Aktuell debatt - 2018-05-21

Aktuell debatt om rättsläget för personlig assistans

Fru talman! Det är tredje gången som Kristdemokraterna har begärt att riksdagen, av aktuella och akuta skäl, ska hålla en aktuell debatt när det gäller de frågor som rör personlig assistans och LSS.

Skälet är att vi under de år som nyligen har passerat, sedan hösten 2015, har sett att människor i vårt land - några av dem med de absolut mest omfattande behoven - får sitt stöd indraget och att föräldrar till barn som fötts under denna period och som har omfattande behov, i ett kaos av blandad glädje och sorg över att de fått detta barn, trodde att de kunde lita på samhällets stöd men har insett att det inte finns där. När de behövde det som bäst har stödet fallerat.

Vi har under de senaste månaderna diskuterat och fått se hur rättsläget kring personlig assistans har belysts ännu mer. När vi i riksdagen har stiftat lagar är det sedan domstolar och myndigheter som ska pröva dem.

Det som har hänt när det gäller just personlig assistans är att lagen har börjat tolkas annorlunda i efterhand - inte under de första åren, då rättsläget för en lagstiftning brukar stabiliseras, utan årtionden i efterhand. I vissa fall har en särskild dom från Högsta förvaltningsdomstolen börjat tolkas på ett nytt sätt av myndigheten tre år efter det att domen kom.

I samband med att vi begärde denna debatt har den domstol som avkunnade domen sagt att den feltolkas, men fortfarande råder i dag osäkerhet kring dem som behöver beslut.

Fru talman! Tack, Kristdemokraterna, för att ni har begärt denna debatt i ett synnerligen viktigt ämne! Rubriken - rättsläget för personlig assistans - är i dag högst relevant.

Från början skulle denna debatt handla om eventuella tilläggsdirektiv till den pågående LSS-utredningen. Debatten har nu bytt rubrik, men låt mig ändå ta tillfället i akt att säga hur glad jag är att jag för ett par veckor sedan kunde presentera nya direktiv. Det tidigare uppdraget att också lägga fram förslag på besparingar har nu strukits.

Nu jobbar utredaren på, med fullt fokus på att skapa ett mer välfungerande LSS. Låt mig säga: Gunilla Malmborg har ett av Sveriges viktigaste uppdrag, nämligen att ge oss beslutsfattare underlag att fatta beslut som gör att LSS fungerar bättre och att fler människor kan känna trygghet i att de får det stöd de behöver.

När jag för ett par veckor sedan mötte regeringens funktionshinderspolitiska råd sa en av representanterna: LSS och assistans är inte hela funktionshinderspolitiken, men utan LSS och assistans fungerar inte resten.

Så enkelt är det. Därför måste vi se till att LSS fungerar.

Fru talman! LSS och personlig assistans är lagstiftning som skiljer sig från vad vi är vana vid i Sverige. Det är rättighetslagar. Ett domslut i Högsta förvaltningsdomstolen får direkt effekt på människors livsvillkor. Lagens karaktär kan därmed förändras utan att ett nytt politiskt beslut fattats, och detta påverkar människor.

De senaste årens domar har gjort att många förlorat sin statliga assistans - en mycket direkt påverkan. Men det har också påverkat många andra som har personlig assistans eller andra LSS-insatser genom den oro det skapar, och känslan av att det stöd man har i dag kanske förändras efter nästa eller nästnästa dom har växt.

Samtidigt går det inte att nog understryka vilken viktig lagstiftning LSS är. Trots problem med utformningen av LSS har den möjliggjort jämlika levnadsvillkor för många. Frigörelse och frihet är egentligen ovärderligt, och det är svårt att sätta ord på vad det betytt för alla som berörs och berörts genom åren.

Jag pratade med Annette, vars dotter inte hade kunnat bo i samma kommun som hon om det inte varit för den assistans dottern får. Hon har försökt hitta en form av gruppbostad som skulle passa för hennes dotter, men just där hon bor finns ingen som passar de behov hennes barn har. Nu kan de bo kvar i sin kommun, tack vare det stöd som dottern får genom assistansen. Det är frihet. Det är trygghet.

Jag pratade med Markus, som berättade hur de olika LSS-insatser hans barn får har skapat frihet för barnet och stöd för föräldrarna. Han berättade om hur han i början var benägen att tacka nej till stöd som fanns och som erbjöds eftersom han som förälder kände han att han ville klara vårdnaden om sitt barn själv. Men med tiden har han förstått hur viktigt stödet är för att livet ska funka för var och en och för att de alla ska få växa.

Fru talman! Jag hade ett samtal med Birgitta om vad som funkar och vad som inte funkar i dag. Vi pratade om vad som är viktigast inför framtiden. Birgitta, som numera är pensionär och som var med både före LSS 1994 och därefter, sa med eftertryck: Det är frigörelse.

LSS är ett löfte, ett löfte om att också den som föds med en funktionsnedsättning ska ha rätt till självständighet, till trygghet, till frigörelse. Det är ett löfte som jag värderar högt. Men jag är inte nöjd med hur lagen fungerar i dag. Jag är inte nöjd med att de domar som faller så kraftigt förändrar rättspraxis och människors livsvillkor och att detta sker utan att det finns något politiskt beslut bakom.

Som politiker i ett land där vi är vana vid att lagstiftning får ta tid och utredas ordentligt är det otroligt frustrerande att se ett så viktigt välfärdssystem förändras så kraftigt och snabbt utan en föregående lagändring.

Fru talman! Av alla de domar som kommit finns det åtminstone en som gjorde att många drog en lättnadens suck: den som sa att sondmatning kan ge rätt till assistans. Men i helgen kom rapporter om att familjer som fick nytt hopp efter denna dom nu fått hoppet grusat igen, fått avslag igen. Jag tror att vi alla har sett, hört, läst och tagit del av många berättelser. Med detta i åtanke måste vi som är politiker och arbetar med de här frågorna orka ta tag i lagen.

Förra veckan träffade jag Fredrik, som har ett barn med stora behov av assistans. Det första han sa var att det är viktigt att vi gör en översyn av lagen så att vi kommer bort från det läge vi har i dag. Han beskrev, liksom många andra, hur dagens lag har skapat ett system som är en ständig kamp och ett ständigt slit för människor som framför allt behöver stöd. Därför måste vi förändra lagen så att den blir både tydligare och tryggare för den som behöver LSS och assistans.

Den otydlighet som finns bäddar för det här. Jag vet att otydligheten hade en poäng när lagen tillkom - att ambitionen var att det inte skulle vara så styrt. Men det har skapat problem. Domar förändrar rättspraxis.

Ett annat problem handlar om att vilket stöd man beviljas kan variera stort beroende på var man bor i landet. En kommun gör en bedömning, och en annan kommun gör en annan. Försäkringskassan gör olika bedömningar i landet.

Jag hade varit minister i fyra dagar när jag träffade Nora Eklöv hemma i min hemstad Kalmar. Hon har personlig assistans i dag, men när hon ville flytta eftersom hon fått ett nytt jobb beviljades hon inte assistans i den nya kommunen. Det blev ingen flytt för Nora. Hennes berättelse är inte unik. Så här ser det ut.

Fru talman! Jag har valt att inleda den här debatten med ett par exempel från några av de personer jag har mött. De berättar både varför LSS och assistans är viktigt och att det inte fungerar tillräckligt bra i dag. De övertygar mig om att vi behöver den översyn som nu görs. De berättar varför vi behöver en lag som är tydligare, tryggare och fungerar bättre - en lag som ger den frigörelse som Birgitta talade så varmt om.

Fru talman! Ludwig är tre år, blind, extremt ljudkänslig och rullstolsburen. Han behöver medicin nio gånger om dygnet, och det måste föras protokoll över allt han äter, dricker och kissar. Han har en lillasyster på några månader. Precis som alla bebisar skriker hon ibland och har de behov som bebisar har, vilket innebär att mamma Amanda inte räcker till. Trots sonens behov har de fått nej till assistans. Men efter att tv har uppmärksammat Ludwig har familjen fått hjälp med en avlösare tre timmar om dagen. Men kommunen har inte råd att hjälpa till mer säger socialnämndens ordförande i Filipstad, vänsterpartisten Anders Nilsson. Om kommunen hjälper alla som förlorat sin assistans får de kanske stänga ett äldreboende i stället, säger Anders Nilsson, Vänsterpartiet. Ludwigs föräldrar kan inte förstå varför kommunen slipper följa lagen, och de funderar på om de kanske skulle ha flyttat om de hade vetat detta.

Fru talman! Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Rättsosäkerheten är oacceptabel, och tryggheten runt ett barn ska inte stå och falla med var man är bosatt.

Fru talman! Ingen som inte själv har ett barn som har behov av assistans eller som själv behöver det kan nog till fullo förstå hur det är. Ingen som inte själv har vakat natt efter natt, dag efter dag, kämpat med sondmatning, lyssnat till andningsljuden och ständigt läst av signalerna kan nog verkligen förstå hur oron ständigt finns där och hur den tär. Inte heller jag kan till fullo förstå det. Men varje gång jag möter människor som beskriver sin tuffa tillvaro har jag förstånd att uppskatta min egen tillvaro med friska barn.

Jag blir berörd, jag blir arg och jag blir ledsen. Men dessa berättelser är inte bara oro, sorg och smärta. Det är också viktigt att lyfta fram och betona att dessa berättelser också präglas av så mycket hopp, av så mycket kärlek och av så mycket glädje.

Fru talman! Regeringen har under denna mandatperiod orsakat så mycket lidande och otrygghet för dem som är allra svagast i samhället. Det har varit en svag och oförberedd hantering sedan dag ett. På ett otal punkter gör nu regeringen snabba lappkast för att försöka få människor att tro att det skulle löna sig att rösta för att denna regering ska sitta i fyra år till. Även när det gäller det område som dagens debatt handlar om - LSS och personlig assistans - sker en ändring, eller åtminstone en skenbar ändring.

