Fru talman! Utvisningar av utlänningar har aktualiserats den senaste tiden. Det är inte så konstigt, inte minst efter att häpnadsväckande siffror rapporterats både från Migrationsverket och från Polismyndigheten. Under förra året rapporterades att polisen hade 18 000 öppna ärenden om verkställighet av utvisningsbeslut och att över 10 000 utlänningar avvikit och gått under jorden.
Polisens arbete med inre utlänningskontroller har varit hårt kritiserat från Socialdemokraterna och inte minst av Socialdemokraternas justitie- och inrikesminister. I en aktuell debatt om inre utlänningskontroller och id-kontroller i kollektivtrafiken i april 2013 repeterades kritiken i samtliga anföranden av Socialdemokraterna mot en skrivning i den dåvarande alliansregeringens regleringsbrev till Polismyndigheten om att påtagligt öka antalet inre utlänningskontroller.
Socialdemokraterna menade att problemet i samband med att illegala vistas i Sverige är att oseriösa företagare kan utnyttja illegala som billig arbetskraft och att polisens resurser skulle gå till att sätta dit dessa företagare, inte att leta efter illegala i sig.
Vidare har Socialdemokraterna uttalat i medierna att polisens resurser borde gå till att prioritera bostadsinbrott framför inre utlänningskontroller.
Efter att Socialdemokraterna bildade regering 2014 minskade antalet inre utlänningskontroller, och arbetet riktades i stället in mot arbetsgivare. Samtidigt ökade invandringen kraftigt och genererade fler utvisningsbeslut och inte minst fler ärenden till polisen om personer som avvikit efter ett utvisningsbeslut.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Några kända problem med verkställande av utvisningsbeslut, utöver att inre utlänningskontroller har minskat kraftigt och inte utvecklats nämnvärt i arbetsmetod, är att antalet förvarsplatser inte är tillräckligt. Polisen har inte fått möjlighet att tvångstesta utlänningar för exempelvis covid-19 om det krävs av mottagarlandet. Inte heller har arbetet utvecklats när det gäller under vilka former förvar kan användas och uppmuntra till frivilliga återvändanden när mottagarländer nekar att ta emot tvångsutvisade. Riksdagen har dessutom tillkännagivit för regeringen att polisen ska få befogenheter att tvångstesta utlänningar inför utvisningsbeslut för exempelvis covid-19 för att underlätta utvisningar till mottagarländer som kräver test.
Med anledning av allt detta har jag ställt tre frågor till statsrådet Anders Ygeman.
Det har nu gått över ett år sedan riksdagens tillkännagivande om tvångstester. Varför har regeringen inte hörsammat riksdagens vilja och därmed underlättat polisens arbete med utvisningar?
Ska utlänningar vars mottagarländer vägrar ta emot tvångsutvisade kunna vistas fritt i vårt land, eller tänker regeringen vidta någon åtgärd som begränsar dessa utlänningars rörelsefrihet, exempelvis med slutet förvar?
Mot bakgrund av att tiotusentals utlänningar nyligen gått under jorden, avser regeringen att uppdra till Polismyndigheten att påtagligt öka antalet inre utlänningskontroller samt att låta Polismyndighetens samlade kompetens avgöra hur man bäst når en ändamålsenlig målsättning? Det är alltså en konkret fråga om regeringen avser att ändra sin skrivning i regleringsbrevet till Polismyndigheten till en skrivning som innebär att man ska påtagligt öka antalet inre utlänningskontroller.
Svaret jag fått från statsrådet Ygeman innehåller inte någon åsikt över huvud taget. Det innehåller inte ett svar på någon av de tre frågor som statsrådet haft flera veckor på sig att förbereda sig inför.
Jag antar att det kommer något mer av den här interpellationsdebatten än det svar som Ygeman gett, för det här är allvarliga frågor. Det är frågor som skapar ett skuggsamhälle och skapar kriminalitet, frågor där regeringens arbete hittills inte varit tillräckligt. Att fördubbla antalet förvarsplatser har inte varit tillräckligt. Den genomgående kritiken från polisen är att det saknas förvarsplatser för att kunna omhänderta personer som ska utvisas från vårt land. Kritiken är berättigad. Vad är regeringens svar?