Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 3 i betänkande NU10 Stöd till drivmedelsstationer på landsbygderna, som vi sverigedemokrater i övrigt står helhjärtat bakom.
Klockan klämtar för den lilla landsortsmacken. Sverige står inför en potentiell ny mackdöd, främst i våra landsbygdsområden. I sak är detta en omständighet som kanske inte engagerar den breda massan som bor och verkar i våra storstadsregioner, men på många håll i vårt land är det här faktiskt en ödesfråga - varför kommer jag in på lite längre fram i det här anförandet.
Mackdöden som följde i spåren av den så kallade pumplagen 2005, då många mackar tvingades till kostsamma och helt onödiga, ideologiskt motiverade investeringar, hade kunnat undvikas med förnuftig politik. Faktum är att man också, när man såg konsekvenserna, var tvungen att agera från politiskt håll.
Den här gången är mackarna emellertid inte hotade av tvingande investeringskrav som är ideologiskt motiverade. I stället handlar det om nya myndighetskrav som föreskriver att landets drivmedelsanläggningar ska ha rör och cisterner som är skyddade mot fukt och korrosion senast den 1 juli 2022 för att få fortsätta med sin verksamhet.
Dessa föreskrifter från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, är som vi ser det inte omotiverade och har som sådana inte heller föranlett någon politisk debatt i sak. Konsekvenserna, däremot, kan på sina håll komma att bli långtgående, och det är detta dagens debatt handlar om.
Det finns de som menat att Sverigedemokraterna, när vi problematiserat kring införandet av dessa nya föreskrifter, är emot de nya myndighetskraven, som leder till ökad säkerhet och bättre miljö, men det är alltså fel. Låt mig en gång för alla klargöra att det inte är så och att det inte ska råda någon tvekan om detta.
Vi är däremot oroade över de långsiktigt negativa konsekvenser dessa tvingande regler kan komma att medföra för utbudet av kommersiell service och samhällsservice för människor, företag och offentlig sektor i våra landsbygdsområden. Och här menar vi att vi från politikens håll har ett stort ansvar att agera.
På många håll i vårt land, exempelvis i min egen valkrets Norrbotten, är den lilla lokala macken också allt som oftast byns dagligvarubutik, inte sällan med samhällsservicefunktioner som post- och paketutlämning, apoteksservice eller ombudsfunktion för Systembolaget. Ibland är macken byns busstation, platsen där man köper fiskekort och platsen där kommunens bokbuss stannar. Kort och gott - på landsbygden är macken ofta själva knutpunkten då det gäller servicefunktioner.
Fru talman! Det handlar inte bara om att privatpersoner ska kunna tanka och köpa en liter mjölk när den är slut. Det handlar också om samhällsfunktioner som ofta glöms bort i just den här debatten. I en del kommuner med exempelvis små deltidsbrandstationer eller en utlokaliserad hemsjukvård och hemtjänst är tillgången till en lokal landsbygdsmack själva förutsättningen för att man ska kunna utgå från byn i stället för att behöva åka in till den större centralorten för att tanka.
Släckning av skogsbränder och andra större räddningsinsatser kan vara helt avhängiga av att det finns tillgång till en fungerande drivmedelsstation i närheten av den plats där en insats utförs. Om detta har bland annat försvarsutskottet uttalat sig. När det gäller rikets försvar och behovet av ett inte alltför utglesat nät av drivmedelsstationer har det också kommit synpunkter från våra kollegor i försvarsutskottet.
Kort och gott, fru talman: Macken - och då syftar jag i synnerhet på de mindre mackarna i glesbygd med alla deras kringfunktioner - utgör en bärande del i ett fungerande samhälle på ett sätt som vi många gånger förbiser i vår vardag.
