Interpellationssvar - Färdtjänst som rättighet - 2022-01-18

Fru talman! Bengt Eliasson har ställt flera frågor till mig om reglerna för rätten till färdtjänst.

Jag vill inledningsvis påpeka att ett statsråd inte bör uttala sig om en domstols bedömning av tillämpningen av en lag.

En färdtjänst av god kvalitet är ett kommunalt och regionalt ansvar. Färdtjänstlagen ställer inte upp något hinder för en mer generös tillämpning av tillståndsgivningen från kommuner och regionala kollektivtrafikmyndigheter. Kommunen eller den regionala kollektivtrafikmyndigheten svarar gentemot invånarna för att färdtjänst av god kvalitet anordnas.

Jag noterar dock med viss oro de rapporter som inkommit gällande nekad rätt till färdtjänst för synskadade, och jag följer mycket noga frågan om blinda och synnedsattas rätt till färdtjänst. Jag utesluter inte att ytterligare åtgärder kan komma att behövas för att stärka de funktionshindrades tillgång till transportsystemet.

Fru talman! Tack, infrastrukturministern, för svaret! Enligt färdtjänstlagen beviljas tillstånd till färdtjänst för personer som på grund av funktionshinder som inte endast är tillfälligt har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

Det är just orden "väsentliga svårigheter" som är grunden och kärnan i debatten i dag. Den handlar om en ung man som heter Vilmer Bäckman, som är 21 år och blind. Trots hans allvarliga svårigheter - väsentliga svårigheter - att resa med den allmänna kollektivtrafiken har hans region, Region Stockholm, nekat honom färdtjänsttillstånd. Detta har man gjort trots att Vilmer Bäckmans syncentral understryker att det i vissa fall är förenat med livsfara för honom att röra sig ute i trafikmiljön.

Förvaltningsrätten påstår att det inte är uteslutet att han skulle kunna lära sig alla sträckor som han behöver utantill. Nu har målet gått ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen, som nekar Vilmer Bäckman prövningstillstånd. Högsta förvaltningsdomstolen kommer alltså inte att ta upp fallet.

Jag instämmer helt och hållet i statsrådets bedömning att det inte är vår sak att recensera eller ha synpunkter på hur domstolar dömer och att i de fallen överpröva deras bedömning. Men det är vårt ansvar som lagstiftare att följa lagstiftningen och se till att den är funktionell och gäller det som lagstiftaren, i det här fallet riksdagen, och regeringen som utförare har som intention. Det är detta som interpellationen gäller.

Vilmers fall har redan fått konsekvenser. En rad kommuner har tagit det till intäkt för att avslå ansökningar eller dra in färdtjänsttillstånd. Domen har alltså fått orimliga konsekvenser.

I landet finns tusentals synskadade som redan nu är ganska rädda för att deras färdtjänsttillstånd är i farozonen. Än så länge känner Synskadades Riksförbund till ett antal liknande ärenden med samma utgång. Jag har fått höra att det nu tyvärr också finns personer med andra funktionsvariationer som har blivit ifrågasatta av färdtjänsthandläggare med den här domen som bakgrund. Risken är alltså överhängande att en ny rätts- och beslutspraxis snabbt växer fram som allvarligt kan skada tilltron till systemet.

Frågan behandlas dessutom just nu i trafikutskottet, och där gör ett gott samarbete mellan riksdagens partier det möjligt att nå fram till ett beslut som är gynnande i de här delarna och att en översyn görs av lagstiftningen.

När jag hör statsrådets svar kan jag få intrycket att detta är kommuners och regioners fel och att de kan fatta vilka goda beslut de vill och alltid fatta bättre beslut än vad som görs. Men det är faktiskt lagstiftarens sak att följa lagstiftningen.

Därför ställer jag frågan återigen till statsrådet: Avser statsrådet att vidta åtgärder från nu gällande beslutspraxis, som ytterligare verkar hårdna?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bengt Eliasson för att han väckt denna väldigt angelägna interpellation om färdtjänsten och den rättspraxis som utvecklas.

Det är ju så att människor med funktionsnedsättning och då i synnerhet människor som har en synskada eller som är blinda är helt beroende av färdtjänsten för att de ska kunna ta del av samhället på ett sätt som vi andra tar för givet. Det kan handla om att ta sig till och från sitt arbete eller fritidsaktiviteter, gå och handla, besöka vänner - helt enkelt göra det som vi tar för givet och som berikar våra liv.

