Interpellationssvar - Skyddet av det rullande kulturarvet | vårt rullande kulturarv - 2021-09-09

Fru talman! Jan Ericson har ställt tre frågor till mig angående skyddet av det rullande kulturarvet. Marléne Lund Kopparklint har ställt två frågor till mig i samma ämne.

Jag besvarar frågorna samlat utifrån mitt ansvarsområde som kulturminister.

För regeringen är det viktigt att vi har ett levande kulturarv och kulturliv i hela landet. Det rörliga kulturarvet ligger många varmt om hjärtat, både för sin betydelse i framväxten av det moderna samhället och för sin estetik och nostalgi. Jag vill understryka att det är av stor betydelse att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas.

Fru talman! Den folkrörelse som har vuxit fram kring det rörliga kulturarvet samlar människor över hela landet och bidrar till en betydelsefull och aktiv fritid.

För att det rörliga kulturarvet ska kunna användas och utvecklas krävs inte bara goda möjligheter till fysiskt bevarande utan också att de historiska transportmedlen även fortsatt kan framföras. Detta samtidigt som äldre teknik så långt som möjligt bibehålls, vilket i sin tur kräver särskilda kunskaper om hur tekniken kan anpassas till nutida förhållanden och en förståelse för detta kulturarvs värden hos berörda myndigheter.

I syfte att främja bevarandet av det rörliga kulturarvet gav regeringen Riksantikvarieämbetet i uppdrag att under 2020 och 2021, i samverkan med bland annat Statens maritima och transporthistoriska museer samt det civila samhällets organisationer, verka för ökad kunskap och kunskapsspridning om historiska transportmedel. Vidare beslutade regeringen att Riksantikvarieämbetet under 2020 och 2021 kan lämna bidrag om högst 1 miljon kronor per år till insatser som syftar till att stärka bevarandet av historiska transportmedel.

Regeringen ser fortsatt frågan om bevarandet av det rörliga kulturarvet som angelägen, inte minst mot bakgrund av det utbredda engagemang som finns i det civila samhället för denna del av vårt gemensamma kulturarv.

Fru talman! Jan Ericson har ställt tre frågor till mig angående skyddet av det rullande kulturarvet. Marléne Lund Kopparklint har ställt två frågor till mig i samma ämne.

Jag besvarar frågorna samlat utifrån mitt ansvarsområde som kulturminister.

För regeringen är det viktigt att vi har ett levande kulturarv och kulturliv i hela landet. Det rörliga kulturarvet ligger många varmt om hjärtat, både för sin betydelse i framväxten av det moderna samhället och för sin estetik och nostalgi. Jag vill understryka att det är av stor betydelse att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas.

Fru talman! Den folkrörelse som har vuxit fram kring det rörliga kulturarvet samlar människor över hela landet och bidrar till en betydelsefull och aktiv fritid.

För att det rörliga kulturarvet ska kunna användas och utvecklas krävs inte bara goda möjligheter till fysiskt bevarande utan också att de historiska transportmedlen även fortsatt kan framföras. Detta samtidigt som äldre teknik så långt som möjligt bibehålls, vilket i sin tur kräver särskilda kunskaper om hur tekniken kan anpassas till nutida förhållanden och en förståelse för detta kulturarvs värden hos berörda myndigheter.

I syfte att främja bevarandet av det rörliga kulturarvet gav regeringen Riksantikvarieämbetet i uppdrag att under 2020 och 2021, i samverkan med bland annat Statens maritima och transporthistoriska museer samt det civila samhällets organisationer, verka för ökad kunskap och kunskapsspridning om historiska transportmedel. Vidare beslutade regeringen att Riksantikvarieämbetet under 2020 och 2021 kan lämna bidrag om högst 1 miljon kronor per år till insatser som syftar till att stärka bevarandet av historiska transportmedel.

Regeringen ser fortsatt frågan om bevarandet av det rörliga kulturarvet som angelägen, inte minst mot bakgrund av det utbredda engagemang som finns i det civila samhället för denna del av vårt gemensamma kulturarv.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det som vi kallar för det rullande kulturarvet, alltså gamla motorfordon men även äldre fartyg, tåg och flygplan, är en hobby och ett intresse som sysselsätter åtskilliga hundratusentals människor i vårt land.

Vissa lägger tusentals timmar i sina garage, medan andra bara kör omkring i sina fordon eller visar upp dem på träffar och utställningar. Vissa lever yrkesmässigt på att renovera och serva äldre fordon. Ytterligare andra är inte själva aktiva entusiaster men besöker gärna bilträffar eller tar en tur med ett museitåg eller en gammal ångbåt av nostalgiska skäl.

Många ungdomar runt om i vårt avlånga land har renovering av fordon som intresse. Det kan vara alltifrån att bygga epatraktorer till att renovera stora amerikanare. Ungdomar som lägger sin fritid i garaget drar inte runt på stan och ställer till med problem. Bil- och motorintresset ger i stället en social samvaro och utvecklar en stor kunskap som kan leda fram mot ett viktigt yrke. Och samhället har allt att vinna på att ge unga människor en meningsfull fritid, vilket även kulturministern ju nämner i sitt svar.

Fru talman! Riksdagens fordonhistoriska nätverk har under många år fått rapporter om problem för det rullande kulturarvet, problem som oftast uppstår till följd av att lagar och regler för vanliga fordon inte är tillämpliga på veteranfordon. Myndigheters bristande engagemang och kunskap om veteranfordon gör det ännu svårare för landets entusiaster.

Det senaste exemplet i raden rör det uppmärksammade ärendet om import av veteranfordon från utlandet, där ansvariga myndigheter beslagtagit importerade veteranbilar som skulle renoveras i Sverige. De som importerat fordonen har fått beskedet att dessa värdefulla bilar ska klassas som miljöfarligt avfall och måste destrueras. Dessutom anser myndigheten att importörerna bör bestraffas för att de importerat miljöavfall utan tillstånd.

Jag besökte själv en av de drabbade företagarna för några veckor senare och tog del av fakta i ärendet. Myndighetsbeslutet är under rättslig prövning, men helt uppenbart är att något har gått väldigt fel. De aktuella fordonen är utförda ur USA med alla nödvändiga och omfattande juridiska bilhandlingar, transportdokumenten är tydliga med att de avser bilar, det finns tydliga handelskammarintyg rörande fordonen och bilarna förs in i Sverige som veteranfordon.

Enligt gällande EU-regler undantas veteranfordon från vanliga regler för fordonsimport. I Sverige går gränsen för veteranfordon vid 30 år, och de aktuella bilarna är från 1950-talet.

Det verkar helt enkelt inte finnas något rimligt stöd för att en svensk myndighet plötsligt ska kunna klassa någons fordon som avfall. Trots detta driver länsstyrelsen frågan rättsligt mot små enskilda näringsidkare. Till följd av att det är en myndighet som är motpart täcker företagarnas företagsförsäkring heller inte kostnaderna för rättsprocessen.

De aktuella småföretagarna har alltså köpt fordon för stora summor i USA. De har betalat mycket för transport och juridiska dokument och tvingas nu också att betala förvaringskostnaden hos tullen och rättsprocessen mot svenska myndigheter. Företagarna känner sig helt uppgivna och har fått sin privatekonomi körd i botten. Så borde det inte få gå till ett rättssamhälle.

Fru talman! Jag är ändå glad att kulturministern så tydligt i sitt svar uttrycker sin syn på värdet av det rullande kulturarvet och uttalar att regeringen fortsatt ser bevarandet som angeläget. Det ger ju en bra utgångspunkt för denna debatt. Men detta uttalande från kulturministern förpliktar också. Det får inte bara stanna vid ord.

Jag vill därför avsluta denna första runda med två frågor till kulturministern: Delar ministern intresseorganisationernas problembild, det vill säga att dagens regelverk medför problem för dem som importerar, exporterar, renoverar eller brukar veteranfordon i Sverige? Om svaret är ja: Är ministern villig att gå intresseorganisationerna till mötes och ta initiativ till att inrätta en arbetsgrupp med företrädare för berörda myndigheter och företrädare för folkrörelsen bakom de historiska fordonen - en arbetsgrupp som kan identifiera de problem som finns och tillsammans försöka ta fram möjliga lösningar?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det som vi kallar för det rullande kulturarvet, alltså gamla motorfordon men även äldre fartyg, tåg och flygplan, är en hobby och ett intresse som sysselsätter åtskilliga hundratusentals människor i vårt land.

