Frågestund - 2021-10-21

Fru talman! Före valet 2014 utlovade Stefan Löfven att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. I dag har bara tre EU-länder högre arbetslöshet än Sverige. Vi har alltså verkligen inte blivit bäst utan ligger nu på plats 24 av 27 länder. Vi har nu dessutom högre arbetslöshet än genomsnittet i EU, något som aldrig tidigare hänt sedan vi gick med i EU 1995. Vi har också tappat positionen som det EU-land som har högst sysselsättningsgrad.

I ett läge där arbetslösheten är bland de högsta i EU, där långtidsarbetslösheten är den värsta som uppmätts i modern tid och där antalet nyanlända utan egen försörjning är rekordstort skulle man kunna tänka sig att förslagen från regeringen på detta område skulle vara oerhört omfattande. Men, tro det eller ej, arbetsmarknadsministerns departement aviserar inte en enda proposition denna höst.

Är arbetsmarknadsministern och regeringen nöjda med situationen? Om inte, varför har man inga planer alls på förslag inom arbetsmarknad och integration?

Fru talman! Jag tackar Jan Ericson för den viktiga frågan om hur vi kan pressa ned arbetslösheten. Jag kan börja med att konstatera att Sverige gick in väldigt starkt i pandemin. Sedan valet 2014, under regeringen Löfvens tid, har 300 000 fler kommit i jobb, varav 230 000 utrikesfödda, fram till pandemin. Vi har drabbats hårt av pandemin, och det gäller förstås också på arbetsmarknaden. Regeringen har gjort väldigt kraftfulla insatser för att pressa ned arbetslösheten och se till att rädda jobb och företag. Bara i och med åtgärden gällande korttidsarbete har 600 000 personer omfattats av den trygghet som det innebär att slippa bli av med sitt arbete. Regeringens politik har räddat tiotusentals jobb.

Nu tar vi nästa steg. I dag kan jag berätta att vi har 117 000 lediga jobb på Platsbanken. Det är en tuff tid just nu, men framtiden är ljus.

Fru talman! Sanningen är ju den att situationen har försämrats i Sverige ända sedan valet 2014 och att långtidsarbetslösheten har ökat. Vi ser också hur vi har tappat jämfört med andra länder i vår omvärld. Det är inte pandemin som är orsaken.

Min fråga är fortfarande: Vilka nya grepp avser arbetsmarknadsministern att ta för att vända situationen? Den politik som redan har misslyckats kan ju inte vara svaret. När läggs nya förslag på riksdagens bord?

Fru talman! Jag är glad över att få möjlighet att berätta om de väldigt viktiga reformer som regeringen vidtar för att rädda jobb och företag men också för att se till att vi får möjlighet att pressa ned långtidsarbetslösheten och se till att arbetsgivare har möjlighet att anställa. Vi vidtar nu de största reformerna i modern tid på svensk arbetsmarknad. Vi reformerar Arbetsförmedlingen för en effektivare matchning och lägger fram förslag för ökad flexibilitet och möjlighet till omskolning genom ett helt yrkesliv genom trygghet, LAS och omställning - för att ta några exempel.

Fru talman! Efter drygt ett och ett halvt år med pandemi och efterföljande neddragningar i hotell- och restaurangbranscherna har dessa branscher svårt att hitta personal när de får tillbaka gästerna till hotellen och restaurangerna. Många av dem som stod utan jobb för lite drygt ett år sedan har gått vidare till andra branscher, och nyrekryteringen har varit i stort sett obefintlig. Nu skriker hotell och restauranger efter personal, personal som ofta inte går att finna. Därför har många företag till och med vänt sig utanför EU för att söka personal till hotell och restauranger. Det är nästan absurt att vi inte kan hitta personal till restauranger och hotell, med tanke på att Sveriges arbetslöshet är bland de tre högsta i hela EU.

Vilket ansvar har regeringen för detta? Vad avser regeringen att göra för att komma till rätta med den helt absurda situationen?

Fru talman! Vi har 117 000 lediga jobb på svensk arbetsmarknad just i dag. Det är därför det är så viktigt med de åtgärder som regeringen vidtar. Vi skapar fler lokala jobbspår, där arbetsgivarnas behov av att anställa paras med de möjligheter som vi ser i form av att många personer vill gå en utbildning och lära sig ett yrke. Det är ett sådant exempel. Regeringen har även sett till att starta igång en helt ny form av arbetsmarknadspolitisk insats som vi kallar för intensivår. Vi kommer snart också att sjösätta etableringsjobben, som kommer att vara helt centrala för att se till att människor som står långt från arbetsmarknaden samt nyanlända får möjlighet att komma i arbete.

Fru talman! Att restaurangerna har svårt att hitta personal i ett land med en arbetslöshet som är bland EU:s högsta är naturligtvis ett misslyckande. Det kan inte vara någonting annat. Hur kommer det sig att man inte har förberett dem som finns på arbetsmarknaden för att ta de jobb som finns? Det har uppenbarligen inte skett. Vi har en av EU:s högsta arbetslösheter, och restaurangerna måste söka personal utanför EU. Det är en absurd situation.

Hur ser regeringen på sitt ansvar? De fagra talen har vi hört ett tag nu, men det händer ingenting.

Fru talman! Vi vidtar historiskt kraftfulla åtgärder för att se till att människor kommer i utbildning och för att förbättra och förstärka matchningen. Det här är ett allvarligt problem, men det finns också enormt stora möjligheter, för jobben växer nu till i svensk ekonomi.

Jag vill också påminna om att det inte finns någonting från oppositionens sida som vi kan ta fasta på. Vi driver idéutvecklingen själva. Så fort Moderaterna tillsammans med Sverigedemokraterna får möjlighet slaktar de resurserna till arbetsmarknadspolitiken. Det är inte rätt väg att gå.

Fru talman! En orosanmälan kommer in till socialtjänsten om att ett barn far illa hos sina föräldrar. En utredning startar, och insatser ges till familjen. Det är mycket bra.

Men det är inte ett rättssäkert system om det samtidigt finns vidare utredningar med underlag om att omhänderta barnet utan att föräldrarna vet om det eller vet vad skälen till det är, så att de kan arbeta med förändringar för att åtgärda sina brister. Om dessutom samtal med barn sker på ett sätt som inte ger rättssäkerhet och det inte säkerställs att det är barnens berättelser som kommer fram och inte svar på ledande frågor kommer det att bli så att barn omhändertas fast de inte behöver det och att barn som behöver omhändertas inte omhändertas.

Min fråga till minister Lena Hallengren är: Vad avser ministern att göra för att säkerställa att rätt kompetens finns och att det finns evidensbaserade metoder som säkerställer barns och föräldrars rätt både inom socialtjänsten och i rättsväsendet?

Fru talman! Det är självklart så att orosanmälan ska göras. Det är en skyldighet för dem som arbetar med barn och unga i skola, vård och andra sammanhang. Det är naturligtvis också så att socialtjänsten har i uppdrag att hålla samtal med föräldrar. Ambitionen är förstås alltid att ge allt tillgängligt stöd för att föräldrarna ska kunna fortsätta vara välfungerande vårdnadshavare och för att man ska fortsätta vara en välfungerande familj.

Det ska inte göras för många omhändertaganden och inte heller för få. Det där är förstås alltid en balansgång. Det är ofta ganska svårt att utifrån göra bedömningen av huruvida det där stämmer eller inte, för det är förhoppningsvis väldigt mycket arbete som har föregått detta.

Om frågeställningen var hur man jobbar evidensbaserat och hur man ser till att man gör rätt saker tänker jag att det är en uppgift för såväl socialtjänsten som andra delar av välfärden att ta del både av den forskning och av den empiri som finns så att man gör rätt. Det är förstås syftet.

Fru talman! Tack för svaret! Jag saknar dock att regeringen tar steg framåt och pekar på vilken typ av kompetens som behövs för att hjälpa till att stärka de här sakerna i alla delar - både inom socialtjänsten och inom rättsväsendet. Det saknas i dag.

Det saknas enhetliga metoder där man säkerställer att man tar vara på varje barns rättigheter och varje förälders rättigheter och möjligheter att vara så goda föräldrar som vi alla vill. Här behöver regeringen ta ett kliv framåt och peka på vilka steg vi ska ta.

Fru talman! När det gäller vilken kompetens som är bäst och som krävs och vilken typ av vägledning man kan behöva som personal för att göra rätt är det förstås ett uppdrag som ligger inte minst hos Socialstyrelsen. Det handlar om att utfärda den typen av både vägledningar och riktlinjer och att hålla i olika former av kompetensutvecklingsutbildningar för att personalen ska kunna följa med i det som händer.

