Interpellationssvar - 2019-04-09

Herr ålderspresident! Larry Söder har frågat mig om jag avser att lägga fram förslag till riksdagen som innebär ett genomförande av en bosparreform. Larry Söder har också frågat mig om jag avser att lägga fram förslag till riksdagen som innebär ett genomförande av startlån för ungdomar så att de har möjlighet att köpa sitt första ägda boende.

I Sverige har vi en generell bostadsmarknad för alla. Samtidigt finns många hushåll som har svårt att efterfråga en bostad på marknadens villkor. På många håll i landet är trycket högt på hyresmarknaden, och unga vuxna har inte alltid tillräcklig kötid för att kunna hyra en bostad. Som finansmarknads- och bostadsminister ser jag givetvis frågor som rör ungas inträde på bostadsmarknaden som centrala. Unga vuxna ska kunna flytta hemifrån när de vill påbörja sitt vuxenliv.

Svar på interpellationer

Larry Söder lyfter frågan om ungas möjlighet att köpa ett första ägt boende. Att börja spara till ett boende tidigt kan innebära en ökad ekonomisk trygghet för den enskilde. De makrotillsynsåtgärder som har införts syftar till att minska de risker som är förknippade med hushållens höga och stigande skuldsättning. Generellt finns det anledning att vara försiktig med åtgärder som innebär att ekonomiskt svaga grupper skuldsätter sig i för hög utsträckning.

Januariavtalet har ett tydligt fokus på bostadsfrågorna, och jag vill i detta sammanhang särskilt lyfta fram den skattereform som ska genomföras. Reformen ska bland annat syfta till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt. En sådan översyn kan ge möjlighet att skapa långsiktighet och stabilitet på bostadsmarknaden. Det är viktigt att tillsammans med kommunerna försöka hjälpas åt att skapa en bättre bostadsförsörjning och se till att det finns bostäder med en variation av upplåtelseformer som passar för alla. Fler bostäder behövs i hela Sverige, inte minst för att underlätta för unga vuxna att få sin första bostad.

Det investeringsstöd för hyreslägenheter som infördes under förra mandatperioden och som har beviljats för drygt 20 000 lägenheter är ett viktigt verktyg för att skapa förutsättningar för byggande av lägenheter med begränsade hyror och rimliga krav på hyresgästernas betalningsförmåga. I enlighet med januariavtalet avser regeringen att återkomma med förslag på hur investeringsstödet kan utformas fortsättningsvis. En god tillgång på hyreslägenheter till rimliga hyror skapar förutsättningar för fler hushåll att finna en lämplig bostad på marknaden.

Herr ålderspresident! År 2017 bodde ca 260 000 eller 24 procent av Sveriges ungdomar i åldrarna 20-27 år fortfarande hemma. Nästan 82 procent av dem gjorde det mot sin egen vilja. Enligt Hyresgästföreningen 2017 var detta den högsta andelen ungdomar som bor hemma hos sina föräldrar sedan de började mäta 1997. Detta är en signal som visar att vi har ett stort problem på bostadsmarknaden, ett problem som i och för sig inte bara drabbar ungdomar utan alla som vill byta till en bostad som är mer lämpad utifrån deras situation.

I landets 20 största kommuner kan en kvinna i 40-45-årsåldern med en medianinkomst inte köpa en trea till sig och sina barn i någon av kommunerna. I dessa kommuner är det även långa köer till hyresrätter. I många fall är man fast i den bostad man har, oavsett situation.

Denna kris slår direkt mot de kapitalsvaga, till exempel ungdomar som har avslutat studier och ska flytta för att ta ett jobb. De har inga möjligheter att köpa en bostad eller att hyra en.

Bakgrunden till min fråga till ministern är att vi i dag har en bostadsmarknad som inte fungerar. Det är alltför många som står utan bostad eller som inte kan flytta hemifrån eller till det boende som de faktiskt har behov av.

Vi är nog överens om att det byggs för lite i Sverige. Prognosen är att vi bygger ungefär 40 000 lägenheter när vi skulle behöva bygga 70 000 lägenheter. Bostadsbristen leder till stigande fastighetspriser, vilket ökar de risker som är förknippade med hög skuldsättning hos hushållen. Den svenska bostadsmarknaden står fortsatt inför mycket stora utmaningar. För att motverka bostadsbristen är det därför nödvändigt att ge förutsättningar för en nyproduktion av bostäder som motsvarar den efterfrågan som finns.

Kristdemokraterna vill att det ska vara möjligt att ta steget till den ägda bostadsmarknaden. Med inspiration från egnahemsbostäderna vill vi att folk med vanliga inkomster ska kunna bygga egna hem. Vi tror att det ägda boendet ökar stabiliteten i samhället, både ur ett familjeperspektiv och ur ett samhällsperspektiv. Med rätt mix av egna ägda boenden och hyresrätter blir det socialt blandade områden och därmed ett lugnare klimat med mer närvaro av allt som kan behövas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Studier visar även att de som äger sin bostad bor kvar längre och självklart även är måna om sin egen bostad, som är en investering för framtiden. För att möjliggöra det bör regeringen finna former för att stötta kommunerna att planlägga för fler villor. Fler villaområden blandade med bostadsrätter och hyresrätter borde, med allt vi vet om det egna ägandet av bostäder, vara den självklara mixen av bostadsbyggande.

Nya bostäder kan tillkomma genom att regeringen ger länsstyrelserna i uppdrag att peka ut nya områden, där helt nya stadsdelar kan byggas. Dessa områden kan sedan bebyggas med främst bostäder som de boende själva äger, i form av småhus eller radhus.

Vidare bör presumtiva husbyggare och husköpare ges en möjlighet att få ett statligt finansierat startlån motsvarande deras topplån. Detta skulle faktiskt innebära att familjer som inte har en möjlighet att spara ihop till en egen insats kan ta det första steget till eget boende.

Nya bostäder kan tillkomma genom att kommunerna gör fler tomträtter och ett nytt system där man har kortare kontrakt och en möjlighet till hyrköp av marken över tid.

Min fråga är om ministern är villig att titta på olika former av hyrköp för att underlätta för människor att äga sitt boende och att titta på bosparande för ungdomar, vilket skulle underlätta för ungdomar att köpa sin första bostad. Det är hela min poäng. Jag tror att det är bra för samhället att man äger sin egen bostad.

Herr ålderspresident! Jag tackar min alliansvän för en mycket bra interpellation.

Nyligen medverkade bostadsministern i Agenda, tror jag att det var. Då kom det klassiska uttalandet. Det kommer säkert att bli lika klassiskt som Tage Erlanders svar i slutet av 60-talet på frågan hur ett ungt par skulle få sin första bostad: Ställ er i kö. I denna debatt i tv för någon vecka sedan talade bostadsministern om att han inte hade några trollspön.

Jag tror att det är få som anser att bostadsministern ska vara Harry Potter. Jag tror att det är betydligt fler som anser att regeringen och bostadsministern ska föra en politik så att fler får bostäder.

Herr ålderspresident! Vi moderater värnar alla boendeformer. Vi tycker liksom Kristdemokraterna att det är viktigt att man äger sin bostad om man vill. Men det som är mer relevant än vad Moderaterna eller Kristdemokraterna tycker är naturligtvis vad de unga själva tycker.

Enligt Ungdomsbarometern vill fyra av tio unga bo i villa. På frågan om var de skulle vilja bo är det alltså 40 procent som säger att de skulle vilja bo i villa - friliggande hus. Det är 31 procent som säger att de vill bo i ägd bostadsrätt. Det är 17 procent som vill bo i hyresrätt. Varför vill de bo i villa? Det är också intressant. Det finns öppna svar i denna undersökning om varför unga vill bo i villa.

En tjej på 18 år säger: När jag bestämmer mig för att bilda familj vill jag ha en stadig inkomst och flytta till villa. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett vackert och säkert område. Sedan vill jag även inreda en villa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En kille på 18 år säger: Man kommer undan alla grannars liv på det sättet att ljud inte stör som det kan göra i lägenhet eller radhus.

En kille på 24 år säger: Bra investering, frihetskänsla och möjlighet att grilla hamburgare.

Det kan han kanske göra på den bygglovsfria altanen; vad vet jag.

Herr ålderspresident! Därför blir jag bekymrad när Larry Söder frågar efter åtgärder för att fler ska kunna äga sitt boende. Det är alltså en relevant fråga. Det är vad Sveriges unga vill. Majoriteten av svenska folket vill äga sitt boende, och man vill bo i villa.

Jag noterar att det i statsrådets svar talas om investeringsstöd för hyreslägenheter. Det var alltså inte det som min kollega frågade om. Frågan var alltså vilken politik regeringen för för att fler ska få äga sin bostad.

Herr ålderspresident! När hela civilutskottet besökte Skanska förra veckan använde vice vd:n för denna koncern mycket drastiska ord i fråga om konsekvenserna av den politik som förs. I det område som vi besökte i Nacka där det har byggts bostadsrätter var mindre än hälften sålda. Normalt sett brukar alla bostadsrätter vara sålda. Man talade om tvärstopp i försäljningen på grund av regeringens politik. Man talade om att de med normala inkomster - även de med ganska höga normala inkomster - inte kunde få lån på banken.

Jag förstår då naturligtvis bättre det svar som bostadsministern har lämnat, nämligen att man möjligtvis har fokus på hyreslägenheter. Men detta är bekymmersamt när majoriteten av svenska folket vill äga sin bostad. Det byggs bostadsrätter som folk skulle vilja köpa. Men på grund av regeringens politik är det uppenbarligen inte möjligt.

Herr ålderspresident! Jag tackar Larry Söder för en viktig interpellation, och jag hoppas att vi kan ha en konstruktiv debatt om dessa frågor.

Jag märker att vi delar visionen och målet, det vill säga att människor själva ska kunna bestämma hur och helst var de vill bo. Det är såklart denna vision som också regeringen arbetar för.

Däremot har vi en gemensam utmaning om vi har ett gemensamt mål. Det är att det har skett underinvesteringar i bostadssektorn under många år, för att inte säga årtionden. Det har skapat den situation som vi har. Där kan vi vara överens om att marknaden är bristfällig. Men jag tror också att vi kan vara överens om att det är svårt att säga att man kommer att lösa detta i en handvändning. Även om man när man sitter i opposition ofta har en lättare resa än när man är i regeringsställning tror jag kanske inte att man ska komma med överord om att man kan lösa bostadsproblemen på en kafferast eller ens på en säsong. Detta är ett problem som har byggts upp under lång tid. Tyvärr kommer det också att ta tid att hitta lösningarna på det.

