Interpellationssvar - 2018-05-21

Svar på interpellationer

Fru talman! Ärade ledamöter! Robert Hannah har frågat mig varför regeringen inte har för avsikt att erkänna folkmordet 1915 - seyfo. Han har frågat mig på vilket sätt regeringen arbetar gentemot den turkiska staten för att de ska ta bort den brottsparagraf som gör det brottsligt att hävda att folkmordet har ägt rum. Robert Hannah har även frågat mig på vilket sätt regeringen arbetar för att en internationell domstol ska avgöra frågan, samt hur regeringen arbetar för att svenska medborgare som fått sina marker exproprierade och släktingar mördade ska få ersättning och ursäkt av den turkiska staten.

Utan tvivel begicks omfattande övergrepp mot den armeniska folkgruppen och andra minoriteter under första världskriget i det sönderfallande Osmanska riket. En betydande del av Osmanska rikets kristna befolkning dödades. Skildringarna av vad som hände är fruktansvärda. Omkring 1 miljon människor beräknas ha blivit offer för massövergreppen. En majoritet av dem som mördades var armenier, men bland offren fanns även andra kristna minoriteter: assyrier, syrianer, kaldéer och greker. De som dödades utgjorde mer än hälften av den armeniska befolkningen i området, och de flesta av de som överlevde flydde landet.

Det är viktigt att vi minns och lär oss av de mörka kapitlen i vår historia för att förhindra upprepning av massövergrepp i vår samtid. Detta är en fråga om respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter som är grundläggande i svensk utrikespolitik. Frågor om hur en regering bör förhålla sig till, och benämna, massövergrepp långt bak i tiden är däremot komplicerade och innehåller flera folkrättsliga, konstitutionella, straffrättsliga och politiska aspekter.

Regeringen gav därför 2015 Stockholm Centre for International Law and Justice i uppdrag att på en principiell och allmän nivå belysa relevanta rättsliga, historiska och andra aspekter på förhållningssätt och benämningar i anslutning till historiska massövergrepp. Enligt rapporten är regeringsuttalanden som fastställer historiska fakta inte helt oproblematiska och kan uppfattas som normerande för forskningen och strida mot den akademiska principen om kritiskt tänkande. I fråga om massövergreppen i det sönderfallande Osmanska riket är det viktigaste att de berörda gemensamt analyserar och kommer fram till ett förhållningssätt till övergreppen. Dessa är de principiella skälen för vårt ställningstagande och också en anledning till att ytterst få regeringar gör uttalanden om de historiska massövergreppen.

Regeringen arbetar på olika sätt för att främja dialog genom bilaterala kontakter, genom EU och genom forskningsfrämjande. Detta arbete är inte minst viktigt i Turkiet och mellan Turkiet och Armenien. Exempel på dialogsatsningar är stödet till Hrant Dink Foundation som bidragit till att etablera det första armeniska institutet i Turkiet och arbetar för dialog och samförstånd mellan turkar och armenier i landet. Regeringen har också nyligen beslutat om bidrag till en armenisk organisation, Eurasia Partnership Foundation, för ett projekt som främjar dialog och samverkan mellan armeniska och turkiska civilsamhällesorganisationer.

Avseende hur regeringen arbetar gentemot den turkiska staten för reformer av strafflagstiftningen i fråga har regeringen vid ett flertal tillfällen uttryckt stark oro över begränsningar av yttrandefriheten i Turkiet. Den turkiska strafflagstiftningen innehåller paragrafer som kan användas för att döma oliktänkande för förtal av staten, dess högsta företrädare och institutioner samt förolämpning av den turkiska flaggan. Detta framgår i UD:s senaste rapport om MR, demokrati och rättsstatens principer i Turkiet. Skärpningarna av lagstiftningen innebär också att fri debatt om frågor rörande de historiska massövergreppen är kraftigt begränsade, vilket är något som försvårar möjligheten till försoning.

Sverige använder varje möjligt tillfälle att i kontakter med turkiska företrädare betona vikten av yttrandefrihet och åsiktsfrihet, inklusive fri och öppen debatt, vilket utgör en fundamental del av demokratins kärna. Sverige och EU följer noggrant utvecklingen i Turkiet också när det gäller utvecklingen av ägandeförhållanden och processen att återlämna egendom. Det inbegriper också de juridiska processerna i Turkiet och Europadomstolen som rör kompensation för och återlämnande av exproprierad egendom, inklusive fall som rör minoriteters äganderätt.

Förste vice talmannen konstaterade att interpellanten inte var närvarande i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

Fru talman! Lars Beckman har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att uppfylla regeringens löfte om att inrätta flexjobb för personer med funktionsnedsättning. Han har även frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i närtid för att underlätta för människor med funktionsnedsättning att komma i arbete samt på vilket sätt jag i övrigt avser att verka för att funktionsnedsatta som vill och kan ska kunna komma i arbete. Till sist har Lars Beckman frågat mig vad jag avser att göra för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden i Sverige.

Regeringen anser att möjligheter till delaktighet och arbete ska gälla alla, oavsett funktionsförmåga. Regeringen tillsatte förra året en utredning för att se över om det finns behov av flexiblare insatser för att förbättra möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att komma i arbete eller behålla ett arbete. Ett exempel som utredningen hade i uppgift att se över var om en motsvarighet till de danska flexjobben skulle kunna vara en möjlig lösning. Utredningen hade även i uppgift att kartlägga hur det ser ut för den här gruppen i dag samt ge ökad kunskap om utbudet av insatser motsvarar de behov som finns. Vid behov fick utredningen överväga och föreslå åtgärder.

Utredningen anger i sitt betänkande att införande av flexjobb sannolikt skulle få liten effekt. Någon motsvarighet till de svenska lönebidragen finns nämligen inte i Danmark. Utredningen ser därför inte vilken effekt införande av flexjobb skulle få, då de olika formerna av lönebidrag fyller samma funktion.

Det finns inget i det svenska regelverket om lönebidrag som föreskriver att lönebidrag endast kan ges om en individ arbetar ett visst antal timmar. Utredningen menar därför att de svenska lönebidragen fyller en liknande funktion som de danska flexjobben. Däremot behöver kommunikationen om syfte och mål med lönebidragen förbättras enligt utredningen. Utredningens betänkande bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringen genomför nu flera satsningar för att fler personer med funktionsnedsättning ska kunna komma i arbete eller påbörja en utbildning. För att stärka arbetsgivares förutsättningar att anställa höjer regeringen taket i lönebidragen stegvis till och med 2020. Regeringen har också tillfört resurser till Samhall, bland annat i syfte att kunna öka antalet anställningar. Regeringen har dessutom gett myndigheter i uppdrag att ställa praktikplatser till förfogande för bland annat arbetssökande med funktionsnedsättning.

Jag vill även framhålla vikten av att påverka arbetsgivares attityder till att anställa personer med funktionsnedsättning. Regeringen har därför gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att genomföra informationsinsatser i syfte att påverka normer och attityder hos arbetsgivare gällande personer med funktionsnedsättning. Avsikten med informationsinsatsen är att göra arbetsgivarna uppmärksamma på att det finns kompetens hos dessa personer som inte tas till vara i dag. Insatsen kommer att pågå 2017-2019.

Personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga fortsätter att vara en högt prioriterad grupp för regeringen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det var nyss en intressant debatt om LSS här i Sveriges riksdag. Det har visat sig att den här regeringen har svikit Sveriges funktionsnedsatta å det grövsta, på många olika områden. Det var därför jag skrev den här interpellationen.

Inför valet 2014 drev ett av regeringspartierna frågan om flexjobb hårt. Inte minst funktionshindersrörelsen drev frågan, med all rätt. Det är nämligen inte mänskligt att så många funktionsnedsatta är förtidspensionerade i dag, fru talman. Det kan till och med vara på det sättet att unga människor går i skolan och drömmer om ett jobb. Men när de kommer ut i arbetslivet möts de av sjuk- och aktivitetsersättning. Det är inte rimligt.

Alla människor, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte, ska kunna ha en arbetsplats att gå till. Det är på det sättet samhällets pengar ska användas. De ska ge en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.

Regeringen gav ett löfte om att 100 000 funktionsnedsatta skulle få jobb. Man skrev om det i regeringsförklaringen. Stefan Löfven var på Handikappförbundens kongress den 20 maj 2015. Där sa och lovade han att regeringen hade "påbörjat ett arbete med flexjobb för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Vi kommer inte att ge oss. Alla ska kunna arbeta. Ingen ska lämnas bakom!"

Det är klart att en och annan trodde på det. Det är väl ganska rimligt. På samma sätt trodde man på Magdalena Andersson när hon sa att det inte fanns något behov av att höja bensinskatten. Ett och ett halvt år senare kostar bensinen 16 kronor litern. Tre år efter Stefan Löfvens löfte finns det i bästa fall en informationssida på Arbetsförmedlingens webbplats.

Fru talman! Det här duger inte. Om man ska ha förtroende för politiker måste de rimligtvis göra vad de säger, inte minst för Sveriges funktionsnedsatta. Det är unga människor som vill ha ett jobb och en arbetsplats att gå till.

Det blir såklart lite rörigt när regeringspartierna säger en sak men gör en annan.

Det är också rörigt för många arbetsgivare. Stödsystemen som Ylva Johansson talar om i sitt svar är väldigt många och omfattande, och det är krångligt. Många arbetsgivare - jag tror till och med enskilda arbetsförmedlare, i alla fall som jag har träffat - säger i dag att det finns så många stödsystem att det inte ens går att hålla reda på dem.

Priset för det får den som är funktionsnedsatt betala, när man inte får det där Gevaliakaffet; man får inte komma till den där arbetsplatsen med arbetskamrater. I stället har regeringen ägnat mycket tid och kraft åt att öka bidrag, och fler unga har hamnat i utanförskap. Det är inte acceptabelt.

Fru talman! Sveriges funktionsnedsatta förtjänar att ha en arbetsplats att gå till. Sveriges funktionsnedsatta ska ha samma rätt som vi andra att vara med på arbetsmarknaden.

Jag kommer i mitt nästa inlägg att tala om varför löftesbrottet är så allvarligt.

Fru talman! Det här är en viktig fråga, om alla människors rätt till arbete. Som arbetsmarknadsminister kan jag aldrig vara nöjd förrän alla människor som kan arbeta också gör det. De ska ha möjlighet att få det stöd som krävs om det är på det sättet att särskilt stöd krävs för att man ska kunna arbeta.

Det är olyckligt att Lars Beckman för den här debatten med så många oriktiga och rent falska påståenden.

Till att börja med har vi aldrig ställt ut något löfte om några 100 000 flexjobb - självklart inte. Vi har inte ens 100 000 personer anställda med lönebidrag i dag.

Flexjobbssystemet i Danmark omfattar i dag 65 000 personer. Det beror på att man inte har lönebidrag i Danmark. I stället har man flexjobbsmodellen som ersätter detta.

Vi lovade däremot att vi skulle vilja införa flexjobb. Därför tillsatte vi en utredning. Utredningens slutsats var att flexjobb inte behövs, eftersom samma flexibilitet finns redan i dag i lönebidragen. Det kan finnas anledning att fundera över vad man ska göra med dem, och det bereds i dag i Regeringskansliet. Jag tog emot resultatet från utredningen i mars.

Det är inte heller på det sättet att vi har jättemånga stödsystem bland anställningsstöden. Vi hade det tidigare, Lars Beckman. Men jag har genomfört en stor reform av det. Jag har reformerat lönebidragen, och jag har reformerat alla andra anställningsstöd. Nu har vi mycket färre anställningsstöd. Det är inte längre en stor flora.

