Interpellationssvar - 2021-02-04

Fru talman! Runar Filper har frågat mig om jag har sett problemet med föräldrapåverkan och att det kan förekomma i dagens Sverige att barn splittras från sina föräldrar på ett felaktigt sätt, och om jag i så fall vidtar några åtgärder. Han har vidare frågat mig om jag kan ta initiativ till att se över rättsförhållandet mellan barn och föräldrar i föräldrabalken, liksom direktiv och rekommendationer från myndigheter som styr hur familjerättsliga ärenden hanteras.

Jag har nyligen besvarat en liknande riksdagsfråga från Runar Filper, så mitt svar i dag kommer han, i mångt och mycket, att känna igen.

Barnets bästa är avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna beaktas särskilt. Som utgångspunkt är det i de flesta fall bäst för barnet att båda föräldrarna är delaktiga och tar ansvar för barnet. Barnets rätt till båda sina föräldrar får dock inte innebära att barnet måste leva eller umgås med en förälder under alla förhållanden.

Vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn alltid tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Att ett barn har rätt att framföra sina åsikter innebär inte att barnet ska tvingas att välja mellan sina föräldrar.

2014 års vårdnadsutredning har lämnat en rad förslag i syfte att ytterligare stärka barnperspektivet i mål om vårdnad, boende och umgänge. Utredningen föreslår bland annat att barnets rätt att få information ska tydliggöras och att barnet inte behöver uttrycka en bestämd uppfattning för att få sina åsikter beaktade. Utredningen föreslår också att socialnämnden ska få höra barnet även om vårdnadshavarna motsätter sig detta. Det pågår nu ett arbete inom Regeringskansliet med att ta fram en lagrådsremiss som bygger på utredningens betänkande. Planeringen är att lagrådsremissen ska beslutas inom kort.

Fru talman! Jag tackar Morgan Johansson för svaret.

Det är mycket viktigt och självklart att barnets bästa följs. Men när det handlar om föräldrapåverkan och föräldraalienation, när man starkt påverkar barnets ställningstagande, kan det leda till barnets sämsta.

En vårdnadstvist startar oftast när kärleken tar slut i ett förhållande. Ovänskap om vårdnad, boende och umgänge styr. Kanske träffar den ene föräldern en ny partner. Till slut vill kanske föräldern att barnet ska kalla den nya partnern för pappa eller mamma. Familjerätten startar en vårdnadsutredning eftersom föräldrarna inte kommer överens. I familjerättens utredning kan det stå att barnet inte vill träffa pappa, men det kan i själva verket vara mamman som inte vill att barnet ska träffa pappan.

I närapå samtliga fall dömer tingsrätten utifrån familjerättens skriftliga vårdnadsutredning, som är huvudsakligt material för domstolen: Min pappa är konstig och gör konstiga saker, eller min mamma bryr sig inte om mig. Barnet kan vara så påverkat av boendeföräldern att det säger sådant som det matats med eller förväntas säga av en kontrollerande förälder, så kallad föräldrapåverkan eller föräldraalienation, att pappan framställs som en alien, en udda och skrämmande person. Jag vill poängtera att även mammor drabbas av pappor som påverkar deras barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Anledningen till min interpellation är att justitieministern levererade ett icke-svar på min skriftliga fråga. Ingenting nämns om föräldrapåverkan. Det här är först och främst ett rop på hjälp från alla de föräldrar och deras barn där den andra föräldern använt barnen som redskap i bittra vårdnadstvister. Vårdnadsreformen från 2006 ser till barnets bästa och är absolut en förbättring jämfört med tiden innan. Självklart ska de som skadar sina barn inte träffa dem.

Men vad reformen inte tog höjd för är att en förälder som vill smutskasta den andre föräldern inför barnet kan vara med och vinna med hjälp av det tillvägagångssättet. Problemet som jag beskriver rör inte minst påverkan av barn som befinner sig i spannet över tio år där barnets vilja ska tas i beaktande i takt med barnets mognad och ålder.

Föräldrabalken säger att om barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Det är såklart bra och jätteviktigt, och det vill jag starkt poängtera. Det är såklart inte den delen jag ifrågasätter och kritiserar, utan det är föräldrars påverkan av barnet. Jag försvarar självklart inte föräldrar som skadar sitt barn fysiskt, psykiskt, sexuellt eller på annat nedvärderande sätt. De föräldrarna ska såklart inte ha vårdnaden.

Jag säger detta så att ministern inte passar på att samla billiga poäng och försöker skjuta budbäraren. Ett barn som ständigt matas med negativa signaler om sin ena förälder, allt från ständig klagan till rutinmässiga suckar och kontrollfrågor om hur det egentligen är hos pappa, blir förvirrat i sin lojalitet och känner press att ta ställning i föräldrarnas konflikt - påverkad av en förälder, alienerad.

Att ett barn påverkas och tar ställning mot en av sina föräldrar kan drabba både mammor och pappor. Barn berättar vad som förväntas av mamman i samtal med sociala myndigheter och familjerätten som gör vårdnadsutredningen.

Fru talman! När jag läste interpellationen kände jag att det var lite svårt att få grepp om vad Runar Filper egentligen ville, men när jag hör honom här blir det klart vad han vill. Det framgår också i hans skrivningar att han anser att jag borde se över rättsförhållandet mellan barn och föräldrar i riktning att jag ska ändra lagstiftningen så att barn i ökad utsträckning i så fall måste träffa föräldrar de inte vill träffa. Det är vad detta i slutändan rinner ned till. Då kan jag rakt upp och ned säga att en sådan översyn tänker jag inte göra.

Vi har inget pappaperspektiv i de här frågorna. Vi har inte heller något mammaperspektiv i de här frågorna. Vi har ett barnperspektiv i de här frågorna. Det är barnets bästa som ska vara avgörande, och då ska också barnets röst väga tungt i förhandlingarna. Utgångspunkten ska inte vara föräldrarnas rätt till barnet utan barnets rätt till sina föräldrar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om ett barn inte vill träffa den ena föräldern måste det på ett eller annat sätt faktiskt respekteras. I vissa fall kan vi tycka att det är helt självklart, till exempel när den ena föräldern har begått ett övergrepp mot barnet, som Runar Filper tar upp. Min bestämda uppfattning är att inga barn ska behöva träffa sina förövare. På den punkten tycker jag faktiskt att lagstiftningen bör bli ännu tydligare. Vi behöver nog göra en översyn i den riktningen, men det är i så fall tvärtemot vad Runar Filper vill. Han vill öppna ett utrymme så att barn i ökad utsträckning ska behöva träffa föräldrar de inte vill träffa. I det avseendet menar jag att diskussionen om föräldraalienation leder fel. Den lägger i grunden skulden på barnet.

Min uppfattning är att det är förälderns ansvar, den vuxnes ansvar, att bygga en relation med barnet så att barnet vill träffa föräldern, alldeles oavsett vad den andra föräldern säger om sin före detta. Det är den vuxnes ansvar att se till att bygga en sådan relation med sitt barn att barnet vill träffa sin förälder, alldeles oavsett vad den andra föräldern säger. Så måste det vara.

Hur man än vänder och vrider på detta är det i alla händelser väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att lagstifta i en fråga som i grunden handlar om hur föräldrar pratar med sina barn.

Vår utgångspunkt, återigen, är barnets bästa, men också barnets rätt att bli hörd i dessa ofta väldigt svåra situationer. Barnets åsikt ska också tas på allvar och beaktas. Den utgångspunkten tänker jag inte rubba, och därför tänker vi inte göra någon sådan översyn som Runar Filper är ute efter.

Fru talman! Tack för svaret, Morgan Johansson!

I den bästa av världar, Morgan, fungerar det så som du säger. Men detta handlar inte om det som du pratar om. Det handlar om situationer där barn felaktigt separeras från sina föräldrar på grund av stark påverkan av en förälder, som sociala myndigheter, familjerättshandläggare eller domstolar inte lyckas identifiera. Det handlar om manipulation, inte bara av barnet utan också av domstol, rättsväsen och utredare. Det har visat sig att det lönar sig att ljuga i sådana här vårdnadstvister.

Det är också ofta, om än inte alltid, boendeföräldern som vinner på detta, för barnet är i en beroendeställning gentemot den det bor hos. Då uppstår en stor lojalitetskonflikt. Man hamnar i kläm och mår väldigt dåligt.

Jag tycker inte alls att du svarar på min fråga, Morgan. Det är lätt att manipulera barn till att tro på felaktiga saker. Om detta pågår under tio år går det nästan inte att misslyckas. Vid tio elva tolv års ålder, när barn kan anses ha uppnått den mognad som krävs för att viljan ska beaktas, är barnet, om det påverkats under många år, än mer färgat.

Tingsrätterna dömer nästan alltid som familjerätternas vårdnadsutredningar föreslår. Har barnet uttryckt att det inte vill bo hos den andra föräldern, eller ens träffa denne, har den föräldern en näst intill omöjlig uppförsbacke. Anser då rätten att samarbete mellan föräldrarna inte är möjligt, vilket den påverkande föräldern självklart påpekar och ser till - boendeföräldern kan göra allt för att sabotera, men rätten kommer ändå oftast att föreslå denne - tilldöms denne ensam vårdnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta kan betyda att barnet aldrig mer får träffa sin förälder, beroende på hur långt gången påverkan är, eftersom den andra föräldern har utsatt barnet för stark påverkan och barnet känner press och är i en beroendeställning. Så enkelt är det i dag, med den lagstiftning som finns.

Om kontakten bryts avbryts också kontakten med hela nätverket på den sidan av släkten. Barnet mister tragiskt nog den ovärderliga kontakten och kärleksbanden med sin farmor och farfar, ibland kanske mormor och morfar, på grund av kunskapsluckor hos beslutande myndigheter och rättsväsen.

Det finns en frustration där ute hos föräldrar som på märkliga grunder har förlorat kontakten med sina barn. Barnet kan, då det är i en beroendeställning till boendeföräldern, ta ställning av överlevnadsmässiga skäl, som jag sa. Dessa barn mår dåligt. De riskerar livslång ångest, dålig självkänsla, psykiska problem och kanske missbruk. Det är ett trauma för varje barn som separeras från sin ena förälder under tidig barndom.

Det måste sättas stopp för föräldrar som medvetet saboterar barnets möjlighet att umgås med, eller ens kontakta, den andra föräldern. Man slänger brev från den andra föräldern, barnet får inte ta hem presenter från den andra föräldern, man saboterar julaftnar, födelsedagar och allt som den andra föräldern gör för att barnet ska ha roligt. Det pågår i åratal, utstuderat och strategiskt, för att vinna över barnet.

Om outbildade föräldrar och närstående ser och upplever detta bör det ställas krav på även beslutande myndigheter, beteendevetare, rättsväsen och vetenskap att kunna identifiera problematiken och se detta som ett stort samhälleligt problem i stället för att bara prata runt problemet, som när katten går kring het gröt, och rutinmässigt säga att det är barnets bästa som är avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.

Det finns en advokat som har skrivit en riktigt bra bok som heter Sveket; Bertil Begander heter han. Expressen hade en stor artikel om honom, där han säger att domstolarna många gånger separerar barn från deras föräldrar i onödan, på grund av lögner och föräldrapåverkan. Han framförde stark kritik mot familjerättssystemet i Sverige.

Fru talman! Jag håller inte med Runar Filper om att jag inte svarar på hans frågor. Jag gör ju faktiskt det. Han frågar om jag tänker ta något initiativ till att se över rättsförhållandet mellan barn och föräldrar i föräldrabalken - det är huvudtemat för denna debatt. Mitt svar på den frågan är nej, något sådant initiativ tänker jag inte ta. Någon sådan översyn tänker jag inte göra. Runar Filper är missnöjd med det svaret, men jag svarar likväl på frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle snarare vilja säga att vi går i den andra riktningen i den politik vi för. Vi stärker snarare barnets rättigheter. Om vi skulle göra som Runar Filper vill skulle vi, som sagt, tvinga barn att i ökad utsträckning träffa föräldrar som de inte vill träffa.

Vi går snarare i andra riktningen. Inom kort kommer ett nytt lagförslag om vårdnad, umgänge och boende. Där stärker vi barnets rätt till information i samband med vårdnadstvister. Vi stärker också möjligheten att höra barnets åsikt. Socialnämnden ska kunna höra barnet även om vårdnadshavaren motsätter sig det så att man verkligen kan klarlägga vilken barnets inställning egentligen är, om detta går att göra. Vår ingång är att barnets åsikter ska beaktas, men barnet ska förstås aldrig tvingas att välja mellan sina föräldrar.

Jag tror att det finns väldigt mycket att göra för att förebygga vårdnadstvister innan det går så pass långt som Runar Filper beskriver. Därför finns det också, i den utredning vi nu arbetar med, förslag om att man innan man i dessa fall går till en tvisteförhandling ska ha obligatoriska samtal, som socialnämnden ska organisera. På så sätt kanske en del konflikter kan lösas innan man går till domstol. Det tror jag är en bra väg att gå framåt.

Detta är väldigt svårt att lagstifta om, som vi har varit inne på. Vi kan inte lagstifta om hur föräldrar pratar med sina barn. Där går liksom gränserna för politiken. Man måste ändå ha en grundläggande hållning. Vad är det vi ska beakta och vad är det som är viktigt när en sådan här tvist uppkommer? Barnets röst ska, menar jag, väga väldigt tungt.

Till syvende och sist är det trots allt den vuxnes ansvar att bygga en sådan relation med sitt barn att barnet vill träffa den vuxne, oavsett vad den andra föräldern tycker eller säger. Det är den vuxnes ansvar att göra detta. Mycket längre tror jag faktiskt inte att politiken kommer i dessa frågor.