Frågan man ställer sig är: När kommer nästa förändring, och hur ska man våga lita på en regering som snabbt byter ståndpunkt när opinionssiffrorna dalar? Hur ska de människor som allra mest behöver samhällets skydd kunna lita på detta?

Vi moderater vill säkerställa assistansreformens långsiktiga hållbarhet. Detta kräver bland annat en helhetssyn där man ser hela människan och inte enbart ett system. Den lagstiftning som ska tas fram framöver måste vara rättssäker, överblickbar och långsiktig. Vi moderater anser att lagar och regelverk rörande LSS-lagstiftningen och personlig assistans ska utformas så att de människor som behöver samhällets stöd allra mest ska få det, exempelvis funktionshindrade med rätt till personlig assistans. Därför, fru talman, är Moderaternas linje tydlig.

För det första: Syftet med LSS och personlig assistans är att människor ska kunna leva självständiga liv. Det värnar vi. Assistansreformen är en djupt sympatisk och central frihetsreform. Den är vi stolta över att ha genomfört tillsammans i den borgerliga regeringen 1994. Den ändrade rättspraxisen de senaste åren har skapat oro bland människor med funktionshinder och deras anhöriga, och vi tar del av denna oro och förstår den.

För det andra: De senaste årens domar i Högsta förvaltningsdomstolen har skapat oro bland personer med funktionshinder och deras anhöriga. Regeringens beslut att frysa tvåårsomprövningarna var därmed bra och nödvändigt. Vi anser dock att det är viktigt att detta blir en temporär övergångslösning och att det tas fram en långsiktigt hållbar lösning framåt. Regeringens arbete i Socialdepartementet med att ta fram en långsiktig lösning som stärker personlig assistans och LSS-reformens legitimitet måste nu intensifieras. För det tredje: Högsta förvaltningsdomstolen lade nyligen fram en ny principiellt viktig dom. Denna dom kommer att påverka förutsättningarna för personlig assistans. Högsta förvaltningsdomstolen slår fast att sondmatning ska räknas som ett grundläggande behov och ska därmed ge rätt till personlig assistans. Domen är principiellt viktig. Den senaste tiden har flera barn som sondmatas blivit av med personlig assistans efter beslut från Försäkringskassan.

Domen slår fast tre grundläggande saker. För det första slås fast hur man ska se på egenvård i förhållande till assistans utifrån LSS. Egenvård är i grunden en sjukvårdande insats rent rättsligt. För det andra klargör denna dom att förhållandet att någonting är egenvård inte diskvalificerar det från att ligga till grund för assistansersättning. För det tredje ska sondmatning jämställas med måltid, som således ska räknas som ett grundläggande behov i lagen om personlig assistans.

Fru talman! Jag måste få börja med att tacka Kristdemokraterna för initiativet till att debattera det aktuella rättsläget för personlig assistans.

Hur står det egentligen till med rättsläget? Rättsosäkerheten är stor. Hade jag varit assistansberättigad hade jag varit rädd och orolig. Varje gång mitt ärende eventuellt av någon orsak behövde prövas igen skulle jag vara rädd för att det skulle kunna innebära att jag faktiskt blir utan den hjälp som jag har haft och som jag behöver, trots att mitt hjälpbehov kanske är precis detsamma eller till och med har blivit större.

Det är inte okej att vi skrämmer och oroar människor på detta sätt, och det är inte okej att vi rycker bort den lilla trygga grund som de står på. Det går inte att bortse från människan bakom varje liten inskränkning, varje liten förändring eller varje liten tolkning i lagstiftningen som vi gör, för det finns alltid minst en individ som påverkas och blir drabbad.

Fru talman! Jag ska återkomma till rättsläget, men först tänkte jag ge min syn på läget i stort. Att hålla sig strikt till ämnet är inte vårt utskotts starka sida, och jag tänkte passa på att sväva ut lite grann även i dag.

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Det är min bestämda uppfattning att det är regeringens signalpolitik som har lett till det kaos, den förvirring och den inhumana situation som faktiskt råder i dag. Jag säger inte att det nödvändigtvis är medvetet, men det är konsekvenserna av ett agerande med en rad uttalanden och en rad beslut som faktiskt har fattats. Man har talat och agerat på ett sätt som sänder tydliga signaler. Det handlar om regleringsbrevet till Försäkringskassan, det handlar om uttalanden om att dra ned på assistansersättningen och kostnaderna för personlig assistans och det handlar om direktiven i LSS-utredningen. Det finns ingen som kan sticka under stol med att detta sänder signaler och att någonting har hänt sedan hösten 2015, enligt mig tyvärr inte i rätt riktning. Det har skett en drastisk försämring och förändring. Det vet jag till hundra procent att folk ute i den bittra verkligheten håller med om. Det är faktiskt de som har blivit drabbade.

När regeringen uttalar sig om att den är beredd att spara, när regeringen ger direktiv till LSS-utredningen om att spara på assistansen och inte komma med förslag som är kostnadsdrivande och när den ger direktiv till Försäkringskassan om att bryta utvecklingen när det gäller antalet timmar måste man vara bra naiv om man tror att det inte sänder signaler som kan få förödande konsekvenser och som faktiskt skapar en stor oro.

Situationen har lett till nya tillämpningar och tolkningar av domar som man tidigare inte har tolkat, eller i varje fall inte har tillämpat. Nu, många år senare - i alla fall tre - efter de vägledande domarna börjar man tillämpa dem. Hur kan det kan komma sig? Hur kan det vara så att allt fler får färre timmar, eller kanske till och med helt indragen assistans? Hur kan det komma sig att allt fler nekas assistans när de ansöker om sådan?

Vi får ständigt höra att ingen förändring har gjorts och att ingenting har ändrats. Likväl har vi en situation där runt 1 500 har förlorat sin assistans och där cirka åtta av tio som söker får avslag. Någonting måste faktiskt ha föranlett detta.

Varje gång som jag eller någon annan här påpekar att det är regeringens signalpolitik som är en stor bidragande orsak får vi veta att några sådana signaler aldrig har sänts. Det blir inte trovärdigt. Det är inte trovärdigt att från regeringens håll påstå att några signaler inte har skickats.

Det är intressant, fru talman, att när en myndighet eller en utredare får i uppdrag att göra besparingar ska det enligt regeringen inte ses som att en tydlig signal sänds. Men om man gör tvärtom och tar bort krav på besparingar är det helt plötsligt en tydlig och viktig signal.

När regeringen tog bort besparingskravet i LSS-utredningen skrev man följande: "Vi tar bort kravet på besparingar och med det skickar vi en viktig signal till utredarens fortsatta arbete." Då är det väl bra märkligt att förneka att tidigare besparingskrav skulle ha varit en tydlig signal, precis som vi i debatten har påtalat flera gånger.

Politik handlar inte bara om att påverka och förändra utan framför allt om att ta ansvar. Försäkringskassan har på direkta order tvingats till mer restriktiva bedömningar som har lett till att människor som har mycket omfattande behov inte längre får det stöd de har rätt till. Löfven, Strandhäll och Regnér har velat sänka kostnaderna för både sjukförsäkring och personlig assistans, men när förslagen får konsekvenser och kraftig kritik sparkar man i stället generaldirektören. Det är inte att ta ansvar. Jag kallar det svagt att skylla ifrån sig i stället för att ta sitt ansvar och stå för sina beslut och försöka rätta till dem. Det är att ta ansvar. Det är tydlig signalpolitik som tyvärr har lett till att vi är där vi är i dag.

Fru talman! Sverigedemokraterna lägger en halv miljard mer än regeringen i vår vårbudget på just det här området. Med det anser vi att regeringen bör ta initiativ till att återställa tillämpningen för alla som har sparkats ut ur den statliga assistansersättningen och som har fått avslag under de senaste åren.

Fru talman, åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar systematiskt och målmedvetet för en långsiktigt hållbar välfärdspolitik. För oss miljöpartister är det en självklarhet att välfärden ska omfatta alla.

Den här debatten har begärts med anledning av en dom i Högsta förvaltningsdomstolen om sondmatning. Bakgrunden är att Försäkringskassan sedan Högsta förvaltningsdomstolens dom 2012 tolkat sondmatning som egenvård - en sjukvårdande insats - som inte berättigar till statlig assistansersättning. Och det har inneburit stora problem för många.

När Kammarrätten i Göteborg, i december 2016 i mål nr 3208, valde att gå på motsatt linje uppstod ett tolkningsproblem och därmed ett osäkert rättsläge. Försäkringskassan begärde då att Högsta förvaltningsdomstolen skulle förtydliga vad som gällde. Det gjorde man genom att överklaga kammarrättens beslut. Den 13 april i år kom Högsta förvaltningsdomstolens nya domslut. Domstolen har denna gång kommit fram till att sondmatning ska räknas som hjälp med måltider, vilket innebär ett grundläggande behov och därmed ett behov som berättigar till statlig assistansersättning.

Den nya tolkningen från Högsta förvaltningsdomstolen innebär självklart att många känner lättnad eftersom de på grund av den tidigare tolkningen nekats det stöd de behöver. Vi i Miljöpartiet utgår självklart från att Försäkringskassan nu ändrar sina bedömningar utifrån det nya rättsläget, som rimligen bör vara stabilt.

I Sverige är det nämligen myndigheterna som tolkar och tillämpar de lagar riksdagen stiftar. Varken riksdag eller regering har den befogenheten. Riksdagen kan på olika sätt uttrycka sitt missnöje, och regeringen kan försöka lägga sig i myndigheternas arbete - även om det är rättsligt tvivelaktigt - genom att exempelvis byta ut en generaldirektör och skriva regleringsbrev.

Politikens uppgift är egentligen att utvärdera myndigheternas tillämpning ute i samhället och sedan göra om lagarna om de tillämpas på ett sätt som medborgarna inte vill eller som politikerna inte hade avsett.

För oss miljöpartister, som anser att intentionerna i lagen om stöd och service som antogs av riksdagen 1993 var mycket bra, är det naturligtvis stötande att de tolkningar som myndigheterna sedan dess har gjort har fjärmat tillämpningen så långt från det avsedda. Vi, liksom jag tror alla övriga partier, har sett den här besvärande utvecklingen över tid, och många av oss har ifrågasatt den.

