Interpellationssvar - Samordningen av vindkraftsutbyggnad i sverige - 2022-02-04

Fru talman! Ola Johansson har frågat mig om jag avser att klargöra vem som bär ansvaret och vilka skäl som ligger till grund för beslutet att avveckla de fyra nationella vindkraftssamordnarna. Ola Johansson har vidare frågat mig hur jag avser att ersätta rollen som samordnare av myndigheter, aktörer och lokala intressen vid projektering och genomförande av vindkraftsutbyggnad.

Jag vill börja med att tydliggöra att ställningstagandet att inte förlänga vindkraftssamordnarnas förordnanden i formell mening innebär att deras tvååriga förordnanden gick ut den 31 december 2021.

Vindkraftssamordnarna inrättades av regeringen redan 2006. Detta var en tid då vindkraftsutbyggnaden var i sin linda. Uppdraget var att underlätta samspelet mellan vindkraftsprojektörer, myndigheter och andra aktörer på nationell, regional och lokal nivå. Utgångspunkten var att skapa förutsättningar för en storskalig expansion av vindkraften så att uppställda energipolitiska målsättningar kunde uppnås. Samordnarna skulle agera pådrivare i pågående processer och lyfta fram vindkraften i olika sammanhang.

Behovet ser annorlunda ut i dag, bland annat eftersom vindkraften har blivit konkurrenskraftig på egen hand. Vindkraftsprojekten är i regel betydligt större och fler, och statliga myndigheter arbetar mer uttalat med strategier för att skapa bättre planeringsförutsättningar för vindkraftens utbyggnad och med att försöka identifiera och hitta lösningar på olika strukturella hinder.

Vindkraftsbranschens tillväxt innebär att det finns helt andra resurser i branschen i dag. Det finns flera branschorganisationer som arbetar med att föra fram vindkraftens intressen. Det var också därför regeringen i regleringsbrevet för 2021 gav Energimyndigheten i uppdrag att analysera om det fanns ett fortsatt behov av särskilda vindkraftssamordnare. Energimyndigheten gjorde bedömningen att det inte fanns ett fortsatt tydligt behov av särskilda vindkraftssamordnare. Myndigheten pekar bland annat på att uppdraget att vara neutral kunskapsförmedlare försvåras av att det ska kombineras med att vara en form av medlingshjälp åt vindkraftsprojektörerna.

Vindkraftssamordnarnas insatser har bidragit till och haft betydelse för den svenska vindkraftsutbyggnaden. Med detta sagt har vindkraftssamordnarnas uppdrag i sin nuvarande form inte förlängts. Det finns numera många aktörer, såsom statliga myndigheter, som bidrar till att underlätta arbetet med vindkraftsutbyggnaden.

Regeringen fortsätter att följa frågan om vindkraftens förutsättningar.

Fru talman! Det är möjligen en annan utgångspunkt för den här debatten än för den tidigare debatten.

Att vindkraftssamordnarnas förordnande inte förnyades då det löpte ut den 31 december innebär alltjämt att det viktiga arbete som utförts av dem ända sedan 2006 inte kommer att fortsätta, åtminstone inte i sin nuvarande form. Det stämmer att vindkraftsutbyggnaden på den tiden var i sin linda. De mest progressiva kommunerna välkomnade etableringar, medan många kände sig tveksamma. Parkerna var små och inte på långt när lika stora och effektiva som de är nu. Och det finns fortfarande kommunalt motstånd både här och där. Det hörde vi tidigare.

Med sitt svar försöker statsrådet Khashayar Farmanbar få det att låta som att samordnarna med tiden har fått en enklare och mindre angelägen uppgift. Det stämmer inte. I avskedsbrevet till samordnarna som avsändes från statsrådet via statssekreteraren på nyårsafton står det: Rollen som vindkraftssamordnare har varit viktig för att underlätta samarbete och dialog mellan vindkraftsprojektörer, myndigheter och andra aktörer på central, regional och lokal nivå, och jag är övertygad om att ni har haft en stor betydelse för vindkraftsutbyggnaden i Sverige.

Statssekreteraren uttrycker sitt tack i perfekt, för att använda grammatiska termer, det vill säga något som har hänt men som inte längre pågår. Vindkraftsutbyggnaden är i högsta grad presens, och framför allt är den futurum. Elbehovet kommer att fördubblas inom 20 år. Jag utgår därför från att jag inte måste övertyga statsrådet om varför vindkraften behövs i vårt energisystem.

Teknikutvecklingen för vindkraft har sedan 2006 gått med raketfart. Då producerade totalt 750 verk ungefär 1 terawattimme. I dag producerar de över 27 terawattimmar, och som statsrådet vet är potentialen långt mycket större förutsatt att den teknik som finns får lov att användas och att merparten av de ansökningar som redan finns kan realiseras.