Sedan kommer det alltid att uppstå konflikter som ofta är väldigt infekterade och svåra; det förstår jag också. Men då är det trots allt barnets bästa som ska gälla, och barnets röst ska väga tungt.

Fru talman! Det handlar om redskap, forskning och vetenskap för att kunna identifiera detta. Det finns mycket forskning på detta område, tyvärr inte i form av svensk litteratur, men väldigt mycket engelsk. Detta saknas inte, men det är inget Socialstyrelsen har varit intresserad av att implementera här i Sverige.

Slutsatsen måste bli att ministern inte svarar på mina frågor. Jag har inte hört ett enda ord om föräldrapåverkan. I hans värld verkar detta inte existera. Om det beror på ovilja eller på okunskap om denna problematik kan man undra.

Att skiljas från en förälder under barndomen är som sagt ett trauma. Föräldrapåverkan är ett mycket allvarligt tillvägagångssätt, ett redskap för att få monopol och kontroll över sitt barn. Ett barn som helt mister kontakten med den ena föräldern mister också halva sitt nätverk av släktingar på den alienerade förälderns sida. Barnet mister resurser i form av släkt, vänner och pengar. Det kanske bidrar till kommande fattigdom i livet för att man i sin start i livet bara har ett ben att stå på vad gäller släkten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sociala myndigheter är bakbundna av att Socialstyrelsen inte erkänner parental alienation, som det heter på engelska. Ministern måste se över rättsförhållandet mellan barn och föräldrar i föräldrabalken, liksom direktiv och rekommendationer från myndigheter som styr hur familjerättsliga ärenden hanteras. Sverige är långt efter många andra länder, där man nu börjat förstå den roll som parental alienation kan spela i sammanhanget.

Det är med dagens instrument och instruktioner alltför lätt att lura handläggare och utredare, som inte förstår att barnet är utsatt för stark föräldrapåverkan och inte vill något hellre än att också vara med sin andra förälder men känner en oerhörd press.

Avseende kunskap, forskning och annan information som redan finns tillgänglig är vi minst 20 år efter i Sverige. I ett flertal länder har föräldrapåverkan till och med kriminaliserats. Irland är senast i raden. Även flera stater i USA har kriminaliserat.

Fru talman! Det är klart att det i sådana här situationer alltid förekommer olika former av föräldrapåverkan. Man står i en ständig relation med sina barn, särskilt i de infekterade situationer som det handlar om här.

Men att baserat på detta säga att vi ska göra om lagstiftningen, så att barn i ökad utsträckning ska behöva träffa de föräldrar som de inte vill träffa, eller att man ska gripa in i relationen på ett sådant sätt är för mig att gå för långt. Jag säger tvärtom: Det är trots allt alltid den vuxnes ansvar att se till att bygga en sådan relation att barnen vill träffas. Längre än så kommer man inte i den frågan.

Det är klart att jag svarar på interpellationen. Frågan var om vi tänker oss att göra en sådan översyn, och jag säger nej. Det tänker jag inte göra. Jag tycker inte att det finns skäl för det. Snarare går vi i andra riktningen, det vill säga att vi stärker barnets rätt att bli hörd.

Det förslag som nu finns i utredningen, att socialnämnden ska kunna höra barnet även om någon av vårdnadshavarna är emot det, innebär att man faktiskt får ett rum där man kan klarlägga barnets inställning och där det kanske är lättare att prata öppet om situationen. Vi stärker därmed också barnet och minskar kanske riskerna för just den typ av påverkan som Runar Filper pekar på.

Återigen tack för debatten! Men jag tänker som sagt inte göra en sådan översyn som Runar Filper efterfrågar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jonas Andersson har frågat mig om jag är nöjd med de konsekvensanalyser som har gjorts i Migrationskommitténs betänkande och den kompletterande promemorian till betänkandet.

Den 15 september 2020 tog regeringen emot Migrationskommitténs betänkande En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54). Betänkandet har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. En promemoria med kompletterande förslag har även tagits fram inom Justitiedepartementet. Även den har remitterats och bereds inom Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En kommitté ska i enlighet med kommittéförordningen och förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ange kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar. Det har Migrationskommittén också gjort. Om möjligt ska en kommitté också kvantifiera de samhällsekonomiska effekterna av de förslag som läggs fram samt beskriva viktiga ställningstaganden i utformningen av förslagen.

Migrationskommittén har presenterat en utförlig konsekvensanalys av sina förslag i betänkandet. Kommittén har tagit hjälp av bland annat Migrationsverket i fråga om beräkningar. Även den kompletterande promemorian som regeringen remitterat innehåller en konsekvensanalys.

När det gäller den asylrelaterade invandringens effekter på pensionssystemet gör kommittén bedömningen att det framför allt påverkas av hur väl integrationen fungerar och hur snabbt nyanlända etablerar sig på arbetsmarknaden.

Enligt kommittén bedöms förslagen i betänkandet leda till att migrationens inverkan på pensionssystemet begränsas eftersom antalet nyanlända förväntas bli lägre än vid en återgång till utlänningslagen. Utöver det kan det i sammanhanget nämnas att Sverige sedan 2007 har EU:s högsta sysselsättningsgrad. Det är en god förutsättning för våra framtida pensioner.

Sedan vi fick regeringsmakten har det skett en successiv förbättring av nyanländas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare har det tagit åtta till nio år innan minst varannan nyanländ hade arbete. Den tiden halverades för dem som togs emot under 2014. Dessutom har regeringen sett till att statsfinanserna har stärkts, och mottagandet av ekonomiskt bistånd har minskat.

I den fortsatta beredningen av Migrationskommitténs betänkande och den kompletterande promemorian kommer regeringen att beakta de remissvar som inkommit. Regeringen kommer att redovisa en samlad konsekvensanalys i den kommande propositionen. En ny lagstiftning ska träda i kraft när den tillfälliga lagen upphör att gälla i juli i år.

Fru talman! Tack, migrationsministern, för svaret! Låt mig börja med att tala lite om de fakta som Morgan Johansson nämner i sitt svar.

Sysselsättningsgraden i Sverige är en av de bästa i världen. Men - det kommer ju alltid ett "men" - det är stor skillnad mellan inrikesfödda och utrikesfödda. De inrikesfödda ligger på runt 85 procent i sysselsättningsgrad, medan de utrikesfödda landar på runt 67 procent. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Hade de utrikesfödda varit ett EU-land hade de varit bland de absolut sämsta i EU när det gäller sysselsättning.

Samma förhållande föreligger när det gäller arbetslösheten. Majoriteten av alla arbetslösa - och en absolut majoritet av alla långtidsarbetslösa - är utrikesfödda, och så har det varit i många år. Trots alla miljarder som har östs ned i olika integrationssatsningar fortsätter gapet att vara enormt.

Man ska ha klart för sig att sysselsättning och arbete inte är vad ministern försöker få det att låta som rent statistiskt. Det räcker med att arbeta en enda timme under en enda vecka för att vara i arbete, och här räknas även olika typer av bidragsjobb in. Om man i stället tittar på hur många som faktiskt kan försörja sig själva utan bidrag från skattebetalarna är siffrorna helt annorlunda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Forskning från både Entreprenörskapsforum och Handelns Forskningsinstitut visar att skillnaden är enorm mellan sysselsättning och självförsörjning. Även om det bara tar i genomsnitt fyra till fem år innan hälften av de utrikesfödda kommer i arbete tar det från 12 till 15 år innan hälften av dem uppnår självförsörjning. Den andra halvan blir i praktiken aldrig självförsörjande.

Om man tittar lite noggrannare på de fakta som migrationsministern presenterar ser man att de alltså i bästa fall är naiva och i värsta fall medvetet missvisande. Det är precis detta som gör att regeringens konsekvensanalys är ihålig och undermålig. Man väljer bort fakta som inte passar in i den bild man vill måla upp.

Det finurliga med regeringens konsekvensanalyser i dag, som Morgan Johansson hänvisar till, är att man enbart jämför med vad en återgång till den gamla utlänningslagen skulle innebära. I praktiken betyder detta att så länge vi inte tar emot fler än 160 000 asylsökande, som vi gjorde under 2015, är allt frid och fröjd. Märk väl, fru talman, att detta är något som även flera remissinstanser har anmärkt på.

Sverige är det land i Europa, ja, kanske rent av i världen, som under 2010-talet har gett asyl åt flest per capita. Enligt Eurostats uppgifter har vi så att säga vunnit guld i denna medaljliga tre gånger, silver fyra gånger och brons en gång. År 2019 var första gången på ett decennium som vi hamnade utanför prispallen, och då hamnade vi på plats 8 av 27.

Samtidigt lägger den svenska regeringen fram förslag till nya uppluckringar av migrationspolitiken. Det räcker alltså inte med de nivåer som har cementerats under åren före corona på mellan 20 000 och 25 000 asylsökande, och då är förstås den stora kategorin anhöriga inte inräknad.

Fru talman! Det är inte svårare än så här: Ökar pulleffekterna för asylrelaterad invandring kommer den asylrelaterade invandringen att öka. Den fråga som Morgan Johansson måste svara på är hur mycket den kommer att öka med regeringens förslag och vilka praktiska konsekvenser detta kommer ge i ett redan splittrat och segregerat Sverige.

Fru talman! Man hör här att Jonas Andersson är tillbaka i sitt favoritämne: att skrämma folk för invandrare. Detta återkommer ständigt i diskussionerna från det hållet. Nu handlar det om att så misstro om våra konsekvensanalyser. Man vill på något sätt måla upp en bild av att det kommer att öka, att det blir fler och att kostnaderna kommer att öka.

Kanske Jonas Andersson ibland borde fundera över sin egen förmåga att analysera och förutspå framtiden. Den har ju inte varit så bra.

För fem år sedan var vi mitt uppe i en flyktingkris. På ett år kom då 163 000 asylsökande, precis som Jonas Andersson säger. Som mest kom det 10 000 i veckan. Vi vet att detta ledde till stora påfrestningar. Vi fick strama åt reglerna, vilket vi ju gjorde, så att vi skulle kunna få kontroll. Det gjorde vi, och nu är vi i en situation där vi i Sverige har det minsta antalet asylsökande på 20 år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ha alltså kommit igenom flyktingkrisen, och jag säger att vi inte ska tillbaka dit. Men jag glömmer inte heller vad domedagsprofeterna i Sverigedemokraterna sa 2015 och 2016. Då stod ni och sa: Nu kommer statsfinanserna att haverera. Nu kommer arbetslösheten att öka. Nu kommer socialbidragstagandet att raka i taket. Det var så ni sa då.

Nu, efter fem år, vet vi hur det verkligen gick. Förra mandatperioden sjönk arbetslösheten. Förra mandatperioden sjönk socialbidragstagandet. Förra mandatperioden sjönk statsskulden med 130 miljarder kronor. Vi gick ur förra mandatperioden med den lägsta statsskulden sedan 1979. Så var det trots flyktingkrisen.

Inget av det som vi hörde Sverigedemokraterna förutspå för fem år sedan slog alltså in. Det som Jonas Andersson nu försöker säga kommer inte heller att slå in.

Ni hör aldrig någon sverigedemokrat prata om detta: att arbetslösheten har sjunkit, att socialbidragstagandet har sjunkit och att statsskulden har sjunkit. För Sverigedemokraterna handlar det alltid bara om att svartmåla, svartmåla och svartmåla Sverige. Jag påstår att det inte finns något parti som talar så illa om Sverige som Sverigedemokraterna gör. Ni gläder er aldrig över våra framgångar. Det är till och med så att ni gärna deltar i internationella högerkampanjer mot Sverige.

Vi har nu tagit kontroll över migrationen. Vi kommer inte att släppa den kontrollen. Det förslag som vi nu arbetar med kommer inte att innebära att vi på något sätt tappar den kontrollen, tvärtom. Det lagförslag som vi arbetar med nu innebär att vi går över från permanenta uppehållstillstånd som huvudregel till tillfälliga uppehållstillstånd. Efter tre år kommer det att finnas möjlighet att ansöka om permanent uppehållstillstånd om man kan försörja sig, om man kan svenska, om man har grundläggande kunskaper i hur det svenska samhället fungerar och om man inte har begått några allvarliga brott.

Detta i sig innebär att vi kommer att få den stramaste lagstiftningen på migrationspolitikens område på nästan 40 år. Det var i mitten av 80-talet som man gick över från tillfälliga uppehållstillstånd till permanenta uppehållstillstånd. Man får alltså söka sig tillbaka ända dit.

Man kan även jämföra med andra EU-länder. Detta innebär faktiskt att vi kommer att ligga under EU-genomsnittet när det gäller viktiga parametrar, till exempel uppehållstillståndens längd. Detta innebär att vi med den nya lagstiftningen kommer att ligga ungefär på och till och med något under EU-genomsnittet. Det borgar för, fru talman, att vi inte igen kommer att hamna i en sådan kris som vi tog ut Sverige ur för några år sedan. Jag var inte med om att ta Sverige ut ur flyktingkrisen för att därefter lägga fram förslag som skulle föra oss in i en ny kris. Det kan jag garantera både Jonas Andersson och alla andra som lyssnar på denna debatt.

Fru talman! Tack, migrationsministern, för detta föga upplysande men väldigt fantasifulla svar! Allt som fattas är lite enhörningar och regnbågar. Jag blev inte speciellt mycket klokare av det, måste jag säga.

Alla siffror som jag presenterade i mitt förra anförande är naturligtvis officiell statistik. Vem som helst kan alltså kolla upp dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig återgå till verkligheten och den logik som regeringen och Morgan Johansson har presenterat tidigare.

