Arbetsplenum - Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete - 2022-04-21

Fru talman! I dag ska vi debattera Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete. Suicid är ett folkhälsoproblem som bör betraktas och angripas från flera perspektiv. Suicid är en mänsklig tragedi som inte bara drabbar offren utan också innebär ett stort lidande för närstående och anhöriga.

Utöver närstående och anhöriga drabbas också personer som bevittnar suicid, till exempel i trafiken, i hälso- och sjukvården eller på annan allmän plats. En suicidhandling är den yttersta konsekvensen av ett svårt lidande som har drabbat den enskilda individen. Lidandet kan till exempel vara i form av psykiska eller somatiska sjukdomar. Det kan också vara svåra livskriser, som konflikter i familjen, erfarenheter av mobbning, ekonomiska svårigheter, arbetslöshet eller andra stressande livshändelser och omständigheter som kan leda till hopplöshet och depression.

Livskriser kan hända oss alla, men ingen människa ska behöva hamna i en sådan utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen.

Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Sedan 2016 har regeringen mer än fördubblat de medel som riktas till insatser inom området psykisk hälsa och suicidprevention - från 1 miljard kronor till 2,2 miljarder kronor i år, 2022. Merparten av dessa medel fördelas till kommuner och regioner för att stärka och utveckla arbetet inom området, och för tredje året i rad riktar regeringen särskilda medel till regioner och kommuner för att arbeta specifikt med suicidprevention. Flera regioner vittnar om vilken förstärkning det har varit, inte minst min egen region Sörmland.

Detta gäller även kraftig förstärkning av medel till civilsamhällets organisationer för arbete med att främja psykisk hälsa samt förebygga psykisk ohälsa och suicid. Det rör sig om medel till Självmordslinjen och andra stödlinjer, till chattverksamheter och till samtalsgrupper för både efterlevande och överlevande. Dessa organisationer gör dagligen ett ovärderligt jobb i det suicidpreventiva arbetet.

Det har tagits flera viktiga steg för att stärka arbetet med suicidprevention. Det betyder inte att vi socialdemokrater är nöjda utan att arbetet fortsätter med oförminskad kraft. Riksrevisionens rapport visar att insatserna behöver fortsätta att stärkas och att det suicidpreventiva arbetet behöver fortsätta att prioriteras och komma ännu högre upp på dagordningen. Riksrevisionens sammanställda iakttagelser och rekommendationer framkommer i en rapport som hörsammats av regeringen.

Fru talman! Jag tänker kort nämna dessa rekommendationer.

Den första innebär att en nationell styrning av det suicidpreventiva arbetet bör vara utformat så att insatserna leder till konkreta och varaktiga resultat. En viktig del i det arbetet är att myndigheter får tydliga och långsiktiga uppdrag. Därför har regeringen vänt sig till ett tjugotal myndigheter, och jag vill särskilt understryka att MSB är inkluderat. Räddningstjänsten är en viktig pusselbit i det lokala suicidpreventiva arbetet. Myndigheterna ska inkomma med ett underlag inför att en ny strategi ska tas fram.

Den andra rekommendationen från Riksrevisionen till regeringen gäller Trafikverkets halveringsmål för omkomna på statliga järnvägar för perioden 2010-2020. Flertalet fall handlar om suicid, och antalet har varit oförändrat under perioden - vilket inte är acceptabelt. Regeringen fattade trots avsaknaden av resultat ett nytt beslut 2020 om ett halveringsmål för samtliga trafikslag fram till 2030. Det är en ambitiös och nödvändig höjning av regeringen på myndigheten.

Den tredje och sista rekommendationen från Riksrevisionen handlar om att regeringen ska ta initiativ till en nationell enhetlig hantering av inkommande samtal som rör hot om suicid via larmnummer 112. Rörande den frågan har regeringen valt att fortsätta att arbeta för att upprätthålla SOS Alarms verksamhet och förmåga att säkerställa en säker och effektiv hantering av nödsamtal. Dessutom har regeringen gett i uppdrag att inrätta en nationell stödlinje som riktar sig till personer med psykisk ohälsa samt anhöriga och närstående, som redan har redovisats för Socialdepartementet och nu bereds i Regeringskansliet.

Avslutningsvis, fru talman: Nästan 1 500 personer per år tar sitt liv. Det är 4 personer om dagen.

Varje människa som dör i suicid är ett misslyckande av samhället och en stor mänsklig tragedi, inte minst för de anhöriga. Staten ska göra allt den kan, men vi bär alla ett ansvar för vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska vara mot varandra - att vi ser varandra, att vi aldrig underskattar ett "hej" eller en fråga om hur någon faktiskt mår. Det kan både du och jag göra, fru talman.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Fru talman! I dag debatterar vi som sagt Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete. Syftet med Riksrevisionens granskning har varit att ta reda på om statens insatser är effektiva för att stärka det suicidpreventiva arbetet. Det är en viktig granskning och en viktig rapport.