Vissa lägger tusentals timmar i sina garage, medan andra bara kör omkring i sina fordon eller visar upp dem på träffar och utställningar. Vissa lever yrkesmässigt på att renovera och serva äldre fordon. Ytterligare andra är inte själva aktiva entusiaster men besöker gärna bilträffar eller tar en tur med ett museitåg eller en gammal ångbåt av nostalgiska skäl.

Många ungdomar runt om i vårt avlånga land har renovering av fordon som intresse. Det kan vara alltifrån att bygga epatraktorer till att renovera stora amerikanare. Ungdomar som lägger sin fritid i garaget drar inte runt på stan och ställer till med problem. Bil- och motorintresset ger i stället en social samvaro och utvecklar en stor kunskap som kan leda fram mot ett viktigt yrke. Och samhället har allt att vinna på att ge unga människor en meningsfull fritid, vilket även kulturministern ju nämner i sitt svar.

Fru talman! Riksdagens fordonhistoriska nätverk har under många år fått rapporter om problem för det rullande kulturarvet, problem som oftast uppstår till följd av att lagar och regler för vanliga fordon inte är tillämpliga på veteranfordon. Myndigheters bristande engagemang och kunskap om veteranfordon gör det ännu svårare för landets entusiaster.

Det senaste exemplet i raden rör det uppmärksammade ärendet om import av veteranfordon från utlandet, där ansvariga myndigheter beslagtagit importerade veteranbilar som skulle renoveras i Sverige. De som importerat fordonen har fått beskedet att dessa värdefulla bilar ska klassas som miljöfarligt avfall och måste destrueras. Dessutom anser myndigheten att importörerna bör bestraffas för att de importerat miljöavfall utan tillstånd.

Jag besökte själv en av de drabbade företagarna för några veckor senare och tog del av fakta i ärendet. Myndighetsbeslutet är under rättslig prövning, men helt uppenbart är att något har gått väldigt fel. De aktuella fordonen är utförda ur USA med alla nödvändiga och omfattande juridiska bilhandlingar, transportdokumenten är tydliga med att de avser bilar, det finns tydliga handelskammarintyg rörande fordonen och bilarna förs in i Sverige som veteranfordon.

Enligt gällande EU-regler undantas veteranfordon från vanliga regler för fordonsimport. I Sverige går gränsen för veteranfordon vid 30 år, och de aktuella bilarna är från 1950-talet.

Det verkar helt enkelt inte finnas något rimligt stöd för att en svensk myndighet plötsligt ska kunna klassa någons fordon som avfall. Trots detta driver länsstyrelsen frågan rättsligt mot små enskilda näringsidkare. Till följd av att det är en myndighet som är motpart täcker företagarnas företagsförsäkring heller inte kostnaderna för rättsprocessen.

De aktuella småföretagarna har alltså köpt fordon för stora summor i USA. De har betalat mycket för transport och juridiska dokument och tvingas nu också att betala förvaringskostnaden hos tullen och rättsprocessen mot svenska myndigheter. Företagarna känner sig helt uppgivna och har fått sin privatekonomi körd i botten. Så borde det inte få gå till ett rättssamhälle.

Fru talman! Jag är ändå glad att kulturministern så tydligt i sitt svar uttrycker sin syn på värdet av det rullande kulturarvet och uttalar att regeringen fortsatt ser bevarandet som angeläget. Det ger ju en bra utgångspunkt för denna debatt. Men detta uttalande från kulturministern förpliktar också. Det får inte bara stanna vid ord.

Jag vill därför avsluta denna första runda med två frågor till kulturministern: Delar ministern intresseorganisationernas problembild, det vill säga att dagens regelverk medför problem för dem som importerar, exporterar, renoverar eller brukar veteranfordon i Sverige? Om svaret är ja: Är ministern villig att gå intresseorganisationerna till mötes och ta initiativ till att inrätta en arbetsgrupp med företrädare för berörda myndigheter och företrädare för folkrörelsen bakom de historiska fordonen - en arbetsgrupp som kan identifiera de problem som finns och tillsammans försöka ta fram möjliga lösningar?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Sedan många år tillbaka har Sverige varit en betydande fordonsnation. Detta är viktigt att bevara om man ska ha möjlighet att utveckla det, precis som ministern säger i sitt svar.

Det rullande kulturarvet i form av entusiastfordon från olika tidsepoker, som engagerar tiotusentals svenskar, är en folkrörelse som bidrar positivt i vårt land. Rörelsen berikar människors liv och stärker besöksnäringen, vilket bidrar till fler jobb och ökad ekonomisk tillväxt.

Regler, avgifter och tillämpningar ska inte medföra att det ställs krav som försvårar eller omöjliggör arbetet med att bevara det rullande kulturarvet. Motorhobbyn är till glädje för människor och kommande generationer och ska uppmuntras i stället för att hotas.

Därför är det tragiskt när man får till sig hur Länsstyrelsen i Västra Götaland under sommaren beslutat att anse ett antal historiska importerade fordon som miljöfarligt avfall. Man hänvisar till Naturvårdsverkets vägledning, som utgår från ett EU-direktiv. Motorhistoriska Riksförbundet har redan tidigare, innan EU-direktivet blev lag 2007, kritiserat det bristande skyddet för fordon av historiskt värde.

Fru talman! I egenskap av både remissinstans och enligt vägledningens intygande av fordons historiska värde borde den här organisationens synpunkter ha tagits större i beaktande när man tog fram förslaget till den här lagen.

Fru talman! Under gårdagen var jag i värmländska Kil på en stor bilträff vid Café Freja. Kan fru talmannen gissa vad det stora samtalsämnet var? Jo, det var nyheten att man ska förbjuda diesel och bensin om bara några få år, vilket i sin tur är ett ofantligt hot mot det rullande kulturarvet. Vad har man tänkt att alla veteranbilsägare ska göra då? Jag skulle vilja ha svar på vad man tänker i regeringen, om man har tänkt öppna en ofantlig bilkyrkogård i samband med ett sådant förbud eller hur man har tänkt sig.

Jag menar, fru talman, att med dessa förslag och alla möjliga käppar i hjulen kan man ju fråga sig hur vanligt folk ska ha råd att ta sig fram i landsbygden i framtiden.

Fru talman! Ska vi återvända till oxkärror, häst och vagn, eller vad anser man att folk på landsbygden som äger de kulturhistoriska veteranfordonen ska göra?

Vi som bor på landsbygden har inte tillgång till t-bana runt hörnet eller ett stort utbud av kulturevenemang varje dag i veckan. Vi har inte de förmånerna. Vi åker flera mil för nöjen, för att kunna träffa likasinnade och få njuta av veteranbilar.

Fru talman! Regeringen säger att man vill uppmuntra det rullande kulturarvet, men vi ser bevis på politik som säger motsatsen.

Jag hoppas nu att jag i dag kan få löften från kulturministern, precis som i hennes svar, att man i stället för att försvåra hjälper rörelsen nu och i framtiden. Jag skulle också vilja ha svar på hur.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Sedan många år tillbaka har Sverige varit en betydande fordonsnation. Detta är viktigt att bevara om man ska ha möjlighet att utveckla det, precis som ministern säger i sitt svar.

Det rullande kulturarvet i form av entusiastfordon från olika tidsepoker, som engagerar tiotusentals svenskar, är en folkrörelse som bidrar positivt i vårt land. Rörelsen berikar människors liv och stärker besöksnäringen, vilket bidrar till fler jobb och ökad ekonomisk tillväxt.

Regler, avgifter och tillämpningar ska inte medföra att det ställs krav som försvårar eller omöjliggör arbetet med att bevara det rullande kulturarvet. Motorhobbyn är till glädje för människor och kommande generationer och ska uppmuntras i stället för att hotas.

Därför är det tragiskt när man får till sig hur Länsstyrelsen i Västra Götaland under sommaren beslutat att anse ett antal historiska importerade fordon som miljöfarligt avfall. Man hänvisar till Naturvårdsverkets vägledning, som utgår från ett EU-direktiv. Motorhistoriska Riksförbundet har redan tidigare, innan EU-direktivet blev lag 2007, kritiserat det bristande skyddet för fordon av historiskt värde.