Regeringen stöttar alltså Migrationskommitténs betänkande trots att det innebär en slappare migrationslagstiftning än den tillfälliga lagen. Konsekvensanalysen är: Eftersom den fortfarande är tuffare än den gamla utlänningslagen före 2015 spelar volymerna i övrigt ingen roll. Sedan lade regeringen fram ytterligare förslag om uppluckringar, då man inte ansåg att Migrationskommitténs förslag var tillräckligt slappt. Konsekvensanalysen nu är: Eftersom Migrationskommitténs betänkande är tuffare än den gamla utlänningslagen spelar ytterligare ökade volymer inte heller någon roll.

EU släppte sitt nya förslag till migrationspakt. Det innehöll också ett par punkter som gjorde att både vi inom Sverigedemokraterna och en del andra partier höjde på ögonbrynen. Dels skulle familjebegreppet utvidgas så att även vuxna syskon skulle kunna komma på grund av anknytning, dels skulle det vara avgörande var man har sina anhöriga när det ska bestämmas vilket EU-land som ska ansvara för asylprocessen. Plötsligt skulle det alltså bli möjligt för en vuxen man att stå på gränsen till Grekland och söka asyl i Sverige för att hans storebror finns här.

Regeringens konsekvensanalys av detta är icke-existerande. Det är alldeles för osäkert för att man ska kunna dra några slutsatser om hur det skulle kunna påverka volymerna, menar man.

Fru talman! Konsekvensanalyser är ingen exakt vetenskap; det vet alla. Det finns många faktorer som spelar in, vissa mer osäkra än andra. Men det får aldrig användas som en ursäkt för att inte göra detta så grundligt som man kan. Vissa saker följer av rent logiskt tänkande, och man behöver inte vara raketforskare för att dra vissa slutsatser.

Fru talman! Förra veckan hade vi snöstorm i Skellefteå. Eftersom jag höll dörren stängd snöade det inte in. Det hade varit annorlunda om jag däremot hade öppnat dörren på glänt. Jag behöver inte räkna ut det exakta antalet snöflingor som singlar in för att veta att det kommer att bli en snöhög på golvet. Ju mer jag öppnar dörren, desto mer snö kommer jag att få på golvet. Så är det också med migrationspolitiken. Ju fler incitament det finns för att söka sig till just Sverige, desto större andel kommer att göra det. Ju mer öppen dörren är, desto fler kommer att komma.

Återigen är frågan, som migrationsministern gärna får svara på och utveckla: Hur mycket kommer den asylrelaterade invandringen att öka med regeringens förslag? Vad kommer det att kosta svenska skattebetalare? Hur kommer det att påverka det svenska pensionssystemet? Hur kommer det att påverka bostadsbristen? Var ska alla bo?

Över 80 procent av befolkningen i Kista har utländsk bakgrund. I Rosengård är det ännu fler. Vad ska man integreras in i när alla svenskar har flyttat ut? Nära hälften av befolkningen i både Botkyrka och Södertälje är utrikesfödd. Hur ska skolorna fungera om det inte finns någon infödd svensk kvar i klassrummen? Hur ska vården fungera om alla behöver tolk för att prata med varandra? Var finns den praktiska konsekvensanalysen?

Fru talman! Först av allt: Människor är inte snöflingor. Människor är människor som lever och andas, och de är en del av det svenska samhället. Det är faktiskt så. Man kan inte föra debatten på ett sådant här sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan kriget i Syrien bröt ut 2011 har Sverige tagit emot 180 000 människor och gett skydd åt dem. Jag måste säga att jag i grunden är väldigt stolt över det, för det är 180 000 människor som annars mycket väl hade kunnat gå under i någon bombkrevad i Hums eller i Aleppo.

Men för Jonas Andersson spelar detta ingen roll. Han struntar fullständigt i det. För Jonas Andersson finns det ingen som helst skyldighet eller plikt - eller något ansvar - att över huvud taget hjälpa någon som behöver fly från någonting. Han betraktar det bara som snöflingor, och han måste omedelbart stänga dörren. Nej, så ser inte jag på det.

Sedan pratar Jonas Andersson om att arbetslösheten påverkas och att pensionssystem påverkas. Ja, men ju bättre vi är på att få in människor i arbete, desto högre kommer våra pensioner att bli. Det är därför som jag i mitt interpellationssvar lyfter fram att vi under förra mandatperioden nästan halverade tiden som det tar för minst hälften av de nyanlända att komma i arbete. De kom alltså snabbare i arbete under förra mandatperioden än vad de gjorde under tidigare regeringar. Så var det eftersom vi hade ett gott tryck i ekonomin och en hög tillväxt.

Jonas Andersson stod då och pratade om hur det skulle gå för Sverige. Ingen av hans domedagsprofetior slog in - inte när det gällde statsskulden, inte när det gällde arbetslösheten och inte heller när det gällde socialbidragstagandet.

Det är klart att det tar längre tid för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden än vad det tar för oss som är födda i Sverige. Det tar tid att lära sig svenska. Man behöver ha kontakter som ofta knyts på arbetsmarknaden, så att man kan få jobb och så vidare. Det tar lite längre tid.

Men glöm inte i denna situation, när vi är mitt uppe i en pandemi, att 34 procent av våra läkare är födda i ett annat land. 39 procent av våra vårdbiträden är födda i ett annat land. 30 procent av våra undersköterskor är födda i ett annat land. Vi kan se på den totala arbetskraften. 20 procent av alla människor i Sverige som vaknar på morgonen och går till jobbet varenda dag är födda i ett annat land. Det är nästan 1 miljon människor.

Dessa människor pratar Jonas Andersson aldrig om, de som jobbar och sliter och går till jobbet varenda dag. De bidrar till det svenska samhället och till välståndet i vårt land. Jonas Andersson rycker bara på axlarna åt dem - man ska inte räkna med dem. Det är 1 miljon människor som är födda i ett annat land och som är med och bygger upp den svenska välfärden. Det tycker jag faktiskt att Jonas Andersson ibland ska tänka på.

Ni pratar om att nu blir det en slapp lagstiftning och så. Nej, det blir det inte. Det här blir den stramaste lagstiftningen på nästan 40 år, till och med stramare än EU-genomsnittet. Den kommer inte längre att medverka till att en större andel av asylsökande söker sig till Sverige. Detta säger också siffrorna. När jag tillträdde för sex år sedan var det 12 procent av alla asylsökande som kom till EU som kom till Sverige. I dag är det 3 procent. Andelen har alltså minskat.

Men det spelar nog ingen roll. Vilket lagförslag jag än hade överlämnat till riksdagen skulle Sverigedemokraterna ha sagt på precis samma sätt, det vill säga att lagstiftningen är för slapp. Först när vi hermetiskt har stängt alla gränser och lämnat alla internationella organisationer och regelverk kanske Sverigedemokraterna är nöjda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Morgan Johansson, för ytterligare ett fantasifullt svar!

Jag tänker lämna alla de osakliga påhoppen därhän. Jag förstår att det är jobbigt när det kommer människor från verkligheten in i den här politikerbubblan där det trängs människor som aldrig haft ett riktigt jobb utanför politiken.

Under den tid som Morgan Johansson har suttit i regering, därefter i opposition och sedan i regering igen jobbade jag med flyktingar och migranter i 15 år, på golvet. Det är där man lär sig hur lagar och förordningar fungerar i verkligheten och hur samhället ser ut på riktigt. Det är där man i praktiken får se konsekvenserna av den politik som förs.

Jag förstår varför ministern helst undviker att tala om sakfrågan. Det kan inte vara lätt att försöka försvara en omöjlig position: dels vara stolt och nöjd över minskade nivåer, dels lägga fram förslag som utan tvekan kommer att öka nivåerna.

Jag vet inte om ministern känner till begreppet "dubbeltänk" från en bok som heter 1984 av George Orwell. Om inte annat kan det vara ett bra boktips. Jag trodde tidigare att det var en fiktiv roman, men jag har mer och mer börjat förstå att det är någon typ av dokumentär om Socialdemokraterna. Ministern har ju för vana att använda sitt sista inlägg till det som i boken kallas tvåminutershat. Vi får väl se hur det går i dag.

Faktum är i alla fall att Morgan Johansson är den migrationsminister som har släppt in flest asylsökande och invandrare över huvud taget i Sveriges historia. Under de första åren i sin ministerroll lyfte han inte ett finger för att minska invandringen. Han var stolt över den och vägrade diskutera eventuella konsekvenser - de konsekvenser som sedan gjorde att regeringen i ren panik under hotet om en systemkollaps gråtande tvingades vidta åtgärder för att minska söktrycket.

Nu vill Morgan Johansson öppna upp igen. Han är stolt över invandringen och vägrar att diskutera konsekvenserna. Cirkeln är kanske sluten. Att lära sig av sina misstag verkar tyvärr inte finnas i denna regerings vokabulär.

Fru talman! I det ena andetaget pratar Jonas Andersson i Skellefteå om att jag har hoppat på honom, och sedan ägnar han sitt sista inlägg åt någonting som inte är mycket annat än just personliga påhopp. Det får vi trots allt bortse från i det här läget, tycker jag.

Nu uttalar sig Jonas Andersson återigen om att nivåerna utan tvekan kommer att öka. Vad bygger han det på? Inte på Migrationskommitténs betänkande och den konsekvensanalys som finns där i vart fall och inte heller på de verkliga effekterna. Jonas Andersson har år efter år sedan 2015 sagt att antalet asylsökande snart kommer att öka. Varje gång har jag sagt: Sitt ned och ta det lugnt! Det kommer inte att bli så.

Varje gång har jag fått rätt och Jonas Andersson i Skellefteå fått fel. Sedan 2016 har vi ju haft kontroll över situationen, och jag kan garantera Jonas Andersson att vi inte kommer att lägga fram några förslag som rubbar den kontrollen.

Är jag då stolt över antalet människor som vi tog emot från kriget i Syrien? Ja, det är jag faktiskt, och det står jag för. Här har vi ungefär 180 000 människor sedan 2011 - män, kvinnor och barn - som annars mycket väl hade kunnat gå under. De kom hit och bad om skydd och en ny start i livet. Jag tycker faktiskt att det är vår skyldighet att hjälpa dem som behöver hjälp i de här situationerna, för om ingen hjälper dem kommer de att gå under.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta står jag för. Det är helt enkelt en del av en socialdemokratisk solidaritetspolitik.

Sedan måste varje land hantera sin migration på ett sådant sätt att landet klarar av situationen. Det var precis därför vi stramade åt 2015. Vi sa att även om Sverige är bra är vi inte så bra att vi klarar av att ta emot 10 000 i veckan. Det är helt omöjligt. Då stramade vi åt och fick ned antalet till hanterliga nivåer igen. Den kontrollen kommer vi att behålla.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Boriana Åberg har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att det ska råda ordning i Sveriges domstolssalar och om jag avser att initiera några lagändringar för att störningar i rättssalen ska leda till mer kännbara straff.

Det är viktigt att domstolarna kan genomföra sammanträden under ordnade och säkra former. Parter, målsägande och vittnen ska fritt och sanningsenligt kunna lämna sina berättelser utan att känna sig hotade, störda eller utsatta för påtryckningar. För domstolens anställda och för de personer som i övrigt besöker domstolen är det naturligtvis också viktigt att sammanträdena präglas av ordning och säkerhet.

För att säkerställa att det finns en effektiv och tydlig lagstiftning som är anpassad till de ordnings- och säkerhetsproblem som domstolarna ställs inför i dag har regeringen beslutat om propositionen Stärkt ordning och säkerhet i domstol. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2019 och innebär bland annat att möjligheterna att ingripa mot en person som utsätter en förhörsperson för påtryckningar har stärkts. En åhörare som stör ordningen eller utsätter en förhörsperson för påtryckningar kan inte längre bara utvisas från rättssalen utan numera även avvisas helt från domstolens lokaler. Elektronisk utrustning som åhörare har med sig i rättssalen ska som huvudregel vara avstängd och undanstoppad. Straffet för den som bryter mot fotograferingsförbudet i rättssalen har också skärpts.

Det är rättens ordförande som ansvarar för ordningen i rättssalen och som meddelar de ordningsregler som behövs. Genom de lagändringar som regeringen har tagit fram har ordföranden fått en starkare roll och bättre förutsättningar och verktyg för att ingripa mot uppkomna ordningsproblem.

Flera av de händelser som kan utgöra en allvarligare ordningsstörning är redan kriminaliserade med möjlighet till kännbara straff. Det handlar till exempel om hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. Regeringen har nyligen skärpt minimistraffet för grovt hot mot tjänsteman till ett års fängelse. Regeringen har också gett en särskild utredare i uppdrag att bedöma om straffskalan för övergrepp i rättssak bör skärpas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har alltså vidtagit flera åtgärder för att säkerställa att det finns förutsättningar att på ett effektivt sätt ingripa mot ordningsstörningar. Det är av största vikt för regeringen att sammanträden i våra domstolar kan bedrivas under trygga och säkra former. Av en enkätundersökning som TT nyligen har genomfört med landets tingsrätter framgår också att samtliga som besvarat enkäten bedömer att ordningen vid förhandlingarna generellt är mycket god eller god. Jag följer dock utvecklingen på området noga.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Sverige plågas av kriminalitet och gängbrottslighet. Känslan att rättsstaten är på reträtt och att kriminella gäng tagit över gator och torg är påtaglig.

