Interpellationssvar - Bodelning där lagstiftningen inte fungerar i praktiken - 2022-02-18

Fru talman! har frågat mig om jag avser att skrida till verket när det gäller att få på plats snabba bodelningsprocesser där det inte blir möjligt för den ena parten att förhala och förhindra att bodelning ska ske. Hon har också frågat mig om jag avser att genomföra en förändring av lagstiftning som ställer krav på aktiv bodelningsprocess med en skarp tidsgräns för när en bodelning ska vara klar så att den beslutas före valet 2022.

År 2020 var det drygt 25 000 skilsmässor. I de flesta fall kan makarna i samförstånd komma överens om en bodelning. Under året gjordes cirka 1 100 ansökningar om att en domstol skulle utse en bodelningsförrättare, och 259 förrättade bodelningar klandrades till domstol. Det är alltså förhållandevis få skilsmässor som leder till att en bodelningsförrättare måste utses eller till att det blir en tvist i domstol.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns regler till skydd för en ekonomiskt svagare make under en bodelning. Den som inte har möjlighet att betala kostnaderna för en bodelning kan ansöka om ett inledande stöd i form av en ersättningsgaranti till bodelningsförrättaren. Vidare kan en domstol besluta att den ena maken ska ha kvarsittanderätt i den tidigare gemensamma bostaden eller att en makes egendom ska sättas under särskild förvaltning för att förhindra att maken gömmer undan egendom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En make som inte medverkar vid bodelningen kan föreläggas vite när det gäller att lämna uppgifter om sina tillgångar och skulder. Maken kan även vitesföreläggas att under ed och straffansvar bekräfta uppgifterna i en bouppteckning. Om en make inte kommer till ett bodelningssammanträde som maken kallats till hindrar inte frånvaron att bodelningen ändå genomförs. Om en make genom vårdslöshet eller försummelse orsakat ökade kostnader kan bodelningsförrättaren besluta att maken ska svara för en större andel av kostnaderna.

Det är bekymmersamt att det förekommer att den ena maken tillåts förhala bodelningen. Lagen ställer krav på makarna och ger bodelningsförrättaren flera rättsliga verktyg för att driva bodelningen framåt. Det är angeläget att verktygen också kommer till användning när det finns förutsättningar för det.

Jag avser att följa frågan och utesluter inte att överväga om det finns åtgärder som kan vidtas för att bidra till att utdragna bodelningar kan genomföras snabbare.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på denna angelägna fråga om bodelning! Det är en fråga som har stor betydelse och som påverkar främst kvinnors liv, då det till största delen är de som har de lägsta inkomsterna. Många gånger har kvinnan varit den som har ombesörjt familjelivet medan den andra parten har arbetat och gett familjen ekonomiska möjligheter och större utrymme för att skapa den guldkant man behöver, till exempel med semestrar och investeringar som att köpa bil och ett boende.

Statsrådet säger i sitt svar att lagstiftningen med regler och skydd ger möjlighet att söka inledande stöd i form av ersättningsgaranti till bodelningsförrättaren. Jag vill fråga statsrådet om det finns en medvetenhet om att ersättningsgarantin bara gäller advokatkostnaden för ett par timmar för att utreda om man ska gå vidare med en bodelning.

Statsrådet lyfter också fram möjligheten att ansöka om att makes egendom ska sättas under särskild förvaltning för att hindra att maken gömmer undan egendom. Detta verktyg, som finns i lagstiftningen, är väldigt kostsamt då man ska anlita en person för särskild förvaltning.

För mig står lagstiftningen långt ifrån det som sker i verkligheten, i realiteten. Det är både kostsamt och dyrt med eget ombud, bodelningsförrättare och god man. Det kan handla om enorma summor för den lilla människan. Och om man möjligtvis skulle få rätt kommer det lilla som blir kvar att ätas upp av alla de stora kostnader som det här innebär.

Kvarsittning i boende är också verktyg som statsrådet nämner och lyfter fram. Det gäller i det fall det finns barn att ta hänsyn till. Det finns alltså många fall med kvinnor i 50- och 60-årsåldern - givetvis kan det även vara omvänt, men det är som sagt vanligast för kvinnor - som har levt tillsammans med sin partner under många år och där barnen är utflugna. Då står kvinnan där med liten eller ingen inkomst.

