igen. De ord som jag hörde då är fortfarande lika viktiga: solidaritet, systerskap och en jämställdhet som gäller alla i Sverige.

De flesta i Sverige slipper tack och lov att leva med vardagshedern. Men vi har alla ansvar för att ta kampen för de förtrycktas rättigheter. Den kampen har jag tagit. Det har alltid känts och känns meningsfullt. Ibland är det svårt. Ibland är det inte enkelt. Men låt oss göra det så enkelt som att trycka på en grön knapp och låta bli att skriva en utskottsreservation.

Herr talman! Ledamoten Amineh Kakabaveh! Jag beundrar ditt engagemang.

Jag vill bemöta några saker som sas i ledamotens anförande. När beslutet om utreseförbudet fattades satt jag inte i riksdagen, men jag har kollat upp texterna. Vänsterpartiet hade en önskan om att förtydliga kriterierna, så att man verkligen visste vad man gjorde. Jag tror att vi alla nu är glada över att utreseförbudet blev möjligt. Jag har själv varit med om att det har haft stor effekt och har fått avgörande betydelse. Med det sagt kan vi kanske lägga den historien lite bakom oss.

Det vi har framför oss nu är frågan om Vänsterpartiet tillsammans med flera rättsinstanser har något rätt i bedömningen att det här nya brottet riskerar att bli diskriminerande. Ledamoten Kakabaveh jämför det med kvinnofridsbrottet, och det är generellt för alla kvinnor.

Vi kan möjligen säga att hederskränkningen blir generell för allt som sker i hederns namn. Men om vi verkligen vill komma åt det kollektiva förtryck och våld som pågår också i andra grupper undrar jag om vi inte måste erkänna att det här blir en skiljelinje; det finns inte ett totalt systerskap där vi inkluderar alla kvinnor och barn som utsätts för kollektiva normer och som bestraffas för att de inte lever efter en gängkriminalitets eller en religiös grupps koder.

Ska vi stanna där, eller ligger det någonting i den kritiken?

Herr talman! Välkommen, ledamoten! Det är första gången vi debatterar här. Jag tvivlar inte alls på ditt engagemang, men samtidigt representerar du ett parti som faktiskt reserverade sig mot förslaget i betänkandet. Det kan man inte bortse från. Tack och lov stod riksdagen ändå bakom det. Det blev en lag, och vi har räddat många barn.

Vänsterpartiet hittar alltid ursäkter. För några år sedan föreslog ni en krånglig lösning för att ändra rekvisiten för grov kvinnofridskränkning. Vänsterpartiet letar alltid upp remissyttranden som ni kan gömma er bakom för att slippa tala om heder.

I talarstolen i dag sa ledamoten flera gånger "den så kallade hedern". Ni säger det inte ens, trots att det drabbar hundratusentals barn, unga, kvinnor och hbtq-personer i världen. Hundratusentals barn gifts bort eller könsstympas i 33 olika länder varje år. Det är inte bara diskriminerande. Redan 2005 sa Kofi Annan att hedersförtrycket i världen var generellt.

Jag visste inte var på kartan Sverige låg när jag var liten och utsatt. Då fanns det inte någon svensk vit person som skulle kränka min heder eller religion i Kurdistan. Vi måste förstå. Jag håller med föregående talare, Juno Blom, om att man måste ha förståelse för att kunna hävda saken här. Därför tycker jag att man bara vill gömma sig bakom olika påhitt i stället för att tala sakligt.

Herr talman! Jag vill hävda att jag inte gömmer mig. Jag hävdar också att jag pratar tydligt om våld i hederns namn. Men jag sätter in det i en kontext. Jag ser att det sker i ett visst sammanhang. Det finns också andra former av våld som sker i liknande sammanhang, och det finns det som kanske är helt annorlunda. Jag vill dock inte påstå att Vänsterpartiet bromsar eller sätter käppar i hjulet. Vi ser seriöst på en problematik.

Jag är också jurist, och jag vill att lagstiftningen ska ha bäring och att den ska bygga på generella principer. Här i riksdagen stiftar vi den lagstiftning vi önskar ha. Juridik är egentligen frusen politik. Men det krävs bra politik för att det ska bli bra juridik. Och i övergången måste det finnas respekt för en del juridiska principer, bland annat om generalitet, så att det inte slår helt fel.

Jag vill värja mig där och säga att Vänsterpartiet vill agera mot alla former av våld och förtryck, inklusive våld i hederns namn. Jag tror faktiskt att jag var väldigt tydlig med det i talarstolen också.

Herr talman! Ledamoten! Nej, man vill faktiskt inte prata om det generellt. När man pratar om det generellt tappar man det. Då sviker man igen kvinnor, flickor, hbtq-personer och även små pojkar, som är både offer och förövare i hederskulturen.

Ett särskilt brott för hedersförtryck

Ordet heder finns redan i dag i brottsbalken som straffskärpningsgrund. Denna straffskärpningsgrund har domstolarna kunnat tillämpa. Jag vet inte vad Vänsterpartiet vill egentligen.

Sedan säger ledamoten att hon alltid har stått upp för det här. När hon jobbade på Brottsoffermyndigheten intervjuades hon i P1 2004, och så fort ordet "heder" kom upp sa hon att hon inte ville diskutera ämnet och att det handlade om svenska kvinnor. Hon sa: Vi får inte bygga upp ett tänkande om vi och dom. Så sa hon även nyss i talarstolen. Hon var visserligen inte i riksdagen 2020 men framförde samma sak nyss i talarstolen.

Så här låter det alltid från ledande vänsterpartister. När partiordföranden var ung anklagade hon alla som satsade på kartläggningar och sa att det handlade om gigantiska resurser. Den ekonomisk-politiske talespersonen Ali Esbati sa efter att Fadime Sahindal mördats att det var "ett i grunden rasistiskt synsätt" och krävde dåvarande integrationsministerns avgång med omedelbar verkan på grund av den här debatten. Och den fortsätter än i dag i talarstolen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Nya verktyg mot gängkriminaliteten