Det har även gjorts en hel del försök från politiken under de senaste 25 åren som lagen varit i kraft att ingripa för att säkerställa att de ursprungliga intentionerna ska gälla. Politiken såg ganska tidigt att det var problem med lagstiftningen. Det handlade både om att personer med svåra funktionsvariationer inte fick det stöd de rimligen borde ha fått och om att fullt friska personer lyckades lura handläggare och tillskansa sig mycket stora bidrag. Varje gång skandalerna slogs upp i medierna ifrågasattes lagen både av dem som ville förbättra lagen för dem med svåra funktionshinder så att de skulle kunna få stöd och av dem som helt enkelt såg lagen som dysfunktionell och ville ta bort den. LSS har verkligen varit mycket omdebatterad.

Redan 2001, bara sju år efter det att lagen hade börjat tillämpas, tillsattes den första utredningen för att försöka rätta till bristerna i lagstiftningen. Jag har försökt gå igenom historiken för att bilda mig en uppfattning om hur många gånger LSS har utretts, men det är inte lätt att få en helt säker bild av det. Troligen handlar det om fler än fem utredningar som har tittat på lagen.

En säkrare bild av utvecklingen får man om man tittar på själva lagtexten och noterna för när delar av lagen har förändrats. Då ser man att under de snart 25 år som lagen har varit i bruk har det skett ändringar i själva lagtexten under 14 av dessa 25 år.

Jag tror att vi måste ha den här bakgrunden med oss för att förstå att LSS troligen var en ovanligt otydlig lag som gav tillämpande myndigheter alltför vida och oklara ramar att tolka. Därför har vi fått många av de problem som kantat lagens historia.

Alliansregeringen hade åtta år på sig och genomförde två utredningar men lyckades inte förtydliga eller säkerställa lagstiftarens ursprungliga intentioner. Den nuvarande regeringen har på sina snart fyra år inte heller lyckats med uppdraget. Den utredning som den nuvarande regeringen tillsatte 2016 har emellertid ett uppdrag som, när det redovisas, kanske gör det möjligt att äntligen göra den modernisering och uppdatering av lagen som vi alla vet är nödvändig.

Att det så kallade sparkravet nu har tagits bort gör det kanske enklare både för utredaren att fullgöra sitt arbete och för politiken att hitta en bred överenskommelse om hur man kan säkerställa att personer med svåra funktionshinder ska kunna leva ett fullvärdigt liv som alla andra.

Fru talman!

Som vattendroppar sommöts kind emot kind innande flyter ihop ochsamtalar genom de olikaunika kroppsspråk somsignalerar mellanhjärtans slag ochframkallar ett lika värdesflow av glädje

Med den här dikten av Lena Eldståhl inledde jag den aktuella debatten om assistansen som hölls här i riksdagen för ett och ett halvt år sedan, närmare bestämt den 28 oktober 2016.

Lena, som skrivit dikten, har själv behov av assistans och då, för ett och ett halvt år sedan, märkte hon tydligt hur det blev svårare och hårdare i bedömningarna av tilldelningen av hennes assistanstimmar. Då, för ett och ett halvt år sedan, fanns det en stor oro över att hon skulle behöva dra ned på att arbeta och på sina fritidsaktiviteter. Det var en oro som nu har infriats.

Lena hade vid det tillfället, för ett och ett halvt år sedan, precis fått besked om att hennes assistanstimmar kraftigt skulle minskas. Och hon får än i dag slåss för varenda assistanstimme. Hon orkar inte längre vara aktiv på samma sätt som tidigare. Kraften går i stället åt till att överklaga och till att ta fram underlag och bevis om hennes behov. Och kraften går också åt till oron över ekonomin, oron över att det inte längre går ihop då man inte längre kan arbeta och samtidigt måste betala för delar av stödet ur egen ficka. Inte minst går kraften till oron över att över huvud taget överleva utan den hjälp som hon behöver men inte längre får.

Kommer det att finnas en hjälp där när jag behöver den för mitt eget liv? Det är detta debatten måste handla om. Den måste handla om varje individ som genom det rättsläge vi i dag ser inom assistansen hamnar utanför samhället och om varje individ som i stället för att använda sin kraft och ork till ett arbete och en aktiv fritid måste använda den till att överklaga och bevisa sina behov. Debatten måste handla om varje individs oro och rädsla.

Vart tog grundintentionerna i assistanslagstiftningen vägen? Vad hände med intentionen att dessa människor ska kunna leva som andra? Hur kunde regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet hamna så fel?

Fru talman! Centerpartiet värnar grundintentionerna i assistanslagstiftningen. Centerpartiet värnar individens valfrihet. För Centerpartiet är möjlighet till jobb och utbildning viktiga delar för att kunna vara delaktig och aktivt delta i vårt samhälle.

En förutsättning för valfrihet är att man själv kan styra över sitt stöd och sin assistans - att man till exempel fritt kan välja utförare. Att vara delaktig är viktigt för individens utveckling, och det är viktigt för vårt samhälles utveckling. Vi har inte råd att ställa individer utanför.

Men för att kunna vara delaktig behöver man också ha förutsättningarna för detta. Därför genomförde den borgerliga regeringen på 90-talet LSS-lagen och lagen om personlig assistans. Assistans är ju enligt lagen personligt utformat stöd åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sådant som personlig hygien, måltider, att klä sig och att kommunicera med andra. Dessa är basala behov för att i nästa steg kunna vara delaktig och aktiv i samhället.

Att regeringen genom exempelvis regleringsbrev och utredningsdirektiv har utmanat grundintentionerna med den personliga assistansen är helt uppenbart. Till exempel har antalet personer som får statlig assistansersättning tydligt minskat sedan 2015, trots att all statistik säger att det borde ha varit fler som beviljats den statliga assistansersättningen.

Bifallsfrekvensen för nyansökningar låg under flera år stabilt omkring 40 procent. År 2016 halverades dock denna frekvens till runt 20 procent, och statistiken från inledningen av 2017 visar på en fortsatt ökning av avslagen på nyansökningar.

Det handlar alltså om ett ökat antal personer, individer och människor som inte får personlig assistans beviljad eller som har blivit av med sin assistans eller, som Lena, fått den kraftigt sänkt. Att detta påverkar möjligheten att kunna leva som andra är uppenbart. Livsförutsättningarna och möjligheten till ett aktivt liv, om det så handlar om jobb eller fritid, påverkas självklart.

Men, fru talman, detta är som sagt inte bara siffror i en tabell. Det är inte bara statistik. Det handlar om individer - om personer som kanske genom en olycka eller sjukdom fått sina förutsättningar kraftigt försämrade eller förändrade. Det handlar om personer som inte får det stöd och den hjälp som de är i behov av, som en direkt följd av regeringens politik under denna mandatperiod. Det är en kombination av passivitet - det vill säga att regeringen har valt att inte i tid lägga fram förslag i ett läge då domstolar och myndigheter fattar beslut som vi anser strider mot intentionerna i LSS - och en lång rad konkreta beslut som slår direkt mot assistanssystemet. Var finns tron på människan och allas lika värde?

Fru talman! Från Centerpartiets sida är vi tydliga med att intentionerna i lagen måste återupprättas. Syftet med den personliga assistansen och LSS-lagen är ju att ge ett kontinuerligt och sammanhållet stöd, så att personer med funktionsnedsättning har möjlighet att såväl ha en fungerande vardag i det egna hemmet som att delta i samhällslivet, ägna sig åt fritidsaktiviteter och ha ett arbete eller studera.

För oss i Centerpartiet är det helt grundläggande att lagstiftningen och tillämpningen av lagen lever upp till detta. Därför är nu vår viktigaste uppgift att återupprätta grundintentionerna med den personliga assistansen.

Fru talman! I nästan fyra år har vi drivit en kamp mot regeringen som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat tro att vi skulle behöva driva. Aldrig hade jag kunnat ana att en rödgrön regering skulle bli ansvarig för att vi i dag står med en LSS-reform som nästan helt saknar funktionsduglighet. Inte för en sekund hade jag kunnat tro att den hårdaste striden vi skulle ha skulle bli den om min och din rätt att leva våra liv som fria individer med självbestämmande och rätt till delaktighet.

Om det inte hade varit för funktionshinderrörelsens enträgna kamp hade en av vår tids största frihetsreformer i dag varit helt skjuten i sank. Trots att denna mandatperiod kantats av motgång efter motgång har de inte för en sekund givit upp kampen för LSS. Trots att deras liv helt rasat samman har dessa människor använt sitt mod och sina krafter för att inte låta det undgå någon vad regeringens politik har kostat. De har tvingats att delge oss sina mest privata angelägenheter för att vi verkligen ska se vad som sker. Med sig själva som levande exempel har de tvingats att visa vad var och en av oss kan komma att förlora, allt för att vi ska få behålla våra rättigheter.

Jag är därför väldigt stolt över att vi tillsammans med funktionshindersrörelsen har gjort skillnad. När regeringen gav Försäkringskassan i uppdrag att minska antalet timmar fick vi tillsammans regeringen att backa. När regeringen tyckte att schablonen var tillräckligt hög fick vi dem att tänka om. När den senaste domen om tilläggstid föll var vi med och tryckte på för att få dem att ändra lagen, och vi har tillsammans sett till att regeringen tagit bort besparingskravet i LSS-utredningen.

Varje gång som denna eller den förra regeringen försökt att få frågan om assistans att handla om fusk och kriminalitet har vi synliggjort den fruktansvärda strategin att genom att undergräva en reforms legitimitet göra det möjligt att slå sönder bärande fundament i vår välfärd. Med stenhård kamp har vi puttat regeringen åt rätt håll, fått dem att göra om och göra rätt och fått regeringen att visa att de kan om de verkligen vill.

Men dessvärre, fru talman, vill inte regeringen ta det enda beslut som krävs för att verkligen säkra LSS. Vår tio år långa strid för att få en lagändring har inte givit resultat. Att ändra lagen är nämligen ett beslut som faktiskt skulle kosta.