Det är inte alls allt fler som lever på bidrag. Vi har i dag rekordfå personer som lever på bidrag, ersättningar eller försäkringar samlat och som inte försörjer sig genom arbete. Tvärtom har vi rekordmånga personer som försörjer sig genom arbete, vilket är bra.

Och det är inte på det sättet att allt fler unga är i utanförskap. Ungdomsarbetslösheten är tvärtom mycket låg. Den har sjunkit tydligt under mandatperioden. Vi klarar också en 90-dagarsgaranti.

Men vi går tillbaka till huvudfrågan: Hur ska fler personer med funktionsnedsättning kunna få ett arbete och försörja sig själva genom eget arbete? Det är uppenbart att det krävs mer insatser. Även om det är fler med funktionsnedsättning som har ett arbete i dag än när jag tillträdde är jag långt ifrån nöjd. Vi använder ju inte hela den kompetens som finns.

En del av detta har att göra med hur stödsystemen är utformade. Därför har den här regeringen kraftigt höjt taken i lönebidragen. Därför har vi sett till att Samhall kan anställa fler, och vi har utökat merkostnadsersättningen till Samhall. Därför har vi infört ett program för praktikplatser i staten för personer med funktionsnedsättning. Men mer kommer att behöva göras. Det handlar också om att påverka attityder för att fler ska kunna komma i arbete.

Vi har också lyssnat på funktionshindersrörelsen när det gäller begreppet "nedsatt arbetsförmåga". Och vi har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att se över uppdraget.

Mer kommer alltså att behöva göras. Jag kommer själv att träffa Funktionshindersdelegationen nästa vecka för att fortsätta den dialogen.

Fru talman! Låt mig läsa högt ur tidskriften Fokus. Eftersom Ylva Johansson tycker att jag svartmålar tar vi de fria och oberoende medierna till hjälp: "Men trots de vackra orden blev det ingen verkstad i regeringskansliet. När Fokus i mars i fjol - 2,5 år efter regeringsdeklarationen - ringde och frågade varför propositionen om flexjobb inte kommit än blev jag bollad mellan departementen. Ingen pressekreterare verkade ha hört talas om ''flexjobb''. Efter ett par dagar kom det vaga beskedet: ''Frågan bereds inom Regeringskansliet''. Några veckor senare tillsatte regeringen ändå en utredning om flexjobb, men nu med uppdraget att undersöka om ''det behövs''." Det skiljer sig alltså från vad som sas i regeringsförklaringen, där man sa att det skulle införas. "Utredare blev en tidigare chef på Arbetsförmedlingen . Och när utredningen nu är klar kommer den som av en händelse fram till att det inte behövs några förändringar av Arbetsförmedlingens regler."

Detta är alltså verkligheten i förhållande till vad statsrådet just sa. Det är väl bara att konstatera att inte heller Alliansen under sina åtta år inte lyckades särskilt väl med den här gruppen. Tyvärr har inte heller Miljöpartiets och Socialdemokraternas regering lyckats.

Jag tror också att det handlar om attityd hos arbetsgivare, men det är nog också en kostnadsfråga. Har vi väldigt höga lönekostnader i Sverige, vilket vi har i dag, blir det en kostnadsfråga för arbetsgivarna att anställa personer. På byggarbetsplatser talade man tidigare om att det fanns de som var duktiga på vissa arbetsuppgifter som var lite enklare och gav lite lägre lön. De arbetsuppgifterna gav ändå möjligheten att vara på en arbetsplats. De gav möjligheten att dela en kopp kaffe med arbetskamraterna och möjligheten att ha arbetskamrater. Detta måste ju vara bättre än att dessa personer får en passiv sjuk- och aktivitetsersättning.

Jag var personligen med på ett muskelseminarium för några år sedan. Där handlade hela eftermiddagen om drömmen om att få ett jobb. De unga funktionsnedsatta med muskelsjukdom hade drömmen om att få ett jobb, en arbetsplats att gå till och att kunna ta till vara den utbildning de hade. Jag tycker att det är bra att statsrådet erkänner att det är ett stort misslyckande även på det här området.

Attityder är viktiga. Att titta på andra länders modeller är naturligtvis viktigt. Men min poäng med den här interpellationen är att det faktiskt kan ha varit någon som röstade på den här regeringen i tron att de skulle få ett flexjobb. Det kan ha varit någon som trodde på vad Stefan Löfven sa i regeringsförklaringen hösten 2014. Det är ju ganska rimligt att man tror på statsministern. Det är ganska rimligt att man tror på vallöften. Det är väl det normala. Men svaret blev alltså en utredning, som kom fram till att det vallöfte som ett av regeringspartierna gav inte skulle bli verklighet. Det löfte som statsministern gav i regeringsförklaringen skulle inte bli verklighet. Det tycker jag är väldigt olyckligt.

Jag tror som sagt att även den nya regeringen i höst - Stefan Löfvens regeringen kommer med stor sannolikhet att fällas i statsministeromröstningen - oavsett färg kommer att behöva prioritera den här gruppen. Varje människa har rätt att gå till en arbetsplats. Varje ung människa har rätt att få en kaffekopp med sina arbetskamrater. För detta måste vi jobba mycket hårdare.

Herr talman! En av de saker som skiljer mig och Lars Beckman åt är att jag inte nöjer mig med att människor får en kaffekopp på sitt jobb. De ska också få lön. De ska få lika lön på samma sätt som alla andra på arbetsmarknaden, även om de har en funktionsnedsättning.

Sanningen är att vi i Sverige inte skulle klara oss utan alla de människor med funktionsnedsättning som arbetar. Om människor med funktionsnedsättning en dag inte skulle gå till jobbet skulle Sverige stanna. Vi är helt beroende av människor med funktionsnedsättning.

Jag tycker att man ska vara lite försiktig med att beskriva det som om deras arbetsinsatser skulle vara mindre värda än andras. De allra flesta personer som har en funktionsnedsättning arbetar i ett icke subventionerat arbete. De får full lön och har inget stöd för det arbete som de utför, på samma sätt som alla andra.

Några har en funktionsnedsättning som medför en sådan nedsättning av arbetsförmågan att det är rimligt att arbetsgivaren inte betalar hela kostnaden för arbetet. Där går staten in i form av lönebidrag. Lönebidragen har nyligen reformerats. Vi höjer taken för att säkerställa att också personer med lönebidrag ska kunna få kollektivavtalsenlig lön, precis som alla andra, men med bibehållen subventionsgrad för arbetsgivaren.

Jag tror att det vore en farlig utveckling att gå på det som jag hör Lars Beckman tala om i sin replik här, alltså att personer med funktionsnedsättning skulle jobba för lägre löner än andra. Det är ett samhälle som jag inte vill se.

Bakgrunden till förslaget om flexjobb var tanken att det behövs mer flexibla och annorlunda lösningar på lönesubventionerna för att fler med funktionsnedsättningar ska komma i arbete. Det var lätt att tro det eftersom vi ser att vi har för få personer i arbete. Då är det rimligt att se över detta. Vi har gjort det. Dels har vi reformerat lönebidragen och höjt taket, dels har vi tillsatt en utredning för att se om vi behöver ytterligare en form av lönestöd. Utredningen kom fram till att det inte behövdes eftersom det man vill uppnå med flexjobb, särskilt om man utgår från den danska modellen, redan kan uppnås med de system vi har med lönebidrag. Men kunskapen om hur lönebidragen är konstruerade är väldigt låg på arbetsmarknaden, och man föreslår därför mer information om detta.

Det man gärna vill fråga Lars Beckman i den här diskussionen är: Tycker Lars Beckman att vi bör införa ännu ett lönestöd till funktionshindrade?

Herr talman! Låt oss först konstatera vad man skriver i artikeln i Fokus: "Riksrevisionen har riktat hård kritik mot Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och andra myndigheter. Tiotusentals unga förtidspensioneras och tvingas sedan fortsätta leva på extremt låga inkomstnivåer livet ut. De senaste fem åren har förtidspensioneringarna av unga ökat." Det är alltså detta som är verkligheten med den här regeringen.

Jag tycker inte att jag möter någon ödmjuk attityd från statsrådet över det misslyckande som det innebär med varje unge människa som får förtidspension i stället för ett jobb att gå till, med en kaffekopp, arbetskamrater, glädje och gemenskap på en arbetsplats. Detta måste den nya regeringen i höst prioritera. Det är jätteviktigt. Jag vill inte se denna bidragspolitik fortsätta, där man förtidspensionerar unga människor som har drömmar om ett jobb och om en inkomst som andra. Då kanske de till och med skulle ha råd att köpa en elcykel med regeringens subventioner i stället för att få 8 000 kronor i sjuk- och aktivitetsersättning.

Klistra inte på mig uppfattningar som jag inte har! Jag säger inte att funktionsnedsatta ska ha lägre lön. Men jag sa att det tidigare på byggen fanns tjänster där man hade enklare arbetsuppgifter. Exakt hur systemen ska utformas, vilken subvention vi ska ha och hur det hela ska göras har jag inget svar på i dag. Det får naturligtvis Alliansen och alliansregeringen i höst ta tag i. Men vi måste bryta de senaste fem årens utveckling där antalet unga med förtidspensionering har ökat kraftigt. Det är inte acceptabelt, och vi måste få en bättre ordning.

Herr talman! Alla som kan jobba ska jobba och få chansen att jobba. Där finns mer att göra. Även om det i dag är allt fler med funktionsnedsättning som arbetar är jag långt ifrån nöjd. Jag kommer aldrig att vara nöjd så länge det finns unga människor som har arbetsförmåga men inte får chansen att använda den. Jag kommer aldrig att vara nöjd så länge det finns människor vars kompetens skyms av diskriminering eller andra fördomar bara på grund av att de har en funktionsnedsättning.

Jag kommer heller aldrig att acceptera en ambitionsnivå där ambitionen är att man ska få en kaffekopp. Ambitionen är att man ska ha ett riktigt arbete och avtalsenlig lön.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Olof Lavesson har frågat kultur- och demokratiministern dels hur hon ser på uttalandet om att det bara finns en normalmoms, dels om hon avser att vidta åtgärder för att andra kulturområden ska återfå det som är att anse som "normalmoms" på 25 procent.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Normalskattesatsen enligt den svenska momslagen är 25 procent. Utöver det finns det två reducerade skattesatser. Inom kulturområdet gäller till exempel skattesatsen 6 procent vid tillträde till vissa kulturella föreställningar. Det finns i dagsläget inte några planer på att förändra den reducerade skattesats som gäller inom kulturområdet.

Herr talman! Låt mig inleda med att uttrycka min uppskattning över att det är just finansministern som är i kammaren i dag. Det är inte alltid alldeles lätt att begripa hur arbetet i Regeringskansliet är fördelat. Mina kollegor i skatteutskottet har vid återkommande tillfällen interpellerat finansministern om biografmomsen, men då har interpellationen överlämnats till kulturministern. Den här gången blev det tvärtom, och det tackar jag för.

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation rör just biomomsen. Vi minns alla hur kultur- och demokratiministern här i kammaren för ca två år sedan utropade: Nu äntligen ska filmen bli en del av den övriga kulturpolitiken! Beskedet klingade falskt redan innan klubban hade fallit eftersom man i samma svep chockhöjde momsen från 6 till 25 procent. Plötsligt skulle inte filmen längre räknas till övrig kultur eller beskattas på samma sätt som till exempel böcker, musik eller scenkonst.

Kritiken blev massiv. Jag tror att den hördes ända till Finansdepartementet. Det varnades för att detta kraftigt skulle drabba bionäringen i stort, och udden skulle särskilt riktas mot de små och medelstora biograferna runt om i Sverige. Med facit i hand vet vi att det var så det blev. Jag tror dessutom att många blev förvånade över att just Socialdemokraterna, som åtminstone historiskt sett har talat sig varma för både film och kultur, gick med på denna politik som så tydligt slår mot kultur i hela landet.