Brott som stölder, inbrott och personrån utreds inte ens och leder sällan till konsekvenser för förövarna. Det finns även en del grova brott som aldrig klaras upp, eftersom det saknas teknisk bevisning eller för att vittnen inte vågar ställa upp. Detta undergräver förtroendet för rättsstaten.

Denna debatt handlar dock inte om dessa fall som inte går att lagföra utan om de fall där rättskedjan håller och rättsprocessen avgörs i domstol. Det är ingen tvekan om att det är av central betydelse för rättskipningen att domstolarna kan genomföra sammanträden under säkra och ordnade former. Därför måste rapporterna om respektlöst uppträdande i rättssalen tas på allra största allvar.

Ministern refererar till propositionen Stärkt ordning och säkerhet i domstol, som trädde i kraft den 1 juli 2019. Incidenterna som jag syftar på i min interpellation och som har upprört och oroat åklagare, nämndemän, vakter, allmänheten med flera skedde under 2020, alltså ett år efter ikraftträdandet. Detta betyder att lagändringarna uppenbarligen saknar effekt.

Jag ska ge ministern några exempel. Han får gärna kommentera om han tycker att det handlar om rättegångsförseelser som borde ha fått konsekvenser. Exemplen är tagna ur dokument som åklagarkammaren har skickat till Helsingborgs tingsrätt angående målet mot tolv gängmedlemmar åtalade för grovt narkotikabrott. Där står följande:

De tilltalade har under förhör med kallade vittnen framkallat olika ljud som är ägnade att skrämma, provocera och störa vittnen under deras vittnesförhör. Enligt uppgift har en av de tilltalade fört ett finger över halsen och även satt händerna runt sin egen hals som ett tecken och hot riktat till ett vittne under ett förhör. Man har ätit och druckit under själva förhandlingen. En av de tilltalade har även fått spendera sin tid i förhandlingssalen liggandes på en madrass på golvet. De tilltalade har även haft påslagna mobiltelefoner samt datorer med sig i rättssalen.

Ingen av ovan nämnda incidenter har lett till att ordföranden har utfärdat sanktioner. Detta har gjort att de tilltalade hela tiden har flyttat fram sina positioner. Och gradvis har både situationen och stämningen i rättssalen försämrats.

Jag vill därför fråga ministern: Är det så här det ska gå till i svenska rättssalar? Och vad tänker ministern göra för att det ska råda ordning och säkerhet, enligt intentionerna i propositionen Stärkt ordning och säkerhet i domstol och som stipuleras i de lagändringar som därefter trädde i kraft?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! När det gäller de exempel som Boriana Åberg ger vill jag först säga att rättens ordförande har befogenhet och möjlighet att ingripa i dessa lägen. Vi har till och med stärkt dessa möjligheter och befogenheter så sent som för bara något år sedan då ny lagstiftning kom på plats.

Jag kan inte vara på plats i alla tingssalar varenda dag och försöka styra upp saker och ting. Det måste faktiskt ordföranden, den som är domare, göra. Dessa befogenheter har domarna nu i större utsträckning än tidigare.

Samtidigt tror jag att det är viktigt vilken ton man har i denna debatt. Om man försöker ge en bild av att det är kaos och oordning i domstolarna, och denna bild sedan visar sig vara fel, är det enda som man uppnår med det att skrämma allmänheten, så att människor till slut kanske inte vågar medverka i rättsprocesser. Det är denna bild som Boriana Åberg försöker ge här. Jag påstår att den i grunden är falsk.

Jag kan börja med ordningsstörningarna. Vi hade 110 ordningsstörningar förra året i svenska domstolar, bland annat i huvudförhandlingar. År 2019 hade vi 179, 2018 hade vi 142, 2017 hade vi 109. Återigen: Titta på siffrorna! Det är ingen ökning av antalet ordningsstörningar de senaste fyra åren.

Vi hade, som sagt, 110 ordningsstörningar förra året. Vet Boriana Åberg hur många huvudförhandlingar som domstolarna håller varje år? Det är 60 000 huvudförhandlingar. Och vi hade alltså 110 ordningsstörningar. Det är nästan överraskande att det inte händer mer med tanke på de brott och de mål som vi klarar av under ett år. Så långt ordningsstörningar.

Om vi tittar på andra incidenter, bland annat våld i samband med rättegångar, hade vi 5 fall 2020. Det har inte skett någon ökning sedan 2017. År 2020 hade vi 20 fall av trakasserier. Det är ingen ökning sedan 2017. År 2020 hade vi 87 fall av hot. Det är ingen ökning sedan 2017, snarare en minskning.

Det som har ökat är antalet beslag av olika saker som man inte får lov att ta med sig in på rättegångarna. Men det hänger också ihop med att vi har storsatsat på larmbågar. Numera har ungefär hälften av alla domstolar larmbågar. Man kan då i ökad utsträckning plocka av personer sådant som de inte får lov att ta med in.

Vi har också fördubblat antalet ordningsvakter, så att man har större möjlighet att hålla ordning om något försiggår som inte borde försiggå.

Den svarta bild som Boriana Åberg försöker måla upp har inte heller något stöd om man frågar domstolarna. TT ställde den frågan till tingsrätterna. Då sa 72 procent av tingsrätterna att ordningen är mycket god. Det var deras bedömning. Resten, alltså 28 procent, sa att ordningen var god. 100 procent av alla domstolar som svarade sa att ordningen antingen är mycket god eller god. Och 90 procent sa att ordningen är på ungefär samma nivå som tidigare, det vill säga att det inte har skett någon ökning av antalet incidenter.

Fru talman! Den bild som Boriana Åberg ger stämmer faktiskt inte. Det är klart att man alltid kan hänvisa till enskilda exempel på incidenter och sådant som inte bör förekomma. Men man ska inte måla upp en bild av att detta är allmänt förekommande. Det finns då en risk att allmänheten tror på det, och då är det i sig skadligt. När man av populistiska skäl nu försöker skrämma människor och blåsa upp denna fråga skadar man faktiskt både rättsväsendet och brottsbekämpningen, eftersom det blir svårare att få människor att vara med och klara upp brott. Det tycker jag faktiskt att Moderaterna ska sluta med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill uppmana ministern att inte skjuta budbäraren. Det är inte den som slår larm om missförhållanden i svenska rättssalar som skrämmer vittnen, utan det är de kriminella. Det är verkligheten runt omkring som är så påtaglig med skjutningar varje dag, med gängmord och med rån av ungdomar. När dessa fall väl kommer till domstolarna uppträder dessa brottslingar på ett väldigt förkastligt sätt.

Här står ministern och läser statistik gällande hur antalet ordningsstörningar har minskat. Ministern borde ta kontakt med åklagarkamrarna eller med Kriminalvårdens anställda som tjänstgör vid dessa domstolar. Alla dessa människors upplevelser kan inte vara felaktiga. Man kan också ta kontakt med nämndemannaföreningarna. Nämndemän har också väldigt starka synpunkter på hur det fungerar.

Ministern säger att det bara handlar om enstaka fall. Det må vara så. Det är positivt att det finns rättegångar som fortskrider som planerat och att det är ordning under sammanträdena. Det är så det ska vara. Men alla de avvikande fallen är väldigt stötande.

Helsingborgsfallet är inte det enda fallet. Jag kan även hänvisa till målet vid Södertörns tingsrätt där de tilltalade kallade polisvittnena för nazister och skrek och vrålade könsord utan att det fick några konsekvenser.

Ännu värre var att rättens ordförande uttalade att det handlade om unga personer som har suttit häktade under lång tid och att det då är ganska självklart att de vill yttra sig och säga sin uppfattning.

Att skrika, vara vulgär och förolämpa i rättssalen ingår inte i yttrandefriheten. Det faktum att man har suttit häktad innebär inte några förmildrande omständigheter eller att man får några särskilda rättigheter.

Ministern säger att han följer utvecklingen. Att följa utvecklingen är en mycket passiv hållning som inte på något vis förbättrar situationen i rättssalen. För att det ska ske någonting krävs det en aktiv handling.

Jag föreslår att ministern börjar med att titta bakåt för att se vad som har lett till denna utveckling. Det är den totala gränslösheten och bristen på konsekvenser.

Varför uppträder åtalade respektlöst och vrålar könsord vid förhandlingar? Det gör de för att ingen säger ifrån, för att det inte får några konsekvenser och för att de under hela sin uppväxttid har lärt sig att ingen säger stopp. Det börjar redan i skolan när man slåss och stökar runt. Men det är läraren som säger ifrån som får skulden och anses ha gjort fel.

Sedan hotar man socialtjänsten, och ingenting händer. Och när man är fullfjädrad brottsling och uppträder respektlöst mot polis, åklagare och domare händer fortfarande ingenting för att det finns en ängslighet i Sverige för att inte kränka någon. Det är en oerhört farlig utveckling när myndigheterna, i detta fall representerade av rätternas ordförande, inte vågar använda de lagar som finns. Då är Sverige inte längre en rättsstat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att hota vittnen under pågående rättegång borde straffas betydligt hårdare. Det är extremt svårt att få människor att vittna mot kriminella med stort våldskapital.

Fru talman! Ja, den senare delen håller jag med om. Vi behöver skärpa straffen för övergrepp i rättssak. Som Boriana Åberg säkert vet har vi en översyn som ser över straffrätten just i den frågan. Vi kommer att få ett betänkande om det lite senare under våren, och vi kommer att gå vidare till riksdagen med sådana förslag. Det tror jag är viktigt.

Med det inte sagt att Boriana Åbergs svartmålning av svenska domstolar är korrekt. Den är snarare falsk, påstår jag, och Boriana Åberg verkar vara helt faktaresistent. Här redovisar jag den incidentrapportering som finns, det vill säga vad man faktiskt har rapporterat in. Enligt den har ordningsstörningarna i domstol inte ökat. Våldet har inte ökat. Trakasserierna har inte ökat. Hoten har snarare minskat. Det är den rapportering som svenska domstolar gör, och de gör på samma sätt nu som de alltid har gjort.

Dessutom: När man går ut och frågar domstolarna vad deras bild är, som TT har gjort, får man svaret att ordningen är antingen mycket god eller god.

Det här verkar Boriana Åberg inte alls vilja ta till sig, utan hon fortsätter med sin retorik som utgår från att allt är oordning och kaos trots att hon inte har några som helst belägg för den bilden.

Nämndemännen tar Boriana Åberg upp. Hur vanligt är det att nämndemän trakasseras? Jag skulle vilja säga att det är extremt ovanligt. Vi har naturligtvis tagit in uppgifter på det också. Mellan 2012 och 2020, alltså nio helår, rapporterades det in 19 fall av hot, 7 fall av trakasserier och 0 fall av våld mot nämndemän. Nio helår, alltså. Under de åren måste nämndemän ha tjänstgjort vid hundratusentals rättegångar, och vi hade 19 fall av hot. Det är alltså extremt ovanligt att det sker.

Allra sist: Det finns inga som helst olika uppfattningar om vem det är som ska bestämma i rättssalen. Det är rättens ordförande, och det är precis därför vi har gett rättens ordförande ökade befogenheter att styra upp saker och ting och säga till och även avvisa människor som inte beter sig på ett korrekt sätt i rättssalen. Den lagändringen gjorde vi så sent som för bara något år sedan, då vi ytterligare stärkte rättens ordförandes ställning.

Jag tror som sagt att om Boriana Åberg och Moderaterna fortsätter driva den här frågan på det här sättet, då snarare skadar de rättsväsendet och brottsbekämpningen. Det kan ju finnas människor som faktiskt tror på vad Boriana Åberg och Moderaterna säger, det vill säga att det är stor oro och kaos i domstolarna. Då kommer de att dra sig för att medverka till att klara upp brott. Sätter man den bilden, då skadar man brottsbekämpningen. Därför tycker jag att Moderaterna och Boriana Åberg gör bäst i att sluta med det.

Fru talman! Jag hoppas att ministern inte menar att det faktum att människor i förorter som styrs av kriminella klaner inte vågar vittna är på grund av min interpellation. Ministern vet hur svårt det är att få människor att vittna mot kriminella som besitter stort våldskapital. Att samhället inte förmår att skydda vittnen är knappast en anledning till att jag inte ska kunna ifrågasätta ordningen i rättssalarna när den fallerar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tycker ministern att de incidenter som jag har räknat upp är acceptabla i en rättssal? Har han något svar på varför ordförande inte har agerat?

När det gäller sanktioner för de kriminella som beter sig illa i rättssalen: De har inget att förlora. Det högsta straffet de kan få i dag är 4 000 kronor i böter - föga avskräckande för någon som endast har svarta inkomster och kan dra in mångdubbelt det beloppet på sina kriminella aktiviteter på några timmar.

Vi moderater har föreslagit att ordningsstörande beteende ska kunna ge en månads fängelse. Hur ställer sig ministern till det?

Ordningsstörningarna i rättssalen är ett problem med många bottnar. Det handlar om skyddet av vittnen, om arbetsmiljön för de inblandade och ytterst om demokratin - som hotas när den som besitter störst våldskapital tillåts diktera reglerna och trotsa lagen.

Det måste råda nolltolerans mot ordningsstörningar i svenska domstolar. De som beter sig förkastligt och saknar respekt för rättsstaten och dess representanter ska få möta kännbara konsekvenser.

Fru talman! Kännbara konsekvenser, säger Boriana Åberg och föreslår en månads fängelse. Tror Boriana Åberg att de här gängkriminella bryr sig om det?

Det är knappast så vi kommer åt de här människorna. Det gör vi bara genom att se till att det finns starka möjligheter för rättens ordförande att ingripa när de här incidenterna inträffar - och att man också gör det. Det är precis det som vi har stärkt genom den nya lagstiftning som nu finns.