Sanningen är att inte en enda av de förändringar som regeringen gjort har haft någon som helst betydelse för de tusentals människor som drabbats av deras politik. Inte en enda av de punkter som regeringen har backat på hjälper de över 1 000 personer som har fått sina liv fullständigt sönderslagna under denna mandatperiod. Regeringen hade ett mål: att kostnaderna för assistansen skulle minska. Detta mål var viktigare för dem än vår rätt till vårt liv.

Det råder inga tvivel om att den främsta anledningen till att bara 11 procent i dag blir beviljade assistans är den allt hårdare rättstillämpningen. Detta har vi under tio års tid pekat på, och vi har krävt att lagen just därför måste ändras. Men två regeringar i rad har i stället stått med armarna i kors och tittat på när en av vår tids största frihetsreformer har förlorat sin grundintention. Med öppna ögon har de sett på när människor har förlorat sina grundläggande rättigheter.

Inte en gång har vi sagt att regeringen ska styra våra domstolar. Det vi kräver är att regeringen ska stå upp för det beslut vi har fattat i Sveriges riksdag: att vi ska ha en lag som ger oss alla rätt att leva våra liv med självbestämmande och med rätt att delta i samhället. Vi ska ha en lag där människors rättigheter och behov ska styra. Det är ett demokratiskt fattat beslut som nu inte respekteras, eftersom regeringen vägrar att ändra lagen efter alla de domar som fallit.

Fru talman! För oss i Vänsterpartiet är vårt välfärdskontrakt heligt. För oss är det en självklarhet att om Emmas barn skulle födas med en funktionsnedsättning ska vi gemensamt garantera att hen ska kunna växa upp till en fri medborgare. Om Mikaels kärlek blir sjuk ska vi se till att hen ska kunna arbeta, studera och ta hand om sin familj. Och om jag skulle råka ut för en olycka ska ni se till att jag fortfarande kan gå ut och dansa.

LSS-reformen är ett löfte som vi i Sveriges riksdag har givit varandra om att det inte är vår funktionalitet som ska vara avgörande för om vi ska få vara fullvärdiga och fria medborgare. Den är ett löfte om att vi, oavsett vad livet bjuder, ska känna oss trygga med att vi ska få våra behov tillgodosedda och att vi ska ha rätten att leva våra liv.

Det är ett löfte som vi kommer att slåss för. Regeringen kan vara säker på att frågan om en lagändring kommer att vara med oss under hela valrörelsen, men vi kommer inte att sluta där. Ni kan lita på att detta är en fråga som kommer att följa med direkt efter valet och där vi med alla tillgängliga medel kommer att pressa nästa regering till att säkra LSS.

Fru talman! Tack till Kristdemokraterna, som har påkallat denna ytterst viktiga debatt!

Fru talman! Den som har behov av assistans ska ha rätt till assistans. Detta är ett ordagrant citat av statsrådet Lena Hallengren. Det är ett klart uttalande, som statsrådet Hallengren ärvt av det förra statsrådet Åsa Regnér och som också hon använde väldigt flitigt. Vi har hört det ständigt upprepat sedan hösten 2015.

Men, fru talman, sanningen är ju att det pågår en tyst katastrof i Sverige. Människor med stora funktionsnedsättningar ställs dagligen utanför på grund av den socialdemokratiskt ledda regeringens helt omänskliga passivitet och politiska signaler till sina myndigheter.

Fru talman! Ett samhälles värdighet mäts i hur vi tar hand om de allra mest utsatta. Det är det som är välfärdssamhällets yttersta spets, det som det faktiskt handlar om.

Det som pågår är inte enbart ett tillkortakommande för systemen i välfärdslandet Sverige. Det är ett svek mot dem som behöver välfärden allra mest för sin frihet, för sin delaktighet och ytterst för tillgången till sina egna liv. Och låt oss inte glömma bort att det är statens myndighet och regeringens ansvar.

Min första fråga till ansvarigt statsråd är: Vad säger du egentligen, mer än det du sa i inledningsanförandet, till lilla Selma och hennes hårt prövade familj som, trots den nya domen som nu uttolkats, trots överslätande uttalanden och löften av statsrådet, har blivit av med sin livsviktiga assistans enligt Försäkringskassans beslut? Vad säger ministern till lilla Wendela i Habo, till Eleonora i Malmö och till alla de andra barnen som förvägras sin rätt till hjälp med andning, matning eller tillsyn vid sina epileptiska anfall?

Fru talman! Den 1 januari 2015 hade 16 124 personer insatsen personlig assistans. Tre år senare, i april 2018, var det 14 638 personer - en differens på 1 486 personer. Det är något alldeles unikt när det gäller den här lagens utveckling. Aldrig förr har antalet minskat så mycket och så drastiskt fort. Om andelen av befolkningen dessutom skulle ha varit densamma som 2014/15 skulle antalet personer som har insatser i dag vara ungefär 17 200, eftersom vi också har en befolkningsökning.

Fru talman! Vi liberaler står i ord och handling upp för den största av frihetsreformer i vår tid. I dag monterar den rödgröna regeringen ned friheten i snabb takt av kostnadsskäl och med ideologiska förtecken. Vi motsätter oss självklart besparingen på dem som behöver samhällets stöd mest. Vi lägger därför 1,5 miljarder mer än regeringen per år på dessa människor för deras mänskliga rättigheter, deras frihet och möjlighet till delaktighet för att nå tillbaka till den nivå som var före katastrofens inledning. Vi lägger totalt 6 miljarder i vårt budgetförslag.

Fru talman! Tiden för partiers vackra tal är förbi. Det måste till skarpa politiska förslag, och det måste till pengar. Det handlar om trovärdighet, och det handlar faktiskt om människors liv.

Regeringen har inte ändrat lagstiftningen, enligt statsministern och enligt ansvarigt statsråd. Det är sant, men man kan inte krypa undan ansvaret för att förändringarna har skett utifrån ett antal domar som har tolkats av Försäkringskassan, det vill säga statens egen myndighet som man har tillsynsansvar över. Detta har gett omedelbar effekt rakt in i människors vardag, i många fall en mycket dramatisk effekt.

Fråga två från mig blir hur regeringen ser på att det inte är domarna som har förändrat verkligheten för människorna utan myndigheten Försäkringskassans tolkning av domarna - något som senast i går kväll blev övertydligt i SVT:s nyhetsrapportering. Regeringens egen myndighet fortsätter att göra sina tolkningar av våra högsta juridiska instansers utslag - tolkningar som domstolens egna företrädare inte känner igen. Detta är något som de inte vill vidgå att de har fattat beslut om.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringen har haft väldigt svårt att hantera de här frågorna. Jag är väldigt rädd för att man nu försöker städa bort dem från valrörelsen med ett och annat dimridåbeslut.

Fru talman! I en samhällsgemenskap bär vi varandras bördor. Problemet är att det offentliga nu har släppt taget. Kvar står de anhöriga som inte annat kan än att försöka bära bördorna. Men många av dem dignar under det ok som det innebär att inte få den hjälp av samhället som man kan förvänta sig.

Assistansersättning handlar om alla dem med omfattande behov som inte har anhöriga eller har anhöriga som inte orkar bära bördan, som har sett sin tillvaro förändras från att leva sitt liv till att bara överleva.

Jag har, precis som statsrådet Hallengren, träffat många av dem som fortfarande har sin personliga assistans. Många är rädda för att också de ska drabbas och bli av med sina insatser. Jag har också hört dem vittna om vilken enorm betydelse insatsen har, vilken skillnad det gör i livet att få kunna vara delaktig - det som är hela syftet med hela LSS-lagstiftningen. Och det gäller såklart också de andra insatserna inom LSS, där var och en kan ha mycket stor betydelse för de enskilda. Men det är en rättighetslag där vi måste värna rättigheterna.

Rättigheterna är inte någonting som är skrivet i guld och som inte går att förändra. Rättigheterna är det som har urholkats. Vill vi, som Kristdemokraterna vill, återupprätta och försvara assistansen måste vi ändra lagen. Om vi inte ändrar lagen kan den inte återupprättas. Därför är jag extra bekymrad av att regeringen ger sken av att det är detta som vi är på väg att göra.

Inte bara de första fruktansvärt negativa direktiven till utredningen gick ut på att göra besparingar på just assistansersättningen, utan i det tilläggsdirektiv som regeringen kom med skriftligt den 3 maj finns denna nyckelmening: Förslagen ska sammantaget inte leda till att behovet av anslagna medel ökar jämfört med dagens nivå.

Låt oss då backa tillbaka till 2015. Om man menar att det här är en utveckling som har pågått i decennier och att det inte har blivit någon skillnad kan man ju läsa vad Socialstyrelsen skrev för bara några veckor sedan: Från och med 2015 har antalet indragningar av beslut om statlig assistans ökat kraftigt.

Det har alltså hänt något sedan 2015. Går man tillbaka och jämför budgetprognoser och siffror ser man att det har skett besparingar. Sedan regeringen i oktober 2015 började tala om att man var beredd att göra besparingar på assistans har besparingarna börjat. Utfallet blev 200 miljoner lägre än vad man hade förväntat sig bara mellan oktober 2015 och januari 2016. År 2016 blev besparingen 4,4 miljarder och 2017 3,8 miljarder. År 2018 beräknas den bli 3,5 miljarder, 2019 3,6 miljarder och 2020 3,9 miljarder - alltså en besparing på nästan 4 miljarder per år. Den nya lägre nivån säger regeringens nya direktiv att man inte ska frångå.

Då är frågan: Är dagens nivå rimlig, som innebär att den som inte kan andas inte kan vara säker på att det är ett grundläggande behov som man kan förvänta sig att vi tar ett gemensamt ansvar för att tillgodose så att vi fördelar bördan? Är man nöjd med dagens nivå?

Regeringen säger: Förslagen ska sammantaget inte leda till att behoven av anslagna medel ökar jämfört med dagens nivå.

