Interpellationssvar - 2018-01-30

Svar på interpellationer

Fru talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig vad jag tänker göra för att skapa en mänsklig sjukförsäkring där sjuka ges ekonomisk trygghet.

När jag tillträdde som socialförsäkringsminister hösten 2014 var utmaningen tydlig. Sjukfrånvaron hade stigit kraftigt sedan 2010, och prognoserna pekade uppåt. Fler blev sjukskrivna, och fler blev sjukskrivna under längre tid. De sjukskrivnas arbetsförmåga bedömdes i minskande utsträckning, och stödet för återgång i arbete var svagt.

På ett så komplext problem som sjukfrånvaron finns inte en enkel lösning; det handlar om många åtgärder som måste till samtidigt. Ett brett åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro presenterades därför under hösten 2015 och har vidareutvecklats i budgetpropositionerna för både 2017 och 2018. Regeringen har sedan den tillträdde förbättrat den ekonomiska tryggheten i sjukförsäkringen. Vi har ökat möjligheterna till rehabilitering, och vi har förstärkt arbetsmiljöarbetet så att färre blir sjuka av sitt jobb. Men mer behöver göras.

Jag kan konstatera att uppgången av sjukfrånvaron har brutits. Jag kan samtidigt konstatera att åtgärdsprogrammet behöver utvecklas vidare för att vi ska uppnå målet om friskare arbetsplatser och en långsiktigt låg och stabil sjukfrånvaro.

Om du blir sjuk i Sverige ska du kunna lita på en trygg försäkring och snabbt stöd tillbaka till god hälsa och arbete. Du ska förstå vad som händer och hur du kommer tillbaka. Så är det inte för alla i dag, och det är oacceptabelt. Därför gör vi förändringar för en trygg och välfungerande sjukförsäkring.

Regeringen har därför presenterat elva åtgärder för en trygg och välfungerande sjukförsäkring med människan i centrum. Låt mig särskilt nämna några av de åtgärder som regeringen nu vidtar.

Många gånger är det svårt för såväl den försäkrade som den sjukskrivande läkaren och omgivningen att förstå vad som förväntas av den försäkrade och vilka regler och undantag som gäller. Sammantaget riskerar detta att leda till att Försäkringskassans beslut blir svåra att förstå, vilket i förlängningen riskerar legitimiteten för sjukförsäkringen.

Regelverket i sjukförsäkringen ska gå i takt med förändringar i samhället och människors behov. Vi får signaler om att det ibland inte gör det, vilket vi tar på stort allvar. Regeringen kommer därför att tillsätta en utredning som ska analysera tillämpningen av begreppet normalt förekommande arbete och se över vad som ska utgöra särskilda skäl för att Försäkringskassan ska skjuta upp bedömningen av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete.

Myndigheterna ska samarbeta så att individen ges ett bra stöd till hälsa och arbete. Ingen ska falla mellan stolarna på grund av bristande samarbete. Regeringen har därför gett Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i uppdrag - ett nolltoleransuppdrag - att se till att övergången mellan myndigheterna fungerar.

Regeringen har också gett Försäkringskassan i uppdrag att inom ramen för sitt lagstadgade samordningsansvar förstärka arbetet med att ge stöd till individen. Nyckeln till god rehabilitering ligger i gott samarbete och god kommunikation mellan arbetsgivare, hälso- och sjukvård och Försäkringskassan.

Här har Försäkringskassan ett stort ansvar som måste växlas upp. Försäkringskassan får därför ett uppdrag om att vara mer närvarande i kontakten med både individer och andra aktörer som arbetsgivare, hälso och sjukvård och Arbetsförmedlingen.

Regeringen har dessutom gett Försäkringskassan och Socialstyrelsen i uppdrag att förbättra samarbetet och dialogen mellan Försäkringskassan och hälso och sjukvården när det gäller sjukskrivningsprocess och läkarintyg. Uppdraget ska bidra till en konstruktiv dialog mellan läkarkåren och Försäkringskassan och en samsyn om hur en effektiv sjukskrivningsprocess säkerställs. Det är ett gemensamt ansvar för Försäkringskassan och hälso och sjukvården att det finns välfungerande samarbetsformer och en konstruktiv dialog. När dialogen brister är det ytterst individen som hamnar i kläm.

Utöver de åtgärder som jag här har nämnt kommer regeringen att vidta ytterligare åtgärder för att öka stödet till individen och stärka samverkan mellan myndigheterna. Det breda arbete som vi gör handlar i grund och botten om att du inte ska behöva bli sjuk av ditt arbete, men om du ändå blir det ska du få både ekonomisk trygghet och gott stöd åter till hälsa och arbete.

Fru talman! Tack, minister Strandhäll, för svaret!

I går var jag i Gävle. Jag satt hemma hos en kvinna som heter Iza Ullmark och drack kaffe i hennes kök.

Iza är barnskötare och tycker väldigt mycket om sitt arbete, men i dag är hon sjuk. Hon har varit sjuk ganska länge. Hon har haft otur, måste man säga - två svåra trafikolyckor och sedan på det en utbrändhet som det tar väldigt lång tid att komma tillbaka från.

Vi satt där och pratade om hur det känns när man ena stunden är frisk och går till jobbet och nästa stund känner att "det här måste jag få hjälp med; det här måste samhället hjälpa mig med". Hon trodde att samhällets hjälp skulle finnas där när hon som bäst behövde den, men hon har fått lära sig att så är det inte, att för varje steg - varje papper, varje godkännande från Försäkringskassan - måste hon slåss. Hon måste få hjälp. Hon måste bråka för att få vara sjukskriven och få sjukpenning så att hon kan bli frisk.

Hon har varit med om att hennes läkare har skrivit intyg om att hon inte kan jobba för att sedan bli underkänd av Försäkringskassan och förlora sin ersättning. Nu fruktar hon att hon helt enkelt ska bli utförsäkrad och inte få någon ersättning alls längre. Hon är ensamstående förälder och har ett barn att försörja.

Det är de här människorna det handlar om, och de är många runt om i Sverige. Det är tusentals personer som känner att de blir misshandlade i bildlig bemärkelse av Försäkringskassan - att de inte får någon trygghet och att de förväntas arbeta fast de är sjuka, fast de inte kan arbeta och kanske till och med fast deras läkare säger till dem att "du är sjuk; du kan inte arbeta". Den som är utbränd och går tillbaka till jobbet för tidigt kan ju gå in i väggen igen, och så kanske det tar ännu längre tid att komma tillbaka.

Det här är ett tecken på att någonting är fel. Många med mig hade förväntat sig att en socialdemokratiskt ledd regering skulle ha en mer mänsklig sjukförsäkring.

Jag ska i rättvisans namn säga att en del positiva saker har skett, ibland i samarbete med Vänsterpartiet om budgeten. Vi har höjt ersättningar. Vi tog bort den stupstock som sverigedemokrater och borgare vill återinföra. Bra!

Jag tycker också att många av de utredningar ni vill göra är mycket välkomna. Det är bra och nödvändigt att göra de utredningarna, så inget ont sagt om det. Men det känns som om Annika Strandhäll går som katten kring het gröt.

Vad är då den heta gröten i mitten? Jo, det är besparingsbetinget. Det är det faktum att regeringen i sin instruktion till Försäkringskassan säger att det finns ett mål om 9,0 sjukdagar i genomsnitt. När Försäkringskassan får en sådan tydlig instruktion går det rakt ned till de lokala kontoren och till handläggarna, som får ett mandat att färre människor ska få sjukpenning. Det blir en hårdare bedömning.

Det är då människorna sitter i sina kök och undrar: Vad kommer att hända med mig nu när jag inte får någon sjukpenning?

Det är det som är det stora problemet. Detta berör inte Annika Strandhäll i sitt svar, men jag tycker att det faktiskt är huvudfrågan. Om man ändrar detta tror jag att vi kommer att få en mänskligare bedömning i många fall.

Jag delar helt målet - det är klart att vi vill att människor ska vara friska. De ska ha bra arbetsmiljö och rehabilitering, och samarbetet mellan arbetsgivare och försäkringskassa ska vara bra. Men när så inte är fallet riskerar detta mål att leda till att människor som faktiskt är sjuka och förtjänar samhällets stöd inte får det. Då menar jag att vi inte har den välfärd som vi har lovat människor.

Så jag undrar: När kommer ni att ta bort betinget på 9,0 dagar?

Fru talman! Tack, Jonas Sjöstedt, för en oerhört viktig interpellation!

När jag hör berättelser som den om Iza Ullmark, som du nu delar med dig av, eller för den delen om någon annan av den räcka personer som jag har träffat under det senaste året, som upplever att de inte får det stöd de hade förväntat sig när de blir sjuka, gör det mig alldeles rasande.

Jag har själv en bakgrund som facklig företrädare under nästan 20 års tid. Jag har på lokal, regional och central nivå i facket företrätt sjuka människor och biträtt dem i väldigt svåra situationer i livet, till exempel 2003, när vi i Sverige hade de högsta sjuktalen i hela världen. Många av dem som blev sjuka var kvinnor i välfärden, som till följd av tuffa nedskärningar under 90-talet hamnade i en situation där de blev sjuka. Det var också då begreppet utmattningsdepression kom. Man sa då att man brände ut sig eller gick in i väggen; det hade faktiskt inte ens en diagnos.

Jag har under mitt liv tillbringat mycket tid med just sådana här ärenden. Därför är det otroligt viktigt för mig att vi, när vi nu gör förändringar i sjukförsäkringen, gör det på riktigt och inte bara går in och skruvar i försäkringen, som många regeringar har gjort, för att täppa till eller släppa på flödet av sjukskrivna.

Som jag sa i mitt svar - jag har verkligen försökt att beskriva för Jonas Sjöstedt hur jag tänker - såg jag, när jag klev in hösten 2014, hur vi återigen hade en alarmerande ökning av antalet sjukfall. Varannan sjukskriven är kvinna, och det finns en enormt stark dominans av kvinnor från välfärdssektorn i dessa siffror. Man blir till största delen sjukskriven på grund av stress, ångest och depression, och det är vårdens kvinnor som toppar sjukskrivningsstatistiken. Vi har fortfarande en äldreomsorg i Sverige som producerar dubbelt så många sjukskrivna som arbetsmarknaden i övrigt.

Regeringen gick därför hösten 2015 fram med ett brett initiativ för att få på plats en föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö, skjuta till pengar till fler arbetsmiljöinspektörer, granska kvinnors arbetsmiljö och skjuta till resurser till hälso- och sjukvården för rehabilitering, KBT och annat för att stötta dessa människor. Det handlade också om att förbättra kvaliteten i handläggningen; det är det uppdraget Försäkringskassan har fått.

Ibland blir jag därför så trött. Vi har under dessa tre år tagit 50 initiativ för att förbättra före, under och efter ett sjukfall, kanske framför allt när det gäller det förebyggande. Det handlar om att sluta fokusera på en stupstock eller en bortre tidsgräns och i stället se vad vi kan göra för att stötta människor.

Det är också därför, Jonas Sjöstedt, regeringen har tagit initiativ till elvapunktsprogrammet: för att försöka ta ett bredare grepp och använda hela regeringens verktygslåda. Det är ju inte någon hemlighet - det vet både du och jag - att det inte finns någon majoritet i denna kammare för att göra några lagstiftningsförändringar i fråga om sjukförsäkringen, förutom att återinföra stupstocken och införa ytterligare en karensdag.

Därför har vi valt att ge Försäkringskassan i uppdrag att inrätta en nationell samordnare, att ta ett mer långsiktigt grepp om vissa utredningsuppdrag och att permanenta rehabiliteringskoordinatorer i till exempel hälso- och sjukvården. Men jag är beredd att göra mer, Jonas Sjöstedt.

Fru talman! Tack för svaret, Annika Strandhäll!

Jag har inga som helst illusioner om att någonting skulle bli bättre för de sjuka om vi fick en borgerlig regering eller om ni skulle regera med borgerliga partier, som ni säger att ni vill göra efter valet. Vad är det de borgerliga vill? De vill införa stupstocken igen, tillsammans med Sverigedemokraterna. De tävlar i att skära ned på sjukförsäkringen. Den skulle försämras dramatiskt om borgerliga partier kommer i regeringsställning. Jag vill bara klargöra detta.

Men jag har ändå större förväntningar på den regering vi har nu. Många människor har farit illa under lång tid på grund av bristerna i sjukförsäkringen. Dessa högre förväntningar handlar inte så mycket om det du talar om, för jag tycker att i stort sett allt det är bra - från budgetsatsningarna till satsningarna på rehabilitering och arbetsmiljö. Detta är helt nödvändigt. Det är där man kan se till att människor blir friskare och att personaltätheten ökar i de sociala kontaktyrkena.

Men så var det den här heta gröten som kanske står någonstans här på golvet mellan oss. Ni har satt upp ett konstgjort mål på 9,0 dagar. Skriver man detta till en myndighet försöker den nå upp till det målet. I slutändan hamnar pressen på handläggarna ute på Försäkringskassan.

Tidningen ETC gjorde ett intressant och beklämmande reportage, där handläggare intervjuades. Många av dem valde att vara anonyma; de ville inte tala om sitt namn. De berättar om hur de hårdaste handläggarna på det lokala kontoret plockas ut för att pröva ärenden, för att det ska bli fler avslag. De berättar om hur hela kulturen är fokuserad på att nå avslagsmålet, så att man klarar de här dagarna. Det handlar inte i första hand om hur många som faktiskt är friska och kanske kommer tillbaka till sitt arbete. De vittnar om att det på detta kontor till och med ger lönepåslag att avslå fler.

Jag blir alldeles kall när jag hör detta. Så kan det inte fungera på en myndighet som är till för att hjälpa människor att lämna sjukdom och komma tillbaka till arbete. Men det är faktiskt detta som blir effekten om man skriver ut detta tydliga mål i regleringsbrevet.

Det är inte så att vi röstar om regleringsbrevet här i kammaren. Moderater och sverigedemokrater kan inte bestämma att det ska bli hårdare tider för de sjuka, vilket de ju vill göra, utan det är faktiskt ni i regeringen som skriver detta brev. Ni behöver inte förhandla om det med Vänsterpartiet i samband med budgeten, och ni behöver inte rösta om det i riksdagen. Det är ni som skriver det.

I dag verkar många vara överens. När man frågar dina tidigare kamrater i fackföreningsrörelsen om vad problemet är pekar de på många saker, bland annat målet på 9,0 dagar. Om detta kommer inget svar, och jag väljer att tolka det som att det inte riktigt går att försvara - att man vet att detta måste nås genom att människor blir friskare och inte genom att sjuka människor, som Iza och andra, tappar den sjukpenning de så väl behöver.

Det som Iza också sa till mig, och som brände sig fast lite grann, var: Jag blir ju bara sjukare och får svårare att samla ihop mig och komma tillbaka till jobbet när jag alltid känner stress för min personliga ekonomi och känner att de inte är med mig utan mot mig när jag försöker få det stöd jag trodde fanns från samhället.

Jag skulle därför vilja återkomma till min fråga: När plockar ni bort dessa artificiella 9,0 dagar och därmed pressen att underkänna människor i sjukförsäkringen?

Fru talman! Tack, Jonas Sjöstedt! Jag ska absolut besvara din fråga nu när jag har lite mer talartid. Samtidigt är det naturligtvis otroligt viktigt för mig att sätta in denna fråga i en kontext så att vi inte står här och talar om att regeringens politik för friskare arbetsplatser och för att färre ska behöva bli sjuka och fler ska få stöd handlar om en målsättning på 9,0 dagar eller ett besparingskrav. Det är nämligen inte sant.

Jag blir oerhört upprörd när jag hör sådana berättelser som den i ETC, som du refererade till. Detta är inget som regeringen på något sätt har sanktionerat. I regleringsbrevet, som regeringen också justerade ytterligare från årsskiftet, är vi, Jonas Sjöstedt, väldigt tydliga gentemot både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med att det handlar om att samverka för att stötta och hjälpa människor tillbaka till hälsa.

Så sent som i torsdags beslutade vi på regeringssammanträdet om ett regeringsuppdrag till Försäkringskassan: att stärka samordningen kring de individer som är sjuka och behöver rehabilitering, stöd och hjälp.

Vi fattade också beslut som innebär att det är oacceptabelt att hälso- och sjukvården och Försäkringskassan skickar intyg mellan sig som får till följd att individen kommer i kläm. Vi har dessutom fattat ett nolltoleransbeslut som vi har skrivit in i regleringsbreven. Vi säger där till både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att inte en enda person får komma i kläm på det sätt som vi har sett de senaste åren.

Vi - och jag - är väldigt tydliga med vår ambition: Människor ska inte behöva bli sjuka av sitt jobb. Om man blir det ska man få stöd och hjälp, och vi ska ha en försäkring som ger trygghet. Denna signal är glasklar från mig till Försäkringskassan.

Jag tycker att det är oerhört olyckligt att det här med 9,0 får lägga en skugga över alla de 50 initiativ som jag har tagit under mandatperioden. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag nämligen att det här kliar helt fel krafter på ryggen.

Jag kan ställa frågan till dig, Jonas: Vad handlar 9,0 om när det gäller antalet sjuka i Sverige under ett år? Det här handlar ju om ett samhällsmål, inte ett individmål. Jag läste så sent som häromdagen hur en forskare inom området beskriver detta som ett individmål; men det är inget individmål. Detta har vi också förtydligat i regleringsbrevet till Försäkringskassan.

Det här handlar om en målsättning om en låg och stabil sjukfrånvaro i Sverige över tid. Det är vad vi är ute efter. Vi har som land skilt ut oss genom att ha höga berg och djupa dalar. Verksamheter som äldreomsorgen har kunnat gömma sig i statistiken under väldigt lång tid och har kommit undan med det.