Det är precis så som statsrådet beskriver det i sitt svar - ansvaret ligger fördelat på kommuner och regioner. Samtidigt är det vårt ansvar som lagstiftare att se över rättspraxis. Om den driver åt ett håll som går emot intentionen, som strider mot möjligheten för människor med funktionsnedsättning att vara fullt delaktiga i samhället, menar jag att det är vår skyldighet att göra en översyn av detta.

Jag noterar att ministern säger att han är djupt orolig över situationen, och jag uppskattar det. Jag ser det som en möjlighet att hitta en väg framåt.

Jag kan bara föreställa mig hur det känns om man är blind att få höra att det inte går att utesluta att man kan lära sig alla sträckor utantill. Det är ofantligt svårt, skulle jag säga, att lära sig alla sträckor. Det innebär också att man till fullo måste planera sitt liv så att man bara har ett visst antal sträckor som man ska ta sig. Det är enorma begränsningar av människors liv.

Jag menar också att inlärningsprocessen blir svårare och svårare, fru talman, i och med att vi ser en rättspraxis inom ledsagning och andra delar som gör att man får inskränkningar också där. Jag har svårt att se framför mig hur man ska kunna lära sig sträckorna utantill om man kanske därtill inte får ledsagning under den processen.

Från Kristdemokraternas sida tycker vi att det är oerhört angeläget att se över den rättspraxis som nu håller på att utvecklas och som drabbar de här människorna hårt.

Utifrån svaret att regeringen inte utesluter att agera undrar jag om regeringen och statsrådet är villiga att ta initiativ till en översyn för att se hur den rättspraxis som nu har utvecklats påverkar människor med funktionsnedsättning och deras rätt till färdtjänst. Det gäller då i synnerhet människor med synskada eller grav synnedsättning eller som är blinda.

Fru talman! Tack till Bengt Eliasson och Pia Steensland! Inte minst Bengt Eliassons engagemang i de här frågorna är väl känt. Jag uppskattar det verkligen.

Det här är frågor som ligger också mig varmt om hjärtat. Det är så otroligt viktigt att det här är rättigheter som ska komma alla medborgare till del. Jag blir upprörd när det sker diskriminering i det som är grundläggande rättigheter till tillgänglighet och till rörlighet. Jag tror att det är viktigt att bära med sig. Det är ju denna grundsyn som vi är överens om i det svenska samhället och som vi ska vara stolta över. Här skiljer sig Sverige från många andra länder.

När de första domarna med den hårdare tillämpningen kom reagerade också jag. Det är ju inte en tillfällighet, om jag ska vara lite partipolitisk, att de kom i Stockholm och i Skåne. Det är moderatstyrda och borgerliga regioner där man har en mycket tuffare tillämpning än i andra delar av landet. Det finns delar av landet där man gör en generösare tillämpning av färdtjänstlagen. Det är ingen som förbjuder kommuner och regioner att till och med öppna ännu större möjligheter. Men i dessa två stora regioner har man valt en mycket tuffare tillämpning.

Det här är regioner där Liberalerna och Kristdemokraterna faktiskt är ansvariga. Jag hoppas att ni vid sidan av den diskussion vi nu för på nationell nivå om förutsättningarna för att eventuellt skärpa den nationella lagstiftningen väljer att ta den diskussionen med de partikamrater till er som styr i Skåneregionen och i Stockholmsregionen, där man nu valt att göra en väldigt mycket tuffare tillämpning.

Vi ska också komma ihåg att det inte är pengar det handlar om här. Kommuner och regioner hade förra året ett överskott på 51 miljarder kronor till följd av de mycket generösa statsbidrag som den här regeringen har gett kommuner och regioner, inte minst under pandemin, så det handlar inte om stora pengar om man nu vill göra en generösare tillämpning.

Jag är orolig att det i stället handlar om en mycket njuggare syn på funktionshindrades rätt i samhället. Jag tycker att det är oroväckande. Det är därför den här diskussionen är bra. Det är därför jag är tydlig med att säga att jag om det skulle visa sig vara nödvändigt överväger att se på förutsättningarna för ytterligare insatser som stärker funktionshindrades tillgång till transportsystemet.