Det är självklart att rättens ordförande hela tiden ska ha både de befogenheter och de möjligheter som man behöver ha för att kunna hålla ordning i rättssalen. Men jag påstår att i de allra flesta fall finns det inga typer av ordningsstörning. Vi hade alltså 110 fall av detta förra året, och vi hade 60 000 huvudförhandlingar. Det tycker jag säger en del om storleksordningen på det här problemet.

När problemen uppstår är det klart att man måste ingripa och göra det med kraft. Det är faktiskt rättens ordförandes skyldighet att göra det och skapa en trygg miljö så att alla vågar vittna och säga vad som har hänt. Det är viktigt för att man ska kunna klara upp brott.

Men Boriana Åberg har inga som helst belägg, varken i den här debatten eller i sin interpellation eller någon annanstans, för att de här problemen har ökat på senare år. Jag har här redovisat siffror som pekar på att det snarare ligger still eller på något område till och med har minskat. När Boriana Åberg kan visa på en ökning kan vi ha en ny diskussion, men om hon och Moderaterna fortsätter på det här sättet snarare skadar de möjligheterna att klara upp brott eftersom det skrämmer allmänheten helt i onödan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att säkerställa att landinformation och beslut hos Migrationsverket tar de återkommande kränkningarna av grundläggande mänskliga rättigheter i Kina i beaktande.

Inledningsvis vill jag klargöra att jag inte får ingripa eller påverka ansvariga myndigheter i deras handläggning av enskilda ärenden. Jag kan alltså inte kommentera de enskilda ärenden som berörs i interpellationen.

Jag vill däremot framhålla att alla personer som söker asyl i Sverige ska få en rättssäker individuell prövning. Det är Migrationsverkets uppgift att efter en sådan prövning i varje enskilt fall ta ställning till om det enligt utlänningslagen finns risk för kränkningar av mänskliga rättigheter eller något annat hinder för beslut om utvisning. Vid denna prövning gör Migrationsverket en bedömning av situationen i det aktuella landet och de individuella skäl som den asylsökande anför. Migrationsverket har här en omfattande utredningsskyldighet.

Migrationsverket har därför tillgång till många olika informationskällor som rör förhållanden i andra länder. En viktig källa är Migrationsverkets rätts- och landinformationssystem, Lifos, som har till uppgift att förse Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare med landinformation som är relevant, aktuell och tillförlitlig. Det handlar bland annat om analyser och landrapporter från utlandsmyndigheter och organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter men även om lagstiftning och nyhetsrapportering som är relevant för handläggningen av asylansökningar. Migrationsverkets funktion för land- och omvärldsanalys, som ansvarar för att samla in och analysera landinformationen, publicerar även egna rapporter. Utredningsresor görs också till länder där händelseutvecklingen är särskilt viktig att följa. Det mesta av innehållet i Lifos är tillgängligt för allmänheten via Migrationsverkets hemsida.

Den asylsökande har i asylprocessen också möjlighet att själv eller genom sitt offentliga biträde tillföra relevant landinformation, både till Migrationsverket och till migrationsdomstolarna. Eftersom fri bevisprövning gäller hos domstolarna finns inga begränsningar av vad som får åberopas av parterna. Man kan alltså åberopa den landinformation som man anser är relevant.

Jag vill i sammanhanget också hänvisa till mitt svar på en fråga av interpellanten i samma ämne den 16 december 2020. Jag vidhåller den uppfattning som jag då framförde - att den ordning vi har för asylprövning i Sverige har effektiva garantier för att säkerställa en rättssäker process, inklusive principen om non-refoulement. Jag har fullt förtroende för den prövning av riskerna vid ett återvändande som Migrationsverket och domstolarna gör och anser att det inte är lämpligt eller ändamålsenligt att regeringen detaljstyr vilken landinformation som krävs vid handläggningen av asylansökningar.

Jag ser därför inte att det finns behov av något initiativ i det avseende som efterfrågas men fortsätter att noggrant följa frågan om rättssäkerheten i asylprocessen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation!

Jag är glad för att ministern understryker vikten av att stå upp för asylrättens grundläggande princip om non-refoulement, det vill säga att ingen som riskerar att sättas i fängelse eller förföljas för sitt politiska engagemang i hemlandet ska utvisas. Jag är dock inte helt nöjd med svaret i övrigt.

Sverige har en lång tradition av att stå upp för de mänskliga rättigheterna i världen, inklusive asylrätten. Det är därför med bestörtning och förvåning som jag konstaterar att Sverige nu hotar att utvisa personer till Kina trots att de riskerar att sättas i fängelse och förföljas. Att skicka tillbaka en person till ett land där hen riskerar att avrättas, torteras eller utsättas för andra allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter strider mot både FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Kina är en stenhård diktatur som systematiskt kränker en lång rad fundamentala mänskliga rättigheter såsom yttrandefriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten. Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kina har under president Xi Jinping förvärrats ytterligare.

Den kinesiska regimens övergrepp och kränkningar drabbar alla delar av det kinesiska samhället, men de etniska och religiösa minoriteterna i Kina är särskilt utsatta. Tusentals uigurer har exempelvis tvångsförflyttats till koncentrationslägerliknande omskolningsläger och slavarbete. Tortyr används systematiskt.

Mindre känt är det växande förtrycket i Inre Mongoliet. Inre Mongoliet är nu på väg att bli ett nytt Tibet eller ett nytt Xinjiang. Den kinesiska regimens politik går ut på att utrota det mongoliska språket och de mongoliska traditionerna. De som protesterar förföljs, trakasseras och fängslas. Enligt Southern Mongolian Human Rights Information Center har mellan 8 000 och 10 000 mongolkineser gripits av polis bara under augusti och september 2020. Väldigt få av dem har blivit offentligt arresterade.

En person som flydde från Inre Mongoliet för tio år sedan har nyligen fått beslut om utvisning från Sverige. Han ska tillsammans med sin familj, inklusive två barn, utvisas till Kina. Detta ska ske trots att han i Sverige aktivt kritiserat den kinesiska regimen, något som man enligt kinesisk lag inte får göra.

Ett annat exempel är en man som flydde från Inre Mongoliet och fick flyktingstatus via UNHCR 2021 men som sedan utvisades från Sverige till Kina, där han fängslades.

Ytterligare ett exempel är de två uiguriska flyktingar som deltog i fredliga protester utanför den kinesiska ambassaden i Stockholm 2012 och som sedan utvisades. Efter att de återvänt till Kina försvann de omedelbart och har sedan dess inte hörts av.

Dessa fall utgör konkreta exempel, bland flera, på hur systemet brister. De kan fungera som utgångspunkt för en mer övergripande diskussion.

Att utvisa någon som riskerar att sättas i fängelse eller förföljas för sitt politiska engagemang strider mot den i asylrätten grundläggande principen om non-refoulement. Därmed ska en sådan utvisning inte vara möjlig i Sverige. Den enda rimliga förklaring jag kan se till Migrationsverkets beslut är brist på tillräckligt fyllig landinformation om situationen i Kina och Inre Mongoliet i synnerhet. Om så är fallet måste detta rättas till. Ingen som riskerar fängelse eller förföljelse ska utvisas från Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Där är Lotta Johnsson Fornarve och jag ense. Det är ju detta som hela asylpolitiken går ut på - om man har ett skyddsbehov ska man också få skydd. Sverige är ett av de länder som gett flest människor skydd i förhållande till olika internationella konflikter de senaste tio åren. Jag påstår också att Sverige är ett av de länder som har den mest rättssäkra processen av alla.

Då är frågan vem det är som ska besluta om detta. Det är nu snart 20 år sedan vi i Sverige gick över till den modell som vi i dag har med att man överklagar till en domstol. Innan dess gjordes prövningen av Migrationsverket, och sedan gjordes den slutliga prövningen av en politiskt tillsatt utlänningsnämnd.

Vi gjorde om hela systemet för 20 år sedan och såg till att det är domstolar som i slutänden beslutar om dessa överklaganden. Vänsterpartiet var vid den tidpunkten starka tillskyndare av en sådan ordning. Man sa att man ville få bort politiken från de enskilda ärendena. Man ville också se till att få bort politiken från hur enskilda länder skulle bedömas; det borde i stället ligga på domstolarna. Jag tycker att det fanns en poäng i detta. Det är en rimlig ordning att det är domstolar som sätter praxis i dessa för människor ofta väldigt ingripande beslut.

Vi ändrade detta system. Av det följer dock också att politiken inte kan överpröva förvaltningsbeslut eller domstolsbeslut, det vill säga hur domstolarna ser på olika situationer i länder. Vänsterpartiet och Lotta Johnsson Fornarve kan ju inte i ena andetaget säga att politiken ska bort från dessa beslut och läggas över till domstolar och sedan i nästa andetag angripa domstolarna för deras beslut och för hur de ser på olika länder. Det hänger i så fall inte ihop; då återtar politiken det ansvar som man menade att man inte skulle ha.

Migrationsverket och migrationsdomstolarna har tillgång till en bred landinformation - mer än någonsin tidigare, vill jag påstå. Dessutom har vi fri bevisprövning så att den sökande kan komma med vilken information som helst till Migrationsverket och till domstolen och få den granskad och prövad.

Jag påstår att vi i grunden, som jag sa, har en rättssäker process i Sverige - faktiskt en av de mest rättssäkra. Av det följer att jag inte kan lägga mig i enskilda ärenden och beslut, och det tycker jag inte att Lotta Johnsson Fornarve heller ska göra.

Sedan kan jag konstatera att andelen asylsökande från Kina som får bifall på sin asylansökan ser ut att ha ökat på senare år. År 2018 var det 66 sökande från Kina, varav 12 fick uppehållstillstånd. År 2019 var det 65 sökande, varav 22 fick uppehållstillstånd - alltså ungefär en tredjedel. År 2020 var det 56 sökande, varav 24 - alltså knappt hälften - fick uppehållstillstånd. Man ska naturligtvis inte dra för långtgående slutsatser av detta, för det är väldigt små tal, men det kan ju tyda på att myndigheterna och domstolarna nu bedömer att läget i Kina har blivit allvarligare. Det kan vara ett av skälen till att beviljandegraden ser ut att öka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varje fall bedöms dock individuellt, och det är det individuella skyddsbehovet som man ska ta hänsyn till. Det är också den sökande som har bevisbördan och som ska visa domstolen att den har ett skyddsbehov. Den landinformation som man vill hänvisa till kan man som sagt, med den fria bevisprövning vi har, ta till domstol och få granskad.

Fru talman! Jag vill inte ändra på den ordning som Sverige har i dag när det gäller asylrätten, men det är uppenbart att det finns brister i hanteringen av ett antal fall och att Migrationsverket inte har fått tillräcklig information när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kina och i synnerhet inte när det gäller Inre Mongoliet.

Jag håller också med om att varje asylfall självklart måste bedömas från fall till fall och att vi inte ska diskutera enskilda fall i kammaren, men vi kan diskutera de övergripande principerna och grunderna för asylrätten.

Ett tydligt exempel på Migrationsverkets bristande information angående Inre Mongoliet visas i en artikel i Dagens Arena där myndigheten hänvisar till Inre Mongoliet som en självstyrande provins. Detta är helt missvisande - självstyre finns bara på papperet. I själva verket är det den kinesiska regimen som har total makt och kontroll.

Just nu ser vi samma utveckling i Inre Mongoliet som i Xinjiangregionen, där behandlingen av uigurerna betecknas som folkmord av bland andra USA. Den kinesiska regimens politik går ut på att helt assimilera befolkningen och utrota det mongoliska språket och de mongoliska traditionerna. De som protesterar förföljs, trakasseras och fängslas.

Migrationsverket har uppdaterat sin information när det gäller situationen i Xinjiangregionen, vilket lett till att uigurer inte längre utvisas. Men en liknande uppdatering angående Inre Mongoliet har uppenbarligen inte skett. Det är den enda rimliga förklaring jag ser till de utvisningsbeslut som jag hänvisat till.

Jag anser att Sverige bör använda sig av försiktighetsprincipen i samband med utvisningar. Om det finns minsta risk för att en person kommer att fängslas, trakasseras och förföljas på grund av sitt politiska engagemang bör personen inte utvisas. Delar inte ministern den uppfattningen?

Vi har många exempel på vad som kan hända den som öppet vågar kritisera den kinesiska regimen. Den i Kina fängslade svensk-kinesiske bokhandlaren Gui Minhai är ett tydligt exempel på det.

Det existerar ingen yttrandefrihet i Kina. Den kinesiska lagen har nyligen reviderats och gjort ryktesspridning till ett brott med långa fängelsestraff. Allt kan vara ett rykte. Det är uppenbart att den nya lagstiftningen är genomförd för att användas mot politiskt oliktänkande och för att stärka partiets kontroll över informationsflöden.

Det råder heller ingen tvekan om att den kinesiska ambassaden här i Stockholm har total kontroll över vad som sägs och skrivs om Kina i Sverige, inklusive de personer med kinesisk bakgrund som lever här, engagerar sig för mänskliga rättigheter och uttalar kritik mot den kinesiska regimen. Ambassaden kontaktar även svenska journalister för att kommentera vad de har skrivit. Även politiker som uttalar sig kritiskt får ta emot hotfulla brev och mejl från kinesiska ambassaden i Stockholm. Jag är själv en av dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att utvisa en person som aktivt uttalar sig kritiskt mot Kina i offentliga sammanhang innebär med stor sannolikhet att den personen hamnar i fängelse - en uppfattning som delas av en lång rad organisationer för mänskliga rättigheter världen över med koppling till Kina.

