Interpellationssvar - 2019-05-10

Fru talman! Jens Holm har frågat EU-ministern om han avser att verka för en grundläggande reform av statsstödsreglerna så att det blir enklare för medlemsstaterna att ge stöd till åtgärder för att kunna bromsa klimatförändringen och rädda biologisk mångfald samt om han avser att verka för att miljöskydd och klimatåtgärder ska formuleras som uttryckliga skäl för undantag från statsstödsreglerna. Arbetet i regeringen är fördelat så att det är jag som ska svara på interpellationen.

Som framgår av januariavtalets punkt 34 ska regeringen verka för att EU:s regler för statsstöd och övriga stödsystem reformeras så att de bidrar till och inte motverkar ett fossilfritt samhälle och genomförandet av Parisavtalet. Regeringen ska därmed arbeta för att det framtida statsstödsregelverket möjliggör för medlemsstaterna att använda åtgärder som innebär offensiva satsningar på klimatområdet. Det innebär också att regeringen ska arbeta för att klimatskadliga stöd ska fasas ut. Regeringen har redan - i dialog med andra medlemsstater - påbörjat detta arbete.

Som ledamoten känner till är översynen av statsstödsreglerna en omfattande process. Enligt EU:s regler för att uppnå bättre lagstiftning genomförs den i två steg. Det första steget är att identifiera vilka delar av regelverket som behöver reformeras. Därefter fastställs relevanta ändringar innan det reformerade regelverket träder i kraft den 1 januari 2023. Regeringen kommer att ta en mycket aktiv del i detta arbete. Exakt vilka detaljändringar i regelverket som behöver ske för att klimatmålen ska kunna nås är dock för tidigt att säga, då arbetet precis har börjat.

Fru talman! För alla oss som anser att staten och den offentliga sektorn har en helt avgörande roll i omställningen till ett hållbart och rättvist samhälle är EU:s så kallade statsstödsregler ett stort problem. EU:s statsstödsregler är i praktiken ett förbud mot statligt stöd och ett förbud mot kompensation eller stöd för viss verksamhet, som kan vara vissa energikällor och så vidare.

Jag personligen anser att statligt stöd, eller offentligt stöd över lag, är otroligt viktigt. Vi vet att det är förnybar energi vi vill ha, och det kan behöva subventioneras in under en initial period. Det är samma sak med hållbar mat och växtbaserad mat kontra animalier. Vi behöver äta mer vegetariskt. Samtidigt är växtbaserad mat något som inte riktigt finns i stor skala ännu och som kanske behöver subventioneras under en period så att den kan etableras på marknaden. Detta är förbjudet enligt artiklarna 107-109 i EU:s fördrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För vår svenska del har detta blivit ett stort problem i flera sammanhang. Vi har till exempel vår skattebefrielse för biogas, biodiesel och etanol, som löper ut om ungefär ett år. Det är troligt att vi inte får ha kvar denna skattebefrielse därför att EU anser att det är ett så kallat statsstöd.

Vi diskuterar inom trafikområdet vikten av att vi ska kunna ha lägre banavgifter för tåg eller kanske inga avgifter alls. Det är samma sak för sjöfarten - om den är hållbar kanske man inte behöver betala farledsavgifter och lotsavgifter. Men då får vi höra att en sådan reform skulle vara i strid med EU:s statsstödsregler. Får vi inrätta nya statliga bolag eller finansinstitut, till exempel en grön investeringsbank för klimatet? Vissa menar att detta är i strid med EU:s statsstödsregler.

Allt detta, fru talman, skapar en stor osäkerhet och gör det svårare för oss politiker att agera i en tid då vi behöver politiska beslut och ett politiskt ledarskap för klimatet mer än någonsin. Det som står i EU:s statsstödsregler i dag är att det finns ett antal undantag som kan göras där stater kan gå in och till exempel ge bidrag, skattenedsättningar eller liknande för saker och verksamheter. Det kan handla om när det råder en naturkatastrof eller om att uppnå regionala eller socialpolitiska ändamål. Gott så, men miljöskydd och klimatåtgärder är inte föremål för undantag från EU:s statsstödsregler, vilket gör det svårt att agera för miljön och klimatet.

Jag noterar att regeringen kommer att verka för en förändring av EU:s statsstödsregler. Det är väldigt bra, men detta är ingen ny fråga. Den har funnits länge, och det har varit problem med den länge. Det är bra att regeringen har vaknat till, men jag skulle till exempel vilja veta hur man kommer att driva denna förändring, exempelvis vad gäller undantagen. Menar ministern att klimatåtgärder och miljöskydd ska vara skäl för undantag från EU:s statsstödsregler?

Fru talman! Tack, Jens Holm, för möjligheten att få tala om denna viktiga fråga!

Låt oss ändå vara noggranna med hur saker och ting står till. Jag blir faktiskt förvånad över Jens Holms beskrivning med tanke på att han är en kunnig och erfaren politiker som också har suttit i Europaparlamentet och därmed borde veta detta. Det går ju redan i dag att få undantag för till exempel investeringar i förnybar energi och system för subventioner. Detta vet jag eftersom jag har varit energiminister under den tidigare regeringen och har varit med om att öka stödet till just förnybar energi med närmare 90 procent under föregående mandatperiod, som en del av energiöverenskommelsen.

Varför gjorde vi detta? Jo, därför att det i reglerna finns utrymme för att satsa på det som är rent och som i dag inte klarar att på egna villkor komma över tröskeln marknadsmässigt. Detta har varit oerhört framgångsrikt i Sverige. Det märks inte minst i den ganska kraftfulla ökningen av vindkraft på land i Sverige. Trots att vi har haft ett antal kärnkraftsreaktorer som har stängts de senaste decennierna är vi en stor nettoexportör av elektricitet tack vare dessa investeringar, som har varit möjliga via det elcertifikatssystem som vi har och som är godkänt enligt statsstödsreglerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Räcker detta? Svaret är nej. Det är därför regeringen har kommit överens med Centerpartiet och Liberalerna om att vi, nu när vi har ett pågående reformarbete av statsstödsreglerna, ska gå in för att se till att utrymmet utökas så att vi kan vidta de åtgärder som vi behöver för att nå målen i Parisavtalet och för att se till att Sverige är ett föregångsland och blir ett fossilfritt välfärdsland. För det är oerhört viktigt att vi kan visa andra delar av världen att detta är fullt möjligt: Det går att leva utan att bränna kol, olja och gas och samtidigt leva gott och fritt. Det är extra viktigt i en tid då vi har politiker, såväl i Europa som i USA, som säger att det inte går och att man antingen får offra jobben, tillväxten eller miljön. De väljer att offra miljön och klimatet. Det vill vi inte göra. Vi vill visa att det faktiskt inte alls behöver vara på det sättet. När detta arbete nu påbörjas är det därför viktigt att Sverige är ett av de länder, tillsammans med andra, som driver på.