Suicid är ett folkhälsoproblem. Så många som 13 procent av befolkningen uppger att de har haft suicidtankar någon gång i livet. Årligen avlider tyvärr cirka 1 200 personer till följd av suicid i Sverige. Förutom förlust av människoliv finns det bakom varje suicid en mamma, en pappa, syskon, anhöriga och vänner som alla drabbas och riskerar omfattande psykiskt lidande och försämrad hälsa.

Riksrevisionen bedömer att regeringen under lång tid inte har varit aktiv i styrningen av det suicidpreventiva arbetet. Den nationella styrningen av det suicidpreventiva arbetet bör vara utformad så att de gjorda insatserna medför konkreta och varaktiga resultat. En viktig del i det arbetet är att myndigheter får tydliga och långsiktiga uppdrag. Detta ställer krav på regeringens förmåga att styra. Granskningsrapporten visar emellertid att styrningen inte har varit aktiv.

Regeringen skriver att man välkomnar Riksrevisionens granskning. Men i själva verket konstaterar regeringen tyvärr som vanligt att den kritik som Riksrevisionen för fram i form av slutsatser och rekommendationer är onödig eftersom allt nödvändigt arbete redan pågår i Regeringskansliet. Trots att Riksrevisionens slutsatser är mycket konkreta och dess rekommendationer användbara väljer regeringen att se behandlingen av granskningsrapporten som avslutad och anser att den inte behöver följas upp. Det är beklagligt.

Det är dock glädjande att utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen från bland annat Moderaterna - att regeringen i enlighet med Riksrevisionens rekommendation ska ta initiativ till en nationell enhetlig hantering av inkommande samtal som avser hot om suicid via larmnumret 112. Detta för att förbättra möjligheterna att akut hjälpa dem som överväger självmord och underlätta för blåljusverksamheter att fatta snabba beslut vid uttryckning. Räddningstjänstens verksamhet är viktig för det lokala suicidförebyggande arbetet.

Av Riksrevisionens granskning framgår att kommuner har olika förutsättningar för att arbeta operativt och förebyggande med suicidprevention. Granskningen visar att det saknas en enhetlig nationell hantering av samtal till 112 som rör hot om suicid. Det har betydelse för både individen och samhället att ha en enhetlig hantering av larmsamtal som rör hot om suicid. En enhetlig hantering kan ha inverkan på hur ärendena slutar.

Moderaterna föreslår även att Riksrevisionens rekommendationer till regering och myndigheter genomförs. Det handlar om behovet av att metodiskt stärka det nationella suicidpreventiva arbetet.

Riksrevisionens samlade bedömning i granskningsrapporten visar att statens arbete med suicidprevention inte är tillräckligt effektivt. Åtgärder som föreslås handlar bland annat om vikten av att i vården följa upp suicidhändelser i syfte att bidra till vårdverksamheters patientsäkerhetsarbete och därmed öka lärandet. De handlar även om att säkerställa ett förbättrat stöd gällande kunskap inom suicidprevention. Ett sätt att bidra till ett förbättrat stöd är att se till att kunskapsstöden som tas fram är konkreta, användbara och tillgängliga för verksamheter som arbetar med suicidprevention.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

I samband med det yrkar jag bifall till Moderaternas reservation 2, där vi lyfter fram detta.

Fru talman! Det nationella suicidpreventiva arbetet ska utvecklas och förbättras. Varje år dör i genomsnitt 22 barn under 18 år i suicid i vårt land, och enligt ett nytt faktablad hade mer än vart tredje besökt barn- och ungdomspsykiatrin året före dödsfallet. Det visar att stor vikt behöver läggas vid att identifiera och följa upp barn med suicidrisk även efter avslutad behandling samt vid ett brett arbete för att förebygga suicid bland barn. Det nationella suicidpreventiva arbetet ska utvecklas och förbättras. Barns trygghet och psykiska hälsa ska stärkas.

Alla barn och unga har rätt att känna sig trygga. Den tryggheten växer sig stark såväl av att det finns tillit till den egna familjen som av att samhället bidrar till att alla barn och unga ges rimliga och trygga uppväxtvillkor. Detta är Moderaternas riktning och strävan. Allt annat vore att ha för låga ambitioner.

Barnens rätt i samhället, Bris, driver Sveriges nationella stödlinje för barn och unga. Bris visar i sin årsrapport att våld har blivit en del av våra barns vardag. Bris visar tydligt att det finns ett samband mellan att som barn utsättas för våld i hemmet och att bära på självmordstankar eller till och med försöka ta sitt liv.

Det framgår vidare att Bris förra året tog emot över 9 000 samtal från barn som sökt stöd och hjälp eftersom de drabbats av hot om våld, våld, övergrepp och kränkningar. Bris har en betydande roll i samhället, och Moderaterna anser att staten behöver ta ett långsiktigt ansvar för att stödlinjerna ska kunna ha öppet dygnet runt.

Det krävs nationellt ansvarstagande, styrning och samordning av samarbetet mellan socialtjänsten, polisen, skolan, psykiatrin, vården och den ideella sektorn gällande stöd och behandling för barn som utsatts för hot om våld, våld eller övergrepp i syfte att stärka det suicidpreventiva arbetet. Moderaterna menar att här behöver en nationell handlingsplan tas fram och genomföras.

