Interpellationssvar - Inrättandet av en kriskommission om lss - 2022-02-22

Fru talman! Bengt Eliasson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för assistansberättigades utsatta akuta situation, med allt vad det innebär av rättsosäkerhet, lättvindigt initierade utredningar och bristande delaktighet i beslutsfattande som rör dem och deras dagliga liv samt vad jag avser att göra för att få bukt med ovan nämnda problem.

Bengt Eliasson har också frågat om jag och regeringen kommer att tillsätta en kriskommission för att få en snabb genomlysning av den akuta situationen för assistansberättigade.

LSS och assistansersättning är viktiga insatser för att kvinnor, män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning ska uppnå möjlighet till jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället.

Jag vill noga understryka kommunernas ansvar att utifrån LSS, som är en rättighetslag, tillse att enskilda får det stöd som de behöver. För personlig assistans är ansvaret delat mellan kommun och stat.

Jag delar dock Bengt Eliassons bild att många assistansberättigade, och även personer med funktionsnedsättning utan rätt till personlig assistans, inte har tillräckligt med stöd för att kunna uppnå full delaktighet i samhällslivet. Just därför har den här regeringen vidtagit ett stort antal åtgärder för att stärka LSS och den personliga assistansen.

Andning har införts som ett grundläggande behov, och samtliga hjälpmoment som avser andning och måltider i form av sondmatning ger numera rätt till personlig assistans.

Regeringen tillsatte 2020 en utredning om stärkt rätt till personlig assistans och avser att nu under våren lägga fram två propositioner i linje med utredningens förslag. Dessa förslag beräknas leda till ungefär 2 000 nya mottagare av assistansersättning. Det är den största reformen inom personlig assistans sedan LSS infördes. Förslagen bedöms också leda till ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet i bedömningen av rätten till personlig assistans.

Regeringen har också tillsatt en utredning för att se över ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

Det här är utredningar som regeringen tillsatte i samarbete med partierna i januariöverenskommelsen, och det fanns ett brett stöd för detta.

Vidare har regeringen gett Försäkringskassan i uppdrag att ta fram ett kunskapsstöd gällande assistansersättningen i syfte att bidra till en handläggning där integritetsintrånget för enskilda blir så litet som möjligt utan att kvaliteten i utredning och beslut försämras.

Regeringen har även gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda förutsättningarna för ett nationellt kompetenscentrum om intellektuell funktionsnedsättning och autism.

Bengt Eliasson anser, till sist, att regeringen på längre sikt bör tillsätta en LSS-inspektion liknande Skolinspektionen. Det finns redan en sådan inspektion - Inspektionen för vård och omsorg ansvarar för tillsyn över LSS och assistansersättning.

Min bedömning är att de åtgärder vi har vidtagit kommer att innebära en avsevärd förbättring för många personer med funktionsnedsättning. Jag ser därför ingen anledning att införa vare sig en sådan kriskommission som Bengt Eliasson föreslår eller en LSS-inspektion.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det här är ju en väldigt viktig debatt att föra. Jag skulle vilja börja med ett litet mediesvep över vad som har hänt ungefär de senaste två veckorna. Jag kan nämna Hanna Grahn, Agneta Frimodig, Ulrika Bengtsson, Petra Bengtsson, Ellinor, Birgitta Beronja, Thelma Carlson, Jenny Johansson, Kerstin Larsson, Eva Ljungsten, Albin Plahn och säkert många fler. Detta var bara ett mediesvep i förmiddags.

Ungefär 200 personer per år - det blir statistiskt sett 17 per månad - fick mellan januari 2019 och augusti 2021 sin assistansersättning indragen vid omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Man måste påminna sig om, fru talman, att det också har gjorts vällovliga och bra omprövningar i denna grupp, men trots allt var det en överväldigande del som så att säga fick omprövningen mot sig.

Sammantaget - med mediernas rapportering, statistik, personliga vittnesbörd, organisationers högljudda hjälprop med mera - är det ganska klart att det råder en akut kris.