Ledamoten frågade hur det ska gå till. Det ska göras precis som man alltid gör när man vill ha resultat. Om man nöjer sig med att ha en massa uppfattningar, en massa tyckanden och rätt plakat då nöjer man sig med att bara prata. Men om man som denna regering vill åstadkomma resultat skapar man allianser. Då går man ihop med stora länder och små länder och frågar: Vad är möjligt att göra för att se till att få sjysta villkor på plats och regler som inte i onödan snedvrider konkurrensen? Inte minst vi som ett litet land har ett oerhört stort intresse av att inte de stora länderna i EU kan använda sina stora muskler för att snedvrida konkurrensen och därmed slå ut företag i andra EU-länder. Men man måste ändå öppna upp en möjlighet här för att se till att vi gemensamt - det offentliga, regering, riksdag och staten, tillsammans med det privata näringslivet och akademin - kan hitta lösningar som innebär att vi kan ställa om vårt sätt att leva, så att vi inte är beroende av fossil energi för vår frihet och för vår välfärd.

Fru talman! Jag och näringsministern är helt överens om att vi ska ställa om till ett helt och hållet förnybart energisystem och att vi måste uppnå våra klimatmål. Vi i Vänsterpartiet vill gå fortare fram på klimatområdet än regeringen vill. Det är inte alls som ministern insinuerar. Och jag vet inte om det var en passning till mig att det var fråga om plakat. Det är en väldigt genomtänkt politik från Vänsterpartiets sida. Det är också därför som jag lyfter fram frågan om EU:s statsstödsregler, som är en tekniskt komplicerad fråga. Men jag anser att den måste granskas politiskt.

Då blir jag lite förvånad när ministern säger att det redan i dag finns undantag för miljöskydd och klimatåtgärder. Jag hittar inte dessa undantag i EU:s fördrag. Det gör inte heller någon av de experter som jag har talat med. Men ministern får gärna berätta var dessa undantag finns.

Fortfarande är det ett stort problem att man måste ansöka, notifiera, till kommissionen. Och det är kommissionen som fattar beslut om undantag. Vi har fått ett antal undantag för nedsättning i fråga om till exempel förnybara drivmedel. Men jag antar att man måste väga in vissa saker, eftersom de kriterier som finns i dag rör naturkatastrofer, regionalpolitik och sociala ändamål. Där har regeringen lyckats väl. Det är ändå bara för en kort period som man har fått dessa skattenedsättningar. Nästa år löper de ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför anser jag att det bästa vore att det var helt glasklart och tydligt i EU:s fördrag, eller i ett protokoll till fördraget i alla fall, att länder när det gäller miljöområdet och klimatområdet ska kunna gå före. Det ska inte kunna påstås vara i strid med EU:s statsstödsregler. Är det så ministern också tänker?

Jag skulle också vilja veta på vilket sätt regeringen driver en förändring av EU:s statsstödsregler. Jag har suttit i EU-nämnden i åtta år, och jag har faktiskt aldrig sett att regeringen har redovisat på EU-nämnden att regeringen driver en reform av EU:s statsstödsregler. Näringsministern, när lyfte ni fram denna fråga senast på EU-nivå?

Ministern gör en så stor affär av att det är viktigt att bilda allianser här, vilket jag verkligen håller med om. Det är viktigt att bygga allianser med andra progressiva länder som vill gå fram på miljö- och klimatområdet. Därför vore det intressant av få höra vilka länder som vi i dagsläget har med oss i denna fråga.

Avslutningsvis: En elektrifiering av fordonsflottan och en kraftfull utbyggnad av batteritillverkning, av vätgasproduktion och av ett vätgasnät kommer inte att låta sig göras utan någon form av statligt stöd, antingen från EU-nivå eller från medlemsstatsnivå. Detta ser jag som ett konkret område där EU:s statsstödsregler helt enkelt krockar med den elektrifiering och den satsning på hållbara transporter som vi behöver göra i framtiden. Anser ministern också att detta är just ett sådant område där statsstödsreglerna i dag sätter krokben, eller anser ministern att det fungerar bra som det är när det gäller elektrifiering av fordonsflottan?

Fru talman! Nej, hade vi ansett att sakernas tillstånd var precis som de ska vara hade vi inte tagit upp detta i januariavtalet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna som är mycket centralt för regeringens politik. Vi menar att detta regelverk, nu när det öppnas upp för reformering, naturligtvis bör tillåta fler möjligheter att vidta till exempel klimatåtgärder. Det är nödvändigt och bra, också att låta länder som Sverige, som vill gå fram och som vill vara i fronten, att visa att det är fullt möjligt att kombinera jobb och tillväxt med ett gott liv att leva och att göra det på ett sätt som är bra för miljön och klimatet. Detta är ingenting som görs i en handvändning, det tror jag vi alla är medvetna om, men det är fullt möjligt att göra.

Det som jag vände mig mot var inte att vi ska driva detta; det ska vi göra. Vi skapar allianser. Jag har erfarenhet från TTE-rådet, det vill säga de ministrar som hanterar energi och ibland även en del klimatrelaterade frågor. Energi är så centralt för att kunna ställa om. 70 procent av klimatgasutsläppen kommer direkt eller indirekt från energisektorn och energianvändning. Ofta är vi allianser med länder som Nederländerna, Danmark, Tyskland i en del frågor och Frankrike i en del andra frågor. I grund och botten handlar det om att skapa en allians så att man uppnår en majoritet och därmed också kan göra förändringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag delar dock inte riktigt Jens Holms så nattsvarta bild av vad man kan och inte kan göra. Jag är en mycket pragmatisk politiker och är resultatinriktad. Jens Holm har rätt i att det i princip är förbjudet med statsstöd, men det finns ett stort antal undantag som inte bara är tillfälliga.