Detta är inget besparingsbeting. Om man ska relatera 9,0 till någonting kan man jämföra med var sjukfrånvaron låg på 2013, alltså före de kraftiga ökningar som vi sett. Detta är vad vi talar om. Vi kan också jämföra med vad sjukfrånvaron i Sverige låg på 2007. Det här är alltså ingen konstig siffra, och det är ingen fiktion att ett land som Sverige skulle kunna ha en genomsnittlig sjukfrånvaro i nationen som ligger på den siffran.

Det här är ett strävansmål som inte bara är till för Försäkringskassan utan också för arbetsgivare när det gäller det förebyggande arbetet eller hälso- och sjukvården när det gäller att ge stöd. Det kan också vara till för arbetsmiljöarbetet för att se till att vi har en arbetsmiljö som inte genererar sjukfall.

9,0 är inte lösningen på den problematik som vi talar om här i dag, Jonas Sjöstedt, utan det är de åtgärder som regeringen har lagt fram. Detta står jag för. Det hade varit lättare för mig att dra ett streck där och inte göra något mer, men det hade inte löst problemet.

Fru talman! Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har 184 miljardärer i landet, och de blir snabbt rikare och snabbt fler. Vi har ett historiskt budgetöverskott, eftersom vi i ett samarbete mellan regeringen och Vänsterpartiet har tagit bra ansvar för ekonomin. Vi har i det här landet råd att ge sjuka människor sjukpenning. Vi har råd att behandla människor på ett mänskligt och värdigt sätt. Vi har råd att inte låta dem oroa sig över sin och familjens framtid med den extra oro som den ekonomiska osäkerheten innebär.

Hur ska man tolka betinget på 9,0? Jag menar att detta är vad som hindrar framgången. Detta förhindrar att människor ser och känner att det finns en mänsklig sjukförsäkring som fungerar. Och då faller mycket av det som regeringen nu gör och vill göra, som ändå är fyllt av goda intentioner, platt till marken om det samtidigt ligger en press på myndigheten att ge avslag när människor faktiskt är sjuka.

Det är det här som är problemet, och då kan man inte komma runt detta. Man kan inte komma runt att det finns ett motsatsförhållande mellan det positiva arbete som görs och det besparingskrav, som det i praktiken handlar om, som finns på Försäkringskassan och som finns ända ned på handläggarnivå. Folk som själva arbetar med detta vittnar om att det är det här som förväntas av dem.

Vi har råd att ha en mänsklig sjukförsäkring. Men vi har inte råd med en arbetarrörelse som inte står upp för välfärden gentemot borgerligheten. Och jag blir bekymrad inför valet när regeringen inte ser hur tusentals människor far så illa av den här politiken och hur detta försvårar för dem att bli friska och komma tillbaka.

Vi ska självklart ha mål om att människor ska bli friska, men det kan inte uppnås genom att sjuka människor inte får sjukpenning. Så är det i dag.

Fru talman! Tack, Jonas Sjöstedt, för en viktig interpellation! Precis som du säger är det ju: I Sverige har vi råd att ge människor som verkligen behöver det den sjukpenning de ska ha för att kunna känna sig trygga. Det är denna sjukförsäkring jag vill ha, och det är denna sjukförsäkring som vi arbetar för att uppnå.

Jag är fullt medveten om de problem som Jonas Sjöstedt har talat om under den här interpellationsdebatten. Därför vidtog vi ytterligare åtgärder så sent som förra veckan med förtydliganden om vilken sjukförsäkring vi vill se. Vi kommer att arbeta för att detta också ska bli verklighet.

Människor ska kunna känna sig trygga i sjukförsäkringen. Den får lov att kosta det som krävs. Men de människor som har en arbetsförmåga och vill och kan komma tillbaka till jobbet igen eller till hälsa, som ju är det viktigaste, ska också ha det stöd som de förtjänar. Där har myndigheterna och hälso- och sjukvården en roll att spela. Det har även vi som arbetsgivare i kommuner och landsting när det gäller vilka förutsättningar vi ger de människor som arbetar där, så att de inte blir sjuka av sitt jobb.

Jag kommer att fortsätta att kämpa för att vi ska ha en sjukförsäkring som är trygg och som stöder och hjälper människor tillbaka igen. Jag är fullt beredd att vidta de åtgärder som krävs. Den 1 juli kommer en ny lagstiftning på plats. Den ska ge ytterligare stöd för initiativ i rehabiliteringsarbetet. Vid årsskiftet kom en annan lagstiftning på plats som vi började arbeta med under förra året. Den handlar om att Försäkringskassan inte ska dra in sjukpenning retroaktivt.

Jag är beredd att vidta fler åtgärder för att människor ska kunna känna sig trygga i sjukförsäkringen. Och jag är inte nöjd förrän vi har uppnått det.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Lars Beckman har ställt fyra frågor till mig som handlar om vinstförbud och valfrihet i vården. Den första frågan handlar om ifall vården kommer att omfattas av ett vinstförbud och när det förbudet i så fall kommer att införas.

Den andra frågan handlar om ifall jag anser att rätten att välja vårdgivare enligt det valfrihetssystem som finns i Sverige gagnar kvalitetsutvecklingen av all vård i Sverige och vilka åtgärder som jag i så fall vidtar för att säkerställa kvalitetsutvecklingen även om ett vinstförbud införs.

Interpellantens tredje fråga handlar om ifall jag bedömer att möjligheterna att välja arbetsgivare inom vården kommer att minska om ett vinstförbud införs och vilka åtgärder som jag i så fall vidtar för att ändå säkra den möjligheten.

Interpellanten ställer slutligen frågan om vilka åtgärder som jag vidtar för att debatten om vinstförbudet inte redan nu ska leda till färre möjligheter för människor att välja den vårdgivare som de själva önskar.

Jag vill börja med att lyfta fram att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Vinst som incitament kan motverka intentionerna i hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen har dock inte för avsikt att införa något vinstförbud i hälso- och sjukvården och inte heller i övriga delar av välfärdssektorn.

Tidigare i januari beslutade regeringen om två lagrådsremisser, med förslag om bland annat ägar- och ledningsprövning inom delar av välfärdssektorn - Ökade tillståndskrav inom socialtjänsten och skolväsendet beslutades den 11 januari - respektive om begränsning av rörelseresultat och krav på separat juridisk person - Tillstånd att ta emot offentlig finansiering inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet beslutades den 18 januari.

Förslagen tar i båda fallen sin utgångspunkt i Välfärdsutredningen (SOU 2016:78). Syftet med förslagen är att förhindra oseriösa aktörer att verka inom välfärdssektorn. I den senare lagrådsremissen föreslår regeringen att ett tillstånd ska införas för att ta emot offentliga medel inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet.

Förslaget syftar till att de skattemedel som finansierar välfärden ska komma barn, elever och brukare till godo. Med förslaget begränsas privata aktörers rörelseresultat till en marknadsmässig ersättning för det kapital som ägarna investerat i verksamheten. Detta är dock inte detsamma som ett vinstförbud.

I de nämnda lagrådsremisserna om ökade tillståndskrav respektive om tillstånd att ta emot offentlig finansiering ingår inte förslag som rör hälso och sjukvårdssektorn. Regeringen har valt att låta frågan om ett effektivt utnyttjande av skattemedel inom hälso- och sjukvårdssektorn utgöra grunden för en separat utredning. I december 2017 beslutade regeringen att tillsätta utredningen Ordning och reda i vården (Dir. 2017:128). Utredningen ska komplettera redan genomförda samt pågående utredningar på området. I utredningen ingår bland annat att utreda behov av och förutsättningar för samt för- och nackdelar med att införa viss tillståndsprövning eller alternativ till sådan prövning inom hälso- och sjukvårdsområdet.

Vad gäller Lars Beckmans fråga om valfrihetssystem har regeringen inga planer på att förändra i vilken mån patienterna kan välja vårdgivare. Vad gäller interpellantens tredje och fjärde fråga avser regeringen, som tidigare nämnts, inte att föreslå något vinstförbud vare sig inom hälso- och sjukvården eller i andra delar av välfärden.

Regeringen har varit tydlig med att den fortsatt vill att enskilda aktörer ska kunna vara verksamma i välfärden. De som bedriver seriösa välfärdsverksamheter och som regelmässigt återinvesterar i verksamheten kommer även fortsättningsvis att kunna bedriva verksamhet med hög kvalitet. En mångfald av aktörer inom välfärden kan bidra till ökad innovation och utveckling. Självklart gör medarbetarna i privata välfärdsföretag ett lika viktigt arbete som medarbetarna i den offentliga sektorn. Att en större andel av skattemedlen används till att exempelvis höja personaltätheten och att förbättra lönerna för medarbetarna i välfärden i stället för att delas ut till ägarna är positivt både för medarbetarna och för kvaliteten i välfärden.

Fru talman! Låt oss börja denna debatt med att skänka en varm tanke till och visa beundran för Ingvar Kamprad! Det var en fantastisk entreprenör, som började med två tomma händer, byggde upp en världskoncern och skapade många, många jobb inte bara i Sverige utan också runt om i världen. I dag beundrar alla Ingvar Kamprad, utom möjligtvis Vänsterpartiets ungdomsförbund och Vänsterpartiet. Jag har till och med sett statsråd och ministrar som har gått ut och sagt: Vi är stolta över Ingvar Kamprad.

Men, fru talman, Ingvar Kamprad skrämdes bort från Sverige. På 70talet var Socialdemokraternas näringspolitik som värst med allt de införde. Det var förmögenhetsskatter, arvsskatter, höga marginalskatter och dåtidens löntagarfonder. Det gjorde att många svenska entreprenörer helt enkelt fick lämna Sverige. De mest framgångsrika ägarfamiljerna fick lämna Sverige.

Jag skrev denna interpellation när jag läst om den fantastiska entreprenören Christina Wahlström, som har byggt upp det privata mödravårdsföretaget Mama Mia. Artikeln finns på Svenskt Näringslivs hemsida. Rubriken är: Mama Mia, vilken bråkstake!

Fru talman! Jag tycker att alla ska läsa om hennes berättelse, om hur hon kämpade mot monopolet, om hur hon kämpade mot unkna värderingar och om hur hon kämpade mot en retorik som inte gynnade företagsamheten.

År 1992 införde det dåvarande borgerliga styret i Stockholm en mödravårdspeng. Då kom det stora lyftet för Mama Mia. Då blev det också kostnadsfritt för mammor att gå till privata mödravårdscentraler. Dessförinnan var det de rika som hade råd. Det var de rika som hade valfrihet. Sedan kom den unika svenska modellen, den modell som vi alla politiker borde vara stolta över. Det är den modell som innebär att jag, oavsett inkomst och oavsett var jag bor, har möjlighet att få valfrihet. Man kan välja vårdcentral och mödravårdscentral utan att man behöver tänka på sin inkomst, för detta är offentligt finansierat.

Fru talman! Den politiska debatt som jag skulle vilja ha handlar naturligtvis om hur vi förbättrar sjukvården och om hur vi förbättrar välfärden. Jag lyssnade med stort intresse på den tidigare debatten mellan statsrådet och Jonas Sjöstedt. Jag lyssnade noga på hur man vill sänka sjukskrivningstalen.

Vad statsrådet då hade kunnat säga var naturligtvis: Vi ska lägga ut mer verksamhet på entreprenad. Vi ska ha mer småskalig drift i välfärdssektorn. Det är nämligen där de lägsta sjuktalen finns. Det är där de nöjdaste kunderna finns, och det är där det är lägst personalomsättning.

Det är detta som blir så svårt när regeringens politik inte hänger ihop. Man säger sig vilja minska sjuktalen och förbättra välfärden. Men med den praktiska politik man för är det en hetsjakt på de framgångsrika entreprenörer som finns i denna sektor och som vi kunder har valt.

Jag tycker att det vore bättre om statsrådet öppet, rakt och ärligt sa: Vi vill inte ha mångfald i välfärden. Vi vill inte ha entreprenörer i välfärden. Vi vill försöka skrämma bort dem från denna bransch, så långt det bara går. Men det säger inte statsrådet. I stället vill man införa ett vinstförbud, som jag återkommer till i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Ja, vinst i ett företag är nödvändigt för att företaget ska kunna växa, expandera och erbjuda trygghet för ägare och anställda - utan vinst, ingen välfärd.

Ju fler framgångsrika företag vi har i vårt land, desto bättre går det för hela landet. Även om vinsten inte alltid är det huvudsakliga målet för företagen är vinsten nödvändig för att företagen ska överleva och för att företagare i det långa loppet ska kunna säkerställa den välfärd som vi behöver och vill ha.

När en verksamhet går med vinst startar en positiv spiral i samhället. Går det bra för ett företag går det också bra för andra. Framgången smittar av sig. Statens finanser förbättras eftersom företagen betalar skatt på sina vinster och eftersom de löntagare som finns i företagen betalar skatt på sin lön. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla inte bara sjukvården, som i det här fallet, utan också hela samhället. Men jag vill komma tillbaka till sjukvården, eftersom vi har denna debatt med sjukvårdsministern.

I mitt hemlän Dalarna har vi Sveriges längsta vårdköer. Vi har också minst antal privata vårdgivare. I landet är det ungefär 35 procent av oss alla som går till en privat vårdcentral eller till en privat vårdgivare i primärvården. I landstinget Dalarna, där det är ungefär 275 000 invånare, har vi tre eller möjligtvis fyra privata vårdgivare. I vårt grannlän Västmanland är 40 procent av vårdgivarna i primärvården privata. Där har man inte lika långa köer.

Jag har naturligtvis en fundering: Hänger det här ihop? Vi har få privata utförare. Är det därför vi också har de långa vårdköerna?

Det vore intressant att höra statsrådets invändningar eller möjligtvis förklaringar till att det ser ut på det här viset. Varför måste det vara så att vården blir på detta vis i ett landsting där inte utbudet finns på samma sätt? Vårt grannlän har ett betydligt bättre utbud, och där ser det också betydligt bättre ut inom hälso- och sjukvården.

Jag stannar där, fru talman, och hoppas på ett bra svar från statsrådet.

Fru talman! När jag besöker min doktor - jag tror att de flesta av oss besöker doktorn någon gång eller flera gånger i livet - struntar jag fullständigt i vem dennes huvudman är. Det jag lägger stor vikt vid - och det gör förhoppningsvis många med mig - är att jag får en snabb återkoppling, får en lämplig behandling och blir bemött med respekt.

Därför känns det onekligen som om regeringens retorik på senare tid när det gäller vinstförbud i välfärden skrämmer väldigt många människor. Rädslan för att det inte kommer att stanna där utan att det också kommer att påverka vår valfrihet i fråga om vilken doktor och vilken skola vi kommer att kunna välja framöver smittar av sig.

Jag representerar Jönköpings län. Där är vi i likhet med hela Sverige ledsna just nu eftersom en av landets största entreprenörer och företagsbyggare, Ingvar Kamprad, nyligen har gått bort. Han lämnar efter sig en historiskt framgångsrik gärning, inte bara för företaget utan även för Sverige.

Detta är ett exempel som vi måste efterlysa fler av. Jag var närvarande vid den tidigare debatten med vänsterpartiledaren, och av hans ton kände jag att han blev irriterad när han hänvisade till de 184 miljardärerna. Det var tydligen en siffra som störde honom. Mig stör den däremot inte - Sverige behöver fler miljardärer och fler framgångsrika företag inom alla branscher.

Mina frågor till statsrådet är: Är regeringens och statsrådets ambition och politik att genomföra Vänsterpartiets politik? Är man så pressad av Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att man måste fortsätta den systematiska jakten på företagare och entreprenörer inom välfärden? Om så är fallet, har statsrådet gjort någon analys av vad detta betyder för valfriheten och för människors välbefinnande?

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Även om det nu talas om att det bara är skolan som är på gång finns det ändå förslag på en utredning framåt. Med tanke på det som vi är med om nu kan man ju bara ana vad som komma skall, och därför tänkte jag ändå hänga kvar vid frågan.

Jag tänkte berätta historien om Christina Wahlström, som precis som många andra kvinnliga företagare startade verksamhet inom det offentliga, med barnmorskemottagning. Hon är själv barnmorska i botten och ville driva verksamheten för familjer på ett annat sätt, men man såg inte med blida ögon på hennes verksamhet när den startade.

Jag kallar detta för innovationer i vardagen - saker och ting som är ganska självklara men som inte finns eller fanns på den tiden.

Den här mödravårdsmottagningen startade 1988 i Stockholm, och de som från början gick dit var de som kunde och ville betala för sig själva. Det fanns nämligen inga avtal på den tiden, och det gick inte heller att göra några avtal med landstingen om att få göra detta som en egen verksamhet. Familjer fick på den tiden betala 5 000 kronor ur egen ficka, och det gjorde ju att man inte kunde ta emot alla utan bara vissa.

Christina, som startade verksamheten, hade arbetat i landstinget i Stockholm i tio år, och hon hade en idé om att sätta familjen, det vill säga kvinnan, mamman, i fokus i stället för att fokusera på systemet och verksamheten. Hennes idé om världens bästa mödravård var alltså inte någonting ouppnåeligt, utan det handlade om två i dag ganska självklara saker.

Det ena var att ha öppettider då familjer var lediga, det vill säga man skulle inte behöva gå ifrån sitt arbete för att gå till mödravården. Det andra var att man vid besöken skulle träffa samma barnmorska hela vägen, vilket är en debatt som fortfarande pågår här i landet.

Det var flera barnmorskor som kämpade på med sina inskrivna mödrar, men det var en tuff tid då verksamheten alltså inte sågs med blida ögon. Till sist gav de andra upp, och Christina, som hade skulder att betala men som är en seg person, hängde sig fast och kämpade.