Då är det också glädjande att byggandet ligger på rekordnivåer och att det nu tillkommer 50 000 nybyggda bostäder, vilket är mer än på ganska många år och till och med årtionden. Däremot gör inte detta att jag är nöjd. Jag vill se fortsatt aktivitet. Vi behöver göra mer både på bostadsmarknaden och i bostadspolitiken.

Vi har nu en överenskommelse - januariavtalet - där det finns konkreta steg framåt på bostadsmarknaden. Det handlar både om att förnya hyressystemet, så att förhoppningsvis fler hyreslägenheter kan byggas, och att fler ska kunna få tillgång till detta boende. Precis som vi har hört är det inte någonting som alla efterfrågar, men det är ändå en bostadsnisch som många tycker är attraktiv. Om man till exempel kommer och ska studera under en viss period, eller om man kommer som utländsk arbetare och ska arbeta under en period i ett företag, kan det vara en typ av bostad som är perfekt för denna situation. Då måste vi skapa en större flexibilitet även på denna marknad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men vi har också skrivningar om att vi ska göra konkreta förändringar i regelverken för att underlätta för bostadsbyggande och kunna kapa både byggtider och byggkostnader.

Det finns även andra punkter som handlar om att underlätta för bostadsmarknaden. Inte minst vill jag poängtera den stora skatteöversyn som de fyra partier som står bakom januariavtalet har kommit överens om att göra, där just bostadsmarknadens funktionssätt är i fokus och kommer att vara vägledande när vi utformar de nya skatteförslagen.

Larry Söder kommer också med en del förslag, till exempel att vi ska stötta kommunerna och bygga nya stadsområden. Regeringen är redan på den bollen och har satt igång det arbetet, så jag tror att vi kan enas om att det är vägen framåt. Vi har ju en samordningsperson som nu inventerar statlig mark för att se var man kan bygga nya bostadsområden och använda den statliga marken för det.

Jag tycker också att det är bra att vi lyfter fram olika förslag på hur vi kan underlätta för människors inträde på bostadsmarknaden. Det är ju en utmaning för många unga att ta steget in på bostadsmarknaden, och jag är ödmjuk inför att det är en svår situation. Jag är beredd att titta brett på den frågan för att hitta vägar framåt. I Miljöpartiet, som jag företräder, har vi lyft fram möjligheten att ha ett subventionerat bosparande för att just låta unga bygga upp en kapitalinsats som de sedan kan använda för att gå in på bostadsmarknaden. Det kan vara ett förslag att diskutera i samband med att vi gör en större skatteöversyn.

Jag tror alltså att detta är en tid då vi inte ska låsa dörrar och sätta stopp för olika förslag utan tvärtom vara öppna och konstruktiva och försöka titta på detta gemensamt. Jag skulle också helst se att vi hade förmågan att komma fram till en bredare bostadsöverenskommelse, och jag hoppas på att det även från oppositionens sida finns intresse av att föra samtal om hur vi kan göra bostadsmarknaden mer funktionell. Det handlar om att se till att olika grupper får en möjlighet att få just det boende de drömmer om. Det är den vision regeringen arbetar efter.

Herr ålderspresident! Jag håller med ministern om att de som bor i bostäder själva ska få bestämma hur de ska bo. Det måste ju vara grundförutsättningen och det mål vi har, på något sätt, och det är väl därför jag försöker lyfta fram att det är många som vill äga sin bostad. Det är många som har det som mål, och därför kan vi inte inrikta politiken bara på hyresrätter. I stället borde det vara brett över spektrumet - att vi faktiskt vill ha olika typer av boendeformer.

Bostadsministern säger att bostadsbyggandet är på rekordnivåer. Jag vet inte riktigt om jag håller med om det, för det är tyvärr en nedåtgående trend. Det behövs saker som gör att vi vänder den trenden en gång till. Jag håller med om att vi inte kan göra detta i en handvändning utan måste göra det gemensamt. Det håller jag fullständigt med om, men jag tror att man måste göra lite mer än bara stirra sig blind på att vi har investeringsstödet och att det ska lösa detta. Vi måste ha ett bredare perspektiv och måla med bredare penseldrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det sedan gäller att det inte finns hyreslägenheter i de större orterna - och att människor i vissa fall givetvis kan tänka sig att ha en hyreslägenhet - är jag nog av uppfattningen att anledningen till att det inte finns lediga hyreslägenheter faktiskt kan vara att de som vill bo i en annan form av bostäder inte kommer till. De som vill bo i en bostadsrätt eller en villa kommer inte dit, utan de är fast i de hyreslägenheter som någon annan faktiskt vill bo i. Lösningen är alltså inte att vi bara bygger fler hyresrätter, utan vi måste bygga olika boendeformer för att kunna lösa pusslet. Människor ska bo i rätt bostad med rätt kvadratmeteryta. Vi kommer aldrig att kunna bygga oss ifrån detta, utan det handlar om att ge människor incitament så att de kan äga sin egen bostad.

Ministern säger i sitt svar att vi i Sverige har en generell bostadsmarknad för alla. Det är ju sant på ett sätt, men frågan är ju om de som står utanför bostadsmarknaden - det vill säga de som faktiskt inte har en bostad - håller med om det. Frågan är om de 260 000 människor mellan 20 och 27 år som inte har en egen bostad utan faktiskt tvingas bo kvar hemma tycker att vi har en generell bostadsmarknad. Jag tror inte att de tycker det, och det är så att säga det som är mitt problem. Jag tycker att vi borde se problemet lite större än så.

Ministern säger också i sitt svar att det kan innebära en ökad ekonomisk trygghet för den enskilde att börja spara till ett boende tidigt. Ja, jag har ingen annan uppfattning. Det är därför vi driver det här med bospar; vi tycker att det är en bra form. Det innebär att den unge kan börja spara till sitt eget boende och slippa topplånet - blankolånet - som faktiskt är det dyraste lånet. Om ministern nu menar allvar med att Miljöpartiet faktiskt har samma uppfattning kanske vi kan hjälpas åt att driva Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna framför oss så att vi kan få igenom detta på ett eller annat sätt.

Sedan tror jag också att ungdomar kanske inte alltid ska stå för hela risken själv när det gäller blankolån. Staten kanske ska ta en liten risk. Vi skulle kunna ha ett statligt lån för ungdomar så att de kan komma in på bostadsmarknaden och slipper ta blankolån. Staten skulle då ta risken, och jag tror inte att den risken är speciellt stor eftersom amorteringen av lånen i dag är så pass effektiv och bostadsbristen har ökat så pass mycket. Jag vill därför påstå att risken för staten inte skulle direkt vara stor. Jag tror att vi skulle kunna komma överens om ett statligt lån.

Vi kan alltid komma tillbaka till om investeringsstödet till hyreslägenheter är rätt eller fel, men jag tror att man måste se att bostadsmarknaden är mer än just hyresrätter. Kan vi göra det tror jag att det vore väldigt bra.

Ministern kommer hela tiden tillbaka till januariavtalet. Tyvärr är vi fler partier i riksdagen än bara de som ingått januariavtalet. Jag vill ändå fråga ministern en gång till: Tänker ministern sig att man ska sluta en bred bostadsöverenskommelse, med alla partier? Vi i Kristdemokraterna har sagt att vi är med på det, men jag har inte hört att ministern har den uppfattningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Det är alltså ingen som begär att bostadsministern ska vara Harry Potter med en trollstav - men däremot att man ska föra en politik som gör att fler får en bostad.

I morgon är det en stor bostadspolitisk debatt i civilutskottet, herr ålderspresident. Det ska naturligtvis bli intressant att se bostadsministerns aktiva närvaro i debatten, där vi kan få höra om alla konkreta förslag som regeringen har i byrålådan. Det som saknas är dock perspektivet att de flesta unga vill bo i friliggande hus. De flesta unga svarar att de vill bo i bostadsrätt när man frågar dem. Vad Moderaterna eller Miljöpartiet tycker är egentligen ganska irrelevant, utan det intressanta är ju vad unga själva vill. Därför är det naturligtvis viktigt att ha en politik som möjliggör detta och att man för en aktiv politik.

Det känns som att den här regeringen prioriterar hyresrätter. Det känns som att det är där man lägger fokus. Det är klart att det också innebär politiska signaler, för det signalsystemet funkar. Tittar vi på bostadsrätter - det har trots allt byggts bostadsrätter, inte minst i storstäderna - ser vi att det har blivit tvärnit i försäljningen. Skanskas vice vd var väldigt tydlig mot hela civilutskottet när han talade klarspråk om konsekvenserna av regeringens politik. Han sa till exempel om Boverkets prognos över byggnationer: Den tror jag ingenting på, för fallet i försäljningen och i byggnationen kommer att vara mycket, mycket större än vad Boverket signalerar.

Jag hoppas att de som är på marknaden har fel - det vore ju bra - men sannolikt är det naturligtvis de som är närmast byggmarknaden som kan bedöma detta bäst. Det vore dock intressant att få höra om bostadsministern anser att det är viktigt att många har möjlighet att äga sin bostad i Sverige.

Herr ålderspresident! Jag tycker att det är viktigt att ha fokus på de stora utmaningar som vi står inför. Därför tycker jag inte heller att man ska prata ned olika boendeformer.

Jag tycker att alla boendeformer har sin roll att fylla på den svenska bostadsmarknaden, och eftersom vi som individer är olika är det viktigt att det finns olika former av boende för att vi ska kunna uppfylla våra mål och drömmar. Man behöver till exempel inte uttrycka sig som att någon är "fast" i en hyreslägenhet; det är faktiskt många som vill hyra sitt boende. De tycker att det passar deras livsförutsättningar. Många tycker till exempel att det är bekvämt att inte behöva göra underhåll och liknande själva utan i stället ha en professionell värd som kan utföra den typen av uppgifter åt dem.