Avslutningsvis, fru talman: staten behöver ta ett mer aktivt ansvar för styrningen av det nationella suicidpreventiva arbetet.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete.

Sverigedemokraterna delar Riksrevisionens samlade bedömning att statens arbete med suicidprevention inte har varit tillräckligt effektivt. Det finns givetvis flera skäl till det.

En av orsakerna till Riksrevisionens bedömning är det faktum att nollvisionen för suicid som antogs av Sveriges riksdag 2008, alltså för så länge som 14 år sedan, inte har haft någon effekt. Antalet självmord har under de senaste 20 åren legat på samma nivå, det vill säga omkring 1 500 självmord per år. Trots detta har ambitionerna för det statliga suicidpreventiva arbetet varit anmärkningsvärt låga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Om vi jämför arbetet med nollvisionen för suicid och arbetet med nollvisionen för dödsfall i trafiken kan vi se tydliga skillnader. Även om självmord och dödsfall i trafiken inte är samma sak är det en relevant jämförelse att göra. Arbetet med nollvisionen för dödsfall i trafiken har varit mycket framgångsrikt, till skillnad från vad vi kunnat se vad gäller arbetet med nollvisionen för suicid.

Den stora avgörande skillnaden mellan arbetet med nollvisionen för suicid och nollvisionen för dödsfall i trafiken är åtgärder som är seriösa, konkreta och långsiktiga. Även forskning, uppföljning och utvärdering och inte minst kraftiga ekonomiska tillskott kan räknas som helt avgörande insatser.

I jämförelse har satsningarna på det suicidpreventiva arbetet varit försvinnande små. Konkreta mål för en minskning av antalet självmord har inte heller satts upp. Det som Riksrevisionen framför om avsaknaden av verkningsfulla insatser när det gäller statens suicidpreventiva arbete är därför ingen överraskning.

Fru talman! Sverigedemokraterna driver tydligt på för att förbättra det nationella suicidpreventiva arbetet eftersom vi menar att det krävs reella krafttag för att få till en verklig förändring. Låt mig därför ta upp några relevanta delar.

Först och främst behöver vi tillsätta en nationell samordnare med ett samlat ansvar för det suicidpreventiva arbetet i hela landet. Genom en nationell samordnare kan det suicidpreventiva arbetet struktureras, och arbetet med nollvisionen för suicid kan konkretiseras genom ett tydligare ansvar.

I Riksrevisionens rapport framgår det att den nationella styrningen av det suicidpreventiva arbetet bör utformas på ett sådant sätt att insatserna ger konkreta och varaktiga resultat. Dessutom betonas vikten av tydliga och långsiktiga uppdrag till myndigheter.

Det är viktigt att poängtera det faktum att suicid är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa och att det finns ett tydligt samband mellan psykisk ohälsa och självmord. Av den anledningen menar vi, helt i linje med vad som framgår av rapporten, att frågan måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv och genom att vi arbetar fram en långsiktig nationell strategi för det fortsatta arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention. Det är utifrån detta betydligt bredare perspektiv som vi behöver se över det statliga styret och skapa nya strukturer för att förbättra samarbetet mellan departement, myndigheter och andra relevanta aktörer.

För att de insatser som vi tar beslut om här i Sveriges riksdag ska ge goda effekter behöver de vara långsiktiga. Tillfälliga tillskott och insatser som förändras från en budget till en annan ger inga varaktiga resultat. Därför efterfrågar Sverigedemokraterna en långsiktig plan som grundar sig i en bred politisk enighet - en plan som vi menar ska beredas av en nationell kommitté där samtliga riksdagspartier ingår, liksom representanter från professionen och annan lämplig expertis på området. Vi vill se en nationell strategi som gör skillnad för det politiska arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention, och detta har vi också drivit på för i flera år.

Fru talman! Riksrevisionen lämnar i sin rapport en rekommendation avsedd för Inspektionen för vård och omsorg om att följa upp suicidhändelser i vårdverksamheter på en aggregerad nivå.

Anmälningsplikten efter suicid avskaffades den 1 september 2017. Innan dess var det obligatoriskt att göra en anmälan till Ivo för utomstående utredning enligt lex Maria. Sverigedemokraterna har arbetat för ett återinförande av anmälningsplikten inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten vid suicid. Att anmälningsplikten avskaffades är enligt vår mening minst sagt anmärkningsvärt. Det innebär i praktiken att möjligheten till lärande kraftigt försämras och att patientsäkerheten påverkas negativt. Regeringen uppvisar dessvärre en direkt passiv hållning i den här frågan, vilket vi ser som väldigt problematiskt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Fru talman! Det är glädjande att socialutskottet nu riktar ett tillkännagivande till regeringen om en nationell enhetlig hantering av inkommande samtal till nödnumret 112 i fall där det rör sig om hot om suicid. Detta är ett förslag som grundar sig i det yrkande som vi lyft i vår följdmotion, och vi är glada för att fler partier ser behovet av att verka för att förbättra SOS Alarms verksamhet när det gäller hanteringen av samtal som rör hot om suicid. Vår förhoppning är att detta kan resultera i mer effektiva insatser, där rätt hantering, ett professionellt bemötande och korrekta bedömningar kan vara helt avgörande och även vara skillnaden mellan liv och död.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation nummer 9.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation nummer 10.