Fru talman! I egenskap av både remissinstans och enligt vägledningens intygande av fordons historiska värde borde den här organisationens synpunkter ha tagits större i beaktande när man tog fram förslaget till den här lagen.

Fru talman! Under gårdagen var jag i värmländska Kil på en stor bilträff vid Café Freja. Kan fru talmannen gissa vad det stora samtalsämnet var? Jo, det var nyheten att man ska förbjuda diesel och bensin om bara några få år, vilket i sin tur är ett ofantligt hot mot det rullande kulturarvet. Vad har man tänkt att alla veteranbilsägare ska göra då? Jag skulle vilja ha svar på vad man tänker i regeringen, om man har tänkt öppna en ofantlig bilkyrkogård i samband med ett sådant förbud eller hur man har tänkt sig.

Jag menar, fru talman, att med dessa förslag och alla möjliga käppar i hjulen kan man ju fråga sig hur vanligt folk ska ha råd att ta sig fram i landsbygden i framtiden.

Fru talman! Ska vi återvända till oxkärror, häst och vagn, eller vad anser man att folk på landsbygden som äger de kulturhistoriska veteranfordonen ska göra?

Vi som bor på landsbygden har inte tillgång till t-bana runt hörnet eller ett stort utbud av kulturevenemang varje dag i veckan. Vi har inte de förmånerna. Vi åker flera mil för nöjen, för att kunna träffa likasinnade och få njuta av veteranbilar.

Fru talman! Regeringen säger att man vill uppmuntra det rullande kulturarvet, men vi ser bevis på politik som säger motsatsen.

Jag hoppas nu att jag i dag kan få löften från kulturministern, precis som i hennes svar, att man i stället för att försvåra hjälper rörelsen nu och i framtiden. Jag skulle också vilja ha svar på hur.

Fru talman! Jag har gett mig in i denna debatt för att jag har ett stort intresse av den motorhistoriska verksamheten. Jag har släktingar som lägger ned tusentals timmar på att renovera gamla fordon.

Det som nu har skett och som vi har diskuterat är ett enskilt ärende, och jag förstår mycket väl att statsrådet inte kan diskutera det. Men vi har ett systemfel. Det är godtycke som avgör om en bil är ett miljöfarligt avfall eller ett fordon.

Transportstyrelsen, som är vår myndighet som handskas med fordon, säger med skärpa att ett fordon är ett fordon tills det skrotas. Och ett fordon som är skrotat kan inte tas in i Sverige och sedan registreras.

De bilar som är aktuella i detta fall är inte skrotade. De har intyg. De kommer att betinga ett stort värde när de är renoverade. Det är klassiska bilar som det finns väldigt få av i dagsläget.

Det vore förödande om en myndighet av godtycke - det är det som vi pratar om - helt enkelt bara bestämmer sig för att det är miljöfarligt avfall. En bil som fortfarande är ett fordon och inte är skrotat kan aldrig falla in under begreppet miljöfarligt avfall. Här har vi alltså ett systemfel, där länsstyrelsen har en egen uppfattning i frågan.

I svaret som statsrådet har lämnat på interpellanternas frågor står det: "Jag vill understryka att det är av stor betydelse att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas.

Den folkrörelse som har vuxit fram kring det rörliga kulturarvet samlar människor över hela landet och bidrar till en betydelsefull och aktiv fritid."

Men regeringens egen myndighet gör precis tvärtom. Det är det som blir så konstigt.

Man kan titta på hur många människor som är engagerade i motorhobbyn och lägger ned tusentals timmar i garaget för att renovera gamla värdefulla bilar. Det fostrar ungdomar till att bli plåtslagare, billackerare och bilelektriker. De kan renovera motorer. De blir sadelmakare och syr nya klädslar till dessa bilar. Det är en otroligt viktig skola för ungdomar att kunna utveckla ett hantverk, ett hantverk som annars riskerar att gå till spillo.

Jag pratar mycket med dem som är engagerade inom motorhobbyn, och de är förtvivlade när läget är som det är. Det är ett godtycke när man sitter och fattar ett beslut genom att titta på ett fotografi. Man har inte ens varit och tittat på bilen. Man har inte kunskapen om vad denna bil faktiskt har för värde. För den som är oinvigd kan det se ut som en rosthög som står där. Men för dem som vet vad det handlar om är det ett värdefullt fordon som är värt att bevara.

Jag har en svåger som renoverar en veteranbil från 1965. Den låg nedplockad i lådor. Det gick nog inte att se vad det var, annat än på karossen. Efter tre års arbete i garaget är bilen i skick som ny. Man har gjort ny sätesinredning och lackerat hela fordonet. Det finns fortfarande nya delar att köpa från USA. Det gjorde man också. Motorn var däremot bortom räddning. Därför fick man söka efter en ny. Men det är ingen människa som i dag kan tro att den bil som står framför en har varit ett vrak som var nedplockat i lådor.

Där ser man vad duktiga människor med engagemang och driv kan åstadkomma. Fördärva inte det! Det är förödande för hela motorhobbyn i Sverige.

Fru talman! Jag har gett mig in i denna debatt för att jag har ett stort intresse av den motorhistoriska verksamheten. Jag har släktingar som lägger ned tusentals timmar på att renovera gamla fordon.

Det som nu har skett och som vi har diskuterat är ett enskilt ärende, och jag förstår mycket väl att statsrådet inte kan diskutera det. Men vi har ett systemfel. Det är godtycke som avgör om en bil är ett miljöfarligt avfall eller ett fordon.

Transportstyrelsen, som är vår myndighet som handskas med fordon, säger med skärpa att ett fordon är ett fordon tills det skrotas. Och ett fordon som är skrotat kan inte tas in i Sverige och sedan registreras.

De bilar som är aktuella i detta fall är inte skrotade. De har intyg. De kommer att betinga ett stort värde när de är renoverade. Det är klassiska bilar som det finns väldigt få av i dagsläget.

Det vore förödande om en myndighet av godtycke - det är det som vi pratar om - helt enkelt bara bestämmer sig för att det är miljöfarligt avfall. En bil som fortfarande är ett fordon och inte är skrotat kan aldrig falla in under begreppet miljöfarligt avfall. Här har vi alltså ett systemfel, där länsstyrelsen har en egen uppfattning i frågan.

I svaret som statsrådet har lämnat på interpellanternas frågor står det: "Jag vill understryka att det är av stor betydelse att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas.

Den folkrörelse som har vuxit fram kring det rörliga kulturarvet samlar människor över hela landet och bidrar till en betydelsefull och aktiv fritid."

Men regeringens egen myndighet gör precis tvärtom. Det är det som blir så konstigt.

Man kan titta på hur många människor som är engagerade i motorhobbyn och lägger ned tusentals timmar i garaget för att renovera gamla värdefulla bilar. Det fostrar ungdomar till att bli plåtslagare, billackerare och bilelektriker. De kan renovera motorer. De blir sadelmakare och syr nya klädslar till dessa bilar. Det är en otroligt viktig skola för ungdomar att kunna utveckla ett hantverk, ett hantverk som annars riskerar att gå till spillo.

Jag pratar mycket med dem som är engagerade inom motorhobbyn, och de är förtvivlade när läget är som det är. Det är ett godtycke när man sitter och fattar ett beslut genom att titta på ett fotografi. Man har inte ens varit och tittat på bilen. Man har inte kunskapen om vad denna bil faktiskt har för värde. För den som är oinvigd kan det se ut som en rosthög som står där. Men för dem som vet vad det handlar om är det ett värdefullt fordon som är värt att bevara.

Jag har en svåger som renoverar en veteranbil från 1965. Den låg nedplockad i lådor. Det gick nog inte att se vad det var, annat än på karossen. Efter tre års arbete i garaget är bilen i skick som ny. Man har gjort ny sätesinredning och lackerat hela fordonet. Det finns fortfarande nya delar att köpa från USA. Det gjorde man också. Motorn var däremot bortom räddning. Därför fick man söka efter en ny. Men det är ingen människa som i dag kan tro att den bil som står framför en har varit ett vrak som var nedplockat i lådor.