Jag tar gärna fortsatta diskussioner med Martina Johansson om detta, för frågan är sannerligen inte enkel. Men jag vill nog påstå att svensk socialtjänst gör ett fantastiskt arbete och har stora utmaningar framför sig.

Fru talman! Min fråga går till Ardalan Shekarabi, och det gäller frågan om pensionerna.

Vi från Vänsterpartiet tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen inte har valt att höja de lägsta pensionerna rejält. Alldeles nyligen fick man besked om det pensionstillägg som regeringen har tagit fram, och de med de lägsta pensionerna blir helt utan.

Min fråga till statsrådet är därför: Varför har man valt bort att höja de lägsta pensionerna med ungefär 1 000 kronor, som Vänsterpartiet ställde krav på i regeringens budget?

Sverige har flest fattigpensionärer i Norden. När kommer regeringen att tillgodose deras behov och se till att de får en värdig pension? Är 1 000 kronor för mycket begärt när vi samtidigt sänker skatten med dubbelt så mycket pengar så att alla kan köpa en latte?

Fru talman! Tack, Ida Gabrielsson, för frågan och för engagemanget i pensionsfrågan! Det gläder mig att det nu finns fler partier i Sveriges riksdag som bejakar pensionshöjningen.

Pensionerna måste höjas. Vi har nu genomfört ett pensionstillägg, som betalades ut för första gången i förra månaden. Det innebär att många som har slitit ett helt yrkesliv men som har låga pensioner i dag får en höjning av pensionen. De som träffas som mest får en höjning med drygt 7 000 kronor om året.

Nästa naturliga steg är att höja pensionsavgiften så att vi säkerställer att vi ökar inbetalningarna till pensionssystemet så att vi har möjlighet att fortsätta att höja pensionerna. Dessutom har regeringen i den här budgeten lagt in en höjning av bostadstillägget för pensionärer som riktas till de pensionärer som har svagast ekonomi. Både taket i bostadstillägget och konsumtionsstödet i bostadstillägget höjs. Det är viktiga steg.

Men jag instämmer i Ida Gabrielssons bedömning: Pensionerna måste fortsätta att höjas.

Fru talman! Det är bra att statsrådet har den uppfattningen. Samtidigt är det väldigt tydligt - om inte jag har misstagit mig - att Socialdemokraterna värnar den här pensionssänkargruppen, där Vänsterpartiet inte ingår.

Att prata om att avgifterna ska höjas hjälper ju inte om man inte tar fram sådana förslag. När kommer regeringen att se till att avgifterna höjs? Och när kommer de med lägst pension, oavsett om man har ett bostadstillägg eller inte, att kunna ha en värdig ålderdom?

Fru talman och Ida Gabrielsson! Socialdemokraterna och regeringen ser ett behov av ett långsiktigt samarbete i pensionsfrågan, för de här frågorna är långsiktiga. De beslut som vi fattar här och nu kan få konsekvenser om 40 år. Då är det rimligt att vi har ett blocköverskridande samarbete på området.

Det förpliktar dock, självklart. Partierna i Pensionsgruppen måste alla ta ansvar för långsiktigt höjda pensioner så att vi kommer upp i anständiga nivåer för våra pensionärer. Vi jobbar med denna fråga, inte minst vad gäller pensionsavgiften.

Fru talman! Vårdköerna plågar Sverige. De plågar patienterna, och de plågar personalen.

Pandemin har gjort att vi har fått uppskjuten vård, och det har varit nödvändigt. Men vi hade redan före pandemin rekordlånga vårdköer, som nästan uppfattades som ett normaltillstånd.

Det vi behöver göra nu är att kraftsamla för att kunna korta vårdköerna. Pengar finns för att klara den uppskjutna vården, men det krävs mer än pengar. Regeringens egen utredning har varit på remiss, och den föreslår bland annat en statlig kommitté. Jag tror inte att en kommitté kommer att göra någon större skillnad för patienterna.

Däremot menar vi kristdemokrater att patienterna behöver information om var den lediga kapaciteten finns i landet. Och var informerar man enklast? Jo, genom en webbsida, förstås. Det behövs också ett avtal mellan vårdgivare och ansvarig region, och gärna en ekonomisk ersättning till patienter som behöver göra långa resor.

Min fråga till socialministern är: Vad gör regeringen, förutom pengarna? Det krävs mer.

Fru talman! Tack, Acko Ankarberg Johansson, för en fråga som jag tänker kommer att prägla de här frågestunderna framöver och säkert hela den politiska debatten, inte minst fram till valrörelsen och i den!

Människor har rätt att känna trygghet i att man får vård i tid och att man får vård efter behov. Man ska inte behöva åka onödigt långt, men såklart ska man vara beredd att åka om det finns vård att få någon annanstans. Det är ju det som dagens vårdgaranti innebär: Får man inte vård i sin egen region, före detta landsting, får man vända sig till en annan del av landet.

För mig är det viktigt att också säga att man då inte själv ska behöva ringa runt, utan vården måste hjälpa till med detta. Det finns strukturer i varje region för hur man ska kunna hjälpa till och stötta detta.

Regeringen är dock inte helt nöjd med det här, och det är också skälet till att vi har haft och har en delegation som ska arbeta för ökad tillgänglighet i vården. Den har lämnat förslag, och det är inte bara det förslag som Acko Ankarberg Johansson nämnde, utan det finns också flera andra. De bereds nu, och vi ska titta vidare på dem.

Fru talman! Jag betvivlar inte regeringens ambitioner, men det räcker inte med en förhoppningspolitik. Man måste också säkerställa att patienterna faktiskt får del av var den lediga kapaciteten finns.

Även om jag gärna är med och diskuterar lagändringar om vårdgarantier och sådant är det nu, i höst och i vår, som vi måste göra allt vi kan för att patienterna ska få del av den lediga kapacitet som finns. Om vi lyckas med det underlättar vi både för patient och för personal, som har att hantera en väldigt stor omställning framöver. Regeringens besked behöver vara tydligare.

Fru talman och Acko Ankarberg Johansson! Resurser, kompetens, fler utbildade och den samverkan och den totala uppslutning som fanns i början av pandemin skulle vi förstås behöva också i ett sådant här sammanhang. Både offentliga och privata aktörer kanske kan lägga annat åt sidan för att prioritera att vi ska se till att de som har fått vänta inte behöver vänta lika länge.

Jag tror inte att man ska förenkla diskussionen alltför mycket. Det kommer att vara svårt, och det kommer att ta tid. Men vi ska göra allt det vi kan.

När det gäller huruvida man ska ha en enda kö eller flera olika typer av kanslier får nog den frågan diskuteras vidare med regionerna.

Fru talman och fru statsråd! När DN pratar med Ingrid, som har hemtjänst, säger hon att hon vill att de som kommer in i hennes hem och kommer nära henne ska vara vaccinerade. Men hon säger också att hon inte vågar ställa det kravet. Till DN säger hon: Man är ju i beroendeställning för att få sin hjälp, och då är man inte så kaxig.

Det tror jag att vi kan känna igen oss i, allihop. Jag hyser ingen tvekan om att statsrådet och jag är eniga om att vaccinationer räddar liv. Statsrådet har också lyft fram exempelvis Arjeplog som ett föredöme när de säger att den som inte är vaccinerad kanske behöver få andra arbetsuppgifter.

Därför undrar jag: Är statsrådet villig att se över om lagen kan bli tydligare? Vi vet ju att många kommuner säger att lagen är otydlig och att rättsläget är osäkert. De säger att utredningar behövs, eller så försöker de utreda själva.

Kan regeringen tänka sig att ta ansvar för att det inte ska spela någon roll var man bor? Tryggheten och skyddsnätet måste alltid finnas där.

Fru talman! Svar ja. Regeringen är förstås beredd att ta ansvar för att människor känner trygghet i att man får den vård och omsorg man behöver, oavsett var i landet man bor.

Men för att komma till den konkreta frågan: Är det så otydligt? Vilka krav får man egentligen ställa? Jag upplever inte riktigt den där otydligheten längre. Jag tror att de flesta har insett och förstått att det är ett väldigt viktigt åtagande att bedriva en verksamhet, om vi fokuserar på äldreomsorgen, som riktar sig till personer som många gånger är över 70, sköra och sjuka. De har rätt att känna trygghet, både på ett särskilt boende och om de är beroende av hemtjänst. De ska inte behöva ställa frågan.