Jag har dock stor respekt för att många människor också vill äga sitt boende. Jag tycker att det är utmärkt, och jag tycker att man ska ha möjlighet - i bred bemärkelse - att välja den boendeform som passar en bäst. Däremot kommer det aldrig att vara så, vare sig på bostadsmarknaden eller på arbetsmarknaden, att man bara kan peka ut och välja exakt den framtid man vill ha. Det krävs självklart en aktiv insats från den boende själv. Sedan gäller det ju för oss - och där är jag helt på samma linje som Larry Söder - att skapa förutsättningarna för en fungerande bostadsmarknad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Där tycker jag att det är välkommet att det nu kommer konkreta förslag på vad man kan göra. Den fråga jag ställer mig är varför man inte genomförde de förslagen under de åtta år då man satt i regeringsställning. Under den långa perioden fanns ju alla förutsättningar för det, och då hade Kristdemokraterna dessutom bostadsministerposten. De förslagen kom dock inte vid det tillfället. Men låt oss nu diskutera om vi kan ta fram dem under den här mandatperioden i stället. Jag hoppas att det finns en vilja att hitta vägar framåt gemensamt.

Jag tycker att det är mycket välkommet att man lyfter fram möjligheten att delta i bostadspolitiska samtal. Det är någonting som vi öppnade upp för redan under den förra mandatperioden. De fyra allianspartierna valde vid det tillfället tyvärr att lämna samtalen trots att vi, enligt min uppfattning, hade kommit ganska långt och även hade möjlighet att komma vidare i de samtalen.

Det är också viktigt att komma ihåg att hela tiden ha en balans i bostadspolitiken. Vi borde alla kunna komma ihåg vad som händer när vi inte klarar av att hålla en stabilitet i den ekonomiska politiken och i bostadspolitiken.

Jag hörde på radion - jag tror att det var i går - att antalet äldre med skulder ökar i Sverige, särskilt antalet som är över 80 år. Man pekade på att en del av dem fortfarande lever med skulder som de fick under 90talskrisen, när bostadsmarknaden inte fungerade och haveriet var väldigt allvarligt. Detta är människor som då hade skuldsatt sig väldigt högt och som sedan, när ekonomin vek och de kanske blev av med arbetet eller hamnade i en svår personlig sits, var tvungna att sälja sin bostad till underpris - mycket lägre än vad de hade köpt den för. Detta ledde till en situation där de satt kvar med skulderna men inte hade bostaden.

Det finns människor som fortfarande, snart 30 år efter detta, lever i denna situation och som fortfarande lever med dessa skulder. Vi borde kunna enas om att vi inte vill sätta någon enda människa i den situationen. Ingen ska behöva uppleva den bördan under hela sitt vuxenliv.

Då är det viktigt att se till att det finns en ekonomisk trygghet även när man gör sina bostadsköp och att man inte skuldsätter sig på en sådan nivå att man inte klarar av ekonomiska störningar och ekonomiska risker. Då hamnar vi i en situation där vi riskerar att en ny generation fastnar i skuldfällan om det blir en ekonomisk nedgång. Då riskerar vi en situation där människor inte har kontroll över sin ekonomi och i värsta fall hamnar i evighetsskuldsättning.

Det är därför vi behöver ha vissa kreditrestriktioner - vi ska kunna se till att man har möjlighet att klara av sin ekonomiska situation även när det blir svårare tider ekonomiskt. Men vi måste också se till att det finns tillgång till krediter. Det är denna balans vi hela tiden måste försöka uppnå, och det är denna balans som vi från regeringen arbetar med varje dag.

Herr ålderspresident! Vi kan argumentera om vems fel det är på olika sätt, men jag hävdar att vår bostadsminister Stefan Attefall var en bidragande orsak till den uppgång i bostadsbyggandet som skedde under den förra mandatperioden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu är det inte längre en uppgång utan en nedgång, och jag menar att vi då måste vidta andra åtgärder som gör att vi får upp bostadsbyggandet igen. Jag vill inte ta äran från Stefan Attefall, utan jag tycker att han gjorde det väldigt bra som bostadsminister. Dock måste vi vidta fler åtgärder just nu.

Vi har en debatt om kreditrestriktioner lite senare. Jag kanske inte ska gå in så långt i det, men jag ser givetvis också problematiken med att man har för stora skulder. Detta är dock inte mitt problem med kreditrestriktioner, utan mitt problem är att det blir lager på lager som gör att människor inte kan låna till sin bostad. Vi måste se att en bostad i normala fall ökar i värde, vilket gör att man faktiskt kan låna på sin bostad och inte behöver amortera så mycket som i dagsläget.

Jag vill också gå tillbaka till min och ministerns första debatt, där jag sa att ministern ville bli språkrör för Miljöpartiet och att jag var lite rädd för att han kanske var mer finansmarknadsminister än bostadsminister.

Detta är fortfarande min oro, även om jag tycker att ministern mer och mer kommer in på bostadsfrågorna och känner sig hemtam där. Just när det gäller kreditrestriktionerna känner jag att det är finansmarknadsministern som talar lite mer än bostadsministern. Jag tror att en bostadsminister skulle se mer att vi behöver fler bostäder och att staten kanske behöver ta risken mer än vad ungdomarna gör. Då borde ett statligt lån kunna vara en acceptabel del även för bostadsministern.

Herr ålderspresident! Detta är ju en regering som i brett samarbete - fyra partier tillsammans - har lämnat tydliga besked. Vi har kommit med en serie av olika åtgärder riktade mot bostadsmarknaden som vi kommer att genomföra under denna mandatperiod.

Vi kommer att reformera hyresmodellen och se till att vi har fri hyressättning på nybyggnation för att stimulera så att den delen av bostadsmarknaden kan växa.

Vi har kommit överens om att ta bort flyttskatten genom att räntebeläggningen på uppskovsbeloppet avskaffas.

Vi är överens om att vi ska genomföra omfattande regelförenklingar, och vi har en stor utredning som kommer att leverera förslag i närtid.

Vi har - även om detta gäller hyresrätten och inte bostadsrätten och ägandedelen - gjort om investeringsstöden och gett besked om att det nu kan byggas tiotusentals nya hyresrätter med rimliga hyror för dem som inte har de allra tjockaste plånböckerna.

Detta är en regering som har höga ambitioner när det gäller att få bostadsmarknaden att fungera. Vi ser att vi fortfarande ligger på historiskt höga nivåer av bostadsbyggande. Vi ser också att både antalet bygglov och antalet nybyggen har vänt uppåt igen under de senaste kvartalen. Det är alltså för tidigt att ropa att allting bara går åt fel håll eller att vi bara rör oss i en enda riktning. Jag tror att det kommer att finnas förutsättningar för att ha en balanserad utveckling av byggandet i framtiden.

Jag är, som jag har sagt i dessa replikskiften, intresserad av att föra bredare samtal, och jag hoppas att vi kan utbyta idéer och sätta oss tillsammans och försöka att hitta en gemensam väg framåt. Jag tror att det skulle vara det allra bästa för Sverige och för bostadsmarknaden - vi vet ju att om det är någonting som är kapitalintensivt och som kräver ett långsiktigt perspektiv är det byggande av nya fastigheter, oavsett om det är för hyresmarknaden eller för köpmarknaden. Jag hoppas att vi tillsammans kan försöka att bidra till att skapa så stor klarhet och långsiktighet som möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Larry Söder har frågat mig om jag anser att kreditrestriktioner tillsammans med flyttskatter har en negativ effekt på efterfrågan på bostadsmarknaden samt om jag tänker lätta på kreditrestriktionerna så att efterfrågan på bostadsmarknaden kommer att ta fart igen.

Jag vill inleda med att påminna om att hushållens skulder har stigit i förhållande till hushållens samlade inkomster under en längre period. Denna utveckling innebär inte bara risker för högt belånade hushåll utan också för ekonomin i stort och i förlängningen för bostadsmarknadens funktionssätt. Bolånetaket och amorteringskraven har till syfte att stärka hushållens motståndskraft och bidra till en sundare amorteringskultur för att därigenom minska riskerna som är förknippade med hushållens höga och stigande skuldsättning.

Det är viktigt att följa upp de makrotillsynsåtgärder som har genomförts. Regeringen har därför gett Finansinspektionen i uppdrag att utveckla och redovisa metoder för att utvärdera makrotillsynsåtgärderna. Uppdraget ska redovisas senast den 14 juni. Det kan dock redan nu konstateras att åtgärderna har bidragit till en sundare amorteringskultur, vilket bland annat framgår i Finansinspektionens rapport Den svenska bolånemarknaden (2019), som publicerades den 27 mars i år.

För att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt behövs ett helhetsgrepp och långsiktighet, vilket gör en bred politisk överenskommelse önskvärd. I januariavtalet, som slutits mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna, finns flera reformer som rör bostadsmarknaden. En sådan åtgärd är att ta bort räntebeläggning på uppskovsbeloppet. Slopandet av räntebeläggningen kan bidra till en viss ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Inom ramen för januariavtalet ska även en omfattande skattereform genomföras som bland annat syftar till att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt. I samband med detta är det naturligt att också beakta kreditmarknadens funktionssätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det investeringsstöd för hyreslägenheter som infördes under förra mandatperioden och som har beviljats för drygt 20 000 lägenheter är ett viktigt verktyg för att skapa förutsättningar för byggande av lägenheter med begränsade hyror och rimliga krav på hyresgästernas betalningsförmåga. I enlighet med januariavtalet avser regeringen att återkomma med förslag på hur investeringsstödet kan utformas fortsättningsvis. En god tillgång på hyreslägenheter till rimliga hyror skapar förutsättningar för fler hushåll att finna en lämplig bostad på marknaden.

Avslutningsvis kommer regeringen att arbeta vidare med januariavtalets ambitioner att reformera bostadsmarknaden så att fler människors behov kan mötas, reglerna förenklas och konkurrensen ökar.

Fru talman! I en kommentar från Mäklarsamfundet till rikssiffror som publicerades den 4 april säger de att rikssiffrorna visar att både villa- och bostadsrättspriserna stod stilla på tolvmånadersbasis. Marknaden är alltså fortsatt stabil. Men att det såldes 9 procent färre bostadsrätter under årets första kvartal jämfört med 2018 visar på att kreditrestriktionerna och tuffare utlåningsvillkor pressar efterfrågan och skapar inlåsningseffekter.

I januariavtalet har man kommit överens om att ta bort ränta på uppskov. Jag tror att det i grunden är en bra idé, men bara om det görs tillsammans med ett permanent borttagande av taket för uppskovsbeloppet och andra åtgärder mot kreditrestriktionerna.