I ett öppet brev beskriver dessa organisationer även hur politiska fångar ofta utsatts för extra hård och omänsklig behandling med systematisk mental och fysisk tortyr, samtidigt som de nekats grundläggande medicinsk behandling och grundläggande rättigheter. Ingen som riskerar en sådan behandling ska utvisas från Sverige.

Fru talman! Vi är förstås återigen ense om den grundläggande hållningen att den som behöver skydd ska få skydd. Men problemet är ibland att kunna göra dessa bedömningar, och de ska göras individuellt, det vill säga att varje enskilt fall måste betraktas för sig.

I dag har vi ordningen att Migrationsverket fattar beslut, som man sedan kan överklaga till en migrationsdomstol. Om man också får avslag där kan man i vissa fall överklaga till en migrationsöverdomstol.

Denna ordning inrättade vi för 20 år sedan. Det var ett sätt att se till att politiken inte längre skulle bestämma detta, utan att domstolarna skulle göra det. Det tycker jag i grunden är rätt. Därför vill jag inte gå tillbaka igen till en ordning där det är politiken som ska fatta beslut om detta. Men det som jag upplever att Lotta Johnsson Fornarve med sina frågor far efter är att vi här i riksdagen eller regeringen ska fatta beslut utifrån enskilda länder huruvida man ska få stanna eller inte. Det gör vi inte av skälet att vi tycker att det är bäst att domstolarna hanterar detta.

Den som behöver skydd ska få skydd. Men det är den sökande som har bevisbördan, och så är det i alla asylärenden. För att kunna visa att man behöver skydd tillämpar vi det som vi kallar för fri bevisbörda, det vill säga att man kan hänvisa till egentligen vilken information som helst kring landet för att belägga att man behöver skydd. Det finns inga gränser för detta, utan man kan hänvisa till olika former av information. I Sverige har vi dessutom ett bra system när det gäller juridisk hjälp för alla asylsökande. Sammantaget har Sverige ett rättssäkert system, vill jag påstå.

När det sedan gäller just Kina hänvisar jag här bara till att beviljandegraden de senaste åren ser ut att ha ökat, från ungefär 20 procent 2018 till drygt 30 procent 2019 och till knappt 50 procent 2020. Det kan vara ett tecken på att myndigheterna och domstolarna nu ser på läget i Kina på ett annat sätt, att det har blivit allvarligare.

Det är svårt att dra några långtgående slutsatser, för det kan vara så att de som har kommit till Sverige de senaste åren har personliga bakgrunder som gör att de i ökad utsträckning fått asyl. Men det kan ändå vara en fingervisning.

Jag vill inte tillbaka till den ordning där politiken bestämmer om sådant här, utan det måste trots allt domstolarna göra. Något som också Vänsterpartiet en gång drev väldigt hårt var nämligen att vi skulle ha en domstolsprocess här. Då kan man inte i ena andetaget säga detta och i nästa andetag kritisera Migrationsverket och domstolarna för de beslut som de fattar, utan då måste man respektera politikens gränser i de enskilda fallen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Återigen: Jag kan konstatera hur läget ser ut just nu. Jag ser ingen anledning till att vi ska ändra några lagstiftningar i det här avseendet på grund av detta.

Fru talman! Tack, ministern, för den här debatten!

Jag håller naturligtvis med om att det är domstolarna som ska besluta när det gäller asylrätten. Ministern säger också att den som behöver skydd ska få skydd. Det är mot den bakgrunden som jag blir upprörd och förvånad över att det tydligen brister i Migrationsverkets hantering av fallen från Inre Mongoliet, för det är tydligt att Migrationsverket inte har fått tillräckligt bra landinformation. Detta är ändå något som man måste kunna diskutera och se till att myndigheten får en tillräckligt bra, grundläggande landinformation när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kina och Inre Mongoliet i synnerhet.

Att skicka tillbaka en person till ett land där hen riskerar att avrättas, torteras eller utsättas för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter strider ju mot FN-konventionen och Europakonventionens skrivningar om de mänskliga rättigheterna och mot asylrättens grundläggande principer.

Jag anser att Sverige bör använda sig av försiktighetsprincipen i samband med utvisningar. Här tror jag också att regeringen kan vara tydligare, för om det finns minsta risk för att en person kommer att fängslas, trakasseras eller förföljas på grund av sitt politiska engagemang bör personen inte utvisas.

Jag hoppas att de brister som jag kan se finns inom Migrationsverket när det gäller information om Kina och Inre Mongoliet i synnerhet kommer att rättas till. Det är helt nödvändigt om vi menar allvar med att stå upp för de mänskliga rättigheterna och garantera en rättssäker asylprocess.

Fru talman! Jag kan nog ändå inte se att det finns belägg för att det finns brister i hanteringen från Migrationsverkets sida.

Det är klart att det ibland kan vara väldigt svårt att göra de här bedömningarna. Men om man är missnöjd med den landinformation som Migrationsverket har står det i så fall den sökande helt fritt att hänvisa till egen information och få den granskad och bedömd.

Dessutom är det så att om man får ett avslag från Migrationsverket kan man överklaga beslutet till domstolen. De fall som Lotta Johnsson Fornarve menar präglas av brister antar jag har blivit överklagade och att domstolen i så fall har bekräftat avslaget. Sedan kan man i vissa fall gå ytterligare ett steg, till Migrationsöverdomstolen.

Jag vidhåller nog att den ordning vi har med domstolar, med juridisk hjälp och med fri bevisprövning i grunden är rättssäker. Jag vill påstå att det är ett av de mest rättssäkra system som finns i världen. Innebär det att det aldrig görs några fel? Nej, det går självklart aldrig att garantera. Men man ska se till att ha så mycket information som man behöver ha för att göra bedömningar i det enskilda fallet. Det gäller både Migrationsverket och domstolarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Återigen: Den som behöver skydd ska få skydd. Det är viktigt att vi alltid har den utgångspunkten.

Tack för den här debatten! Som sagt fortsätter jag naturligtvis att följa de här ärendena väldigt noga.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! har frågat mig om jag och regeringen har ett pågående arbete för att kartlägga konsekvenserna av pandemin när det till exempel kommer till undervisningstid och hur elevernas kunskapsutveckling påverkas, om regeringen avser att dra tillbaka beskedet att de nationella proven inte kommer att genomföras under vårterminen 2021 samt vilka konkreta initiativ som jag och regeringen vidtagit för att operativt stötta huvudmännen för att mildra konsekvenserna av pandemin för skolans verksamhet.

Skolan är avgörande för elevernas framtid. Vi vet att skolan är viktig för barns och elevers lärande, trygghet och hälsa. Regeringen arbetar därför kontinuerligt för att stödja skolorna under pandemin och för att kartlägga hur pandemin påverkat utbildningen.

Regeringen har gett Statens skolverk i uppdrag att genomföra stödjande insatser med anledning av covid-19-pandemin samt följa upp dess konsekvenser och utvärdera de åtgärder som vidtagits. I uppdraget ingår att ta fram specifikt stöd för att underlätta delar av utbildningen som är särskilt svåra att genomföra under pandemin.

Statens skolinspektion ska granska den fjärr- och distansundervisning som bedrivits och bedrivs samt undersöka vilka konsekvenser den undervisningen får för elevers förutsättningar att nå målen och för deras hälsa.

Jag har kontinuerliga dialoger med berörda myndigheter, huvudmannaorganisationer, fackliga organisationer och elevorganisationer om konsekvenserna av pandemin. Därtill har jag den senaste veckan genomfört möten med huvudmän, rektorer, lärare, studie- och yrkesvägledare samt elevhälsans personal från olika skolformer. Vid dessa tillfällen diskuterades bland annat vilka problem som pandemin kan ha inneburit för elevers möjligheter att nå målen och hur eventuella kunskapsluckor ska identifieras och tas igen.

När det gäller de nationella proven vill jag poängtera att det är Skolverket som fattar beslut om proven ska genomföras eller inte. Skolverkets beslut att ställa in de nationella proven är inte önskvärt men nödvändigt. Skolverket bedömer att det med anledning av stor frånvaro och smittskyddsaspekter inte finns tillräckliga förutsättningar att genomföra proven på ett sådant sätt att syftet med dem uppnås.

Det är en svår avvägning att besluta om att ställa in viktiga tillfällen för bedömning av elevers kunskapsutveckling. Samtidigt är det orealistiskt att kräva av lärare och elever att proven ska genomföras som vanligt i en tid när i princip ingenting annat är som vanligt.

Undervisningen måste få stå i fokus. Skolverket har sett till att skolorna får tillgång till betygsstödjande bedömningsstöd som lärarna kan använda sig av utan att behöva känna sig pressade av att proven måste göras vid ett visst datum. Jag har inte fått någon indikation på att Skolverket avser att ändra sitt beslut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utbildning är avgörande för elevernas framtid. Därför kommer jag att fortsätta att noggrant följa konsekvenserna av pandemin och hur den påverkat elevernas kunskapsutveckling. Svenska elever har inte haft samma goda förutsättningar för sitt lärande under den här tiden. Men de kommer inte att lämnas ensamma att hantera den bördan. Vi måste se till att deras kunskapsinhämtning kommer i kapp.

Fru talman! Jag tackar utbildningsminister Anna Ekström för svaret på min och Liberalernas interpellation.

Det har under snart ett år pågått en diskussion om pandemins effekter. Pandemin har påverkat hela samhället, men vi menar att den särskilt har påverkat barn och ungdomar. Det går inte en dag utan att man hör om konsekvenserna av frånvaron eller om påverkan på det sociala området och den psykiska hälsan, vilket allt fler ungdomar ger uttryck för i och med att en stor del av exempelvis gymnasieundervisningen bedrivs på distans. Och går man lägre ned i åldrarna och går över till distansundervisning i till exempel högstadiet kommer det givetvis att påverka undervisningens kvalitet och den kunskap dessa elever har rätt till.

Jag har ställt tre frågor. Dels undrar jag om regeringen har ett pågående arbete för att kartlägga konsekvenserna av pandemin när det gäller specifikt kunskapsutvecklingen och undervisningstiden.

Dels handlar det om de nationella proven, och jag noterar att statsrådet hänvisar till Skolverket. Men min fråga är riktad till regeringen: Är regeringen beredd att riva upp beslutet?

Det pågår en allmän diskussion om ett kunskapstapp, men vet statsrådet och regeringen hur detta kunskapstapp ser ut, så att vi vet vad vi pratar om och inte bara ägnar oss åt allmänt tyckande och spekulationer? Det är viktigt att veta detta för att kunna planera åtgärder, oavsett om det handlar om politiska eller ekonomiska initiativ.

När det gäller min fråga om att operativt stötta huvudmännen har jag fått tydliga besked. Det sker genom konkreta möten, dialog, stöd och utvärderingar.

Fru talman! Skolan är den viktigaste bildningsinstitutionen i vårt samhälle, och vi är angelägna om att alla elever även under pandemin ska få den undervisning de har rätt till. Alla politiska partier i riksdagen har sagt att skolundervisningen ska fortsätta - på distans om en skola stänger ned.

Man får vara försiktig med vad man tar bort för att underlätta för lärarkår och rektorer. Det är en stor skillnad på administrativ börda och de nationella proven. De senare är ett viktigt instrument och ett av få verktyg på nationell nivå för att följa upp kunskapsutvecklingen, bedöma likvärdigheten och, inte minst, motverka och förebygga betygsinflation i skolan.

Tittar vi på de resultat som redovisades av Skolverket i somras gällande förra vårens grundskolebetyg ser vi att betygen inte påverkades negativt utan fortsatte gå upp, om än marginellt. Samtidigt talas det om ett kunskapstapp. Då blir det särskilt viktigt att vända sig till regeringen och efterfråga hur man konkret har gjort för att bedöma detta kunskapstapp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig inleda med att beklaga att det inte kommer att ges nationella prov i svensk skola i vår. Skälet till att jag beklagar det är att jag tycker att de nationella proven är bra. De är utmärkta instrument för att värdera elevernas kunskaper i förhållande till de krav som ställs för att man ska uppnå vissa betyg. Faktum är att det huvudsakliga syftet med de nationella proven är att stödja lärarnas betygsättning, och det är ett viktigt syfte.

Det Roger Haddad är intresserad av i denna interpellationsdebatt är dock något annat, nämligen det viktiga i att följa elevernas kunskapsutveckling över tid. Men så är inte de nationella proven designade. Jag hoppas dock att vi med en ökad digitalisering av de nationella proven kan nå ett läge där vi framöver också kan använda de nationella proven till att följa kunskapsutvecklingen över tid. Det vore väldigt bra. Så här långt har de nationella proven dock inte haft det syftet, och så har det varit under ett ganska stort antal år i svensk skola.

Ett viktigt sätt att mäta elevernas kunskapsutveckling över tid är våra internationella undersökningar. Men här ställer pandemin återigen till det. Pisaundersökningen, som är så viktig för vår bild av hur de svenska eleverna presterar över tid, påverkas i allra högsta grad av den pandemi som går över hela vår värld.

Lite problematiserande får jag säga till Roger Haddad att liksom tidigare år och sannolikt även nästa år har jag svårt så här i början av februari att uttala mig om huruvida svenska elever kommer att ha lärt sig lika mycket i år som förra året. Den svenska skolan mäter inte resultat på det sättet.

Betygen är relaterade till kunskapskrav, och betygen sätts av lärarna. För lärarna är de nationella proven ett bra och viktigt stöd, men det är inte det enda stödet.

Åtminstone när det gäller årskurs 9 täcker det som betygen beskriver ett större tidsspann än bara den tid under vilken pandemin har härjat i vårt land och påverkat vår skola.