Där ser man vad duktiga människor med engagemang och driv kan åstadkomma. Fördärva inte det! Det är förödande för hela motorhobbyn i Sverige.

Fru talman! Jag tackar för inläggen och frågorna.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är roligt att dessa frågor lyfts fram här i kammaren, inte minst för att både riksdagsledamöterna med sina inlägg och jag också kan understryka att detta verkligen är ett fenomen och ett kulturarv som i allra högsta grad lever, engagerar väldigt många och har en väldigt stor betydelse.

När jag själv var kulturnämndsordförande i Härnösand var en av de saker som jag fick förmånen att göra att sätta mig i just en sådan bil modell äldre och ta en cruisingrunda runt i Härnösand. Det var Calle Lundkvist som tog med mig på den. Han är också grundare av Härnösands Bilmuseum, som är Sveriges största bilmuseum och som sedan 2015 har dragit enorma mängder publik och intresserade till staden. Den kulturen är i högsta grad levande. Det tycker jag också visar på engagemanget när det gäller denna typ av fordon. Detta är inte en museal verksamhet. Detta handlar om människor som älskar sina fordon och som har renoverat dem. Det är en folkrörelse bakom, för att ta exemplet med museet uppe i Härnösand.

Jag minns själv när jag tog min egen far till detta museum och hur hans ögon började glittra och hur minnena stimulerades. Och jag vet att detta är något som engagerar både unga och gamla runt om i hela Sverige.

Fru talman! När regeringen tog fram kulturarvspropositionen var det någonting som vi tog vidare efter att den hade klubbats igenom i riksdagen - att särskilt titta på frågor som rör det rörliga kulturarvet. Finns det saker som vi kan göra för att på olika sätt säkerställa detta, eftersom vi vet att det är många olika typer av lagstiftningar och att det är många olika myndigheter som är inblandade och som inte bara ligger under Kulturdepartementet utan kanske framför allt myndigheter som ligger under andra departement?

Riksantikvarieämbetet tittade då på frågan utifrån lagstiftning och landade i att det kan vara svårt när det kommer till kulturmiljölagen att hitta hänsynsregler som får faktisk effekt när det kommer till andra myndigheters tillämpningar av föreskrifter och liknande. Det blir lite tekniskt, men jag vill beskriva att detta är någonting som Kulturdepartementet verkligen har tittat på. Det som man landade i då - det var före min tid - var att man behöver jobba med främjandearbetet, kunskapsspridningen och samarbetet mellan olika myndigheter och också med det civila samhället.

I regleringsbrevet för år 2020 gav regeringen därför ett uppdrag till Riksantikvarieämbetet att verka för ökad kunskap och kunskapsspridning. Jag nämnde det i mitt svar. Detta tycker jag är utomordentligt viktigt. Det syftar delvis till det som interpellanterna här lyfter fram, alltså hur vi kan få en större kunskap om detta fenomen och också om detaljer som gör det svårt att utöva verksamhet. Jag vet nämligen att det är näringsidkare och privatpersoner som investerar både mycket pengar och tid i dessa frågor.

Riksantikvarieämbetet ska redovisa sina insatser och sitt resultat av detta arbete till regeringen, till mig, den 30 november. Jag ser mycket fram emot denna rapport. Den kanske också kan ge inspel till kommande och vidare insatser.

Jag vill också återigen understryka det stöd som vi bestämde för 2020 och 2021 för att kunna ge det till olika aktörer som ägnar sig åt det rörliga kulturarvet för att stärka bevarandet av historiska transportmedel.

När det gäller det enskilda fallet är det precis som ni säger att jag inte kan gå in på det. Men jag vill säga att jag tycker att det är bra att det prövas, och jag tycker att det är viktigt att dessa frågor lyfts fram. Det finns ett undantag för veteranfordon. Det finns ett syfte med det, och det är naturligtvis att kunna värna denna verksamhet.

Fru talman! Jag tackar för inläggen och frågorna.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är roligt att dessa frågor lyfts fram här i kammaren, inte minst för att både riksdagsledamöterna med sina inlägg och jag också kan understryka att detta verkligen är ett fenomen och ett kulturarv som i allra högsta grad lever, engagerar väldigt många och har en väldigt stor betydelse.

När jag själv var kulturnämndsordförande i Härnösand var en av de saker som jag fick förmånen att göra att sätta mig i just en sådan bil modell äldre och ta en cruisingrunda runt i Härnösand. Det var Calle Lundkvist som tog med mig på den. Han är också grundare av Härnösands Bilmuseum, som är Sveriges största bilmuseum och som sedan 2015 har dragit enorma mängder publik och intresserade till staden. Den kulturen är i högsta grad levande. Det tycker jag också visar på engagemanget när det gäller denna typ av fordon. Detta är inte en museal verksamhet. Detta handlar om människor som älskar sina fordon och som har renoverat dem. Det är en folkrörelse bakom, för att ta exemplet med museet uppe i Härnösand.

Jag minns själv när jag tog min egen far till detta museum och hur hans ögon började glittra och hur minnena stimulerades. Och jag vet att detta är något som engagerar både unga och gamla runt om i hela Sverige.

Fru talman! När regeringen tog fram kulturarvspropositionen var det någonting som vi tog vidare efter att den hade klubbats igenom i riksdagen - att särskilt titta på frågor som rör det rörliga kulturarvet. Finns det saker som vi kan göra för att på olika sätt säkerställa detta, eftersom vi vet att det är många olika typer av lagstiftningar och att det är många olika myndigheter som är inblandade och som inte bara ligger under Kulturdepartementet utan kanske framför allt myndigheter som ligger under andra departement?

Riksantikvarieämbetet tittade då på frågan utifrån lagstiftning och landade i att det kan vara svårt när det kommer till kulturmiljölagen att hitta hänsynsregler som får faktisk effekt när det kommer till andra myndigheters tillämpningar av föreskrifter och liknande. Det blir lite tekniskt, men jag vill beskriva att detta är någonting som Kulturdepartementet verkligen har tittat på. Det som man landade i då - det var före min tid - var att man behöver jobba med främjandearbetet, kunskapsspridningen och samarbetet mellan olika myndigheter och också med det civila samhället.

I regleringsbrevet för år 2020 gav regeringen därför ett uppdrag till Riksantikvarieämbetet att verka för ökad kunskap och kunskapsspridning. Jag nämnde det i mitt svar. Detta tycker jag är utomordentligt viktigt. Det syftar delvis till det som interpellanterna här lyfter fram, alltså hur vi kan få en större kunskap om detta fenomen och också om detaljer som gör det svårt att utöva verksamhet. Jag vet nämligen att det är näringsidkare och privatpersoner som investerar både mycket pengar och tid i dessa frågor.

Riksantikvarieämbetet ska redovisa sina insatser och sitt resultat av detta arbete till regeringen, till mig, den 30 november. Jag ser mycket fram emot denna rapport. Den kanske också kan ge inspel till kommande och vidare insatser.

Jag vill också återigen understryka det stöd som vi bestämde för 2020 och 2021 för att kunna ge det till olika aktörer som ägnar sig åt det rörliga kulturarvet för att stärka bevarandet av historiska transportmedel.

När det gäller det enskilda fallet är det precis som ni säger att jag inte kan gå in på det. Men jag vill säga att jag tycker att det är bra att det prövas, och jag tycker att det är viktigt att dessa frågor lyfts fram. Det finns ett undantag för veteranfordon. Det finns ett syfte med det, och det är naturligtvis att kunna värna denna verksamhet.

Fru talman! Vi kunde ha haft en tydlig lagreglering som skyddar det rörliga kulturarvet.

Den 31 maj 2017 röstade en majoritet i riksdagen för ett tillkännagivande till regeringen, som kulturministern nämner, om att man skyndsamt skulle ta fram en lagstiftning till skydd för det rörliga kulturarvet.