Jag håller med statsrådet om att steg är tagna och att mycket är gjort. Men det är trots allt bara steg på vägen.

Jag är den förste att hylla att vi kan sjösätta utredningen om stärkt assistans från årsskiftet. Men jag hade gärna sett en ännu tidigare sjösättning.

Vi har även lagt fram förslag om en större och tydligare finansiering och ett högre tempo i genomförandet. Men det är en annan interpellationsdebatt. Den här debatten handlar om att krisen finns här och nu.

När jag ser en sådan här kris, som drabbar de personer jag räknade upp och många fler, känner jag mig manad till aktion, till att göra något. En sådan aktion skulle kunna vara att tillsätta just en kriskommission och låta ett antal väl valda personer granska vad det är som sker och varför.

I det korta perspektivet kan man komma med stöd och hjälp till de här personerna, som får avslag eller neddragningar eller lever i skräck för det, tills man hinner få på plats annan lagstiftning och övrigt som komma skall. Man kan också komma med förslag på lång sikt - vad kan vi göra för att på lång sikt stärka upp för allt fler, så att vi kan gå tillbaka till lagens intention? Något många vittnar om, inte minst regeringens egna myndigheter, till exempel Socialstyrelsen i rapport efter rapport, är ju att lagens intentioner inte följs.

Fru talman! Krisen märks också dagligen inom de andra nio LSS-insatserna, inte bara den personliga assistansen. Det handlar till exempel om neddragningar, avslag gällande ledsagning och kontaktperson, brist på kvalitet i gruppboenden, felplaceringar av personer i olika boendeformer, brister i daglig verksamhet och en pandemi som har slagit extra hårt mot personer med funktionsnedsättning.

Allt detta sammantaget visar, fru talman, att en kris pågår. Jag kan inte riktigt förstå det här väldiga steget tillbaka, att man säger att det inte behövs en kriskommission.

Fru talman! Nu nämnde Bengt Eliasson, åtminstone så att säga i bisatser i sitt anförande, att vi ändå har samarbetat i de här frågorna under några års tid. Jag tycker att det hade varit snyggt om Bengt Eliasson stått upp för det än mer. I och med det samarbete som vi inledde den här mandatperioden och det januariavtal som fanns byggde vi vidare på många av förbättringarna, insatserna, åtgärderna och tillskotten från förra mandatperioden. Med tanke på att vi hade ett tätt och nära samarbete vet också Bengt Eliasson att vi har jobbat och slitit hårt med dessa frågor. Man ska inte försöka få det att låta som att det hade varit mer, gått snabbare och varit enklare om Liberalerna fått bestämma. Jag tycker inte riktigt att det är med sanningen överensstämmande.

Detta är genuint otroligt svåra frågor. Bengt Eliasson vet liksom många andra att det inte har fattats politiska beslut som undandragit någon assistans. Men det har kommit en domstolspraxis som förändrat verkligheten, inte till det bättre utan till det sämre, till exempel för personer som borde ha rätt till assistans eller som har rätt till assistans men borde få mer assistans.

Jag vill verkligen understryka att mycket är gjort. Jag säger inte att det räcker. Jag säger inte att vi inte ska göra mer. Men väldigt mycket är gjort. Det är därför jag inte ser någon anledning till att vi skulle tillsätta en kriskommission. Vi arbetar i stället med att försöka förbättra och förstärka rätten till personlig assistans. Vi har som sagt den här mandatperioden och strax före den stoppat tvåårsomprövningar. Vi har andning och sondmatning som grundläggande behov.

Ska man förändra i assistansen krävs det utredningar. En tidigare utredning som förpassades till papperskorgen av många, inklusive Bengt Eliasson, hade kunnat ge oss möjlighet att vidta en del förbättringar. Gillar man inte de åtgärder som presenteras måste nya utredningar tillsättas. Det tar tid.