Precis som Lars Beckman berättade blev det så 1992 möjligt att leverera barnmorskemottagningar för landstingen i Sverige, och det kostade inget för någon, utan alla kunde gå dit på samma premisser.

När jag fick veta att den här mottagningen i modern tid hade motarbetats av personer som tyckte att det var förfärligt att kvinnor kunde få gå dit efter arbetstid, det vill säga på kvällstid, kunde jag bara häpna. Jag trodde inte att det var sant. För mig känns det här som den tidsepok då tv-serien Fröken Frimans krig utspelar sig. Man har svårt att tro att det verkligen händer.

Samma sak är det nu när den vänsterstyrda regeringen fortsätter hindra kvinnor från att driva verksamhet inom det offentliga, där man satsar sina egna pengar och bygger upp verksamhet till gagn för andra, där medborgarna får välja.

Man kan också tänka sig att de här verksamheterna som driver en bra idé som uppskattas av medborgarna ska få fortsätta att utveckla sina idéer och kunna starta på nya ställen. Detta omintetgörs dock av regeringen som ställer krav på att man får ha max 45 000 kronor över.

Det är så här att om man ska driva en vårdcentral, en barnmorskemottagning eller någonting annat i det här landet behöver man en krockkudde. Man behöver alltså ha pengar över på sista raden, och det ställer landstingen krav på. En vårdcentral hade 500 000 kronor över på kontot, men det räckte inte, för man måste ha en buffert om någonting händer. Men det talar regeringen inte alls om.

Fru talman! Det finns ingenting som får moderata riksdagsledamöter att engagera sig så mycket i en interpellationsdebatt i kammaren som när de får dra en lans för välfärdsföretagarnas obegränsade rätt att plocka ut vinst ur vår välfärd och berika sig på våra gemensamma skattepengar.

För att komma tillbaka till exemplet Ingvar Kamprad, som ju är en entreprenör som vi alla naturligtvis är väldigt stolta över och som också har bidragit till att sätta Sverige på kartan, måste man ändå konstatera att vi också förvaltar detta arv i Sverige.

I mätningar av företagsklimat hamnar Sverige bland världens bästa länder. I mätningar av innovationsförmåga är Sverige ett av världens främsta länder. Vi är även ett av världens främsta länder när det gäller startup-företag. Det är alltså väldigt glädjande att vi förvaltar Ingvar Kamprads arv.

Det vi skulle tala om här i dag var dock ett eventuellt vinstförbud i vården, och då ska jag komma tillbaka till det. Det är nämligen inte så att regeringen har för avsikt att införa något vinstförbud i vården och inte heller i övriga delar av välfärdssektorn.

Däremot finns det ett överväldigande stöd bland svenskar för att vi politiker i den här kammaren ska säkerställa att skattemedlen går till det som de är avsedda för, det vill säga till en bättre skola, en bättre vård och omsorg och en bättre äldreomsorg så att våra föräldrar kan känna sig trygga.

Där finns det i mätning efter mätning ett obegränsat stöd, skulle jag nästan vilja säga apropå obegränsat, bland svenska medborgare. Även i Moderaternas egna väljargrupper finns det ett förvånansvärt starkt stöd för att se till att begränsa möjligheten att plocka ut obegränsad vinst ur den svenska välfärden.

Jag måste också få säga att det är häpnadsväckande att den här diskussionen blir så svartvit. Vi måste ju kunna se vad som funkar mer och mindre bra när det gäller de reformer som vi har genomfört de senaste 30 åren i den svenska välfärden med införandet av den ökade valfriheten, en förändrad skola, en förändrad hälso- och sjukvård och en förändrad omsorg.

Vi kan konstatera att skolan inte fungerar så bra. Vi ser att resultaten sjunker och att segregationen ökar i den svenska skolan. Det undergräver likvärdigheten och våra chanser att ta till vara varenda unge så att de kan bli framgångsrika, innovativa unga människor som vill starta företag i framtiden. De ska inte komma från bara en klass i samhället utan faktiskt från hela samhället.

Sedan var det hälso- och sjukvården, tillgänglighet och vårdköer. Precis det som tas upp här är själva orsaken till att vi måste se till att skattemedlen går till rätt saker. När vi frågar väljarna vad de tycker om den svenska hälso- och sjukvården och vad de anser behöver ske, säger de att den svenska hälso- och sjukvården behöver mer resurser och att situationen för personalen behöver förbättras. Där behövs investeringar framöver.

Regeringen har för avsikt att göra investeringar. Den utredning som regeringen har tillsatt om hälso- och sjukvården har till syfte att se till att resurserna går till precis rätt saker.

Fru talman! Tack, statsrådet, för din tydlighet! Det finns ingenting som socialister brinner så mycket för som att ta bort valfrihet för vanliga medborgare.

Jag är stolt över den svenska modellen, fru talman. Jag är stolt över att man i Sverige kan få verklig valfrihet oavsett inkomst. Jag är stolt över att det inte är de rikaste rika som har rätt att välja skola i Gävle utan att alla har rätt att göra det. Jag är stolt över att man i Gävle och Gävleborg kan välja vårdcentral oavsett inkomst. Helt riktigt har statsrådet uppfattat att vi moderater brinner för valfrihet. Vi moderater står på den lilla människans sida mot systemet.

Den debatt vi har i dag är alltså inte ny, utan den debatten känner vi igen från löntagarfondsdebatten på 70-talet och det som drev Ingvar Kamprad och alla andra ägarfamiljer ut ur Sverige.

Tänk om vi i stället hade haft en seriös debatt i dag, tänk om regeringen hade lagt lika mycket tid och kraft på att förbättra vården som på att bekämpa valfrihet, då kanske vi till och med hade haft lägre sjukskrivningstal i offentlig sektor. Det mål som regeringen har satt upp om sjukskrivningar har redan uppnåtts i de privata företagen.

Den politiska slutsatsen kan inte vara att vi ska sabotera för de företag som fungerar bäst. Det kan inte bli en rimlig politisk slutsats. Tänk om vi hade stått här och debatterat förlusterna i den offentliga sektorn. Det är samhällsproblemet.

I Gävleborgs län gör de offentliga vårdcentralerna förlust efter förlust. Med samma ersättning till de privata vårdcentralerna i Gävleborgs län gör de inte stora vinster men trots allt en liten vinst. Då kanske statsrådet skulle lägga sin tid och kraft på att till och med lyfta luren och ringa, som en annan minister gjorde, till de mest framgångsrika företagen och fråga dem hur det kommer sig att de inte gör hundratals miljoner i förlust, hur det kommer sig att de inte anlitar stafettläkare som kostar 50 000 kronor i veckan vecka efter vecka och hur det kommer sig att de har så nöjda patienter.

En av vårdcentralerna i mitt län är så populär att jag inte vet hur många som har listat sig där. Det har blivit ett problem att så många vill lista sig där. När man besöker de privata vårdcentralerna berättar läkarna som jobbar där varför de har lämnat Region Gävleborg, och de berättar hur de har fått inflytande över sin arbetsdag. De berättar hur de slipper politikerna. Det är fantastiska berättelser.

Vad är det då som regeringen vill bekämpa? Jo, det är de verksamheter som funkar bäst. Det är dem regeringen har fått för sig att bekämpa, inte att lägga tid, kraft, fokus och retorik på att förbättra det som kan bli bättre.

Den här regeringen kommer att lämna Regeringskansliet. Sedan får vi se vad det blir för ny regering efter statsministeromröstningen i höst. Jag hoppas att vem som än får Strandhälls jobb i framtiden kommer att lägga fokus på att förbättra det som kan bli bättre och inte bekämpa det som är bra.

Fru talman! Visst är det skillnad på om det är en alliansstyrd regering eller en socialistisk regering. Det är lite synd att det är så svart och vitt. Det finns faktiskt saker man kan ta lärdom av varandra.

Rapporten Vårdval med förhinder visar att den landstingsdrivna primärvården i tre av fyra landsting går med underskott. Det sker i de landsting där det inte finns valfrihet. Valfrihet är oerhört viktigt. I rapporten har Lars Stjernkvist, partikollega till statsrådet, uttalat att det behövs valfrihet och mångfald på lika villkor.

Om en landstingsdriven primärvårdscentral - vårdcentral eller hälsocentral - går med förlust går landstinget in och kompenserar. Men om jag driver en privatägd vårdcentral går den i konkurs. Det är lite märkligt att det offentliga, det vi betalar skatt till, går in och täcker i stället för att se på vad den privata vårdcentralen gör som är så bra och vad som kan läras av den. Hur ser verksamheten ut, och hur kan den gå med vinst? Det måste den göra eftersom den annars inte skulle finnas. Lär av de bra exemplen, och se till att landsting och den privata vården kan samverka på lika villkor.

Fru talman! Det finns inte något som heter obegränsad vinst, statsrådet - trots min bakgrund som ekonom. Det finns vinst i de privata verksamheterna men konstigt nog överskott i de statligt finansierade verksamheterna.

För egen del är vinst priset att stanna kvar levande i sin bransch. Valfriheten är för oss moderater kronan i en demokrati. Det tänker vi kämpa för. Det är skrämmande när regeringen genom statsrådet driver debatt i frågor efter beställning från Vänsterpartiet, men då blir vi moderater ännu mer envisa i vår ståndpunkt. Vi ska fajtas för valfriheten.

När man besöker sin doktor vill man få ett värdigt bemötande och en korrekt och snabb behandling. På många håll i Sverige inträffar detta inte just nu. I stället ansluter jag mig till mina kollegors funderingar och uppmaningar till regeringen och statsrådet, nämligen att lära av det som de bästa verksamheterna har att erbjuda. Bekämpa dem inte. Respektera människors rätt att välja.

Fru talman! Bättre skola, vård och omsorg! Normalt sett säger vi i politiken att vi ska ta rygg på dem som är duktiga på saker och ting. Vi ska se på de goda exemplen, och vi ska till och med exportera dem för att tjäna pengar på dem. Det finns bra verksamhet i Sverige att ta vara på.

Regeringen säger nu att det är rätt väg att stänga dessa verksamheter. Att låta verksamheter ha max 45 000 kvar på kontot är som att en familj ska klara sig på 10 kronor i månaden, när den är slut, för att ta ett exempel i samma storleksordning.

Det som vi alla borde syssla med är innehållet, som vi har diskuterat jättemånga gånger - ett innehåll av hög kvalitet, som kommer sig av att lära av de bästa verksamheterna.

Jag vill upprepa det jag sa tidigare: Den som i framtiden tittar på denna debatt kommer att se vad regeringen håller på med nu, vilket vi alla får ta del av. De kommer att se återspeglingen från förr i världen, från Fröken Frimans krig. Då handlade det om att kvinnor inte skulle ha affärsverksamhet. Nu handlar det om att kvinnor inte ska bedriva verksamhet i offentlig sektor - omsorg, skola och vård. Det är verksamheter som de är otroligt duktiga på och där de under många år har levererat tjänster i det offentliga men sett att det finns möjligheter att göra det på ett bättre sätt, med medborgarna i fokus.

Krockkudden ska finnas där, statsrådet. Om den inte finns får verksamheterna stänga, och det vore på sin plats att faktiskt tala om det.

Fru talman! Jag anmälde mig till debatten eftersom jag lyssnade till den på distans och slogs av den moderata retoriken. Det finns ju inte. Man använder sig av en retorik där man påstår att vårdcentraler ska stängas och att regeringen har lagt fram sådana förslag. Det påstås en massa saker, och man blandar in Ingvar Kamprad och en mängd olika saker som interpellationen inte handlade om - allt för att försöka påstå saker som regeringen inte har gjort. Det var därför jag också ville lägga mig i denna debatt.

Jag vet att vi, precis som statsrådet sa, har ett mycket gott entreprenörskap i Sverige och att vi ska vara stolta över det. Jag vet också att det förslag som kom i förra veckan inte berörde vårdcentralerna. Ann-Charlotte Hammar Johnsson stod här och sa: Nu ska det stängas vårdcentraler. Men det finns inget sådant i det förslag som lades fram i förra veckan.

Jag tycker att det är ganska tragiskt att det finns ledamöter i denna kammare som försöker påskina sådana saker när de inte är sanna. Det förslag som kom i förra veckan, som inte lades fram av det statsråd som finns här utan av Ardalan Shekarabi och som vi ska behandla i finansutskottet så småningom, när det väl har kommit från Lagrådet, handlar om skolan, vilket Annika Strandhäll tydligt har talat om.

Vi är många skattebetalare som inte tycker att vi ska använda skattebetalarnas pengar till annat än vad de är tänkta för, nämligen lärande, lärare och kvalitet. Så länge man fortsätter att investera i sin verksamhet, oavsett om det är omsorg eller skola, kommer man att få fortsätta med den. Det är tragiskt att ledamöter försöker påskina något annat här.

När det gäller vårdcentraler ska det utredas. Jag är helt säker på att man tar till sig alla goda erfarenheter som finns, att man väger in för- och nackdelar och att man tittar på hur man kan göra, vad man kan ta med sig inför framtiden och så vidare. Det finns inget sådant förslag när det gäller vårdcentraler.

När det gäller det nuvarande förslaget, som inte rör vårdcentraler men som till exempel gäller lite mindre boenden som Solhem och så vidare, är jag glad över att vi har sett till att det finns en buffert som kan användas för att investera i personalen.

Det är sant att det i höstas var många mindre företag som hörde av sig till oss och sa att de var oroliga därför att de hade hört om den gigantiska kampanj som pågick från Moderaterna och Svenskt Näringsliv. De trodde att de kommer att få slå igen nu och att de inte får satsa på sin personal. Nu har vi gjort det tydligt i förslaget att man får ha en buffert för att kunna investera i personalen.

Så länge man investerar i kvalitet och investerar tillbaka i sin verksamhet - man kanske vill utbilda sin personal eller satsa på högre bemanning - kan man fortsätta och använda pengarna i sin verksamhet.

Det är synd när moderater tar till storsläggan, men det är bra på det sättet att väljarna tycker något helt annat. Väljarna tycker att skattebetalarnas pengar ska användas till vård, omsorg och skola här i Sverige, inte till några storföretag som sticker med pengarna och stoppar vinsterna i fickorna. Det är bra att det framkommer att Moderaterna vurmar för dem, inte för vårdtagarna.

Fru talman! Fru statsråd! En gång i tiden - för 20-30 år sedan - diskuterade vi löntagarfonder. Det var ingen dramatik: En liten del av vinsten skulle varje år avsättas till löntagarna och facket. Mer var det inte med det, men debatten blev så småningom väldigt klargörande. Det skulle ju på 10-15 års sikt leda till en socialisering av svenskt näringsliv. Då släppte socialdemokratin denna fråga; den är död och begraven.

Nu - påhejade av Vänsterpartiet - lägger samma socialdemokrati, rätt motvilligt, skulle jag vilja säga, för man minns fortfarande löntagarfondsdebatten, fram förslag om att införa en vinstbegränsning i offentlig sektor. Likaväl som då hävdar man nu att det inte är något att bråka om. Man får ju ha 7 procent i vinst - vem kan vilja ha mer? Det är ju dubbel bankränta. Det är inget farligt.

Så är budskapet, och det säljs in i samma vackra kläder som löntagarfonderna såldes in en gång, men det är faktiskt så nära lögn man kan komma. Till och med i Agenda i SVT sas det som ett faktum att vinstbegränsningen är 7 procent.

Statsministern uttalade sig i SVT:s morgonstudio för ett litet tag sedan, och han slog då fast att utredningen föreslår 7 procent plus statslåneränta. På frågan om detta kommer att leda till att verksamheter går omkull svarade han: Nej, de flesta är inte ens uppe i nivåer kring 7 procent.

Det stämmer, men - och det var därför jag gick upp i debatten - vad innebär det förslag om vinstbegränsning som nu läggs fram? Det handlar inte om 7 procent av vinsten i ett företag, utan det handlar om 7 procent av det operativa kapitalets avkastning, som är en liten del av företaget och som utesluter människor och så vidare. Det handlar inte om personalens löner och fortbildning. Dessa företags tillgångar är oftast just personalen.

Översatt till traditionell vinst handlar förslaget inte om 7 procent eller om 9-10 procent, som statsministern var inne på, utan det handlar om 0-2 procent. Detta skulle, om det genomfördes, direkt tvinga en betydande del av företagen att lägga ned eller gå i konkurs. Vem skulle vara intresserad av att ha pengar satsade i den verksamheten, med små marginaler och risk, om man sätter ett vinsttak på i praktiken 0-2 procent?

Förklara för mig och oss här att det inte är bara 0-2 procent! Förklara för mig att det är 7 procent på vinsten! Människor i Sverige vet vad 7 procent på vinst är: Det är 7 procent. Det handlar inte om detta. Om ni hade lagt fram förslag om 7 procent på vinst hade vi kunnat diskutera det. Det hade kanske varit illa nog, men det vore en sak.

Det är ett mycket radikalt förslag. Precis som när ni lade fram löntagarfonderna kommer nu ett förslag som låter ofarligt och bra men som är livsfarligt. Jag ville bara lyfta fram detta för fru talmannen, statsrådet och lyssnarna.

Fru talman! Jag kan häpna lite över de proportioner som denna interpellationsdebatt antar. Det finns som sagt inget som gör moderata riksdagsledamöter så engagerade som välfärdsföretagarnas möjligheter att plocka ut obegränsad vinst ur de svenska välfärdsföretagen, för det är detta som vi står här och talar om.

Valfriheten är här för att stanna. Detta har regeringen varit tydlig med.

Seriösa företag kommer absolut att finnas kvar i den svenska välfärden. Men oseriösa företag som är i välfärden, inte för att driva så god välfärdsverksamhet som möjligt utan för att göra stora vinster, har faktiskt inget där att göra. För detta finns det ett mycket starkt stöd i den svenska befolkningen.