I regeringens regleringsbrev för 2018 gav man Riksantikvarieämbetet detta uppdrag. Och hösten 2018 kom Riksantikvarieämbetet med sitt förslag att en hänsynsregel skulle införas i kulturmiljölagen med syftet att myndigheter ska ta hänsyn till intresset av att bevara och använda historiska transportmedel. Rapporten går faktiskt på djupet i den komplexa situationen kring dessa transportmedel - möjligheten att bevara och bruka dem - i relation till moderna lagkrav som är rimliga inom miljö- och trafiksäkerhetsområdet och annat. Riksantikvarieämbetet föreslog att lagen skulle träda i kraft den 1 januari 2020.

I budgetpropositionen hösten 2020 återkommer dock regeringen i frågan och skriver att man bedömer att lagförslaget inte skulle utgöra ett ändamålsenligt skydd för det rörliga kulturarvet - men att man ändå inte avsåg att vidta ytterligare åtgärder för att ta fram lagstiftning till skydd för det rörliga kulturarvet. Regeringen skriver faktiskt rent ut att man inte avser att gå riksdagen till mötes, trots att man samtidigt skriver att man fortsatt ser frågan om bevarandet av det rörliga kulturarvet som angelägen.

Den enda konkreta åtgärden från regeringens sida var alltså att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att verka för ökad kunskap och kunskapsspridning om historiska transportmedel, och så lade man dit lite extra pengar.

Det är bara att konstatera att regeringens hantering av frågan blev en besvikelse för dessa organisationer och för dem som ägnar sig åt den här hobbyn - och att regeringen faktiskt, om vi ska spetsa till det lite, trotsade riksdagens väldigt tydliga uppdrag. Ingen lagstiftning togs fram till skydd för det rörliga kulturarvets speciella situation. Den ökade kunskapsspridningen har uppenbarligen inte heller haft avsedd effekt, kan man tycka, med tanke på de ärenden som har lett fram till dagens debatt. Där verkar det verkligen som att regeringen inte har kunskap om den speciella situationen för dessa fordon.

Jag tycker som sagt att det är dags att gå från vackra ord om det rullande kulturarvets värde till konkret handling. För att det ska lyckas är det egentligen bara två saker vi måste vara överens om: Det ena är att vi delar problembilden, och det andra är att man ska försöka identifiera vilka problem som är specifika för dessa fordon men inte gäller för den stora fordonsflottan i övrigt.

Det var just därför jag ville väcka förslaget till kulturministern att gå alla dessa intresseorganisationer till mötes. De vill nämligen ha en arbetsgrupp tillsammans med myndigheterna där de kan sitta ned i lugn och ro, identifiera vilka problem som finns och försöka hitta lösningar som passar just de här specifika fordonen och som kan rymmas inom de undantag som lagen och EU:s regler medger. Det är väldigt svårt att få till detta om de här organisationerna själva ska ta initiativ till att träffa alla myndigheter och andra som man behöver träffa för att komma framåt.

Det är också just därför jag närmast vädjar till kulturministern: Det måste komma ett initiativ uppifrån, och jag tror att kulturministern är helt rätt person att kalla till någon form av start för att dessa intressenter ska kunna träffas och försöka lösa de här problemen. Som Thomas Morell nämnde kan det inte vara upp till varje enskild handläggare att lite mer godtyckligt ta beslut i olika frågor, utan det måste finnas tydliga regler om att man ska göra undantag för och speciella bedömningar av de här historiska fordonen.

Fru talman! Vi kunde ha haft en tydlig lagreglering som skyddar det rörliga kulturarvet.

Den 31 maj 2017 röstade en majoritet i riksdagen för ett tillkännagivande till regeringen, som kulturministern nämner, om att man skyndsamt skulle ta fram en lagstiftning till skydd för det rörliga kulturarvet.

I regeringens regleringsbrev för 2018 gav man Riksantikvarieämbetet detta uppdrag. Och hösten 2018 kom Riksantikvarieämbetet med sitt förslag att en hänsynsregel skulle införas i kulturmiljölagen med syftet att myndigheter ska ta hänsyn till intresset av att bevara och använda historiska transportmedel. Rapporten går faktiskt på djupet i den komplexa situationen kring dessa transportmedel - möjligheten att bevara och bruka dem - i relation till moderna lagkrav som är rimliga inom miljö- och trafiksäkerhetsområdet och annat. Riksantikvarieämbetet föreslog att lagen skulle träda i kraft den 1 januari 2020.

I budgetpropositionen hösten 2020 återkommer dock regeringen i frågan och skriver att man bedömer att lagförslaget inte skulle utgöra ett ändamålsenligt skydd för det rörliga kulturarvet - men att man ändå inte avsåg att vidta ytterligare åtgärder för att ta fram lagstiftning till skydd för det rörliga kulturarvet. Regeringen skriver faktiskt rent ut att man inte avser att gå riksdagen till mötes, trots att man samtidigt skriver att man fortsatt ser frågan om bevarandet av det rörliga kulturarvet som angelägen.

Den enda konkreta åtgärden från regeringens sida var alltså att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att verka för ökad kunskap och kunskapsspridning om historiska transportmedel, och så lade man dit lite extra pengar.

Det är bara att konstatera att regeringens hantering av frågan blev en besvikelse för dessa organisationer och för dem som ägnar sig åt den här hobbyn - och att regeringen faktiskt, om vi ska spetsa till det lite, trotsade riksdagens väldigt tydliga uppdrag. Ingen lagstiftning togs fram till skydd för det rörliga kulturarvets speciella situation. Den ökade kunskapsspridningen har uppenbarligen inte heller haft avsedd effekt, kan man tycka, med tanke på de ärenden som har lett fram till dagens debatt. Där verkar det verkligen som att regeringen inte har kunskap om den speciella situationen för dessa fordon.

Jag tycker som sagt att det är dags att gå från vackra ord om det rullande kulturarvets värde till konkret handling. För att det ska lyckas är det egentligen bara två saker vi måste vara överens om: Det ena är att vi delar problembilden, och det andra är att man ska försöka identifiera vilka problem som är specifika för dessa fordon men inte gäller för den stora fordonsflottan i övrigt.

Det var just därför jag ville väcka förslaget till kulturministern att gå alla dessa intresseorganisationer till mötes. De vill nämligen ha en arbetsgrupp tillsammans med myndigheterna där de kan sitta ned i lugn och ro, identifiera vilka problem som finns och försöka hitta lösningar som passar just de här specifika fordonen och som kan rymmas inom de undantag som lagen och EU:s regler medger. Det är väldigt svårt att få till detta om de här organisationerna själva ska ta initiativ till att träffa alla myndigheter och andra som man behöver träffa för att komma framåt.

Det är också just därför jag närmast vädjar till kulturministern: Det måste komma ett initiativ uppifrån, och jag tror att kulturministern är helt rätt person att kalla till någon form av start för att dessa intressenter ska kunna träffas och försöka lösa de här problemen. Som Thomas Morell nämnde kan det inte vara upp till varje enskild handläggare att lite mer godtyckligt ta beslut i olika frågor, utan det måste finnas tydliga regler om att man ska göra undantag för och speciella bedömningar av de här historiska fordonen.

Fru talman! Kulturministern sa själv att det är bra att det som har hänt prövas och att det finns ett undantag för dessa fordon. Jag skulle vilja få säkerställt att det verkligen är så, för om det är så borde det som har skett inte ha skett.

Folkrörelsen med det rullande kulturarvet har under senare år stött på allt större problem, och jag har belyst några av dem - bland annat det som skedde vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län i augusti. Då satte man stopp för import av flera bilar med hänvisning till att flera av dessa enligt en EU-förordning bör klassas som miljöfarligt avfall, det vill säga skrot. Förordningens syfte är att hindra länder att dumpa miljöfarliga och gamla bilar i fattiga delar av världen, vilket är rimligt och något som vi moderater har ställt oss bakom. Men de aktuella bilarna, som tillhör detta kulturarv, är inget dumpat miljöavfall; de är historiska bilar som genom arbetstimmar ska restaureras och få nytt liv.

Fru talman! Regeringen bör aktivt agera för att denna orimlighet ska upphöra. Det rullande kulturarvet bidrar positivt till vårt land - inte minst för våra ungdomar, vilket mina riksdagskollegor tidigare har påpekat. Det handlar om ungdomar som har ett genuint motorintresse och har detta som en hobby.

