Interpellationssvar - Ökat rovdjurstryck i gävleborg - 2021-11-09

Fru talman! har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska rovdjurstrycket i Gävleborg, vilka åtgärder jag avser att vidta för att kompensera de småföretagare som får ökade kostnader i sin verksamhet på grund av rovdjurstrycket, vilka åtgärder jag avser att vidta för att kompensera jägare för att deras jakthundar blir dödade av vargar samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att riksdagens beslut om en nivå av vargar i Sverige i spannet 170-270 vargar med god spridning i hela Sverige följs.

Fru talman! Det övergripande och långsiktiga målet för Sveriges rovdjurspolitik är att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektiv, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomiska hänsyn tas. Rovdjursförvaltningen ska vara förenlig med våra EU-rättsliga åtaganden och övriga nationella mål.

Naturvårdsverket rapporterade 2013 att referensvärdet för vargpopulationen i Sverige var 270. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus är ett värde som inte får underskridas - ett golv för stammen, helt enkelt.

Enligt EU-kommissionens riktlinjer ska ett referensvärde för gynnsam bevarandestatus tas fram genom en sårbarhetsanalys. Det handlar om att hitta en nivå på stammen där den inte löper risk att utrotas. Den sårbarhetsanalys som låg till grund för referensvärdet kritiserades för att inte beakta de genetiska aspekterna, vilket är ett krav i EU-kommissionens riktlinjer.

Regeringen gav därefter, under 2015, Naturvårdsverket i uppdrag att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera analysen och, med den nya analysen som grund, utreda vad som krävs för att populationen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Analysen visade att det med hänsyn till populationens inavelsgrad behövs minst 300 vargar i Sverige och att minst en invandrad varg från Finland eller Ryssland behöver reproducera sig med en skandinavisk varg varje femårsperiod för att populationen ska ha gynnsam bevarandestatus.

Medlemsländerna rapporterar situationen för arternas bevarandestatus till EU-kommissionen vart sjätte år. Mellan rapporterna behöver länderna uppdatera hur utvecklingen ser ut. Senast Sverige rapporterade, år 2019, angavs att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för varg bedömdes vara 300 individer. Jag uppfattar att Naturvårdsverkets bedömning av referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för vargen nu vilar på den vetenskapliga grund som EU-kommissionens riktlinjer kräver av medlemsländerna.

Viltskadecenter sammanställer och utvärderar utvecklingen gällande viltskador på tamdjur inklusive hundar. Staten ger bidrag till förebyggande åtgärder, till exempel rovdjursavvisande stängsel, eller ersättning för skador och förolyckade tamdjur när detta orsakats av rovdjur. Möjlighet finns även att bevilja skyddsjakt efter bedömning av den länsstyrelse dit en ansökan om skyddsjakt inkommit.

Viltförvaltningen i Sverige är regionaliserad. Det är länsstyrelserna som har ansvar för att samverka inom och mellan länen så att rovdjurstrycket är acceptabelt. Länsstyrelserna har möjlighet att besluta om licensjakt efter varg när upprätthållandet av vargens gynnsamma bevarandestatus inte försvåras och det inte finns någon annan lämplig lösning för att till exempel minska koncentrationen av rovdjur inom rovdjurstäta områden.

Fru talman! Det ska vara möjligt för människor att leva, bo och verka i sina gröna näringar på landsbygden. Regeringen arbetar kontinuerligt med åtgärder för att uppfylla riksdagens mål vad gäller rovdjurspolitiken, livsmedelsstrategin och skyddet av den biologiska mångfalden samt våra EU-rättsliga åtaganden på detta område. För mig handlar det inte om att värdera dessa mål mot varandra utan om att arbeta med att uppnå samtliga de mål som riksdagen slagit fast och de krav som EU-rätten ställer på Sverige.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Om man ska kunna bo, leva och driva företag i hela Sverige krävs det att regeringen vidtar kraftfulla åtgärder i en akut situation rörande antalet vargar, både i Gävleborg och i stora delar av övriga Sverige. Vi har hamnat i en situation där lantbrukarna först gått på knäna på grund av rovdjur; denna situation har rått under ett antal år. I år har vi kunnat lägga till skenande elpriser och skenande dieselpriser. Vi har i en annan debatt hört att LRF larmar om ökade kostnader på 4,1 miljarder på grund av regeringens politik.