Fru talman! Jag beklagar att läget är sådant att det är svårt att ge nationella prov i år. Jag önskar att vi hade kunnat göra det. Men med tanke på att de nationella proven har rollen att vara betygsstödjande har jag förståelse för Skolverkets beslut att ställa in dem. Jag bedömer att det är nödvändigt men beklagligt.

Skälet är att det är svårt att tänka sig att alla Sveriges elever i en och samma årskurs på en och samma tidpunkt ska sätta sig i skrivsalar och skriva samma prov. Jag har mycket svårt att se hur proven skulle kunna genomföras på det rättssäkra sätt vi vill och hur vi skulle kunna undvika till exempel fusk.

Får jag också tillägga, fru talman, att vi tack vare Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har fått en otroligt viktig rapport, som kom alldeles i dagarna och som tar ett grepp om coronapandemins långsiktiga konsekvenser för skolan. Det är en rapport som kommer att ge oss väldigt god information när det gäller hur vi ska agera framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Om man inte genomför de internationella Pisamätningarna är det ett stort bekymmer, men det blir ännu värre när man ställer in de nationella proven och också säger att det finns en risk att vi inte riktigt vet hur kunskapsutvecklingen ser ut och att vi även riskerar ökad betygsinflation. Den kopplingen gör vi i Liberalerna. Nationella prov är ett av flera instrument för att kunna bedöma avvikelser mellan betygsresultaten och de nationella provresultaten och den vägen försöka få en bild av utvecklingen i landet. Jag tycker absolut att det har relevans.

Det blir inte bättre av att Skolverket och regeringen på en gemensam presskonferens i december meddelade att bedömningsstödet i årskurs 1 också tas bort, vilket jag tycker är anmärkningsvärt eftersom det är en viktig del av att tidigt i lågstadiet och grundskolan bedöma vilka typer av insatser en elev behöver för att uppnå målen.

Jag vidhåller min kritik. Det är fel att de nationella proven har ställts in. Jag tycker inte att man endast ska hänvisa till Skolverket, utan regeringen kan självfallet göra ett eget ställningstagande och påpeka det för sina skolmyndigheter. Det gör man ju i andra sammanhang. Dessutom var det regeringen som meddelade det före generaldirektören på samma presskonferens, även om Skolverket formellt har fattat beslutet. Jag tror absolut inte att Skolverket går fram med ett sådant ingripande beslut utan att fått uppdragsgivarens välsignelse.

Jag frågade i interpellationen om det har skett något slags kartläggning för att kunna bedöma vad som har gått förlorat under pandemin, och jag får intrycket att regeringen inte riktigt vet hur problemet med så kallat kunskapstapp ser ut. Vi hade generaldirektören för Skolverket hos oss i utbildningsutskottet i dag i ett annat ärende, och då berörde han detta indirekt. Han sa att man inte vet. Staten och Skolverket har ingen nationell bild av hur kunskapsutvecklingen och det så kallade kunskapstappet ser ut. Det tycker jag är oerhört allvarligt. Därför vidhåller jag hemställan till regeringen där jag frågar om den tänker ta initiativ till ett sådant arbete, i avsaknad av internationella mätningar och i avsaknad av nationella prov.

Vi såg i maj när lärarfacken presenterade sina enkäter att tre av fyra lärare gjorde bedömningen att pandemin har en negativ inverkan på skolans utveckling och att man riskerar ett kunskapstapp. Det finns alltså all anledning att fortsätta att bevaka denna fråga. Jag har läst uppdraget till Skolinspektionen, som frågade 247 rektorer i höstas. Även i Skolinspektionens rekommendationer, fru talman, kan jag läsa att det är viktigt att fortsätta att arbeta för att hitta former för att följa upp dels frånvarons inverkan på skolarbetet, dels elevernas kunskapsutveckling. Behovet av att följa upp elevernas kunskapsutveckling bekräftas alltså. Det låter enkelt, men det är oerhört svårt. Och det blir ännu svårare om vi inte tar tag i det nu.

Fru talman! Jag kan bara hålla med Roger Haddad om att detta är komplicerat, men det är också väldigt viktigt. Trots att vi har en pandemi som ställer till med mycket elände för många människor i vårt land och som också påverkar skolan, eleverna och skolans personal väldigt mycket är utgångspunkten att de elever som går i skolan i år ska ha lika goda livschanser som sina storasyskon och, så småningom, sina småsyskon.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är också viktigt, fru talman, att komma ihåg att för de elever som går på till exempel gymnasieskolans yrkesprogram är det fullkomligt nödvändigt att få med sig de yrkeskunskaper som står formulerade i de olika styrdokument som finns. Jag skulle åtminstone inte känna mig särskilt trygg om en hel generation rörmokare inte får samma utbildning i hur rördragningar ska hanteras som andra generationer.

Många av de kunskaper vi får med oss från skolan är sådana kunskaper som vi behöver för livet framöver. Detta, fru talman, föranleder mig att påminna om att det kommer att vara viktigt framöver att se till att vi, i den mån kunskapsluckor har uppstått, måste ha ett utbildningssystem som ger en andra och en annan chans och som ser till att de elever som kommer ut från skolan och behöver komplettera på olika sätt får goda möjligheter att göra detta.

Regeringens satsning på Kunskapslyftet kommer förstås väldigt väl till pass här, med den rätt till komvux som finns när det gäller behörighetsgivande ämnen och med den stora utbyggnad av komvux som har skett och som säkerligen kommer att vara mycket viktig framöver, inte bara för de elever som går i gymnasiet och grundskolan i dag och som kan få kunskapsluckor som måste täppas igen utan också för de stora grupper som går ut gymnasieskolan till en otroligt tuff arbetsmarknad. Jag skulle tro att för den genomsnittliga gymnasieeleven är oron över vad man ska göra efter gymnasiet minst lika stor som oron över om man får lära sig allt man behöver i skolan.

Fru talman! Allt detta måste tas på mycket stort allvar. Det allra viktigaste vi kan göra i dag är att se till att Skolverket har ett uppdrag att följa utvecklingen och komma med förslag på stödjande insatser och se till att ta del av de rapporter som görs av till exempel IFAU och ta del av de europeiska erfarenheter som vi får och som är väldigt lika våra svenska erfarenheter, nämligen att det så här långt har varit störst problem för de elever som behöver skolan allra mest och att likvärdigheten dramatiskt har påverkats av den pandemi som råder i alla våra europeiska länder.

Sedan blir det förstås viktigt att göra vad vi kan för att, precis som Roger Haddad sa, avlasta skolan från allt som inte har med undervisning att göra. I dag har regeringen fattat beslut om att skjuta på implementeringen av de kursplaner som vi - jag och Roger Haddad - gemensamt har tagit fram inom ramen för januariavtalet.

Jag måste säga att det var tråkigt att vara med och presentera nyheten att de nationella proven ställs in, men det känns ännu mer i hjärtat för mig att skjuta på implementeringen av kursplanerna. De är bättre än de som vi har i dag, de är framtagna med starkt stöd av lärare och de är efterlängtade av många lärare. Men samtidigt är signalerna från skolans värld så tydliga att vi, för att minimera och undvika ett kunskapstapp, måste se till att skolan får chans att satsa på kärnuppgifterna. Därför är det med sorg i hjärtat som jag kan meddela att vi skjuter på implementeringen av de efterlängtade kursplanerna, för att ge arbetsro att fokusera på undervisningen i svensk skola och därmed se till att eleverna kan undvika kunskapstapp.

Fru talman! Jag vill ändå fråga utbildningsminister Anna Ekström om hon är beredd att ge Skolverket ett uppdrag att kartlägga vad som går förlorat under pandemin för att få ett bättre grepp om kunskapstappet. Det räcker inte att vi använder det begreppet, utan vi måste ta reda på hur det faktiskt ser ut. Då räcker det inte att ringa 200 kommuner eller sätta sig ned och prata med de fackliga och med elevråden, utan Sveriges regering och Statens skolverk måste ha ett bättre grepp om hur kunskapstappet ser ut på riktigt.

Det blir ännu mer allvarligt när regeringen ställer in de nationella proven, även om det är Skolverket som har fattat beslutet. Jag säger det igen: Jag står inte bakom detta beslut. Självfallet kan regeringen återkalla eller fatta ett annat beslut och ge ett annat uppdrag till sin skolmyndighet.

Det finns risk för att elever inte får den kunskap som de har rätt till. Moment ställs in, och undervisningen påverkas. Men betygen fortsätter att stiga. Man behöver inte vara betygsexpert för att börja ifrågasätta eller kanske vara lite skeptisk till utvecklingen, om den fortsätter. Då är det extra viktigt att vi har instrument, till exempel nationella prov. Argumentet att lärarna får mer tid har flera lärare avfärdat, för de har i alla fall fullt upp med att göra alternativa prov. Och likväl ska de bedöma och sätta betyg på sina elever så småningom.

Med det perspektivet tror jag inte på detta motiv. Vi har massor av konferensanläggningar och tomma universitetslokaler som i dag skulle kunna användas om man väl bestämmer sig för att genomföra ett nationellt prov.

Svar på interpellationer

Fru talman! Under pandemin har rektorer, lärare och annan personal i Sveriges skolor gjort ett stort arbete. Man har sett till att den svenska skolan kunnat finnas där för eleverna. I stor utsträckning har undervisningen, framför allt på gymnasiet men också delvis i andra skolformer, fått ske på distans. Jag är glad över att vi har kunnat ge förutsättningar till skolorna att se till att så mycket undervisning som bara går kan ges som närundervisning. Jag är också glad över att vi har kunnat hitta ett läge där vi i gymnasieskolan kan blanda fjärrundervisning och närundervisning. För elevernas skull är det bättre att vara inne i skolorna ibland än att tillbringa all tid hemma.

De stora insatser som Sveriges lärare och annan personal har gjort matchas mer än väl av de stora insatser som Sveriges elever har gjort i den pandemi vi lever under. Sveriges elever har ställt upp på ett helt beundransvärt sätt. Jag vill att alla arbetsgivare som i framtiden läser ett cv från en elev som gått i svensk skola under pandemin också ser det som ligger bakom betygen: det stora ansvarstagande som eleverna har ställt upp med och det fantastiska sätt på vilket eleverna tagit ansvar inte bara för sig själva och sina studier utan också för hela vårt land. Eleverna har tagit sin roll som vuxna i pandemin på ett sätt som väcker beundran.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Markus Wiechel har frågat mig:

om jag anser att det är ett problem med import av kött från djur som slaktas på ett sätt som skulle bryta mot svensk djurskyddslagstiftning, och om jag i så fall avser att ändra på detta

om vi kan förvänta oss att jag agerar för att fasa ut koldioxidbedövning inför slakt

vilka åtgärder i syfte att säkerställa att djurskyddet vid slakterier stärks som kan förväntas från mig, exempelvis videoövervakning eller hårdare repressalier vid övertramp.

Bestämmelserna om slakt regleras på EU-nivå i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning. Enligt förordningen ska alla djur bedövas innan avlivning, men detta krav gäller inte för djur som slaktas med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter, under förutsättning att slakten sker på ett slakteri. Den svenska djurskyddslagen är strängare än EU-förordningen och slår fast att djur alltid ska bedövas före avlivning. En grundläggande princip i EU-fördraget är att det på EU:s inre marknad råder fri rörlighet för varor. En vara som är lagligen tillverkad eller till salu i ett annat EU-land får därmed även säljas i Sverige.

Koldioxidbedövning är en bedövningsmetod som ofta diskuterats under senare tid, inte minst på EU-nivå, utifrån att forskning visat att djuren upplever smärta och stress när de andas in gasen och att det kan ta 30-60 sekunder innan djuret är medvetslöst. Det behövs mer forskning och kunskap om alternativa metoder till koldioxidbedövning. Statens jordbruksverk ska därför, i enligt med regleringsbrevet för 2021, följa utvecklingen vad gäller forskning om och analysera möjligheten till användning av alternativa metoder till koldioxid- och elbedövning vid slakt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kontroller på slakterier utförs av officiella veterinärer anställda av Livsmedelsverket och länsstyrelsen. De officiella veterinärerna utför djurskyddskontroller i den dagliga, löpande verksamheten, och länsstyrelsen kontrollerar att slakterierna följer djurskyddsreglerna. Vi ska dock komma ihåg att det är slakteriets ansvar att djuren behandlas väl från det att de kommer till slakteriet tills att de avlivas. Kamerabevakning har införts i en del länder i syfte att stärka djurskyddet på slakterier. Det finns flera aspekter att ta hänsyn till vid en diskussion om kamerabevakning på slakterier. Det handlar både om djurskyddet och om skydd för enskildas integritet.

För att se till att vi har effektiva och ändamålsenliga sanktioner vid brott mot djur har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att bland annat se över straffskalorna vid sådana brott. Den särskilda utredaren överlämnade sitt betänkande till regeringen i februari 2020. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en proposition under 2021.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på interpellationen!

Jag noterar att mycket av svaret ägnas åt att berätta om hur svensk djurskyddslagstiftning tillämpas, hur man agerar och hur detta regleras på EU-nivå. Desto mindre talar statsrådet om de frågor jag faktiskt har ställt rörande just bedövning inför slakt.

Det är tre ganska konkreta frågor. Den första är om det är ett problem med import av kött från djur som slaktas på ett sätt som skulle bryta mot svensk djurskyddslagstiftning och om det finns några ambitioner att ändra på detta. Här ser jag inget svar på frågan. I stället hänvisar statsrådet till bestämmelserna om slakt på EU-nivå. Det är ju just detta som är problemet.