Jag ska ta ett exempel som jag kan väldigt väl och jobbade mycket med under förra mandatperioden. Det gäller det nuvarande elcertifikatssystemet som finns till för att stödja och få fram förnybar elektricitet. Det inrättades redan 2003, det vill säga åtta efter att vi blev EU-medlemmar, och finns fortfarande kvar. Enligt den nuvarande uppgörelsen, energiöverenskommelsen, kommer det att vara kvar ganska länge till. Det har ökat tillgången på förnybar elektricitet i Sverige på ett fantastiskt sätt. Bara under förra mandatperioden lyckades vi öka stödet med ytterligare 90 procent. Det är klart att det är fullt i enlighet med de regler som gäller, annars hade vi inte kunnat göra det.

Det finns alltså sådana exempel. Räcker det? Nej, det gör det inte. Jag tycker att Jens Holm sätter fingret på ett antal saker. När det gäller en elektrifiering av transportsektorn görs det redan en hel del. Men det räcker inte. Vi kommer att behöva accelerera detta arbete.

När det gäller inrättande av en egen batteriproduktion ska jag säga följande. Lagring är en central del av att kunna ställa om vårt samhälle. Så länge vi har ordningen där elektricitet ska produceras och konsumeras exakt på sekunden får vi naturligtvis problem när vi har väldigt mycket väderberoende produktion. Därför behövs denna typ av lagring i transportsektorn för elbilar men också i vårt elsystem. Därför har naturligtvis regeringen tillsammans med privata initiativ jobbat stenhårt mot EU-kommissionen. Jag uppfattar att det finns en mycket stor angelägenhet i just EU-kommissionen att få denna typ av europeisk produktion. I dag är vi nämligen helt beroende av Asien för detta, och så kan det inte vara i längden. Vi kan inte byta ett oljeberoende från Mellanöstern mot ett batteriberoende från Asien med allt vad det innebär i fråga om sociala problem, miljöproblem och klimatproblem.

Fru talman! Detta är en otroligt viktig fråga. Visst är det som ministern säger, att det går att få undantag. Men problemet är att det är någonting som en medlemsstat måste ansöka om, och det tar lång tid för kommissionen att granska. Kommissionen granskar detta utifrån ett marknads- och konkurrensperspektiv. Det är ändå marknadens intressen som är överordnade. Detta marknadsperspektiv svävar som en osalig ande, anser jag, över oss politiker. Får vi göra detta eller inte för EU? När denna osäkerhet finns tenderar vi att dra oss tillbaka och inte göra saker. Det gäller nettodebiteringen på förnybar energi. Fick vi göra det eller inte? Var det statligt stöd eller inte? Energieffektiviseringsprogrammet PFE kommer ministern kanske ihåg. Vissa sa att det var ett statligt stöd. Borttagning av avgifter för tåg och sjöfart anses vara ett statligt stöd. Vad gäller de förnybara drivmedlen - biogas, etanol och biodiesel - hoppas jag verkligen inte att vår skattenedsättning försvinner nästa år.

Vi måste ta strid i Bryssel. Det är det här som är problemet. Vi tvingas lägga en massa energi på att argumentera för att detta är helt förenligt med marknaden. Vi borde bara behöva gå rakt fram för miljön och klimatet och veta att det inte är något som helst problem att göra detta, eftersom EU ska bejaka att länder minskar sina utsläpp och ställer om till hållbara och rättvisa samhällen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är relativt nöjd med de svar jag har fått. De betyder att regeringen ska agera för att reformera statsstödsreglerna utifrån ett miljö och klimatperspektiv. Men jag skulle vilja se regeringen och ministrarna agera mycket mer offensivt, så att det tas upp på alla relevanta möten på EU-nivå. Det sker inte i dag, så det finns en hel del mer att göra.

Fru talman! Att en ledamot är relativt nöjd med svaren från regeringen får väl ändå ses som ett högt betyg. Det är inte så ofta man får höra det, oavsett vilket svaret är.

I grund och botten tror jag att skillnaderna inte är så jättestora i Sverige, i alla fall inte mellan regeringen och Vänsterpartiet, i synen på att vi måste ställa om. Sedan kan det ibland finnas skillnader i hur man vill göra det här. Jag tror att många har uppfattat att regeringen vill göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland. Det har att göra med att vi behöver ställa om. Vi behöver göra det på ett konkret och stegvis sätt, så att vår konkurrenskraft, de jobb vi har och den tillväxt vi har kan bibehållas och kanske till och med utvecklas och bli mer hållbara.

Men vi vet också att det finns partier i både Sverige och Europeiska unionen, inte minst i det EU-val vi har framför oss, som naturligtvis inte vill detta alls. I det landskapet kommer vi naturligtvis att söka allianser för att genomföra de här förändringarna.

Jag vill ändå höja ett varningens finger. Jag tycker att Jens Holm gör det lite enkelt för sig när han säger att det borde vara upp till medlemsländerna. Risken är att länder med betydligt större ekonomiska muskler går in och snedvrider konkurrensen för sina egna industriers väl och ve, konkurrerar ut oss som vill göra en massa och maskerar det som till exempel miljö- och klimatåtgärder, fast det i grund och botten inte är det. Jag tror att det är viktigt att det ändå finns någon som kollar att det stämmer.

Samtidigt ska vi som sagt agera för att utrymmet att göra faktiska insatser för miljön och klimatet ska öka. Vi som vill visa världen att det är fullt möjligt att ställa om på ett pragmatiskt och resultatinriktat sätt och samtidigt utveckla välfärdssamhället ska också kunna göra det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Lina Nordquist har frågat mig om jag kan tänka mig att arbeta för att ge föräldrar rätt till tillfällig föräldrapenning för att lära skolpersonal livsavgörande kunskap och om jag överväger någon annan lösning på hur föräldrar ska få möjlighet att lära skolpersonal om barnens behov av egenvård. Slutligen frågar hon när familjerna kan räkna med ett nytt regelverk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Barn med kroniska sjukdomar har precis som alla barn rätt till en likvärdig utbildning i en trygg miljö. En kommun ska se till att alla skolpliktiga barn i kommunen får gå i skola och ska erbjuda barn över ett år förskola i den omfattning som behövs med hänsyn till förälderns förvärvsarbete eller studier eller om barnet har ett eget behov på grund av familjens situation i övrigt. Detta gäller oavsett om barnet är i behov av egenvård eller inte. Förskolan och skolan har ett ansvar för att barn får hjälp med sin egenvård, till exempel med att ta sin medicin när barnen vistas i verksamheten. Det är hälso- och sjukvården som avgör vilken åtgärd som kan utföras som egenvård i varje enskilt fall.