Jag förespråkar inte i något avseende en organisation eller en struktur där den äldre ska behöva tvinga fram en viss utveckling. Den som driver och är chef över verksamheten måste försäkra sig om att man inte utsätter de äldre för en risk - genom att ställa frågan, genom att på olika sätt uppmuntra till vaccination och genom att underlätta för vaccination. I sista hand kan man behöva vidta andra åtgärder, till exempel omplacering.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Då är vi eniga i målsättningen, som jag läser den, men kanske inte så eniga i nuläget. Jag hör bara denna vecka att Skellefteå säger att rättsläget är osäkert. Enköping säger att det är säkert men att man inte får fråga. Stockholm vet inte. Vi kan ju inte ha en situation där många säger att hastighetsbegränsningarna på skyltarna är lätta att läsa men där somliga andra säger att de är en rebus. Då måste vi se till - som stat, som nation - att tillsammans hitta tydliga regelverk, nationella riktlinjer och lagstiftning: Vad är tillåtet, och hur skyddar vi de sköra?

Fru talman! Lagstiftningsförändring löser ju inte nuläget. Det kan vi säkert vara överens om, inte minst i den här kammaren. Det tar ganska lång tid. Vi kan inte vänta på det, utan vi behöver lösa situationen här och nu.

Tillsammans med arbetsmarknadsministern hade jag för bara ett par veckor sedan ett möte med de olika vårdfackliga organisationerna, Sveriges Kommuner och Regioner och Vårdföretagarna. Vi var nog rätt överens om att det inte är så oklart men att det gäller att jobba på väldigt hårt. Man kan inte möta alla ovaccinerade likadant, men man har ett enormt stort ansvar. Det finns föreskrifter från Folkhälsomyndigheten som säger att man inte ska utsätta personer som är över 70 för risk för svår sjukdom, vilket detta är.

Fru talman! Moderaterna samlas i dag till stämma i min hemstad Helsingborg. Det finns naturligtvis en hel del förslag där som jag tycker är mindre bra.

Ett exempel på förslag är att se över beskattningen av sjukvårdsförsäkringen: "Moderaterna vill att det genomförs en översyn av beskattningen av sjukvårdsförsäkringar, med inriktningen att de inte ska förmånsbeskattas."

En viktig utgångspunkt för oss socialdemokrater är ju att vård ska ges i tid, naturligtvis, men också efter behov. Det ska inte heller finnas några gräddfiler för dem med fet plånbok att köpa sig före andra i kön.

Hur ser regeringen och statsrådet Hallengren på förslaget att avskaffa förmånsbeskattningen på privata sjukvårdsförsäkringar?

Fru talman! Tack för frågan, Yasmine Bladelius!

Nej, regeringen vill inte avskaffa förmånsbeskattningen för privata sjukvårdsförsäkringar. Vi behöver ha ett mer sammanhållet system snarare än ett som är mer uppsplittrat. Vi behöver också försäkra oss om att man känner en trygghet i att man får vård just efter behov, inte efter plånbok eller efter förmåga att ens få köpa sig en privat sjukvårdsförsäkring.

Jag har precis nyligen tagit emot en utredning som handlar om privata sjukvårdsförsäkringar. Den ska vi bereda. Vi behöver med mycket stor sannolikhet återkomma med ytterligare förslag på området för att stävja denna utveckling, som oroar mig väldigt mycket.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det känns naturligtvis betryggande. När jag läser handlingarna till Moderaternas stämma verkar det nämligen tvärtom vara just så att de vill ha ett parallellt system där man ska kunna dra av kostnaden för sin försäkring på skatten. Det ska alltså vara ett system för dem som har en fet plånbok och ett system för oss andra.

Vad kommer att hända med förslagen som regeringens utredning har presenterat?

Fru talman! Förslagen går som jag sa på remiss, och så får vi titta vidare på dem. Jag tror att jag och regeringen med ganska stor sannolikhet kommer att behöva återkomma till riksdagen med ytterligare förslag.

Jag vill säga att jag tycker att detta är en väldigt oroande utveckling. Inte minst under den tid vi har bakom oss så här långt när det gäller pandemin har det ändå varit en trygghet att veta att man får vård efter behov. Det har aldrig handlat om att någon kan köpa sig före. För mig är det en väldigt viktig grundbult såväl i den svenska modellen som i den generella välfärden.

Fru talman! I veckan kunde vi ta del av uppgifter om att barn, inte minst små barn, i allt högre grad placeras på institution eller HVB-hem. Från Göteborg rapporterades till exempel att deras längsta placering rörde barn som var mellan sju och nio år och som varit placerade på HVB-hem utan vårdnadshavare i mer än två år.

HVB-hem är ju lite av ett nödvändigt ont, men sett ur ett barns perspektiv är det extremt svårt att knyta an i en sådan miljö med ständiga personalbyten. Det är ett hem som i grunden inte är ett hem utan en institution.

Orsaken som kommunen, i det här fallet Göteborg, uppgav var att det blivit allt svårare för dem att hitta och rekrytera familjehem. Denna utveckling innebär att barn riskerar att inte få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Min fråga till statsrådet Lena Hallengren är: Hur ska vi i Sverige kunna garantera placerade barn en trygg uppväxt i familjehem?

Fru talman! Tack, Nicklas Attefjord, för en fråga som har blivit alltmer diskuterad den senaste tiden. Jag välkomnar verkligen det. Alla barn har rätt att känna att de garanteras en trygg uppväxt. Förhoppningsvis, som vi talade om här tidigare, får de det i sin biologiska familj om föräldrarna har förutsättningar att vara goda vårdnadshavare, uppfostra sina barn och ha en väl fungerande familjerelation.

Det är inte alltid så. Det kan bero på olika saker. Familjehem är ett väldigt fint alternativ, men vi har kunnat se under ett antal år hur familjehemmen har blivit allt färre. Av olika skäl är det svårt att rekrytera nya familjehem. Jag vill uppmana alla som lyssnar till den här debatten att fundera över om ni skulle kunna vara en plats för ett barn som behöver ett tillfälligt eller kanske långsiktigt alternativt hem. Men det kan inte vara så att barn placeras i en helt annan miljö än vad man egentligen vet skulle vara den bästa. Vi måste alltså fortsätta våra ansträngningar för att få fler att vilja vara familjehem.

Jag återkommer i mitt nästa inlägg till ytterligare insatser.

Fru talman! Utveckla då gärna detta vidare, statsrådet!

Fru talman! Vi har precis tillsatt en utredning som Carina Ohlsson, kollega till er alla här inne, leder och som ska titta just på hur vi kan bidra till att få en kvalitetshöjning av familjehemmen, hur fler ska vilja och kunna bli familjehem, om vi ska ha ett nationellt register och så vidare. Vi tar verkligen ett stort grepp om familjehemsfrågan.

Men återigen: Det är svårt för socialtjänsten att placera barn i bästa möjliga miljö om inte familjehemmen finns där. Där har vi alla ett ansvar.

Fru talman! Jag har en fråga till arbetsmarknadsministern.

I Göteborg, som jag kommer ifrån, har vi under pandemin skapat ett dialogforum mellan besöksnäringen och politiken. Socialdemokraterna har varit representerade, så ministern har säkert hört talas om "Fredagar på Farellis".

Som vi vet har besöksnäringen drabbats extra hårt av pandemin. I somras började det vända. Snart ska återbetalningarna av de lån man tagit starta. Det nu allvarligaste problemet för att tjäna tillräckligt med pengar är bristen på personal, trots att cirka 18 000 personer är inskrivna som arbetslösa i branschens a-kassa.

Min fråga till ministern är: Vad planerar ministern att göra åt problemet med att få ut arbetslösa i arbete igen snabbt, så att de inte stannar hos akassan under den maximala tiden?

Fru talman! Tack, Åsa Hartzell, för denna viktiga fråga!

Vi behöver se till att människor som nu står arbetslösa och är redo att ta sig in på arbetsmarknaden får det stöd som de behöver. Då behöver vi se till att det finns en rad olika åtgärder och insatser för detta ändamål. I budgeten för nästa år vill vi satsa ytterligare 2 ½ miljard. Det handlar just om att se till att fler får en arbetsmarknadsutbildning som både ger arbetsgivaren den kompetens man behöver för att utveckla sin verksamhet och också ger arbetslösa en väg in i jobb.

Vi ser nu till att utveckla möjligheter till lokala jobbspår, något som jag verkligen skulle rekommendera fler, också i Göteborg. Vi inför etableringsjobb enligt ett förslag från parterna på svensk arbetsmarknad.

Med flera viktiga insatser behöver vi se till att matchningen funkar mycket bättre, att den går snabbare och att den håller en högre kvalitet. Det är målet för vår politik.