Med det sagt ska man också ge en annan bild. Jag tror att det är viktigt för dem som följer den här debatten. När vi tittar på hur färdtjänsten ser ut generellt ska vi komma ihåg att när det gäller färdtjänst och sjukresor är 92 procent av färdtjänstresenärerna och sjukresenärerna nöjda med beställningar och resor, och 96 procent av resenärerna kommer fram i tid. Det är viktigt. Det är inte så dåligt. Men det räcker ju att det är några, inte minst personer med synskador som i detta fall, som kanske får dåligt bemötande och inte får den grundläggande rätten till tillgänglighet.

Man kan ännu inte säga att det utvecklats en rättspraxis utifrån en enskild dom; det tror jag att alla här förstår. Men det är klart att det är det som är min utgångspunkt när jag från regeringens sida säger att jag inte utesluter att vi kan komma att behöva vidta ytterligare åtgärder för att förtydliga detta.

Jag tycker att det är beklagligt när det är så uppenbart tydligt att det är i två regioner som man går fram och har en striktare tillämpning. Jag tycker att det är olyckligt, och jag tycker att man måste ta en politisk diskussion i kommuner och regioner om vad detta står för. Det här är ju också samhällsmedborgare som har betalat skatt och vill ha sin plats i samhället och sina rättigheter. De ska inte ha det sämre för att de råkar bo i Stockholms län eller i Skåneregionen, utan vi ska se till att man har en likartad tillämpning.

Jag uppskattar engagemanget och vill signalera tydligt till er att vi naturligtvis har beredskap att ytterligare stärka funktionshindrades rätt. Men jag tycker också att det är viktigt att vi nu tar tillfället i akt och sätter lite uppmärksamhet på den tillämpning som sker i Skåne och i Stockholmsregionen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag kan försäkra statsrådet att i alla fall jag för en levande dialog med både kommunala och regionala företrädare från hela landet i dessa och andra viktiga frågor för människors väl och ve, så den interna partidebatten för vi.

Vi kan vara eniga, för jag märker ju att statsrådet håller med, om att den utveckling som är på väg att ske faktiskt går på tvärs mot regeringens och riksdagens funktionshinderspolitiska mål.

Den går också emot FN:s konvention för människor med funktionsnedsättning, som formulerar just det vi diskuterar nu - rätten till rörlighet, att kunna röra sig fritt. Det är artikel 20 i FN-konventionen som rör detta. Den beskriver att människor med funktionsnedsättning ska kunna röra sig fritt och så oberoende som möjligt kunna förflytta sig på det sätt och vid den tid som de själva väljer. De ska ha tillgång till bra och användbara hjälpmedel, assistans och personlig service.

Här är färdtjänsten en pusselbit, och man kanske har färdtjänst som är funktionell. Man kanske till och med har kollektivtrafik som är bra, och det är den i många delar av landet - tillgänglig och universellt utformad så att den är funktionell och bra för väldigt många, kanske till och med de allra flesta.

Men så kommer de andra pusselbitarna: att man ska ta sig till och från, att man ska ha möjlighet att ha ledsagning, som kollegan Pia Steensland tog upp, och så vidare. Och det är där vi brister. Drar man då bort mellandelen, möjligheten till särskild kollektivtrafik, som det hette förr, eller färdtjänsten, blir bristerna ännu större för den enskilde.

Den verklighet som beskrivs i de avslagsbeslut som nu börjar komma in från flera platser i landet, inte bara i de två stora regionerna utan även andra platser, och som jag har tagit del av är väldigt märklig. Målsättningen att det ska finnas en tillgänglig kollektivtrafik är inte alltid verklighet. Det är här det brister.

Det har hänt väldigt mycket i form av universell utformning och tillgänglighetsarbete inom kollektivtrafiken som är väldigt bra; jag håller med om det. Men beslutsfattare ute i kommuner och regioner väljer helt klart att bortse från helheten, till exempel att personer behöver ta sig till och från kollektivtrafiken.