Fru talman! Varje år begår mer än 1 500 personer självmord i Sverige. Bakom varje fall döljer sig ett enormt lidande och en stor katastrof. När någon tar sitt liv är det inte en katastrof bara för den enskilde. Det är en katastrof och en enorm sorg för familj, vänner, arbetskamrater, närstående och samhället i stort.

Detta är verkligen en fråga som vi måste ta på största allvar och aktivt arbeta med för att få ned siffran. För varför ser statistiken i Sverige ut som den gör? Varför har vi så höga suicidtal jämfört med övriga länder?

Tyvärr kan vi konstatera att regeringen inte har arbetat med frågan på det sätt som man borde ha gjort under de snart två mandatperioder man har suttit vid makten. Saktfärdigheten och det uteblivna arbetet under många år är något som Riksrevisionen riktar skarp och hård kritik mot i sin granskningsrapport av regeringens suicidpreventiva arbete. Man kan konstatera att statens suicidpreventiva arbete inte är tillräckligt effektivt.

Fru talman! Kritiken som läggs fram i den rapport som vi debatterar i dag är skarp. Granskningen visar att regeringens styrning på området har varit svag under många år, och den visar även att ansvariga statliga myndigheter behöver utveckla det suicidpreventiva arbetet på flera olika områden.

Trots att man ända sedan 2008 har varit medveten om att det behövs långsiktiga satsningar har man inte agerat. Det finns absolut all anledning för oss andra att vara självkritiska. Men den nuvarande regeringen har trots allt haft det yttersta ansvaret i snart åtta år, och under den tiden har man inte agerat. Ansvaret vilar därför tungt på den socialdemokratiska regeringen, som först 2020 reagerade och agerade genom att tillföra mer resurser.

Granskningen tar sin utgångspunkt i den beslutade visionen om självmord: att ingen ska behöva hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord. För mig är detta en självklar vision. Ingen person ska behöva må så dåligt att självmord upplevs som den enda utvägen. Vården, omsorgen, samhället och våra myndigheter måste bli bättre på att fånga upp dessa personer. Vi måste bli bättre på att förstå signaler, reagera och agera. Vi måste ha ett finmaskigt skyddsnät och kunskap inom området som gör att ingen faller igenom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Tyvärr har vi inte ett finmaskigt skyddsnät i dag. Statistiken om självmord i Sverige talar sitt tydliga och grymma språk. Varje år tar som sagt cirka 1 500 personer i Sverige sitt liv. Detta motsvarar 19 personer per 100 000 invånare som är 15 år och äldre. Jag tycker verkligen att detta är siffror som vi ska ta in och begrunda, och vi måste fundera över vad vi gör för fel.

Statistiken är tydlig, och den granskning som Riksrevisionen har gjort är också väldigt tydlig. Statens suicidpreventiva arbete duger inte. På punkt efter punkt konstaterar rapporten att det förebyggande arbetet inte har varit tillräckligt effektivt.

Jag skulle nästan kunna avsluta här och säga: Gör om och gör rätt! Genomför samtliga punkter som Riksrevisionen har lagt fram som förslag till åtgärder. För de punkter man har lagt fram i granskningsrapporten som förslag till åtgärder är faktiskt riktigt bra.

Men jag skulle, fru talman, vilja fortsätta och fördjupa mig inom två delar som Ekot har satt ljuset på under den senaste veckan och som verkligen vittnar om vikten av tydlighet och styrning, vikten av att ställa krav på att använda framtagna metoder och kunskapsstyrning för riskbedömningar samt vikten av att utvärdera och följa upp.

Fru talman! Under de senaste dagarna har Ekot presenterat en egen granskning av hur vården för barn och unga som valt att avsluta sina liv har fungerat. Det gör på riktigt ont i hela kroppen när man får ta del av föräldrars berättelser om hur de upplever att de inte fick chansen att rädda sina barn. Det gör även ont i mig när jag lyssnar på hur vårdpersonal upplever att de saknar verktygen de behöver för att upptäcka risker för suicid. Det som framkommer i Ekots granskning är djupt oroande eftersom det pekar på att vården brister i just sina bedömningar av risken för att en person ska begå självmord.

I ett uttalande från bup säger man: "Patient avled till följd av suicid under pågående öppenvård. Möjliga bakomliggande orsaker till dessa brister i bedömningar kan vara bristande kompetens kring suicidalitet och strukturerade suicidriskbedömningar."