Fru talman! Det är inte rimligt att småföretagare får betala priset för att ett av regeringspartierna har lagt ut rovdjurspolitiken på entreprenad till det andra partiet - Miljöpartiet. Vi har fått en situation där fårbönder runt om i hela Sverige larmar om att det är svårt att vara fårbonde på grund av rovdjurstrycket.

Sedan har vi jägarkåren. I Hofors dödades nyligen en jakthund i en vargattack; det var lördagen den 9 oktober. Jägaren sa att det var tungt inte bara för honom utan också för barn och barnbarn. "Det här var en familjemedlem", sa hundägaren till tidskriften Jakt & Jägare.

Fru talman! Eftersom ingen annan gör det skulle jag vilja titta in i kameran och säga detta till Irene Frank i Kilafors: Jag beklagar å riksdagens vägnar att du och din man inte kan bedriva ert jordbruk tillräckligt väl på grund av rovdjurstrycket.

Fru talman! Denna företagare i Kilafors har filmat över 20 vargobservationer på sin gård, nära sin djurbesättning. Detta finns alltså på film. Inte ens det, anser Länsstyrelsen Gävleborg eller förvaltningsrätten, räcker för att man ska bevilja skyddsjakt.

Tänk dig nu att du är småföretagare. Du har intäkter av ditt jordbruk, men du kan inte sköta det tillräckligt väl på grund av återkommande vargobservationer nära din djurbesättning.

Man måste närmast ha brist på empati om man tycker att den svenska rovdjurspolitiken fungerar. Det gör den inte. I dag är det väldigt svårt att vara småföretagare i jordbrukssektorn. I Gävleborg har vi ett rovdjurstryck på 90 vargar, enligt länsstyrelsen. Bara i närheten av Bollnäs finns det en vargflock på 14 vargar som rör sig på ett väldigt litet geografiskt område.

Fru talman! Hade vi ett rimligt rovdjurstryck - kanske 15-20 vargar i Gävleborg - skulle detta inte vara någon fråga. Det skulle inte vara någon fråga för vare sig barnfamiljen i Lingbo, som inte törs släppa ut barnen på gården, eller Sveriges naturvårdare - jägarna - som är rädda om sina jakthundar. Det skulle heller inte vara någon fråga för alla de småföretagare som är fårbönder eller andra bönder.

När det kom ett beslut om antalet vargar som skulle få skjutas i år var både Jägareförbundet och LRF närmast rasande över att uttaget var så lågt. Det är verkligheten där ute. Jag skulle därför vilja fråga ministern: Vad är budskapet till Irene Frank i Kilafors? Hur ska hon kunna sköta sitt lantbruk?

Fru talman! Nu står jag och ministern här igen och diskuterar vargtrycket i Sverige. Jag tror att Ibrahim Baylan som landsbygdsminister har stött på den oro och frustration som finns runt om i landet när det gäller antalet vargar och det vargtryck som finns på jakten, på tamboskapen och på hundar. Framför allt handlar det om oro för att man inte längre klarar att skydda sin tamboskap och sina hundar.

Det finns en bred majoritet här i Sveriges riksdag för att minska vargstammen kraftigt. Det finns ett beslut här i Sveriges riksdag om att vi ska ha en vargstam på mellan 170 och 270 vargar. Därefter har regeringen låtit Naturvårdsverket gå vidare och ha en acceptansnivå på 300 vargar. Men, fru talman, det är ju inte 300 vargar vi har i Sverige, utan det är 450 vargar vi har i Sverige. Därefter har regeringen helt kapitulerat och struntat i att vargstammen har ökat från det antal som Naturvårdsverket tyckte var rimligt till 450 vargar.