Jag vet inte om jag har sagt det här i kammaren förut, men jag tror att assistans är något av det svåraste jag har hanterat som politiker och som socialminister - pandemin inkluderad, skulle jag nästan säga. Jag tycker inte att vi ska försöka få den frågan att framstå som enklare att hantera än vad den de facto är.

Jag vill egentligen bara understryka att mycket görs. Vi kommer inom kort att lägga fram två propositioner som följer upp den utredning som handlar om att möjligheten till assistans ska utökas. Det handlar om egenvården, den medicinska tillsynen och det avsmalnande föräldraansvaret. Där kommer det att bli väsentliga förbättringar.

Jag säger inte att sista ordet är sagt. Men det är viktigt att framhålla att det ingår i kommunernas uppdrag och ansvar att delta i att verkställa LSS-besluten. Där finns det anledning att både granska och på olika sätt försäkra oss om att man verkligen gör det man ska. Ett kompetenscentrum ska nu inrättas för att öka kunskapen om den målgrupp som man har att hantera och bemöta. Det är inte minst till för många av utövarna och kanske också för huvudmännen i kommunen.

Fru talman! Vid varje debattillfälle som ges och i princip i varje sak som lämnar min penna understryker jag att vi har jobbat tillsammans med regeringen. Jag kan försäkra statsrådet om det. Vi har också gjort framsteg på vägen. Stärkt assistans tycker jag ska ses som ett av flaggskeppen av det som vi åstadkom under de åren och den tiden.

Jag instämmer med statsrådet om att det givetvis ska vara väl utredda åtgärder. Man ska veta vad man gör när det väl är dags att genomföra saker. Jag kan också instämma med statsrådet om att det här är ett komplicerat område. Det är en rättighetslagstiftning som berör människors hela liv. Därför behövs största noggrannhet och tydlighet i de bidrag som lagstiftningen och dess utövare faktiskt kan ge människor för att de ska kunna bli sina allra bästa jag.

Men med det sagt ser vi dagligen exempel på att det går snett. Det gäller det statliga utövandet via Försäkringskassan och beslutsfattandet när det gäller den personliga assistansen men också kommuners olika hanterande runt om i landet av de nio andra insatserna. Kommunerna får också övervältring, om vi nu ska kalla det så - man får ta över efter avslag hos Försäkringskassan, så att det blir kommunala insatser i stället. När man ser det här blir det tydligt att krisen rullar vidare.

Vi kommer att genomföra bra saker. Det behöver genomföras många fler insatser, vilket jag hoppas att regeringen återkommer till, eller den regering som tillträder efter valet i september. Men fram till dess, under tiden, finns ju den här stora rädslan och skräcken för indraget stöd, ökad isolering och psykisk ohälsa.

En rapport från Socialstyrelsen visar hur hårt pandemin har slagit. När jag pratar med funkisorganisationer säger de att Socialstyrelsen beskriver pandemin och LSS-berättigade personers skräck för omprövningar, för nya beslut och för den vardag de lever i på ett väldigt bra sätt. Vad Socialstyrelsen gjorde var att mycket tydligt kartlägga och analysera hur pandemin påverkat möjligheten för personer med funktionsnedsättning att få tillgång till daglig verksamhet och andra kommunala insatser.

Det här leder mig till slutsatsen att det behövs en snabbfotad kriskommission på vägen framåt och att man måste vara beredd att vidta kortsiktiga åtgärder som håller fram till den dag då korrekt lagstiftning är på plats och det finns utredningar som kan peka på vad som behövs framöver. Då kan vi ta ett större steg för att förbättra livet för personer med funktionsnedsättning och stora behov, så att de får möjlighet att bli sitt allra bästa jag.

Fru talman! Jag instämmer givetvis i det sista Bengt Eliasson sa. Det handlar inte bara om att bli sitt bästa jag utan att få möjlighet att leva sitt liv som andra. Det är ju syftet med LSS-lagstiftningen.