Som jag tidigare nämnt bedrivs verksamheten ofta med väldigt blygsam avkastning. Ibland drivs dessa stationer av byaföreningar eller enskilda familjer, och det är i dag sällan som de mackar vi primärt talar om här i dag ingår i de stora, välkända drivmedelskedjorna. Därmed omfattas de inte heller av centrala upphandlingar eller ramavtal som håller ned kostnaderna för de omfattande arbeten som de nu behöver få utförda.
Uppgivenheten och frustrationen hos en del av de företagare jag har varit i kontakt med går nästan att ta på. Att som mackägare ställas inför ett ultimativt krav att göra investeringar i miljonklassen utan att det på något sätt höjer omsättningen torde kännas lika hopplöst som att stå vid Mount Everests fot med ett krav att ta sig över utan syrgas, om man inte är alpinist. Uppgiften känns övermäktig, och att kasta in handduken framstår tyvärr för många som den enda utvägen.
Då investeringskostnaderna inte genererar några större intäkter är bankerna heller inte intresserade av att bistå med lån. De stödmodeller som hittills har funnits har baserats på utbetalningar i efterhand, när mackägaren redan låtit utföra arbetet. Branschen har vittnat om att bankerna nekat mackägarna de kortfristiga lån som de behöver för att klara av detta. Mackägarna själva saknar ofta, som jag tidigare nämnt, de finansiella musklerna att ligga ute med investeringskostnader i miljonklassen.
Vi ser redan att mackägare har börjat avveckla sin verksamhet eller kommunicerat att de ämnar göra det den 1 juli nästa år. För att stoppa denna utveckling måste vi agera nu på en gång, innan det är för sent.
I slutet av sommaren tog Sverigedemokraterna initiativ till att väcka ett utskottsinitiativ i den här frågan. Ytterligare partier hakade på, och inom näringsutskottet landade vi i att bryta ut och behandla de motionsyrkanden som rör just denna fråga i ett separat betänkande. Resultatet av det är det som ligger på bordet i dag.
Till min glädje noterar jag att det finns en tydlig utskottsmajoritet för huvuddragen i vår hållning. Även om Sverigedemokraterna förespråkar att slutdatumet för genomförandet ska skjutas på framtiden menar vi att även den inriktning som utskottet valt, att underlätta dispensgivning till de mackar som ännu inte genomfört uppgraderingen av sina anläggningar, är en godtagbar lösning.
Det viktigaste är, som vi ser det, inte hur man undanröjer hotet om hundratals nedlagda mackar på landsbygden utan att man gör det. Vi menar emellertid att det borde vara enklare att flytta fram slutdatumet än att lägga en administrativ börda på såväl berörda mackägare som MSB i form av dispensansökningar och hantering av dessa. Men då myndigheten själv tycks förespråka denna lösning är vi inte emot den.
I utskottets förslag ingår också att uppdra till regionerna att inventera vilka drivmedelsstationer som är centrala för att upprätthålla den kommersiella servicen på våra landsbygder. Det är bra. Det borgar för att stödåtgärderna riktas dit där de gör störst nytta, vilket alltid ska beaktas när vi hanterar skattebetalarnas pengar.
Att vi nu här i Sveriges riksdag tar ett så tydligt grepp i den här frågan borde sända tydliga signaler till berörda mackägare ute i landet: Vi står på er sida. Det borde också sända tydliga signaler till ledningarna i berörda kommuner som med oro följt utvecklingen, inte minst mot bakgrund av att kostnaderna för sanering av mark när mackar hamnat på ekonomiskt obestånd och lagts ned inte sällan blir en fråga för kommunen att hantera. Nu kanske vi undviker ett antal sådana fall. Om så är fallet är det naturligtvis bra.
Fru talman! Vi sverigedemokrater tror på en levande landsbygd. Som vi ser det har macken, även om den med all säkerhet kommer att ändra skepnad över tid, en viktig roll att fylla under överskådlig tid. Att vi här i dag har en utskottsmajoritet för att vidta nödvändiga åtgärder i syfte att undanröja en ny potentiell våg av mackdöd på landsbygden är därför mycket tillfredsställande.