Att ta sig till okända platser på föränderliga vägar handlar återigen, fru talman, om lagtextens "väsentliga svårigheter". Därför menar jag att det är vår sak, som lagstiftare och som regering, att följa detta mycket noga och just i detta nu, när detta händer, vara på tå och följa utvecklingen extra nära för att kunna vara beredda att snabbt gripa in och bryta den utveckling som riskerar att sätta så många människor mer eller mindre i husarrest.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag uppskattar verkligen att vi kan ha en dialog kring dessa väldigt angelägna frågor. Precis som min kollega från Liberalerna kan jag intyga att vi har ständiga kontakter med våra partivänner ute i regioner och kommuner i dessa frågor.

Men jag vill ändå understryka vårt ansvar. Just när det gäller extra sårbara människor med funktionsnedsättningar som synskador kan det vara förenat med livsfara att använda kollektivtrafiken. Då måste vi agera och se till att vi finns där för att trygga dem. Om det är lagen som brister i dessa delar menar jag att det är vår skyldighet att se över den. Ett första steg för att komma dit är att från regeringens sida ta initiativ till en översyn av den praxis som har utvecklats väldigt snabbt, menar jag, fru talman, på flera håll i landet.

Jag väljer att tolka statsrådets svar positivt och kommer att bevaka frågan noga. Precis som min kollega Bengt Eliasson sa har vi ett gott samarbete kring dessa frågor i trafikutskottet - ett samarbete som är partiöverskridande, så jag är hoppfull om att vi kanske kan få lite stöd därifrån.

Jag tar alltså med mig ett hopp från denna debatt och kommer att följa frågan noga. Det är min förhoppning att människor som är synskadade ska känna sig trygga, framför allt med att de har rätt till färdtjänst, så att de kan vara fullt delaktiga i samhället precis som alla andra.

Fru talman! Det är som sagt otroligt viktigt att det kommer reaktioner. Jag tror att Bengt Eliasson sa att utvecklingen är på väg att ske, och jag tror att det är där skon klämmer. Vi kan faktiskt stoppa detta. Det är ingen naturlag att vi ska ha en hårdare tillämpning i kommuner och regioner, som dessutom hade ett överskott på 51 miljarder kronor föregående år. Ihuvudsak måste den första diskussionen hamna hos dem som har ansvar för färdtjänst och, för den delen, för sjukresorna. Det är kommuner och regioner. Om man inte tar det ansvaret utesluter jag inte att vi från statens sida - riksdag och regering - måste agera och ytterligare skärpa lagstiftningen.

Men ibland kan jag tycka att det vore otroligt mycket mer värt om man i regionerna och kommunerna, där man har ansvaret för färdtjänsten, hade en ordentlig diskussion och ställde de ansvariga till svars. Det gäller Stockholmsregionen, där ändå Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna styr tillsammans med Centerpartiet och något parti till. Man kunde fråga: Är det politikernas önskan i regionen att synskadade ska nekas rättigheter? Måste ni in i minsta detalj göra den striktaste tillämpningen?

Det är nämligen detta vi sett de senaste åren: en skärpning i tillämpningen som jag har väldigt svårt att förstå. Det grundläggande borde vara vår gemensamma inställning, som vi har haft i Sverige under lång tid, som går ut på tillgänglighet för alla. Jag tycker att det vore synd - jag ska inte säga ett nederlag - om vi behöver gå så pass långt att vi i detalj måste skärpa lagstiftningen på alla områden där moderatledda regioner prövar regelverket. Det borde i stället komma till en folklig opinion för att tillförsäkra grundläggande rättigheter.

Men, som sagt, för mig och regeringen är detta otroligt viktiga frågor. Det är också därför jag har tagit emot synpunkter från Synskadades Riksförbund och andra aktörer, som handlar om att möta detta. Jag utesluter absolut inte ytterligare åtgärder som innebär att vi även på nationell nivå får stärka de synskadades eller funktionshindrades tillgång till transportsystemet.

Men jag tycker också att vi som nationella politiker här har ett ansvar att se till att man i de regioner där man har utmanat regelverket ställs till politiskt ansvar. Varför sker detta? Har det skett utifrån politiska signaler, eller handlar det om något annat slags tillämpning, som är striktare?

I grunden handlar detta inte bara om ett enskilt fall eller ärende eller om en person har rätt till färdtjänst eller inte. I grunden handlar det om vår människosyn och om möjligheten till tillgänglighet i hela samhället. Där har Sverige gjort en resa som är fantastisk.