Rörelsen vittnar dock om fortsatta problem, inte bara kopplat till det jag har nämnt utan också kopplat till administrativa regler för tillståndsprövning gällande uppvisning av fordon vid evenemang som anordnas för allmänheten och användning av markområden. Det är också krångliga regler för registreringsskyltar, där originalform inte tillåts. Det gör att prakt och originalkänslan inte bibehålls eftersom man får göra ingrepp för att skylten ska passa.

Fru talman! Här behöver man initiera ett arbete där man ser över helheten kopplat till de här olika tillstånden, för att underlätta och förenkla för olika motorevenemang och för att hela den här hobbyn ska överleva.

Sedan skulle jag vilja gå in på klimathotet. Det är på allvar. Sveriges fordonsflotta och industri ska ställas om till fossilfritt, och ny fossilfri teknik utvecklas i snabb takt. Undantag från detta ska dock finnas när det gäller det rullande kulturarvet.

I några svenska kommuner körs ånglok på smalspårig järnväg under sommarmånaderna, och folkrörelsen med entusiastfordon är motsvarande aktivitet fast på väg. Dessa historiska fordon är inte fossilfria och ska heller inte behöva leva upp till framtida krav på fossilfrihet - helt enkelt för att de bara körs i uppvisningssyfte under korta perioder. Deras påverkan på klimatet är helt försumbar, och det bör regeringen beakta i framtida regler för fossilfrihet inom den svenska fordonsflottan. Det är precis detta jag har pratat om.

Jag skulle vilja avsluta med att ställa en fråga. Den kommer från en Facebookgrupp som heter Stoppa hotet mot veteranbilarna och som har närmare 16 000 medlemmar. Jag antar att kulturministern känner till denna grupp. Jag har en fråga från en medlem i den gruppen, och jag kommer att ställa den nästa gång jag står i talarstolen.

Fru talman! Kulturministern sa själv att det är bra att det som har hänt prövas och att det finns ett undantag för dessa fordon. Jag skulle vilja få säkerställt att det verkligen är så, för om det är så borde det som har skett inte ha skett.

Folkrörelsen med det rullande kulturarvet har under senare år stött på allt större problem, och jag har belyst några av dem - bland annat det som skedde vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län i augusti. Då satte man stopp för import av flera bilar med hänvisning till att flera av dessa enligt en EU-förordning bör klassas som miljöfarligt avfall, det vill säga skrot. Förordningens syfte är att hindra länder att dumpa miljöfarliga och gamla bilar i fattiga delar av världen, vilket är rimligt och något som vi moderater har ställt oss bakom. Men de aktuella bilarna, som tillhör detta kulturarv, är inget dumpat miljöavfall; de är historiska bilar som genom arbetstimmar ska restaureras och få nytt liv.

Fru talman! Regeringen bör aktivt agera för att denna orimlighet ska upphöra. Det rullande kulturarvet bidrar positivt till vårt land - inte minst för våra ungdomar, vilket mina riksdagskollegor tidigare har påpekat. Det handlar om ungdomar som har ett genuint motorintresse och har detta som en hobby.

Rörelsen vittnar dock om fortsatta problem, inte bara kopplat till det jag har nämnt utan också kopplat till administrativa regler för tillståndsprövning gällande uppvisning av fordon vid evenemang som anordnas för allmänheten och användning av markområden. Det är också krångliga regler för registreringsskyltar, där originalform inte tillåts. Det gör att prakt och originalkänslan inte bibehålls eftersom man får göra ingrepp för att skylten ska passa.

Fru talman! Här behöver man initiera ett arbete där man ser över helheten kopplat till de här olika tillstånden, för att underlätta och förenkla för olika motorevenemang och för att hela den här hobbyn ska överleva.

Sedan skulle jag vilja gå in på klimathotet. Det är på allvar. Sveriges fordonsflotta och industri ska ställas om till fossilfritt, och ny fossilfri teknik utvecklas i snabb takt. Undantag från detta ska dock finnas när det gäller det rullande kulturarvet.

I några svenska kommuner körs ånglok på smalspårig järnväg under sommarmånaderna, och folkrörelsen med entusiastfordon är motsvarande aktivitet fast på väg. Dessa historiska fordon är inte fossilfria och ska heller inte behöva leva upp till framtida krav på fossilfrihet - helt enkelt för att de bara körs i uppvisningssyfte under korta perioder. Deras påverkan på klimatet är helt försumbar, och det bör regeringen beakta i framtida regler för fossilfrihet inom den svenska fordonsflottan. Det är precis detta jag har pratat om.

Jag skulle vilja avsluta med att ställa en fråga. Den kommer från en Facebookgrupp som heter Stoppa hotet mot veteranbilarna och som har närmare 16 000 medlemmar. Jag antar att kulturministern känner till denna grupp. Jag har en fråga från en medlem i den gruppen, och jag kommer att ställa den nästa gång jag står i talarstolen.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Bilmuseet i Härnösand är en guldgruva och fantastiskt roligt; jag har varit där flera gånger och tittat på bilarna. Man får resa tillbaka i tiden. Lika fantastiskt är det att gå in på motorklubbar och i sådana kretsar och titta när äldre män i min ålder - jag betraktar mig faktiskt som äldre i dag - lär unga killar och tjejer att svetsa och knacka plåt och hur man renoverar motorer. Det samlar generationer att skapa någonting med händerna - att renovera någonting som byggdes för 50-60 år sedan, som har levt ett liv och blivit utslitet och som sedan ska återställas till det skick det var i tidigare.

En del av de här människorna är så nördiga att de inte accepterar en skruv med fel legering. De går och tittar på bilen och säger "Det där är fel skruv, och det där reläet ska inte vara där" och så vidare. Det är en upplevelse att få vara bland dessa människor och se deras kunskap, som de gärna förmedlar.

Detta är dock på väg att fullständigt slås omkull därför att myndigheter tar godtyckliga beslut. Och jag säger att det är godtyckliga beslut, för jag har läst mejlkonversationen. Man följer inte förvaltningslagen för två öre. Jag har haft kontakt med Motorhistoriska Riksförbundet i dag, och de skriver: MHRF:s uppfattning är att Länsstyrelsen i Västra Götalands läns agerande är det enskilt största hotet någonsin mot fordonen, vår rörelse och vårt företagande. Det gäller alltså veteranfordon.

Detta bygger på att en enskild tjänsteman inte har koll på läget. Här måste regeringen gå in och se till att systemfelet försvinner. Jag säger inte att ni ska titta på det enskilda ärendet, kulturministern, men systemfelet måste bort.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Bilmuseet i Härnösand är en guldgruva och fantastiskt roligt; jag har varit där flera gånger och tittat på bilarna. Man får resa tillbaka i tiden. Lika fantastiskt är det att gå in på motorklubbar och i sådana kretsar och titta när äldre män i min ålder - jag betraktar mig faktiskt som äldre i dag - lär unga killar och tjejer att svetsa och knacka plåt och hur man renoverar motorer. Det samlar generationer att skapa någonting med händerna - att renovera någonting som byggdes för 50-60 år sedan, som har levt ett liv och blivit utslitet och som sedan ska återställas till det skick det var i tidigare.

En del av de här människorna är så nördiga att de inte accepterar en skruv med fel legering. De går och tittar på bilen och säger "Det där är fel skruv, och det där reläet ska inte vara där" och så vidare. Det är en upplevelse att få vara bland dessa människor och se deras kunskap, som de gärna förmedlar.

Detta är dock på väg att fullständigt slås omkull därför att myndigheter tar godtyckliga beslut. Och jag säger att det är godtyckliga beslut, för jag har läst mejlkonversationen. Man följer inte förvaltningslagen för två öre. Jag har haft kontakt med Motorhistoriska Riksförbundet i dag, och de skriver: MHRF:s uppfattning är att Länsstyrelsen i Västra Götalands läns agerande är det enskilt största hotet någonsin mot fordonen, vår rörelse och vårt företagande. Det gäller alltså veteranfordon.

Detta bygger på att en enskild tjänsteman inte har koll på läget. Här måste regeringen gå in och se till att systemfelet försvinner. Jag säger inte att ni ska titta på det enskilda ärendet, kulturministern, men systemfelet måste bort.