Ministern sa i sitt svar att viltförvaltningarna kan ta hand om detta. Jag skulle rekommendera att ministern åkte ut och diskuterade med dem som sitter i viltförvaltningen hur stort inflytande de har över det antal vargar som ska skjutas i området. Det kommer färdiga direktiv uppifrån om vilken nivå detta kan läggas på, och man accepterar ingenting annat. Det här styrs av Naturvårdsverket, och Naturvårdsverket styrs av Sveriges regering och Sveriges ministrar.

Ansvaret ligger självklart på regeringen. Det är regeringen som kan ändra detta. Det är regeringen som kan vara tydlig mot Naturvårdsverket, och det är Naturvårdsverket som ska lyda detta och driva det vidare ned mot länsstyrelserna.

Fru talman! Jag har dagligen kontakt med oroliga djurägare. De kämpar med att bygga stängsel, som länsstyrelsen är ute och besiktigar. De har då inte fyllt tillräckligt med jord under stängslen, så att det fortfarande kan finnas en glipa någonstans. De får köra omkring med sina lastmaskiner och annat för att fylla på med jord utmed stängslen för att hålla statens djur borta från deras tamboskap.

Djurägare sätter ju upp stängsel för att deras djur inte ska kunna försvinna ut ur hagen. Men de har alltså fått ett uppdrag att också skydda statens djur, som man ökar i antal. Man borde lägga sig på en nivå som kan vara accepterad på landsbygden. Men när man låter vargstammen fortsätta att växa i fritt fall, trots alla larm som kommer utifrån landsbygden, då är det allvarligt.

Fru talman! Vi har nämnt LRF här tidigare. De har också tydligt påtalat gränsen 300 vargar. Varför ska regeringen gå längre?

Jag tror att det vore bra, fru talman, om ministern hade kontakt med både jägarna och LRF i den här frågan och att han faktiskt också tog tag i detta. Då skulle vi slippa stå här i kammaren i interpellationsdebatt efter interpellationsdebatt och försöka driva på för att vi ska få den vargstam som Sveriges riksdag faktiskt har tagit beslut om.

Det är nästan ett hån mot landsbygden när man beslutar om licensjakt på 33 vargar. Varför har regeringen släppt iväg vargantalet upp till 450 vargar, när det finns ett tydligt beslut om 170-270 vargar? Naturvårdsverket har reglerat det till 300 vargar, men regeringen har accepterat 450 vargar.

Fru talman! Jag skulle vilja lägga till en annan aspekt på vargfrågan, som jag har varit i debatt med minister Baylan om tidigare, och det är lammproduktionen i Sverige.

Vi äter mer och mer lammkött. Lammkött är nyttigt kött, och vi importerar i storleksordningen 70 procent lammkött. Det kommer inte från Norge utan från Nya Zeeland.

Det är en klimatfråga att vi producerar vårt eget kött. Och precis som det är viktigt att elen och bränslet produceras i Sverige är det väldigt bra för både vår säkerhet och våra jobb att den mat som vi äter produceras i Sverige. Dessutom finns det inget som är så nyttigt som svenskt kött, då vi inte använder antibiotika om det inte är absolut nödvändigt. Det finns, väldigt starka riktlinjer för hur man ska använda antibiotika till djur, fru talman. I och med det är det både väldigt klimatsmart och nyttigt och bra på många andra sätt.

I mitt hemlän, Örebro län, har vi kanske inte de fetaste jordarna överallt, som man har i Skåne. Vi har väldigt mycket mellanlandskap, mellan skogs- och åkerlandskap, och där passar det så himla bra med lammproduktion. Det är också det som gör att man kan hålla öppna landskap men också en biologisk mångfald.

I fårhagarna växer mycket annat. Både växter och djur trivs där, och vi lägger ned enorma pengar för att bevara sådana här områden. Att vi då inte har ett för hårt vargtryck som tar bort den här näringen är faktiskt både klimatsmart och natursmart. Dessutom ger näringen jobb.