Möjligheten att få hjälp med egenvård i förskola och skola är en förutsättning för att barn och föräldrar ska kunna känna sig trygga samt för att föräldrar ska kunna förena familjeliv och arbete. Den tillfälliga föräldrapenningen ger föräldrar möjlighet till kompensation för förlorad arbetsinkomst när föräldern tillfälligt måste avstå från arbete i ett antal olika situationer när barnet är sjukt eller behöver besöka läkare.

Att kombinera arbete och föräldraskap kan vara särskilt utmanande för föräldrar till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Ofta behövs föräldern på plats i skolan eller förskolan för att lära upp personal kring det enskilda barnets sjukdom och egenvård. Detta kan vara svårt, särskilt för de föräldrar som inte har flexibla arbetstider. Hur det här bäst ska lösas måste undersökas vidare. Det kan vara inom den tillfälliga föräldrapenningen eller inom en annan förmån. Något färdigt svar finns i dag inte.

Lina Nordquist lyfter även i detta sammanhang upp familjeveckan. Familjeveckan kommer när den är fullt utbyggd att innebära att fem dagar per år lämnas till respektive vårdnadshavare som arbetar och som har barn mellan 4 och 16 år. I ett första steg kommer tre dagar att lämnas per vårdnadshavare. För den som är ensam vårdnadshavare kommer i ett första steg sex dagar att lämnas och vid full utbyggnad tio dagar. Familjeveckans syfte är dock inte att åtgärda de problem som vi talar om här. Den ska kunna användas när förskolan eller skolan är stängd under lov, planeringsdagar eller liknande. Det är för många familjer, kanske de flesta, utmanande att få familjelivet och arbetslivet att gå ihop. Att därtill ha ett barn med en kronisk sjukdom, med den oro och den mängd vårdkontakter det kan innebära, minskar inte den utmaningen. Familjeveckan kommer att ge även dessa familjer, precis som andra familjer, lite extra marginaler, som de så väl kan behöva.

Herr talman! Att vara förälder till ett barn med kronisk sjukdom innebär att bli vårdare utöver att vara mamma eller pappa. Det kan innebära nära kontakt med sjukvården. Det kan göra att man tvingas gå ned i arbetstid, fast man kanske egentligen inte vill. Det innebär också förstås många års oro.

Dessutom, utöver allt detta, kan föräldrarna behöva lära personalen i förskolan och sedan i skolan om barnets sjukdom varje gång barnet byter skola, klassföreståndare eller lärare. Det här kan naturligtvis ta många dagar. Om ett barn till exempel har diabetes räcker det inte ens att mäta blodsocker och ge insulin, utan en vuxen måste också känna igen barnets symtom och klara av att räkna ut precis vad som är rätt dos varje gång barnet ska äta. För föräldrarnas del handlar det om att de behöver kunna förmedla kunskap om just sitt barns behov och just sitt barns speciella situation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men enligt Försäkringskassans nya praxis blir barnet, som statsrådet vet, på något mirakulöst sätt friskt på väg till förskolan eller skolan. Det har inte varit så tidigare, men de senaste årens nya bedömning innebär att ett barn som kan vara i förskolan eller i skolan inte är sjukt i Försäkringskassans mening. Därför kan föräldrarna heller inte ta ut vab. I stället måste de ta ut semester, försöka flexa - och därmed använda den fritid som de har och som ska kunna användas till allt annat i livet - eller vara tjänstlediga utan lön. Så här får det naturligtvis inte vara.

Det var därför, herr talman, som jag ställde frågan till statsrådet Strandhäll om statsrådet kan tänka sig att arbeta för att ge föräldrar rätt till tillfällig föräldrapenning - vab - i syfte att stötta både barnet och skolpersonalen de här dagarna och ge den här kunskapen, som kan vara direkt livsavgörande. Jag bad också att få veta om statsrådet överväger någon annan möjlighet att vara lediga från jobbet än vab för de här föräldrarna. Jag frågade slutligen när föräldrarna och familjerna kan räkna med ett nytt regelverk och ny praxis vilka är bättre än dagens.

Herr talman! Jag är lättad och hoppfull över det svar jag fått - statsrådet Strandhäll ser vikten av att varje barn får den hjälp det behöver i förskola och skola. Men jag hör egentligen inga svar på de frågor jag ställt.

Att bry sig om är fint. Det är mycket viktigt, särskilt för en förtroendevald. Men hos oss som har makt måste omtanken alltid kopplas till handling. Därför ställer jag frågan igen och hoppas begripa bättre. Anser statsrådet att tillfällig föräldrapenning kan vara en av vägarna att gå för de här familjerna?

Överväger statsrådet annars andra löningar, till exempel kontaktdagar? Slutligen: Jag inser att det naturligtvis är en fråga om en skattning, men när kan föräldrar slippa ta semester och bli utan lön för att hjälpa sitt sjuka barn?

Herr talman! Tack, Lina Nordquist, för en väldigt viktig interpellation! Jag är ganska väl förtrogen med bakgrunden till den. Jag har också vid flera tillfällen träffat företrädare för inte minst organisationer för föräldrar som har barn som lider av kroniska sjukdomar och funktionsnedsättning. De har pekat på just den här problematiken.

Det är otroligt viktigt att påpeka att Försäkringskassan har gjort en annan bedömning och förändrat sin tillämpning i det här fallet. Tidigare beviljades tillfällig föräldrapenning i de här fallen. Det baserar sig på en dom i Högsta förvaltningsdomstolen.