I likhet med statsrådet är jag väldigt stolt över att Sverige ligger i framkant när det gäller djurskyddsbestämmelser, men när man kan kringgå dem är det fortfarande ett stort problem. Djur kan slaktas utan att ha bedövats innan. Kommer statsrådet eller regeringen att agera för att se till att vi får undantag i reglerna eller på något sätt säkerställa att det importerade kött vi köper i mataffärerna följer samma höga säkerhetskrav som svenskt kött?

Min andra fråga var om statsrådet önskar fasa ut koldioxidbedövningen. Det är en bedövningsmetod som i dag bryter mot svensk djurskyddslagstiftning. Vi vet att det är så. Ändå verkar regeringen inte bry sig särskilt mycket om att försöka påskynda en process där man byter ut denna metod. Det är för mig helt oacceptabelt. Jag förstår inte hur man kan göra så när det handlar om något som bryter mot rådande lagstiftning.

Har regeringen lagt en enda krona på att försöka få fram alternativa metoder, eller har man satt någon gräns för när denna bedövningsmetod ska ha fasats ut? Det är ju en metod som är direkt plågsam för de individer som genomgår den. Det handlar om hundratusentals djur varje år.

Den tredje frågan handlade om att stärka kontrollerna av slakterier. Ja, det sker fler kontroller i dag. Jag noterar att statsrådet faktiskt har svarat att man ser över detta. Det tycker jag är positivt. Men i flera länder finns det i dag videoövervakning av slakterier, och den fungerar. Jag vet inte om statsrådet har några siffror på fall där det inte har fungerat eller några exempel på problem när det gäller exempelvis integriteten för dem som arbetar på slakterierna. Har man tagit något ytterligare steg för att se över hur detta skulle kunna tillämpas i Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Markus Wiechel, för frågorna! Jag vill dock hävda att jag svarade på dem i mitt inledande inlägg. Men jag ska återupprepa och möjligen utveckla en del av svaren om detta efterfrågas.

Svaret på den första frågan är precis det som jag sa initialt: Sverige är med i EU, och EU har regler både för djurskydd och för hur den inre marknaden fungerar. Det handlar om hur man kan och inte kan säga nej till export och import. Det är det enkla svaret på den frågan.

Sedan har vi i Sverige agerat på de sätt vi kan genom att säkerställa att vi har undantag. Vi har alltså ett starkare djurskydd i Sverige också när det specifikt gäller slakt utan bedövning. Där utnyttjade vi de möjligheter som fanns.

Nyligen var det en domstolsprocess där ett land - jag tror att det var Belgien - ville införa den typen av regler. Sverige hade det sedan tidigare, och Belgien ville alltså införa det efter att kontrollförordningen hade kommit på plats. Då blev det en domstolsprocess, där Sverige agerade och gjorde inlagor. Vi var väldigt glada när domstolens utslag kom, som fastslog att det var möjligt för ett land att införa den typen av sanktioner trots de kontrollsanktioner som finns inom ramen för EU-samarbetet.

Det som är en utmaning är naturligtvis att det finns ett antal olika storheter som står mot varandra, på samma sätt som det också är i nationell lagstiftning. Man väger frågor om religionsfrihet mot fri rörlighet och mot marknadens principer i alla delar. Sverige är väldigt aktivt, framför allt på det djurrättsliga området men också i grunden för fri rörlighet.

När det gäller det djurrättsliga området har vi hela tiden sökt hitta en arena och ett forum för att kunna driva dessa frågor på EU-nivå, för det får stora konsekvenser. Så är det inte minst om man som nation, som vi, vill gå före på detta område och ställa starka krav. Då vill vi inte att våra produkter ska kunna konkurreras ut av länder som har lägre krav.

Vi har fått en del genomslag för detta, framför allt de senaste åren. Jord-till-bord-strategin, som man jobbar med nu, lyfter faktiskt fram djurskyddsfrågorna på ett annat sätt. Vi har skapat en plattform tillsammans med några andra länder - Danmark, Belgien, Tyskland, Österrike, tror jag, och Holland. Där jobbar man med att ta fram manualer och att driva på detta arbete i en riktning som är i linje med det som Sverige vill. Det är viktigt.

Men det konkreta svaret på frågan om hur man påverkar är att man inte kan påverka så att det inte går att importera. Det går inte så länge det är lagligt i EU, och det är lagligt i de flesta länder i EU. Däremot kan man givetvis göra något som konsument - vi kan väl gemensamt bli bättre på att upplysa konsumenter om detta. Om man vill säkerställa att man inte köper kött som är producerat med dessa metoder kan man välja att köpa från länder som inte har de metoderna. Sverige är ett sådant land. I nuläget är Belgien ett annat. Det finns en handfull sådana länder. Lättast är givetvis att köpa svenskt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan om koldioxidbedövning har debatterats mycket. Här kan jag bara konstatera att det i nuläget inte finns någon bedövningsmetod som är helt okontroversiell och därmed enkel att ersätta koldioxidbedövning med. Jordbruksverket har därför gett SLU i uppdrag att forska i detta. De lämnade en rapport till SLU någon gång i höstas, vilket föranledde att vi i regleringsbrevet för detta år gav Jordbruksverket i uppdrag att fortsätta följa frågan. Det handlar inte minst om att peka ut vad som krävs för att de metoder som i dag finns på hypotes- och forskningsstadiet ska bli redo för att nå en marknad.

Fru talman! Tack, statsrådet, för ett väldigt bra svar, måste jag säga! Har statsrådet som ambition att till exempel skärpa märkningen eller öka möjligheten till märkning av kött för att man ska kunna upplysa konsumenter? Jag tänker på till exempel färdigrätter och restaurangmat. Kommer det att bli tydligare märkt att det är utländskt kött? Många konsumenter, inklusive mig själv, ser det som ett ganska stort problem att man inte vet vad det är för kött man äter.

Den svenska djurskyddslagen är stark, som vi tidigare har konstaterat. Den utmärker sig som en av de bättre i Europa, kanske till och med den bästa. I den bästa av världar skulle den svenska djurskyddslagen vara miniminivå i hela EU. Nu är det tyvärr inte så. Vi lider i många avseenden av en konkurrensnackdel på grund av att vi värnar mycket om djurens välmående i Sverige. Ändå finns det faktiskt problem även i Sverige, vilket vi fick se för inte alls länge sedan. Vissa slaktare och andra missköter sitt arbete i sådan grad att djuren plågas.

Men, som sagt, detta är en konkurrensnackdel. Arbetar statsrådet inom EU för att vi ska kunna möjliggöra en viss begränsning av den fria marknad som finns, i syfte att skydda svenska produkter, i det här fallet kött, när man i andra länder har brutit mot motsvarande svenska djurskyddsregler? På något sätt måste svenska bönder och svenska slaktare tjäna på att de faktiskt bryr sig om djuren på ett helt annat sätt än vad utländska bönder och slaktare gör. Och som konsument bör man känna sig trygg när man köper kött, oavsett varifrån det kommer.

Fru talman! Vi jobbar väldigt brett och målmedvetet med dessa frågor. Vi gör det nationellt. Vi stärkte svensk djurskyddslagstiftning så sent som 2019. Det finns ett pågående arbete för att säkerställa att vi har effektiva kontrollmetoder. Det är kanske en av de saker som efterfrågas. Det är uppenbart att det finns ett behov, kopplat till exempelvis medierapportering kring missförhållanden som har funnits på slakterier. Vi har mottagit en utredning om sanktioner, som vi nu arbetar med. Vi ska komma till riksdagen med det senare under året. Man kan titta på utredningens förslag. Det handlar om att se över brottsrubriceringar och straffskalor i syfte att liksom se till att lagen efterlevs.

Det är bra, men precis som Markus Wiechel säger krävs det att vi parallellt jobbar med att höja djurstandarden på EU-nivå. Det är en väldigt prioriterad fråga för Sverige. Jag upplever, som sagt var, att vi har bidragit till att dessa frågor nu finns på den politiska agendan, vilket de inte gjorde för bara några år sedan. Detta har åstadkommits genom att vi har hittat likasinnade länder som också har det intresset.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I de CAP-förhandlingar som genomfördes strax före jul, exempelvis, var en prioriterad fråga som Sverige drev väldigt hårt att man skulle kunna få del av stöd också för sådant som är nationell lag utöver EU-lag när det gäller att kompensera bönder. Det fick vi inte gehör för inom ramen för rådet. Vi slogs väldigt länge för det. Men jag noterar just nu att frågan har kommit upp igen via EU-parlamentet i trilogerna. Det är bra. Frågan rör sig och får en helt annan tyngd.

Sedan tror jag att mycket av detta handlar om att man behöver börja använda sig av konsumenter och konsumentmakt. Jag tror att det är det som på riktigt driver dessa frågor framåt. I det sammanhanget blir givetvis märkningsfrågorna relevanta. I Sverige har vi väldigt framgångsrika exempel. Branschen själv införde Sverigemärkning på flera produkter. Framför allt när det gäller kött har det fått ett enormt genomslag. När man ser att köttkonsumtionen totalt sett går ned ser man att konsumtionen av svenskt kött går upp. När medvetna konsumenter kan göra informerade val påverkar det faktiskt marknaden, och många konsumenter vill välja bra producerade grejer. De är också beredda att betala lite extra för det.

Därför är den diskussion som finns i EU just nu om både djurskyddet och märkningsfrågan - det är en annan fråga som ligger på EU:s bord och som är kopplad till från-jord-till-bord-strategin - intressant. Man talar inte i första hand om ursprungsmärkning, som är en annan fråga, utan det handlar om att ge information om näringsinnehåll och möjligen om klimatavtryck och annat. I den debatten behöver vi fundera på hur man möjligen också kan få in djurvälfärdsfrågor. När jag tänker på den frågan är den inte i första hand kopplad till om det är slaktat med halal- eller koschermetoder. Utifrån ett svenskt perspektiv har vi kanske i första hand ett intresse av att visa att vi har låg antibiotikaanvändning när det gäller vårt kött.

Det finns ett antal frågor som handlar om att säkerställa att konsumenter kan göra medvetna och informerade val. Svenska konsumenter har visat att de väljer bra kvalitet och sådant som är bra producerat. Jag tror att också europeiska konsumenter i ganska stor utsträckning skulle vara beredda att göra sådana val.

Fru talman! Då landar vi i ytterligare en fråga som jag är lite intresserad av, med tanke på konsumentmakt och att konsumenter ska bestämma. Den rör offentlig upphandling. Vi ser hur offentliga verksamheter, som skolor, sjukhus och så vidare, måste förhålla sig till upphandling. Det innebär att det ofta blir det billigaste köttet som köps in, som kanske i många fall innehåller mycket antibiotika. Det kan helt enkelt vara kött som kommer från länder som inte alls har samma djurskyddskrav som vi har.

Kommer statsrådet att försöka röra detta på något sätt för att stärka djurvälfärden?

Jag återkommer gärna till detta med koldioxidbedövning, som vi har varit inne på tidigare. Det är en metod som redan i dag strider mot svensk djurskyddslagstiftning. Jag är väl medveten om att alternativ i nuläget saknas. Men det finns vissa positiva exempel. Just nu har man - jag vet inte om det var vid Linköpings universitet - kommit fram till att man kan använda någon form av skum, kväveskum av något slag, till grisar. Men regeringen har inte avsatt några medel för att försöka skynda på den processen, vilket Sverigedemokraterna faktiskt har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gör man för att få fram nya metoder? Har man satt något datum, eller har man någon ambition om att sätta ett datum för när det här kan fasas ut?

Fru talman! Jag har inte så mycket tid kvar här, men jag skulle också vilja höra om statsrådet tittar på exempelvis Tyskland och andra länder som har videoövervakning av slakterier. Överväger man att införa den typen av lagstiftning i Sverige alternativt införa hårdare repressalier när övertramp sker mot djurvälfärden?

Fru talman! Jag börjar bakifrån och försöker att svara väldigt kort och tydligt på frågorna: Jag är inte alls främmande för att se över straffskalor eller titta på om det behövs fler straffgrunder inom ramen för djurplågeri. Jag är heller inte främmande för att titta på vilka verktyg som krävs för att vi ska ha en effektiv kontroll.

Båda dessa saker är grundläggande för att vi ska se till att den djurvälfärdslag som vi har och som vi i grunden, tror jag, gemensamt är ganska stolta över också efterlevs i praktiken. Båda dessa frågor är värda att titta vidare på, och när det gäller sanktioner är förslag på gång till riksdagen och beräknas komma strax innan eller strax efter sommaren.

När det gäller offentlig upphandling kan jag konstatera att det pågår ett arbete. Jag vet inte vad status är just nu, men det har getts ett politiskt uppdrag att titta på möjligheten att till EU gå in med en begäran om att vi ska kunna ställa krav på att det som upphandlas till offentlig sektor upphandlas i enlighet med svensk lagstiftning. Det betyder att du inte kan säga att man måste upphandla en svensk gris, men du kan säga att man ska upphandla en gris som är uppfödd och slaktad i enlighet med svensk lag.

Arbetet för att ta fram ett sådant underlag att vända sig till Bryssel med finns. Det ligger dock inte på mitt departement, så jag vet inte hur långt man har kommit i den processen.

Vi har också tagit fram och lagt ett uppdrag till Livsmedelsverket om att man ska titta på och ta fram ett underlag för att begära, återigen till Bryssel, att få kräva information om kött exempelvis på restauranger. Det uppdraget är försenat med anledning av corona, men det är på väg.

Sammanfattningsvis pågår en rad olika arbeten i syfte att stärka djurvälfärden i Sverige och att få den att efterlevas på bästa möjliga sätt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.