I dag ska ett hushåll klara av KALP-kalkylen, vilket innebär att man ska klara att betala en ränta på 7-8 procent. Man måste också kunna amortera 1-3 procent av lånet per år och dessutom kunna lägga minst 15 procent i handpenning. För ett hushåll i Stockholm som ska köpa en lägenhet för 3 miljoner kronor innebär det att banken måste testa hushållet för en bostadsutgift på 18 500 kronor i månaden. Men den faktiska bostadsutgiften för denna familj skulle vara 8 500 kronor, det vill säga 10 000 kronor mindre. Det måste man klara av för att få låna till en lägenhet. Betänk att man utöver detta alltså måste ha ½ miljon kronor i eget kapital.

Detta har ministern och jag talat om tidigare, men jag har aldrig förstått om ministern tycker att detta är ett problem i sig eller om han tycker att det är helt korrekt och ska vara på detta sätt.

Det exempel som jag tar upp tycker jag visar på hur reglering på reglering har lagts på utan att någon hänsyn har tagits till helheten. Eftersom vi redan har ett amorteringskrav i grunden hade frågan varför det skulle förstärkas varit mer relevant än att bara besluta om ett förstärkt amorteringskrav.

I debatten målas svenska hushålls skulder ofta upp som oroväckande höga. Men vi oroar oss kanske lite i överkant, även om skuldbördan är stor. De internationella jämförelser som görs i debatten ger inte en rättvis syn på svenskarnas skulder. Hushållen är motståndskraftiga i en internationell jämförelse, och sparandet är högt. Jag menar att man även bör räkna med den värdeökning som bostäder har över tid för att se om en investering är en risk eller en riktigt bra investering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Behövs ett bolånetak om 85 procent när en ung person med dagens amorteringskrav kommer att äga mer än halva lägenheten efter bara 14 år? Jag vill fråga ministern om det faktiskt är så. Ska unga hushåll, med ofta snabbt stigande inkomster, inte kunna efterfråga ett ägt boende, då det krävs amorteringar på 3 procent av bolånet redan i början av bostadskarriären?

Kreditrestriktionerna höjer trösklarna för grupper med mindre eget kapital, bland andra unga och nyanlända, som får svårt att få ett eget boende. Det skapar sidoeffekter då hushållen försöker kringgå regleringarna. Tillväxten av konsumtionslån ökar kraftigt, vilket även Finansinspektionen redovisar. Allt detta ingick i analysen av konsekvenserna från ekonomiprofessorer, branschkunniga med flera, och nu finns tecken på att just detta sker.

Utöver detta har vi stora matchningsproblem på arbetsmarknaden. Även där stjälper funktionssättet på bostadsmarknaden förutsättningarna för många att flytta till den ort där arbetet finns.

Min fråga är: Är ministern beredd att se över kreditrestriktionerna i syfte att få in ungdomar i deras första ägda boende?

Fru talman! Det är riktigt att villa- och bostadsrättspriserna nu står ganska stilla. En liten uppgång kan noteras. Det är bedömningen från många att det också kommer att fortsätta vara en liten uppgång under de kommande åren.

Det är nu en ganska stor skillnad jämfört med hur det har varit under en ganska lång tid, särskilt i storstadsområden där ju prisstegringarna har varit mycket kraftfulla. Det har varit en dubblering bara de senaste tio åren, och om man går ännu längre tillbaka har det varit en mångdubbling av priserna.

Om man nu bekymrar sig över inträdet på bostadsmarknaden och att det är svårt för unga att komma in på bostadsmarknaden borde man i någon mån också vara bekymrad över den prisstegring som har varit. Det är ju den som har gjort att det blivit mer och mer omöjligt för en ung person att ta sig in på bostadsmarknaden. Priserna har ju stigit väldigt mycket snabbare än vad till exempel lönerna har gjort. Det gör att man, om man inte har kapital från början, kommer allt längre ifrån möjligheten att köpa en bostad.

Det är ändå, tycker jag, en positiv utveckling att vi nu har en mer stabil prisutveckling, det vill säga att vi inte fortsätter att öka klyftan mellan priset och det som många har råd att betala.

Man kan konstatera att många av de åtgärder som genomfördes av den tidigare borgerliga regeringen snarare har eldat på prisutvecklingen. När vi nu debatterar de här frågorna är det värt att komma ihåg att den avskaffade fastighetsskatten enligt många bedömare och bostadsekonomer har eldat på marknaden ganska kraftigt. Man gjorde det dyrare för människor att sälja sitt hus, och man gjorde så att det fanns mer resurser, vilket ledde till skenande bostadspriser på marknaden. Det ledde också till mer inlåsningseffekter och till skuldsättningar som har ökat till riskabla nivåer. Dessutom genomförde man en reform som gjorde att det blev dyrare att bo på landsbygden. Det var alltså många problem som den reformen skapade. Det är viktigt att ha det i minnet när vi nu debatterar det här några år efteråt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt att påminna om att våra ledande myndigheter, som är satta av oss att just bedöma risker i svensk ekonomi, faktiskt kontinuerligt pekar på att hushållens skuldsättning är den största riskfaktorn i svensk ekonomi. Det handlar om Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret, som nu har vår ledande expertis. Men det är inte bara de utan även internationella bedömare som EU-kommissionen, Världsbanken och Internationella valutafonden.

När de tittar på svensk ekonomi och bedömer riskerna är det just hushållens skuldsättning som de lyfter upp som en stor risk. Jag tycker att det är lite farligt att hela tiden försöka tona ned de riskerna och säga att de inte är så allvarliga. Då talar man emot den ledande expertisen på området både i Sverige och internationellt.

Det är värt att påminna om att de kvar-att-leva-på-kalkyler som bankerna använder är bankernas egna modeller. Det är bankerna som räknar ut vilken ränta de tycker att man ska kunna betala som hushåll. Det är inget krav som staten ställer. Bankerna har också - det kan man se - olika räntenivåer som de utgår från i sina kvar-att-leva-på-kalkyler. Om Larry Söder vill ha en förändring där föreslår jag att han vänder sig till bankerna och frågar dem varför de inte har andra villkor.

I det sammanhanget är det också värt att påpeka att vi har haft en bred överenskommelse om det första amorteringskravet. Det var faktiskt något som samlade i princip hela det politiska spektrumet. Vi gjorde också en överenskommelse om att det inte skulle gälla vid nybyggnation. Det är tydligt för bankerna att de kan undanta nybyggnation och inte ställa ett amorteringskrav där. Det gäller i lika hög grad det förstärkta amorteringskravet, det vill säga samma undantag finns även där.

Också i detta fall föreslår jag att Larry Söder vänder sig till de svenska bankerna och ifrågasätter varför de inte använder det undantag som vi i ganska bred politisk samsyn har erbjudit dem. Detta är inte heller någonting som regeringen kan tvinga bankerna att applicera, utan det är någonting som de väljer själva som marknadsaktörer.

Det är lite förenklat att bara peka på regeringen. Även marknaden har ett ansvar.

Fru talman! Det är riktigt som ministern säger: att priserna står stilla. Men jag vill nog påstå att priserna står stilla för att det inte är någon som kan efterfråga de bostäder som man vill bygga. Det är ett av problemen.

Ministern och jag hade i en tidigare interpellationsdebatt en diskussion om ungdomar som fortfarande bor hemma. 260 000 ungdomar i åldern 20-27 år bor fortfarande hemma. 82 procent av dem vill faktiskt ha ett eget boende. Det är den problematiken vi har. Det är ur deras perspektiv vi ska ta den här debatten. Vad är vårt svar till de ungdomar som fortfarande bor hemma? Är svaret att vi tycker att kreditrestriktionerna är jättebra och att de fortfarande får bo hemma? Jag tycker tvärtom. Jag tycker att vi ska försöka se över kreditrestriktionerna för att se till att marknaden blir normal igen, det vill säga att bostadsbyggandet ökar igen, och att dessa ungdomar kan få en egen bostad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern och jag har pratat förut om någon typ av statligt lån för att få bort blankolånen, som gör att man minskar riskerna.

Ministern pratar mycket om makrotillsynsåtgärder och om att man hela tiden ska titta på makroperspektivet. Jag menar att man i stället ska ha en helhetssyn på bostadsmarknaden. Vad är det för åtgärder som gör att den stora massan kan efterfråga en bostad och att man kan få den bostad som man tycker är bäst för den egna situationen? Jag tycker inte att ministern tar in den delen över huvud taget.

Man kan alltid som regering säga att det är andra som fattar beslut och att bankerna ställer krav på 7-8 procent. Det är faktiskt Finansinspektionen som i dialog med bankerna säger att det ska vara den kontrollen och att man ska lägga det på 7-8 procent. Jag tror inte att Finansinspektionen skulle ha något emot att på ett eller annat sätt diskutera detta med regeringen, även om Finansinspektionen själv beslutar om vad de har för syn på detta.

Jag tycker att ministern lite grann försöker redovisa att regeringen är handlingsförlamad i dessa diskussioner. Jag tycker inte att ni är det. Jag tycker att ni borde kunna ta en större diskussion kring kreditrestriktionerna som gör att vi kan få igång bostadsbyggandet igen.

Fastighetsskatten togs bort. Jag är fullständigt övertygad om att den ska vara borta. Den drev människor som bodde på fel ställe från hus och hem. Det kunde vara så att grannen hade sålt sin fastighet till ett högre pris, vilket gjorde att min fastighetsskatt ökade och att jag var tvungen att flytta därifrån. Fastighetsavgiften, som finns i dag, ger faktiskt mer inkomster till staten än vad fastighetsskatten gjorde. Vill ni gå tillbaka till fastighetsskatten får ni fundera på hur ni ska finansiera det, om ni vill spara er igenom det eller om fastighetsskatten ska bli ännu mer orättvis än vad den var tidigare.

Jag tycker att fastighetsskatten ska försvinna från debatten, och jag önskar att ministern också tycker det. Men vi kan alltid diskutera hur fastighetsavgiften ska se ut. Den kan vara på ett sätt som gör att vi kan se till att människor kan efterfråga den bostad de behöver.

Sedan tror jag att vi i bostadsdebatten måste se på hur människor kan få en bostad. Det är ganska många typer av boenden som inte finns i dag. Vi har problem med äldreboenden. Vi har problem med studentbostäder. Vi har problem med att ungdomar inte får en bostad. Jag tror att vi måste se helheten.