Jag kan också konstatera att inte så väldigt mycket i denna interpellationsdebatt egentligen har handlat om de frågor som ställdes i interpellationen. Dessa frågor svarade jag omedelbart på, nämligen att regeringen har varit tydlig med att den vill att enskilda aktörer ska kunna vara verksamma i välfärden men att vi har ett ansvar. Detta anser också svenska folket i ett läge där befolkningen växer, vi blir allt äldre och vi får fler barn, nämligen att man ska se till att de resurser som skattebetalarna skjuter in i den svenska välfärden går till det som de är avsedda för - barn, äldre och sjuka människor - och inte till vinster. Detta är inga konstigheter på något sätt. Men, som sagt var, valfriheten är här för att stanna.

Jag kommer också att vilja säga någonting om de ganska häpnadsväckande påhopp som här sker på olika enskilda landsting. Inte heller denna fråga är såklart svart eller vit. Vi har fantastiska landstingspolitiker av olika partitillhörighet runt om i hela Sverige som kämpar för att se till att leverera en så god välfärd och sjukvård som möjligt till medborgarna. Det är jag mycket stolt över. Jag har träffat dem under hösten.

Om vi tittar på detta kan vi konstatera att vårdköerna har ökat under dessa år och att ett enskilt landsting står för 32 procent av denna ökning - de andra ligger på långt under 10 procent - och det är Västra Götalandsregionen som styrs av de borgerliga partierna.

Den andra delen i detta som jag också måste lyfta fram är att människor kanske inte är precis lika övertygade som moderata företrädare i denna interpellationsdebatt om att allt fungerar väldigt väl i de landsting där vi har en mycket stor valfrihet. Låt mig bara nämna nedläggningen av BB Sophia. Låt mig också nämna Nya Karolinska - 6 000 kronor för ett par strumpor och 1,2 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att byta en dörr. Jag tror att det var i går som åklagare gick ut och sa att man nu kommer att inleda en förundersökning om de människor som har avlidit i operationsköerna under sommaren.

Det som jag försöker säga både nu och i mitt förra inlägg är att detta inte är svarta eller vita frågor. Detsamma gäller när vi står inför situationer där skolor går i konkurs och elever lämnas utan skolplats och utbildning och då kommunerna får ta hela ansvaret.

Detta har vi som politiker ett ansvar för att göra någonting åt. Med tanke på hur utvecklingen i Sverige ser ut när det gäller den demografiska utvecklingen med en ökande befolkning behöver vi se till att varenda skattekrona går till det som den är avsedd för.

Denna debatt kommer naturligtvis att fortsätta hela vägen in i valrörelsen.

Fru talman! Vi kan tala om BB i Sollefteå. Jag har läst Svenska Dagbladets artiklar om hur Socialdemokraterna sköter sjukvården i Västernorrland.

Staffan Danielsson hade en mycket klok poäng, och jag noterade att statsrådet inte svarade på hans frågor.

Jag har full respekt för att Monica Green varken läser i medierna eller interpellationer innan hon deltar i en debatt. Men av interpellationen framgår det alltså att valfriheten i Sverige har blivit försämrad bara på grund av den usla retorik som regeringen har mot de privata välfärdsentreprenörerna.

Den 7 december var det en stor artikel i en morgontidning som handlade just om att Mama Mia inte vågar expandera och investera på grund av den fruktansvärda retorik som liknar 1970-talets löntagarfondsdebatt. Det är alltså värre. Valfriheten är sämre i Sverige, och den har alltså försämrats bara på grund av den debatt som förs. Det tycker jag är mycket tråkigt.

Tänk om regeringen i stället hade lagt sin tid och kraft på att debattera det som är samhällsproblemet, nämligen förlusterna i den offentliga sektorn. Hur kommer det sig att med 100 kronor där och med 100 kronor där kan den privata företagaren, entreprenören, göra en liten vinst, medan den offentliga sektorn gör stora förluster år efter år?

Tänk om vi hade haft en regering som hade hyllat Christina Wahlström och Mama Mia och som hade lyft fram alla de fantastiska entreprenörer som har skapat verklig valfrihet i Sverige. Tänk om vi hade hyllat Christina Wahlström lika mycket som vi hyllar andra entreprenörer. Listan kan göras lång, från Kiruna i norr till Ystad i söder, över alla fantastiska människor som skapar verklig valfrihet. Vi kommer att återkomma till detta i debatten.

Fru talman! Att skattebetalarnas pengar ska användas till det som de är avsedda för tycker skattebetalarna själva. Det tycker visserligen inte Moderaterna, eftersom de tycker att de ska gå till vinster. Även Svenskt Näringsliv tycker att de ska gå till vinster. De tror till och med att det inte funkar utan vinst. Men hur har i så fall kooperativ, stiftelser och andra kunnat bedriva verksamhet? Det går alldeles utmärkt i Sverige. Vi har en mycket bra valfrihet, och vi ska fortsätta ha det.

Sedan påstås det i debatten att vårdcentraler ska läggas ned, trots att det inte finns med i förslaget. Det fortsätter att utredas hur vi ska göra på bästa sätt.

Det påstås att företag läggs ned på grund av debatten. Jag skulle vilja påstå att det är på grund av retoriken från Svenskt Näringsliv och moderater. Det är de som har åkt land och rike runt och försökt påskina att det nu ska komma ett sådant förbud. Det är det som har gjort företagen oroliga. Företagen undrar om detta ska inträffa.

Jag har träffat företagare i Skaraborg som frågade om detta är sant. Nej, det är det inte. Sedan tittade vi på de påståenden som de hade fått från Svenskt Näringsliv. Men detta är bluff och båg. Företagarna undrade då vem de ska lita på.

Många företagare litar på Svenskt Näringsliv. Men i själva verket är det en propagandaapparat. Moderaterna visar också här vems väg som de går.

Vi ska se till att vi även i fortsättningen har valfrihet i vården, att vi har den bästa vården, att människor får den hjälp som de behöver och att skattebetalarnas pengar går till det som de är avsedda för, för det tycker svenska folket.

Fru talman! Jag byggde mitt inlägg på siffror främst från Johan Ingerö, som är ekonom och expert på Näringslivets Tankesmedja och en seriös debattör. Han citerar också Joachim Landström, expert i vinstutredningen, som anser att en skälig avkastning med Reepalumetoden - om man nu ska ha den - skulle vara 48 procent. Men Reepalu anser att det ska vara 7 procent.

Min fråga hänger kvar i luften. Hur mycket får välfärdsföretagen behålla om de lyckas leverera 7 procent i vinst med det sätt som företag enligt alla konstens skatteregler själva räknar fram sin vinst? Får de behålla 7 procent, socialministern? Det är min fråga. Eller får de, genom Reepalus tekniska trixande, i praktiken behålla bara 0-2 procent, vilket jag hävdar är sanningen och verkligheten? Det är en helt förödande låg nivå. Detta förslag lägger ni fram, påhejade av Jonas Sjöstedt med lärdomar från länder med system som inte längre finns kvar. Det är häpnadsväckande.

Staten är själv företagare. Vi har väldigt fina statliga företag - Vattenfall, Telia och så vidare. Vilket krav på avkastning har den regering som Annika Strandhäll sitter i på dessa företag? Är det 0-2 procent? Är det 7 procent? Det räcker inte. Det är 8-10 procent och mer. Det kräver ni av statsföretagen, samtidigt som ni glatt lägger fram förslag om i praktiken vinstförbud i offentlig sektor så att man får behålla 0-2 procent.

Övertyga mig gärna om att jag har fel, socialministern. Men tyvärr har jag inte det. Vänsterpartiet har vunnit i denna fråga.

Fru talman! Jag tillsatte en utredning före jul som jag ansvarar för och som ska se hur vi får ordning och reda i vården. Den utredningen talar jag med glädje om. Den ska bland annat titta på hur vi kan få ned andelen stafettläkare och stafettsjuksköterskor som dränerar hälso- och sjukvårdsverksamheten på resurser.

Precis som Monica Green säger är det otroligt viktigt att man inte skrämmer upp Sveriges välfärdsföretagare i onödan. Innan jag blev minister var jag fackförbundsordförande för det fackförbund som organiserar medarbetare som jobbar i både offentlig och privat välfärd, och jag är mycket väl förtrogen med kvaliteten i de privata välfärdsverksamheterna. Jag vet också att det inte är enkelt att säga vad som är bäst eller vad som är sämst.

Tittar vi på till exempel sjukskrivningarna kan vi konstatera att de är något färre i de privata välfärdsverksamheterna - inte jättemycket, men de skiljer ändå ut sig genom att vara något färre. Troligtvis kan det bero på att man organiserar verksamheten i form av mindre arbetsplatser, har närmare till sin närmaste chef etcetera. Man kan ha mycket att lära av varandra, och det är där denna diskussion borde ligga: Hur åstadkommer vi god kvalitet i dessa verksamheter? Hur ser vi till att resurserna går till det de är avsedda för och inte till stora vinstuttag?

Vi får inte heller glömma att vi i Sverige är världsunika genom att vi tillåter vinstuttag ur den svenska skolan på det här sättet. I flera länder i Europa finns det högerpartier som inte kan tänka sig någonting liknande. Denna debatt kommer som sagt att fortsätta, och den är välkommen. Vi har folket på vår sida.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Margareta Larsson har frågat mig om det finns en politisk vilja att stävja det höga läkemedelsbruket i Sverige till förmån för andra inriktningar som kan erbjudas vårdtagaren.

Jag vill inleda med att säga att psykisk ohälsa är ett stort och växande samhällsproblem. Andelen personer som upplever och rapporterar besvär på grund av psykisk ohälsa har ökat sedan början av 1990-talet, och vi har sett en ökad förskrivning av läkemedel för att motverka depressioner, oro och ångest. Det är också känt att förskrivningen av adhd-läkemedel till både barn och vuxna har ökat under senare år.

Psykisk ohälsa är ett prioriterat område för regeringen. Regeringen avsatte 2017 över 1 miljard kronor för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa och gör bedömningen att det finns ett stort behov av att ytterligare utöka denna satsning. Regeringen förstärker därför satsningen på psykisk hälsa med 500 miljoner kronor för 2018 och avser att stärka arbetet med 1 miljard kronor per år 2019 och 2020.

År 2017 tillfördes 100 miljoner kronor för innevarande år för att stärka barn- och ungdomspsykiatrin och första linjens psykiatri för barn och unga. Denna satsning ska pågå under 2018-2020. Med tanke på att många asylsökande och nyanlända är barn avsätter regeringen dessutom 50 miljoner kronor per år från och med 2018 för att förbättra tillgången till vård för att motverka psykisk ohälsa hos barn och unga i gruppen asylsökande och nyanlända.

Merparten av satsningen på området psykisk hälsa fördelas till kommuner och landsting genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting.

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har nyligen inkommit med en kartläggning av kunskapsluckor inom området psykisk ohälsa. Ett av syftena med kartläggningen är att ge regeringen underlag för att bedöma behovet av eventuell ytterligare forskning inom området psykisk ohälsa. Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Då det gäller adhd och behandling av adhd görs en rad insatser. Bland annat tog Socialstyrelsen 2015 fram ett beslutsstöd med rekommendationer om läkemedelsbehandling av adhd hos barn och vuxna. Syftet med rekommendationerna är att bidra till att läkemedelsbehandling av adhd erbjuds utifrån bästa tillgängliga kunskap och på ett jämlikt sätt.

Vidare har Socialstyrelsen i en rapport från 2017 genomfört analyser av utvecklingen av förskrivningen av adhd-läkemedel. I rapporten konstaterar Socialstyrelsen att förskrivningen av adhd-läkemedel kan innebära såväl över- som underförskrivning. Det är därför viktigt att fortsätta analysera förskrivningen av adhd-läkemedel, och jag avser att noga följa utvecklingen på området.

Slutligen kan jag konstatera att ett effektivt omhändertagande, både i första linjens verksamheter och i den mer specialiserade psykiatrin, är grundläggande för att personer med psykisk ohälsa ska få de insatser och den vård de har behov av. I vissa fall inkluderar detta läkemedel, och i andra fall gör det inte det. Det är dock viktigt att ha i åtanke att för personer med adhd kan läkemedlet ha avgörande betydelse för livskvaliteten i kombination med olika psykosociala och pedagogiska stödinsatser.

Valet av insatser är en medicinsk bedömning och inte en politisk. Att öka tillgången till psykiatrisk vård och förbättra det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa är däremot en prioriterad fråga för regeringen.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det gläder mig naturligtvis att psykisk ohälsa är en prioriterad fråga för regeringen och statsrådet. Jag ifrågasätter inte den goda viljan, och jag lyssnar med intresse på de ekonomiska satsningar som statsrådet redovisar. Men vad har effekten blivit av alla de satsningar man har gjort genom åren?

Uppenbarligen har de nämligen inte fungerat som styrmedel. Socialstyrelsens uppföljning har inte kunnat ge någon sammanfattande bild av resultaten, och landstingens rapportering har brustit - och kommer förmodligen att fortsätta göra det. Vi vet sammantaget fortfarande ingenting om alla dessa effekter och vad det blivit av detta. Vad är det då som säger att ytterligare miljarder kommer att ge effekt? Är pengar ett magiskt fenomen? Jag kan inte tro det, för ju mer pengar psykiatrin får desto sjukare tycks människor bli - och desto mer kostar det statskassan. Då har handlingen också visat sig vara verkningslös.

Fru talman! För min del anser jag att vi kanske skulle sluta med detta tvångsmässiga handlande och byta strategi. Om nu svensk psykiatri uppbär så stort förtroende borde den någon gång kunna klara sig själv. I varje fall borde man kunna visa resultat som visar att människor blir friskare. Det är i alla fall inte statens roll att bistå med skattemedel till psykiatrin, utan finansieringen ligger enligt lag på landstingen och kommunerna. Tar staten över det ekonomiska ansvaret mer och mer kommer ansvaret hos övriga att minska. Det är ganska naturligt att det blir så.

Fru talman! Den nuvarande politiken visar sig inte ha någon ekonomisk framgång. Det har tidigare år visat. Därför behöver vi kanske lite nya visioner. Vi kanske skulle behöva mer långsiktiga åtgärder som ligger inom det statliga ansvaret, och här skulle staten kunna gå in med ekonomiskt stöd till forskning och utbildning - men helst utan läkemedelsindustrins inblandning. Läkemedelsindustrin har inget ursprungligt intresse av patienternas hälsa; läkemedelsindustrin vill tjäna pengar. Det är ganska viktigt att hålla isär detta.

Läkemedelsindustrin i Sverige tjänade närmare en halv miljard bara på adhd-drogerna år 2016. Adhd är en diagnos som enbart baseras på en upplevelsebaserad symtomlista med kryssfrågor. Det finns inget medicinskt som styrker att diagnosen adhd finns, men som ett resultat av de ständigt utvidgade diagnoskriterierna har sjukskrivningar med psykiska orsaker nått rekordantal de senaste fyra åren. Värre kommer det också att bli nu när Socialstyrelsen rekommenderar adhd-droger som första åtgärd vid diagnos.

Bara 2016 hämtade 1,6 miljoner medborgare ut recept på psykofarmaka. Hur kommer det sig att medborgare i Sverige sedan 20 år tillbaka plötsligt fått sådana kemiska obalanser i hjärnan att de behöver medicineras livet ut? Kanske statsrådet kan bidra med en teori.

Min fråga till statsrådet är dock: Hur mycket får psykiatrin kosta utan att den levererar någonting tillbaka?

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för interpellationen!

Utvecklingen när det gäller psykisk ohälsa, både i Sverige och i många andra västländer, är väldigt oroande. I Sverige har vi sett hur folkhälsan generellt blir allt bättre, men när det gäller just den psykiska ohälsan har vi ända sedan början av 1990-talet sett en ökning.

Det är naturligtvis oerhört viktigt med de satsningar som regeringen nu gör på psykiatrin. Sådana satsningar påbörjades även under den förra regeringen.

Jag skulle vilja säga att vi på hälso- och sjukvårdsområdet i dag befinner oss i en omläggning. Vi kan konstatera att vi när det gäller många andra diagnoser har bra kunskap om behandlingsmetoder och om vilka resurser som krävs men att psykiatrin i någon mån ligger efter.

Därför är det viktigt med de investeringar som vi gör. Detta gäller inte minst de investeringar som regeringen gör i att bygga ut första linjens psykiatri, det vill säga att man snabbt ska kunna få stöd och hjälp, samt kopplingen till barn och unga, vilket är en fråga som vi tidigare har debatterat i en interpellationsdebatt här i kammaren.

Vi kan konstatera att vi har ganska långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin, alltså till BUP - specialistpsykiatrin. Men förmodligen skulle många av dessa unga egentligen behöva fångas upp betydligt tidigare genom elevhälsa eller ungdomsmottagningar. Då skulle de kanske också kunna få hjälp på en mer lämplig nivå.

Vi ser att förskrivningen av såväl antidepressiva läkemedel som adhd-läkemedel är kraftigt ökande i Sverige, precis som i en del andra västländer. Det kan vara viktigt att föra in i debatten att vi tar till oss av ny forskning och uppdaterar våra behandlingsmetoder med utgångspunkt från detta. Ett exempel på det är de nya riktlinjer som Socialstyrelsen har tagit fram till hälso- och sjukvården när det gäller lätt till måttlig psykisk ohälsa - alltså depression eller ångest - där man i dag i mycket högre utsträckning i stället för medicinering i första hand rekommenderar till exempel terapi.

När vi ser att det finns ökande behov inom detta område, samtidigt som vi blir betydligt friskare inom andra områden, måste vi se till att det finns personal inom hälso- och sjukvården som klarar av att svara upp mot de behov som befolkningen har.