Faktum är att man drev ett sådant ärende hela vägen. Domarna först i förvaltningsrätten och i kammarrätten gick i olika riktningar i frågan. När frågan till slut avgjordes i Högsta förvaltningsdomstolen utföll det på ett sådant sätt att det föranledde Försäkringskassan att förändra sin praxis när det gällde att kunna bevilja tillfällig föräldrapenning i de fallen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ledamoten känner kanske till att vi under förra mandatperioden tillsatte en utredning för att titta över hela föräldraförsäkringen. Ambitionen i den utredningen - som är avslutad och överlämnad - var att man skulle hinna med att titta på den tillfälliga föräldrapenningen. Detta var en av de frågor som inkluderades i det man skulle titta på.

Tyvärr hann utredningen inte med att titta på den tillfälliga föräldrapenningen. Därför måste vi nu söka en ny lösning på problematiken. Vi måste fundera, precis som ledamoten är inne på, i nya banor. Vad kan vi ta för initiativ under den här mandatperioden?

Jag brukar understryka när det gäller de här fallen att hälso- och sjukvården och skolan har ett stort ansvar. Sedan har det utfallit så att mycket av det ansvaret har lagts över på föräldrar, anhöriga och ibland på den person som själv är drabbad när det gäller att kommunicera om den egna vården.

Formellt kopplat till den lagstiftning vi har i dag har hälso- och sjukvården och skolan ett ansvar här. Jag har också en mycket stor respekt för de samtal jag har fört inte minst med många oroliga föräldrar i de här fallen.

Man upplever att det egentligen inte fungerar som avsett i många fall och att man inte är trygg med det. Därmed spelar föräldrarna i de här fallen en oerhört stor roll för att man ska kunna skapa en trygghet i övergången.

Jag vet också när jag fick en fråga vid något tillfälle på den allmänna frågestunden om detta att jag hänvisade till att vi arbetar för att få familjeveckan på plats. Det är en del av januariavtalet som vi har slutit tillsammans.

Dock vill jag, precis som jag gjorde i mitt interpellationssvar, säga att de bakomliggande orsakerna till familjeveckan inte är att lösa den här situationen, om jag får uttrycka det så. Men det kommer att medge fler föräldrar en större flexibilitet och även föräldrar till dessa barn.

Jag är beredd att titta vidare på frågan. Jag är också beredd att fundera på andra lösningar för att skapa en trygghet i de här situationerna. Jag önskar att vi redan hade hunnit med det.

Herr talman! Tack, återigen, statsrådet!

Jag är glad över att statsrådet vill undersöka och försöka hitta bättre lösningar än dagens till hur föräldrar till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning kan finnas på plats i skolan eller förskolan när det behövs. Jag kommer att fortsätta följa frågan, och jag hoppas att det ska gå att hitta en lösning på detta.

Jag vill också tacka för det statsrådet precis sa om familjeveckan. Den 28 mars, som statsrådet hänvisar till, förde statsrådet och jag själv även då ett samtal om familjer med barn som har en kronisk sjukdom. Då sa statsrådet: "Sedan måste man naturligtvis ställa sig frågan framåt om det är förändringar i vab som vi ska fokusera på eller den alldeles utmärkta familjevecka."

Nu ska jag inte hänga upp mig på ordet utmärkt. Men den inställningen gjorde mig då bekymrad. Genom januariavtalet har förvisso vi liberaler accepterat att tre familjedagar ska införas. Då ska det också bli så. Avtalet ska hållas. Men föräldrar till kroniskt sjuka barn ska inte behöva tvingas använda de dagar som andra kan använda för att vara på stranden eller gå på bio till att sitta i skolan i möten med skolpersonal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samma antal dagar kan heller inte räcka, oavsett vilken sjukdom barnet lider av eller hur många barn med kronisk sjukdom samma familj har. Därför är jag väldigt glad över att statsrådet sa här i talarstolen och även skrev i interpellationssvaret att familjeveckans syfte inte är att åtgärda de problem vi talar om här. Den ska användas när förskolan och skolan är stängd. Jag är mycket tacksam för att det är sagt.

Det är för många familjer utmanande att få ihop familjeliv och arbetsliv. Naturligtvis är det etter värre för de familjer som har ett eller flera barn med stora behov och kroniska sjukdomar.

Varmt tack för den vändningen. Den är viktig. Kan statsrådet lova oss liberaler att det är den nya inställningen som gäller i denna fråga? Familjeveckan ska inte användas för möten om sjuka barn med skolpersonal.

Herr talman! Låt mig vara väldigt tydlig på den punkten. Precis som för många andra föräldrar är det tänkt att familjeveckan ska kunna innebära en större flexibilitet och möjlighet för föräldrar att få arbete och familjeliv att gå ihop.

Det är också väldigt tydligt, vilket jag också uttrycker här, att det inte är det grundläggande syftet med familjeveckan att, som ledamoten säger, föräldrar av helt andra skäl ska sitta i möten med skolan. Så är det.

Vi får naturligtvis söka vidare lösningar på den problematik som har uppstått relaterat till den förändrade tillämpningen av reglerna för den tillfälliga föräldrapenningen. Vi får försöka att möta upp, oaktat den lagstiftning som finns för skola eller hälso- och sjukvård, de behov som så tydligt uttrycks av föräldrar som har barn med kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättning.

Jag tackar för en viktig och bra interpellationsdebatt så här långt.

Herr talman! Tack, statsrådet!

Jag kan naturligtvis inte låta bli att ta chansen när jag nu står här att återigen betona det jag tror att vi är överens om.

Någon i klassrummet, på skolutflykten eller rasten behöver ha grundläggande förståelse även för sjuka barns behov, deras symtom, kunna sticka i fingret, tolka svar och ge rätt dos medicin. Föräldrarna ska inte behöva bära hela bördan för att detta ska hända. Det måste bli en del av vårt sociala skyddsnät.

Vi liberaler vill även att det ska gå att vabba vid möten mellan skolan och socialtjänst om ett barn till exempel har väldigt svåra sociala problem. Jag ser att vi kanske skiljer oss åt en del om lösningar, vilja och helt klart än så länge tydlighet i den här frågan. Jag ser också möjligheter till samsyn och till nya och bättre regelverk. Det tror jag att vi kan bygga vidare på och skapa någonting som kan vara riktigt bra.