Jag skulle vilja fråga justitieministern om verktygen och lagen diskuteras på departementet och om ni är medvetna om vad det leder till när bodelningsförrättaren endast agerar som brevbärare och förlitar sig på parternas kunskap och tar betalt för detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det görs inget för att få fram uppgifter som saknas i ärendet och det som behövs för att få fram ekonomiska uträkningar av tillgångar och skulder och annat som behöver komma med. Det finns bodelningsförrättare som vill bodela fast motparten ej redovisar sin del.

Jag har fått till mig ett antal berättelser över landet. Ju mer jag diskuterar denna fråga desto mer tydligt blir det att det dyker upp märkligheter och obehagligheter. Det senaste jag hörde var att bodelningsförrättaren hade nöjt sig med ett Excelark från den ena parten och därmed ansåg saken utagerad. I det fallet har den andra parten fått driva sin process via advokat. Det kostar 1 500 kronor per brev som skickas, och det kan pågå i flera år.

Justitieministern hänvisar, precis som i tidigare svar, till att det endast är i ett fåtal av alla skilsmässor som det blir problematiskt med bodelningen. Jag har tänkt väldigt mycket på den skrivningen och det uttalandet från statsrådets och regeringens sida.

Vad finns det för kännedom om vad som sker runt om i landet? Jag tog upp det nyss och säger det igen. Det finns en hög grad av ovetande när det gäller det som pågår. Under denna statistik döljer det sig kvinnor som ger upp på vägen. De har ingen möjlighet att genomföra sin del för att få rätt och för att få medel med sig vidare i livet. De är dolda under en mörklagd yta av statistik, och det är väldigt problematiskt.

Fru talman! Det är 25 000 skilsmässor per år. Av dem är det ett fåtal där man får problem på det här sättet. Men det är klart att varje sådant enskilt ärende innebär stora problem för den enskilde. Det är därför som det finns verktyg redan i dag som gör att man kan se till att en sådan här process kan drivas framåt.

Jag tror att Ann-Charlotte Hammar Johnsson sa att man bara kan få bidrag för ett par timmar när det gäller det inledande arbetet med bodelningsförrättaren. Men det är alltså de första fem timmarna som vi pratar om. Det är det inledande bidrag som man kan få. Räknar vi med en taxa på ungefär 1 300 kronor per timme - det är där det ligger - är bidraget från samhället på mellan 7 000 och 8 000 kronor. Det kan man då få för att starta själva bodelningsprocessen, om man inte har de pengar som behövs för att inleda den. Sedan ska hela den kostnaden tas av boet, så att säga. Men för att sätta igång själva processen finns det ett sådant bidrag.

Moderaterna brukar generellt sett inte vara glada för bidrag, men detta är faktiskt ett bidrag som finns sedan länge och som man kan använda sig av.

Dessutom finns det verktyg för just bodelningsförrättaren när det gäller att ta itu med trilskande makar, till exempel om någon vill dölja vilka tillgångar som han eller hon har. En makes egendom kan sättas under särskild förvaltning, och därmed kan man förhindra att egendom så att säga göms undan. Men det som kanske är ännu viktigare är att man kan belägga en make med vite. Om du inte redovisar de tillgångar som du har får du helt enkelt betala ett vite. Enligt de uppgifter som vi har hämtat in kan det vitet variera. I vissa enstaka fall handlar det om 5 000 kronor. Det kan vara ända upp till 60 000 kronor. I fallet med 60 000 kronor handlade det om ett löpande vite, som man faktiskt också kan döma ut. Då får du betala så länge du inte redovisar dina utgifter. Det är då ett löpande vite som man får stå för. Det är alltså mellan 5 000 och 60 000 kronor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man kan alltså tvinga fram detta. Det finns verktyg för att tvinga fram uppgifter från en trilskande part. Min uppfattning är att dessa verktyg ska användas av bodelningsförrättare och tingsrätter i de fall som processen inte kan drivas framåt.

Sedan är jag lite intresserad av vad Ann-Charlotte Hammar Johnsson menar bör göras, för jag har i denna debatt inte hört några förslag från Ann-Charlotte Hammar Johnsson om vad man bör göra.