En flaskhals som vi har just nu är tillgången till psykiatrer och kuratorer som kan arbeta i dessa verksamheter och möta människor där de befinner sig, inte minst med tanke på att varannan kvinna som sjukskrivs i dag sjukskrivs på grund av en psykiatrisk diagnos. Man kan tänka sig att personen egentligen skulle ha behövt träffa en psykiater eller en terapeut i någon form när den sökte sig till primärvården.

Från och med nästa årsskifte inför vi en skarpare vårdgaranti i Sverige. Man ska ha rätt att få träffa rätt profession inom tre dagar. Det finns en tanke med detta som har att göra med precis denna diskussion, nämligen att det inte är självklart att man ska träffa en allmänläkare när behovet ser ut som det gör i dag. Kanske ska man i stället träffa en psykiater eller en annan profession, som bättre kan svara upp mot de behov som man har.

Jag återkommer till läkemedelsfrågan i nästa inlägg.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Statsrådet rabblade upp väldigt mycket som behövs inom psykiatrin, men jag hör fortfarande inget svar på vilka effekterna hittills har blivit av alla de miljarder som har satsats och vilka effekterna kommer att bli av dem som även i fortsättningen kommer att satsas.

Det är uppenbart att vi behöver mer kunskap inom det psykiatriska området. Vi behöver inte fundera på om behovet finns, utan detta är ett faktum. Det är ganska märkligt att vi står och stampar på samma fläck som vi gjorde för 70 år sedan när det gäller det själsliga.

Vi har förvisso en lavinartad ökning av psykisk ohälsa. Men i själva verket är det diagnoserna som ökar lavinartat, och det beror på den nya diagnosbibeln DSM-5. De stressymtom som människor uppvisar utifrån sin livssituation omvandlas direkt till diagnoser. Adhd har färre kriterier i nya DSM-5, vilket innebär att fler barn blir diagnostiserade nu än vad som var fallet tidigare. Förr behövde man uppfylla 15 kriterier för att få diagnosen, men antalet har i dag minskat till mellan 8 och 10.

Grovt räknat gav adhd-preparat år 2016 en försäljning på 840 miljoner kronor, med runt 103 000 patienter. Kostnaden per patient hamnar då på 8 000 kronor om året. År 2006 var antalet diagnostiserade 14 859, och försäljningen låg på 90 miljoner kronor. Vi ser alltså en 600-procentig ökning av antalet patienter på så kort tid. Vi ser också en 800-procentig ökning av läkemedelskostnaderna. Kan det verkligen vara rimligt?

Ovanpå detta har vi kringkostnader för utredning, förlorad arbetstid och vårdbesök. En privat utredning kostar mellan 15 000 och 45 000 kronor. Hela adhd-industrin drar in ca 100 miljarder internationellt.

Att man diagnostiserar och medicinerar snart hela befolkningen i Sverige är en märklig utveckling. Folk står i dag i kö för att få en diagnos, vilket aldrig tidigare i historien torde ha hänt.

Bland dem som är under 30 år har förtidspensioneringarna ökat med 40 procent på tio år. Vi sitter alltså på en tickande bomb, och därför måste vi våga göra en analys.

Stressrelaterade sjukdomar kan förmodligen åtgärdas mycket effektivare och billigare om vi välkomnar vårdgivare som inte är kopplade till läkemedelsindustrin - alltså alternativa behandlare. Läkemedelsindustrin slukar pengar men ger inget tillbaka. Däremot blir vi allt sjukare till allt högre kostnader. Visa mig, statsrådet, en annan instans i samhället som skulle kunna uppvisa noll resultat och samtidigt kräva mer pengar år efter år!

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för inlägget!

Jag delar naturligtvis inte uppfattningen att psykiatrin uppvisar noll resultat, utan jag tycker att vi i Sverige delvis har en psykiatri som fungerar väldigt väl. Men det är klart att det finns förbättringsområden, inte minst med utgångspunkt från att vi ser att behoven ökar.

Det är otroligt viktigt för mig att återigen understryka att valet av insatser är en medicinsk bedömning och inte en politisk. Det är läkare som gör denna bedömning.

I denna debatt får vi inte heller glömma att vi faktiskt ser goda resultat. Läkemedel har för många människor gjort hela skillnaden. Vi har till exempel sett en utveckling när det gäller antidepressiva läkemedel som gör att dessa i dag fungerar väldigt mycket bättre - med betydligt färre biverkningar - än vad de gjorde för 10-15 år sedan. Många människor blir hjälpta av dem och kan komma tillbaka och leva fullödiga liv igen.

Det är troligtvis så att de problem som vi förknippar med adhd alltid har förekommit. Man har dock inte diagnostiserat det hela i den utsträckning som man gör i dag. Ökningen kan säkerligen främst bero på att kunskapen på området har ökat, både hos allmänheten och inom vård och skola.

Samtidigt kan en bidragande orsak till att detta har blivit så tydligt i vårt samhälle vara att såväl skola som arbetsliv i dag ställer högre krav på ett sätt som gör det svårare för människor med adhd att kunna fungera i samhället.

Jag ska vara ärlig och säga att jag naturligtvis också studsar till av den kraftiga ökning som vi ser inom detta område och av den kraftiga ökningen när det gäller förskrivning av läkemedel. Jag kan också förstå vikten av att den som får en adhd-diagnos bär med sig denna under resten av sitt liv.

Jag sa också i mitt interpellationssvar bland annat att Socialstyrelsen år 2015 tog fram ett beslutsstöd med rekommendationer om läkemedelsbehandling av adhd hos barn och vuxna. Syftet med rekommendationerna var självklart att bidra till att läkemedelsbehandling av adhd erbjuds utifrån den bästa tillgängliga kunskapen och på ett jämlikt sätt över landet. Men, som jag också sa i svaret, med tanke på den snabba ökningen är det viktigt att vi följer detta noga.

Det som oroar mig och som jag också berörde i svaret är att vi även här, precis som i så många andra delar av hälso- och sjukvården, ser ganska stora regionala skillnader över landet, också när det gäller förskrivningen av adhd-läkemedel. Det kan handla om både över- och underförskrivning.

Jag kommer att följa utvecklingen noga, och jag kommer också att särskilt titta på huruvida skolor, trots att de inte ska det, kräver en diagnos för att ställa resurser till förfogande för till exempel eleverna.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret, och tack för att du vill följa den här frågan noga! Jag tror att det behövs.

Däremot kan jag inte hålla med om att psykiatrin fungerar väl. Jag och många med mig - också många som jobbar inom vården - anser att psykiatrin är i kris.

Det är ett stort problem att vi diagnostiserar mer och mer. Jag ser att det finns ett stort vinstintresse hos läkemedelsbolagen, och det är detta som det handlar om. Många gånger är det stressrelaterade besvär som har att göra med en outhärdlig livssituation. Det får man alltså diagnoser och läkemedel för. Det är inte rätt väg. Jag tror att det kostar för mycket för samhället att driva den typen av politik.

Vi ska akta oss för att strö diagnoser omkring oss som kräver starka mediciner. Det stigmatiserar, det försämrar hälsoläget och det tjänar inte samhällsnyttan. För psykiatrin i Sverige tror jag att det är bäst att hoppa över Socialstyrelsens nya riktlinjer om piller och elchocker, som i värsta fall kommer att tränga undan KBT. Om man följer riktlinjerna blir möjligheten till individanpassad psykiatrisk vård rejält reducerad. Det strider inte bara mot patientlagen utan kommer också att innebära ännu fler sjukskrivningar och förtidspensioneringar, vilket i sin tur hotar hela sjukförsäkringssystemet.

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för den här interpellationsdebatten!

Jag tror att jag uttryckte att psykiatrin till dels fungerar väl. Det gör den naturligtvis. Men jag har också både i den här interpellationsdebatten och i andra interpellationsdebatter varit tydlig med att jag ser ett behov av fortsatt utveckling. Det är också därför som regeringen har valt att göra de stora satsningar som vi gör genom att skjuta till medel till landstingen för att fortsätta utveckla kvaliteten inom psykiatrin, inte minst första linjens psykiatri, där det finns ett arbete att göra.

Det är inget märkvärdigt egentligen. Det är ju så vi brukar göra när vi ser att en diagnos av ett eller annat skäl ökar i befolkningen. Då behöver vi anpassa det sätt som vi organiserar hälso- och sjukvården på utifrån det. Jag skulle säga att det är ett sådant arbete som vi i Sverige är inne i.

Man ska, precis som du säger, vara försiktig med tunga diagnoser, och man ska naturligtvis som läkare veta vad man gör när man diagnostiserar patienter. Adhd är ju ett långvarigt eller kroniskt tillstånd, och därför blir läkemedelsbehandling, om sådan sätts in, ofta flerårig.

Från början var det bara barn som diagnostiserades med adhd, men i dag ser vi att allt fler vuxna diagnostiseras. De har kanske levt länge med adhd utan att få diagnosen klarlagd.

Den här debatten lär fortsätta. Arbetet med att utveckla psykiatrin lär fortsätta. Detta är något som jag är väldigt besjälad av.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Margareta Larsson har frågat mig om det finns en poäng i att se vår historia och reflektera över psykiatrin historiskt för att i vår samtid våga ta nya politiska beslut som gagnar vårdtagaren.

Hur samhället har behandlat personer med psykisk ohälsa handlar till stor del om synen på psykisk sjukdom. Historiskt sett finns det stora brister i behandlingen av personer med psykisk sjukdom, och svåra missförhållanden har förekommit. Lagstiftningen kring psykvården i Sverige började förändras under 60-talet för att öka rättssäkerheten för psykiskt sjuka, och ett omfattade utvecklingsarbete för en förbättrad psykiatri har sedan dess skett genom bland annat psykiatrireformen och specifika statliga satsningar. Men trots detta finns det i vissa fall stora brister i vården av personer med psykisk ohälsa. Detta kan delvis bero på att fler än någonsin efterfrågar vård och behandling av psykisk ohälsa och att det därför blir svårt för vård och omsorg att räcka till. För att stävja utvecklingen av ökande psykisk ohälsa och för att förbättra tillgängligheten och kvaliteten i vården har regeringen genomfört ett flertal åtgärder. Jag kommer att nämna några av de viktigaste.

År 2016 antog regeringen en ny strategi inom området psykisk hälsa, som gäller 2016-2020. Regeringens strategi ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i riskzonen för psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är ett prioriterat område för regeringen. Regeringen avsatte 2017 över 1 miljard kronor för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa och gör bedömningen att det finns ett stort behov av att ytterligare utöka denna satsning. Regeringen förstärker därför satsningen på psykisk hälsa med 500 miljoner kronor för 2018 och avser att stärka arbetet med 1 miljard kronor per år 2019 och 2020. Under 2017 tillfördes 100 miljoner kronor för innevarande år för att förstärka barn- och ungdomspsykiatrin och första linjens psykiatri för barn och unga. Denna satsning ska pågå under 2018-2020. Med tanke på att många asylsökande och nyanlända är barn avsätter regeringen dessutom 50 miljoner kronor per år från och med 2018 för att förbättra tillgången till vård för att motverka psykisk ohälsa hos barn och unga i gruppen asylsökande och nyanlända. Merparten av satsningen på området psykisk hälsa fördelas till kommuner och landsting genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting.

Om vi får ett effektivt omhändertagande, både i första linjens verksamheter och i den mer specialiserade psykiatrin, säkerställer vi att personer med psykisk ohälsa får de insatser och den vård de har behov av. Tillgänglighet i vården är en prioriterad fråga för regeringen. Sett över tid har tillgängligheten i vården förbättrats, men de senaste åren finns en oroväckande utveckling kopplad till tillgänglighetsmåtten i vårdgarantin. Frågan om tillgänglighet hänger också starkt samman med frågan om kompetensförsörjning. De problem med bemanning och kompetensförsörjning som finns i vården bidrar till att minska vårdens kapacitet och därmed också tillgängligheten. Det kan exempelvis handla om stängda vårdplatser. Regeringen har vidtagit en mängd åtgärder som bland annat innefattar höjningar av såväl generella som riktade statsbidrag men också flera andra åtgärder.

Regeringens strategi inom området psykisk hälsa ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i risk. Vi kommer att fokusera på att skapa förutsättningar för att hitta långsiktiga lösningar med gemensamt ansvar i ordinarie strukturer. Slutligen vill jag säga att valet av insatser och diagnostisering är en medicinsk bedömning och inte en politisk. Att öka tillgången till psykiatrisk vård och förbättra det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa är däremot en prioriterad fråga för regeringen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Den här debatten kommer inte att handla om pengar och ekonomi, utan om etik.

Jag instämmer i det statsrådet säger - det är viktigt att öka tillgängligheten till psykiatrisk vård och förbättra det förebyggande arbetet.

Många skulle tidigare ha räddats från att bli dödade om politiker för 50 år sedan hade haft mod att förbjuda lobotomeringar. Människor skulle också ha sluppit att bli tvångssteriliserade om politiker i tid stoppat detta vansinne, som hade sin grund i rasideologi.

En politiker ska kanske inte lägga sig i medicinsk bedömning, men när det handlar om psykiatrin behöver vi nog vara på vår vakt med tanke på vår tidigare historia och även vår samtid, för det förekommer mycket gissningar och antagningar när det gäller diagnosticering. Det finns nämligen ingenting som bevisar påståendet om kemisk obalans i hjärnan, ett påstående som används för att försöka kränga på oss antidepressiva läkemedel. Den här myten har flera tunga forskare i världen för länge sedan avlivat. Det finns inga mätningar eller medicinska bevis på att det råder serotoninbrist i våra hjärnor. Ingen röntgen och inga blodprov bevisar det. Däremot skapar droger och läkemedel en kemisk obalans i hjärnan, och det är också därför så svåra abstinenssymtom uppstår i samband med att man slutar med dem. Det är därför många fortsätter att äta dem fast de vill sluta.

Den tilltro statsrådet tycks ha till den rådande expertisen, utan intresse av att följa utvecklingen i nyare forskning och göra självständiga analyser, är oroväckande. Denna tilltro skulle i princip innebära att statsrådet skulle försvara lobotomeringar och tvångssteriliseringar om de utfördes i dag utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

Fru talman! Jag befarar att hela befolkningen i Sverige snart är diagnostiserad med kemiska obalanser i hjärnan och andra medfödda fel. Vi behöver verkligen analysera det här. Ponera att läkemedelsindustrin har rätt! Innebär det då att evolutionen går baklänges? Och om det är så, vad har då egentligen hänt? Om nu Sveriges befolkning helt plötsligt har en massa kemiska obalanser i hjärnan och behöver medicin livet ut, låt då läkemedelsindustrin bevisa det! Låt dem bevisa att psykofarmaka inte orsakar kemisk obalans utan i stället botar! Det kommer de inte att kunna göra. Därför bör vi också vara skeptiska. Vi bör vara öppna för forskare som har dragit andra slutsatser än de rådande.

Fru talman! Med tanke på alla de ekonomiska stöd statsrådet i sitt interpellationssvar nämner att man ger till psykiatrin vill jag fråga: Vad kommer de att göra för skillnad? Vilken konkret skillnad kan vi hoppas på mot tidigare? Kan pengar stoppa läkemedelsanvändningen, diagnoser och elchocker? Vad har regeringen för vision, annat än att man säger sig vilja prioritera den psykiska ohälsan?

FN har uppmärksammat krisen och de obefintliga resultaten inom psykiatrin. Man pekar på en koppling till läkemedelsindustrin. Därför kräver man från FN en revolution för att bryta ned maktfullkomligheten inom mentalhälsopolitiken. Jag skulle vilja höra statsrådet kommentera det.

Fru talman! Jag tackar Margareta Larsson för interpellationen. Det är inte alltid man får stå i kammaren och på det här sättet ha möjlighet till en mer reflekterande interpellationsdebatt.

Jag har i mitt interpellationssvar försökt beskriva att med den utveckling som vi de facto har i Sverige, där fler människor åtminstone upplever sig må dåligt, både bland vuxna och bland barn och unga, måste vår hälso och sjukvård vara lutad mot forskning, beprövad erfarenhet och evidens och utvecklas för att tillgodose de behov som människor upplever.

Det är naturligtvis en förfärande historia vi ser när vi tittar bakåt i tiden på hur man i Sverige och andra länder har sett på psykisk sjukdom, som man har behandlat på de mest fruktansvärda sätt. Det är väl heller ingen hemlighet att detta i vårt samhälle och i vårt land än i dag väldigt tydligt är frågor som är oerhört stigmatiserade, trots att så många människor någon gång i livet drabbas av det som vi kallar för psykisk ohälsa. Människor som har upplevt episoder av mer eller mindre allvarlig psykisk ohälsa vill sällan tala om det. Det är fortfarande någonting som för många är skamfullt. Det gör också att den här debatten naturligtvis är väldigt viktig.

Som ansvarig minister ska jag naturligtvis inte gå in och välja olika behandlingsmetoder, utan det handlar om att luta sig mot den forskning, den evidens och de beprövade behandlingsmetoder som finns, utvärdera resultatet av insatserna och i takt med att kunskapen utvecklas och förändras också förändra det sätt som man utvecklar och ger behandling på.

Jag känner att det ändå är lite spännande att reflektera över det som står i Margareta Larssons interpellation. Vad är det som är vad? Vad är det som är psykisk sjukdom och ska behandlas som psykisk sjukdom, precis som att ett brutet ben ska behandlas som ett brutet ben, och vad är det som är nya utmaningar i den tid vi lever i och som orsakar svårigheter? Vad är det som är normal sorg? Vad är det som innebär att våra känslor förändras under olika perioder av livet när vi upplever olika saker?