Att Kulturdepartementets politiska ledning ofta säger en sak och gör en annan har vi fått vänja oss vid. Det uppstod en oro blandad med förvirring när Miljöpartiets andra kulturpolitiska talesperson vid det filmpolitiska toppmötet i Göteborg mötte momskritiken med att alla som hävdade att det var en lägre moms för kulturkonsumtion i Sverige hade fel. Det handlade om några enstaka undantag, och nu var filmen återställd till normal nivå. Av den anledningen uppstod en oro som handlar om andra delar av kulturmomsen.

Jag ska inte be finansministern reda ut alla de olika budskap som kommer från Miljöpartiet. Jag tror att det är en uppgift som är både henne och mig övermäktig. Däremot tror jag att både finansministern och jag kan förstå vilka oerhörda konsekvenser det skulle bli för kulturkonsumtionen om regeringen skulle agera likadant på fler områden som man har gjort inom filmen.

Finansministern säger i sitt svar att det i dagsläget inte finns några planer på att förändra den reducerade skattesatsen som gäller inom kulturområdet. Vän av ordning skulle naturligtvis kunna fundera över hur långt ett dagsläge sträcker sig, men jag väljer ändå att tolka hennes besked positivt.

Min följdfråga blir då om inte finansministern kan tänka sig att återställa även biomomsen till 6 procent, nu när vi ser hur fel det blev.

Herr talman! Jag tackar för den snälltolkningen. Det är ju så: Vi har inga sådana planer. Vi arbetar inte med någonting sådant på Finansdepartementet.

Den höjda momsen på biografbesök var en del av en omläggning av filmpolitiken, och jag tror att kulturministern är bättre på att förklara bakgrunden till det. Men det är inte så att statens intäkter har ökat och att vi har använt de pengarna till något annat, utan det som staten får in på den ökade biomomsen går tillbaka till filmindustrin.

Jag har en fråga till Olof Lavesson. Påminn mig! Jag kan inte minnas att Moderaterna har en nedsatt biomoms i sin budgetmotion, utan Moderaterna står bakom denna omläggning. Det är möjligt att jag har fel.

Herr talman! Det är bara att titta på den budgetmotion som började gälla den 1 januari 2017. Där fanns det en skillnad mellan regeringens politik och Moderaternas och Alliansens politik. I regeringens budget för 2017 var det en 25-procentig biomoms. I Moderaternas och Alliansens var det en 6-procentig biomoms. Det står där svart på vitt.

Herr talman! Jag uppfattar det som att finansministern inte är beredd att sänka biografmomsen och jämställa biobesök med annan kulturkonsumtion. Det är både tråkigt och besvärande. Den oerhörda kritik som har framförts är ingenting som den politiska oppositionen har hittat på - tvärtom. Den är stark, högljudd och enig, även från dem som i övrigt kanske tycker att regeringen trots allt har gjort en del bra saker. Till och med Svenska Filminstitutet har skrivit till regeringen och bett regeringen att tänka om här. Man pekar på att den höjda momsen har lett till ett inkomstbortfall i alla led hos de aktörer som verkar för svensk film.

Det handlar inte om att det sitter några krösusar till biografägare som täljer guld med täljkniv. Det handlar om ren och skär överlevnad. Vi har redan kunnat se hur biografer på små orter får stänga. Den ekonomiska krisen för många av våra filmfestivaler är ett faktum. Det går helt enkelt inte längre ihop.

Den som säger att detta inte betyder någonting vet faktiskt inte vad den talar om. Priset har betydelse. Inom kultursektorn vet vi att priselasticiteten är hög, det vill säga efterfrågan sjunker snabbare när priset ökar. Forskning visar att den för konsumtion av kulturtjänster ligger på ungefär 1,5. Det vill säga att för varje procent priset stiger väntas efterfrågan minska med 1,5 procent.

Skulle regeringen agera på hela kulturområdet så som man har gjort inom filmen skulle det, enligt riksdagens utredningstjänst, leda till en bruttoeffekt på ca 5,5 miljarder kronor. Jag tror att både jag och finansministern inser vilka enorma konsekvenser det skulle få för kulturkonsumtionen och för kulturens möjlighet att överleva.

Inför behandlingen av den nya filmpolitiken hörsammade riksdagen de varningar som utfärdades, och i samband med beslutet riktade man som ett av flera tillkännagivanden det om att skyndsamt utreda en alternativ finansiering av filmpolitiken med utgångspunkt i att behålla den lägre mervärdesskatten på biografbiljetter. Sedan dess har noll och intet hänt. Man hänvisar till att man ska utvärdera filmpolitiken när man anser att det finns någonting att utvärdera. Då kan jag berätta att det finns det. Fråga vem som helst som arbetar med film i Sverige!

Jag vet att finansministern gärna raljerar om moderata förslag om skattesänkningar, men detta är väl ändå en skattesänkning som till och med en socialdemokratisk finansminister kan tycka är god. Anser inte finansministern att tillkännagivandena ska följas?

Herr talman! Ja, det är helt korrekt att Moderaterna i sin budgetmotion för 2017 föreslog en skattesats på 6 procent. Men vad jag har förstått finns det i budgetmotionen för 2018 eller i den som ni lade fram i riksdagen för bara några veckor sedan inte ett ord om biomoms eller reducerad skattesats för biografer. Då måste man väl ändå tolka det som att Moderaterna står bakom den skattesats som vi har i dag.

Sedan gäller det antalet biografbesök. Jag är ekonom, så jag skulle inte tro att priset för att gå på bio inte påverkar antalet biobesök. Men det tycks också vara så att kvaliteten på filmerna - att det är bra filmer - är viktigt för antalet biobesök. Vi kan titta på statistiken. Det tycks som att antalet biografbesök inte har sjunkit direkt efter att man införde detta. År 2017 var antalet biografbesök inte lika högt som 2016, då det var ovanligt högt. Det var däremot i nivå med 2015 och högre än 2013 och 2014.

Däremot delar jag helt uppfattningen att det är oerhört viktigt att vi har biografer runt om i hela landet. Därför har regeringen satsat på ett extrastöd just till mindre biografer. Det är ett stöd som dessutom toppades i den vårproposition som vi lade fram för riksdagen för en dryg månad sedan.

Herr talman! Jag konstaterar att finansministern inte med ett ord vill adressera det tillkännagivande som riksdagen har riktat. Det är uppenbarligen inte intressant vilka beslut riksdagen fattar eller vilka tillkännagivanden man gör, men det får väljarna ta ställning till i höstens val.

Ja, finansministern har tittat på biografstatistiken. Har finansministern också rest runt i landet? Har hon träffat de biografägare som har fått stänga? Har hon träffat de biobesökare på små orter som tidigare hade biografen i byn men som nu får åka väldigt långt? Så ser det ut i Filmsverige, och så ser det ut med finansministerns och denna regerings politik.

Sedan gäller det de pengar som skulle kompensera. Ja, det är fantastiskt vad pengar ska leda till mycket. Jag vet inte om finansministern har talat med kulturministern, men dessa pengar skulle bland annat kompensera för momsen. Sedan skulle de gå till teknikutveckling. De skulle gå till digitalisering. Dessutom är de förenade med krav på medfinansiering, vilket gör att det är mycket svårt att ta del av dessa pengar. Det är en sak att säga en sak. Det är en annan sak att göra det.

Finansministern säger att det fortfarande produceras film och att det är viktigt vilken film som produceras. Ja, det är det. Det är därför Filminstitutet pekar på att den höjda momsen har drabbat filmen i alla led. Det handlar inte bara om besökaren som kommer till luckan. Det här drabbar alla led. Det finns en kedjeeffekt i detta, och den är väldigt tydlig. Folk ska väl också ha råd att gå och titta på de filmer som görs.

Jag vill vädja till finansministern att tänka om. Jag vill vädja till henne att följa riksdagens tillkännagivanden, och jag vill vädja till henne att sätta igång utredningen om hur vi kan återställa filmmomsen till 6 procent.

Herr talman! Ja, det var en vädjan från Olof Lavesson. Men han kanske skulle börja med att vädja i sitt eget parti, eftersom politiken vad gäller biomomsen är något som Moderaterna uppenbarligen står bakom. Man har ju inte lagt fram några andra förslag i riksdagen, vare sig i den budgetmotion som man väckte för några veckor sedan eller i den budgetmotion som man väckte i höstas. Då är det svårt att tolka det på annat sätt än att Moderaterna står bakom den politik som råder i dag.

Olof Lavesson är naturligtvis hjärtligt välkommen att vädja till mig, men det kanske skulle vara effektivare att börja med att vädja i sitt eget parti. De är kanske benägna att lyssna. Jag är naturligtvis också benägen att lyssna på de problem som vi ser runt om i landet med små biografer. Det är precis därför som vi har gjort ett särskilt stöd till detta, och det är precis därför som vi har utökat det stödet. Det är viktigt att det inte bara finns tillgång till bra filmer utan också möjlighet att gå och titta på dem i närheten av där man bor, oavsett var någonstans i landet man bor.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jens Holm har frågat ministern för internationellt utvecklingssamarbete och klimat om hon avser att ta initiativ till en handlingsplan för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna i Sverige. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Låt mig först tydliggöra att jag delar Jens Holms syn att åtgärder mot miljöskadliga subventioner behöver vidtas, såväl internationellt som nationellt. Därför deltar Sverige aktivt bland annat i gruppen Friends of Fossil-Fuel Subsidy Reform, som verkar för att främja avvecklingen av fossilbränslesubventioner. På ett nationellt plan har Naturvårdsverket på uppdrag av regeringen kartlagt potentiellt miljöskadliga subventioner. Rapporten analyseras nu inom Regeringskansliet.

Under mandatperioden har också flera av exemplen som Naturskyddsföreningen kategoriserar som miljöskadliga subventioner förändrats. Exempelvis har nedsättningen av koldioxidskatten tagits bort för uppvärmningsbränslen inom industrin och inom jord, skogs- och vattenbruk, regler för bilförmån har förändrats och en flygskatt införts. Till det bör läggas att Sverige i förhandlingarna om en översyn av EU ETS fick till stånd en förändring av EU ETS som lett till markant ökade priser på utsläppsrätter.

Regeringens ambition är att miljöskatternas styrande effekt ska öka. Stimulanser och ekonomiska styrmedel ska användas för att ställa om Sverige i en mer hållbar riktning.

Samtidigt är det viktigt att förstå att stöd på intäktssidan av statsbudgeten, så kallade skatteutgifter, inte nödvändigtvis är samma sak som miljöskadliga subventioner. Det är en balansgång mellan likvärdig hantering av alla sektorer och effektivitet i skattesystemet. Även en nedsatt skattenivå i Sverige kan vara högre än skattenivån i jämförbara länder. Vi måste också beakta kostnadsnivåer i andra länder för konkurrensutsatt verksamhet. Annars riskerar vi att produktion och därmed utsläpp inte minskar utan bara flyttar till andra länder och kanske till och med ökar. Detta uppmärksammar även Naturvårdsverket i sin rapport när de skriver att en potentiellt miljöskadlig subvention även kan ha positiva effekter för miljön.

Jag vill försäkra Jens Holm om att jag och regeringen tar frågan om miljöskadliga subventioner och vikten av effektiva och kraftfulla ekonomiska styrmedel inom klimat- och miljöområdet på stort allvar.

Herr talman! Jag vill tacka finansministern för svaret på min interpellation. Jag tycker att det här är en viktig fråga. Nationalekonomer brukar ibland säga: Don''t throw good money after bad - kasta inte bra pengar efter dåliga ändamål! Men det är väl precis vad vi gör i Sverige när vi subventionerar miljöfarlig verksamhet med upp till 60 miljarder kronor årligen, enligt Naturvårdsverkets senaste inventering.