Jag tycker verkligen att citatet från bup är talande och går helt i linje med den kritik som Riksrevisionen lyfter fram i sin rapport, nämligen att det finns brister i stödet för implementering av kunskapsstöd. Man konstaterar att Folkhälsomyndighetens arbete med kunskapsstöd och forskningsunderlaget från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention är viktiga, och de får bra betyg.

Men när kunskapsunderlagen och forskningen sedan ska användas ute i verksamheterna brister det. Våra olika verksamheter upplever att det är svårt att navigera bland kunskapsstöden och att de är svåra att använda. Det räcker inte att vi har bra strategier på papper. En strategi på ett papper räddar inga liv - det som räddar liv är om strategierna och metoderna används och omsätts i verkligheten och att man arbetar med dem i praktiken. Vi måste bli bättre i verkligheten och inte bara på papper.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Här måste regeringen bli tydligare och kräva att de strategier och metoder som finns faktiskt ska användas ute verkligheten. Regeringen måste ställa krav på att de är användarvänliga och effektiva och att de kan följas upp och utvärderas.

Fru talman! Den andra delen i Ekots granskning, som hakar direkt in i den granskning som Riksrevisionen har gjort, handlar om avsaknaden av lex Maria. Fram till 2017 var verksamheter tvungna att lex Maria-anmäla sig själva om en patient begick självmord. Detta resulterade i att Ivo fram till 2017 granskade ungefär 500 fall varje år. När sedan kravet på lex Maria-anmälningar togs bort minskade anmälningarna kraftigt till strax över 100 per år. Kravet på att lex Maria-anmäla måste snarast återinföras, annars saknar vi det viktigaste verktyget för att ta reda på varför en katastrof har skett och vad vi kan göra för att den inte ska upprepas.

Avslutningsvis, fru talman, uppmanar jag återigen regeringen att skyndsamt genomföra de förslag på åtgärder som Riksrevisionen föreslår i sin granskningsrapport, med ett primärt fokus på att det kunskapsstöd som faktiskt finns blir användarvänligt och att man ställer krav på att det ska användas både lokalt och regionalt.

Fru talman! Självmord - så drabbande! Enligt Folkhälsomyndighetens data avled under 2020 totalt 1 162 personer i åldern 15 år eller äldre till följd av suicid i Sverige. I åldersgruppen 15-29 år var 32 procent av samtliga dödsfall självmord. Det är väldigt höga siffror.

Skillnaden mellan olika samhällsgrupper är stor. Personer som saknar eftergymnasial utbildning är överrepresenterade bland dödsfall på grund av självmord. Klass och självmord hänger ihop. Det måste man titta vidare på.

Fru talman! Vi behöver göra mer för att öka insatserna för att förebygga och förhindra självmord. Går det att förbygga självmord? Jag är helt övertygad om det. Nu rabblar jag mycket siffror. Enligt föreningen Mind gör minst 15 000 personer självmordsförsök varje år, och 150 000 personer har allvarliga självmordstankar. Detta är ett samhällsproblem. Man kan inte säga annat.

Även om självmordsstatistiken har gått ned sedan 1970-talet ser vi i dag en avmattning i nedgången i Sverige. Bland unga personer är utvecklingen rent av motsatt; den ökar alltså. En gedigen analys av hur suicid ser olika ut i olika grupper är nödvändig för att kunna förebygga självmord. Vi i Vänsterpartiet har längre drivit frågor inom detta område.

Fru talman! Dessvärre ser det ut som att regeringens nollvision för suicid i praktiken har haft mycket liten effekt. I motsats till när det gäller exempelvis nollvisionen för trafikrelaterade dödsfall har de stora satsningarna på självmordsprevention helt uteblivit, och i jämförelse med trafiksäkerhetsforskningen är självmordspreventionsforskningen i det närmaste kroniskt underfinansierad, vilket vi anser är märkligt med tanke på att suicid inte bara innebär ett stort lidande utan också enorma samhällskostnader. Självmord är ett samhälls- och folkhälsoproblem som det behöver satsas resurser på för att råda bot på. Det räcker inte med strategier på papper, så att säga.

För att verkligen accelerera det förebyggande arbetet krävs olika åtgärder, alltifrån första linjens vård till en bättre elevhälsa och att den specialiserade psykiatrin får bättre resurser samt att socialtjänsten tar sitt ansvar. Det är väldigt många som behöver göra mer, helt enkelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Fru talman! Vänsterpartiet arbetar för att bryta stigmat kring självmord och öppna upp för diskussion kring detta stora problem som drabbar väldigt många. Enligt Riksrevisionens rapport, som vårt samtal här i kammaren i dag bygger på, har statens arbete med suicidprevention inte varit tillräckligt effektivt, även om regeringen efter 2020 har tagit flera initiativ för att stärka arbetet.

De insatser vi gör måste bli mer konkreta och ge varaktiga resultat. Det räcker inte bara med att detta finns i projektform, utan det måste finnas i basen. En viktig del är att myndigheter får tydliga och långsiktiga uppdrag och att man får följa upp, utvärdera och återrapportera hur det preventiva arbetet funkar - vad som händer, helt enkelt. Vi menar att regeringen bör ta fram en tydlig åtgärdsplan för det förebyggande arbetet när det gäller självmord. Man bör också rapportera om det förebyggande arbetet. Därför yrkar jag bifall till reservation 11.