Dagens nivå har ju inneburit att tusentals människor färre än förväntat har rätt till statlig assistans, och även om rättsutvecklingen har handlat om statlig assistansersättning har detta spillt över på alla andra LSS-insatser.

Det som också är bekymmersamt inom rättsläget är att det i dag är olika. Den som fick sitt beslut omprövat har ett sämre rättsläge än den som inte hann få det. I dag kan man inte räkna med att man har samma rättigheter trots att man har samma situation. Föräldrar till de barn som föddes efter 2015 får ta större ansvar än andra. De som är beroende av kommunal assistans har ingen hjälp av att det i dag fanns ett tillfälligt stopp.

Jag vill veta av regeringen: Vad vill ni göra? Är ni nöjda med dagens nivå? Varför har ni annars sagt i det nya direktivet att det är den nivån som ska gälla?

Fru talman! Debattformen är ju sådan att jag har fyra minuter på mig att försöka svara på alla inlägg och frågor. Jag ska göra mitt bästa, men hinner säkert inte med allt.

Jag inser att riksdagens talarstol inte är den bästa platsen för dialog och för att försöka begripa varandra fyra månader före ett val. Jag beklagar det, för jag tror att denna fråga behöver just gemensam dialog, samtal och förståelse. Det finns utan tvekan delade meningar, men jag tror att skillnaderna blir överdrivna i talarstolen och större än vad de egentligen är.

Jag välkomnar Moderaternas besked om att vilja delta i att säkerställa assistansens långsiktighet, för det är precis det som det handlar om. Hade tidigare regeringar klarat av att göra en översyn av en komplicerad, omfattande och viktig lagstiftning hade vi kanske hela tiden kunnat göra mindre förändringar. Nu står vi i ett läge då vi kommer att behöva göra ganska mycket, tillsammans med den grupp som är här just nu eller andra, och det är viktigt.

Sverigedemokraternas påståenden om att domslut och myndighetsutövning inte skulle utgå från lagstiftning förvånar mig. Det är dessutom instämmanden från flera partier här inne. Att regeringen skulle tolka domarna i stället för myndigheterna vore ovanligt, och jag tror inte att det är det som egentligen efterfrågas.

Jag förstår dock att det finns en uppgivenhet. Jag kände den när jag var vice ordförande i socialutskottet under förra mandatperioden och vi kallade de ansvariga statsråden till utskottet och frågade vad som händer när vi har domar som påverkar. Det hade vi redan då, även om det har accelererat. Det fanns inga enkla svar, och jag beklagar att vi inte tillsatte en utredning redan då.

Som jag sa i min inledning är den utredning som nu arbetar mycket viktig. Det är avgörande att utredaren kommer fram till en helhet som verkligen garanterar det som är lagens ursprungliga intention.

Bengt Lindqvist, tidigare socialminister, tillsatte Handikapputredningen, och Bengt Westerberg, dåvarande Folkpartiet, lade fram LSS-lagstiftningen. Jag vill understryka att det var ett blocköverskridande arbete, och det är en del av det som vi också ska bära med oss i dag.

Jag vill också vända mig mot att vem som får eller inte får statlig assistans skulle styras av tilldelade resurser. Då borde det vara en budgetfråga och ganska enkelt att lösa, Så är det inte. Att ta itu med frågan om att få en bättre fungerande lag är svårt, men det är också enda sättet att få en lag som är långsiktigt hållbar, skapar trygghet och ger möjligheter och delaktighet i samhället. Då krävs ett annat samtal om LSS och assistans än det vi har i dag.

Vi måste komma bort från debatten om luftpengar och om att större anslag garanterar assistans åt dem som har förlorat den. Den bärande frågan är hur vi ska ändra lagstiftningen.

De beslut som har fattats om tvåårsomprövningar, väntetid och beredskap som ska räknas in i grundläggande behov, informationsskyldighet från stat till kommun och den enskilde är viktiga förändringar som spelar stor roll.

Jag ska också säga något kort om Kristdemokraternas Emma Henrikssons fråga om att det inte ska vara kostnadsdrivande från dagens nivå. Det är ett annat sätt att uttrycka att man inte har fria händer, vilket inga utredningar har. Vad LSS-insatserna sedan kommer att kosta får vi se. Det är inte budgeten utan lagstiftningen som styr vilka insatser som ges.

Fru talman! Det är helt centralt att sträva efter långsiktighet och hållbarhet i assistansreformen. LSS-utredningen jobbar vidare i syfte att bland annat skapa en långsiktig och hållbar utveckling och för att insatserna inom LSS ska bli mer ändamålsenliga.

Vi moderater anser att det är viktigt med ett helhetsgrepp och ett långsiktigt ansvarstagande, och det är bra att frågan utreds grundligt. Det handlar om att säkerställa rätten till ett liv för de allra svagaste. Låt oss därför gemensamt se till att säkra denna långsiktighet och hållbarhet för dem som verkligen behöver det som mest, för dem med behov av och rätt till personlig assistans.

Fru talman! Det är också helt avgörande att fler människor kommer i arbete och att fler företag startar och växer sig starka för att ge långsiktiga och hållbara förutsättningar för en trygg och väl fungerande personlig assistans - och all annan välfärd i Sverige. Fler i arbete och fler starka företag stärker möjligheterna för att LSS och personlig assistans kan säkerställas långsiktigt.

Fru talman! Allt fusk med bidrag och skatter är djupt problematiskt. Det är något vi satsar resurser på att bekämpa. Såväl inom LSS som i andra välfärdssystem behövs skarpare uppföljning och tillsyn. Det avsätter vi utökade resurser för i vår budget. Allt oupptäckt fusk är förlorade skattekronor och resurser som i stället kunde ha använts till att utveckla välfärden för alla med behov av assistans, vård och omsorg.

Fru talman! Det är direkt stötande att mindre nogräknade personer skor sig på andras legitima behov av stöd och hjälp. Så kan det inte få fortsätta. Resurserna ska gå till dem som har rätt till samhällets gemensamma stöd. De som har personlig assistans ska få den hjälp de behöver och har rätt till. Inget annat duger. Samtidigt ska dessa stöd vara långsiktiga och hållbara. Ett ekonomiskt balanserat ansvarstagande är därför nödvändigt.

Fru talman! I frågor och avgöranden som rör LSS och personlig assistans krävs gemensamma lösningar, helhetssyn och balanserade avvägningar som syftar till långsiktighet, överblickbarhet och hållbarhet för den enskilde i behov av personlig assistans. Detta gäller även för att kunna ge ökad trygghet och förutsebarhet för anhöriga, utförare av assistans och ansvariga huvudmän, stat och kommun. Rådande otrygghet och osäkerhet för de många drabbade är ovärdigt Sverige. Det vilar därför ett tungt ansvar på regeringen.

Jag lovar att Moderaterna ska bidra till att gemensamt säkra långsiktighet och hållbarhet för dem som behöver det som mest, dem med behov av och rätt till personlig assistans.

Fru talman! Även om det är så som vissa här har påpekat, att man tidigare och löpande genom åren har behövt göra olika justeringar och förtydliganden, har det aldrig varit så här osäkert och turbulent. Trots att det under årens lopp vid flera tillfällen har gjorts utredningar och tillägg i lagen finns en viss problematik kvar. Problematiken består bland annat i en inkonsekvent rättstillämpning till följd av oklara rättsregler. Detta bidrar såklart till att rättssäkerheten inte kan garanteras.

Det här påvisas tydligt i inte minst en dom från Högsta förvaltningsdomstolen 2015. En kvinna som har haft personlig assistans i 15 års tid förlorar den plötsligt helt och hållet. Hon blir helt utan assistans efter att Högsta förvaltningsdomstolen gjorde en tolkning av lagen som radikalt förändrade innebörden i lagen, så som den var tänkt från första början.

Jag skulle tro att det kommer att fortsätta råda osäkerhet vad gäller rättstillämpningen, inte minst för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

En annan dom som har tagits upp här handlar om huruvida sondmatning kan utgöra grund för personlig assistans. Det var fantastiskt bra och viktigt att den kom på plats, men den ställer saken lite på sin spets. Den innebär nämligen att den tolkning som har gjorts tidigare under de senaste åren i någon mening har stridit mot lagen. Nu har det sagts att lagen ska tolkas på ett visst sätt, och så har den inte tolkats förut. Jag känner mig därför trygg med att säga att man tidigare i viss mån har stridit mot lagen.

Det finns personer som har drabbats hårt av beslut som har visat sig stå i strid med hur lagen var tänkt. Svaret på frågan hur det står till med rättstillämpningen är att det i vissa fall faktiskt ser väldigt illa ut.

LSS är en rättighetslag. Därför måste rättstillämpningen kunna fungera. Förarbetena måste vara tydliga, och lagens intentioner måste vara väldigt tydliga. Vi står här i talarstolen och säger hela tiden att vi vill värna lagens intentioner, som de var från början. Det vill vi alla. Därför är det intressant och trevligt att höra från statsrådet att breda överenskommelser måste komma till. Jag förutsätter och hoppas att det kan bli så. Jag vet ju att vi alla vill dra åt samma håll. LSS är som sagt en rättighetslag. Därför känns det lite märkligt att vi ens ska behöva debattera frågor om huruvida vi tillämpar våra lagar på rätt sätt.

Fru talman! Jag har under mina år i riksdagen lagt fram förslag om att utreda begreppet om grundläggande behov. Jag är absolut inte ensam om att vilja se över vad som gäller och vad som ingår. Jag har påtalat problemen med hur Försäkringskassan bedömer grundläggande behov. Med det har jag velat att regeringen ska utreda hur man kommer till rätta med problemen och utifrån det vidta åtgärder.

För mig är det uppenbart att mycket ligger i frågan om vad som omfattas och hur vi ska se på grundläggande behov. Det blir smått bisarrt när vi här diskuterar huruvida sondmatning ska räknas som ett grundläggande behov eller att man diskuterar huruvida det är ett grundläggande behov att andas. Vi är väl alla överens om att det naturligtvis är så det borde vara.