Fru talman! Ministern är ju inte omedveten om att rovdjur är en fara för tamboskap. Vi har i en tidigare debatt varit inne på att ministern faktiskt har erfarenhet av att vakta djur från rovdjur, och den erfarenheten är det inte så många som har.

I mitt hemlän blir vi som riksdagsledamöter inbjudna till fårvakor. Vi får då gå på nätterna och se till att inte fåren och lammen blir angripna av rovdjur.

Vi har aldrig förespråkat, som parti i alla fall - även om det finns enskilda som gör det - att vargen helt ska tas bort. Men det är enormt viktigt att hålla nere stammarna så att det finns en acceptans, för folk blir rätt desperata, speciellt när det, som ledamoten Beckman beskriver, kommer flockar med tio tolv djur. Då är det inte några gulliga hundar. Människor känner en fara i detta både för sin tamboskap och för sina familjer.

Jag förstår inte varför man inte kan hålla sig till det som riksdagen faktiskt har beslutat. Då skulle det få en folklig acceptans. Det finns också en annan fara när man går för långt med olika reformer, och det är att människor inte riktigt litar på politiken och demokratin, att det som vi beslutar här inte spelar någon roll. Det är en enorm fara. Vi kan i vår omvärld se att när det har gått så långt spelar det ingen roll vad vi säger i våra talarstolar.

Fru talman! Ja, som Lotta Olsson säger är jag född på en bondgård, och ja, det förväntades av mig, precis som av alla andra barn där, att jag skulle börja hjälpa till i jordbruket. En av de enklaste uppgifterna var just att hjälpa till att valla kreatur av olika slag.

Det är klart att det finns en rädsla och fruktan för rovdjur, särskilt i den delen av världen där jag är född. Där finns inte bara rovdjur utan också giftiga ormar och annat. Det är en rädsla som jag har ingrodd. Jag förstår verkligen det som Sten Bergheden säger om den oro som finns hos människor som befinner sig i närheten av de här rovdjuren.

För mig handlar det om att vi tillsammans hittar en bra balans här, för jag håller helt och hållet med Lotta Olsson om att det finns de som tror att vi återigen ska ge oss på att utrota en del rovdjur och att det skulle vara vägen framåt. Jag tror inte det, utan det gäller att hitta den där balansen så att vi kan leva, bo och verka i gröna näringar på landsbygden, inte minst när det gäller animalieproduktion. Jag delar helt och hållet uppfattningen att det här är någonting som vi gör bra här i Sverige. Det är också en del av livsmedelsstrategin att vi ska öka animalieproduktionen i vårt land. Vi kan bidra och visa hur man gör, och antibiotikaanvändningen är ett exempel på detta. Jag delar helt och hållet den uppfattningen.

Det är mot den bakgrunden som vi har möjligheter för våra viltskadecenter och våra länsstyrelser att arbeta på ett sådant sätt att vi får den här balansen. Upprätthålls den alltid? Nej, för det här är också en rörlig materia. Ledamöterna vet väldigt väl att vargen från att ha varit utrotad har vuxit i vårt land.

Sten Bergheden frågar mig: Varför just 300? Som jag läste upp i mitt interpellationssvar ska våra åtaganden, inte minst gentemot Europeiska unionen, vara vetenskapligt baserade. Det var därför siffran hamnade där.

Jag menar att där det finns problem, och problem finns det ju, har man möjlighet att ansöka om skyddsjakt. Länsstyrelserna har då möjlighet att besluta om och har också tidigare tagit beslut om den typen av skyddsjakt, särskilt när det gäller vargar.

Fru talman! Även om jag uppskattar tilltron och förtroendet från ledamoten Beckman när det gäller vad jag som minister ska göra i relation till myndigheterna vet ju ledamoten Beckman mycket väl att det brukar kallas för ministerstyre om en minister talar om för en myndighet vilka beslut den ska fatta. Det gäller särskilt vid myndighetsbeslut mot den enskilde, som ju är förbjudet i vår grundlag.