Fru talman! Frågan gällde snabba åtgärder, och det är dem som står hos arbetslöshetskassan just nu som det handlar om. Det handlar om restaurangägare som sålt sina hus och snart riskerar att gå under, så det är snabba åtgärder som behövs.

Ministern har mitt namn, så hon får gärna mejla förslagen till mig och så ska jag föra dem vidare till restaurangägarna i Göteborg.

Fru talman! Jag vill bara understryka vikten av den lokala kraften. Jag besökte nyligen Haninge kommun, där man har infört lokala jobbspår. I det här fallet träffade jag en arbetsgivare inom byggbranschen som behöver rivningsarbetare, och jag träffade också Zaim som tack vare det här lokala jobbspåret nu utbildar sig för att kunna få jobb hos Mattias.

Det går alltså, och det är viktigt att vi använder alla medel som är möjliga och att vi samarbetar lokalt för att öka matchningen och se till att arbetsgivare kan anställa.

Fru talman! Under våren framkom det i en rad rapporter att många bedömningar som gjorts av Försäkringskassan har överklagats och fått en annan bedömning av kammarrätten. Det handlar bland annat om att det har krävts synliga, objektiva fynd vid till exempel psykiatriska diagnoser och smärtdiagnoser för att kunna få sjukpenning samtidigt som flera domar pekar på att det inte borde behövas eftersom det kan vara mycket komplext och svårt vid den här typen av problematik.

Eftersom rättsläget är osäkert kräver nu Försäkringskassan och flera jurister att Högsta förvaltningsdomstolen ska avgöra frågan. Jag anser dock att det har funnits stora brister i regeringens styrning som har kunnat leda till denna enorma osäkerhet som sedan har kunnat leda till felaktiga utförsäkringar av personer med bland annat psykiatrisk problematik.

Jag vill därför fråga socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi om regeringen kommer att ta initiativ till att utreda vad som har gått fel i processen kring dessa bedömningar så att vi kan få en tydligare styrning och ett tydligare regelverk för hur denna typ av diagnoser ska bedömas för att rättssäkerheten ska öka och det inte ska kunna vara rimligt att kräva den här typen av synliga, objektiva fynd.

Fru talman! Tack, Julia Kronlid, för frågan!

Det är viktigt att den här frågan väcks här i kammaren, för vi har haft allvarliga brister i socialförsäkringen som har drabbat våra medborgare på ett sätt som inte kan accepteras. Vi har en skyldighet att rätta till de felen.

Det viktigaste steget är att ändra lagstiftningen, och de förslagen ligger på riksdagens bord i budgetpropositionen. Jag hoppas verkligen att kammaren släpper igenom de här lagändringarna så att vi får en socialförsäkring som erbjuder våra medborgare trygghet.

Men vi måste självklart också fortsätta att jobba med utvecklingen och styrningen av Försäkringskassan men också utvärdering av hur sjukförsäkringsärenden handläggs på Försäkringskassan. Statskontoret har också ett viktigt uppdrag i detta, där Försäkringskassans egna processer följs upp och utvärderas. Det ger stöd till regeringen i den fortsatta styrningen av Försäkringskassan.

Det är en allvarlig situation vi har bakom oss. Det är ingen tvekan om det. Regering och riksdag har en skyldighet att göra det vi kan för att ge våra medborgare ekonomisk trygghet vid sjukdom.

Fru talman! Ja, det är positivt att regeringen efter många påtryckningar från oppositionen nu tar fram olika typer av lagändringar, och jag står helt och fullt bakom dem. Men de lagändringarna tar tyvärr inte tag i problematiken kring just den här typen av diagnoser, alltså psykiatriska diagnoser och smärtproblematik, där det är ett väldigt osäkert rättsläge just nu och där det har krävts att man på ett synligt sätt ska kunna visa upp att man till exempel är deprimerad för att kunna få sjukpenning.

Anser socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi att det är rimligt?

Fru talman! Nej, de brister vi har i sjukförsäkringen är inte rimliga och kan inte accepteras av oss. Det är därför vi måste jobba med att förändra regelverket. Det är därför vi fortsatt måste förändra styrningen av Försäkringskassan. Det är därför vi behöver en utveckling där människors behov sätts i fokus i socialförsäkringarna. Och hetsjakten som vi har haft på människor måste få ett slut. Det är därför lagen måste ändras.

Vi kommer inte ifrån att lagändringen ändå är det avgörande, även om mer behöver göras vad gäller utvärdering och granskning också av våra myndigheter.

Fru talman! Att lämna en våldsam relation är något av det farligaste en kvinna kan göra. År 2020 dödades 17 kvinnor av en man de hade en relation med. Under 2021 har hittills 6 kvinnor dött av samma skäl. 11 000 personer lever med någon form av skyddad identitet i dag, och cirka 800 kvinnor lever gömda.

Livet som gömd är inget man väljer av fri vilja. Kvinnorna har blivit kära i fel person och sedan valt att lämna den mannen. Men eftergifterna de tvingas göra är fullständigt horribla. De rycks upp från sin vardag, de tvingas ta barnen med sig och klippa banden med familj, vänner och vardag och de måste gömma sig, ibland för resten av sitt liv, trots att de inte har gjort någonting.

Sedan visar det sig att deras adress kan avslöjas av en myndighet - en dubbel bestraffning; staten ger och staten tar - som säger sig knappt vilja eller kunna ändra på den här situationen.

Jag undrar: Vilka åtgärder planerar jämställdhetsminister Märta Stenevi att vidta med anledning av den här fullständigt horribla situationen som har uppkommit?

Fru talman! Jag tackar för den frågan!

Jag tror att vi alla förfäras över med vilken enkelhet uppgifter har kunnat spåras, och det är oerhört angeläget att komma till rätta med de förändringar som kommer att krävas för att få bukt med situationen.

Vi har tidigare lämnat uppdrag för att myndighetspersoner i alla de funktioner och myndigheter som möter personer som lever med skyddade uppgifter ska få bättre utbildning och bättre kompetens i att inte röja uppgifter av misstag. Det har varit en situation som har uppmärksammats i många olika sammanhang. Det här är alltså uppdrag som har givits och som jag hoppas ska förbättra situationen.

Vad gäller posten uppfattar jag att vi bereder inom Regeringskansliet vad som går att göra åt den här situationen och hur den ska hanteras. Det ligger dock inte direkt under min portfölj, så jag får be att få återkomma rörande detaljerna kring det.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Man kan konstatera att med sådana säkerhetsrutiner som finns i dag hos våra myndigheter skulle 800 kvinnor behöva ha livvakt dygnet runt. Jag är tacksam att man ändå bereder detta och tar det på allvar.

Det är bra att Jämställdhetsmyndigheten har fått det här uppdraget, men jag vill återkomma till det som jag sa inledningsvis: Det här är ingen situation som kvinnorna har valt själva att försätta sig i, utan de är tvingade.

Nästa fråga blir: På vilket sätt vill ministern öka säkerheten och friheten för kvinnor som lever gömda så att de ska få ett normalt liv och männen samtidigt begränsas?

Fru talman! Det är helt riktigt, och det är också därför det åtgärdspaket som har lagts fram, som också ska återkomma in i det åtgärdsprogram som vi kommer att lägga fram under hösten, bland annat omfattar att det ska bli enklare att kunna sätta fotboja på förövare redan innan en överträdelse har skett. Vi ser också på regelverken kring kontaktförbud även runt den gemensamma bostaden, och vi ser över vårdnadssituationer som vi har sett missbrukas i många fall.

Det är alltså en lång rad åtgärder på väg.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Hallengren.

Just nu är 80,8 procent fullvaccinerade enligt OECD. Det är fantastiskt, tycker vi. Däremot är det en väldigt ojämlik vaccinering i vissa regioner. Det är också uppenbart och någonting som vi måste jobba med, helt klart. Det handlar om tillit, information och tillgänglighet.

Många som nu är 70-plus, och även de i åldersgruppen under, är väldigt sugna, om jag får uttrycka mig så, på den tredje sprutan. Även åldersgrupperna under undrar: När kommer planen för den tredje vaccineringen? Det är snart november, och vi ska minimera risken för smitta.

Min fråga är alltså: Vilka planer finns det nu för att gå ned i åldersgrupperna, åtminstone ned till 70-plus, för vaccinering?

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för en fråga som jag tror att inte bara Karin Rågsjö själv ställer sig! Jag förstår att det är många som funderar.

Det skydd som vi har genom att vara vaccinerade ger förstås en trygghet. Det gör att man känner sig skyddad mot svår sjukdom själv, man vet att man skyddar sin omgivning och man bidrar till att vården klarar av sin uppgift och kan börja hantera den uppskjutna vården.