Fru talman! Jag kan börja med att kommentera Thomas Morells inlägg. Förutom att det sker en rättslig prövning i detta enskilda ärende har jag redan sagt att detta är den gång vi har när det blir den här typen av meningsskiljaktigheter i ett ärende. Det är bra att detta prövas.

Jag vill minnas att det också var uppe i interpellationen om Naturvårdsverkets vägledning, för detta har varit en viktig del i att hitta system och en tydlig vägledning för definitionsfrågan. Jag vet också att det har funnits en diskussion med koppling till Motorhistoriska Riksförbundet och förbundets möjlighet att komma med inspel till vägledningen. Eftersom det inte är min myndighet vill jag dock överlåta kommentarer om detta till miljöminister Per Bolund. Jag vet att han har svarat på riksdagsfrågor om detta, och jag vet att han också är uppmärksammad på den här situationen.

Jag vill också kommentera detta med den uppväxande generationen och glädjen i att stå i ett garage och lära sig att hantera den här typen av fordon. Jag har sett det med egna ögon; jag har haft motorengagerade ungdomar i min egen familj och har sett vilken enorm källa till kunskap det är. Saker man inte trodde att en tonårskille skulle göra händer faktiskt med detta engagemang kring en veteranbil, en epatraktor eller vad det nu är. Detta är naturligtvis av stort värde, inte minst när vi nu ser hur hantverksskicklighet är någonting som vi kommer att behöva. Det vet vi, för det handlar också om hållbarhet för framtiden.

Jag vill även kommentera Jan Ericsons frågor till mig som jag inte hann med i det förra inlägget.

En fråga gällde huruvida jag delar uppfattningen att detta är problem. Det är uppenbart så att detta enskilda fall har väckt mycket oro och osäkerhet. Det är därför jag återkommer till att det är bra att det prövas och att det är bra att det finns en dialog med koppling till ansvarig minister för Naturvårdsverket.

När det gäller frågan om huruvida jag ämnar ta initiativ till ett arbete blir det lite trixigt i och med att vi pratar om myndigheter som inte är på mitt område. Jag vill ändå återkomma till det som regeringen gjorde efter arbetet och uppdraget som Riksantikvarieämbetet fick och till hur vi tog frågan vidare.

Det är som jag själv sa i mitt förra inlägg och som Jan Ericson påpekade: Efter att vi tog del av Riksantikvarieämbetets rapport valde vi att inte gå vidare med den lagstiftningen. Riksantikvarieämbetet lyfte själva fram ett antal problem med den föreslagna bestämmelsen. Detta var problem som innebar att en sådan bestämmelse inte skulle ha konkret effekt även om vi skulle inrätta den. Det var skälet till att detta avskrevs - med riksdagens stöd, vill jag understryka.

Däremot är frågan inte död. Jag tycker att det är ett väldigt viktigt uppdrag som Riksantikvarieämbetet har fått. Jag ser fram emot uppföljningen - även uppföljningen när det gäller de särskilda medel som vi har betalat ut under två år.

Jag är definitivt öppen för att överväga om det finns ytterligare insatser vi kan behöva göra för att främja det rörliga kulturarvet. Det kan naturligtvis handla om lagstiftning, om man finner att det finns ett behov av att överväga sådan, men det handlar inte minst om främjandefrågor, dialog och kunskapslyft och om att försöka identifiera var det finns olika typer av utmaningar.

Jag ser fram emot denna uppföljning senare i höst.

Fru talman! Jag kan börja med att kommentera Thomas Morells inlägg. Förutom att det sker en rättslig prövning i detta enskilda ärende har jag redan sagt att detta är den gång vi har när det blir den här typen av meningsskiljaktigheter i ett ärende. Det är bra att detta prövas.

Jag vill minnas att det också var uppe i interpellationen om Naturvårdsverkets vägledning, för detta har varit en viktig del i att hitta system och en tydlig vägledning för definitionsfrågan. Jag vet också att det har funnits en diskussion med koppling till Motorhistoriska Riksförbundet och förbundets möjlighet att komma med inspel till vägledningen. Eftersom det inte är min myndighet vill jag dock överlåta kommentarer om detta till miljöminister Per Bolund. Jag vet att han har svarat på riksdagsfrågor om detta, och jag vet att han också är uppmärksammad på den här situationen.

Jag vill också kommentera detta med den uppväxande generationen och glädjen i att stå i ett garage och lära sig att hantera den här typen av fordon. Jag har sett det med egna ögon; jag har haft motorengagerade ungdomar i min egen familj och har sett vilken enorm källa till kunskap det är. Saker man inte trodde att en tonårskille skulle göra händer faktiskt med detta engagemang kring en veteranbil, en epatraktor eller vad det nu är. Detta är naturligtvis av stort värde, inte minst när vi nu ser hur hantverksskicklighet är någonting som vi kommer att behöva. Det vet vi, för det handlar också om hållbarhet för framtiden.

Jag vill även kommentera Jan Ericsons frågor till mig som jag inte hann med i det förra inlägget.

En fråga gällde huruvida jag delar uppfattningen att detta är problem. Det är uppenbart så att detta enskilda fall har väckt mycket oro och osäkerhet. Det är därför jag återkommer till att det är bra att det prövas och att det är bra att det finns en dialog med koppling till ansvarig minister för Naturvårdsverket.

När det gäller frågan om huruvida jag ämnar ta initiativ till ett arbete blir det lite trixigt i och med att vi pratar om myndigheter som inte är på mitt område. Jag vill ändå återkomma till det som regeringen gjorde efter arbetet och uppdraget som Riksantikvarieämbetet fick och till hur vi tog frågan vidare.

Det är som jag själv sa i mitt förra inlägg och som Jan Ericson påpekade: Efter att vi tog del av Riksantikvarieämbetets rapport valde vi att inte gå vidare med den lagstiftningen. Riksantikvarieämbetet lyfte själva fram ett antal problem med den föreslagna bestämmelsen. Detta var problem som innebar att en sådan bestämmelse inte skulle ha konkret effekt även om vi skulle inrätta den. Det var skälet till att detta avskrevs - med riksdagens stöd, vill jag understryka.

Däremot är frågan inte död. Jag tycker att det är ett väldigt viktigt uppdrag som Riksantikvarieämbetet har fått. Jag ser fram emot uppföljningen - även uppföljningen när det gäller de särskilda medel som vi har betalat ut under två år.

Jag är definitivt öppen för att överväga om det finns ytterligare insatser vi kan behöva göra för att främja det rörliga kulturarvet. Det kan naturligtvis handla om lagstiftning, om man finner att det finns ett behov av att överväga sådan, men det handlar inte minst om främjandefrågor, dialog och kunskapslyft och om att försöka identifiera var det finns olika typer av utmaningar.

Jag ser fram emot denna uppföljning senare i höst.

Fru talman! Jag vet att det är ganska många runt om i landet som följer vår debatt via riksdagens hemsida. Det här har väckt väldigt stort intresse, och jag tycker att den som tittar på detta ska ta till sig att ministern faktiskt är väldigt tydlig med att hon ser värdet i den här verksamheten. Jag hoppas verkligen innerligt att detta också står för hela regeringen.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att problemen finns, och jag är inte riktigt överens med kulturministern om att det är främjande och sådant som är det viktigaste. Jag tror faktiskt att det absolut viktigaste i det här läget är att identifiera de problem som finns, att alla som jobbar med dessa frågor på olika myndigheter inser att veteranfordon är en speciell verksamhet som inte passar in i de vanliga regelverken och att alla tillsammans försöker att identifiera vilka av dessa problem som är värst och hur de ska hanteras.

Därför envisas jag lite med att jag tror att det skulle vara väldigt bra om man kunde samla aktörerna tillsammans med myndigheterna för att bena ut de här sakerna i lugn och ro. Vägen framåt går ofta genom samtal och genom att man ökar förståelsen. Det kan vara så att människor som har veteranfordon har svårt att förstå vilka regelverk som myndigheterna har att följa och, omvänt, att de som sitter på myndigheterna inte förstår verksamheten och verkligheten för dem som renoverar och importerar fordon. Jag tror att ökad förståelse skulle betyda väldigt mycket.

Även bränslefrågan, som Marléne Kopparklint tog upp, är någonting som oroar väldigt många. Oavsett hur vi hanterar bränslen för moderna fordon måste de gamla historiska fordonen kunna ha tillgång till bränslen som gör att de också kan fungera. Detta är också en viktig politisk fråga.