Det Bengt Eliasson talar om är att man som enskild ska kunna förstå varför ett visst beslut fattats, till exempel varför man fått si eller så många timmar, hur avgörandet fällts och om det hade spelat roll om man bott någon annanstans eller haft en annan handläggare.

Därför har vi nyligen gett ett uppdrag till Försäkringskassan om att ta fram ett kunskapsstöd för assistansersättningen som kan ge handläggare vägledning och stöd i arbetet med att dokumentera behov och göra bedömning av behov mer begriplig för den enskilde. Stödet ska bidra till en handläggning där integritetsintrånget för enskilda blir så litet som möjligt utan att kvaliteten i utredning och beslut försämras. Uppdraget ska vara färdigt den 30 juni i år.

Det här handlar om att ta tag i problem, svårigheter och utmaningar snarare än att tillsätta en kommission. Det handlar inte om att jag inte kan se att assistansen och LSS-insatserna kan bli bättre.

Socialstyrelsen ska ta fram ett kunskapsstöd för hur den dagliga verksamheten enligt LSS kan utformas så att de som står längst från arbetsmarknaden får ökade möjligheter till att förvärva och behålla sina förmågor utifrån sina egna förutsättningar och delaktighet i samhället.

Det här är exempel på hur vi hela tiden arbetar för att den som är i personkretsen för LSS ska ha möjlighet att leva sitt liv som andra och för att myndigheter ska fatta beslut på god och likvärdig grund, och vi har för avsikt att fortsätta att arbeta så.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Många assistansberättigade och LSS-berättigade hade redan före pandemin begränsade sociala kontakter, och nedstängningen och undandragandet av många av de sociala insatserna inom LSS-verksamheterna under pandemin har ökat isoleringen ytterligare. Precis som inom äldreomsorgen har man stängt för besökare, begränsat tillgången till gemensamhetsutrymmen och dragit in daglig verksamhet.

Varje dag trasas liv sönder i dessa processer, familjer går i kras och så vidare. LSS-krisen är rätt kraftfull, och jag tycker fortsatt att vår skyldighet som politiker är att både jobba kortsiktigt och akut och se bekymren på längre sikt. Det finns en allt större insikt om bekymren på längre sikt. Vi kan behöva debattera ordentligt vilken väg vi ska gå och vilken slutpunkt vi ska ha, men det är ju politikens innersta väsen.

Vi måste också kunna säga att vi på kort sikt behöver göra en snabb översyn och analys av vad det är som sker just nu och sätta stopp för det. Jag vill helst inte se en enda tidningsrubrik till om personer som Hanna, Ulrika, Birgitta, Kerstin, Albin eller någon av de andra.

Fru talman! Jag tackar Bengt Eliasson för ännu en debatt, eller ett samtal.

Vi har tyvärr ett samhälle som inte är helt jämlikt. Alla har inte samma förutsättningar på grund av uppväxtvillkor, socioekonomi, föräldrars bakgrund och ekonomi. Det kan också bero på en funktionsnedsättning.

Regeringen drivs hårt av att åstadkomma just jämlika förutsättningar. Vi lägger fram många förslag på detta område, och detta är inget undantag. Vi fortsätter att arbeta med kunskapsstöd, med att se över huvudmannaskapet för assistansen, med ett kompetenscentrum och när det gäller resurser.

Om jag får önska mig interpellationsdebatter skulle vi behöva diskutera mycket av det andra i LSS-lagstiftningen. Vi har tidigare talat om ledsagning. Det är kommunerna som erbjuder denna insats till enskilda individer, och för många är det helt avgörande att denna insats fungerar. Här handlar det inte om att ha en kriskommission utan om att uppmärksamma det, följa upp det och se till att lagstiftningen följs, för det är i grund och botten inget fel på den.

Arbetet fortsätter. Assistansen är i stort fokus, och glädjande nog kommer det att läggas fram åtminstone ett par propositioner den närmaste tiden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.