Dos tre är rekommenderad både för personer i riskgrupp och, som ni vet, för dem över 80 år och så vidare. Vi har under hela pandemin låtit Folkhälsomyndigheten ha ett löpande uppdrag att se över vem som ska vaccineras, när, med vilka intervall och med vilka vaccin.

Jag är väldigt glad att vi har låtit det vara så. Jag tror att det hade varit oklokt om det hade varit politiska beslut, och jag tror också att det bidrar till att vi har en fortsatt hög vaccinationsvilja i Sverige. Man känner en tilltro till att det inte är politiska beslut som ligger bakom utan att det faktiskt är fakta och evidens.

Så fort det finns nya besked att ge kommer vi att ge dem.

Fru talman! Det låter glädjande. Inte heller jag tycker att det ska vara politiska beslut. Däremot är det kanske bra att fundera på frågan. Det är väldigt många som undrar.

En annan fråga där staten kanske skulle behöva gå in och vara lite tydligare är den ojämlika vaccineringen i regionerna. Det kan vi se bland annat här i Stockholmsregionen när vi jämför hur det ser ut på Järvafältet, i Södertälje och i exempelvis innerstaden. Jag vet att regeringen har gjort ett antal satsningar. Men hur kan vi, ursäkta uttrycket, piska på regionerna lite mer?

Fru talman! Den ojämlika vaccineringen oroar också mig väldigt mycket. Det räcker inte att vi summerar upp till 80-85 procent om det finns delar av samhället som har en betydligt lägre vaccinationsgrad.

Så sent som i dag hade jag ett möte med våra företrädare i Värmland. De var väldigt samstämmiga i fråga om att det inte finns någon möjlighet att skylla på att man har en viss sammansättning i befolkningen. Det är klart att det går att komma upp i 90 procents vaccinationstäckning, vilket man ligger på i de kommunerna i Värmland. Jag tänker att fler kan göra det. Det handlar väldigt mycket om vilja, insikt och att inte ge upp.

Fru talman! Sverige behöver en tydlig strategi för att minska det mänskliga lidandet och de stora negativa samhällskonsekvenserna utifrån alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel om pengar, det som förkortas ANDTS.

Före sommaren gav en majoritet i riksdagen, efter förslag från oss kristdemokrater, regeringen bakläxa då deras strategi för en ny ANDTS-strategi var undermålig. Regeringen uppmanades att omgående återkomma med förslag på en förbättrad strategi. Man fick också ett antal tillkännagivanden, bland annat om att inrätta ett nationellt kompetenscentrum för ANDTS-prevention.

Nu har det gått fyra månader. Regeringen har ännu inte återkommit i frågan. Regeringen tillförde inte heller några resurser till ANDTS-området i sin budget. Vi kristdemokrater prioriterar annorlunda och avsätter exempelvis 70 miljoner kronor per år till ett nationellt kompetenscentrum.

Mina frågor till socialministern är: När kommer regeringen att återkomma med en ny, förbättrad ANDTS-strategi? Och kommer den att innehålla ett förslag på ett nationellt kompetenscentrum?

Fru talman! Tack, Pia Steensland, för frågan!

Det hade underlättat om samma riksdag hade talat om vad man var missnöjd med när det gäller ANDTS-strategin och inte bara hade sagt: Av olika skäl tycker vi att regeringen kunde ha gjort det bättre. Det gör det mycket svårare. Men det är klart att vi arbetar med det. Vi kommer att återkomma.

Pia Steensland kan få ägna sin kompletterande fråga åt att reflektera över att Kristdemokraternas samarbetsparti, Moderaterna, just nu håller en arbetsstämma om att de vill utmana Systembolaget och att vi ska ha mer av alkohol i samhället. De vill avkriminalisera eget bruk av narkotika och bagatelliserar dessutom tobaksbruket genom att säga att vi ska skilja på tobak och snus i olika sammanhang.

När man sammanför de olika aspekter som finns på ANDTS i delar av Sveriges riksdag är det svårt att se ett tydligt mönster för hur vi ska återkomma och tillfredsställa en majoritet i Sveriges riksdag.

Fru talman! Jag tänker inte prata om något annat parti. Vi diskuterar regeringens politik inom området, och jag står gärna för Kristdemokraternas politik.

Jag tycker faktiskt inte att riksdagen var särskilt otydlig. Men nu kan vi fokusera på det nationella kompetenscentrumet för prevention. Det är oerhört viktigt att de som arbetar med de här metoderna vet vilka metoder som ska användas, när och på vilket sätt. Prevention är svårt, och då behövs nationell ledning. Är regeringen villig att inrätta ett nationellt kompetenscentrum?

Fru talman! Om Kristdemokraternas enda invändning mot ANDTS-strategin var att det saknades ett nationellt stöd till kommuner och regioner i deras arbete tror jag att vi kan mötas i den frågan.

Fru talman! Jag har en fråga till arbetsmarknadsminister Eva Nordmark.

Skolan är Sveriges viktigaste och största arbetsplats, och läraryrket är det viktigaste yrket i samhället. Häromdagen presenterade Lärarförbundet en mycket bekymmersam rapport om hot och våld och brister i arbetsmiljön. Mer än en tredjedel av låg- och mellanstadielärarna hade utsatts för hot och våld. I enkäten fördes också fram att arbetsgivaren inte alltid anmäler eller utreder hot och våld. Man vet inte heller om det leder till någon konsekvens när man anmäler. Det sista som togs upp var att man inte ens vet om arbetsgivaren över huvud taget går vidare och anmäler det till Arbetsmiljöverket.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är om hon och regeringen ser behov av att skärpa arbetsmiljölagstiftningen och kraven gentemot huvudmännen.

Fru talman! Tack, Roger Haddad, för den här viktiga frågan om hot och våld och hur vi kan säkerställa att ingen ska behöva bli utsatt för hot och våld i sitt arbete.

Regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder som visar att vi är beredda att göra det som krävs för att säkerställa en trygg och god arbetsmiljö. Vi har stärkt skyddet, särskilt för offentligt anställda. Vi har tillsatt en utredning som tittar på förstärkt skydd för samhällsviktiga yrkesgrupper. Lärarna är en sådan, oerhört viktig, grupp. Vi tittar också på möjligheten att skydda personuppgifter och om vi ska utvidga det till fler yrkesgrupper. Jag utesluter inte fler åtgärder

Jag kommer att med stort intresse ta del av den rapport som Roger Haddad hänvisar till. Jag har inte själv läst den ännu, men jag kommer givetvis att göra det.

Fru talman! Tack, statsrådet!

Vi har inte bara generella problem med brist på studiero, som drabbar eleverna. Hot och fysiskt våld gäller inte bara från elever. Även vårdnadshavare ger sig på skolans personal. Det är helt oacceptabelt.

Senast Arbetsmiljöverket gjorde en större granskning av arbetsmiljön inom skolväsendet var 2016. Är regeringen beredd att besluta om en ny djupstudie för att få en bättre och uppdaterad lägesbild av arbetsmiljön inom skolan?

Fru talman! Mitt svar är ja. Vi är alltid beredda att se på hur vi kan stärka arbetsmiljöarbetet.

Jag kan också meddela Roger Haddad att Arbetsmiljöverket, som genomför tillsynen, under perioden som sträcker sig till 2021, alltså även i år, har gjort särskilt riktade insatser och inspektioner vid situationer och har haft fokus på de arbetsplatser där hot och våld förekommer.

Utifrån den allvarliga situation vi ser har regeringen också tillfört mer resurser för att kunna utöka kontrollerna och säkra och stärka skyddet.

Fru talman! Allt fler höjer nu rösten för högre pensioner. Men om vi ska lyckas skapa trygghet för alla äldre måste vi se klass- och könsorättvisorna i systemet och göra något åt dessa. Det är vanligare att kvinnor har lägre pension. Det är vanligare att drabbas av sjukdomar om du har kort utbildning eller arbetar i tunga yrken. Därför driver fackföreningarna Kommunal och Byggnads frågan om Britt-Marie-pension eller knegarpension.

I Danmark och Tyskland ändras systemen. Man ser nu över möjligheten för de som har jobbat lång tid i slitsamma yrken att lämna yrkeslivet lite tidigare utan att förlora den ekonomiska tryggheten.

Min fråga till statsrådet Ardalan Shekarabi blir: På vilket sätt arbetar regeringen för att den som inte har förmågan och orken ska kunna slippa jobba hela vägen fram till pension utan att tappa den ekonomiska tryggheten?

Fru talman! Tack, Mattias Vepsä!

