Fru ålderspresident! Låt mig bara påminna Pia Steensland om att redan under den tid då Kristdemokraterna styrde på Socialdepartementet, under alliansregeringens tid, hade vi en problematik som lyftes fram i dåvarande socialutskottet som handlade om att själva behoven styckades sönder. Det tittades på om man kunde ta mat på gaffeln och föra den till munnen. Jag tycker att Pia Steensland kanske ska vara lite försiktig med att tala om att det var exakt ett regleringsbrev. Vi har diskuterat det många gånger, men det var ju under tiden dessförinnan en väldigt olycklig utveckling som jag är väldigt glad att vi på olika sätt försöker möta.
Det här är komplicerad lagstiftning. Jag har sagt det många gånger. Det är kanske det svåraste som i alla fall jag håller på med som socialminister. Jag tror att det är ganska många som känner väldigt mycket för frågorna och som vill åstadkomma saker, men det är inte lätt att hitta de enkla lösningarna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Därför hade vi också en omfattande LSS-utredning som arbetade i många år. Det var flera företrädare som bidrog till att den lades på hyllan. Det fanns delar i den som vi hade kunnat lyfta vidare; det är jag övertygad om.
Nu har inte det skett, utan vi har i stället börjat om i olika delar och stycken, till exempel när det handlar om rätten till assistans för andning och sondmatning i sin helhet, men självklart också de förslag till beslut via proposition som alldeles strax kommer till riksdagen om det avsmalnande föräldraansvaret, som handlar om att man ska kunna få assistans också när det gäller den medicinska tillsynen. Det kommer förvisso att vara två olika propositioner, men det betyder ändå, som jag nämnde i mitt interpellationssvar, att närmare 2 000 personer enligt bedömningen kommer att få rätt till personlig assistans - en mycket stor förändring.
Jag tycker att det är positivt, och jag vill säga det en gång till: Vi har inga planer på att återinföra någon omprövning. Men det är ändå intressant att höra Pia Steensland tala om individuella omprövningar, för det är klart att på ett eller annat sätt måste man känna att man förstår hur ordningen är. Men vi är inte där. Det är inget som vi just nu överväger, vill jag säga så att vi är tydliga i den här diskussionen.
Jag vill också säga när det gäller väsentligt förändrade förhållanden att jag förstår att man känner oro. Jag har också mött väldigt många människor som har förmedlat den oron, både individuellt och via sina organisationer. Men väsentligt förändrade förhållanden är inte minsta lilla förändring som sker, utan det är just väsentligt förändrade förhållanden. Jag gav också exempel på vad det i huvudsak syftar på. Det är att förhållandena blir sådana att behov också tillgodoses på annat sätt. Inte heller här ska vi säga att lagstiftaren på något sätt menar minsta lilla förändring, utan väsentligt förändrade förhållanden är just väsentligt förändrade förhållanden.
När det gäller hela huvudmannaskapsutredningen är det ett omfattande uppdrag. Utredaren ska titta på hur det skulle kunna se ut, och sedan får vi ta ställning till om det är något som vi ska gå vidare med. Det vet varken Pia Steensland, jag eller någon annan - utom möjligen utredaren. Men jag tror inte att han heller har klart för sig än hur utredningsbetänkandet kommer att se ut i slutändan. Vad är det för avvägningar som vi tvingas göra? Det finns inga enkla lösningar.
Det kanske är så inte bara i den här debatten utan i många debatter att om vi bara låter någon annan vara ansvarig och allt blir statligt, ja då blir allt enkelt och tydligt. Jag är inte så säker på att det blir så enkelt och tydligt. Men nu finns en utredare som tittar på frågorna, och låt oss invänta betänkandet innan vi drar för mycket slutsatser. Då kan vi resonera med betänkandet i bakhuvudet, och självklart ska remissinstanserna få säga sitt.