Jag vet att det finns ett förslag som handlar om att man ska ha något slags skarp tidsgräns. Om detta inte är löst inom 18 månader eller så ska man då gå till tingsrätten. Det tycker jag inte är ett genomtänkt förslag, för det skulle innebära att man skulle komma med en ofullständig utredning till tingsrätten. Tingsrätten skulle i så fall behöva vara den som gör själva utredningen, det vill säga tar fram allt underlag, gör värderingar, tar fram bankuppgifter och så vidare. Det är inte så tingsrätter och domstolar arbetar. Domstolar utgår alltid från att man kommer till domstolen med färdiga utredningar. De är inte rustade för att göra detta. Detta måste vara gjort innan man kommer dit.

Ska man komma åt det här problemet är det de befintliga verktygen som måste användas mer, men de verktygen är skarpa.

Fru talman! I denna interpellationsdebatt om bodelning säger statsrådet att verktygen finns. Jag säger att man får ersättning för ett par timmar. Det handlar i stället om fem. Det blir liksom märkligheter på marginalen eftersom det handlar om hela livet för dessa personer, främst kvinnor, och deras ekonomiska möjligheter efter en skilsmässa.

Sedan gör Morgan Johansson sig lite lustig över att Moderaterna inte är glada för bidrag. Nej, i den bästa av världar sköter det sig självt, och det fungerar. Det vi inte är glada för är att kvinnor råkar illa ut. Där tycker jag att vi borde stå på samma sida.

Även om verktygen finns - och även om jag i mitt första inlägg inte tog upp de lösningar på detta som jag ser - delar jag inte statsrådet Morgan Johanssons inställning, att man inte ska tidsbegränsa detta. Problemet är ju att detta utnyttjas gentemot de personer som inte har medel för att ta sig framåt. Det är utdragna processer. De pågår år efter år och slutar inte. Den ena parten har inga medel, för den kommer inte åt dem. Och den andra parten kan säga sig inte ha några fast den sitter på stora delar av dem.

Det är alltså en väldigt obalanserad fråga, där den ena parten råkar riktigt illa ut efter många års äktenskap.

Tankesmedjan Ownershift har tagit fram en rapport med rubriken Ägande i nöd och lust - En kartläggning av ägande i våra kärleksrelationer. Där konstaterar man att män i snitt äger 17 procent mer än kvinnor under äktenskapet. Efter skilsmässan ökar det till 75 procent, till mäns fördel.

I mitt förra inlägg konstaterade jag något när det gäller lagstiftningen. Statsrådet Morgan Johansson lyfter fram de möjligheter som ges. Det fungerar inte i praktiken, även om verktygen finns och man säger att de ska fungera. Men när de inte gör det och vi står här gång på gång och diskuterar samma fråga undrar jag: Är man villig från regeringens sida att över huvud taget titta på detta och se om man kan få verktygen att fungera, så att kvinnor - och de män som utsätts för detta - kan slippa råka ut för detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är då inne på slutdatum. Statsrådet tar upp tingsrätten. Hur det görs spelar ingen roll, men det behövs en tidsgräns. Man behöver också komma åt problemet med breven som går mellan parterna via advokater eller bodelningsförrättare. Det ska inte kunna pågå. Man måste få seriösa svar, och det ska vara tydliga svar som gör att processerna kan tas vidare så att det inte blir stiltje. Det är nämligen det som händer.

Alla kort behöver komma upp på bordet för att man ska få ut alla delar. Man ska inte ha hemsnickrade redovisningar på Excelblad. Bodelningsförrättare nöjer sig med dem och säger sedan: Nu är det klart. Nu är det bara att dela upp det här. Vi är nöjda med det.

Det här handlar också om andra saker. Den finns de som har ett företag. Den ena parten kan ha en pension, och den pensionen får den parten behålla själv. Men har en part ett företag där den har hela sin livsinkomst ska den delas med den andre. Kunskapen om aktiebolag är undermålig i rättssystemet. Det visar sig att de som orkar driva sin fråga själva får berätta för dem inom rättssystemet hur det ska fungera och varför det är problematiskt att man bryter mot lagen och får råd om att göra det.

Det finns en skrämmande del i detta. Någon har fått vite från tingsfiskalen att betala, vilket man inte behöver göra. Man har 14 dagar på sig att överklaga. Där brister rättssystemet.