Fru talman! Det här är inga lätta frågor. Jag menar att vi gör vårt bästa för att hitta en balans mellan de olika målen så att de kan värderas på ett sätt som gör att vi kan uppnå dem utifrån de beslut som har tagits i riksdagen och våra EU-rättsliga åtaganden. De EU-rättsliga åtagandena gäller ju Sverige som nation, så även om vi hade haft en moderatledd regering, vilket vi hade för inte så länge sedan, hade samma åtaganden gällt också för den regeringen.

Fru talman! Tack och lov får en regering styra sina myndigheter - det vore ju förskräckligt annars - genom något som kallas för regleringsbrev. Jag misstänker att näringsministern har utfärdat något sådant.

Hur är då verkligheten i Gävleborg? Hur är verkligheten för en småföretagare i Kilafors? Hur är verkligheten för en småföretagare som får varg som går på gården natt efter natt i det Sverige som bland annat den här ministern är med och styr?

Då ansöker man naturligtvis om skyddsjakt, för man får naturligtvis panik och blir förtvivlad när man har den här vargen som går på gården om och om igen. Vad skriver då Länsstyrelsen Gävleborg? "Länsstyrelsen konstaterar att förutsättningarna för skyddsjakt inte har ändrats. Att det har tillkommit ytterligare en film på en varg som passerar gårdsplan under natten kan i dagsläget inte räknas som en problemvarg enligt yttrande från viltskadecenter. Länsstyrelsen är medveten om att tamdjurshållning inte påtagligt ska försvåras av rovdjursförekomst och att socioekonomisk hänsyn ska vidtas." Det är precis som vi har beslutat här i Sveriges riksdag.

Vidare skriver man: "Dock är propositionen inte det enda som länsstyrelsen ska förhålla sig till utan det finns kriterier som måste vara uppfyllda för att en skyddsjakt ska kunna beviljas."

Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna: "Länsstyrelsen konstaterar att de rapporter som har inkommit inte uppfyller de kriterier som föreslagits av Viltskadecenter. Baserat på den vägledning som länsstyrelsen har att utgå ifrån går det därför inte att säkerställa att de vargar som rör sig vid sökandes gård har ett oönskat beteende."

Därmed avslås ansökan om skyddsjakt.

Fru talman! Jag är demokratiskt vald av svenska folket. Jag är riksdagsledamot och har 348 kollegor. Vi har antagit en proposition som tydligt slår fast att socioekonomisk hänsyn ska tas och att tamdjurshållning i Sverige inte påtagligt ska försvåras. Detta har vi i riksdagen bestämt. Vi folk- och förtroendevalda har sagt vilken rovdjurspolitik vi vill ha. I samma beslut sa vi också att det skulle vara 170-270 vargar.

Precis som jag läste upp har dock något hänt på vägen. Länsstyrelsen säger att man tolkar en föreskrift på detta sätt, vilket får till konsekvens att det kan bo en småföretagare i Kilafors som har en varg på sin gård om och om igen utan att myndigheterna anser det vara ett problem.

Fru talman! Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk om samma varg befann sig på journalisttäta Södermalm i Stockholm. Tror någon att denna varg inte skulle skjutas? Det hade i så fall skett med all rätt, och den varg som fanns i Nacka sköts ju illa kvickt. Varför ska en småföretagare i Kilafors inte få uppleva samma trygghet? Eller varför ska fårbonden i Vallsta jobba gratis åt staten med att rensa och hålla rent stängsel? Det är ju detta vi begär av småföretagarna.

Staten säger att det ska finnas varg, men då måste staten också ta fullt konsekvensansvar för det, precis som Sten Bergheden sa. Det är inte rimligt att Sveriges småföretagare arbetar gratis åt staten. Det är inte rimligt att en småföretagare i Kilafors ska ligga sömnlös eller väckas av larmet från kameran och rusa ut för att försöka rädda sina djur. Men så blir det när våra myndigheter inte följer det riksdagsbeslut som vi har tagit.