Sanningen som Farmanbar inte verkar vilja se är att tillståndsprocesserna har blivit alltmer komplexa samtidigt som intressekonflikterna kring vindkraften ökar exponentiellt. Jag påstår att det aldrig någonsin tidigare har funnits ett så stort behov av just samordning för att någon utbyggnad alls ska kunna ske.

Det enskilt största hindret är som bekant Försvarsmakten vars undantagna landyta är 30 procent. Det går det inte att göra något åt, speciellt inte i dessa orostider. 50 procent av ansökningarna stoppas innan miljöprövningen av det kommunala vetot. Under miljöprövningen stoppas 60 procent av motstående intressen. Det behöver därför projekteras för fyra gånger mer vindkraft än vad som faktiskt kommer att kunna byggas.

Kommunal- och riksdagsval närmar sig. Ett mönster från tidigare valår är att ett större procenttal av de anläggningar som söker drabbas av just kommunala veton. Nu är det åter val, och inte sedan jag blev politiskt aktiv under brinnande kärnkraftsdebatt i mitten av 1970-talet har motsättningarna varit större mellan oss som gillar vindkraft och dem som inte gör det.

Tron på att Energimyndigheten, som själv har utrett och kommit fram till slutsatsen att vindkraftssamordnarna har spelat ut sin roll, ska kunna överbrygga motsättningar lokalt, föra en dialog och lösa praktiska knutar nere på projektnivå är inte realistisk.

Fru talman! "Uppdraget var att underlätta samspelet mellan vindkraftsprojektörer, myndigheter och andra aktörer på nationell, regional och lokal nivå", svarar energiministern. Menar han att detta arbete inte längre behövs, som om fler statliga myndigheter, var och en i sitt stuprör, vore en garant för bättre planeringsförutsättningar?

Flera branschorganisationer arbetar med att föra fram vindkraftens intressen. Det är sant. Men har Farmanbar något belägg för att dessa anser att fortsatt samordning nu är överflödig?

Fru talman! Tack, Ola Johansson, för inlägget!

Jag är glad att vi är överens om behovet av vindkraften, i synnerhet med tanke på vad vi hörde i den tidigare debatten. Jag är också helt överens med Ola Johansson om att vi ska tala om vindkraften i presens och futurum. Här ligger Sveriges framtida energiproduktion, absolut.

Låt oss fokusera på de fyra individer som vi har haft som vindkraftssamordnare i Sverige. Jag är övertygad om att de, precis som statssekreteraren formulerat så väl i brevet, har spelat en stor roll. Vi går nu mot en helt ny situation. Vi går mot en situation från en förvaltande fas av vårt elsystem - vi har haft samma elbehov år efter år i 30 år - till att potentiellt fördubbla, i alla fall kraftigt öka, vår elanvändning på 30 år. Det innebär att vi går in i en stor expansiv fas. Då tror jag ärligt talat inte att bara de fyra individerna kommer att göra den stora skillnaden.

Jag tror att det helhetsgrepp som regeringen nu tar med elektrifieringsstrategin, som innebär 67 konkreta uppdrag till myndigheter och organisationer om hur de ska samordna sig och jobba vidare, är vägen framåt. Jag säger inte att samordnarna som sådana är överflödiga, men jag ser att det i den elektrifieringsstrategi som vi presenterade i går finns uppdrag som tar upp det uppdrag och det ansvar som vindkraftssamordnarna har haft. Det kanske till och med blir fler än fyra personer som behöver jobba med det för att vi ska uppnå strategins mål. Men om det står mellan att det ska vara i exakt den form som det beslutades om 2006, att fyra personer i hela Sverige ska jobba med samordningen, eller en ny form med fler personer och mer tydliga uppdrag till myndigheterna tror jag på det senare.

Därför håller regeringen också i stora delar med om Energimyndighetens slutsatser och ser att inte bara Energimyndigheten utan även andra myndigheter redan driver på och har det i sina uppdrag. De uppdragen överlappar numera till del den roll som vindkraftssamordnarna har haft. Så var det inte tidigare.

Jag är glad att se att det finns starka organisationer som driver på och starka intressen för vindkraften. Jag tror att vi behöver kroka arm och jobba mer tillsammans. Jag ser inte riktigt att det viktiga arbete som vindkraftssamordnarna har gjort härmed upphör, bara för att den här formen upphör. Vi kommer att gå in i en ny fas med elektrifieringsstrategin, och det kommer att ge väldigt goda förutsättningar framåt.

Fru talman! Jag får inga svar av statsrådet om i vilken form det här kommer att fortsätta. Vi hörde alldeles nyligen en debatt där interpellanten önskade en paus i vindkraftsutbyggnaden. Det är det vi kommer att få när formen för vindkraftssamordningen fortsättningsvis inte är fastställd. Jag anser inte att överlappande myndigheter är ett trovärdigt svar.