Kreditrestriktionerna är en del av detta, men lösningen är inte alltid investeringsstöd för hyresrätter. Man måste kanske också se hur människor kan efterfråga en bostad att äga?

Fru talman! Jag ifrågasätter inte de reformer som har genomförts, utan snarare sättet man genomförde dem på. När man tog bort fastighetsskatten och finansierade det genom att höja reavinstskatten och göra det dyrare för dem som ville flytta orsakade man två olika problem. Man eldade på bostadspriserna kraftigt. Det visade sig att det ledde till kraftigt höjda priser, vilket såklart gör det svårare för inte minst unga att komma in på bostadsmarknaden. Man har också försvårat för till exempel äldre som behöver flytta till ett boende som är mer lämpat för deras livssituation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men jag håller med Larry Söder om att vi inte ska ha en debatt om fastighetsskatten här. Vi har inga förslag på att återinföra den, så det är inte en fråga som vi behöver ägna tid åt. Däremot tycker jag att det är intressant att Larry Söder säger att ingen kan efterfråga bostäder. Den typen av överdramatiseringar tycker jag kanske att man ska hålla sig borta från.

Vi kan titta på siffrorna i bolåneundersökningen, som kom så sent som för någon vecka sedan. Det visar sig att vi har en väl fungerande kreditmarknad och att det är många som fortfarande lånar och köper bostäder. De prognoser som regeringen baserade beslutet på visar sig hålla ganska väl. Det är ungefär 15 procent av de nya bolåntagarna som påverkas av det förstärkta amorteringskravet. Av dem väljer ungefär hälften att ändå låna så mycket som de hade tänkt göra. Men de amorterar mer än vad de annars skulle ha gjort, vilket innebär att de snabbare kommer ned i en lånegrad som de klarar av även i svårare tider. Den andra halvan väljer att köpa något mindre eller något i ett annat läge som gör att de får lite lägre kostnader.

Detta är inte bara en makrotillsynsåtgärd eller ett makroperspektiv. Det handlar också om människors privatekonomi. Det handlar lika mycket om mikroperspektivet.

Som jag påminde Larry Söder om i en debatt före avbrottet har vi fortfarande i dag pensionärer, till exempel, som lever med de skulder de drog på sig under 90-talskrisen, just för att vi då inte hade koll på de risker som byggdes upp. Människor tog lån för att de, precis som Larry Söder, tänkte att värdestegringen var automatisk och att den självklart skulle komma. Det visade sig att den kalkylen var fel. Värdestegringen kom inte. Det blev snarare ett väldigt snabbt ras på bostadsmarknaden, vilket gjorde att människor var tvungna att sälja till underpris. Man satt kvar med lånen. Man hade kvar skulderna men inte fastigheten. Många lever med den skulden än i dag, årtionden efteråt.

Låt oss inte göra om det misstaget, Larry Söder! Låt oss inte blunda för de risker som finns med en oförsiktig kreditgivning! Det är värt att komma ihåg att den sista finanskrisen också hade sin grund i en oförsiktig kreditgivning på den amerikanska bostadsmarknaden. Verkligheten kom till slut i kapp, och världsekonomin, lika mycket som enskilda låntagare, hamnade i väldigt stora svårigheter.

Jag tycker att det är viktigt att vi har en balans. Vi måste se till att det finns en möjlighet att bygga, och vi har i dag ett byggande som ligger på högre nivåer än vi har sett på mycket lång tid. Men vi måste också minnas att det finns risker med att ha en kreditgivning där man inte använder en försiktighetsprincip och där man inte rustar för sämre tider.

Jag tycker att vi behöver fundera över sätt att sänka trösklarna in på bostadsmarknaden, oavsett om det gäller en hyreslägenhet - investeringsstödet leder nu till att det kommer tiotusentals bostäder med lägre hyresnivåer - eller om det gäller köpemarknaden.

Där har vi en diskussion att föra inom ramen för den skatteöversyn som vi har aviserat i januariavtalet, där vi särskilt kommer att ha fokus på att få bostadsmarknaden att fungera bättre. Där kommer vi även att ha möjligheter att lyfta upp grupper som i dag har det svårt på bostadsmarknaden. Jag håller med Larry Söder om att det finns stora svårigheter för unga att köpa sin första bostad. Men jag tror att det är farligt om man tror att hela lösningen är att montera ned de mekanismer som vi har använt för att skapa en sund amorteringskultur där det är självklart att inte bara ta lån utan också att faktiskt betala tillbaka på lånen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag kan hålla med om att reavinstskatten är en skatt som låser in människor. Man kanske avstår från att sälja en bostad som man egentligen inte har behov av. Man flyttar kanske inte till en vanlig hyreslägenhet i stället, eftersom det är billigare att bo kvar i den gamla bostaden än att hyra en lägenhet.

Jag ser gärna att vi för en debatt om hur vi skulle kunna lösa detta på ett annat sätt. Men jag har inte hört vad regeringen har för förslag. Om man nu har som argument att reavinstskatten är alldeles fel och alldeles för dyr och att vi måste göra om den på något sätt förutsätter jag att regeringen har funderat på hur man kan göra om den så att den blir bättre och skapar den rörlighet på bostadsmarknaden som behövs. Det skulle vara intressant om ministern kunde ge något exempel på hur man skulle kunna lösa detta när det gäller reavinstskatten.

När det gäller kreditrestriktionerna vill jag inte att vi ska prata förbi varandra, ministern och jag. Det är inte så att jag förespråkar att man ska ta bort kreditrestriktionerna helt och hållet. Det är inte det jag säger, utan jag tycker att helheten blir för stor. Jag tror att bördan är alldeles för stor för många, och det gör att de faktiskt inte kan ta ett lån.

Jag tycker alltså att man ska se över helheten och kanske ta bort några delar för att göra det lite enklare att låna. Jag tycker inte att det är rimligt att man behöver kontrolleras mot en bostadsutgift på 18 500 i månaden när den faktiska utgiften är 8 500 kronor. Det är alldeles för stor skillnad mellan vad man har i kostnad och vad man prövas emot.

Det förstärkta amorteringskravet var också kritiserat redan från början, och nu ser vi att det som sas då har besannats.

Fru talman! Tack, Larry Söder, för en viktig debatt! När det gäller reavinstskatten tycker jag väl att det är värt att minnas vår historia också. Den höjdes kraftigt under alliansregeringens tid för att finansiera en sänkt fastighetsskatt. Det är klart att det också har bidragit till de problem som Larry Söder nu pekar på.

Nu ska vi fyra partier som står bakom januariavtalet gemensamt göra en skatteöversyn. Där ser jag fram emot att kunna lyfta in ett bostadsfokus och se till att bostadsmarknaden kan fungera bättre. Det jag tycker är viktigt att fokusera på är just hur vi kan skapa bättre möjligheter för den som är ung eller hamnar i en svår situation i livet att kunna skaffa sig en bostad och komma in på bostadsmarknaden.

Här har inte minst de kraftigt stigande priserna, något som har skett delvis på grund av politiska beslut, försvårat för många unga att komma in på bostadsmarknaden, och det är någonting som vi måste ta hänsyn till.

Jag delar inte Larry Söders analys att de farhågor som man ställde upp när det förstärkta amorteringskravet debatterades har besannats. Vi ser tvärtom att de prognoser som vi arbetade efter stämde, det vill säga att det är en liten del av de nya bolånetagarna som berörs över huvud taget och att vi också har minskat riskerna i svensk ekonomi och för de enskilda hushållen. De som lånar över 450 procent av sin bruttoinkomst har minskat från tidigare 13,5 procent till 5,7 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är ett sätt att just säkerställa stabiliteten i vår ekonomi och också, Larry Söder, tar hänsyn och ser till att människor också har möjlighet att klara av störningar utan att hamna i de enormt stora ekonomiska problem som tyvärr tusentals människor har tvingats leva med ända sedan 90-talskrisen.

Här tycker jag alltså att vi har ett gemensamt ansvar att inte elda på en kreditgivning som ibland har varit alldeles för oförsiktig, vilket vi kan konstatera historiskt, och vi ska ta ett ansvar långsiktigt och se till att vi har en stabilitet över tiden. Det är också det som leder till ett stabilt bostadsbyggande över tid.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Ludvig Aspling har frågat mig och regeringen om Sidas rutiner för utvärdering av samarbetsorganisationer fungerar tillfredsställande och om vi delar Ricardo Meléndez-Ortiz bedömning att 5 miljoner kronor om året i arvode är försvarbart för den här typen av organisationer. Jag väljer att besvara de båda frågorna i ett sammanhang.

Att fortsätta att bekämpa korruption är en central del i arbetet och förutsättningarna för att uppnå de globala målen för hållbar utveckling i Agenda 2030. Det är således en prioriterad fråga för regeringen.

Det är alltid oacceptabelt att pengar som ska gå till fattigdomsbekämpning används på ett felaktigt sätt. Arbetet för att stärka bekämpandet av korruption har sedan många år utgjort en del av Sidas uppdrag under såväl nuvarande som tidigare regeringar.

Sverige ställer i genomförandet av biståndet krav på god kontroll och åtgärder mot korruption i multilaterala organisationer liksom i andra typer av bistånd. Båda de frågeställningar som Ludvig Aspling tar upp har blivit aktuella i samband med fallet om oegentligheter inom organisationen International Centre for Trade and Sustainable Development.

De årliga revisionsrapporterna som genomförts vad gäller den organisationen har tagits fram av en stor, välrenommerad internationell revisionsfirma och har varit utan anmärkning. Inga väsentliga brister har lyfts till styrelsen av revisionsfirman. Vidare har organisationen inkommit med rapporter i tid och fortsatt att utföra sitt arbete.

När sedan sådana oegentligheter ändå uppdagas i biståndet kommer Sverige alltid att reagera och vidta nödvändiga åtgärder. När det gäller ICTSD har stödet följaktligen avbrutits under hösten 2018, alltså i fjol. Den 29 november stängdes verksamheten sedan ned.