Det jag däremot inte kan förstå är regeringens ambition om hur det hela hänger ihop. Alla ska visserligen få den hjälp de behöver och har rätt till, men samtidigt får utredningen inte komma med förslag som ökar kostnaden.

Fru talman! För Miljöpartiet var det helt självklart att det så kallade sparkravet i LSS-utredningen inte hade någon som helst koppling till ett ifrågasättande eller en begränsning av de rättigheter som lagen ursprungligen ansågs innebära för personer med funktionsvariationer. Syftet var det motsatta. Utredningens uppgift var och är fortsatt att säkerställa att LSS-lagens rättigheter inte urvattnas av den praxis som har utvecklats.

Det så kallade sparkravet handlade dels om att förbättra lagen så att personer som inte omfattas av personkretsarna inte ska kunna tillskansa sig bidrag. Dels handlar det om det generella ekonomiska ansvaret som vi inom politiken alltid måste ha när vi hanterar skattebetalarnas pengar. För att en rättighet ska säkras långsiktigt gäller det att den tillgodoses inom ekonomiska ramar som medborgarna accepterar. En slösaktig tillämpning gynnar aldrig de brukare som har rätt till stöd och som ska ha det.

Miljöpartiets ambition har aldrig varit att försämra för dem som har behov av assistans för att kunna leva ett liv så likt andras som möjligt. Tvärtom har vår oro för kritiken mot lagen motiverat oss att genom den utredning vi har varit med om att tillsätta försöka säkerställa att det ursprungliga syftet med lagen kan fortsätta att gälla.

När vi diskuterar den här frågan måste vi vara väldigt ödmjuka inför den historik som LSS-lagstiftningen och dess tillämpning ger oss kunskap om. En rättighetslagstiftning som genererar stora och ganska osäkra kostnadsposter i statsbudgeten kräver nog den breda uppslutning i politiken som jag tror att alla var överens om 1993. Jag var ju själv inte med då. Att det varit svårt att hantera de problem som tillämpningen och vägledande domar har gett är kanske en signal om att politiken har varit osäker på om den breda uppslutningen verkligen finns i dag eller har funnits under resan. Ingen har vågat öppna Pandoras ask, som jag har hört någon uttrycka saken.

Förhoppningsvis har alla de debatter vi i år har haft om assistansen skingrat denna osäkerhet. Det underlättar säkerligen att hitta ett brett stöd som en förnyad och bättre LSS-lagstiftning skulle vara betjänt av. Jag tror inte att någon vill se en framtid där politiker bråkar om vad avsikten med en ny lag var. Det kan i värsta fall leda till att vi kommer tillbaka till den situation vi nu befinner oss i.

Myndigheter och domstolar har ett enklare jobb med tolkningen av de lagar vi stiftar om vi är så pass överens i grunden när det gäller värderingar att det inte krävs vaga formuleringar för att nå en stor uppslutning bakom lagen. För de personer som har ett långvarigt eller ett livslångt behov av assistans för att så mycket som möjligt kunna leva ett liv som alla andra är det viktigt att villkoren är förutsägbara och långsiktiga. Ett brett politiskt stöd för en ny lag borde därför vara väldigt eftersträvansvärt.

Jag kommer själv inte att sitta i riksdagen under nästa mandatperiod men jag utgår från att en ny rödgrön regering kommer att presentera förslag till en förtydligad lagstiftning utifrån Utredningen om översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen.

Miljöpartiets förhoppning är att detta arbete ska leda till att de osäkerheter som nu råder blir blott ett minne. Vi vill att de med behov av assistans därefter ska kunna känna sig trygga med att en sådan förbättring ger dem möjlighet att leva som alla andra. Då måste kanske även huvudmannaskapsfrågan lösas, fru talman.

Fru talman! Regeringen har lämnat förslag till förändringar. Det är förändringar som delvis kan ha lindrat vissa av effekterna. Centerpartiets vilja är dock att göra mer och snabbare än vad regeringen lyckats åstadkomma. Man kan säga att dessa förändringar och tillägg regeringen har gjort, som är långt ifrån tillräckliga för att leva upp till grundintentionerna med LSS och assistansen, är gjorda under galgen.

Men det är knappast regeringen som har den tuffaste snaran om sin hals. Det är i stället de som har drabbats av minskad eller indragen assistans. Det handlar om dem som inte längre kan jobba, ha en aktiv fritid och leva ett så vanligt liv som möjligt när tillämpningen av lagen och den personliga assistansen inte ger det stöd man har behov av. Det är där snaran har dragits åt.

De förändringar som har skett inom LSS-området och assistansen under de senaste åren är en direkt konsekvens av regeringens politik, som har haft som tydligt syfte att sänka kostnaderna för personlig assistans och LSS. Finansminister Magdalena Andersson sa redan hösten 2015 att vi måste dämpa kostnaderna inom assistansersättningen. Samma höst beordrade regeringen i sitt regleringsbrev att Försäkringskassan skulle bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar. I samband med att LSS-utredningen tillsattes sa dåvarande ansvarig minister Åsa Regnér att det inte går att se på när kostnaderna för personlig assistans ökar. Direktivet till utredningen var också tydligt: Lägg förslag för att minska kostnaderna för assistans!

Nu har visserligen regeringen kommit med ett tilläggsdirektiv till LSS-utredningen, där utredaren inte längre behöver föreslå besparingar inom assistansersättningen. Men besparingarna har ju redan börjat, precis som Emma Henriksson tog upp i sitt anförande.

Ministern försökte förklara den text i tilläggsdirektivet som säger: "Förslagen ska sammantaget inte leda till att behovet av anslagna medel ökar jämfört med dagens nivå." Men efter en kraftig skärpning i bedömningen av grundläggande behov inom den personliga assistansen har ju redan många människor fått sin hjälp indragen, fru talman. Familjer har splittrats för att föräldrarna inte längre får hjälp med vård av sina barn hemma.

Regeringen har efter omfattande kritik tillfälligt stoppat tvåårsomprövningarna. Men man har exempelvis inte lagt fram något förslag för att hindra konsekvenserna av den dom som anger att andning inte är ett grundläggande behov, trots att Centerpartiet och andra partier krävt detta. Domen får förödande konsekvenser för exempelvis de barn som är i behov av respirator i hemmet.

Jag noterar att regeringen gärna vill skylla de problem som uppstått på domstolar och på Försäkringskassan, i stället för att själv ta ansvar för den situation som uppstått. Men sanningen är att regeringen har drivit igenom ett antal beslut som har fått stora konsekvenser.

Vi måste tillbaka till det som är grundtanken med LSS och den personliga assistansen: att ge personer med funktionsnedsättning möjlighet att leva som andra. Vänsterregeringen måste också sluta bedriva klappjakt på de företag som erbjuder assistans av hög kvalitet. Slutligen, fru talman, måste regeringen snarast komma med reella förslag om skarpa lagändringar som återupprättar intentionerna i LSS och assistansen.

Fru talman! Den utveckling vi nu ser är inte bara djupt inhuman. Den är ett hot mot allas vår rätt att leva som fria medborgare i en demokrati. När ett av världens rikaste länder låter ekonomi gå före våra grundläggande behov och rättigheter bör varje människa känna enorm oro. Var och en av oss måste förstå att det här är ett verkligt hot mot oss alla.

I debatten låter det som att det enbart är regeringen som är ansvarig för att vi har den akuta situation vi nu står i, men sanningen är att den attack som reformen är utsatt för fick sitt startskott med alliansregeringen. Det var den som satt vid makten när vi började vår kamp för lagändring, och det var med Alliansen vid makten som retoriken om fusk och kriminalitet blev alltmer rådande. Det var då ekonomi så självklart skulle gå före människors behov.

I dag befinner vi oss i en situation där det är två cementblock i det här rummet som hindrar att vi på riktigt löser krisen. Det är Moderaterna och Socialdemokraterna som är anledningen till den situation vi har i dag, och det är dessa två partier som förhindrar att vi får till en lagändring. Inget av dessa partier lever upp till sina vackra ord om att värna LSS.

Fru talman! Jag har lyssnat mycket noga på Moderaterna de här åren. Det jag hör är föga lugnande. Moderaterna pratar fortfarande om svaga grupper och sköra människor, fast det här handlar om dig och mig. Moderaterna pratar nästan oftare om företagen än om människors behov och väljer allt som oftast att fokusera på fusk och kriminalitet. Moderaterna har inte en enda gång sagt att de verkligen vill ändra lagen.

Att Moderaterna inte slåss för vår trygghet är inget som direkt förvånar, men det som verkligen är bekymmersamt är att de går till val som del av en allians. Det går inte att säga något annat än att Liberalerna och Kristdemokraterna har gjort ett fantastiskt arbete under den här mandatperioden. Men vad kommer det att ha för innebörd efter valet? Vad har väljarna att vänta från er när det största partiet i er klubb så tydligt visat att det inte vill ändra lagen? Det är snart val, och Socialdemokraterna och Miljöpartiet har redan tydligt visat att de inte är beredda att säkra LSS. Men även ni blir väljarna svaret skyldiga. Betyder en röst på någon av er att vi kommer att få en lagändring?

Nu tänker ni kanske säga att jag minsann står här och kastar sten i glashus och att vi minsann varit en del av regeringen. Men ni vet lika väl som jag att det inte är sant. Vi har under den här mandatperioden förhandlat om budgeten - en roll vi spelat mycket väl, då vi har sett till att stärka välfärden, som den förra regeringen raserade, och stärka funktionshinderspolitiken i dess helhet. Det är inte en nedskärning i budgeten som regeringen gjort. Det är ett abdikerande som lagstiftare som är deras största svek.

Vi i Vänsterpartiet går till val självständigt med vår egen politik. Vårt svar till väljarna är glasklart: Vi kommer inte att ge oss innan LSS är en lag att lita på för oss alla.

Fru talman! Först måste jag bara förtydliga vad som är regeringens ansvar. Självklart ska regeringen inte vare sig tolka juridiska domar eller sätta sig över fristående myndigheter. Men det är varje regerings ansvar att ha en tillsyn över att lagen följer lagstiftarens intentioner och att rättsmedvetandet i samhället upprätthålls. Det är varje regerings skyldighet att ta ett tillsynsansvar, och det är det som sviks.