Det kan handla om stora skattenedsättningar för fordonsdiesel, att utrikesflyget inte betalar någon moms, att gruvindustrin är befriad från koldioxidskatt och att vi har delat ut gratis utsläppsrätter till stora industrier som redan gör vinst och som kanske inte behöver dessa gratis tilldelningar.

Jag noterar att finansministern överlag är överens med mig om problembilden, alltså att vi inte ska subventionera miljöfarlig verksamhet. Det tycker jag är bra. Jag noterar också att Sverige på internationell nivå kanske är en av de absolut mest drivande krafterna för att miljöskadliga subventioner ska fasas ut. Jag kommer själv ihåg Stefan Löfvens anförande vid klimattoppmötet i Paris 2015, där han tryckte väldigt hårt på att alla subventioner till fossila bränslen och liknande ska avskaffas.

Jag vill också påminna finansministern om att EU-kommissionen har det som kallas för en färdplan för ett resurseffektivt Europa, där man slår fast att medlemsländerna borde ha fasat ut sina miljöskadliga subventioner till senast 2020. Nu står vi här och nästan halva 2018 har gått, och jag ser fortfarande ingen tydlig plan för hur vi ska fasa ut dessa miljöskadliga subventioner.

Jag undrar därför vad finansministern anser om den inventering som Naturvårdsverket har gjort av de miljöskadliga subventionerna i Sverige. Kan finansministern vara lite mer konkret gällande hur hon ser på att vi skattevägen eller med ekonomiska medel subventionerar det som leder till ökade utsläpp?

Själv kan jag se två konkreta exempel på att regeringen verkligen har agerat. Det ena är införandet av en flygskatt, vilket innebär att flyget får ta ett lite större ekonomiskt ansvar för sina utsläpp. Det andra är att regeringen nu utreder det så kallade reseavdraget, det avdrag som man kan göra om man reser till sitt arbete. Som vi vet görs dessa avdrag sannolikt till största delen här i Stockholmsområdet, där det redan finns en fungerande kollektivtrafik.

Vad anser finansministern till exempel om att resten av flygindustrin är väldigt subventionerad i så måtto att utrikesflyget inte betalar moms, att inrikesflyget betalar den lägsta momsen, att gruvindustrin är helt och hållet befriad från koldioxidskatt, att vi fortfarande delar ut gratis utsläppsrätter och att vi har stora subventioner till yrkesfisket till exempel i så måtto att man inte betalar någon skatt på det bränsle man använder? Vore det inte en bra idé att inte bara ha en kartläggning utan också en plan för hur vi ska fasa ut de här subventionerna, Magdalena Andersson?

Herr talman! Jens Holm tar upp en viktig fråga. Självklart är det så att vi ska gå igenom alla de skatteutgifter vi har och naturligtvis se över om de är väl avvägda eller inte.

Samtidigt måste man ta hänsyn till att även om vi har nedsatta skatter inom en rad områden har vi ändå ofta högre skatter än i många andra länder. Även med den skatteutgift som är en miljöskadlig subvention, som Jens Holm påpekar, ligger den nedsatta skatten ändå ofta på en högre nivå än den rådande i andra länder. En uppenbar möjlig strategi skulle vara att ta ned alla skattesatser till dem på subventionsnivån. Den linjen vet jag att varken jag eller Jens Holm vill gå på, men det visar att den här frågan är ganska komplicerad och att man därför måste ta hänsyn till de konkurrensaspekter som finns.

Ta till exempel jordbruksdieseln, som är nedsatt i Sverige men som ändå ligger högre än i andra länder där Sverige konkurrerar med livsmedel. Vi vill absolut inte ta bort den subventionen, eftersom det skulle leda till att svenska jordbruk läggs ned, att våra åkermarker växer igen till skogsmarker och att vi i stället skulle importera livsmedel från andra länder där man har lägre skatt på jordbruksdiesel. Det är någonting som jag är säker på att Jens Holm inte heller vill ska ske.

Därför är det viktigt att man håller tungan rätt i mun när man arbetar med de här subventionerna, och det är därför som regeringen nu har vidtagit åtgärder. Vi kommer att fortsätta att analysera det här, men att ta bort allting - nej, det skulle få konsekvenser för konkurrenskraften som skulle kunna påverka utsläppen i negativ riktning. Om man skulle lägga ned verksamhet i Sverige skulle produktionen flytta till länder med mer utsläpp, och det vore inte önskvärt.

Herr talman! Låt mig vara tydlig och säga att inte heller jag tror att vi över en natt kan avskaffa alla så kallade miljöskadliga subventioner i Sverige. Jag vet inte ens om vi kan avskaffa dem under loppet av flera års tid. Vissa av de här subventionerna finns ju där av ett skäl. Det kan vara regionalpolitiska skäl, till exempel att man måste ha en flygplats på en viss ort och att man behöver hjälp för att kunna ha den flygplatsen. Så kan det vara långt uppe i inre Norrland. Sedan har vi mängder med subventionerade flygplatser där det absolut inte finns något skäl till det.

Jag tycker också att finansministern har en poäng i att vi alltid måste väga subventionerna mot nyttan som de kan ge. När det kommer till industrin är den internationella konkurrensen en sådan faktor som man måste väga in.

Det jag saknar, Magdalena Andersson, är dock mer av ett helhetsgrepp om den här frågan. Det är inte första gången Naturvårdsverket gör den här inventeringen av de miljöskadliga subventionerna; den första inventeringen gjordes redan 2012, och då stod jag och hade likartade debatter med dåvarande finansminister Anders Borg. Det är lite tråkigt, Magdalena Andersson, för han sa ungefär samma sak som du nu säger till mig: att det är viktigt att kartlägga subventionerna och att det är viktigt att ha miljöstyrande skatter. Så sa faktiskt han också, men sedan hände det ingenting.

Nu har vi åtminstone fått en flygskatt, och regeringen ser över det så kallade reseavdraget. Det är två exempel på att man hanterar miljöskadliga subventioner, men det finns fortfarande otroligt mycket kvar att göra. Jag räknade upp en mängd områden som fortfarande är kraftigt subventionerade av staten, vilket tyvärr leder till att utsläppen blir väldigt stora - jag talade om gruvindustrin, om flyget, om subventioner till fisket, om gratis tilldelning av utsläppsrätter och så vidare.

Återigen, Magdalena Andersson: Vore det inte bra att ta den kartläggning som Naturvårdsverket har gjort, och nu senast den kartläggning som Naturskyddsföreningen har gjort, och väga syftet, det vill säga det som är positivt med subventionerna, mot problemet, det vill säga de utsläpp dessa subventioner skapar - och sedan så långt som möjligt försöka fasa ut de miljöskadliga subventionerna? Annars förstår jag inte riktigt vitsen med att Stefan Löfven reser till klimattoppmötet i Paris. Vi har även andra regeringsföreträdare som i olika internationella sammanhang pekar finger åt andra länder och säger att de ska fasa ut sina miljöskadliga subventioner, medan vi inte ens har en plan för hur vi ska hantera våra.

Var är planen, Magdalena Andersson? Var är utfasningsplanen? Det behövs en utfasningsplan där man säger: Det här kan vi fasa ut, och det här är de årtal när utfasningarna ska vara uppnådda. De här subventionerna är så pass viktiga för andra ändamål att de blir lite svårare att fasa ut.

Det tycker jag vore det ärliga sättet att hantera subventionerna på, men det gör inte regeringen i dag. Det tycker jag är olyckligt.

Herr talman! Jag blir lite besviken när Jens Holm menar att det inte är någon skillnad mellan mig och Anders Borg.

Dessutom är det så att vi har samarbetat med Vänsterpartiet om budgetar under de senaste fyra åren. Jag är väldigt stolt över vad vi tillsammans har åstadkommit på miljö- och klimatområdet under de här åren. Vi lägger nu fram den största klimatbudgeten som någonsin har lagts fram - den har fördubblats sedan vi tillträdde - och vi lägger fantastiskt mycket mer resurser än tidigare på att bygga om och ställa om Sverige inför de klimatförändringar som kommer och för att motverka de förändringarna.

Vi ökar satsningarna på biologisk mångfald genom att kraftigt öka mängden skog vi köper in, och vi genomför Klimatklivet, som innebär klimatinvesteringar som inte bara gör oss klimatsmarta utan också skapar jobb och tillväxt runt om i hela landet. Vi har även ökat effekten av en del av de ekonomiska styrmedel vi har på det här området, och vi gör en lång rad otroligt viktiga insatser för att öka klimatomställningen och rädda vår natur i Sverige. Det gör också att Sverige är ett av de ledande länderna i världen vad gäller klimatomställning. Här tycker jag alltså att vi har all anledning att räta på ryggen - inte bara vi i regeringen, utan också Vänsterpartiet, som har varit med och röstat för den här politiken i Sveriges riksdag.

Har vi en plan för att fasa ut alla miljöskadliga subventioner? Svaret är nej. Vi ska naturligtvis titta igenom alla miljöskadliga subventioner, och det gör vi. I budgetarbetet har vi haft diskussioner om det här under alla år som jag har varit finansminister, och vi ser var någonstans det är möjligt och lämpligt att göra en utfasning. Men det finns flera områden där min bedömning är att det inte är lämpligt att genomföra en total avveckling av subventionerna, därför att det skulle få väldigt allvarliga konsekvenser för möjligheten att leva och verka i hela landet. Det skulle till exempel påverka möjligheten att leva i svensk glesbygd mycket.

En annan effekt skulle kunna vara att det slår oerhört hårt mot det svenska jordbruket, och det är inte en konsekvens jag är beredd att ta för att avveckla dessa subventioner - särskilt inte som beskattningen i Sverige, även med subventionerna, ligger högre än i andra länder.

Någon plan för total avveckling finns det alltså inte. Däremot är jag absolut beredd att kontinuerligt diskutera och analysera vilka avvecklingar som kan göras och var någonstans man kan minska subventionerna för att öka miljöstyrningen. Detta ska vi göra kontinuerligt i budgetarbetena framöver - gärna tillsammans med Vänsterpartiet.

Herr talman! Är du även stolt över att vi i den här budgeten har de största anslagen någonsin till miljöområdet, Magdalena Andersson? Det går nu dubbelt så mycket till miljö- och klimatändamål jämfört med under den borgerliga perioden. Miljö- och klimatbudgeten omfattar nu ungefär 10 miljarder kronor. Det är jättebra, Magdalena Andersson, men problemet är att vi på den andra sidan faktiskt subventionerar det som ökar utsläppen med sex gånger mer - upp till 60 miljarder kronor. Då har vi ju ett problem.

Det står också i budgeten, vill jag minnas - och även i den nya klimatlagen - att alla politikområden måste hålla sig inom det nya klimatpolitiska ramverket. Det tycker jag gör att en utfasningsplan för miljöskadliga subventioner känns ännu mer påkallat.

Jag vill även påminna Magdalena Andersson om att det i den vårbudget som nu kom står att miljöskadliga subventioner behöver fasas ut såväl i Sverige som globalt. Vi är uppenbarligen helt överens om det, Magdalena Andersson, men om man säger så förpliktar det. Då tycker jag inte att man bara kan säga att man arbetar med frågan, utan då tycker jag att det ska vara en transparent och öppen process och att man ska ha en utfasningsplan för de miljöskadliga subventionerna. Annars känns det inte helt igenom trovärdigt.

Skulle finansministern till exempel kunna ge två konkreta exempel på miljöskadliga subventioner som blir nästa steg i utfasningsprocessen? Vi har flygskatten, och vi har reseavdraget som jag hoppas kommer att göras om väldigt snart - men vad blir nästa steg i att fasa ut de miljöskadliga subventionerna? Det vill vi ju båda göra, uppenbarligen.