Vi har också från Sveriges sida ställt krav på återbetalning av medel. Sida har vidare bedömt att den information som gavs i den brittiska biståndsmyndigheten DFID:s rapport, och som var grunden för avslöjandet, är tillräcklig för att kunna dra lärdomar av det som har hänt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När väl misstankar om att korruption har skett bekräftas, som i det här fallet, ska Sida som ansvarig myndighet agera enligt sin korruptionspolicy, i korthet: alltid förebygga, aldrig acceptera, alltid agera och alltid informera vid misstankar om korruption.

Fru talman! Den brittiska motsvarigheten till Sida publicerade förra året en rapport som i mycket skarpa ordalag kritiserar biståndsorganisationen International Centre for Trade and Sustainable Development, vilket som biståndsministern säger fick till följd att Sida avslutade samarbetet. Sedan starten har Sverige investerat ungefär 200 miljoner kronor i den här organisationen.

Enligt rapporten har den verkställande direktören i praktiken delvis hanterat organisationens medel som sina egna. Förutom lön och arvoden på runt 5 miljoner kronor om året har vd:n även tagit privata lån och använt biståndsmedel för privata utgifter, anställt nära släktingar och genomfört kostsamma resor utan visat affärssyfte. Organisationen led dessutom av bristande bokföring och generellt dålig arbetsordning och planering.

Korruption, bedrägerier och oegentligheter är tyvärr vardag inom utvecklingsbranschen, men det som sticker ut lite grann i just det här fallet är dels att ICTSD inte på något sätt försökt dölja det som i efterhand har beskrivits som oegentligheter - vilket starkt talar för att Ortiz är helt ärlig när han hävdar att det skyhöga arvodet är helt normalt inom branschen - dels att organisationen seglat igenom Sidas påstått rigorösa kontrollmekanismer helt utan anmärkning. Allt som allt har Sida nämligen lite drygt 400 sidor material om den här organisationen i sitt arkiv, som vi har begärt in och tittat lite grann på.

I Sidas senaste utvärdering från 2018 undersöks sju olika rapporter om organisationen. Dess finansiella rapportering beskrivs av Sida som "väldigt gedigen".

I en större utvärdering från 2017 bedömer Sida riskerna för otillräcklig styrning och kontroll i fråga om revisionsprocess, finansiell kontroll samt upphandling och korruption. Samtliga risker bedöms av Sida som "låga". Detta är samma områden som den brittiska rapporten kritiserade väldigt skarpt.

Sida har också tagit del av dokument som öppet beskriver hur ICTSD spenderar 1 miljon kronor per anställd i lön i snitt. Organisationen var också helt öppen med vd:ns ersättning. Det enda man behövde göra var tydligen att mejla och fråga.

Fru talman! Jag blir uppriktigt sagt lite ledsen när jag läser Peter Erikssons interpellationssvar, där statsrådet väljer att slå ifrån sig kritiken med att organisationens revisionsrapporter som han säger "har tagits fram av en stor, välrenommerad internationell revisionsfirma och har varit utan anmärkning [.] När sedan sådana oegentligheter uppdagas i biståndet kommer Sverige alltid att reagera."

Fru talman! För det första vill jag understryka att frågan här inte är huruvida Sverige ska agera eller inte när oegentligheter upptäcks. Frågan är huruvida Sida har gjort tillräckligt för att faktiskt uppdaga oegentligheterna från början.

För det andra är det inte sant att organisationen inte har fått kritik i sina revisionsrapporter. På s. 68 i rapporten Strategic Review of the International Centre for Trade and Sustainable Development (ICTSD) 2017 under rubriken "A crisis situation" beskrivs hur organisationen hamnat i ekonomiskt trångmål på grund av väldigt höga lönekostnader och dålig finansiell planering. Organisationen bad dessutom det året sina givare om nödbidrag på grund av just den situationen, vilket ingen på Sida verkar ha reflekterat närmare över.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För det tredje undrar jag vad Sidas egen utvärderingsprocess egentligen syftar till, om det är så att myndigheten bara nöjer sig med att titta på de här revisionsrapporterna. Revisionsrapporterna tar till exempel inte upp vd:ns lön, antagligen eftersom 5 miljoner kronor om året verkar helt normalt i den här branschen, som vi konstaterat.

Fru talman! Statsrådet väljer att ducka för frågorna jag ställer i interpellationen, så jag får försöka ställa dem igen. Anser statsrådet att Sidas granskning av ICTSD hållit tillräckligt hög kvalitet? Anser statsrådet att det är lämpligt att över huvud taget betala ut skattepengar till en biståndsorganisation vars vd tar ut 5 miljoner kronor om året i lön?

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att Ludvig Aspling tar upp de här frågorna. Jag tycker själv att korruptionsfrågorna är ett område som under lång tid varit underdebatterat i Sverige, trots att vi vet att korruptionen är ett gift i samhället och underminerar väldigt mycket av det övriga arbete som vi försöker göra genom till exempel biståndet och Sidas arbete.

Faktum är att Sida har ett ganska omfattande arbete för att förhindra fortsatt korruption och för att hitta systematisk korruption i de system man befinner sig i och de länder man befinner sig i. Men det är alldeles uppenbart att det går att bli ännu bättre på det området. Den brittiska biståndsmyndigheten har visat att det gick att se det här. Det är inte så väldigt svårt.

Sida gjorde en koll av lönen tidigare, men det var det sammanlagda, arvodet plus andra ersättningar, som visade sig vara alldeles för högt. Enbart lönen var inte alls anmärkningsvärt hög jämfört med andra myndighetschefer när Sida gjorde sin koll några år tidigare. Men totalt sett blev det så. Det fanns dessutom en rad andra oegentligheter och problem som uppdagades via den brittiska myndigheten.

Sedan ska man också komma ihåg att det här är ett bra exempel i den meningen att biståndsorganisationer, inte minst den svenska, den brittiska, den danska och en rad andra, även jobbar tillsammans. Man gör inte samma jobb hela tiden från alla länder, utan man delar upp arbetet. I det här läget var det den brittiska myndigheten som gjorde ett mer noggrant och detaljerat undersökningsarbete med anledning av just det som Ludvig Aspling pratar om. Här fanns återkommande ett underskott och brist på pengar i organisationen, och det fanns anledning att undersöka vad det egentligen berodde på. En av orsakerna var att man hade använt pengar på ett orimligt sätt. Bland annat var arvodena till chefen helt orimligt höga.

Jag kan absolut ge Ludvig Aspling rätt i att det här är en fråga värd att diskutera och att det finns betydligt mer att göra. Jag kommer under min tid som biståndsminister, eller minister för internationellt utvecklingssamarbete, att arbeta mycket mer med den här frågan. Jag tycker att det är en central del i mitt arbete och mitt projekt för att jobba med demokratifrågor. Korruptionen underminerar nämligen allt systematiskt arbete för demokrati. Den underminerar också såväl tilliten i samhället till institutioner som möjligheten att bygga ett samhälle tillsammans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill tacka så mycket för svaret. Jag tycker att det är helt uppenbart att biståndsministern är ärlig när han säger att det här är någonting som bekymrar honom.

Jag är ändå lite fundersam. Biståndsministern säger att Sida har ett omfattande arbete med den här typen av kontroll och granskning av samarbetsorganisationer. Det stämmer. Sida jobbar mycket med det. Men frågan är hur hög kvalitet det arbetet håller. Det är ju inte första gången vi upptäcker att biståndspengar går till helt fel saker. Vi kan till exempel ta skandalerna inom den afghanska utvecklingsfonden ARTF, Världsbankens fonder i Somalia och sockerrören i Tanzania. Listan på biståndsprojekt som har misslyckats väldigt grovt och där pengar har använts på ett totalt felaktigt sätt kan göras väldigt lång. Det är inte bara den här incidenten som gör att man måste ställa dessa frågor, utan det finns ett mönster. Gång på gång upptäcker vi fall där biståndspengar hamnar fel. Det gör att man måste fundera på om Sidas arbete med detta håller tillräckligt hög kvalitet.

Det är framför allt en sak som gör mig lite misstänksam i just det här fallet. När man arbetar med bistånd i länder som exempelvis Afghanistan eller Somalia ligger det i sakens natur att det är svårt att upptäcka när saker och ting inte går rätt till. Till exempel har Somalia inget offentligt bolagsregister. Då är det väldigt svårt att hitta bedrägerier inom offentlig upphandling och så vidare. Men den här organisationen har ju jobbat i Schweiz, ett i-land av första klass som har väldigt bra kontroll på papper, pengar och så vidare. Det är väldigt märkligt att det här har kunnat pågå utan att någon har brytt sig om att ringa ett samtal eller skicka ut en enkät: "Hej! Hur mycket tjänar er vd? Vi skulle gärna vilja veta det. Vad är hans totala arvoden?" Det verkar inte riktigt vara så att någon har brytt sig om detta, och det är det som gör mig lite bekymrad.

En annan lärdom som vi drar av den här historien är att man inom den kultur som råder inom biståndsvärlden ser dess högre anställda och ledare som något slags rockstjärnor som förtjänar förmåner som vanliga offentliganställda aldrig kan drömma om. Det här är en attityd som förvärras av att Sida och andra givare har lite grann av ett ointresse för att granska och kontrollera bidragsmottagarna.

Jag fick inte svar från biståndsministern angående det som är själva kärnan i interpellationen, så jag ställer om frågan: Tycker biståndsministern verkligen att det är rimligt att betala ut biståndsmedel till organisationer vars höga företrädare tar ut till exempel 5 miljoner kronor i arvoden per år? ICTSD är ju inte den enda organisation som gör det. Enligt Openaid finns det en lång rad organisationer vars höga företrädare och vd:ar får liknande ersättningar. Det jag vill att biståndsministern svarar på är: Tycker han verkligen att det är rimligt? Det här är väldigt mycket pengar. Biståndsministern själv tjänar inte så mycket. Vi tjänar inte så mycket. Detta är väldigt mycket mer än vad en svensk verkschef eller ett svenskt departementsråd tjänar. Detta skulle jag vilja ha svar på.