Lena Hallengren har regeringskollegor som i stort sett varje vecka står i nyhetsmedier och påpekar att lagar och domar är på väg att gå åt fel håll och att översyner behöver göras. Man sjösätter också dessa i strid ström. Det är bara att titta på den propositionslista som riksdagen just nu har att behandla.

Undantaget är området funktionsnedsättning. Det finns inte en enda kringlag runt LSS som regeringen har gjort någonting åt. Vi kan titta på bilstödet. Vi kan titta på de olika delarna inom LSS och den statliga personliga assistansen. Vi kan titta på färdtjänsttillståndsprövningar. Vi kan titta på område efter område där tillsynsansvaret sviks. Detta är ytterst allvarligt, för det är riktat mot en enda grupp i samhället.

Vi ser nu också hur myndigheter ställs mot varandra. Det sker dagligen en kostnadsövervältring från den statliga assistansen till kommunerna - de kommuner som Lena Hallengren hyllade i sitt inledningsanförande och som sköter sig. Javisst, de sköter sig, för de ser människors behov, fru talman. Men i dag fattas kommunala beslut om att man får ett positivt assistansbeslut från sin kommun under förutsättning att man överklagar Försäkringskassans beslut. Det här är ett sätt att både koagulera igen det juridiska systemet med överklagningar och ställa myndigheter mot myndigheter med medborgaren som vapen. Det är fullständigt otillständigt.

Vi ser inlåsningar i kommuner. Ett exempel som Lena Hallengren tog upp i sitt inledningsanförande är att en person har tvingats sluta sitt arbete och flytta hem till sina föräldrar därför att kommunen där arbetet ligger inte beviljar personlig assistans. Det blir ju en inlåsningseffekt och en kraftig beskärning av friheten att kunna leva sitt liv och göra sitt arbete.

Fru talman! Detta har beskrivits på många sätt i dag. Men det måste ändå lyftas fram vad som egentligen är skillnaden i tilläggsdirektiven jämfört med de gamla direktiven till LSS-utredningen. Man ska följa ramen. Uppemot 7 miljarder kronor är redan sparade. Utredningens förslag till ny lagstiftning får inte gå ut över ramen. Försäkringskassans prognoser pekar mot ytterligare 3-4 miljarder fram till 2020. Vad är skillnaden, Lena Hallengren, i de nya direktiven jämfört med de gamla?

Fru talman! För mig är det ganska uppenbart att tiden för vackert tal från partierna är över. Det måste till skarpa politiska förslag och budgetförslag.

Fru talman! Jag kommer tillbaka till den fråga jag ställde i mitt förra inlägg: Är dagens nivå rimlig? Är det den situation vi har i dag som är den vi förväntas acceptera? För Kristdemokraterna är svaret tydligt: Nej. Lagen om stöd till personer med behov måste återupprättas, och det måste göras genom att vi ändrar lagen.

Den analys som Försäkringskassan presenterade i december förra året visade på att det var domar som gjort att Försäkringskassan har ändrat sin praxis. Man har gjort bedömningen att insatser som kräver ingående kunskap kan bara den få som har psykiska funktionsnedsättningar och inte den med fysiska funktionsnedsättningar.

Var det intentionen från lagstiftararen när lagen stiftades? Jag bedömer att det inte var så. Kristdemokraternas bedömning är att det inte ska vara så. Då måste lagen specifikt ändras så att vi ger tydliga instruktioner till både myndigheter och domstolar och talar om: Det här är något annat än det vi ville ha. Vi lägger fram en ny beställning, skriver en ny lag och säger: Vi vill att den som har de här behoven, oavsett orsaken eller karaktären av funktionsnedsättning, ska omfattas.

Jag fick för någon vecka sedan frågan vad som är personligt och integritetsnära. En åtta-, nioåring som badas hemma i badkaret är normalt sett naken. Är det integritetsnära? När jag var en liten tjej på åtta år hade jag nog känt att det är ganska personligt och nära. Vem som är med mig i den situationen är inte någonting som jag inte vill kunna ha inflytande över. Det hade varit samma sak om jag hade varit utsatt för det i dag.

I dag är inte det en självklarhet. Precis som det i dag uppenbarligen inte är en självklarhet att sondmatning räknas som ett grundläggande behov. Det handlar om att få i sig mat. Det är ganska lätt att inse att det strider mot den allmänna uppfattningen om vad som är grundläggande behov i tillvaron: att äta, att sova och att få känna glädje. Det är sådant som är viktigt.

Vi kristdemokrater skulle önska att vi i stället hade en debatt om hur vi ska utveckla stödet till dem med svåra funktionsnedsättningar, hur de ska kunna bli ännu mer delaktiga, hur de ska kunna utöva ett aktivt föräldraskap om de har haft fått gåvan att bli förälder och hur de om de kan upprätthålla ett arbete ska kunna få stöd för att fortsätta att göra det. Det är grundläggande delar i mänskligt liv.

Vi vill utveckla, men först måste vi återupprätta. Då krävs det specifika beställningar från lagstiftaren till utredningar som säger: Det är just det här vi ska återkomma till. Det är just de här sakerna som vi vill ha ny lagstiftning om. Det saknas i direktiven. Det finns i direktiven fina skrivningar. Men det finns också den begränsning i locket som säger att det är dagens nivå. Dagens nivå innebär en nästan 4 miljarder årligen lägre ambitionsnivå än tidigare.

När samhällsgemenskapen föräras med fler människor, när vi blir fler och fler som har behov, måste vi också höja ambitionen. Det är vad Kristdemokraterna tänker fortsätta att göra.

Fru talman! Jag skulle önska att vi alla gjorde vårt yttersta för att inte göra frågan alldeles för busenkel retoriskt och svartvit ideologiskt. Jag tror inte att vare sig lagstiftningen eller i förlängningen brukaren kommer att tjäna på det. Vi behöver fundera över hur och på vilket sätt vi tar det allra största ansvaret för att lagstiftningen verkligen kommer att dels fullfölja lagstiftarens ursprungliga intentioner, dels de ambitioner vi har i dag.

Det är en del av sanningen. En 24 år gammal lagstiftning i en kontext möter såväl nya målgrupper som ett samhälle som har förändrats och ambitioner som ser annorlunda ut. LSS är en oerhört viktig lagstiftning. Jag skulle vilja att de som på något sätt påstår att det skulle vara så enkelt att ändra lagstiftningen använder sina sista två minuter av talartiden till att berätta hur det ska göras.

Borde regeringen i stället tala om hur domstolar ska döma eller hur myndigheterna ska tolka domarna? Det är nämligen inte någon rimlig ordning. Hur gör vi nu för att se till att den utredning som lämnas strax före jul verkligen på riktigt tas på stort allvar? Jag menar det på riktigt. Vi kan stå här i talarstolen någon gång om året och diskutera rättspraxis. Men om vi på riktigt vill ha förändring måste vi våga delta och se till att ta ansvar när utredningen kommer.

Jag vill använda min sista halvminut av talartiden till att säga att det finns en grupp som vi inte har talat om när vi talar om assistans som jag vill säga någonting om. Det handlar om den grupp som är personliga assistenter. Det är en grupp som vi verkligen måste ha med i sammanhanget. Vi måste ha vägar att stärka den gruppen. Många av dem älskar sitt arbete. Men det är inte en grupp som alltid blir sedd. Det är inte en grupp som upplever att den har en status. Det är en grupp som behöver möjlighet till kompetens som ser till att fler stannar i yrket.

Fru talman! En svag och oförberedd regering har under den här mandatperioden orsakat en stor och upprörande otrygghet, osäkerhet och oro. Lagstiftningen är ändå vårt ansvar här i riksdagen. Det handlar inte om att säga hur domstolarna ska döma.

Runt omkring i hela vårt land har människor med behov av stöd samt anhöriga som bara vill leva ett så vanligt liv som möjligt och delta i samhället, någonting som de har rätt att göra, under denna regering förföljts av hotet att mattan dras bort under deras fötter.

Några punkter är för oss viktiga att slå fast. Vi moderater är väldigt stolta över att ha varit en del av den regering som införde assistansreformen 1994. Låt mig vara tydlig på den punkten. Vi tog då vårt ansvar, och vi kommer att göra det tillsammans med övriga Alliansen. Det behöver inte någon vara orolig över, inte någon debattör i denna kammare och heller inte någon annan.

Syftet med assistansreformen är nämligen själva kärnan i vad moderat politik handlar om. Det är en frihetsreform som handlar om rätten att kunna leva ett självständigt liv. Men det ska vara rättssäkert och långsiktigt där fusk är inte acceptabelt, för medlen ska gå till de människor som behöver dem.

Därför hoppas jag att budskapet till Ludvig, hans föräldrar och lillasyster och alla de tusentals andra som nu vill få ett besked är att vi gemensamt härifrån ska kunna arbeta för att de som verkligen behöver detta bäst också i framtiden ska kunna känna sig trygga i att de får det.

Fru talman! Regeringen har gjort förändringar. Många av de förändringar som den har gjort som är negativa har jag lyft fram i mitt första anförande. Men regeringen har också gjort förändringar som de facto är bra.

Man talar ofta om regleringsbrevet som fick förändrad lydelse men kanske inte direkt någon större förändrad innebörd. Men den ändrades. Det gjorde regeringen först efter kraftiga påtryckningar. Man nämner gärna att man fryst tvåårsomprövningarna som en förändring som regeringen har gjort. Det gjorde den efter kraftiga påtryckningar. Vi kan tala om att väntetid också ska räknas in. Den ändringen gjordes utifrån påtryckningar just i detta forum.

Besparingskraven i LSS-utredningen har tagits bort efter kraftiga påtryckningar. Däremot ska vi inte, precis som andra här har lyft fram, låta oss luras av regeringen att tro att regeringen nu tar bort dem. Vi behöver inte spara, bara det inte kostar mer. Det får inte så mycket faktisk innebörd för dem som behöver hjälpen.