Jag utredde själv funkisfrågorna en gång i tiden, på 90-talet, och kan bara se hur långt vi har kommit i samhället sedan dess och vara otroligt stolt över den frihetskänsla det innebär för personer med funktionshinder att nu faktiskt ha tillgänglighet när det gäller arbetsliv, bostad och samhälle. Men det är en lång resa kvar att göra, och vi måste vara noga med att reagera när det sker en förändring i tillämpningen.

Därför är jag också glad över debatten och hoppas att den som sådan påverkar diskussionen i kommuner och regioner, där man har ansvaret för färdtjänsten. Men återigen - skulle det visa sig nödvändigt utesluter jag inte alls ytterligare åtgärder.

Fru talman! Tack återigen för svaret, statsrådet! Icke förty är det precis som statsrådet säger: Det är beklämmande att se en så lång rad olika statliga myndigheter men också kommuner och regioner, oavsett färg - detta har, menar jag, inte något som helst med partifärgerna på styrande i kommuner och regioner att göra - ägna ganska mycket tid och kraft åt att överklaga beslut och gå emot sina invånare i olika former av beslut. Inte minst drabbar detta funktionsnedsatta över hela landet på ett hårt sätt. Detta är något som i allra högsta grad kräver en särskild debatt och inte direkt hör hit, men det påverkar detta. Precis som statsrådet säger är Vilmers fall inte bara ett enskilt fall, utan detta handlar om ett mycket större, systempåverkande problem som är på väg att växa fram.

Att kommunerna har beslutsansvaret innebär inte att vi undgår ansvaret som lagstiftare. Det är vi som ska se till att vi har en fungerande lagstiftning. Det är inte beslutande kommuner och regioner som har sett till att Vilmer inte beviljas sitt tillstånd, utan det är en dom, som sagt. Den påverkas direkt av lagstiftningen. Det går inte, menar jag, att skylla på kommunerna. Man måste titta på lagstiftningen.

Fru talman! Att få sin tillvaro inskränkt genom beslut om neddragning eller rädsla för att själv drabbas innebär en stressande livssituation för många människor som är helt eller delvis beroende av stöd från samhället. Då måste vi som lagstiftare gripa in.

Fru talman! Tack, Bengt Eliasson, för en bra interpellationsdebatt!

Jag vill bara invända mot det sista som Bengt Eliasson sa. I väldigt mycket delar vi uppfattning här, det känner jag. Men skälet till att det blir ett avgörande i domstol är ju att de som är ansvariga för verksamheten - kommuner och regioner - väljer att agera på ett sätt som gör att frågan måste prövas i domstol. Som jag sa i mitt interpellationssvar finns det ingenting som hindrar att man tillämpar nuvarande regelverk mer generöst. Det är en ganska ny företeelse att man har börjat pröva regelverken mer restriktivt än tidigare.

Jo, ansvaret vilar alltså på kommuner och regioner, för det är de som har ansvaret för färdtjänsten. Det var ju riksdagen som en gång tog ställning till detta och slog fast att kommuner och regioner ska ha ansvaret, alltså att vi inte har statlig färdtjänst. Jag tror inte att någon skulle vilja ha en sådan utveckling. Skulle det visa sig att kommuner och regioner inte klarar av det ansvaret får vi naturligtvis vara beredda att gå fram med än mer detaljerad lagstiftning. Men det borde inte vara behövligt. Med det ansvar som kommuner och regioner har och med de resurser som står till förfogande bör man ställa sig frågan: Varför sker det nu en striktare tillämpning och prövning? Vilka politiska signaler ligger bakom?

Även om vi kan önska, hoppas och tro att alla partier står bakom den syn på funktionshindrade som vi har kommer vi inte ifrån det faktum att det, framför allt i två borgerligt styrda regioner, sker en mycket tuffare tillämpning när man prövar regelverket. Då handlar det om politiskt ansvarsutkrävande. Det ansvaret ska tas. Det ansvarsutkrävandet ska ske i kommuner och regioner, i Stockholmsregionen och i Skåneregionen. Visar det sig att politikerna där inte tar det ansvaret ska vi ha beredskap att agera på nationell nivå. Naturligtvis har jag beredskap för att i så fall gå fram med ytterligare åtgärder.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.