Fru talman! Låt mig först anknyta till det ministern sa om att han i stort delar uppfattningen och den oro som finns där ute. Det är bra. Det är dock en viss skillnad på oss och ministern, för det är ministern och regeringen som är ansvariga för detta och kan åtgärda situationen. Det räcker inte att bara dela uppfattningen och oron, utan man måste agera och göra något åt situationen.

Vargen är inte utrotningshotad. Vi har cirka 200 000 vargar i världen, och Sverige har ungefär 450 vargar. Vi talar om att minska vargstammen till den nivå som riksdagen har sagt. Moderaterna vill gå ännu längre och ha max 170 vargar, men regeringen kan börja med att minska till 170-270 vargar, eller i värsta fall 300 vargar. Då är det 150 vargar som ska bort, men länsstyrelserna har tagit beslut om 33 vargar, vilket är avsevärt färre. Fortfarande växer vargstammen i Sverige.

Myndigheterna och regeringen ska rätta sig efter riksdagens beslut, och det är inte ministerstyre att göra det. Det är faktiskt mer allvarligt att inte följa riksdagens beslut.

Jag ställde också frågan varför regeringen har släppt iväg vargstammen upp till 450 vargar, och det fick jag inget svar på. Jag vet att Naturvårdsverket tyckte att det skulle vara 300 vargar.

Samtidigt som regeringen inte kan hålla ordning på antalet vargar i vårt land ger sig regeringen på att räkna katter. Se i stället till att räkna antalet vargar och minska antalet till det riksdagen har beslutat om!

Fru talman! Jag sitter i näringsutskottet, och näringsministern företräder ju också de frågorna.

Jag skulle önska att Sverige kunde producera sitt eget lammkött. Konsumtionen av lammkött ökar hela tiden, och en bra vision vore väl att Sverige ska kunna producera mer än dagens 30 procent. Sverige har 9 000 företag som producerar lamm- och fårkött i Sverige och 600 000 får. Tänk om vi kunde komma upp i 1,5 miljoner får!

Jag ger härmed ministern ett förslag till en näringspolitisk åtgärd. Kan vi tredubbla denna näring kommer den att ge bättre hälsa, fler jobb, ett landskap med större biologisk mångfald och lyckligare landsbygdsbefolkning. Näringsministern får här en god politisk idé - om han nu blir kvar i sitt ämbete. Det här är en vision och en reform som skulle ge bra och naturnära jobb och god folkhälsa och gynna oss på alla sätt. Givetvis är vargpopulationens storlek ett hinder för detta.

Varsågod, här får ministern en väldigt bra reform!

Fru talman! Ledamöterna är väl medvetna om de lagar och regler som gäller. Men det sitter bland annat ungdomar på läktaren, och det kan därför vara på sin plats att ändå gå igenom vad som gäller.

Den ordning vi har är att riksdagen fastställer lagar och regeringen förordningar. Därefter ser regeringen till att dessa kan implementeras av myndigheterna.

Den som är föremål för myndighetsutövning har alla möjligheter att pröva sin sak i domstol om den anser att myndigheten har tolkat lagen fel. Det har hänt tidigare och kommer att hända igen.

För en minister är det enligt svensk grundlag strikt förbjudet att lägga sig i implementeringen av dessa lagar mot enskild - ännu mer så när något är föremål för domstolsprövning, som i det enskilda fall vi hörde om. Så ska det också vara. Det finns ju länder där regeringar försöker lägga sig i hur domstolar ska döma, och så vill vi inte ha det i Sverige.

Fru talman! Mot denna bakgrund har jag redogjort för grunden för dessa lagar och förordningar.

Men jag har givetvis stor förståelse för oron, och det är också därför vi hjälper till med förebyggande åtgärder, till exempel viltstängsel, och med ersättning när något redan hänt så att den enskilde inte ska stå ensam. När det som i detta fall är för mycket av ett rovdjur har länsstyrelserna dessutom möjlighet att utfärda licensjakt. Man kan också kräva skyddsjakt om rovdjuret beter sig hotfullt mot människor.