Herr talman! Att reseavdragen ska ses över är någonting vi är överens om väldigt brett i politiken; de flesta partier i riksdagen står bakom en sådan översyn. Det vore naturligtvis väldigt bra om vi kunde hitta ett system som är mindre lätt att fuska med än det vi har i dag och ett system som kanske bättre styr mot kollektivtrafik i stället för bilåkande jämfört med det vi har i dag.

Samtidigt är det naturligtvis viktigt när man tittar över detta att man ser till det faktum att det måste vara möjligt att leva och bo i hela landet. Reseavdragen har en betydelse. Även om de används mest i storstäderna, vilket de flesta inte tror, har de allra störst betydelse för människor i glesbygd. Vi måste se till att hitta ett framtida reseavdragssystem som tar hänsyn till möjligheten att leva och verka även i glesbygd. Det är alltså ett uppenbart område där vi kommer att behöva arbeta framöver.

Jag är naturligtvis öppen för att också diskutera andra områden när det gäller att successivt fasa ut de subventioner vi har vad gäller skatteutgifter. Vi har tagit upp jordbruksdieseln som ett exempel, och även om vi har det som vi kallar en miljöskadlig subvention på jordbruksdieseln har vi den tredje högsta beskattningen av jordbruksdiesel i hela EU. Det är inte uppenbart att en avveckling av den nedsättningen skulle gagna utsläppen i EU som helhet, eftersom mindre miljösmart svensk produktion skulle riskera att ersättas av mer miljöskadlig jordbruksproduktion i andra delar av EU.

Därför måste vi hålla tungan rätt i munnen när vi jobbar med de här frågorna, och därför måste vi göra ett kontinuerligt strategiskt arbete. Det är precis det regeringen håller på med.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Åsa Westlund har frågat mig om jag avser att ta initiativ för att se över skolsituationen för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och i så fall hur.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov och förutsättningar. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Skolans huvuduppdrag är att ge alla elever förutsättningar att uppnå de nationella kunskapskraven och målen för utbildningen.

I dag finns det dock elever som inte får en undervisning som är anpassad efter deras förutsättningar. Skolinspektionens kvalitetsgranskningar och regelbundna tillsyn visar att det finns brister i skolors arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. I Skolinspektionens årsredovisning för 2017 konstateras att det i nästan var tredje granskad prioriterad grund och gymnasieskola finns brister i arbetet med särskilt stöd.

I juni 2017 gav jag därför en särskild utredare i uppdrag att kartlägga och analysera skolornas stöd och elevhälsoarbete och lämna förslag i syfte att skapa bättre förutsättningar för elever, såväl flickor som pojkar, att nå de kunskapskrav som minst ska nås. För att belysa bland annat den elevgrupp som Åsa Westlund tar upp ska den särskilda utredaren kartlägga och analysera brister i stödarbetet, föreslå hur arbetet kan förbättras samt vid behov föreslå åtgärder och nödvändiga författningsändringar.

Regeringen har även vidtagit flera andra åtgärder för att stötta elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Statens skolverk har i uppdrag att ansvara för genomförandet av fortbildning i specialpedagogik. Uppdraget syftar till att stärka den specialpedagogiska kompetensen generellt i skolan och ge lärare ökade kunskaper om användbara, effektiva och beprövade specialpedagogiska förhållningssätt, metoder och arbetssätt för att möta bland andra elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Speciallärare och specialpedagoger är helt centrala för det specialpedagogiska arbetet och ett viktigt stöd för övriga lärare. För att säkerställa att alla studenter på speciallärar och specialpedagogutbildningarna får kunskap om och kompetens i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har regeringen beslutat om nya examensmål för dessa utbildningar. Det kommer att leda till att barn och elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan mötas på ett bättre sätt i den svenska skolan.

Regeringen bedömer att nästa steg är att alla lärarutbildningar bör innehålla kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men vi behöver invänta de nationella utvärderingar som nu görs av lärarutbildningarna och sedan ta ett samlat grepp om utbildningarnas examensbeskrivningar.

Genom Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, finns det även tillgång till fördjupad kompetens inom området specialpedagogik. Myndigheten har med sin omfattande regionala närvaro möjlighet att vara ett stöd till alla skolor i landet när det gäller specialpedagogiskt stöd. Regeringen har med anledning av propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken även gett SPSM i uppdrag att i samverkan med Skolverket och Socialstyrelsen kartlägga det stöd som finns till föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hur detta används i skolan.

Regeringen har dessutom tagit initiativ till ändringar i skollagens bestämmelser om bidrag till enskilda huvudmän för förskolor och skolor i form av tilläggsbelopp för särskilt stöd till barn och elever. Genom ändringarna förtydligas att tilläggsbeloppet ska vara individuellt bestämt utifrån barnets och elevens behov. Tilläggsbelopp gäller extraordinärt stöd och ska kunna ges bland annat för åtgärder som riktas till barn och elever med stora inlärningssvårigheter.

Detta är några av de initiativ som regeringen har tagit för att stärka utbildningen för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för svaret!

Det är en stor grupp elever i den svenska skolan som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Ändå är kunskapen om hur det går för de här barnen låg.

Jag bad riksdagens utredningstjänst att ta fram information om hur det ser ut. I sin rapport med diarienummer 2017:1000 säger RUT att det till exempel inte finns någon uppföljning eller utvärdering av de förändringar av skollagen som trädde i kraft 2010 och som innebär att elever med autismspektrumtillstånd ska gå i den vanliga grundskolan. Det upprör mig. Inte för att jag anser att reformen var fel i grunden - barn som har förmåga att klara av grundskolan ska förstås gå där - utan för att reformen genomfördes utan att man först förvissade sig om att det fanns kompentens att ta hand om de här eleverna i grundskolan.

Dessutom vet vi utifrån undersökningar som egentligen primärt handlar om andra saker att det är väldigt svårt för elever i den här gruppen att få det stöd de behöver. I en studie framkommer till exempel att många av de elever som blir så kallade hemmasittare har NPF. Skolverket har konstaterat att det finns stora skillnader i hur skolor arbetar för att anpassa läromiljön och så vidare. Generellt visar Skolverkets studier att ju närmare barnen man befinner sig, desto oftare tycker man att skolan gör ett dåligt jobb för de här eleverna.

Vi vet också via Samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar att dennes målgrupp ofta har NPF.

I brist på systematisk genomgång från statens sida har riksförbundet Attention försökt göra en uppföljning av hur skolsituationen ser ut för barn med NPF. Den genomfördes 2015. Där framkom att enbart 16 procent av dem som besvarat enkäten anser att lärarnas kunskaper är tillräckliga för att kunna anpassa barnens undervisning till deras behov. Konsekvenserna av detta är oftast att barnen inte vill gå till skolan. Det är ungefär hälften som anger det som en konsekvens. Andra konsekvenser är brister i läs och skrivförmåga, sämre betyg och mobbning.

De insatser som utbildningsministern redogör för är väldigt bra. Men det lilla vi vet om hur skolan fungerar för den här gruppen tyder på att det kommer att krävas mycket mer för att de här eleverna ska få en bra skolgång. Bristen på kunskap gör det dessutom svårt att utforma rätt förslag på åtgärder.

Mina frågor till utbildningsministern är: Tycker utbildningsministern att det finns bra kunskapsunderlag om barn med NPF i skolan? Om inte, hur kan kunskapen förbättras så att vi kan fortsätta arbetet med att sätta in rätt åtgärder för den här gruppen?

Herr talman! Tack, Åsa Westlund, för interpellationen! Jag instämmer i Åsa Westlunds beskrivning av situationen men också av hur viktigt det är att vi stärker utbildningen för elever med NPF.

Jag vill gå så långt som att säga att när vi på ett bra sätt lyckas bygga undervisningen för elever som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, med eller utan diagnos, finns det i det förutsättningar att lyckas med alla elevers kunskapsinlärning. Vi ser tydligt på de skolor som används som modellskolor och som lärande exempel för andra att när man på ett sådant sätt anpassar undervisningen för elever med NPF lyckas man också nå fram till andra elever, både sådana som tillhör elevgrupper som vi traditionellt har svårt att hjälpa att uppnå kunskapskraven och elever med andra individuella svårigheter under sin skolgång. När en skola inte lyckas med eleverna med NPF ser vi också att andelen på skolan som inte uppnår behörighet till gymnasiet är mycket högre.

Detta är en anledning till att vi gör de insatser som jag beskrev i interpellationssvaret. Det finns fler insatser som är mer generella men som vi ser kan ha stor effekt för elever med NPF, både hur vi i dag fördelar resurser till skolorna mer efter behov och den lagstiftning om en garanti för särskilda tidiga insatser som inte minst funktionshindersrättsrörelsen har arbetat aktivt för och som ligger som ett lagförslag på riksdagens bord.

När det gäller frågan om vilka kunskaper vi har delar jag bilden att det saknas en del kunskap. Det finns en del vi har, men vi vet att det brister inom många skolor. Jag nämnde i mitt interpellationssvar att av de skolor där Skolinspektionen gjort en granskning under den senaste granskningsperioden - det är inget representativt urval, ska sägas, utan det är skolor som Skolinspektionen finner särskild anledning att granska och som därmed är prioriterade i dess granskning - var det en tredjedel som brast i arbetet med särskilt stöd.

Jag vet också av en annan uppföljning att av de elever som inte uppnår kunskapskraven i nian är det många som hade problem att nå kunskapskraven redan i sexan men som ändå inte fått ett åtgärdsprogram under den perioden. Det är, bedömer jag och understryker SPSM, ett lagbrott. Det fungerar inte i förhållande till Sveriges lag att en elev som inte når kunskapskraven i sexan sedan går hela vägen till nian och fortfarande inte når kunskapskraven utan att vi kan se att eleven har fått ett åtgärdsprogram under den perioden. Då har man inte satt in de stödinsatser som eleven har rätt till enligt lag.

De bristerna finns alltså. Det är vi medvetna om; den kunskapen har vi. Vi har också en hel del kunskap om vad vi kan göra, och den utvecklas hela tiden i takt med att forskningen stärks. Tack vare både den pedagogiska och den specialpedagogiska forskningen men också neurovetenskaplig forskning vet vi mer om hur man kan lägga upp undervisningen och planera skolsituationen för att elever med NPF ska lyckas nå kunskapskraven. De två kunskaperna har vi.

Det som saknas i dag är uppföljning där vi på en mer individuell nivå kan se hur det går för den här elevgruppen. Vi har en del från intresseorganisationerna, som interpellanten nämnde, men vi saknar det på statlig nivå. Det är delvis därför att det här är forskning som är ganska svår att göra av integritetsskäl, men vi för en dialog med SPSM om vilka parametrar och kriterier vi skulle kunna ta fram.

De skulle vara viktiga att ha till exempel för att kunna rikta ekonomiska resurser bättre än vad vi kan göra i dag. Har vi bättre kunskap om hur vanligt förekommande NPF är på olika skolor kan vi väva in detta i hur vi fördelar statens resurser för ökad likvärdighet i skolan.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det gläder mig att höra utbildningsministern redogöra för hur en bra skola för barn med NPF även gynnar alla barn i skolan, med tydlighet, ordning och reda och studiero. Jag delar verkligen den bilden, och därför är det också hög tid att regeringen säger att vi ska inlemma detta i den vanliga lärarutbildningen. Jag ser verkligen fram emot detta; det är ett jätteviktigt steg.

Men de här barnen finns ju i varje klassrum redan i dag, och de verkar inte få det stöd de har rätt till. De lärare och andra vuxna som jobbar i skolan nu måste också få dessa kunskaper, så att de kan möta barnen på rätt sätt.