Stödet för implementeringen av kunskap behöver förbättras för att öka det preventiva arbete som måste ske. Man måste också ha verksamhetsanpassade och konkreta åtgärder. Det ska vara något som är på riktigt och som leder någonstans, och vi ska efteråt kunna se vart det har lett.

Brister i det självmordspreventiva arbetet konstateras på både lokal och regional nivå, och detta tycks ske i relativt hög utsträckning utan förankring och tydlig planering. Det finns stora skillnader när det gäller vad som görs. Vissa kommuner arbetar inte alls med suicidprevention, medan andra gör det sisådär. Det blir väldigt ojämlika villkor. Vi är ju vana vid att det blir rätt ojämlikt i Sverige om man inte hittar verktyg som funkar i hela landet och får hela Sverige att gå i samma riktning.

Det saknas också en enhetlig nationell hantering av samtal till 112 som rör hot om självmord, trots att vetskap finns om att detta vore av värde både för den drabbade individen och för samhället i stort. En enhetlig hantering som bygger på aktuell kunskap och beprövad erfarenhet kan vara avgörande för hur ärenden slutar.

Nu har vi i utskottet tagit fram ett förslag till regeringen om att det ska tas initiativ till en nationell enhetlig hantering av inkommande samtal som rör hot om suicid via 112. Vänsterpartiet är ett av de tre partier som har motionerat om detta. Vi är glada för att det har blivit något av detta och att det skickas vidare. Vi hoppas att det blir reality.

Fru talman! Att en människa inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt eget liv är en tragedi på så många plan. En människa som har mått psykiskt dåligt har inte fått den hjälp som hade behövts för att ta sig ut ur detta mörker. Familj och andra efterlevande lämnas i ett sorgearbete som alltför ofta präglas av skuldkänslor. Ytterst är det ett misslyckande för samhället, som inte har lyckats skapa ett tillräckligt starkt skyddsnät för att fånga upp och hjälpa människor som mår psykiskt dåligt.

I grunden måste vi arbeta förebyggande för att stärka den psykiska hälsan bland barn och unga generellt. Det handlar också om att identifiera riskgrupper och om att bli bättre på att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa och då ge tidiga och ihållande insatser till stöd för föräldrar och unga, så att det inte utvecklas till svårare psykisk ohälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Fru talman! Vi får aldrig någonsin släppa taget om de barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt. Vården måste finnas där och ge ett ihållande stöd under så lång tid som det behövs. Det är därför absolut nödvändigt att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, bup. När mörkret omsluter finns det inte tid att vänta. Då måste man få möjlighet att snabbt komma till vården. Vi måste stärka resurserna generellt till bup, så att personalen över hela landet får rimliga förutsättningar att ge den bästa behandlingen och, framför allt, hålla i behandlingen så länge som det behövs.

Familjer och andra nätverk måste också involveras så att de kan finnas där och stödja på bästa sätt och vara vaksamma på tecken som kan vara symtom på suicidtankar.

Men, fru talman, staten måste ta ett större övergripande ansvar för det suicidpreventiva arbetet. Det är därför som dagens debatt om Riksrevisionens granskning av statens suicidpreventiva arbete är så viktig. Kritiken är allvarlig, och den blottar stora brister i den statliga styrningen. Jag beklagar att regeringen inte tar kritiken på större allvar.

Fru talman! Enligt statistik i denna rapport - vi har hört det tidigare, men det tål att upprepas - är det varje år ca 1 500 personer i Sverige som begår suicid, 15 000 personer som bedöms försöka begå suicid och 150 000 personer som uppskattas ha suicidtankar.

Suicid är därmed ett stort folkhälsoproblem och den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44 år och den näst vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i motsvarande åldersgrupp. Mot denna bakgrund är det ytterst angeläget att stärka det suicidpreventiva arbetet på bred front och att skapa förutsättningar för en effektiv nationell ledning och samverkan med alla relevanta aktörer på olika nivåer.

Riksrevisionen lyfter flera rekommendationer som är avgörande för att nå en nollvision för suicid. Då duger det inte att regeringen enbart kommer att tillse att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, ska delta i det nationella suicidpreventiva arbetet.

Från Kristdemokraternas sida anser vi att det är helheten i Riksrevisionens alla rekommendationer som är bärande för att göra den nödvändiga förstärkningen av det nationella arbetet. Vi är visserligen glada över att en majoritet i utskottet står bakom rekommendationen om en nationell enhetlig hantering av inkommande samtal, via 112, som rör hot om suicid. Detta är då för att underlätta för blåljusverksamheten att snabbt fatta rätt beslut vid utryckning.

Det är bra, men det krävs mer, fru talman. Vi kristdemokrater menar att alla rekommendationer ska verkställas. Det duger inte att regeringen står passiv när det bokstavligt talat handlar om förslag som kan rädda liv.