Det är klart att regeringen har gjort förändringar, men nästan ständigt under kraftiga påtryckningar. Jag tänker fortsätta att trycka på. Jag är stolt över de påtryckningar som vi från oppositionen har lyckats få igenom.

Fru talman! Detta är ett viktigt forum för att kunna förstå varandra och för att kunna enas. Det är här vi har gjort de flesta och de kraftigaste påtryckningarna.

Detta är viktiga debatter, och jag tycker att vi bör fortsätta med dem. Jag skulle än en gång vilja tacka Kristdemokraterna så mycket för att de initierade debatten och Lena Hallengren för att hon deltog.

Fru talman! Det blir en märklig debatt när oppositionens företrädare påstår att Miljöpartiet skulle dela de värderingar som uttrycks i besluten som fattas av domstolar och Försäkringskassan när de tillämpar lagstiftningen.

Därför vill jag än en gång, fru talman, understryka att Miljöpartiets inställning är att de som har rätt till assistans ska få det. Vi värnar intentionerna i den ursprungliga lagen från 1993 och har uppfattat att en del av de vägledande domarna har styrt tillämpningen åt ett håll som vi uppfattar som stötande - det är det ord jag har använt i mitt manus, och så uppfattar vi det faktiskt.

Det är till exempel totalt obegripligt att sondmatning inte skulle kunna räknas som hjälp att inta föda och därmed inte anses vara ett grundläggande behov. Detsamma gäller att den väntetid som är en förutsättning för att en assistent ska finnas på plats när ett behov uppstår inte skulle kunna räknas in i arbetstiden. Detta är fullständigt obegripligt.

Vi ser det som positivt att regeringen snabbt kunde åtgärda problemen med väntetid och beredskap liksom konsekvenserna av tvåårsomprövningarna. Men vi inser samtidigt att en större översyn av lagstiftningen är nödvändig och att detta kräver ett större utredningsarbete.

Jag undrar om det handlar om oppositionens dåliga samvete för att man trots två utredningar under sina åtta år vid makten inte lyckades göra någonting åt detta. Är det detta dåliga samvete som är orsak till det höga tonläget och till det som jag uppfattar som felaktiga påståenden? Det är inte regeringen som har orsakat den förändrade tillämpningen, utan det är myndigheternas tillämpning.

Man efterfrågar en ny lagstiftning. Vi har nu tillsatt en utredning, och jag tror att om vi verkligen vill skapa bred samstämmighet skulle vi kunna få till en lagstiftning som åstadkommer det vi alla uttrycker att vi vill, nämligen att säkerställa de ursprungliga idéerna med lagstiftningen.

Fru talman! Centerpartiet värnar den grundläggande intentionen med lagen om stöd och service. Det är en rättighetslag vars syfte är att ge personer med stora funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra.

Centerpartiets utgångspunkt är att alla människor kan växa, att de vill kunna försörja sig själva och de vill vara fullt delaktiga i samhällslivet. Det handlar om individer, människor och personer som, precis som Lena som jag inledde mitt första anförande med att tala om, har fått sitt liv ifrågasatt. Det är människor som får slåss för varenda assistanstimme och som inte längre orkar eller kan vara aktiva på samma sätt som tidigare.

Deras kraft går åt till att överklaga och till att ta fram underlag och bevis. Kraften går åt till att ständigt bli ifrågasatt. Men inte minst går kraften åt till oron för att över huvud taget kunna överleva utan den hjälp man behöver men inte längre får. Det handlar också om den kraft som tas från föräldrarna som inte längre får stöd kring sitt barn - ett barn som kanske inte längre kan bo kvar hemma när assistansen tas bort.

Det är det här debatten borde ha handlat om. Den borde handla om varje individ som genom det rättsläge vi i dag ser inom assistansen har hamnat utanför samhället. Den borde handla om varje individ som i stället för att ha ett arbete och en aktiv fritid måste använda sin kraft och ork till att överklaga och bevisa sina behov. Den borde handla om varje individs oro och rädsla.

Fru talman! Jag fortsätter att upprepa detta: Därför är det självklart för Centerpartiet att värna den personliga assistansen och LSS grundintentioner och då också valfriheten och möjligheten att själv välja och bestämma över sin assistans.

Fru talman! Vi står mitt i en brinnande kris och ett läge som är akut och som har ett pris så högt att det nästan är svårt att greppa.

Trots det är jag mycket stolt över vad vi har åstadkommit under mandatperioden. Vi har fått regeringen att backa från sin egen politik, vi har fått människor att förstå att detta är en fråga som rör oss alla och vi har med små steg förskjutit debatten från att handla om fusk och kriminalitet till att handla om våra rättigheter.

Men vi har inte fått regeringen att säkra LSS. Det är dock ännu inte för sent. Det finns fortfarande tid för regeringen att lyssna på rörelsen, att följa sin egen kongress och att på allvar sätta handling bakom vackra ord om LSS.

Fram till den 9 september kan regeringen ge ett nytt direktiv till utredningen om att lagen ska ses över och ändras utifrån alla de domar som har kommit sedan 2008. Det är inte svårare än så.

Min starka rekommendation är att man nu tar sitt förnuft till fånga och går till handling. Jag kan lova en sak: Frågan om LSS kommer inte att tystas ned för att regeringen fyller igen hål som den själv har skapat. Vi kommer att se till att LSS blir en verkligt het fråga till den dag då vi åter är garanterade våra rättigheter.

Fru talman! För Liberalernas räkning kan jag bara konstatera att det krävs korta, snabba beslut och förändringar i dagsläget, för läget är akut för så många människor. Men det krävs också en kraftfull parlamentarisk överenskommelse med en utredning i botten där vi kan komma överens om en långsiktigt hållbar lösning för alla dem som behöver det.

Lena Hallengren efterlyste förslag på hur man ska göra. Från vår sida har Liberalernas högsta beslutande organ lagt fram ett helt program för att täcka upp grunderna till en helt ny lagstiftning. Det är en modernisering av LSS som så väl behövs. Lagstiftningen kommer fler till del, den är bättre individuellt utformad och den innehåller fler insatser och ökad flexibilitet mellan insatserna.

Detta är stora, viktiga delar som vi behöver komma överens om. Jag kan bara konstatera att vi liberaler varken i eller utanför en ny regering i höst kommer att medverka till fortsatta neddragningar av assistansen av det slag som vi nu har sett MP och S genomföra.

Det handlar, fru talman, om mänskliga rättigheter. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla får chansen att vara sitt allra bästa jag. Det är ett samhälle där man får leva sitt liv i frihet och forma sin framtid som man själv vill efter sina alldeles egna förutsättningar i det sammanhang man själv lever.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka Kristdemokraterna för initiativet till denna debatt och alla debattörer för en bra debatt som har varit klargörande på många sätt.

Fru talman! I början av 2017 konstaterade Försäkringskassan i en analys som man då presenterade att man förväntade sig att tillämpningen av de domar som har ändrat rättsläget ännu inte har fått genomslag fullt ut.

Låt oss komma ihåg det när vi diskuterar att det finns ett stopp för tvåårsomprövningar och när vi går och väntar på vad som ska komma. För var och en av dem som söker stöd i form av assistansersättning och för var och en av dem som av något skäl måste få sin sak omprövad är det nuvarande rättstillämpning som gäller. Det är nu det finns människor som varje dag hindras från att släppas in till det stöd som vi hade tänkt att de skulle få.

Statsrådet frågade om råd: Vad ska vi göra? Jag håller med om att det vore väldigt bra om det kunde vara en lika stark uppslutning kring att vi ska ha en hög ambition på området som det var när lagen en gång tillkom.

Mitt råd är därför: Utred i särskild ordning för var och en av de domar som nu under de senaste tre åren har fått en helt annan rättstillämpning hur vi ska gå tillbaka till hur de tillämpades tidigare!

Då hade vi ett läge som vi ändå kände att vi var trygga med. Utifrån detta läge ska vi kunna bygga vidare, för det är det vi måste göra.

Det här är verkligen ett lackmustest på vad det är för typ av samhälle vi är. För oss kristdemokrater är det helt givet att som samhällsmedborgare som hjälper varandra ska vi bära varandras bördor för att var och en inte bara ska kunna överleva utan faktiskt leva.

Fru talman! Jag har talat om trygghet många gånger här i dag. Jag gör det för att jag är övertygad om att trygga människor också blir friare människor. Jag gör det för att jag vet att det är trygghet som skapar möjlighet till frigörelse. Vårt starka samhälle med generell välfärd för alla och individuellt stöd för den som behöver skapar trygghet. Investeringar i välfärd, inte skattesänkningar, behövs för att välfärden ska fungera.

LSS och assistansen är en del av vårt samhällsbygge. När den tillkom var det revolutionerande. I dag är den en del av den svenska modellen. Personlig assistans och LSS har haft enorm betydelse för livsmöjligheterna för människor med funktionsnedsättningar i Sverige. Många människor kan gå till jobbet i dag tack vare assistansen eller ledsagningen. Många människor kan flytta hemifrån tack vare assistansen eller möjligheten till en gruppbostad. Många barn får en rikare fritid tack vare korttidstillsynen. Många familjer får tid och möjlighet till rekreation tack vare korttidsboende.

Många, många människor lever friare och självständigare i dag tack vare den reform som möjliggjorde LSS och assistans 1994, men jag vet att de senaste årens förändrade rättspraxis har skakat om människors liv och skapat oro. Till er som är oroliga vill jag säga att jag hör oron. Jag känner er frustration. Jag förstår att ni, liksom vi, är trötta på det här. Jag lovar att jag kommer att göra allt jag kan för att vi ska klara det som är svårt men väldigt viktigt i det uppdrag som vi har påbörjat: att få till stånd en tryggare, mer förutsägbar och tydligare LSS. På vägen dit kommer jag att fortsätta den dialog jag har påbörjat med brukare och berörda och med funktionshindersrörelsen.

Jag vill verkligen vara tydlig: Den som har behov av assistans ska också ha rätt till assistans.

Överläggningen var härmed avslutad.