Flera organisationer, bland annat Hjärnfonden och Attention, har lyft fram att det behövs en bred nationell utbildningssatsning på kunskap om NPF för lärare, rektorer och annan skolpersonal. Jag tänker inte minst på elevassistenterna, som kanske har de tuffaste jobben i svensk skola. De får gå in när ingenting fungerar och ska möta de elever som har störst behov, oftast utan någon som helst utbildning eller vidareutbildning under den tid de är där. Vi behöver alltså jobba på detta sätt med dem som redan finns i skolan.

Organisationerna efterfrågar också en NPF-samordnarfunktion på varje skola, som kan samordna olika insatser så att föräldrarna slipper vara lotsar precis hela tiden.

Detta är några förslag som jag tycker att vi tillsammans kan ta fasta på. Även om man förändrar lagstiftningen kommer det att ta lång tid innan alla lärare i svensk skola har rätt kunskaper. Det finns säkert andra förslag också.

Många vittnar om att de barn med NPF som klarar kunskapskraven i skolan ändå kan drabbas hårt av skolans brist på anpassning. De drabbas av utmattning, ångest och depression. Rasterna och tiden mellan lektioner lyfts ofta fram som mycket svåra och problematiska.

Ändå är det mycket svårt att få stöd i just dessa situationer, eftersom skolan, och faktiskt också lagstiftningen om rätt till stöd och anpassning, är väldigt fokuserad på kunskapskraven. Det kan vara först efter en total genomklappning, där eleven vägrar gå till skolan till följd av utmattningsdepression och ångest, som stöd sätts in. Men man måste alltså låta eleven gravt misslyckas innan man tar tag i saker.

Jag skulle vilja höra lite mer om hur utbildningsministern vill att den personal som redan finns i den svenska skolan ska få kunskap att möta dessa elever på rätt sätt. Och hur kan de barn som faktiskt klarar kunskapskraven men riskerar att drabbas av allvarlig psykisk ohälsa få rätt insatser i tid?

Herr talman! Tack, Åsa Westlund, för konkreta frågor!

Jag håller helt med om att vi måste sprida kunskapen om hur man arbetar specialpedagogiskt och hur man arbetar med elever med NPF i hela skolsystemet. Detta är anledningen till det fortbildningsprogram som heter Specialpedagogik för lärande och som bygger på modellen i de nationella skolutvecklingsprogrammen, det vill säga de modeller som gjorts kända genom matematiklyft och läslyft. Här kan vi också visa vilken prioritet vi ger dessa frågor. I uppdraget till Skolverket betonade vi särskilt att det handlar om att lära sig verktyg och att kunna dela verktyg och förhållningssätt när det gäller hur man arbetar med NPF.

När uppdraget sedan blev färdigt och fortbildningen påbörjades fick den kritik från organisationer, föräldragrupper och andra för att den inte innehöll tillräckligt mycket kring dessa frågor. Då säkrade vi att Skolverket och organisationerna möttes - Skolverket gjorde även detta på eget bevåg - för att se vad som kunde stärkas i fortbildningen för att ge denna effekt. I dag kan man redovisa att man gjort den typen av justeringar.

Denna typ av fortbildning är alltså på gång och bedrivs ute på många skolor. Vi vill ha fler skolor som går in i modellen. Regeringens målsättning är att den ska vara av samma storlek som Matematiklyftet och Läslyftet har varit.

När det gäller behovet av mer samordning runt eleven tror jag precis som Åsa Westlund att detta är den stora utmaningen framåt. En sak gör vi genom den lagstiftning som utbildningsutskottet precis har behandlat och som snart kommer upp för behandling här i kammaren. Den bygger på utredningen Saknad! av Malin Gren Landell.

Lagstiftningen byggs runt de fungerande rutiner som funnits på många skolor för att upptäcka frånvaro och angripa orsaken till den enskilde elevens frånvaro. Det kan handla om otrygghet på raster eller brist på struktur och ordning. Detta drabbar särskilt elever med NPF men kan såklart drabba alla elever. Upptäcker man detta i tid och gör det som fungerar för just den eleven kan man undvika att en elev handlar i en långvarig, problematisk frånvaro.

Den typen av lagstiftning kan få ganska stor effekt. Det har vi sett att den fått när man implementerat rutinen på de skolor som arbetar med detta i dag. Långvarig frånvaro börjar ju aldrig som långvarig frånvaro utan som kortvarig ströfrånvaro, ofta i några ämnen och kanske i samband med rasten, när eleven lämnat skolan. Upptäcker man detta i tid kan det få effekt.

På skolor där detta inte fungerar i dag är det ofta så att man gör väldigt mycket. Man fångar olika initiativ och idéer men har inte tillräckligt noga analyserat varför just denna elev har svårigheter. Det är där man måste gå ned på djupet, och när man gör det kan man både förhindra att en elev hamnar i frånvaro och hjälpa en elev som har varit där att komma tillbaka till skolan.

Nästa steg är nog att börja bygga om systemen totalt, ska sägas. Detta är något jag har studerat ganska noggrant. Internationellt har vi det skotska exemplet Girfec, Getting it right for every child, som man har jobbat med i över tio år och som implementeras i ett antal olika kommuner i Sverige i dag. Man bygger ihop skola, inte minst elevhälsans funktioner, med socialtjänst och sjukvård för att säkra att elever och föräldrar inte får olika signaler och behöver ha många olika myndighetskontakter för det som i grunden är samma uppdrag: att barnet får de bästa möjligheterna att fungera väl i samhället och få med sig de kunskaper som behövs framåt.

Detta är svårt. Det handlar om att bryta kulturer och lätta på en del regler. Vi har en pilot som vi finansierat genom Socialstyrelsen och Skolverket. Det är denna typ av kulturförändringar som kommer att behövas framåt för elever med denna typ av svårigheter och även för andra elever, vars föräldrar kan redovisa att de har väldigt många myndighetskontakter utan att egentligen få rätt stöd i sitt jobb med att säkra att barnen får rätt stöd när det gäller skolnärvaro och annat.

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för en bra redogörelse för ett väldigt bra arbete som pågår! Det finns som sagt många saker kvar att göra.

Jag vill avsluta med att citera bloggen Supermamsen från den 7 mars 2017:

"Tre av tre barn i skolan!

Idag är det en riktigt bra dag! För många är det självklart att man som förälder har alla barn i skolan där alla barn ska vara.

För mig och min man är det inte självklart. Vi har oftast två av tre barn hemma. Vår 7-åring går alltid i skolan.

Vår 14-åring (asperger) har varit hemma från skolan i mer eller mindre två år. Det är någon skoldag här och var men inte en fungerande skolgång sedan kraschen och utmattningen i åk 6. Hen låser sig ofta och kommer inte iväg.

Vår 11-åring (ADD med autistiska drag) har inte mycket närvaro nu i 5:an. Orken finns oftast inte. Nu har 11-åringen börjat med Ritalin. Hoppas det hjälper!

Idag har jag tre av tre barn i skolan. Vilken lycka! Jag tror bara det har hänt tre gånger det här läsåret.

Jag kan irritera mig på de som bara tar för givet att deras barn kommer iväg till skolan. De som inte uppskattar hur bra de har det .

Maken sa idag ''Vi har verkligen fler mirakel än vanliga familjer!''

Och det har vi nog! Hur många föräldrar står och hoppar och kramas med rinnande tårar när alla deras barn är i skolan?"

Jag tycker att detta är en djupt rörande inblick i en helt vanlig NPF-familjs vardag.

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för att vi tillsammans har kunnat diskutera de här viktiga frågorna en stund i riksdagens kammare!

Herr talman! Tack, Åsa Westlund!

Jag känner igen detta från många föräldrar, både i föräldranätverk och föräldrar man möter i andra sammanhang, som just diskuterar svårigheterna när man inte upplever att myndigheterna eller skolan står på ens sida i uppdraget att säkra att ens barn får bästa möjliga uppväxt och framtidsutsikter. I stället blir detta en ständig fajt.

Detta hänger ihop med många andra utmaningar på skolans område: resursbristen, som vi bryter, och stuprören mellan skola, socialtjänst och vård, som jag nämnde. Många gånger ger vi också stöd så sent att elevers självförtroende, självkänsla eller, för många av eleverna med NPF, som vi har talat om, lusten för skolan, har brutits ned längs vägen. Vänder vi de trenderna kan vi också vända det för elever med NPF.

Men det motsatta gäller också. Börjar vi arbetet med att försöka anpassa skolan och undervisningen för elever med NPF kan vi lyckas med många av skolans andra utmaningar. Att säkra specialpedagogiken med särskilda stöd till extra anpassning är en nyckel till trygghet, studiero, lust för lärandet och möjlighet att anpassa undervisningen till elevers olikheter. Detta behöver vi göra för alla elever i skolan.

Jättestort tack, Åsa Westlund, för att du lyfter upp detta! Jag kan försäkra att Utbildningsdepartementet må fortsätta att ha ett mycket nära samarbete med de starka organisationer som arbetar inom funktionshindersrättsrörelsen och med föräldranätverk och andra som arbetar för, med och av elever och föräldrar som kommer nära NPF.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Ida Drougge har frågat mig om jag med min kritik av Lidingö kommun menar att människor som vistas i Sverige, exempelvis efter avslutad etableringstid, på samma villkor som andra invånare ska ha olika regelverk för hur de behandlas i bostadskön.

Boendet är centralt för nyanländas möjlighet att komma i arbete och starta sitt nya liv i Sverige. För hushåll som saknar ett tryggt boende försvåras möjligheten att etablera sig i det svenska samhället, vilket medför samhällsekonomiska konsekvenser likväl som negativa konsekvenser för individen.

Lagen om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning beslutades med bred majoritet i riksdagen. Syftet med lagen är att alla kommuner ska ta ett gemensamt ansvar för mottagandet för att förbättra de nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet. Vid fördelningen av anvisningar ska hänsyn bland annat tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek och sammantagna mottagande av nyanlända.

Kommunerna ansvarar för bostadsförsörjningen, och de ska, enligt lag, planera för bostadsförsörjningen i kommunen. Syftet med planeringen ska vara att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Kommunerna ska ha aktuella riktlinjer för bostadsförsörjningen där mål för bostadsbyggande, utveckling av beståndet och vilka insatser kommunen planerar för att uppnå uppsatta mål ska anges. Uppgifterna i riktlinjerna ska bland annat grundas på en analys av den demografiska utvecklingen, efterfrågan på bostäder, bostadsbehovet för särskilda grupper och marknadsförutsättningar.

Kommunerna har flera verktyg som kan användas för att underlätta situationen på bostadsmarknaden. Några exempel är att planlägga mark för bostadsbyggande, ge ägardirektiv till allmännyttiga bostadsföretag, uppföra bostäder med tidsbegränsade bygglov och använda sociala kontrakt. Kommunen kan även förmedla bostäder. Det finns dock inget enhetligt system för bostadsförmedling, och många kommuner använder förturssystem. Vilka verktyg som bör användas för att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder är kommunerna själva bäst lämpade att avgöra.

Regeringen arbetar för att stötta kommunerna i deras arbete med bostadsförsörjningen. Sedan 2016 har 3,65 miljarder kronor betalats ut i statsbidrag för ökat bostadsbyggande, och i år betalas knappt 1,40 miljarder kronor ut. Regeringen har även tillsatt en utredning som bland annat ser över om kommunerna behöver fler verktyg för att arbeta med bostadsförsörjningen. Det är även angeläget att öka utbudet av hyresbostäder med lägre hyra.

Sedan regeringens satsning på investeringsstöd, som bland annat har villkor om normhyra och rimliga krav på hyresgäster, infördes 2017 har mer än 10 000 bostäder beviljats stöd.