Fru talman! Riksrevisionen ger bland annat en rekommendation till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, om att följa upp suicidhändelser i vårdverksamhet på en aggregerad nivå - detta i syfte att bidra till vårdverksamhetens patientsäkerhetsarbete och därmed öka lärandet. Regeringen svarar Riksrevisionen med att de avser att noga följa vad Ivo gör. Men vi kristdemokrater önskar att regeringen skulle ta en mer aktiv roll.

Exempelvis kan man se till att anmälningsplikten vid suicid återinförs. Fram till den 1 september 2017 var det obligatoriskt att anmäla till Ivo, att göra en lex Maria-anmälan, om någon hade begått suicid inom fyra veckor efter den senaste gången den personen stått i kontakt med vården. Men Socialstyrelsen ändrade sina föreskrifter och slopade anmälningsplikten, då man enligt myndigheten saknade lagstöd för detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Nu menar vi att det, för att man på bästa sätt ska kunna arbeta preventivt för att minska antalet suicid, är avgörande att vi får in den nationella statistiken som kan belysa situationen. Regeringen bör därför vidta nödvändiga åtgärder för att få denna plikt på plats igen. Det ska inte ligga på anhöriga att ha ansvar för att göra en anmälan.

Fru talman! Vi kristdemokrater vill också tillsätta en haverikommission när en person har begått suicid. Det är ett arbetssätt som finns i bland annat Storbritannien. Där samverkar socialtjänst, polis, sjukvård, skola, det civila samhället och andra berörda relevanta aktörer. De tittar tillsammans på: Vad är det som har hänt? Vad är det som har brustit? Allt görs i syfte att man ska bli bättre på att förhindra att sådana tragedier händer igen.

Jag vill betona att en haverikommission inte handlar om att hitta syndabockar, utan det handlar verkligen om att lära: Vad är det som har brustit? När det är en sådan här tragedi måste vi göra allt vad vi kan för att förhindra att andra hamnar i samma mörker. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation nummer 7.

Avslutningsvis och återigen, fru talman: Det duger inte att regeringen står passiv när en rapport från Riksrevisionen tydligt visar på brister i den nationella styrningen av det suicidpreventiva arbetet. Det är ett svek mot alla dem som just nu behöver hjälp med att hitta en väg ut ur mörkret. Men det är också ett svek mot efterlevande, som har förlorat en vän eller en familjemedlem. Jag önskar därför att regeringen tänker om och på riktigt ser till att alla rekommendationer från Riksrevisionen verkställs.

Fru talman! Först vill jag säga hur bra det är att vi har en riksrevision. Vi får rapporter därifrån. En diskuterade vi för en månad sedan. Den handlade om särläkemedel och patientgrupper som inte får sina läkemedel för att de betraktas som för dyra. Den revisionsrapporten satte fart på en process i Regeringskansliet.

Här kommer nu en annan rapport om ett väldigt svårt och allvarligt problem, nämligen självmorden. De ligger på samma nivå år efter år - ungefär 1 500 fall. Det är tragiskt att liv förkortas som skulle ha kunnat vara så berikande lång tid framöver.

Vi har ungdomar. Vi har medelålders personer. Men vi har också årsrika personer, och där tror jag att vi har ett mörkertal. Det finns suicid i den gruppen som inte kommer in i statistiken.

Dessa fall är tragiska med tanke på den enskilde. De är tragiska och svåra också för närstående, anhöriga, arbetskamrater och skolkamrater som har att bära med sig sorgen hela livet. Den försvinner inte. Den finns alltid där och kommer upp till ytan i samband med födelsedagar och andra bemärkelsedagar.

Stöd till efterlevande som har berörts på olika sätt är väldigt viktigt, och där är stödtelefonerna en väldig tillgång.

År 2008 och 2009 tog dåvarande regeringen tag i frågan. Det formulerades en nationell övergripande nollvision och ett nationellt handlingsprogram. Det har väl hänt en del, styckevis och delt, under den här perioden, men när Riksrevisionen tar tag i frågan verkar det som att det är först 2020 som det blir riktig fart på den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Det är olika regeringar som bär ett ansvar för att det ser ut som att det inte har hänt så mycket. Här skulle jag önska att revisionen hade tittat mer på: Varför händer det så lite? Ska vi komma fram här, efter redovisningen av vad de 23 myndigheterna tycker bör göras 2023, måste vi också ha en strategi för hur vi får ut dessa erfarenheter. Hur får vi ut de beslut som tas under nästa votering här i riksdagen? I socialutskottet har vi fungerat lite som Riksrevisionen. Vi tittar på hur lagar som vi i all välmening stiftar slår igenom, och det är en rad av besvikelser. Lagarna fäster inte ute i verkligheten, och det är nog mycket med andra beslut som vi tar.

Det handlar om vilken kommunikationsstrategi vi ska ha för att det som vi tar beslut om här i riksdagen ska nå ända ut i verklighetens förgreningar, i det här fallet väldigt mycket hälso- och sjukvården. Men de 23 myndigheterna kommer att komma med förslag inom andra områden.