Jag skulle också vilja ha svar gällande Sidas arbete med granskning och kontroll i just det här fallet. Jag hänvisade till flera dokument i mitt tidigare anförande: den stora utvärderingen från 2017, den senaste utvärderingen från 2018 och det dokument som jag har för mig var från 2016 och som var grunden till den senaste utbetalningen på 20 eller 30 miljoner eller någonting sådant - jag minns inte den exakta siffran. Tycker biståndsministern att de olika rapporterna och Sidas arbete i de här fallen har hållit tillräckligt hög kvalitet? Det skulle jag vilja veta. Det är en ja-eller-nej-fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Nu går Aspling lite långt. Jag har faktiskt svarat på precis de frågorna. Jag har sagt att jag inte tycker att det var ett rimligt arvode. Jag har sagt att det uppenbart fanns mer att göra beträffande granskningen, eftersom den brittiska biståndsmyndigheten kunde hitta de här problemen och oegentligheterna. När dessa uppdagades reagerade även Sida och en rad andra länders biståndsmyndigheter. Detta gjorde att man drog in ersättningarna och att organisationen väldigt snabbt gick i konkurs. Jag tycker att det var rimliga åtgärder.

Att jämföra löner mellan olika organisationer är däremot ganska svårt. Man ska komma ihåg att det här var en liten organisation. Det är en grund för den bedömning som jag gör när jag säger - liksom Sida när totaliteten på arvode och lön kom fram - att det var en orimlig ersättning.

En annan fråga är: Är det rimligt att så många internationella organisationer ska hålla till just i Schweiz, där kostnaderna är mycket höga? En pizza kostar flera hundra kronor i Schweiz, och en minimilön är högre än genomsnittslönen i Sverige. Det gör ju att det blir en helt annan situation och kultur kring ekonomin.

Jag tror att det vore bra om flera av dessa internationella biståndsorganisationer verkade utifrån andra kontexter än de dyraste i hela världen.

Fru talman! Jag får tacka för svaret! Nu känner jag att jag har fått ett rakt och tydligt svar. Jag tycker att det är bra att biståndsministern kan vara rak och säga att det här inte är rimligt.

Just det faktum att denna organisation har sin bas i Schweiz är också någonting som revisionsrapporterna har påpekat som problematiskt, för att ha sin bas i Schweiz kostar väldigt mycket. Men inte heller det är någonting som Sida påtalar i sin granskning av organisationen - åtminstone inte vad jag har läst. Biståndsministern får rätta mig om jag har fel. Sida funderar inte på om det är rimligt, bland annat på grund av kostnadsprofilen i Schweiz, att samarbeta med den här organisationen. Det kanske finns någon som kan göra ett lika bra jobb som har sin bas någon annanstans, vilket skulle medföra mindre kostnader. Den typen av resonemang har jag inte sett i Sidas dokument.

Svaret på den andra frågan, om Sidas utvärderingsarbete håller tillräckligt hög kvalitet, får jag väl tolka som att biståndsministern någonstans medger att här har det inte fungerat jättebra. Jag tycker att alla omständigheter talar för att det inte har funkat jättebra i detta fall, och det finns ett stort antal fall där det inte heller har funkat jättebra.

Om biståndsministern ser det som sin uppgift under de närmaste fyra åren att ta tag i detta finns det ingen som är gladare än jag. En bieffekt om biståndsministern lyckas är att han inte kommer att behöva komma hit så här sent på kvällen och svara på interpellationer. Vi kan båda göra någonting annat om detta fungerar bättre under de närmaste fyra åren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag får tacka så mycket och önska biståndsministern lycka till i detta arbete.

Fru talman! I den sista frågan är det nog tvärtom så - tyvärr, får jag väl säga - att ju bättre vi blir i korruptionsarbetet, desto fler frågor kommer vi att få att diskutera. Det uppdagas antagligen fler ärenden. Man ska inte tro att vi vare sig i Sverige eller på andra ställen är helt immuna mot eller fria från korruption. Det finns på många ställen.

De länder där korruptionen härjar och är värst är ofta länder som vi ger bistånd till eftersom det också är länder som är fattiga och misskötta, som inte har fungerande institutioner eller fungerande demokrati och som behöver både humanitär hjälp och andra saker direkt till människor för att de ska överleva dagen eller klara de kriser och konflikter som i dag över 100 miljoner människor lever i.

Det finns nog mycket att diskutera framöver, är jag rädd - inte minst om vi nu, som jag vill, satsar betydligt mer på antikorruptionsarbete och utvecklar det området som en del i vår offensiv för att stärka demokratin i världen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Elin Segerlind har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att säkerställa att djurskyddslagen efterlevs samt om jag avser att ta initiativ för att skärpa lagstiftningen så att kycklingarna i industrin skyddas från lidande och i så fall på vilket sätt.

Jag vill börja med att framhålla att det aldrig är acceptabelt att djur skadas eller orsakas onödigt lidande. Vi har ett system där officiella veterinärer på slakterierna kontrollerar djurskyddet för djur som ska slaktas. Det är av största vikt att detta fungerar så att eventuella djurskyddsproblem uppmärksammas och kan åtgärdas. Det huvudsakliga ansvaret för djurskyddet vilar dock på den som håller djuren. Det är den dagliga omsorgen om djuren och hanteringen av dem som säkerställer att djuren har det bra.

Den 1 april 2019 trädde den nya djurskyddslagen i kraft. Den nya lagen innebär en uppdatering och modernisering av den tidigare lagen, som funnits i drygt 30 år. Både den tidigare lagen och den nya lagen innehåller de mest grundläggande bestämmelserna till skydd för djuren. I det ingår att djuren ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I den inledande bestämmelsen till den nya lagen görs det tydligt att lagen syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och att främja god djurvälfärd och respekt för djuren.

Att värna djurskyddet är en prioriterad fråga för regeringen. Jag har förtroende för att den kontroll som våra kontrollmyndigheter utför fungerar så att djurskyddsproblem upptäcks. Det är bra att branschen har egna djuromsorgsprogram för att fånga upp och åtgärda brister eller problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på min fråga! Det är såklart glädjande att höra att djurskyddet är en viktig fråga för regeringen och för statsrådet. Därför kan man inte annat än undra hur det är möjligt att djurens lidande ändå får fortgå på detta vis.

Det är över ett år sedan Livsmedelsverket rapporterade att 1 800 kycklingar varje dag kom till Guldfågels slakteri på Öland med brutna vingar, vissa med så omfattande skador att benpipor hade penetrerat huden. Tanken på det får i alla fall mig att må lite illa eftersom kycklingar precis som människor har benhinnor runt alla ben som innehåller mängder av nerver, vilket utan att kräva någon större fantasi bör få oss att förstå vilken hög nivå av smärta dessa kycklingar går igenom.

Fru talman! Det är sant som statsrådet svarar att djurskyddslagen säger att djur ska skyddas från lidande. Lagen specificerar däremot inte ett särskilt antal djur som ska skonas eller en procentsats som ger godkänt om sisådär 60 procent slipper lidande i samband med slakt. I stället utgår vi, när vi skriver, från att djur ska förskonas från all smärta, plåga och lidande och att vi då talar om alla djur.

I Sverige stoltserar vi med en ambitiös djurskyddslagstiftning. Men om kontrollen av djurskyddslagstiftningen inte fungerar och efterlevnaden därmed inte kan garanteras innebär en strikt lagstiftning inte mycket för djurens faktiska välmående.

Under 2017 kom omkring 13 000 anmälningar om brister i djurhållningen in till länsstyrelserna. Av dessa kontrollerades bara 30 procent på plats av länsstyrelserna, enligt Jordbruksverket. Långt ifrån alla kontroller där brister i djurhållningen har kunnat konstateras har alltså följts upp av länsstyrelsen, som har ansvaret för brister som inte uppkommer på slakteriet. På samma gång har de nödvändiga åtgärderna uteblivit, bristerna i värsta fall inte åtgärdats och effekterna av eventuella förbättringar som gjorts inte kontrollerats.

Så är det nu i fallet på Öland, där länsstyrelsen har fått information om missförhållanden och skadade djur på slakteriet men under ett års tid inte vidtagit åtgärder.

Det är tydligt att länsstyrelserna inte mäktar med sitt kontrolluppdrag. Därmed är det inte sagt att de kontroller som görs utförs dåligt. Åtgärderna kan vara flera - antingen att ge ökade anslag till länsstyrelserna så att de klarar av att genomföra de kontroller de ska göra eller att se över om det finns andra sätt att genomföra kontrollerna på för att i stället avlasta länsstyrelserna.

Vänsterpartiet tror inte på att öka antalet självkontroller, som i dag används för att minska kontrollkostnaderna för slakterierna. Kontrollerna bör i möjligaste mån göras av oberoende part. Frågan är då vilken part som är mest lämpad för att också få ett helhetsperspektiv för Sverige.

För Vänsterpartiet är det viktigt att både de djurskyddskontroller som görs och de anmälningar som kommer in följs upp och att åtgärder vid brister i djurskyddet blir regel och inte undantag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ett stort tack till Elin Segerlind, som ställer en fråga som är väldigt angelägen!

Jag tror att vi i grunden är överens om att vi ska ha ett djurskydd som vi kan vara stolta över i Sverige. Jag menar att vi också har det - vår lagstiftning på området är en av världens mest långtgående. Det använder vi också som ett argument när vi talar om varför vi vill att man ska köpa svenskt eller varför vi vill exportera mer. Det är någonting som vi har stor anledning att slå vakt om.

Vi har en ny lag på plats från den 1 april, alltså sedan drygt en vecka. Lagen har utvecklats och moderniserats, och det är bra. Detta innebär givetvis inte att allt är frid och fröjd. Vi måste kontinuerligt jobba med att säkerställa att framför allt kontrollen fungerar; där är vi helt överens.

När det gäller det aktuella fall som det refereras till i interpellationen nämner Elin Segerlind i sitt inlägg att det är ett år sedan kontrollen gjordes och frågar varför detta fått fortgå.

Mitt svar är att det inte har fått fortgå. Man har vidtagit ett antal olika åtgärder och konstaterat att man tror att det är en rad olika saker som har samspelat så att andelen skadade vingar uppmätts till 1,8 procent.

Man har dragit igång ett projekt som syftar till att utvärdera allt från lastningsmaskiner till lastningspersonal, transportbehållare, miljö i stallarna, ljusnivå vid lastning, foderpåverkan, hälsostatus på kycklingarna, slaktvikt, rutiner i hela värdekedjan, skillnader mellan anläggningar och mellan bönder, transporter av kycklingar samt hantering och rutiner i slakterier. Det är ett ganska heltäckande arbete man har satt igång.