Herr talman! Jag tycker inte riktigt att statsrådet svarar tydligt nog på frågan.

Om man går ut och kritiserar en enskild kommun, så som statsrådet har gjort med Lidingö, förutsätter jag att man har koll på den situation som råder i kommunen och i landet i övrigt. Jag förutsätter därför att statsrådet vet att Lidingö stad självfallet följer den socialtjänstlag som gäller. I den mån människor har olika förtur till bostad stipuleras detta i socialtjänstlagen. Denna lag följer Lidingö stad, såklart, precis som alla andra kommuner.

Det som Lidingö - med flera kommuner, ska tilläggas - gör är att säga att nyanlända, precis som alla andra i Sverige, efter att ha avslutat den etableringstid som staten har stipulerat och sagt gäller för att kunna få resurser, pengar och stöd från Arbetsförmedlingen, behöver söka bostad och få hjälp med detta enligt socialtjänstlagen och att det inte ska råda några ytterligare förturer än de som gäller där.

Det är som sagt inte bara Lidingö, utan det är 20 av 25 kommuner i Storstockholm som tillämpar korttidskontrakt för nyanlända, på lite olika sätt. Att det är på olika sätt tycker jag själv är ytterst dåligt och beklagligt. Detta beror på att förarbetena till regeringens lagstiftning är oklara, och det är därför nyanlända i dag behandlas olika i olika kommuner - rättsläget är oklart.

Jag hade föredragit att det var tydligt i lagen hur länge kommunerna ska stå för bostad och hur länge man anser att etableringstiden pågår, så att kommunerna hade sluppit gissa sig fram, tolka förarbeten och använda exempelvis etableringstiden hos Arbetsförmedlingen som en måttstock för att kunna göra denna bedömning.

Min fråga, så som jag menade den, är: Anser statsrådet att människor i Sverige som vistas här på samma villkor och med likadana möjligheter som andra ska ha ett särskilt eget regelverk utanför socialtjänstlagen och kunna få bostad genom förtur på bekostnad av andra?

Jag förstår såklart att det är skitsvårt för nyanlända att hitta bostad, särskilt på Lidingö. Det är därför situationen ser ut som den gör, i synnerhet i Stockholms län. I exempelvis miljöpartistyrda Sundbyberg tillämpas också korttidskontrakt. Det är jättesvårt - för nyanlända och för alla andra också. Det är därför detta oroar mig.

Jag kan undra vad som egentligen händer med Sverige och med ett Stockholm där man har stått tio år i bostadskö, sedan barnsben. Jag känner flera ensamstående mammor som har stått i bostadskö länge men som inte har någon bostad utan är hänvisade till olika korttidskontrakt, som flyttar runt och som bor på vandrarhem med sina barn. De gör allt de kan för att få en bostad och har gjort det länge, och så kommer en annan grupp som ställs emot dem, får förtur direkt och får bostad. Jag tror inte att detta är bra för Sverige, utan jag hade önskat att alla kunde behandlas mer lika.

Herr talman! Detta är en ganska märklig debatt, tycker jag.

I många kommuner runt om i Sverige tar man bostadsförsörjningsansvaret på stort allvar. Man hjälper till efter bästa förmåga och ser till att invånarna får en bostad. Det är sedan en ganska lång tid tillbaka bostadsbrist i Sverige, och den är större på olika håll. Men det är inte så att det är svårare att bygga eller ta fram bostäder i Lidingö eller i någon av de andra välbeställda Stockholmskommunerna än vad det är i många andra delar av Sverige.

Vi har fått invandrare till Sverige - en del får stanna medan andra har fått avslag på sina visumansökningar och har varit tvungna att åka härifrån igen. Men för dem som har fått stanna har kommunerna fått en rejäl slant från staten för att kunna ta ett extra ansvar under denna tid. Detta innebär att kommunerna har gott om tid på sig att medverka till att stärka bostadssituationen, bygga permanenta eller tillfälliga bostäder och se till att situationen löses på ett bra sätt.

Då kan man sedan välja. Vill man göra det minsta möjliga som lagen kräver, eller försöker man lösa frågan på ett så bra sätt som situationen kräver? Jag menar att det sätt som Lidingö stad i detta fall agerar på är ett sätt som medför ökade samhällskostnader.

Om vi är överens om att integrationen är viktig och att det är viktigt att vi kortar tiden för integration och ser till att människor får bostad och arbete så snabbt som möjligt, då bör man nog agera på ett sådant sätt att man medverkar och hjälper till här i stället för att skapa en situation där de nyanlända tvingas flytta flera gånger och inte har möjlighet att rota sig och se till att de får ett jobb och klarar av sin situation. Det är detta som jag har reagerat på. Om man agerar på ett sätt i kommunerna som ökar kostnaderna och försvårar problemen för individen, då agerar man på ett för samhället totalt sett negativt sätt.

Herr talman! Denna debatt förtjänar lite mer korrekta fakta. Jag kan börja med att konstatera att även i en rad kommuner som styrs av Miljöpartiet använder man exakt samma principer som man gör på Lidingö.

Jag tror att statsrådet är väl medveten om att vi har ett kommunalt utjämningssystem i Sverige som gör att kommuner med bättre förutsättningar och vars invånare har goda förutsättningar från början är med och utjämnar och betalar för andra kommuner som inte har dessa förutsättningar. Vi har ett utjämningssystem som utjämnar både förutsättningar och utfall. Där betalar Lidingö, som en av få kommuner i Sverige, in pengar till detta system - mycket mer än man själv tar emot.

Att måla upp särskilda arketypiska snåla kommuner, som statsrådet gör, tycker jag är ytterst orättvist. Jag tycker inte att denna debatt förtjänar det. Detta är en jättesvår situation, ytterst såklart för alla som är i behov av en bostad - för nyanlända och för alla våra ungdomar i Sverige som inte har någonstans att bo och som vill flytta hemifrån och börja egna liv eller plugga på annan ort men som kanske behöver tacka nej till en utbildningsplats för att det inte finns någon bostad på studieorten. Det är synd att vi ska sänka debatten till den nivå som statsrådet gör.

Självklart är det olika svårt för kommuner i Sverige att ordna bostäder. Jag förstår inte hur det inte skulle kunna vara det. Lidingö är den femte mest tätbefolkade kommunen i hela Sverige. Om man redan har väldigt många bostäder är det klart att det är svårare att bygga fler. Vi har dessutom stora fina naturområden på Lidingö som staten har utsett till naturreservat. Jag tror inte att statsrådet vill att vi ska bygga där.

Sedan kan jag konstatera att Lidingö har klarat sitt mottagande, och man har vänt och vridit på varje sten. Alla nyanlända som har blivit anvisade till Lidingö under denna period då vi har haft en bosättningslag och tidigare har fått en bostad. Det går också relativt bra för de nyanlända som Lidingö tar emot.

Under den senaste tiden har många av de människor som har fått en bostad under två år och sedan har blivit uppsagda från den faktiskt ordnat en bostad. De står inte på gatan.

Samma resultat kan vi se i Sundbyberg som styrs av Miljöpartiet. Där är det fler som har blivit uppsagda från sin bostad än det än så länge är på Lidingö. Samtliga där har fått erbjudande om en bostad. De står alltså inte heller på gatan.

Jag skulle vilja att statsrådet svarar på och lite grann utvecklar varför han tycker att just denna grupp ska ha rätt till särskilda undantag. Inser inte statsrådet att det skapar motsättningar i vårt samhälle? Många företrädare för Miljöpartiet brukar ofta säga att vi inte ska ställa grupp mot grupp. Men jag kan inte se detta på något annat sätt än att det är just det som man gör i detta fall. Statsrådet går dessutom in och anklagar och kritiserar en kommun där det pågår en domstolsprocess.

Herr talman! Mitt problem hänger ihop med den historiska utvecklingen i Sverige. Vi har under de senaste decennierna haft en ganska kraftig befolkningstillväxt, inte bara för att vi har fått migranter till Sverige utan också för att vi har fått en växande befolkning internt i Sverige.

Tidigare kom en mycket stor andel av de nyanlända till bara några få kommuner. Jag minns en gång när man från Södertälje kommunledning reste till USA. Det visade sig att Södertälje hade tagit emot fler flyktingar från krigshärjade områden i Mellanöstern än vad hela USA hade tagit emot i den då aktuella situationen.

Under denna mandatperiod har vi försökt göra en förändring, så att fler kommuner ska ställa upp och vara med och ta sin del av detta. Det blir bättre för alla om man försöker ta ett solidariskt ansvar runt om i Sverige. Det handlar om den så kallade anvisningslagen. Det är bara en del av de nyanlända som kommer till Sverige som fördelas enligt den principen. Det är faktiskt en minoritet av dem som har kommit hit. Men anvisningslagen har ändå fungerat i så måtto att alla nu har varit med. Även kommuner som Lidingö har tagit ett lite större ansvar än man har gjort tidigare. Det är jag mycket glad över. Det har varit viktigt att det är på det sättet.

Men det är fortfarande så att man måste följa de övriga lagarna när det gäller socialtjänsten och annat. Jag tror inte att vi behöver några nya lagar i detta avseende. Möjligen kan det hända att vi behöver skärpa bostadsförsörjningslagen ytterligare. Jag har nyss tagit emot en utredning som pekar på ett förtydligande av bostadsförsörjningslagen så att vi ser till att vi tar fram bostäder för alla i de svenska kommunerna. Det kan vara en väg att gå för att se till att vi klarar av denna uppgift lite bättre i framtiden.

Det är inte bara Lidingö som man kan anse borde kunna ta ett lite större ansvar, utan det finns rätt många kommuner som är med på en sådan lista, om man skulle göra en sådan.

Jag tror att det vore bra för hela Sverige om alla tar ett lite större solidariskt ansvar. Det är det som jag är ute efter. Däremot är jag inte intresserad av att lägga mig i hur domstolen beslutar. I detta fall handlar det inte alls om att kritisera domstolen eller ens reglerna utan om att man ska försöka ta ett rimligt ansvar och följa de lagar vi har. I vissa lägen kan man tycka att det finns ett antal kommuner som kan ta ett större gemensamt och socialt ansvar på detta sätt.

Herr talman! Det är totalt 25 procent av Sveriges kommuner som själva har uppgett att de använder sig av korttidskontrakt. Men jag kan inte tolka statsrådet på något annat sätt än att om Lidingö stad skulle vinna i den domstolsprocess som nu pågår om detta regelverk, om man har rätt att ge nyanlända korttidskontrakt på en bostad på två år - man har vunnit i den första instansen - är statsrådet beredd att ändra lagstiftningen och att ändra bostadsanvisningslagen. Jag kan inte tolka statsrådet på något annat sätt.

Jag tycker inte att statsrådet riktigt svarade på frågan. Men vi kan bortse från det och i stället välja att tala om vad som är bäst för integrationen och hur man ska ställa sig i den situation som vi har.

Jag är övertygad om - vi får se - att det är mycket viktigt att man som nyanländ tidigt i samband med att man får reda på att man har fått uppehållstillstånd i Sverige, får leva här, anpassa sig och bo i det svenska samhället, får veta att man har en huvudsaklig uppgift att skaffa sig en bostad själv. Man får inte en bostad på livstid när man kommer hit. Man måste ta det ansvaret själv, precis som alla andra i Sverige gör - trots att det är svårt och trots att det är bostadsbrist.

Om det inte hade varit bostadsbrist, om andra grupper i Sverige inte hade haft svårt att få tag på en bostad, hade situationen varit helt annorlunda.