Jag ska ge ett exempel. En av aktörerna som projekterar en större utbyggnad i Kalmar ställde tidigare ett antal frågor rörande prövningen till statsrådets departement. Det gällde ett ärende i mark- och miljödomstolen efter att de hade fått avslag i länsstyrelsens miljöprövningsdelegation där kommunens långsamma agerande fördröjer processen - inget ont om Kalmar. Ända fram till årsskiftet pågick dialogen i detta ärende med samordnaren i Sydsverige, Mari-Louise Wernersson, som är en dessa individer. Men efter det fanns det ingen annan än Infrastrukturdepartementet, där statsrådet ingår, att vända sig till. Svaret från statsrådets tjänstepersoner var att regeringen inte kan gå in i enskilda ärenden - inget mer.

Detta är bara en kommun, ett ärende och en av de fyra vindkraftssamordnarna. Är det detta limbo som Farmanbar menar att samtliga pågående ansökningar ska hamna i nu när vi står inför ett ökande behov av el i hela landet?

Rätt skött kommer nya och större verk på land och framför allt till havs att kunna bidra till att kärnkraften fasas bort utan att man behöver ge avkall på leveranssäkerheten under stränga vintrar och när det i någon del av landet råkar vara vindstilla. Men dessa stoppas nu med veton och utdragna tillståndsprocesser.

Den energipolitiska debatten skulle vi nu kunna lägga åt sidan. Den lyssnade vi för övrigt till tidigare i dag. Vi är dock säkert överens om att det borde vara enklare och kunna gå snabbare.

Man kan även dra paralleller till något annat som statsrådet sa i sitt svar, nämligen att vindkraften var i sin linda 2006. Det är ett synnerligen snabbväxande lindebarn vi har att göra med. Det handlar om verk på tolv megawatt vardera och en rotordiameter på över 200 meter långt ute till havs. Jämför man dem med de vispar som ställdes ut 2006 kan man nästan tala om en pånyttfödd vindkraftsindustri. Det är en storskalig expansion, vilket statsrådet kallade det i sitt tidigare anförande.

Det är dessutom av största vikt att de här hamnar i A-lägen där de producerar mycket. B-lägen är okej, men C- och D-lägen sänker lönsamheten och produktionen med 20 procent eller mer. Om miljöprövningen därtill tar längre tid kommer branschen att välja bort vindkraft, och då måste framtida problem med elbrist lösas på annat sätt.

Andelen verk som beviljas tillstånd minskar redan, trots samordnarnas insatser som regeringen så fint tackade dem för. År 2020 blev bara några tiotal landbaserade verk godkända, medan det året innan var mer än 600. Orsaken är att de motstående intressena har ökat på senare tid.

Jag har fortfarande inte fått något svar på vad som kommer att ske. Vem tar rollen att föra dialog mellan vindkraftsprojektörer, myndigheter och andra aktörer på central, regional och lokal nivå? Som nämndes tidigare sköttes denna uppgift av fyra personer med vardera 25 procent av en heltidsanställning. Det säger sig självt att mycket av detta arbete har varit väldigt kostnadseffektivt och skötts ideellt.

Jag konstaterar också att det inte är branschorganisationerna eller företagen och inte heller kommunerna som har bett att få slippa samordning. Det är regeringen och myndigheten som gör det.

Opartiskhet har varit en ledstjärna för vindkraftssamordnarna. Att bygga förtroende handlar om att vara transparent, tydlig och snabbfotad.

Fru talman! Jag tycker att det svar som levererades av Infrastrukturdepartementet till den sökande i Kalmar om att regeringen och dess kansli inte går in i enskilda ärenden talar sitt tydliga språk. Det enda den sökande behövde var hjälp att få processen att förflytta sig. Det kommer inte att bli bättre.

Fru talman! Ola Johansson beskriver vindkraftens utväxling väl, från de vispar som han nämnde som sattes upp 2006 till de formidabla och imponerande energiproduktionsapparater som vi ser i dag. Det har gjort att vindkraften jämfört med 2006 numera är konkurrenskraftig och har fler branschföreträdare som arbetar för en utbyggnad. Vi är överens om att denna utveckling ska fortsätta.

Även om vindkraftssamordnarna har arbetat med bland annat kommunal tillstyrkan och kunskapsspridning behöver vi ta nästa steg. Detta arbete behöver bedrivas mer strukturerat mellan myndigheter och bransch än vad som varit möjligt med nuvarande organisationsform som består av fyra personer på deltid, vilket Ola Johansson så väl belyste.