Uppföljningen av detta gjordes för någon månad sedan. I månadsskiftet februari/mars gjorde man en ny större kontroll som man nu håller på att sammanställa. Resultatet av den kontrollen är ännu inte känt, men min förhoppning är givetvis att den ska visa på ett betydligt bättre utfall.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det är länsstyrelsen som har sanktionsmöjligheterna i detta sammanhang. När en sanktion eller ett föreläggande har utfärdats sätts en tidsgräns, och en handlingsplan tas fram. Man levererar ett antal saker, och om man inte levererar det som sagts finns möjlighet till vidare sanktioner. Det kan handla om vite eller, i värsta fall, om att man inte får hålla djur. Det finns ett antal olika sanktioner som kan tas till.

Jag tycker dock att det i sammanhanget är viktigt att poängtera att det inte är min sak att avgöra om detta har hanterats på ett adekvat sätt eller inte. Det är ansvariga myndigheter och veterinärer som har kontrollbefogenheterna och befogenheterna att utdöma sanktioner. Vårt ansvar är att säkerställa att vi har en lagstiftning som är rimlig. Där känner jag att vi har tagit ett tydligt grepp, både med den lag som har funnits och med den lag som nu har kommit på plats.

Vi tar också ett ansvar genom att följa dessa frågor väldigt noga och ha en dialog med ansvariga kontrollmyndigheter för att säkerställa att de i sin tur har de verktyg de behöver.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, statsrådet! Jag förstår precis att, som statsrådet säger, detta enskilda fall inte är statsrådets ansvar, utan jag använder det som ett exempel på rutinerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det projekt som satts igång, som statsrådet talar om, gällande hanteringen av rutinerna är jätteviktigt, samtidigt som jag ändå tänker att det brister någonstans när länsstyrelsen bara utför kontroller i 30 procent av alla fall som anmäls.

Vi vet redan i dag att den storskaliga kycklingköttindustrin är förenad med en lång rad risker för kycklingarnas välmående. Den snabba tillväxten gör det till exempel svårt för kycklingarna att orka hålla uppe sin egen kroppsvikt. Kycklingarna lider av trängseln i stallarna, den maskinella insamlingen och så vidare. Vad den nya djurskyddslagstiftningen ger för effekter får vi naturligtvis återkomma till.

Vänsterpartiet har dock vid flera tillfällen föreslagit förändringar i djurskyddslagstiftningen, som inte finns med i den nya lagstiftningen, för att minska djurens lidande. Det handlar om större möjligheter till utevistelse och naturligt beteende, ökad tillsyn och minskad köttkonsumtion, för att bara nämna några parametrar.

Kycklingköttproduktionen skulle också behöva ställa om sitt tillvägagångssätt och använda raser som växer långsammare, minska transporttiden för levande kycklingar och gå över till transport av kött i stället för kycklingar.

Det är också helt klart att det behövs tydliga direktiv till länsstyrelserna om att prioritera kontrollen och uppföljningen av åtgärder när det brister i djurhållningen, liksom en fastlagd bortre tidsgräns för när felen ska vara åtgärdade. En uppföljningsgrad på 30 procent, som vi konstaterat, kan inte anses vara tillfredsställande.

Den svenska djurskyddslagen är något att vara stolt över - det kan vi vara överens om. Den visar på en hög ambitionsnivå, men de konkreta åtgärderna kommer först på föreskriftsnivå, främst från Jordbruksverket. Det är där vi kommer att se vad lagen kommer att betyda i praktiken. När detaljerna också kommer först i myndigheternas föreskrifter är de inte heller straffsanktionerade.

Vänsterpartiets förhoppning och starka önskan är att ministern, som hon var inne på, nu följer utvecklingen av hur den nya djurskyddslagen tar sig uttryck i praktiken och fortsätter att agera för att stärka djurskyddet, för än har vi inte nått hela vägen fram.

Den svenska djurskyddslagstiftningen och kontrollerna av djurens välmående är, precis som statsrådet var inne på, en stark anledning till att många väljer att äta svenskt kött. Detta är också i sig ett värde att ta hänsyn till, eftersom en försvagad bild av den svenska djurhållningen skulle kunna betyda minskad konsumtion av just svenskt kött till förmån för importerat.

Livsmedelsverket håller också på med en utvärdering av sin kontrollfunktion på slakterier för att ta fram moderna kontrollmetoder och säkra att kontroller följs upp. Vänsterpartiet önskar att regeringen även följer det arbetet noga och vidtar de åtgärder som behövs för att ytterligare stärka kontrollerna vid våra svenska slakterier.

Fru talman! Jag tror återigen att vi i grunden är väldigt överens. Möjligen skiljer vi oss något i den tilltro vi har till våra kontrollinstanser.

Det viktiga tror jag är, som Elin Segerlind själv tar upp, att vi från politikens sida inte blir nöjda utan är beredda att fortsätta att följa frågan för att se att vi får den effekt vi vill ha. Det är jag, och min bild är att det är något vi har gemensamt i svensk politik. Detta är ju en politisk fråga som det egentligen råder ganska lite politisk kontrovers kring. Det finns en stor samsyn kring att detta är viktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänkte kort kommentera mängden kontroller som görs. Här har man begränsade resurser, och självklart är det en budgetär fråga huruvida man ska tillskjuta mer pengar till länsstyrelsen. Men det är en fråga som varken jag eller Elin Segerlind fullt ut råder över. Det är dock något som behöver noteras. Givet de resurser man har behöver man prioritera så att man använder dem på ett klokt sätt.

Antalet anmälningar ökar hela tiden, och det är bra att folk anmäler. Men vi kan också konstatera att många av de anmälningar som görs gäller katt, hund och andra sällskapsdjur. En uppföljning visar att en ganska stor del av dem, mer än hälften, inte resulterar i att man går vidare med någon form av anmärkning. Men detta tar självklart tid från de risk- eller händelsebaserade kontrollerna, de planerade och förebyggande kontrollerna och det arbete som behöver göras.

Det är därför bra att man nu jobbar målmedvetet med att ta fram metoder för att identifiera vad som kräver ett besök och vad som kan hanteras på ett annat sätt och att man säkerställer att man också har tid att göra uppföljningskontroller. Det är i detta sammanhang rimligen prioriterat att man har tid för detta, för annars blir kontrollsystemet självklart i någon mening verkningslöst. Där pågår ett arbete som jag tror innebär att man effektiviserar sin kontroll på ett positivt sätt. Det är jag väldigt nöjd med, men självklart ska vi fortsätta att följa detta.

Elin Segerlind lyfter också fram en rad olika saker som Vänsterpartiet har föreslagit, och jag kan sympatisera med många av dem. Jag kan dock konstatera att jag inte kommer att hinna bemöta dem alla, men jag kan nämna att man exempelvis lyfter fram att det borde vara tidsbestämt. Min bild är att det är det. Så fort det kommer ett föreläggande åtföljs det av en tidsbestämmelse.

Ni lyfter också fram att det bör finnas sanktioner. Min bild är att det finns goda möjligheter till sanktioner inom ramen för den lagstiftning vi har. Det är också så att man både kan och ska polisanmäla allvarliga brott, som då ska lagföras, processas, gå till åtal och så vidare enligt gängse regler.

Nu talar vi mycket om vad vi gör i Sverige. Men i sammanhanget vill jag betona att om vi vill fortsätta att hålla den höga kvalitet vi har är det angeläget att vi jobbar strukturerat gentemot EU och inom EU-samarbetet. Där har Sverige varit drivande också i en del av de frågor som ni nämner här, till exempel när det gäller hur långa transporter får vara. Vi har lyckats få till stånd ett samarbete kring en plattform med ett antal olika undergrupper som jobbar med prioriterade frågor - transport är en och smågrisar en annan. Det finns ett antal olika frågor.

Vi har denna fråga högt prioriterad, och det är viktigt.

Fru talman! Tack, statsrådet Jennie Nilsson! Vi har i grund och botten en stark samsyn om detta. Precis som du säger är det också viktigt att ta in EU-perspektivet i det hela, för djurskyddslagstiftningen handlar ju i mycket om EU-förordningen om djurskydd. Där har vi, precis som du säger, mycket att göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan ändå känna, utifrån situationen på slakteriet på Öland och att Livsmedelsverket säger att det troligtvis ser likadant ut på andra slakterier som hanterar kycklingar, att vi någonstans brister i hanteringen och i kontrollerna och att vi behöver se över detta.

Även om det är som statsrådet säger, att en stor del av de anmälningar som kommer in till länsstyrelsen rör just tamboskap, är det en låg uppföljningsgrad. Jag har den fullaste förståelse för att det är en budgetär fråga, men prioriteringarna behöver kanske ses över. I slutändan handlar det ju om 1 800 kycklingar om dagen. Om man slaktar varje dag är det 648 000 om året eller i alla fall kring en halv miljon om året, och det är då bara på ett slakteri. Då tycker jag att man kommer ganska långt från det djurskyddslagstiftningen säger om att djur ska förskonas från all smärta, plåga eller lidande. Jag hoppas att vi nu kan se till att det blir verklighet.

Fru talman! Jag inte bara hoppas utan förväntar mig att branschen tar detta på stort allvar, och det gäller vilken bransch som helst. Jag vill nog hellre tala om detta i mer principiella termer än att tala om ett enskilt företag. Det borde finnas en stor samsyn mellan politiken, näringen och Myndighetssverige om att det tjänar oss alla väl att man har goda rutiner och god kontroll, och det ligger i branschens intresse att också åtgärda problem.

Jag förväntar mig alltså att man har vidtagit åtgärder på de företag som har haft kontroller och haft problem och att det också blir best practice i hela branschen att man säkerställer att man har rutiner som innebär ett gott djurskydd.

Jag tror också att det är väldigt viktigt att vi har den här typen av debatter. Jag tycker också att det någonstans vittnar om att vi har en ganska god ordning i Sverige: När man upptäcker saker och ting rapporteras det in, och det blir allmänt känt också för allmänhet och medier. Det blir diskussion, vilket i sig ökar incitamenten och intresset för att rätta till problem. Så är det inte i alla länder.

Detta är alltså en god sak, och därför tycker jag att det är väldigt bra att vi har den här interpellationsdebatten. Vi visar väldigt tydligt att vi bryr oss, och vi förväntar oss att det blir resultat när man upptäcker missförhållanden. Om det inte blir resultat finns det sanktioner att ta till, och jag förväntar mig att man tar till dem i alla fall som anmäls där man inte kommer till rätta med problem.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.