Låt mig först säga att jag känner stor glädje över att höra ordet klass i denna kammare och att man tar upp klassperspektivet när det gäller pensionssystemet. Vi måste minska ojämlikheten i pensionssystemet och öka tryggheten för personer som arbetar med kroppen.

Nu ligger förslaget om trygghetspension på riksdagens bord. Den som har slitit ut sig ska få ekonomisk trygghet. Vi ska ha specifika regler som innebär att människor över 60 år inte ska tvingas ta ut sin ålderspension i förtid, utan man ska få ekonomisk trygghet i form av trygghetspension. Den som är sjuk, den som är utsliten och den som drabbas av en arbetsskada efter 60 års ålder ska aldrig behöva tvingas ta ut sin ålderspension i förtid. Det ska finnas en ekonomisk trygghet.

Vi står fast vid vårt förslag. Nu ligger det på riksdagens bord, och vi följer noga hur riksdagspartierna förhåller sig till detta viktiga förslag för svenska arbetare.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. I höst kommer riksdagen att fatta beslut om ett alternativ till budget. På vilket sätt, tror statsrådet, skulle ett moderat budgetförslag hantera frågan om trygghet för dem som har haft ett långt och slitsamt arbetsliv?

Fru talman! Jag kan ärligt säga att jag känner sorg när jag läser en del av de förslag som läggs fram på socialförsäkringsområdet. Alla är inte akademiker, fru talman. Det finns ganska många människor i vårt land som börjar jobba med kroppen när de är 17-18 år, och många av dem är utslitna när de är 60-62 år. Jag hoppas att fler partier tar in denna sanning.

Fru talman! Tack för påminnelsen!

Regeringen har lovat väljarna EU:s lägsta arbetslöshet. Nu har vi i stället den fjärde högsta. För att kunna säkerställa välstånd och vår välfärd behöver fler i Sverige vara med och bidra. Nästan 700 000 utrikes födda kan inte försörja sig själva i dag. Dessa problem är strukturella. I går konstaterade nationalekonomen och professorn Johan Eklund att dessa problem inte ens bemöts eller är på gång att lösas i regeringens budget.

Jag undrar därför, och vänder mig specifikt till arbetsmarknadsministern, vad regeringen gör för att höja graden av självförsörjning. Vi behöver nämligen öka incitamenten att gå till jobbet i stället för att leva på bidrag.

Fru talman! Jag tackar Ida Drougge för frågan. Regeringens politik är solklar. Alla som kan arbeta ska arbeta. Politikens uppgift är att se till att ge människor det stöd som krävs för att komma i arbete men också ställa krav på människor att anstränga sig och gå en utbildning så att de också kan ta de jobb som finns och som växer fram på svensk arbetsmarknad.

Tyvärr ser vi en total idélöshet från Moderaternas sida. Det enda som föreslås från dem är att man ska göra människor fattigare. Men, fru talman, det är inte så vi skapar nya jobb.

Fru talman! Jag undrar om arbetsmarknadsministern är beredd att utreda att vi i Sverige ska ha ett mål om självförsörjning. Bidragstak är ett annat förslag som skulle bidra till just detta.

Fru talman! Det var just detta jag syftade på i mitt svar. Moderaterna är helt idélösa när det gäller att få människor att komma snabbare in i jobb. Allting handlar bara om att göra människor fattiga. Men vi skapar inga fler jobb genom att människor blir fattiga. Det enda som händer är att människor blir just fattigare och att klyftorna ökar. Det är inte ett sådant samhälle som vi socialdemokrater vill ha.

Vi vill ha ett samhälle där alla som kan arbeta ska arbeta. Det är därför vi satsar mycket resurser, kommer med reformer och ger stöd. Vi ställer också krav på människor att arbeta.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är sämst i Norden på arbetsmiljöarbete sett till antalet sysselsatta. Vi har en betydligt mindre statlig arbetsmiljöbudget och färre inspektörer än våra grannländer. Och vi har inte på många år levt upp till de internationella krav om arbetsmiljö som finns.

Enligt FN:s arbetsorganisation ILO bör det finnas en inspektör per 10 000 arbetstagare. Med över 5 miljoner sysselsatta bör antalet inspektörer vara över 500. I dag har vi runt 300 och ligger långt ifrån målet. Vi är det enda land i Norden som inte klarar målet.

Efter snart åtta år med den socialdemokratiskt stödda regeringen, som säger sig värna svenska löntagare och deras arbetsmiljö, måste detta ändå ses som ett stort misslyckande. Jag vill därför ställa min fråga till arbetsmarknadsminister Eva Nordmark: Hur ska regeringen nå upp till ILO:s mål och samtidigt vara trovärdig om sin egen antagna arbetsmiljöstrategi?

Fru talman! Jag välkomnar att Magnus Persson engagerar sig i arbetsmiljöfrågorna. Det är verkligen inte symtomatiskt för det parti som han företräder.

Låt oss titta på vad som hände under alliansperioden när Sverigedemokraterna gav stöd till budgetar. Varenda gång som Sverigedemokraterna har haft möjlighet har de slaktat resurserna till arbetsmiljöpolitiken.

Den här regeringen har tillfört ungefär 100 miljoner varje år, och vi fortsätter att satsa pengar på Arbetsmiljöverket för att se till att fler arbetsmiljöinspektörer anställs. Det har vi också sett de senaste månaderna. Jag vill dock göra ännu mer.

Sanningen är dock att så fort Sverigedemokraterna får möjlighet röstar de tvärtom. De lägger dimridåer.

Fru talman! Om arbetsmarknadsministern hade bemödat sig och tittat på Sverigedemokraternas budget hade hon sett att vi lägger ett betydligt större anslag på Arbetsmiljöverket än vad regeringen gör. Det har vi gjort ända sedan 2014.

Trots att regeringen säger sig ha större ambition för Arbetsmiljöverket är höjningen av anslaget väldigt liten. Samtidigt väljer man att utlokalisera myndigheten, vilket gör att myndigheten tappar enormt mycket kompetent arbetskraft. Detta har även generaldirektören flaggat för. Det rimmar inte med det som arbetsmarknadsministern säger här.

Fru talman! Sverigedemokraterna talar väldigt gott här i kammaren om arbetsmiljön och löntagarna, och de lägger fram budgetar. Men när det väl kommer till kritan och de ska rösta röstar de alltid emot det som rör löntagarnas trygghet och arbetsmiljön.

Se bara på RSO-frågan! När jag ville se till att alla regionala skyddsombud skulle få tillträdesrätt till samtliga företag där det finns kollektivavtal röstade Sverigedemokraterna nej till en helt livsavgörande institution som de regionala skyddsombuden utgör. Upp till bevis i kommande omröstningar!

Fru talman! Jag vänder mig till Lena Hallengren som representerar övergripande frågor för regeringens del.

Jämlikhet är ett honnörsord. Det behöver dock inte alltid betyda att man ger exakt lika till alla. De som har sämre förutsättningar kan behöva mer hjälp för att komma upp i samma nivå som övriga.

En väl utbyggd infrastruktur ger förutsättningar för en region att utvecklas, för människor att pendla in och ut och för företag att transportera sina produkter och få fram reservdelar. Tyvärr är ojämlikheten stor när det gäller infrastruktur.

Vårt hemlän, Kalmar län, har i minst 20 år fått lägst tilldelning i förhållande till befolkningen för att underhålla vägar, järnvägar och så vidare. Vårt läns företag har därigenom en svårare konkurrenssituation gentemot övriga Sverige.

Nu har regionen gjort en upphandling av el- och batteridrivna tåg och är beredd att satsa miljarder för att anpassa Stångådalsbanan. Är regeringen beredd att ge jämlika förutsättningar för hela landet?

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för frågan! Jämlikhet är väl att i princip aldrig göra likadant. Jag vill bara understryka det. Det brukar ibland missförstås. En del brukar apropå jämlikhet säga: "Ni vill att alla ska ha det likadant." Nej, det är precis det som inte är poängen.

Visst kan man göra en överföring på infrastruktur. För mig handlar det väldigt ofta om välfärd, men det finns förstås andra paralleller att dra.

När det handlar om specifika infrastrukturfrågor, till exempel vilka satsningar som ska göras, tror jag att Gudrun Brunegård har mycket stor förståelse för att infrastrukturministern arbetar både med den nationella planen och med att resa runt. Det sker ett stort förankringsarbete, och det kommer att fattas beslut i kammaren. Jag kommer inte att lägga mig i detta arbete mer än när regeringen fattar gemensamma beslut. Men angående det löpande arbetet och den konkreta frågan får jag hänvisa till infrastrukturministern.