Man ska inte i för hög utsträckning medikalisera sådant som tillhör livet. Det är väl någonting som också debatteras en hel del i olika delar av samhället, inte minst mot bakgrund av att vi har så många unga som mår allt sämre och som upplever sig må allt sämre. Som jag har sagt även i tidigare interpellationsdebatter har vi ett stort behov av att kunna möta de här unga människorna tidigare än i dag, att kunna upptäcka detta i elevhälsan och erbjuda samtalsstöd via ungdomsmottagningar till exempel, så att inte det enda steget blir att de hamnar i kön till specialistpsykiatrin med allt som kanske följer därav.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för väldigt bra frågeställningar. Jag tror också att det är väldigt viktigt att vi får göra en sådan här reflektion, så att inte allting bara handlar om pengar och kronor i sådana här debatter. Det finns väldigt mycket viktigt att ta upp, bland annat alla självmord som begås inom psykiatrin. År 2016 hade 1 643 patienter tagit livet av sig inom sluten och öppen vård under de senaste fyra åren, enligt SVT Nyheters genomgång från i somras. Jämför man siffran 1 643 med de 236 döda i trafiken samma år blir det ganska märkligt. Fakta visar att det är sex gånger så hög risk att dö om man hamnar inom psykiatrin som ute på vägarna i trafiken.

Varför nämns inte det här tydligare i kammaren? Det är en ganska viktig fråga. Jag tror att det kan handla mycket om attityder. Varför har vi då de här attityderna? Jag tror, fru talman, att det här är en kulturfråga som förmodligen kan spåras tillbaka till den tyske experimentalpsykologen Wilhelm Wundt, grundare av behaviorismen under 1800-talet. Denne Wundt lade grunden till dagens massiva psykiatriska läkemedelsneddrogning, amfetaminbehandling av barn, elchocker, steriliseringar och lobotomeringar.

Det handlade utan överdrift om en attityd till människan, som enligt Wundt var en kemisk maskin, ett viljelöst djur utan själ, som skulle styras med läkemedelsdroger och skrämsel för önskat beteende. Utan något som helst ifrågasättande på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet utsattes en stor mängd människor för iskalla bad, skendränkning, elchocker, lobotomi, slänggungor och andra påhitt. Allmänheten som råkade promenera omkring vid mentalsjukhusen på den här tiden kunde höra fasansfulla skrik. Man höll sig förskrämt på avstånd. Ingen kunde rädda de här patienterna, för de var ju redan så hårt stigmatiserade.

Fru talman! Vi har förvisso inte några slänggungor i dag, och jag hoppas att det inte sker några skendränkningar på våra slutna anstalter. Men vi har kvar bältesläggning, tvångshandskar, isolering, avskiljning, tvångsmedicinering och fullständig neddrogning med allsköns psykofarmaka. Vi har också kvar elchockerna i Sverige, som Rapport gjorde reklam för i fredags.

Personalomsättningen är naturligtvis jättestor, för varför skulle man trivas i en sådan miljö? Det finns inga pengar i världen som skulle kunna förändra trivseln och meningen med att jobba i den miljön så länge Wilhelm Wundts ande spökar i väggarna. Risken är också att man påverkas av grupptrycket när det gäller synen på de inlåsta.

Fru talman! Okunskapen är stor när det gäller hur olika läkemedel matchar varandra och hur biverkningarna svarar. Det tolkas lätt som nya diagnoser. Det här synsättet på människan inom psykiatrin är enligt min mening förlegad. Jag önskar att statsrådet vill hålla mig om det.

Fru talman! Det är mycket intressant i detta. En fråga man kan ställa sig är: Vad är normalt? Man kan fundera över vårt samhälle i dag och framför allt det faktum att unga i så mycket större utsträckning mår dåligt i dag. Är det för att vi smalnar in vad som är normalt? Det finns till exempel via sociala medier en helt annan möjlighet att jämföra sig med andra och kunna förhålla sig till hur man ska vara och hur det ska vara för att det ska vara normalt.

Jag vill återkomma till det som Margareta Larsson inledde sitt inlägg med. Varför hörs det faktum inte mer i kammaren att vi har en nivå på suicid i Sverige som ligger där den ligger? Trots att vi sedan början av 1990-talet har haft en snabbt ökande psykisk ohälsa i samhället i stort finns det alltjämt en väldigt stor stigmatisering kring dessa frågor. Många upplever sig obekväma med att debattera och diskutera dem, och ibland kan andra frågor upplevas vara enklare.

Jag vet att jag i en tidigare interpellationsdebatt vi har haft har berättat lite grann om de satsningar som regeringen gör för att förbättra det suicidförebyggande arbetet. Folkhälsomyndigheten har nu ett nationellt samordningsuppdrag. Det handlar om att samordna de ideella aktörer som finns på området och att bistå med kunskap och stöd till de verksamheter som finns runt om i kommuner och landsting. Det ska bli väldigt spännande att följa det. Vi har också ökat resurserna för det arbetet.

Det här är en debatt som kommer att fortsätta under lång tid. Vi har under tidsperioden skjutit till ganska mycket medel. I de överenskommelser som finns om hur de medlen fördelas i kommuner och landsting står lite mer exakt vad resurserna ska gå till. Vi har också uppföljningsuppdrag kopplat till det så att vi ska se att vi får resultat av de investeringar som vi gör.

Framför allt ligger vi ändå ganska rätt när vi talar om att det handlar om att förbättra det förebyggande arbetet. Det handlar om att fånga tidiga signaler och se till att vi har en fungerande första linje i psykiatri för både barn och vuxna. Det är de satsningar vi gör på att förstärka elevhälsan.

Där tror jag att vi kommer att behöva gå vidare och göra ännu mer, om man ska vara riktigt ärlig. Det gäller att successivt se till att vi använder oss av den mest aktuella kunskap som finns inom området och att den tillämpas av dem som arbetar professionellt i dessa verksamheter.

Kompetensfrågan är en central fråga och hur vi ser till att det blir mer attraktivt att arbeta i verksamheterna. Jag stannar där.

Fru talman! Jag tror inte att pengar kan åtgärda attityder. Vi kan lägga hur mycket pengar som helst inom psykiatrin. Men har vi kvar den maktfullkomlighet och de maktobalanser som vi har i dag inom psykiatrin kommer det inte att bli någon skillnad.

Det är också det som FN:s rapportör påpekar helt tydligt i sin rapport i juni 2017. Man menar att det finns en koppling mellan den psykiatriska krisen och läkemedelsindustrin. Precis som FN:s särskilda rapportör säger behövs det nya djärva politiska beslut för att vända den negativa spiralen.

Det krävs pålästa politiker med självförtroende att tänka självständigt. Det krävs ett öppet sinne och ett patientperspektiv där man i första hand frågar patienten hur behandlingen har varit och inte läkarna, för de har inte tagit behandlingarna. Där finns det brister.

I FN-rapporten från den 6 juni 2017 kan vi läsa att folkhälsopolitiken om psykisk ohälsa är i kris. Det är inte på grund av kemiska obalanser i hjärnan, som vi luras att tro, utan maktobalanser i samhället. Därför varnar FN för att makt och beslutsfattande inom psykiatrin är koncentrerade i händerna på biomedicinska portvaktare och opinionsbildare köpta av läkemedelsindustrin.

Fru talman! Vi måste därför lämna det förlegade synsättet på människan som en kemisk maskin och låta Wilhelm Wundt vila i frid. Jag hoppas att statsrådet en dag kommer att hålla med mig om det.

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för en bra och viktig debatt! Den kommer säkert att fortsätta på olika sätt. Inte minst inom psykiatrin behöver vi ha ett betydligt mer personcentrerat behandlingssätt relativt människor där människor på ett annat sätt än i dag får vara en del i att utforma den behandling de bäst behöver utifrån sina individuella behov. Vi behöver ha ett tydligt patientperspektiv i dessa verksamheter.

Jag ser trots allt framför mig att de resurser vi nu skjuter till för att utveckla psykiatrin i Sverige är resurser som verkligen behövs med tanke på hur behoven ser ut. Jag är ganska övertygad om att de kommer att komma väl till pass. Inom psykiatrin som inom annan hälso- och sjukvårdsverksamhet i Sverige har vi viktiga kompetensfrågor framöver när det handlar om kompetensförsörjningen.

Det gäller att klara den och öka attraktiviteten i att arbeta i psykiatrin och modernisera behandlingsmetoderna så att det ska kännas mer attraktivt för dem som söker sig till och vill arbeta i verksamheterna. Tack för en bra debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Staffan Danielsson har frågat mig om jag avser att snarast låta utreda frågorna om brister och gråzoner i vården vid livets slutskede samt hur en strängt reglerad rätt till dödshjälp bäst skulle kunna utformas. Om inte så vill Staffan Danielsson veta hur jag ställer mig till att låta frågan prövas i en folkomröstning, så som skett i ett antal delstater i USA.

Johan Hultberg har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en utredning om hur en strikt begränsad och reglerad form av dödshjälp, såsom den så kallade Oregonmodellen, skulle kunna tillåtas i Sverige.

Svensk hälso- och sjukvårds uppgift är att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till det hör också att lindra lidandet och främja livskvaliteten för patienter som befinner sig i livets slutskede på grund av progressiv och obotlig sjukdom eller skada. Det är oerhört angeläget att patienter som befinner sig i den situationen får en så god vård som möjligt. Som all annan vård ska vård i livets slutskede bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.

När det gäller vård i livets slutskede har det under det senaste decenniet gjorts mycket på nationell nivå för att främja en positiv utveckling. Socialstyrelsen har tagit fram ett nationellt kunskapsstöd som ger god vägledning för styrningen och ledningen av den palliativa vården.

Genom regeringens stöd till regionala cancercentrum har ett vårdprogram för palliativ vård tagits fram, som är tillämpligt oavsett vilken diagnos det gäller. Regeringen ger också stöd till Svenskt Demenscentrum, som bland annat tillhandahåller kunskapsstöd och en webbutbildning om palliativ vård. Läkemedelsverket har publicerat rekommendationer om smärtbehandling i livets slutskede. Socialstyrelsen har tydliggjort vilka regler som gäller när plågsamma symtom inte kan lindras på något annat sätt än att genom palliativ sedering påverka patientens medvetandegrad.

Sedan 2011 finns särskilda föreskrifter från Socialstyrelsen om livsuppehållande behandling, som bland annat anger förutsättningarna för att avbryta sådan behandling. Till föreskrifterna finns också en handbok som ger ytterligare stöd i vården. Det svenska palliativregistret fungerar som ett viktigt verktyg för uppföljning och förbättringsarbete. I sin uppföljningsrapport från 2016 konstaterar Socialstyrelsen att trenderna tyder på en stadig förbättring men att det också finns behov av förbättringar inom vissa områden. Det är naturligtvis angeläget att landstingen och kommunerna bedriver ett fortsatt förbättringsarbete inom den palliativa vården.

Dessa insatser svarar delvis upp mot de frågor som lyftes fram av Statens medicinsk-etiska råd 2008 i den skrivelse som Staffan Danielsson och Johan Hultberg refererar till när det gäller gråzoner i vården.

Frågan om dödshjälp är en komplex och svår fråga. Den har många olika aspekter och ska diskuteras med stor ödmjukhet. I grunden har jag dock ingen annan uppfattning än de av mina företrädare som Staffan Danielsson tidigare har debatterat med. Jag är i dag inte beredd att initiera en utredning om dödshjälp och anser inte heller att det vore lämpligt med en folkomröstning i frågan. Som Staffan Danielsson själv konstaterar finns det inte heller i riksdagen något tydligt stöd för sådana initiativ.

Jag har naturligtvis stor respekt för de synpunkter som förs fram i debatten både av dem som argumenterar för och av dem som argumenterar emot dödshjälp. Jag har också stor respekt för de personer som befinner sig i den svåra situation som obotlig och dödlig sjukdom innebär och för deras anhöriga, liksom för dem som uttrycker oro för vad legaliserad dödshjälp skulle kunna innebära ur ett samhällsperspektiv. Jag har stor respekt för dem som säger att legaliserad dödshjälp skulle innebära en principiellt avgörande förändring av såväl läkarrollen som hälso- och sjukvårdens uppdrag. Regeringen har för närvarande inga planer på att se över den ordning som sedan lång tid råder i Sverige.

Jag är medveten om att detta är en fråga som kommer att fortsätta att debatteras både i Sverige och i omvärlden och som vi även fortsättningsvis kommer att behöva förhålla oss till. För debattens skull ser jag därför positivt på den kunskapssammanställning som Statens medicinsk-etiska råd nyligen har publicerat och som förhoppningsvis kan bidra till en mer kunskapsbaserad och saklig debatt i frågan.

Fru talman! Staffan Danielsson har frågat mig om jag avser att snarast låta utreda frågorna om brister och gråzoner i vården vid livets slutskede samt hur en strängt reglerad rätt till dödshjälp bäst skulle kunna utformas. Om inte så vill Staffan Danielsson veta hur jag ställer mig till att låta frågan prövas i en folkomröstning, så som skett i ett antal delstater i USA.

Johan Hultberg har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en utredning om hur en strikt begränsad och reglerad form av dödshjälp, såsom den så kallade Oregonmodellen, skulle kunna tillåtas i Sverige.

Svensk hälso- och sjukvårds uppgift är att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till det hör också att lindra lidandet och främja livskvaliteten för patienter som befinner sig i livets slutskede på grund av progressiv och obotlig sjukdom eller skada. Det är oerhört angeläget att patienter som befinner sig i den situationen får en så god vård som möjligt. Som all annan vård ska vård i livets slutskede bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.

När det gäller vård i livets slutskede har det under det senaste decenniet gjorts mycket på nationell nivå för att främja en positiv utveckling. Socialstyrelsen har tagit fram ett nationellt kunskapsstöd som ger god vägledning för styrningen och ledningen av den palliativa vården.

Genom regeringens stöd till regionala cancercentrum har ett vårdprogram för palliativ vård tagits fram, som är tillämpligt oavsett vilken diagnos det gäller. Regeringen ger också stöd till Svenskt Demenscentrum, som bland annat tillhandahåller kunskapsstöd och en webbutbildning om palliativ vård. Läkemedelsverket har publicerat rekommendationer om smärtbehandling i livets slutskede. Socialstyrelsen har tydliggjort vilka regler som gäller när plågsamma symtom inte kan lindras på något annat sätt än att genom palliativ sedering påverka patientens medvetandegrad.

Sedan 2011 finns särskilda föreskrifter från Socialstyrelsen om livsuppehållande behandling, som bland annat anger förutsättningarna för att avbryta sådan behandling. Till föreskrifterna finns också en handbok som ger ytterligare stöd i vården. Det svenska palliativregistret fungerar som ett viktigt verktyg för uppföljning och förbättringsarbete. I sin uppföljningsrapport från 2016 konstaterar Socialstyrelsen att trenderna tyder på en stadig förbättring men att det också finns behov av förbättringar inom vissa områden. Det är naturligtvis angeläget att landstingen och kommunerna bedriver ett fortsatt förbättringsarbete inom den palliativa vården.

Dessa insatser svarar delvis upp mot de frågor som lyftes fram av Statens medicinsk-etiska råd 2008 i den skrivelse som Staffan Danielsson och Johan Hultberg refererar till när det gäller gråzoner i vården.

Frågan om dödshjälp är en komplex och svår fråga. Den har många olika aspekter och ska diskuteras med stor ödmjukhet. I grunden har jag dock ingen annan uppfattning än de av mina företrädare som Staffan Danielsson tidigare har debatterat med. Jag är i dag inte beredd att initiera en utredning om dödshjälp och anser inte heller att det vore lämpligt med en folkomröstning i frågan. Som Staffan Danielsson själv konstaterar finns det inte heller i riksdagen något tydligt stöd för sådana initiativ.

Jag har naturligtvis stor respekt för de synpunkter som förs fram i debatten både av dem som argumenterar för och av dem som argumenterar emot dödshjälp. Jag har också stor respekt för de personer som befinner sig i den svåra situation som obotlig och dödlig sjukdom innebär och för deras anhöriga, liksom för dem som uttrycker oro för vad legaliserad dödshjälp skulle kunna innebära ur ett samhällsperspektiv. Jag har stor respekt för dem som säger att legaliserad dödshjälp skulle innebära en principiellt avgörande förändring av såväl läkarrollen som hälso- och sjukvårdens uppdrag. Regeringen har för närvarande inga planer på att se över den ordning som sedan lång tid råder i Sverige.

Jag är medveten om att detta är en fråga som kommer att fortsätta att debatteras både i Sverige och i omvärlden och som vi även fortsättningsvis kommer att behöva förhålla oss till. För debattens skull ser jag därför positivt på den kunskapssammanställning som Statens medicinsk-etiska råd nyligen har publicerat och som förhoppningsvis kan bidra till en mer kunskapsbaserad och saklig debatt i frågan.

Fru talman och fru statsråd! Tack för svar, och glöm mina lite hårda ord tidigare i debatten! Jag kommer att bli lite känslosam här också, för detta är en viktig fråga som berör oss djupt. Det är en viktig, angelägen och känslig fråga vi diskuterar. Jag tycker att statsrådet har ett hyggligt tonläge i svaret. Vi folkvalda, som i denna fråga verkligen företräder folket och den breda folkmajoriteten, avfärdas inte lika iskallt och okänsligt av statsrådet som av till exempel Läkarförbundet och en del religiösa krafter.

Men i sak är statsrådet obeveklig. Hon hänvisar till en del utredningar och projekt som har gjorts, och det är bra. Men det är fortsatt blankt nej till det som Statens medicinsk-etiska råd, Smer, har begärt sedan 2008: en utredning om att förbättra den palliativa vården över hela landet. Vården har brister, och det borde göras en utredning för att se om den räcker till eller inte och hur det är med gråzonerna mellan smärtlindring och den dödshjälp som läkare faktiskt kan sätta in i dag genom terminal sedering. Läkaren bestämmer, och patientens vilja räknas inte. Man borde också undersöka hur en strängt reglerad rätt till dödshjälp skulle kunna utformas i Sverige. Men det är nej till denna framställning från Statens medicinsk-etiska råd.