Det är min bestämda uppfattning att dessa familjers villkor måste förändras. Jag är övertygad om att det i ett land som vårt, med en demokrati som vår och med resurser som våra går att hitta en lösning på detta. Det behövs för föräldrarnas skull, skolpersonalens skull och framför allt för barnens skull.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Så är det absolut; vi behöver naturligtvis titta på en klok och lämplig lösning för detta.

Samtidigt tror jag att det är otroligt viktigt att vi som politiker är tydliga mot de huvudmän som har ansvar för såväl hälso- och sjukvård som skola med att det i grund och botten är så att förskolan och skolan har ett ansvar för att barnen får hjälp med sin egenvård. Det gäller till exempel det som vi talade om, att ta sin medicin, stick i fingret och så vidare.

Också arbetsgivaren har ett ansvar för att se till att den anställde har den kompetens som behövs. Det får naturligtvis inte tummas på, oavsett om man hittar lösningar som innebär att vi kan tillmötesgå också föräldrars behov att i ett introduktionsskede lära upp eller samtala med personalen. Så kan vi nå en full tydlighet och balans i de här delarna.

Jag tackar ledamoten för en bra och viktig interpellationsdebatt, och jag ser fram emot att arbeta vidare med frågan. Jag är också säker på att ledamoten kommer att återkomma och kolla upp det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag var lite sen; vi hade räknat med att de andra interpellationerna skulle ta lite längre tid.

Ludvig Aspling har frågat utrikesministern i vilket avseende hon arbetar inom den feministiska utrikespolitiska teorin när Sverige stöder stater vars myndigheter förföljer hbtq-personer. Ludvig Aspling har också frågat henne på vilket sätt hon avser att arbeta för att Tanzania, Afghanistan, Etiopien och Somalia ska reformera sin hbtq-lagstiftning i mer liberal riktning samt vilken faktisk effekt på dessa länders hbtq-lagstiftning jag anser att omvärlden har haft hittills. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Den feministiska utrikespolitiken ger mig och regeringen ett kraftfullt verktyg att verka för de mänskliga rättigheterna, vilket även gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och för de grupper som är strukturellt underordnade och diskriminerade. Genomförandet av den feministiska utrikespolitiken tar alltid sin utgångspunkt i de utmaningar som råder i den aktuella kontexten, alltså i det land som man verkar. Hbtq-personer utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i alla delar av världen, bland annat genom diskriminering, hot om våld och våld.

När det gäller utvecklingssamarbetet har riksdagen fastställt att det övergripande målet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det gör utvecklingssamarbetet till ett viktigt verktyg för hbtq-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter internationellt. Sverige är en viktig aktör och verkar såväl globalt och regionalt som lokalt. Dialog och påverkansarbete är viktiga arbetssätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sidas genomförandepartner arbetar med att bistå med bland annat expertis i lagstiftningsarbetet i samarbetsländer, och så gör även FN-aktörer som Högkommissariens kontor för mänskliga rättigheter. Genom utvecklingssamarbetet bygger Sverige en bredd av relationer med aktörer från olika delar av samhället, vilket bidrar till Sveriges möjligheter att driva frågor som mänskliga rättigheter. I flera länder går Sveriges bistånd i stor utsträckning till civilsamhället och till multilaterala partner.

Situationen för hbtq-personer är mycket svår i de länder som Ludvig Aspling lyfter, och vi måste arbeta långsiktigt för att nå en positiv förändring. Ibland handlar det om att bidra till att bromsa en negativ utveckling.

I Tanzania ser vi en oroande tillbakagång vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Påverkansarbete gentemot en bredd av aktörer som civilsamhällesorganisationer, religiösa samfund, offentliga institutioner, politiker och journalister behövs och tar lång tid. Sverige stöder organisationer, inklusive FN-organisationer, som arbetar för hbtq-personers rättigheter i landet bland annat i syfte att bygga kapacitet för de lokala organisationer som arbetar med dessa frågor.

Det svenska biståndet till Somalia kanaliseras i huvudsak via FN och Världsbanken och syftar till att stärka system och institutioner som upprätthåller och garanterar respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer samt stärker den institutionella kapaciteten för ansvarsutkrävande. Detta ska naturligtvis också tillförsäkras hbtq-personer.

De demokratiska reformer, bland annat den nya lagen för civilsamhället som genomförts i Etiopien, innebär att möjligheterna har ökat för en liberalisering. Men en attitydförändring kan ta tid. För att bättre kunna stödja de demokratiska reformerna i landet har regeringen därför nyligen beslutat att utöka utvecklingssamarbetet med Etiopien med 200 miljoner kronor för de två återstående åren av strategiperioden. I dialogen med Sverige lyfter regeringen att situationen för hbtq-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna inte är tillräcklig. Men i övrigt finns en positiv utveckling i Etiopien som vi kraftigt stöder.

I Afghanistan är sexuella handlingar mellan personer av samma kön omgärdade av kraftig stigmatisering och bestraffas med långa fängelsestraff. Men sedan införandet av en straffrättsreform 2017 är de inte längre, som interpellanten hävdar, belagda med dödsstraff.

Vi fortsätter att aktivt arbeta för en progressiv samhällsutveckling i Afghanistan där arbetet för mänskliga rättigheter är en huvuduppgift. Att upphöra med detta skulle försvaga de institutioner som håller på att växa fram, något som knappast skulle gagna landets hbtq-personer.

Herr talman! De länder som får mest bistånd från Sverige är Tanzania, Afghanistan, Etiopien och Somalia. En stor del av stödet går just till att stötta offentliga myndigheter och statsapparater.

Samtidigt utövar myndigheter i de här fyra länderna ett ganska grovt och även lagstadgat förtryck mot just hbtq-personer - något som redogörs för på ett hårresande sätt i rapporten State-Sponsored Homophobia, som ges ut av ILGA.

I Tanzania riskerar den som begår en frivillig homosexuell handling livstids fängelse, medan samma gärning i Etiopien kan ge 15 års fängelse. I Somalia och Afghanistan är situationen lite mer osäker. Det har skett en straffrättsreform i Afghanistan, så som biståndsministern påpekar, men eftersom det finns en hel del godtycklighet i rättstillämpningen där hävdar experter fortfarande att dödsstraffet är en risk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I USA har president Trump nyligen lanserat en diplomatisk offensiv som kallas global pushed decriminalized homosexuality om hur man planerar att använda just biståndet som ett verktyg för att nå detta mål.