Fru talman! Reglerna är sådana att du redan i dag kan begära att det ska dömas ut ett vite till den som inte vill redovisa sina tillgångar. Det är den möjligheten som man i så fall bör titta på: Kan den möjligheten användas mer?

Jag tycker inte att man ska gå in i en diskussion där man säger att vi lämnar över frågan till tingsrätten när det inte finns någon utredning. Frågan är i så fall hur vi ser till att bodelaren i ökad utsträckning går till domstol och begär att det ska dömas ut ett vite. Den möjligheten finns som sagt, och de aktuella exempel som jag pekade på ligger mellan 5 000 och 60 000 kronor.

Jag kan gärna titta vidare på om det finns någonting man kan göra för att se till att fler sådana viten utdöms. Jag tror däremot inte på någon skarp tidsgräns för när outredda ärenden ska gå till tingsrätten för utredning.

Låt oss gärna fortsätta att ha en dialog kring detta och se om vi kan hitta någonting som vi kan göra för att skärpa det här verktyget ytterligare. Det utesluter jag inte alls.

Jag vill återigen säga att det bidrag som kan utgå för de första fem timmarna är till för att man ska kunna starta en sådan process. Om man inte har pengar för att kunna starta processen ställer alltså samhället upp med den inledande kostnaden, som ligger på kanske 7 000-8 000 kronor. Det tycker jag är ett ganska bra system så att man i alla fall kan komma igång. Sedan ska kostnaderna tas av boet som sådant.

Låt mig som sagt gärna titta vidare på om det finns möjligheter för att se till att fler viten döms ut. Den frågan tar jag gärna tillbaka till departementet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag får väl ändå glädja mig lite åt att statsrådet nu öppnar för att titta på frågan. Då vill jag att man verkligen ser på frågan utifrån det som har kommit fram längs vägen, för det finns många kvinnor som kan vittna om detta.

Jag kan konstatera att det inte finns någon bortre tidsgräns för hur lång tid en bodelning får ta. Bodelningen kan ta över tre år. Det fungerar inte. Väldigt många kvinnor sitter fast i stora ekonomiska problem när deras kapital sitter fast i utdragna processer. Det är skrämmande.

Många har inte råd med ett ombud, jurist eller advokat i åratal när de ska skicka de här breven. Jag vet att de som kan och till exempel har föräldrar som ställer upp tar lån och på olika sätt försöker att skramla ihop de här pengarna för att själva vara uthålliga och så småningom kunna komma till ett datum när de ska få upprättelse i frågan.

Båda parter betalar lika mycket till bodelningsförrättaren, men den ena parten har en mycket större rörlighet tack vare sin ekonomi och kan därför svälta ut den andra parten. En bodelningsförrättare har inte heller några förpliktelser att redovisa eller rapportera för tingsrätten hur det går utan kan, eftersom processerna sitter fast, hålla på och skicka de här, som det blir, "oviktiga" handlingarna fram och tillbaka, fram och tillbaka. Under tiden tar man betalt.

För mig är detta ett hål i lagen. På något sätt måste detta fås att upphöra, annars kommer vi framöver ha fattiga personer, kvinnor som får starta om från noll från att tidigare ha haft ett liv ihop med någon annan där de också har tagit ett stort ansvar. Jag tycker att det är skrämmande att man kan krama åt dessa personer genom att ta betalt längs vägen.

Fru talman! Om vi lägger undan frågan om en skarp tidsgräns för tingsrätterna och att de ska behöva göra utredningar på ett sätt som de inte är rustade för och i stället fokuserar på hur vi kan se till att fler viten döms ut och att de som trilskas och inte vill redogöra för sina tillgångar sätts åt hårdare tror jag ändå att vi kommer någonvart i den här debatten.

Då finns det kanske en del skruvar att skruva på och en del verktyg som man kan använda sig av. I den här debatten har jag öppnat för att göra just det i så fall, för även jag ser ju själva problemet som det kan vara med de långa, utdragna processerna.

Jag tar som sagt gärna med mig frågan tillbaka till departementet och ser vad vi kan göra. Sedan kommer vi säkert att få fortsätta att ha en dialog om detta. Jag instämmer i att det kan vara ett problem för många som fastnar i den här situationen, så låt oss därför gå vidare i konstruktiv anda och se om vi kan hitta någonting som vi kan göra på den punkten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.