Min interpellation är mycket lång; det medges. Men den innehåller verkligen de starka argument som jag och många andra menar så starkt talar för att man ska utreda och införa en rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede.

Jag tycker att socialminister Strandhäll tar på sig ett stort ansvar när hon i dag, år 2018, med den kunskap vi har om dessa viktiga frågor genom till exempel Smers alldeles utmärkta kunskapssammanställning, inte har modet och kraften att åtminstone låta utreda frågorna så att debatten kan djupna och breddas.

Jag är övertygad om att Sverige inom cirka fem år har infört en rätt till dödshjälp i det fåtal fall när detta är en människas yttersta vilja vid svåra lidanden i livets slutskede. Varför gjorde inte regeringen mer redan 2018? Så kommer det att heta. Varför denna passivitet? Och ja, jag vet att Alliansen och socialminister Göran Hägglund gjorde lika lite. Men då var inte Smers kunskapssammanställning framme - den som övertygande visar att argumenten för stärks och att argumenten emot inte håller.

Jag inser att frågan om en rätt till dödshjälp liknande den som nu finns för nära 90 miljoner människor i sex amerikanska delstater och i Kanada är så känslig att frågan om att införa den, eller att åtminstone utreda den, först kanske måste förankras på en partistämma eller partikongress. Jag vädjar till socialministern och till ansvarsfulla ledande politiker i alla partier att ta sådana initiativ i sina partier. Observera noga att frågan har avgjorts genom beslutande folkomröstningar i många fall, och med bred majoritet. Dödshjälp enligt Oregonmodellen är väl förankrad på andra sidan Atlanten, och det finns inga planer på att backa tillbaka.

I Sverige har journalisten Inga-Lisa Sangregorio, som var med och drev igenom rätten till abort, efter en svår cancer skrivit den lysande boken Den sista friheten. Om du som lyssnar, eller socialministern, tvekar i denna fråga: Läs boken, och det finns inga tvivel kvar! Journalisten Harald Norbelie vädjade på DN Debatt om nåd att få dö i förtid i sin svåra cancer. Två ledande läkare i Läkarförbundet var emot dödshjälp men ändrade sig när de drabbades av svår cancer, och så vidare.

Opinionen i frågan är kristallklar. 70-80 procent av folket är för. Det har kommit en färsk undersökning från Novus som visar att 61 procent är entydigt för och att 14 procent är emot, i likhet med politiska partier och Läkarförbundet.

Fru talman och fru statsråd! Tack för svar, och glöm mina lite hårda ord tidigare i debatten! Jag kommer att bli lite känslosam här också, för detta är en viktig fråga som berör oss djupt. Det är en viktig, angelägen och känslig fråga vi diskuterar. Jag tycker att statsrådet har ett hyggligt tonläge i svaret. Vi folkvalda, som i denna fråga verkligen företräder folket och den breda folkmajoriteten, avfärdas inte lika iskallt och okänsligt av statsrådet som av till exempel Läkarförbundet och en del religiösa krafter.

Men i sak är statsrådet obeveklig. Hon hänvisar till en del utredningar och projekt som har gjorts, och det är bra. Men det är fortsatt blankt nej till det som Statens medicinsk-etiska råd, Smer, har begärt sedan 2008: en utredning om att förbättra den palliativa vården över hela landet. Vården har brister, och det borde göras en utredning för att se om den räcker till eller inte och hur det är med gråzonerna mellan smärtlindring och den dödshjälp som läkare faktiskt kan sätta in i dag genom terminal sedering. Läkaren bestämmer, och patientens vilja räknas inte. Man borde också undersöka hur en strängt reglerad rätt till dödshjälp skulle kunna utformas i Sverige. Men det är nej till denna framställning från Statens medicinsk-etiska råd.

Min interpellation är mycket lång; det medges. Men den innehåller verkligen de starka argument som jag och många andra menar så starkt talar för att man ska utreda och införa en rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede.

Jag tycker att socialminister Strandhäll tar på sig ett stort ansvar när hon i dag, år 2018, med den kunskap vi har om dessa viktiga frågor genom till exempel Smers alldeles utmärkta kunskapssammanställning, inte har modet och kraften att åtminstone låta utreda frågorna så att debatten kan djupna och breddas.

Jag är övertygad om att Sverige inom cirka fem år har infört en rätt till dödshjälp i det fåtal fall när detta är en människas yttersta vilja vid svåra lidanden i livets slutskede. Varför gjorde inte regeringen mer redan 2018? Så kommer det att heta. Varför denna passivitet? Och ja, jag vet att Alliansen och socialminister Göran Hägglund gjorde lika lite. Men då var inte Smers kunskapssammanställning framme - den som övertygande visar att argumenten för stärks och att argumenten emot inte håller.

Jag inser att frågan om en rätt till dödshjälp liknande den som nu finns för nära 90 miljoner människor i sex amerikanska delstater och i Kanada är så känslig att frågan om att införa den, eller att åtminstone utreda den, först kanske måste förankras på en partistämma eller partikongress. Jag vädjar till socialministern och till ansvarsfulla ledande politiker i alla partier att ta sådana initiativ i sina partier. Observera noga att frågan har avgjorts genom beslutande folkomröstningar i många fall, och med bred majoritet. Dödshjälp enligt Oregonmodellen är väl förankrad på andra sidan Atlanten, och det finns inga planer på att backa tillbaka.

I Sverige har journalisten Inga-Lisa Sangregorio, som var med och drev igenom rätten till abort, efter en svår cancer skrivit den lysande boken Den sista friheten. Om du som lyssnar, eller socialministern, tvekar i denna fråga: Läs boken, och det finns inga tvivel kvar! Journalisten Harald Norbelie vädjade på DN Debatt om nåd att få dö i förtid i sin svåra cancer. Två ledande läkare i Läkarförbundet var emot dödshjälp men ändrade sig när de drabbades av svår cancer, och så vidare.

Opinionen i frågan är kristallklar. 70-80 procent av folket är för. Det har kommit en färsk undersökning från Novus som visar att 61 procent är entydigt för och att 14 procent är emot, i likhet med politiska partier och Läkarförbundet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret som jag naturligtvis hade önskat skulle vara lite annorlunda! Jag hade verkligen önskat och någonstans hoppats att ministern i alla fall skulle öppna dörren på glänt för att titta på dessa angelägna frågor.

Fru talman! För min del hade det varit enklare och mer bekvämt om jag hade låtit bli att delta i den här debatten och om jag hade struntat i att lyfta frågan om dödshjälp till debatt och diskussion. Detta är nämligen en svår diskussion. Det handlar om svåra etiska avvägningar och en diskussion om gränsdragningar.

Men jag tycker inte, fru talman, att vi politiker får ducka för svåra frågor. Tvärtom har vi ett ansvar för att sätta strålkastarljuset på dem, diskutera dem och utreda dem på ett seriöst och bra sätt. Jag tycker att det i någon mening är ett svek att den här regeringen inte agerar i frågan, på samma sätt som jag tycker att det är ett svek att tidigare regeringar, oavsett färg, inte heller har gjort det. Det är ett svek mot de människor som desperat vädjar om att få hjälp att ta kontrollen över sitt lidande och sin död. Jag tycker att det är ett svek mot de principer som vi annars håller för självklara, nämligen rätten till ett eget liv och rätten till självbestämmande. Detta är en rätt som tydligen inskränks när man närmar sid döden och är i en desperat och svår situation.

Fru talman! Jag kan inte blunda för de svåra berättelser och vittnesmål som kommer mig till del. Det är människor som är sjuka i till exempel ALS och som vädjar om att slippa kvävas till döds. Det är personer som vill ha kontroll över livets slut och få möjlighet till ett lugnt och ordnat avslut i stället för en död präglad av smärta och ångest.

Fru talman! Inför den här debatten liksom inför den förra debatten som jag och Staffan Danielsson hade med ministerns företrädare Gabriel Wikström tog jag av mig min partinål, för detta är inte en partipolitisk debatt. Detta är en allmänmänsklig fråga. Det är en fråga om etik och om synen på individens rätt.

Jag tycker att den som motsätter sig dödshjälp, som säger nej, som ministern nu tyvärr verkar göra här, och inte är beredd att ens lyfta på stenen och utreda frågan faktiskt måste svara på frågorna om varför människors rätt till självbestämmande så kraftigt begränsas vid livets slut. Varför ska inte också den som snart ska dö, den som lider av fruktansvärd smärta och ångest, få möjlighet att själv avgöra hur hens liv ska avslutas?

Det tycker jag faktiskt att man måste besvara om man inte ens är beredd att utreda frågan.

Fru talman! Precis som Staffan Danielsson var inne på i sitt tidigare inlägg har vi fått mycket värdefull ny kunskap. Det har bland annat Smer, Statens medicinsk-etiska råd, bidragit till. Man har gjort en kunskapsöversikt över de erfarenheter som finns från andra länder där dödshjälp i dag praktiseras och är legalt.

Längst erfarenhet har man i den amerikanska delstaten Oregon, men det finns även erfarenheter från Beneluxländerna i Europa. Den kunskapssammanställningen tycker jag på ett bra sätt visar att de farhågor som ofta lyfts fram i debatten gällande det sluttande planet och annat inte är sanna och att det heller absolut inte finns ett motsatsförhållande mellan en god palliativ vård och dödshjälp. I stället visar sammanställningen att de faktiskt går att förena och att det snarare kan bidra till att förstärka den palliativa vården.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret som jag naturligtvis hade önskat skulle vara lite annorlunda! Jag hade verkligen önskat och någonstans hoppats att ministern i alla fall skulle öppna dörren på glänt för att titta på dessa angelägna frågor.

Fru talman! För min del hade det varit enklare och mer bekvämt om jag hade låtit bli att delta i den här debatten och om jag hade struntat i att lyfta frågan om dödshjälp till debatt och diskussion. Detta är nämligen en svår diskussion. Det handlar om svåra etiska avvägningar och en diskussion om gränsdragningar.

Men jag tycker inte, fru talman, att vi politiker får ducka för svåra frågor. Tvärtom har vi ett ansvar för att sätta strålkastarljuset på dem, diskutera dem och utreda dem på ett seriöst och bra sätt. Jag tycker att det i någon mening är ett svek att den här regeringen inte agerar i frågan, på samma sätt som jag tycker att det är ett svek att tidigare regeringar, oavsett färg, inte heller har gjort det. Det är ett svek mot de människor som desperat vädjar om att få hjälp att ta kontrollen över sitt lidande och sin död. Jag tycker att det är ett svek mot de principer som vi annars håller för självklara, nämligen rätten till ett eget liv och rätten till självbestämmande. Detta är en rätt som tydligen inskränks när man närmar sid döden och är i en desperat och svår situation.

Fru talman! Jag kan inte blunda för de svåra berättelser och vittnesmål som kommer mig till del. Det är människor som är sjuka i till exempel ALS och som vädjar om att slippa kvävas till döds. Det är personer som vill ha kontroll över livets slut och få möjlighet till ett lugnt och ordnat avslut i stället för en död präglad av smärta och ångest.

Fru talman! Inför den här debatten liksom inför den förra debatten som jag och Staffan Danielsson hade med ministerns företrädare Gabriel Wikström tog jag av mig min partinål, för detta är inte en partipolitisk debatt. Detta är en allmänmänsklig fråga. Det är en fråga om etik och om synen på individens rätt.

Jag tycker att den som motsätter sig dödshjälp, som säger nej, som ministern nu tyvärr verkar göra här, och inte är beredd att ens lyfta på stenen och utreda frågan faktiskt måste svara på frågorna om varför människors rätt till självbestämmande så kraftigt begränsas vid livets slut. Varför ska inte också den som snart ska dö, den som lider av fruktansvärd smärta och ångest, få möjlighet att själv avgöra hur hens liv ska avslutas?

Det tycker jag faktiskt att man måste besvara om man inte ens är beredd att utreda frågan.

Fru talman! Precis som Staffan Danielsson var inne på i sitt tidigare inlägg har vi fått mycket värdefull ny kunskap. Det har bland annat Smer, Statens medicinsk-etiska råd, bidragit till. Man har gjort en kunskapsöversikt över de erfarenheter som finns från andra länder där dödshjälp i dag praktiseras och är legalt.

Längst erfarenhet har man i den amerikanska delstaten Oregon, men det finns även erfarenheter från Beneluxländerna i Europa. Den kunskapssammanställningen tycker jag på ett bra sätt visar att de farhågor som ofta lyfts fram i debatten gällande det sluttande planet och annat inte är sanna och att det heller absolut inte finns ett motsatsförhållande mellan en god palliativ vård och dödshjälp. I stället visar sammanställningen att de faktiskt går att förena och att det snarare kan bidra till att förstärka den palliativa vården.

Fru talman! Dödshjälp är en svår fråga som jag anser att vi politiker inte får undvika. Vi får inte rygga för den därför att den är svår.

Den svenska debatten om dödshjälp har pågått i vågor sedan 1970-talet. Läkarförbundet säger nej till dödshjälp, men kåren är inte helt enig. Seniora doktorer är mer för än yngre doktorer. Samtidigt legaliserar allt fler länder dödshjälp i någon form. I Finland har mer än 60 000 personer undertecknat ett medborgarinitiativ, och det innebär att den finska riksdagen måste ta upp frågan.

I den svenska debatten har argument för och emot dödshjälp framförts. En del av dem har inte varit faktabaserade. Det är ett av skälen bakom att Statens medicinsk-etiska råd har tagit fram sin rapport. Jag sitter i rådet. Vi tog fram en rapport 2008, men vi såg att här behövs mer kunskap. Därför har vi nu tagit fram underlag om den så kallade Oregonmodellen som finns i fem amerikanska delstater och som för nu snart två år sedan också infördes av liberalerna i Kanada. Sedan finns det också uppgifter om den dödshjälp som erbjuds i Beneluxländerna, Schweiz och en del andra länder.

Modellerna skiljer sig åt. Oregonmodellen som har funnits i 20 år erbjuder assisterat döende genom att den som efterfrågar hjälp själv tar ett läkemedel. Kriterierna är att man är terminalt sjuk, har mindre än sex månader kvar att leva, är över 18 år och har förmåga att ta beslut om sin vård.

I Beneluxländerna däremot har man det som kallas eutanasi, och där kan alltså läkare ge läkemedlet genom injektion. Där är villkoret att vederbörande lider outhärdligt.

Smers rapport tar upp argument för och emot. En del är faktabaserade. Man avvisar till exempel att det här skulle vara ett hot mot människor med funktionsnedsättningar. De berörs inte alls av den här modellen. Tillgången till palliativ vård eller inte påverkar inte heller efterfrågan.

Syftet med Smers rapport är att få en bred samhällsdebatt och ge vägledning om hur man ska gå vidare. Frågan om utredning behandlades vid Liberalernas landsmöte i november 2017, och beslutet blev: Liberalerna bör avvakta den kommande debatten och Smers ställningstagande till resultatet av den innan partiet tar ställning i sakfrågan.

Det här är en viktig medborgarfråga. Det är inte en professionsfråga. Jag skulle önska att riksdagens samtliga partier initierar debatter inom sina partier med kunskapsunderlaget som bas. Jag märker att när jag lyfter fram fakta för och emot blir reaktionen: Det här måste jag tänka på, för jag har ju reagerat känslomässigt på ja eller nej till att utreda den här frågan vidare.

Jag hoppas verkligen att alla partier som lyssnar till den här debatten tar det här till sig. Läs rapporten ordentligt och ha egna diskussioner inom partierna så att ni vet säkert vad det är för fakta som finns i frågan.

Fru talman! Dödshjälp är en svår fråga som jag anser att vi politiker inte får undvika. Vi får inte rygga för den därför att den är svår.

Den svenska debatten om dödshjälp har pågått i vågor sedan 1970-talet. Läkarförbundet säger nej till dödshjälp, men kåren är inte helt enig. Seniora doktorer är mer för än yngre doktorer. Samtidigt legaliserar allt fler länder dödshjälp i någon form. I Finland har mer än 60 000 personer undertecknat ett medborgarinitiativ, och det innebär att den finska riksdagen måste ta upp frågan.

I den svenska debatten har argument för och emot dödshjälp framförts. En del av dem har inte varit faktabaserade. Det är ett av skälen bakom att Statens medicinsk-etiska råd har tagit fram sin rapport. Jag sitter i rådet. Vi tog fram en rapport 2008, men vi såg att här behövs mer kunskap. Därför har vi nu tagit fram underlag om den så kallade Oregonmodellen som finns i fem amerikanska delstater och som för nu snart två år sedan också infördes av liberalerna i Kanada. Sedan finns det också uppgifter om den dödshjälp som erbjuds i Beneluxländerna, Schweiz och en del andra länder.

Modellerna skiljer sig åt. Oregonmodellen som har funnits i 20 år erbjuder assisterat döende genom att den som efterfrågar hjälp själv tar ett läkemedel. Kriterierna är att man är terminalt sjuk, har mindre än sex månader kvar att leva, är över 18 år och har förmåga att ta beslut om sin vård.

I Beneluxländerna däremot har man det som kallas eutanasi, och där kan alltså läkare ge läkemedlet genom injektion. Där är villkoret att vederbörande lider outhärdligt.

Smers rapport tar upp argument för och emot. En del är faktabaserade. Man avvisar till exempel att det här skulle vara ett hot mot människor med funktionsnedsättningar. De berörs inte alls av den här modellen. Tillgången till palliativ vård eller inte påverkar inte heller efterfrågan.