Samtidigt har Sverigedemokraterna föreslagit ett moraliskt golv för biståndsmottagare, vilket skulle innebära att biståndspengar aldrig kan finansiera en myndighet samtidigt som den förtrycker och begår människorättsbrott.

Vi har naturligtvis förståelse för dilemmat som uppkommer mellan å ena sidan att finnas på plats och påverka och å andra sidan risken att man finansierar saker som inte är bra. Vi ser däremot väldigt lite som tyder på att något av dessa länder är på väg att förändra sin inställning till sexuella minoriteters rättigheter. Ett undantag skulle kunna vara den nya afghanska straffrättslagen, men det beror lite grann på hur den implementeras och om den faktiskt blir verklighet.

Skillnaden mellan hur vi ser på dessa frågor och hur regeringspartierna ser på dem kokar ned till en klassisk konflikt mellan konservatism å ena sidan och vänsterliberalism å andra sidan. Konservatismen hävdar att det finns absoluta värden som gäller för alla människor oavsett ursprung, nationalitet eller religiös tillhörighet. Regeringspartierna däremot grundar sin världsbild i mångkulturalismen, vilken bottnar i en tanke om att alla kulturer är lika mycket värda och att beteenden och traditioner som bottnar i exempelvis religion eller kultur inte kan kritiseras av utomstående. Detta resulterar till exempel i att hbtq-personer i Afghanistan enligt uppgift fortfarande kan dömas till långa fängelsestraff, eller till och med döden, av ett rättsväsen som finanserias av pengar från Sida och Europeiska unionen - någonting som vi ser som fullständigt oacceptabelt.

Jag vill därför fråga biståndsministern vad den feministiska utrikespolitiken i teorin säger om att stötta rättsväsendet i en stat som fängslar hbtq-personer eller belägger detta med dödsstraff.

Jag vill också fråga om biståndsministern ser några tecken på att dessa länder är på väg i en mer positiv riktning. I Afghanistan har vi sett en potentiellt positiv utveckling, men om biståndsministern kan hålla sig till de andra tre länderna: Ser vi någon möjlighet till en positiv utveckling där?

Herr talman! Jag måste börja med att säga att jag tycker att den övergripande förändring vi nu ser i världen tyvärr går åt andra hållet. Det är fler och fler länder som blir mer och mer auktoritära och arbetar för att begränsa mänskliga rättigheter för minoriteter och för människor som arbetar politiskt i opposition, men också för journalister och det öppna samtalet. Det gäller naturligtvis också i en rad av våra biståndsländer.

I Afghanistan ser vi ett litet tecken på en mindre förändring. I Etiopien ser vi generellt en större frihet och en ökad möjlighet för en öppen offentlig debatt. Det finns alltså också exempel på positiv utveckling.

Det här samtalet tycker jag också visar på en positiv utveckling. SD har ju annars snarare visat en mycket negativ attityd gentemot hbtq-personer och minoriteter. Man har varit emot praktiskt taget alla reformer på området som riksdagen har beslutat de senaste åren. Vi har många exempel på det. Till exempel har ledande personer som Björn Söder jämfört homosexualitet med pedofili. Om vi ser en omvändning hos Sverigedemokraterna i det här perspektivet är det en oerhört positiv och oförutsedd utveckling som jag måste säga att jag stöder starkt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller USA, som Ludvig Aspling också tar upp, har ju de fått ett dåligt rykte i fråga om bistånd de senaste åren då Trump har arbetat för att begränsa flickors och kvinnors rättigheter och också vill minska biståndsbudgeten. Detta har dock inte lyckats fullt ut, särskilt inte det sistnämnda. Jag träffade chefen för Usaid, Mark Green, för några veckor sedan, och där har man lyckats upprätthålla en hyggligt bra budget på samma nivå som tidigare, trots administrationens och regeringens arbete för att begränsa den. Vi har också ett nära samarbete mellan svenska biståndsorganisationer och Usaid inom en rad områden.

Det Ludvig Aspling syftar på när det gäller arbete för hbtq-personer är vad jag förstår en enskild ambassadör som har gjort ett positivt utspel och vill att USA ska driva frågan om att förändra lagstiftningen i världen. Det verkar dock inte ha stöd i administrationen. Vi har frågat administrationen i Washington, och de säger att de inte planerar några initiativ och att det inte kommer några pengar för att göra någonting på det här området.

Det är nog tyvärr så att Sverige får fortsätta att driva hbtq-personers rättigheter vidare utan ett starkt stöd från USA. Men vi skulle naturligtvis välkomna en förändring även där.

Herr talman! Det är ju alltjämt så att USA är världens största biståndsgivare. De ger mer pengar än något annat land.

Jag har naturligtvis inte samma personliga kontakter som biståndsministern. Jag har svårt att uttala mig om vad som sägs mellan de amerikanska myndigheterna. Jag kan bara utgå från det som vi läser i medierna.

Det är sant, som biståndsministern säger, att fler och fler stater blir mer och mer auktoritära och att vi ser en generellt negativ utveckling. Det stämmer. Men det är också så att dessa länder får mer och mer bistånd. Vad gäller de inkomster som kommer från biståndsgivarna är det inte alltid det finns en tydlig koppling mellan att ett land beter sig på ett sätt som vi inte kan acceptera och att pengaflödet avslutas, vilket vi tycker är ett verktyg som man borde använda i större utsträckning. Tanzania är ett alldeles utmärkt exempel, men det finns fler.

Jag tänkte att vi skulle titta lite grann på skillnaden mellan att skydda dessa personer från angrepp från civilsamhället eller från andra människor och att skydda dem från staten. Det är en väldigt stor skillnad.

I det ena fallet, om hbtq-personer utsätts för diskriminering eller våld i samhället generellt, är det inte alltid statsapparaten har möjlighet att gå in och styra det. Dessa stater har ofta inte särskilt bra kontroll över sitt eget territorium, ibland inte ens över sitt eget rättsväsen.