Fru talman! Kristdemokraterna har i sin trafikpolitiska motion tagit upp vikten av att prova nya former för drift för att komma ifrån fossilbränsleberoendet på mindre järnvägar där tågen i dag drivs med diesel. Vi nämner både regionala banor där man ska pröva vätgasdrift och Stångådalsbanan som planerar för en bimodal drift med partiell elektricitet och däremellan batteridrift.

Är regeringen beredd att stödja sådana pilotprojekt?

Fru talman! Om vi ska klara klimatmålen och kunna lämna fossilsamhället bakom oss kommer transporterna att vara väldigt avgörande. Det kommer att behövas förändringar, omstruktureringar och utveckling i hela landet. Det gäller i såväl Kalmar län som övriga delar av landet och såväl på väg som på järnväg.

De specifika frågor som Gudrun Brunegård har tror jag återigen är bäst lämpade att ställa till infrastrukturministern.

Fru talman! Varje år mördas i snitt 15 kvinnor i Sverige av sin nuvarande eller tidigare partner. Kvinnor är som mest utsatta när de är på väg att lämna eller precis har lämnat en relation. De som har lämnat en relation tvingas ibland att leva under skyddad identitet på grund av hotbilden mot dem.

Skatteverket har som en av sina uppgifter att hantera post för personer som lever med skyddad identitet. I veckan avslöjades att det finns stora brister i Skatteverkets rutiner för hantering av postförsändelser.

En reporter testade att skicka paket med gps-sändare för att spåra kvinnor till tre kvinnor som lever med skyddade personuppgifter. Samtliga paket passerade Skatteverkets säkerhetsapparat och levererades till kvinnornas hemliga bostadsadresser utan problem.

Vad avser statsrådet Stenevi, som är ansvarig för de nationella jämställdhetsmålen där mäns våld mot kvinnor ingår, att göra för att den plats som kvinnor som ofta lever under en hotbild befinner sig på inte ska röjas på grund av brister hos Skatteverket?

Fru talman! Att stoppa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck är en oerhört högt prioriterad fråga för regeringen. Därför har vi också lagt fram det omfattande 40-punktspaket som även avses ingå i det åtgärdsprogram som kommer att presenteras senare under hösten.

I det ingår ett antal åtgärder för att hålla kvinnor skyddade även när de behöver lämna en destruktiv relation. Vi har gett uppdrag för att de som möter kvinnorna ska ha rätt kompetens både för att ställa rätt frågor och därmed kunna erbjuda rätt hjälp och för att inte röja uppgifter om kvinnor som lever med skyddad identitet.

Skatteverket ligger inte under min portfölj. Jag måste därmed be att få återkomma om den specifika frågan. Däremot kan jag garantera att regeringen är beredd att göra allt för att skydda de kvinnor som tvingas leva med skyddade personuppgifter och göra allt för att det är förövarna som ska begränsas snarare än offren.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Samtidigt har vi en akut situation där vi har väldigt många kvinnor ute i landet som sitter och är rädda för att få sin adress röjd. Det behövs skyndsamma åtgärder för att man ska komma åt bristerna inom Skatteverket.

Det här är ingen ny fråga som har uppkommit i nutid. Det har varit känt under fem år. Vad avser ni att göra i det akuta läget? Är ni redo att vidta åtgärder snabbt i den här frågan?

Fru talman! Vi är absolut beredda att vidta åtgärder. Det är oerhört viktigt att de som lever med skyddade personuppgifter inte får sina uppgifter röjda. Samtidigt måste postgången fungera även för de personerna.

Vi har också sett andra typer av problem i hanteringen som man behöver ta tag i, som när till exempel post inte kommer fram och det därmed kan bli betalningsanmärkningar och andra bekymmer.

Det är en enormt viktig fråga. Vi är absolut beredda att vidta åtgärder. Men jag kan inte i dagsläget svara på vad. Det behöver vi återkomma till, men jag tackar för frågan.

Fru talman! Min fråga går till bostadsminister Märta Stenevi.

Först och främst vill jag tacka ministern för hennes sociala engagemang, inte minst alla de möten som hon haft med människor från Järvafältet, där jag också bor. Det är mycket uppskattat.

En viktig del av bostadsministerns uppdrag är att vanligt folk med vanliga inkomster har någonstans att bo. I Stockholm säljs delar av beståndet av bostäder med rimliga hyror ut.

Därför undrar jag hur bostadsministern ser på att villkora investeringsstödet för hyresrätter så att det inte ges till kommuner som samtidigt säljer ut allmännyttan.

Fru talman! Tack, Anders Österberg, för frågan! Att fler har möjlighet till bostad är en oerhört högt prioriterad fråga. Det är också glädjande att se att vi har fått en så stor förändring. Efter de åtta åren med alliansregeringen där vi i princip inte byggde någonting alls har vi nu en byggtakt som innebär att man inte bara bygger i takt med befolkningstillväxten utan dessutom har börjat bygga bort bostadsskulden bit för bit. Nu är utmaningen att hålla den byggtakten uppe.

Investeringsstöden, som moderater och kristdemokrater slaktar varje gång de får möjlighet, har varit helt avgörande för den här situationen. Investeringsstöden är väldigt viktiga, och de behöver komma de delar av landet till del där de gör mest nytta. Däremot finns i dagsläget inga planer på att ställa andra villkor för investeringsstöden.

De villkor som i dag ställs är att en del av bostäderna viks just till personer som har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden eller till unga personer. Så är investeringsstödet utformat. Vi har sett att det har gett god nytta och också gör att bostäderna i det allmännyttiga beståndet har ökat de senaste tre åren.

Fru talman! I min hemstad, i vår hemstad, Stockholm är bostadsbristen akut. Här säljer Moderaterna och deras stödpartier ut allmännyttan. Hur ser ministern på de utförsäljningarna?

Fru talman! Den kommunala allmännyttan är en kommunal angelägenhet. Den styrs inte i första hand från den här kammaren utan från de fullmäktigeförsamlingar som styr i respektive kommun.

Jag kan däremot konstatera när jag tittar på statistiken att det är glädjande att se att utförsäljningarna i allmännyttan har minskat kraftigt de senaste åren samtidigt som byggandet i allmännyttan har ökat. Det gör att antalet bostäder i allmännyttan har ökat de senaste tre åren i rad. Jag är väldigt glad för den utvecklingen.

Fru talman! Jag har en allmänpolitisk fråga.

För att få bedriva ekonomisk verksamhet med hund, exempelvis hundrastning eller hunddagis, krävs tillstånd från länsstyrelsen. För de tillstånden har Länsstyrelsen i Stockholm för närvarande en handläggningstid på sju till tolv månader.

Det finns företagare som sökte tillstånd förra året och som fortfarande väntar. De allra flesta som startar företag i den här branschen är eldsjälar som älskar hundar. De får nu vänta i nästan ett år på att få starta sin verksamhet samtidigt som efterfrågan är större än någonsin.

I ansökan till länsstyrelsen måste också en beskrivning av lokalerna finnas med. Det innebär att vissa tvingas stå med lokalkostnader under hela handläggningstiden innan verksamheten kan börja.

Dagens långa tillståndsprocesser riskerar att leda till att många helt enkelt avstår från att starta den verksamheten. Det är djupt olyckligt både för den enskilda och för vår tillväxt. Det ska inte behöva ta ett år att få besked om man får bedriva hunddagis eller inte.

Vad säger ministern till dem som nu får vänta nästan ett år?

Fru talman! Jag tackar fru talmannen för att hon underströk det. Jag har själv hund. Jag kan förstå att det är frustrerande för den som går och väntar. Jag får verkligen be Magdalena Schröder att ställa den frågan till ansvarigt statsråd.

Oavsett om det är en verksamhet där någon vill starta ett hunddagis eller någon annan verksamhet är det klart att handläggning av alla former av tillstånd och den administration som krävs för tillstånd ska gå så fort som möjligt. Någon annan uppfattning kan vi inte ha.

Jag kan inte svara Magdalena Schröder på frågan om vad man gör på detta område och hur det de facto ser ut.

Fru talman! Det här handlar om huruvida det ska vara enkelt eller svårt att starta och driva företag i Sverige.

Arbetsmarknadsministern sa i ett tidigare inlägg att alla som kan jobba ska jobba. Det här är entreprenörer som har hittat ett sätt att försörja sig själva som nu får vänta ett år på att få tillstånd och veta om de får lov att gå ut med andras hundar eller inte.

Tycker regeringen att det är rimligt att det ska vara så krångligt att starta företag i Sverige?

Fru talman! Om frågan handlar om huruvida det ska vara krångligt att starta företag i Sverige tycker vi naturligtvis inte det, precis som arbetsmarknadsministern tidigare beskrev.