Herr talman! Jag har lyssnat en hel del på Ida Drougges partiledare Ulf Kristersson. En av de saker som han brukar prata om är att en av vår tids största utmaningar är integration. Om vi kan lösa integrationsfrågan följer mycket annat efter. Hela samhället måste bidra till att skapa möjligheter för människor att komma in. Om människor kommer in i samhället börjar de betala skatt i större utsträckning och snabbare än tidigare. De medverkar då i det gemensamma och skapar tillgångar för välfärden i stället för att vara en kostnad.

Vi ser nu i Sverige att tiden minskar kraftigt för integrationen. Tiden för när 50 procent av de nyanlända har kommit i jobb har minskat från nio år till fem år i den senaste statistik som jag har läst. Det är en betydande förkortning av tiden. Om det ska fortsätta att lyckas kan inte en del ställa sig utanför och vid sidan om. Alla måste vara med i det jobbet.

Att ta fram bostäder så att det finns bostäder till alla i Sverige är en av de mest centrala utgångspunkterna. Om man har bostad kan man sedan ta nästa steg. Då kan man börja studera, jobba och betala skatt.

Men om man efter en kort tid blir utsparkad från den bostad man har fått tidigare kommer denna integration att ta betydligt längre tid, och det kommer att kosta hela samhället mycket. Det belastar även andra grupper.

Ett perspektiv där man ställer grupper mot grupper innebär att man måste tänka långsiktigt: Hur vinner vi alla på att lösa frågan?

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Ida Drougge har frågat mig om jag avser att verka för att regeringen lämnar förslag om att boende i bostäder med tillfälligt bygglov får hyreskontrakt med permanent besittningsrätt.

Ida Drougge skriver i interpellationen att jag vill ge boende i bostäder med tidsbegränsade bygglov permanent besittningsrätt. Det stämmer inte. Det är redan i dag möjligt för en fastighetsägare att erbjuda kontrakt med besittningsskydd i bostäder uppförda med tidsbegränsat bygglov. Huruvida det är ändamålsenligt mot bakgrund av att bostaden kommer att upphöra på platsen är upp till fastighetsägaren att bedöma, eventuellt med beaktande av för hur lång tid lov har beviljats. En tvingande bestämmelse som ger hyresgästen besittningsskydd i bostäder med tidsbegränsat bygglov riskerar att motverka uppförandet av sådana bostäder.

Det är givetvis viktigt att kommunen, tillsammans med byggaktörer och fastighetsägare, skapar långsiktiga och hållbara lösningar för byggande och boende. Jag står fast vid att tidsbegränsade bygglov kan utgöra ett bra komplement till permanent byggande där bostadsbehovet inte fullt ut kan tillgodoses genom ordinarie plan- och byggprocesser. Det ger också goda möjligheter till en effektivare markanvändning, till exempel under pågående plan- och byggprocesser. Det var därför regeringen förändrade och förenklade regelverket för tidsbegränsade bygglov. Det var regler som trädde i kraft för snart ett år sedan och som var efterfrågade av kommunerna.

Jag vill även tillägga att det är möjligt att söka investeringsstöd för uppförandet av hyresbostäder också med tidsbegränsade bygglov.

Herr talman! Nu var inte min fråga om statsrådet tyckte eller har sagt att kommuner ska ge permanent besittningsrätt till bostäder med tillfälliga bygglov. Jag undrade om statsrådet avser att verka för detta.

När bostadsanvisningslagen, som vi har diskuterat precis innan, trädde i kraft, samtidigt som det stora mottagandet i kommunerna i Sverige ökade kraftigt under 2015 och framåt, hänvisade regeringen, ministerns företrädare och andra i regeringen, till tillfälliga bostäder som en lösning. Man tittade också över reglerna för att bygga tillfälliga bostäder för att ytterligare underlätta anvisandet av bostäder till nyanlända i kommunerna.

Jag noterar att regeringen har svängt i frågan. Man tycker och säger att kommuner bör ge permanenta bostäder till nyanlända. De ska få förstahandskontrakt till permanenta bostäder. Det går inte för en bostad som är uppförd med tillfälligt bygglov.

Där faller den hjälp som regeringen ger till Sveriges kommuner i form av vissa lättnader för att bygga baracker eller så kallade moduler, när man samtidigt menar att de nyanlända ska bo där hela livet. Dessutom menar man att kommunerna har ansvar för att ordna bostad till de nyanländas hela liv i Sverige. Därav min fråga.

Bostadsministern får gärna svara på hur regeringen nu anser att redan tätbefolkade kommuner ska lyckas med den stora utmaningen.

Herr talman! Det var mycket av det som Ida Drougge tog upp som var lite rörigt.

Jag har svårt att tro att min företrädare har sagt att tillfälliga bostäder är lösningen. Däremot kan det vara en dellösning i ett tillfälligt problem, så att man under tiden kan få fram permanenta bostäder så att man klarar av bostadsbristen långsiktigt.

Precis som jag sa i mitt förra svar tror jag att tillfälliga bostäder kan vara en bra lösning. Det kan också vara en effektiv form när det finns ett markbehov, till exempel när man vet att marken inom ett antal år kommer att behövas till något annat. Men under tiden kan man ställa tillfälliga bostäder på området.

Ingen har heller påstått att alla nyanlända ska få bostäder för hela livet. Det är ingen som har krävt något sådant. Det handlar här om att se till att integrationsfasen går lite snabbare och inte försvåra eller fördyra den processen vare sig för enskilda människor eller för samhället som helhet.

Det är helt onödigt att införa ett beslut om permanenta kontrakt på tillfälliga bostäder eftersom det redan i dag är möjligt. Det är upp till fastighetsägaren. Om fastighetsägaren kan erbjuda tillfälliga bostäder på annan plats eller permanenta bostäder i nästa skede är det inget problem, men det är fastighetsägaren som avgör.

Herr talman! Jag tycker inte att det jag sa var särskilt rörigt. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är ett försök från ministern att utöva någon form av härskarteknik mot mig när han säger så.

Den som lyssnar eller tittar på denna debatt kan själv googla och kolla upp att regeringsföreträdare, såväl Ylva Johansson som andra, i sina svar till Sveriges kommuner uttryckligen har sagt att tillfälliga bygglov är en lösning för att hitta bostäder till nyanlända. Detta kan var och en kontrollera, och jag rekommenderar självklart även statsrådet att göra det.

Under hur lång tid anser ministern att man som nyanländ ska få ha en bostad? Jag har förstått att statsrådet tycker att det är fel med två år, men hur lång tid ska det då vara? Det finns ju många andra grupper som också har väldigt svårt att etablera sig och få ett självständigt liv i Sverige - om inte annat genom att exempelvis påbörja en utbildning, som vi har varit inne på både i denna debatt och tidigare. Dessa människor får ingen särskild förtur till en bostad.

Jag håller med om att det är svårt att etablera sig och jobba på ett och samma ställe samt att det är svårt att rota sig när man behöver flytta, men jag ser inte att detta kan vara ett skäl för att få någon särskild förtur. Då skulle vi behöva ge särskild förtur till stora delar av hela den svenska befolkningen.

Det vi måste göra är att försöka lösa den bostadsbrist vi har och att skapa förutsättningar på arbetsmarknaden så att fler kan få en egen försörjning, oavsett var i landet man bor. Detta är inte alldeles lätt, och därför tycker jag att det är sorgligt att vi har en regering som på detta sätt riktar skarp kritik mot kommuner som faktiskt har väldigt goda resultat även när det gäller integrationen som sådan. Man målar ut såväl Lidingö som alla andra kommuner som gör detta som kommuner som inte anstränger sig för att skapa en god integration. Det är långt ifrån sant.

Herr talman! Det är måndag och soligt. Inte en person sitter här i lokalen, fastän vi har en sådan spännande arbetsvecka som har börjat.

Jag tycker att vi nu börjar komma till pudelns kärna. Det handlar om att bygga bostäder. Vi måste försöka se till att vi bygger bostäder till alla, oavsett om man har en stor plånbok eller inte. Vi måste försöka se till att göra detta runt om i Sverige. Där har alla kommuner, staten och regionerna ett ansvar. Även länsstyrelserna har under den senaste perioden fått ett uppdrag från mig att hjälpa och stödja kommunerna att lösa denna fråga.

En del kommuner tar detta på stort allvar, andra gör det inte lika mycket. Jag har väldigt svårt att köpa idén om att det skulle vara svårare att bygga just på Lidingö än på andra ställen. Det är ju ett område där det går att bygga. Man kan få ut högre priser. Det finns en stor efterfrågan på bostäder på Lidingö, och det finns många som vill bygga.

Huruvida man bygger bostäder på Lidingö handlar nog väldigt mycket om politisk vilja. Det kan man nog inte skylla på att det finns naturreservat där eller något sådant, utan det går att bygga betydligt fler bostäder på Lidingö om den politiska viljan att göra detta finns.

Det är där jag skulle vilja att Ida Drougge var med mig. Det finns nu en överenskommelse mellan partierna om att se till att alla är med och tar ansvar och även i större utsträckning ställer krav på att man tar ett sådant politiskt ansvar runt om i Sverige. Jag vill inte särskilt måla ut just Lidingö, utan detta är väldigt olika i olika kommuner. Men det är lite för många kommuner som väljer att inte bygga, trots att det finns goda förutsättningar att göra det.

Detta är ett bekymmer och ett problem. Om ännu fler skulle gå in på den linjen, som gör att vi får en ännu värre bostadsbrist i Sverige, hamnar vi i ett läge där det till slut blir nödvändigt att lagstifta tuffare och hårdare. Det vore olyckligt, för jag uppskattar den kommunala självstyrelsen och tror att den är en viktig del av den svenska modellen. Men liksom många andra frågor kräver den ett ansvar från dem som är berörda.

Herr talman! Vi har uppenbarligen olika åsikter om huruvida Lidingö eller andra kommuner tar sitt ansvar i fråga om bostadsförsörjningen. Jag tycker, inte helt oväntat, att Lidingö mycket väl gör det. Det är den femte mest tätbefolkade kommunen i hela Sverige - detta om någonting borde säga något. Lidingö var 2015 bland de kommuner som färdigställde flest bostäder i hela landet. Jag tycker alltså att Lidingö mycket väl tar sitt ansvar.

Sedan vill såklart Lidingö, liksom alla kommuner, fundera på hur man bygger så att det passar ihop med befintlig bebyggelse, så att man skapar trivsamma miljöer och så att man värnar om de värden som kommunen har och som gör att människor flyttar dit. Det tycker jag också att man har rätt att göra och att man bör göra.

Jag tror att det är många i Stockholm som är glada för att vi har exempelvis Lidingö, som ligger förhållandevis nära stan men där man ändå kan springa Lidingöloppet i terräng och i fin natur. Jag tror att många är glada över att ha tillgång till detta. Stora delar av dessa områden - dock inte alla - är som sagt dessutom naturreservat. Det byggs såklart fler bostäder även på Lidingö framöver.

Svar på interpellationer

Då tycker jag dock att man som regering inte bara behöver peka på detta med tillfälliga bygglov, vilket skulle vara en lösning 2015 eller nu framöver - att flytta nyanlända från gamla tillfälliga bygglov till nya tillfälliga bygglov, som statsrådet lite grann var inne på. Man bör även göra det lättare, så att det går fortare att få till stånd permanenta bostäder.

Herr talman! Jag tycker, som sagt, att man ska lösa bostadsbristen med permanenta bostäder. Under en övergångsperiod kan tillfälliga bostäder vara en dellösning, men det är inte hela lösningen, som Ida Drougge tidigare påstod att någon hade sagt. Det tror jag inte att det är någon som har sagt - i alla fall inte någon i ansvarig ställning.

Jag blir nöjd om vi kan avsluta denna debatt - som i och för sig är viktig - med att vara överens om att vi måste bygga bostäder så att vi löser bostadsbristen i hela Sverige och om att vi måste bygga bostäder för alla.

Överläggningen var härmed avslutad.