Hanteringen av de utmaningar som vi ser framför oss och som vi ser i dag i elproduktionsperspektivet kommer att vara större än vad de särskilda vindkraftssamordnarna kan hantera och direkt underlätta i sin specifika roll. Det är därför vi nu via elektrifieringsstrategin tar steget att flytta uppdraget för att hitta bättre och större former.

Det uppdrag som tidigare inte fanns i myndigheternas uppdrag och som behövde skötas av fyra personer på deltid finns nu i alla myndigheters uppdrag. Det får självklart en större verkan och ger större slagstyrka för dem som vill satsa på den här förnybara energikällan runt om i hela Sverige.

Ola Johansson, jag och regeringen är helt överens om behovet av vindkraft. Om just den här specifika rollen vore vägen framåt skulle vi i regeringen absolut kolla på det. Vi har dock gjort bedömningen att det uppdrag som vindkraftssamordnarna har haft kommer att kunna göras bättre framöver när varje myndighet får i uppdrag att genomföra detta. Det har de inte haft tidigare.

Ola Johansson måste ändå medge att när en hel myndighet får i uppdrag att jobba med vindkraften på ett sätt som man inte gjort tidigare ger det mer effekt än fyra deltidspersoner. Dessa fyra deltidspersoner har gjort oerhört goda insatser, men nu talar vi om att hela Myndighetssverige ska jobba åt samma håll. Då behövs den nya struktur som vi nu går in i.

Fru talman! Jag gjorde en reflektion under den tidigare debatten i dag då många talade sig varma för ny kärnkraft. Jag tror att den uppgift som en kärnkraftssamordnare kommer att få i framtiden, att övertyga berörda kommuner att just de ska stå som värdar för sådana, kan innebära en stor utmaning. Det var dock en usel parallell. Jag ber om ursäkt.

I den tidigare debatten fick vi också höra diskussioner om upplevda ljud, störningar och intryck från havsbaserad vindkraft placerad flera mil från land. De låter inte så mycket såvida man inte sover i sin segelbåt. Det finns olika intressen, och det finns intressen som kan överbryggas.

Det finns många aktörer, och myndigheterna är några av dem. Om de ska få ökade resurser för detta, så som statsrådet säger, finns det inget som utesluter att den resurs som fyller gapet mellan myndigheterna, de olika aktörerna och de olika intressena även i fortsättningen får spela en roll. Trots att statsrådet intygar att uppgiften kommer att skötas av överlappande myndigheter är min tilltro till en sådan lösning ytterst begränsad.

Om problemen kvarstår och om det är som statsrådet antyder, det vill säga att samordnarna i framtiden inte kommer att göra den nytta de har gjort, är frågan om de gjort någon nytta tidigare. Har man i utvärderingar kunnat säga att de har skött en viktig uppgift? Om man kommer fram till att de inte har gjort det måste man ju vara ärlig och säga det i stället för att skicka brev som antyder att de har gjort ett bra jobb men att man inte tänker fortsätta att ge dem ett förordnande.

Jag tycker att 25 procent av en heltid för att utföra den här uppgiften alltjämt är ett kostnadseffektivt sätt att fortsätta sköta samordningen. Jag ber statsrådet att ompröva regeringens ställningstagande och ompröva myndighetens beslut och förslag.

Fru talman! Jag är återigen glad över att vi är så överens om vindkraften som ett av framtidens energislag att satsa på. Jag tror också att det i den fas vi nu går in i kommer att behövas mer än totalt sett en heltidstjänst fördelad på fyra personer. Vi kommer att behöva personer som jobbar med detta på myndigheterna och inom branschorganisationer.

När vi ställer om hela Sverige så att vi driver mot den kanske största expansion som vi gjort av energisystemet i modern tid behöver vi mer än en heltidstjänst - därmed inte sagt att det som vindkraftssamordnarna hittills har gjort inte har varit bra. Enligt min uppfattning har de gjort ett oerhört bra jobb. Kom ihåg hur det var 2006! När denna tjänst infördes var förutsättningarna helt annorlunda, men verkligheten har förändrats. Därför tar vi nu nästa steg för att kunna gå fram ännu snabbare och ännu mer kraftfullt.

Vi kan ha olika åsikter om den exakta metoden och om det ska vara fristående vindkraftssamordnare eller om det ska göras på myndigheter. Jag tror på den elektrifieringsstrategi som vi presenterar och på de vägar som finns i den. Låt mig ändå vara tydlig med att vi delar ambitionen. Om det skulle visa sig att detta inte är rätt väg är vi absolut beredda att ompröva vårt beslut. Vi delar nämligen ambitionen att det ska finnas mer vindkraft och att den ska komma på plats. Den ska dessutom kunna lagras som bränsle och annat så att vi får en hållbarhet och planerbarhet i systemet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.