Vad som är skälet till att det just specifikt i den verksamhet som Magdalena Schröder beskriver skulle vara svårare att få tillstånd kan jag inte svara på. Vi är angelägna om att man åtminstone har de tillstånd som krävs för att för att bedriva verksamhet där vi kanske lämnar våra hundar, våra familjemedlemmar, under dagtid.

Jag rekommenderar Magdalena Schröder att ställa frågan till ansvarigt statsråd.

Fru talman! Sverige är fullt. Trots allehanda åtgärder har vi en icke fungerande integration som sätter sprätt på våra skattepengar samtidigt som vårt land går sönder. Redan ansträngda kommuner tvingas på olika sätt ta ansvaret för statens misslyckade invandringspolitik.

En nyanländs fokus och intresse bör rimligtvis vara att snarast lära sig vårt lands språk, kultur och värderingar för att snabbt bli en del av vårt samhälle och göra sig själv anställbar. Men det tar ofta lång tid, om det alls sker, att en egenförsörjning blir verklighet.

Jag vill fråga statsrådet Stenevi: Vilket ansvar anser statsrådet att nyanlända har för att själva lyckas etablera sig, bli en del av vårt samhälle och bidra till ett sammanhållet land - göra sin plikt för vår gemensamma välfärd?

Fru talman! Jag skulle säga att en av de viktigaste frihetsreformerna jag ser, inte minst som jämställdhetsminister, är att alla människor har möjlighet att försörja sig själva och stå på egna ben. I väldigt många fall går vägen till självförsörjning via sysselsättning och introduktioner in i samhället.

Det är oerhört viktigt att vi kan erbjuda alla som har kommit till och bosatt sig i vårt land detta, och regeringen har gjort en lång rad insatser på det arbetsmarknadspolitiska området för att det ska gå snabbare och enklare för alla som lever och verkar i Sverige att stå på egna ben och ha en egen inkomst - och den frihet som kommer med det.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Samtidigt står det fullständigt klart att regeringen inte klarar av detta. Vi har en för stor invandring till vårt land, och regeringen väljer i många fall att lägga ansvaret hos kommunerna - som redan är hårt ansträngda och som faktiskt inte har del i regeringens förda politik på det här området.

Fru talman! Det är oklart om det gömde sig en fråga däri, men jag kan konstatera att allt fler kommer i arbete allt snabbare. Allt fler är sysselsatta, och vi har en mycket hög sysselsättningsgrad. Det gäller inte minst bland utlandsfödda kvinnor när vi jämför med andra europeiska länder, där väldigt många utlandsfödda kvinnor i stället står helt utanför arbetsmarknaden. Detta är oerhört positivt, och det har skett under en period då vi har haft ett stort mottagande. Det har vi klarat alldeles utmärkt.

Det går för långsamt, men utvecklingen går i rätt riktning och allt fler kommer i arbete.

Fru talman! Regeringen har kommit överens med parterna på svensk arbetsmarknad om att inrätta etableringsjobb. Det är en typ av subventionerad anställning som ska kunna kombineras med utbildning. Etableringsjobben ska vara enkla för arbetsgivarna att administrera och kunna bidra till kompetensförsörjningen. Syftet är också att skapa en långsiktig etablering på arbetsmarknaden.

Vi behöver många olika insatser för att förbättra etableringen på arbetsmarknaden för nyanlända och för att motverka långtidsarbetslösheten, som nu har ökat i spåren av pandemin. Etableringsjobben är en viktig del. Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför: Hur går arbetet med att få etableringsjobben på plats, och när kommer parterna att kunna börja teckna avtal?

Fru talman! Tack för frågan, Johanna Haraldsson!

Etableringsjobben är en helt ny modell och ett helt nytt sätt att stimulera just varaktig etablering för långtidsarbetslösa och nyanlända. Regeringen har nu skickat in vad man brukar kalla en sorts förhandsanmälan till EU-kommissionen, eftersom detta även är förknippat med statsstödsregler. Tanken är ju att det ska vara väldigt billigt och enkelt för arbetsgivaren att anställa; det kommer att handla om 8 400 kronor per månad, och samtidigt kommer staten att ersätta individen upp till den nivå som gäller enligt kollektivavtal.

Planen är att detta ska vara på plats första halvåret 2022, och det anger vi också i budgetpropositionen. Då ser jag stora möjligheter för alla arbetsgivare som tecknar de branschvisa kollektivavtal som ligger till grund för villkoren att faktiskt ge chansen till fler nyanlända och långtidsarbetslösa att få den här varaktiga etableringen.

Fru talman! Det är oerhört glädjande att vi alldeles snart kommer att kunna ha detta på plats. Men då är det också viktigt att parterna är på banan och att avtalen faktiskt tecknas för att långtidsarbetslösa och nyanlända ska kunna få ett etableringsjobb.

När EU väl har godkänt detta, vilket vi hoppas att de ska göra, och parterna har tecknat avtal - hur många kommer att kunna få ett etableringsjobb?

Fru talman! Jag tackar för den frågan! Det kommer att bero väldigt mycket på hur många som kommer in i den här åtgärden, och det kommer att bero mycket på de branschvisa avtal som tecknas. Vi har budgeterat för 10 000 i budgeten, men jag hoppas ju att detta blir ett problem för mig - att jag kommer att behöva fajtas för ännu mer resurser till etableringsjobben. Jag ser nämligen väldigt stora möjligheter både för arbetsgivarna att tillgodose kompetensbehov de har i sina företag och för långtidsarbetslösa och nyanlända att komma i varaktigt arbete.

Fru talman! Situationen på de statliga ungdomshemmen är fortsatt ansträngd. Sis har ett komplicerat uppdrag - de ska vårda unga personer som exempelvis har psykosociala problem, men de ska också vårda grovt kriminella ungdomar.

Intagna ungdomar har i dag tillgång till surfplattor och mobiler med vilka man kan planera upplopp, köpa droger och planera fritagningar. Att exempelvis en flicka som är placerad på Sis på grund av vårdbehov ska ha tillgång till sin telefon för att kunna ha kontakt med sin familj är i sak rimligt, men att kriminella ungdomar - som kanske egentligen borde befinna sig under kriminalvårdens vingar - har tillgång till surfplattor, telefoner och internet, och på så sätt har full koll på sin omvärld, är faktiskt ganska dåligt.

Min fråga till socialministern är därför: Anser socialministern att detta är rimligt, eller har man för avsikt att ge personalen större befogenheter att dra in tillgången till telefoner och internet?

Fru talman! Tack för en högst relevant fråga, Linda Lindberg!

Å ena sidan är det som Linda Lindberg säger så att det på statens institutionsboenden finns både personer som vårdas för missbruk och psykosociala problem och personer som är dömda och avtjänar sitt straff där. I varje fall har personalen möjlighet och, vill jag säga, skyldighet att göra en individuell bedömning: Är det här en individ som ska ha tillgång till teknisk utrustning som mobiltelefon, Ipad eller dator? I vilken form ska individen ha det, och när ska individen ha det?

Man behöver fatta ett nytt beslut varannan vecka, vilket jag vet att myndigheten gärna skulle komma ifrån så att man inte behövde utföra den pappersexercisen varannan vecka. Men jag vill understryka att man som personal måste se till att ta det ansvaret och göra den prövningen. Det ska inte vara möjligt att vare sig beställa droger, planera kriminella aktiviteter eller upprätthålla ett kriminellt nätverk.

Fru talman! Det är ju faktiskt så att man kan planera rymningar och köpa droger. Man kan också styra andra unga, som befinner sig utanför hemmet, att utföra kriminella handlingar. Det är direkt dåligt.

Generaldirektören på Sis nämnde i vårt samtal senast att situationen är svår och betungande för personalen att hantera. Man ser att behov av att begränsa tillgången, men man har också lagen att förhålla sig till. Återigen: Det är en angelägen fråga, och jag skulle gärna vilja se att socialministern såg över om det finns möjlighet att göra det enklare för personalen på Sis.

Fru talman! Jag håller med om att frågan behöver ses över och att det behöver vara enklare för personalen på Sis. Men jag vill också säga att det inte är omöjligt utan att det snarare är personalens skyldighet att göra den här individuella bedömningen. Man kan i dag inte säga att man inte har möjlighet att dra in tillgång till olika former av elektronisk kommunikation för de unga som vistas, är placerade eller avtjänar ett straff på Statens institutionsstyrelses olika boenden. Så som lagen ser ut får man då göra en omprövning varannan vecka; det är skyldigheten.

Frågestunden var härmed avslutad.