Fru talman! Jag delar också Lotta Olssons önskan att öka den inhemska köttproduktionen, inte minst när det gäller lammkött. För bara något årtionde sedan var detta kött inte helt vanligt, men numera förekommer det alltmer på våra restauranger. Som näringsminister ser jag såklart gärna att det också produceras på vårt hållbara sätt, inte minst vad gäller miljöaspekter, antibiotika och annat.

Jag tackar Lotta Olsson för tipset, och även om jag uppskattar förhoppningen om att jag ska vara kvar som näringsminister är detta nog på upphällningen.

Fru talman! Jag är helt säker på att Lotta Olsson vill ha både en ny näringsminister, en ny regering och en ny politik för Sverige.

Fru talman! De haverier som regeringen har haft på många olika samhällsområden påverkar många människor i Sverige, men den havererade rovdjurspolitiken påverkar mest landsbygden. Det är en viktig landsbygdsfråga, och det är en viktig rennäringsfråga. Jag vet att Saila Quicklund, min kollega från Jämtland, är väldigt engagerad i rennäringens villkor. Jag tycker att det är en regerings ansvar att agera och vidta åtgärder när ett samhällsproblem eskalerar, för det är ett samhällsproblem.

Det är ett samhällsproblem att en småföretagare i Kilafors får en varg som går på gården natt efter natt, som filmas med en kamera, och att myndigheterna tolkar regelverket så som framgår av länsstyrelsens svar, att det är en tillämpning och en vägledning.

Jag tror, fru talman, att det är på det sättet att Socialdemokraterna har visat bort landsbygdspolitiken och rovdjurspolitiken till Miljöpartiet. Det är ett billigt pris att betala, men konsekvenserna för Sveriges jägare, för Sveriges lantbrukare och för de barnfamiljer som bor i rovdjurstäta områden är förskräckliga. Det är naturligtvis därför som både Jägareförbundet och LRF tar varandra i hand och rasar över att uttaget av varg i Gävleborg är alldeles för lågt i förhållande till det höga rovdjurstryck som finns.

Jag hade önskat att vi hade en aktiv regering som såg hela Sverige, som agerade i denna fråga och som gjorde att vi aldrig behövde debattera vargen. Om rovdjurstrycket vore rimligt skulle det inte vara ett samhällsproblem.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Ordet för det avslutande inlägget, som möjligen är hans sista inlägg som näringsminister, går till Ibrahim Baylan.)

Fru talman! Det är sannolikt, men om man har varit med i politiken lika länge som jag ska man inte utesluta någonting.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna för diskussionen. Det är klart att detta är viktiga frågor. Även om man gör som Lars Beckman gjort i ett antal interpellationsdebatter och i varje vrå ser konspirationer från Miljöpartiet, som han uppenbarligen tillmäter mycket stor betydelse i detta land - det gläder dem säkerligen - och han uppenbarligen vill bekämpa detta uppskattar jag ändå debatterna.

Jag tror, och har alltid velat tro, att det i grunden, även om vi har olika uppfattningar som ibland inte är så olika som det låter från talarstolen, finns ett positivt engagemang för detta lands väl och ve, så också i dessa frågor. Sedan är ledamöterna väl medvetna om vad jag kan och inte kan göra som enskilt statsråd, inte minst i relation till de lagar och förordningar som antagits här.

Jag förstår den oro som finns ute i vårt land både när det gäller den utveckling vi har, som inte bara gäller varg utan också andra rovdjur, och när det gäller att hitta en balans där vi kan både bo och verka i hela vårt land och samtidigt ha en biologisk mångfald som vi kan vara stolta över i Sverige.

Vi fortsätter att jobba på. Vi kommer att fortsätta att vara aktiva och göra vårt absolut bästa. Jag är tämligen säker på, fru talman, att oavsett vem som är näringsminister i nästa regering kommer detta att fortsätta att debatteras här i kammaren.

Tack för mig för denna gång!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.