När det gäller hälso- och sjukvården skulle jag särskilt vilja ta upp skolhälsovården och bup. Vad gör vi här? Bup har så långa väntetider att man inte ens remitterar dit. Något av de fall som redovisades i radio de senaste dagarna gällde en ung person som inte kände sig viktig efter att ha hänvisats till en ungdomsmottagning med sina problem och sedan begick självmord.

Detta är ett misslyckande för oss här. Hur ska vi snabbt skapa tillgängliga resurser för de unga människor som lider svårt av olika skäl och som har psykisk ohälsa som leder till ett sådant slut? Jag välkomnar naturligtvis att det finns organisationer som Mind och andra som ringer upp.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att 2023 kommer de 23 myndigheterna med sina förslag. Regeringen stärkte sina insatser 2020. Jag tycker att nästa riksdag, i höst eller någon gång under vintern, ska ha en utfrågning om hur det går med de beslut som vi har tagit eller kommer att ta här om någon vecka och om andra insatser. Vi i socialutskottet bör genom utfrågningar följa hur arbetet fortlöper här och inte bara sitta och vänta på de 23 myndigheterna.

Fru talman! Självklart ställer jag mig bakom alla våra yrkanden, men för att vinna tid yrkar jag bifall enbart till reservation 13, som handlar om ett förslag till ett kompletteringsuppdrag till Folkhälsomyndigheten om att den nationella stödlinjen även ska kunna ge stöd till personer med missbruks- och beroendeproblem plus att det ska tas fram en särskild plan och insatser för hur personer med missbruks- och beroendeproblem ska kunna få vetskap om den nationella hjälplinjen.

Jag håller med ledamoten Barbro om att det är jättebra att Riksrevisionen finns. All revision är bra, för det är ett konstant lärande. I det här fallet rekommenderar Riksrevisionen Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen att inkludera och utveckla områden som har bäring på det suicidpreventiva arbetet, till exempel missbruks- och beroendefrågan samt stöd till anhöriga. Riksrevisionen skriver vidare att dessa områden behöver följas upp med adekvata indikatorer så att ett systematiskt lärande utvecklas på området. Jag tycker att dessa rekommendationer är väldigt bra.

Vi har haft ett ganska absurt sätt i vårt samhälle när det gäller att inte vilja ta tag i en del komplexa problem, som om människor antingen har ett missbruksproblem, psykisk ohälsa eller somatiska problem. En människa ska inte behöva vänta med att få stöd för psykisk problematik till dess att man blivit av med sitt missbruk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens suicidpreventiva arbete

Det finns också förslag som ytterligare kan innebära en verklig förändring för personer med missbruks- och beroendeproblematik. Jag tänker på förslaget att hälso- och sjukvården ska ta över ansvaret vid samsjuklighet, något som Missbruksutredningen föreslog och som vi har stått bakom länge.

Vidare har vi ett förslag om en folkhälsolag, som särskilt pekar ut olika beslutsnivåers ansvarsområden när det gäller det förebyggande arbetet.

Häromdagen läste jag en väldigt intressant studie, som jag tror var från 2019. Den visar att antalet självmord relaterade till spelmissbruk visade sig vara större än befarat och att den generella dödligheten också var högre jämfört med dödlighet för befolkningen i stort. För kvinnor var risken större än för män, och kombinationen psykisk sjukdom och andra former av beroenden ökade ytterligare risken.

Spelberoende kan vara äldst av alla beroendesjukdomar, men ändå är det kanske den vi vet allra minst om just nu. Därför önskar jag belysa den lite extra.

Det är snabba lån och olika spel bara några knapptryck bort - knapptryck som kan få ödesdigra konsekvenser. Ibland oroar det mig att det är så enkelt.

Det som kan göra det hela utmanande är att spelberoende inte har några fysiska symtom på samma sätt som andra beroenden har. Det går att smyga under radarn väldigt länge. Den logiska slutsatsen för att bli av med sitt spelberoende är att fortsätta, men detta leder inte till att man jagar vinster utan snarare förluster. Det är en jakt som riskerar att bli så övermäktig att den enda utväg man ser är att ta sitt eget liv.

Utifrån missbruks- och beroendefrågan, som vi har valt att exemplifiera med spelmissbruk, tycker vi att det är väldigt angeläget att personer med missbruksproblematik har kännedom om den nationella hjälplinjen och kan känna sig bekväma med att ta kontakt, detta utan att hänvisas vidare. Det behövs en plan för att personer med missbruks- och beroendeproblematik ska få vetskap om detta för att de i praktiken ska känna att det de har möjlighet att vända sig till en instans när de har behov.

När vi debatterade ANDTS-statrategin här i kammaren inledde jag mitt anförande med ett citat, och jag tänker avsluta detta anförande med samma citat av Marthin Latvalehto, som intervjuades av Sveriges Radio 2018 angående sitt spelmissbruk: "Det är väldigt positivt att man vet var man ska vända sig. Precis som att man vet var man ska åka när man stukat foten. När man står vid stupet så behöver man hjälp fort."

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 april.)