Jag anar ändå ett visst hopp om att kulturministern kanske kan tänkas agera ytterligare i frågan. Det kommer vi moderater också att göra. Jag tackar för debatten.

Fru talman! Jag vet att det är ganska många runt om i landet som följer vår debatt via riksdagens hemsida. Det här har väckt väldigt stort intresse, och jag tycker att den som tittar på detta ska ta till sig att ministern faktiskt är väldigt tydlig med att hon ser värdet i den här verksamheten. Jag hoppas verkligen innerligt att detta också står för hela regeringen.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att problemen finns, och jag är inte riktigt överens med kulturministern om att det är främjande och sådant som är det viktigaste. Jag tror faktiskt att det absolut viktigaste i det här läget är att identifiera de problem som finns, att alla som jobbar med dessa frågor på olika myndigheter inser att veteranfordon är en speciell verksamhet som inte passar in i de vanliga regelverken och att alla tillsammans försöker att identifiera vilka av dessa problem som är värst och hur de ska hanteras.

Därför envisas jag lite med att jag tror att det skulle vara väldigt bra om man kunde samla aktörerna tillsammans med myndigheterna för att bena ut de här sakerna i lugn och ro. Vägen framåt går ofta genom samtal och genom att man ökar förståelsen. Det kan vara så att människor som har veteranfordon har svårt att förstå vilka regelverk som myndigheterna har att följa och, omvänt, att de som sitter på myndigheterna inte förstår verksamheten och verkligheten för dem som renoverar och importerar fordon. Jag tror att ökad förståelse skulle betyda väldigt mycket.

Även bränslefrågan, som Marléne Kopparklint tog upp, är någonting som oroar väldigt många. Oavsett hur vi hanterar bränslen för moderna fordon måste de gamla historiska fordonen kunna ha tillgång till bränslen som gör att de också kan fungera. Detta är också en viktig politisk fråga.

Jag anar ändå ett visst hopp om att kulturministern kanske kan tänkas agera ytterligare i frågan. Det kommer vi moderater också att göra. Jag tackar för debatten.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med frågan från en medlem av Facebookgruppen Stoppa hotet mot veteranbilarna. Denna fråga tycker jag är oerhört relevant. Den handlar om hur viktig kulturministern ser att fordonshobbyn är för landet utanför storstadsregionerna sett ur såväl ett näringspolitiskt som ett socialt perspektiv samt som en möjlig väg till förstärkt integration för ungdomar i utanförskap.

Det här är en viktig fråga för Sverige och, inte minst, landsbygden. Att detta inte är ministerns myndigheter hindrar ju inte ministern från att initiera ett möte med intresseorganisationer i syfte att bevara det kulturintresse som finns och bidra till att utvecklingen fortsätter. Vi har flera intresseorganisationer, och jag kan gladeligen bidra med att lämna över uppgifter om dem som finns, om ni inte redan känner till dem. Detta är oerhört viktigt.

Ministern har nu ställt sig positiv till att bevara och utveckla det rullande kulturarvet. Nu är det upp till bevis. Nu gäller det att svara på de här frågorna, initiera möten med intresseorganisationer och delta i bilträffar som finns runt om i landet för att bilda sig en uppfattning om hur det ser ut. Jag bjuder gladeligen in kulturministern till Värmland och Kil till nästa träff.

Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna bidra till att man inte sätter käppar i hjulen på grund av politik som kanske grundas på okunskap eller vad det nu kan handla om utan faktiskt bidrar till att bevara det rullande kulturarvet.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med frågan från en medlem av Facebookgruppen Stoppa hotet mot veteranbilarna. Denna fråga tycker jag är oerhört relevant. Den handlar om hur viktig kulturministern ser att fordonshobbyn är för landet utanför storstadsregionerna sett ur såväl ett näringspolitiskt som ett socialt perspektiv samt som en möjlig väg till förstärkt integration för ungdomar i utanförskap.

Det här är en viktig fråga för Sverige och, inte minst, landsbygden. Att detta inte är ministerns myndigheter hindrar ju inte ministern från att initiera ett möte med intresseorganisationer i syfte att bevara det kulturintresse som finns och bidra till att utvecklingen fortsätter. Vi har flera intresseorganisationer, och jag kan gladeligen bidra med att lämna över uppgifter om dem som finns, om ni inte redan känner till dem. Detta är oerhört viktigt.

Ministern har nu ställt sig positiv till att bevara och utveckla det rullande kulturarvet. Nu är det upp till bevis. Nu gäller det att svara på de här frågorna, initiera möten med intresseorganisationer och delta i bilträffar som finns runt om i landet för att bilda sig en uppfattning om hur det ser ut. Jag bjuder gladeligen in kulturministern till Värmland och Kil till nästa träff.

Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna bidra till att man inte sätter käppar i hjulen på grund av politik som kanske grundas på okunskap eller vad det nu kan handla om utan faktiskt bidrar till att bevara det rullande kulturarvet.

Fru talman! Jag kan börja med att rikta mig direkt till frågeställaren från Facebookgruppen som Marléne Lund Kopparklint nämnde och verkligen understryka att jag ser detta som en viktig del av vårt kulturarv - både det rent fysiska kulturarvet och det immateriella. Det handlar om kunskapen om vård och historia och om det engagemang detta väcker, inte minst hos väldigt många barn och unga och hos organisationer.

Jag har själv en politisk grund i Härnösand, som ju är en kommun med en väldigt levande bilkultur och cruisingkultur. Där är bilträffar en bärande del som också lockar folk från hela regionen. Det finns även ett bilmuseum som synliggör detta för en bredare allmänhet och sprider kunskapen.

Fru talman! Jag är absolut öppen för fortsatt dialog, och jag tycker att det vore väldigt trevligt att vid tillfälle besöka Värmland, bland annat i detta syfte. Men det handlar framför allt om att fortsätta arbetet och om att följa upp det uppdrag som vi har gett till Riksantikvarieämbetet. Det handlar också om de särskilda medel vi har gett till civilsamhället för att utveckla det rörliga kulturarvet och om att utvärdera och se om något ytterligare behöver göras.

Fru talman! Jag är väldigt mån om att den här delen av vårt kulturarv inte ska känna sig försummad på något sätt. Jag inser att det här är en del av vårt gemensamma kulturarv som många känner ett starkt intresse för och som också har betydelse för alltifrån besöksnäring till våra ungas engagemang och kunskap för framtiden.

Med detta vill jag tacka för en givande diskussion. Naturligtvis tar jag med mig denna debatt i mitt framtida arbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag kan börja med att rikta mig direkt till frågeställaren från Facebookgruppen som Marléne Lund Kopparklint nämnde och verkligen understryka att jag ser detta som en viktig del av vårt kulturarv - både det rent fysiska kulturarvet och det immateriella. Det handlar om kunskapen om vård och historia och om det engagemang detta väcker, inte minst hos väldigt många barn och unga och hos organisationer.

Jag har själv en politisk grund i Härnösand, som ju är en kommun med en väldigt levande bilkultur och cruisingkultur. Där är bilträffar en bärande del som också lockar folk från hela regionen. Det finns även ett bilmuseum som synliggör detta för en bredare allmänhet och sprider kunskapen.

Fru talman! Jag är absolut öppen för fortsatt dialog, och jag tycker att det vore väldigt trevligt att vid tillfälle besöka Värmland, bland annat i detta syfte. Men det handlar framför allt om att fortsätta arbetet och om att följa upp det uppdrag som vi har gett till Riksantikvarieämbetet. Det handlar också om de särskilda medel vi har gett till civilsamhället för att utveckla det rörliga kulturarvet och om att utvärdera och se om något ytterligare behöver göras.

Fru talman! Jag är väldigt mån om att den här delen av vårt kulturarv inte ska känna sig försummad på något sätt. Jag inser att det här är en del av vårt gemensamma kulturarv som många känner ett starkt intresse för och som också har betydelse för alltifrån besöksnäring till våra ungas engagemang och kunskap för framtiden.

Med detta vill jag tacka för en givande diskussion. Naturligtvis tar jag med mig denna debatt i mitt framtida arbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.