Men det vi pratar om här är alltså stater vars offentliga statsapparat i sin officiella brottsbalk skriver in att personer som begår till exempel en homosexuell handling ska dömas till 15 års fängelse eller livstid. De här länderna får fortfarande enormt stora mängder pengar från Sverige, trots att detta är någonting som de skulle kunna ändra med ett penndrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag säger inte att det nödvändigtvis skulle lösa situationen helt och hållet, men det skulle ändå vara ett sätt för dem att visa att de här traditionerna som fortfarande finns är någonting som de försöker förbättra.

Det är detta verktyg som biståndsministern inte verkar vara villig att använda.

Jag tycker också att det känns tveksamt när biståndsministern säger att vi tar utgångspunkt i den aktuella kontexten. Jag tolkar detta lite grann som att man måste ta hänsyn till vad ett visst land tycker i dessa frågor när man till exempel bestämmer vilka krav man ska ställa. Detta ser vi som väldigt tveksamt. Det måste finnas en gräns som Sverige drar där vi inte längre kan vara med och finansiera ett visst projekt eller en viss myndighet.

Ta den afghanska polisen, till exempel. Den tror jag är det bästa exemplet på detta. Den afghanska polisen är välkänd för att systematiskt våldta barn och hålla barn som sexslavar. Detta känner alla till som har insikt i hur Afghanistan fungerar. Det är en polismyndighet som har inte har varit särskilt aktiv med att upprätthålla de rättigheter som stadgas i den nya kvinnorättslagen, EVAW-lagen. Det har FN konstaterat, och det är också välkänt.

Den afghanska polismyndigheten är inte en lämplig mottagare av biståndspengar - inte bara på grund av att landet fängslar hbtq-personer utan också av många andra anledningar.

Det är just det som är kärnan i den här interpellationen. Vi anser att västvärlden måste vara beredd att stänga kranen när man når en viss gräns. Finns det en sådan gräns, skulle jag vilja fråga biståndsministern, när ni också känner att nu det är dags, nu kan vi inte längre finansiera till exempel den afghanska polisen? Vad är det den afghanska polisen ska behöva göra innan ni anser att måttet är rågat?

Herr talman! Jag tycker inte riktigt att Ludvig Aspling svarar på min fråga om SD verkligen har nått upp till något slags golv som man kan anse acceptabelt när det gäller rättigheter för hbtq-personer eller om det är Ludvig Aspling personligen som driver de frågorna. Jag ser många exempel på att just sverigedemokrater inte verkar anse att hbtq-personers rättigheter är väsentliga över huvud taget.

I övrigt finns det naturligtvis en hel del att diskutera inom det här området. Tanzania tycker jag är ett intressant exempel som visar hur vi jobbar och hur jag vill arbeta. Vi har nu, i går faktiskt, i regeringen antagit nya anvisningar när det gäller en ny strategi för Tanzania där vi visar att vi känner en stor oro över utvecklingen där. Bristen på mänskliga rättigheter är betydande, och det finns också problem med hot mot och fängslande av politiska motståndare och journalister. Därför vill vi i den nya strategin ha en närmare dialog med landet innan vi bestämmer oss för hur omfattningen av och inriktningen på det tanzaniska biståndet ska vara framöver.

Kan vi inte få tillfredsställande svar kan det sluta med att vi minskar biståndet till Tanzania väsentligt, trots att det är en samarbetspartner för Sverige och har varit så i flera decennier.

Herr talman! Jag måste understryka för biståndsministern att den här interpellationen handlar om bistånd. Sverigedemokraterna är inte finansierade med biståndspengar, och vi får inga biståndspengar hur mycket vi än försöker, som vi har pratat om tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Just angående hur man ska agera gentemot de här länderna tycker jag inte att jag får ett tydligt svar. Den fråga som jag ställer och som jag gärna vill ha ett svar på är: Finns det en gräns för när det är dags att stänga av kranen? Jag frågade om Afghanistan, och jag frågade om Tanzania. Det är alldeles utmärkt att man funderar på det här och planerar att kanske göra det. Det är jättebra i så fall.

Tanzania är ett utmärkt exempel på ett land som faktiskt inte borde få några biståndspengar längre, i alla fall inte i den omfattning som de får nu. Tanzania befinner sig i en annan situation än Afghanistan och andra länder.

Vad gäller just Afghanistan är jag särskilt intresserad av polismyndigheten där. Den får lönerna utbetalda genom den afghanska återuppbyggnadsfonden dit det svenska bidraget inte är öronmärkt. De får ändå pengar via EU också.

Jag undrar: Finns det någon gräns för vad polismyndigheterna i Afghanistan kan hitta på för tokigheter innan biståndsministern känner att vi måste stänga av kranen och inte längre kan finansiera det här? Det är det jag funderar på. Beteendet hos de här myndigheterna är just nu väldigt illa. Det är inte alls bra.

Det var egentligen bara det jag ville fråga.

Herr talman! Jag vill gärna svara på frågan om det här med kontexten. Är det så som Ludvig Aspling säger att vi beroende på situationen avgör om vi ska driva de här frågorna eller inte? Nej, det är snarare så att situationen i de olika länderna avgör hur man driver frågor om mänskliga rättigheter. I vissa länder, till exempel Afghanistan, finns det inga organisationer över huvud taget som öppet driver frågan om hbtq-personers rättigheter. Det är inte möjligt att göra det nationellt i Afghanistan.

Man kan säga att Sverige är det land som historiskt sett har gjort mest nytta av alla när det gäller att unga flickor ska få gå i skolan. Vi har en mycket omfattande verksamhet när det gäller utbildning och skolor, och den finansieras delvis med svenska biståndspengar. Jag tycker att det vore väldigt olyckligt om det skulle dras tillbaka på grund av att det är en mycket ålderdomlig karaktär på kulturen och en orimlig attityd gentemot minoriteter i övrigt i det landet.

Afghanistan är exempel på ett land som är oerhört problematiskt. Det har nu varit mer eller mindre i konflikt i decennier, och vi vet inte hur länge det ska fortsätta. Men än så länge har Sverige valt att arbeta aktivt för att få en positiv utveckling. Vi får se när vi gör nästa strategiförändring och hur vi tar beslut i den frågan framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.