Syftet med Smers rapport är att få en bred samhällsdebatt och ge vägledning om hur man ska gå vidare. Frågan om utredning behandlades vid Liberalernas landsmöte i november 2017, och beslutet blev: Liberalerna bör avvakta den kommande debatten och Smers ställningstagande till resultatet av den innan partiet tar ställning i sakfrågan.

Det här är en viktig medborgarfråga. Det är inte en professionsfråga. Jag skulle önska att riksdagens samtliga partier initierar debatter inom sina partier med kunskapsunderlaget som bas. Jag märker att när jag lyfter fram fakta för och emot blir reaktionen: Det här måste jag tänka på, för jag har ju reagerat känslomässigt på ja eller nej till att utreda den här frågan vidare.

Jag hoppas verkligen att alla partier som lyssnar till den här debatten tar det här till sig. Läs rapporten ordentligt och ha egna diskussioner inom partierna så att ni vet säkert vad det är för fakta som finns i frågan.

Fru talman! Tack till interpellanterna för en väldigt viktig och svår debatt!

Jag tänker på det som Barbro Westerholm sa i sitt inlägg här nu om att partierna behöver ta till sig Smers rapport och föra debatten i de egna partierna. Den här frågan väcker mycket känslor på många olika sätt. Den berör på något sätt det innersta i oss alla - rätten att slutgiltigt få ha en kontroll och ett självbestämmande över när man vill och behöver avsluta sitt eget liv.

Jag vet att min företrädare Gabriel Wikström har debatterat den här frågan i kammaren med er. Ni, inte minst Staffan Danielsson, har ett väldigt långt engagemang i den här frågan som jag har kunnat följa. Jag vet att Gabriel Wikström också framförde att han inte tyckte att utredningsformen kanske är den bästa formen för den här frågan utifrån att det förmodligen i en parlamentarisk utredning skulle vara väldigt svårt för enskilda partier som har satt ned en fot i frågan att ändra sig.

Rapporten från Smer var någonting som Gabriel Wikström tog upp och som vi väntade på i samband med den förra interpellationsdebatten. Man ville kanske luta sig mot den för att frågan skulle klarna lite grann.

Jag kan konstatera utifrån Smers rapport att man inte återkommer med någon ny rekommendation till regeringen att lyfta frågan i en utredning. Det får Barbro Westerholm gärna kommentera sedan.

Det är svårt att vi inte har professionerna med oss i den här frågan, även om det naturligtvis finns enskilda som är av en annan uppfattning, vilket jag också har respekt för. Men generellt sett menar man att detta skulle ändra själva grunden för läkarnas roll i hälso- och sjukvården och de facto också grunden för det sätt som man bedriver svensk hälso- och sjukvård på.

Vi har också gjort ett ganska stort utvecklingsarbete inom den palliativa vården. Jag är medveten om att det finns mer att göra, men det tas ändå steg i rätt riktning.

Jag tänker ibland på det här med opinionsundersökningar om den här frågan. När det handlar om sådana här svåra och djupa etiska frågor kan svaren man får bero mycket på hur man ställer frågorna. Därmed inte sagt att det inte finns en opinion för någon form av dödshjälp i Sverige, men jag har sett siffror på allt från 40 procent till 90 procent, lite beroende på hur man ställer de här frågorna. Det får vi också ha respekt för.

Fru talman! Tack till interpellanterna för en väldigt viktig och svår debatt!

Jag tänker på det som Barbro Westerholm sa i sitt inlägg här nu om att partierna behöver ta till sig Smers rapport och föra debatten i de egna partierna. Den här frågan väcker mycket känslor på många olika sätt. Den berör på något sätt det innersta i oss alla - rätten att slutgiltigt få ha en kontroll och ett självbestämmande över när man vill och behöver avsluta sitt eget liv.

Jag vet att min företrädare Gabriel Wikström har debatterat den här frågan i kammaren med er. Ni, inte minst Staffan Danielsson, har ett väldigt långt engagemang i den här frågan som jag har kunnat följa. Jag vet att Gabriel Wikström också framförde att han inte tyckte att utredningsformen kanske är den bästa formen för den här frågan utifrån att det förmodligen i en parlamentarisk utredning skulle vara väldigt svårt för enskilda partier som har satt ned en fot i frågan att ändra sig.

Rapporten från Smer var någonting som Gabriel Wikström tog upp och som vi väntade på i samband med den förra interpellationsdebatten. Man ville kanske luta sig mot den för att frågan skulle klarna lite grann.

Jag kan konstatera utifrån Smers rapport att man inte återkommer med någon ny rekommendation till regeringen att lyfta frågan i en utredning. Det får Barbro Westerholm gärna kommentera sedan.

Det är svårt att vi inte har professionerna med oss i den här frågan, även om det naturligtvis finns enskilda som är av en annan uppfattning, vilket jag också har respekt för. Men generellt sett menar man att detta skulle ändra själva grunden för läkarnas roll i hälso- och sjukvården och de facto också grunden för det sätt som man bedriver svensk hälso- och sjukvård på.

Vi har också gjort ett ganska stort utvecklingsarbete inom den palliativa vården. Jag är medveten om att det finns mer att göra, men det tas ändå steg i rätt riktning.

Jag tänker ibland på det här med opinionsundersökningar om den här frågan. När det handlar om sådana här svåra och djupa etiska frågor kan svaren man får bero mycket på hur man ställer frågorna. Därmed inte sagt att det inte finns en opinion för någon form av dödshjälp i Sverige, men jag har sett siffror på allt från 40 procent till 90 procent, lite beroende på hur man ställer de här frågorna. Det får vi också ha respekt för.

Fru talman! Jag vill först instämma i Johan Hultbergs lysande och tydliga inlägg och i Barbro Westerholms lika tydliga inlägg.

Nu är det socialministern vi diskuterar med, men socialministern står för den uppfattning som åtta partier, en del av läkarkåren och en del kristna kyrkor står bakom. De tycker likadant som de 14 procent som enligt Novus undersökning, som just kommit, är emot rätt till dödshjälp. 61 procent är för. Jag menar att det inte är 40-90, utan att det ligger på 70-80. Vi vet också vad utfallet har blivit i de folkomröstningar som har hållits i USA. I samtliga har det funnits en bred majoritet för, utom i en delstat där den katolska kyrkan mobiliserade starkt, och det blev väldigt jämnt.

Det är inte katolska kyrkan eller kristna kyrkor i övrigt i Sverige och inte heller Läkarförbundet som ska avgöra den här frågan, socialministern. Det är svenska folket som ska göra det. Jag träffar svenska folket, och det gör socialministern också. De är för. De har anhöriga som har lidit, och de ser på det här på ett nyktert sätt. Det är ett bekymmer att svenska folket är för och att de politiska partierna tyvärr inte företräder svenska folkets uppfattning i frågan.

Man kan dra en parallell till en liknande situation i Sverige för tre fyra fem år sedan. I migrationsfrågan var det en entydig uppfattning i folkopinionen, men sju partier var av en helt annan uppfattning. Det håller inte i längden. Jag hoppas att det kommer att ändras vartefter. Demokrati betyder folkvälde.

Jag vill att vi gör på ett typiskt svenskt sätt, nämligen att vi utreder frågan och får ett förslag på hur Oregonmodellen, som jag tycker är bäst, skulle kunna införas, och sedan får vi diskutera det. Vi kan inte låta Socialstyrelsen införa det eller något liknande. Som jag ser det handlar det om ett riksdagsbeslut eller en folkomröstning.

Nu säger socialministern: ingen utredning, inget förslag och ingen folkomröstning. Det betyder att vi är på samma ruta som vi har varit på länge. Det är inte hållbart. Vilka är argumenten mot en folkomröstning?

Det är en svår fråga. Men partierna, regeringen och riksdagen är inte representativa för medborgarna i denna fråga. Ibland lyfter man upp svåra frågor till folket, ofta då partierna har olika uppfattningar. Det har vi inte riktigt nu. I stället finns det en diametralt motsatt uppfattning mellan partierna och svenska folket.

Jag kommer att börja driva den här frågan. Men jag vill att det står fullständigt klart att jag vill att det avgörs på vanligt svenskt sätt, med en utredning. Man bör titta på den kunskapssammanställning som Smer så förtjänstfullt har gjort och ta fram ett förslag om hur en strängt reglerad rätt skulle kunna utformas, och sedan får vi diskutera det.

Om vi inte kan lösa det i riksdagen, vilket jag är övertygad om att vi gör inom fem år, får vi väl ta en folkomröstning då. Men om det inte ens tillsätts en utredning får vi ta en folkomröstning snarast möjligt. På det sättet ser jag på frågan.

Jag skulle ha citerat Harald Norbelie och Inga-Lisa Sangregorio här. De är två starka personligheter med ett entydigt budskap. Läs Inga-Lisa Sangregorios bok, socialministern! Då kommer vi att vara överens.

Fru talman! Jag vill först instämma i Johan Hultbergs lysande och tydliga inlägg och i Barbro Westerholms lika tydliga inlägg.

Nu är det socialministern vi diskuterar med, men socialministern står för den uppfattning som åtta partier, en del av läkarkåren och en del kristna kyrkor står bakom. De tycker likadant som de 14 procent som enligt Novus undersökning, som just kommit, är emot rätt till dödshjälp. 61 procent är för. Jag menar att det inte är 40-90, utan att det ligger på 70-80. Vi vet också vad utfallet har blivit i de folkomröstningar som har hållits i USA. I samtliga har det funnits en bred majoritet för, utom i en delstat där den katolska kyrkan mobiliserade starkt, och det blev väldigt jämnt.

Det är inte katolska kyrkan eller kristna kyrkor i övrigt i Sverige och inte heller Läkarförbundet som ska avgöra den här frågan, socialministern. Det är svenska folket som ska göra det. Jag träffar svenska folket, och det gör socialministern också. De är för. De har anhöriga som har lidit, och de ser på det här på ett nyktert sätt. Det är ett bekymmer att svenska folket är för och att de politiska partierna tyvärr inte företräder svenska folkets uppfattning i frågan.

Man kan dra en parallell till en liknande situation i Sverige för tre fyra fem år sedan. I migrationsfrågan var det en entydig uppfattning i folkopinionen, men sju partier var av en helt annan uppfattning. Det håller inte i längden. Jag hoppas att det kommer att ändras vartefter. Demokrati betyder folkvälde.

Jag vill att vi gör på ett typiskt svenskt sätt, nämligen att vi utreder frågan och får ett förslag på hur Oregonmodellen, som jag tycker är bäst, skulle kunna införas, och sedan får vi diskutera det. Vi kan inte låta Socialstyrelsen införa det eller något liknande. Som jag ser det handlar det om ett riksdagsbeslut eller en folkomröstning.

Nu säger socialministern: ingen utredning, inget förslag och ingen folkomröstning. Det betyder att vi är på samma ruta som vi har varit på länge. Det är inte hållbart. Vilka är argumenten mot en folkomröstning?

Det är en svår fråga. Men partierna, regeringen och riksdagen är inte representativa för medborgarna i denna fråga. Ibland lyfter man upp svåra frågor till folket, ofta då partierna har olika uppfattningar. Det har vi inte riktigt nu. I stället finns det en diametralt motsatt uppfattning mellan partierna och svenska folket.

Jag kommer att börja driva den här frågan. Men jag vill att det står fullständigt klart att jag vill att det avgörs på vanligt svenskt sätt, med en utredning. Man bör titta på den kunskapssammanställning som Smer så förtjänstfullt har gjort och ta fram ett förslag om hur en strängt reglerad rätt skulle kunna utformas, och sedan får vi diskutera det.

Om vi inte kan lösa det i riksdagen, vilket jag är övertygad om att vi gör inom fem år, får vi väl ta en folkomröstning då. Men om det inte ens tillsätts en utredning får vi ta en folkomröstning snarast möjligt. På det sättet ser jag på frågan.

Jag skulle ha citerat Harald Norbelie och Inga-Lisa Sangregorio här. De är två starka personligheter med ett entydigt budskap. Läs Inga-Lisa Sangregorios bok, socialministern! Då kommer vi att vara överens.

Fru talman! När jag och Staffan Danielsson för ganska exakt tre år sedan debatterade just den här frågan med minister Strandhälls företrädare, Gabriel Wikström, sa Wikström: "Det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sig hur det är att sitta i dödens väntrum. Dessutom är den erfarenheten helt individuell." Och precis så är det. Därför är det, i alla fall för mig, helt självklart att lyssna på de människor som sitter där, i dödens väntrum - för att använda Wikströms ord.

Varför ska människorna som sitter i väntrummet inte själva få bestämma när de ska kliva över till andra sidan? Jag önskar att ministern svarar på den frågan.

I sitt svar, både det första och det andra, lyfter ministern fram vikten av god, kvalitativ och tillgänglig palliativ vård. Om det är vi naturligtvis fullkomligt överens. Jag är glad över att den palliativa vården har utvecklats och alltjämt utvecklas. Jag välkomnar mycket av det som ministern lyfter fram när det gäller förbättrade riktlinjer, nationellt kvalitetsregister och annat som förhoppningsvis bidrar till att förbättra kvaliteten men också gör den palliativa vården mer likvärdig över landet. Vi vet att det finns problem med det.

Fru talman! Jag tycker dock att vi måste vara uppriktiga och ärliga i den här debatten. Vi måste konstatera faktum, nämligen att den palliativa vården har sina begränsningar.

De allra flesta dör i vårt land en smärtfri och förhoppningsvis ångestfri död. Men det gäller inte alla. Enligt statistik från Nederländerna dör ca 2-3 procent antagligen med ganska mycket smärta och ångest. Skulle vi översätta det till Sverige talar vi om omkring 2 000 människor, vars lidande jag tycker att vi ska ta på allvar. Vi kan börja med att ta reda på hur många de är och vilken smärta och vilka problem de lider av.

Om vi tittar på den palliativa vården i länder där man har dödshjälp, till exempel Benelux, kan vi se något intressant, nämligen att där man har legal dödshjälp spenderar man mer än andra länder på den palliativa vården. Erfarenheterna från Oregon visar också att den palliativa vården snarare har utvecklats i en positiv riktning, tack vare Oregonmodellen med dödshjälp.

Det som den palliativa vården aldrig kan ge den enskilda patienten är kontroll. Och det är kontroll som många patienter som efterfrågar dödshjälp ber om. Man ber om möjligheten att - om uttrycket tillåter - dra i nödbromsen och säga: "Tack, men nu räcker det med lidande. Nu önskar jag att få ett ordnat och bra avsked tillsammans med mina nära."

Om man har till exempel ALS vet man att man antagligen går en plågsam död till mötes. Det är ett fruktansvärt sjukdomsförlopp. Det är naturligtvis omöjligt att på förhand veta vad man tycker är outhärdligt. Erfarenheterna från Oregon visar också att hela en tredjedel av dem som får läkemedlet utskrivet aldrig använder det. Men det är en viktig försäkring för den enskilde att veta att den dagen lidandet är för stort och mitt liv inte är värt att leva har jag möjlighet att dra i handbromsen och svälja tabletten.

Fru talman! När jag och Staffan Danielsson för ganska exakt tre år sedan debatterade just den här frågan med minister Strandhälls företrädare, Gabriel Wikström, sa Wikström: "Det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sig hur det är att sitta i dödens väntrum. Dessutom är den erfarenheten helt individuell." Och precis så är det. Därför är det, i alla fall för mig, helt självklart att lyssna på de människor som sitter där, i dödens väntrum - för att använda Wikströms ord.

Varför ska människorna som sitter i väntrummet inte själva få bestämma när de ska kliva över till andra sidan? Jag önskar att ministern svarar på den frågan.

I sitt svar, både det första och det andra, lyfter ministern fram vikten av god, kvalitativ och tillgänglig palliativ vård. Om det är vi naturligtvis fullkomligt överens. Jag är glad över att den palliativa vården har utvecklats och alltjämt utvecklas. Jag välkomnar mycket av det som ministern lyfter fram när det gäller förbättrade riktlinjer, nationellt kvalitetsregister och annat som förhoppningsvis bidrar till att förbättra kvaliteten men också gör den palliativa vården mer likvärdig över landet. Vi vet att det finns problem med det.

Fru talman! Jag tycker dock att vi måste vara uppriktiga och ärliga i den här debatten. Vi måste konstatera faktum, nämligen att den palliativa vården har sina begränsningar.

De allra flesta dör i vårt land en smärtfri och förhoppningsvis ångestfri död. Men det gäller inte alla. Enligt statistik från Nederländerna dör ca 2-3 procent antagligen med ganska mycket smärta och ångest. Skulle vi översätta det till Sverige talar vi om omkring 2 000 människor, vars lidande jag tycker att vi ska ta på allvar. Vi kan börja med att ta reda på hur många de är och vilken smärta och vilka problem de lider av.

Om vi tittar på den palliativa vården i länder där man har dödshjälp, till exempel Benelux, kan vi se något intressant, nämligen att där man har legal dödshjälp spenderar man mer än andra länder på den palliativa vården. Erfarenheterna från Oregon visar också att den palliativa vården snarare har utvecklats i en positiv riktning, tack vare Oregonmodellen med dödshjälp.

Det som den palliativa vården aldrig kan ge den enskilda patienten är kontroll. Och det är kontroll som många patienter som efterfrågar dödshjälp ber om. Man ber om möjligheten att - om uttrycket tillåter - dra i nödbromsen och säga: "Tack, men nu räcker det med lidande. Nu önskar jag att få ett ordnat och bra avsked tillsammans med mina nära."

Om man har till exempel ALS vet man att man antagligen går en plågsam död till mötes. Det är ett fruktansvärt sjukdomsförlopp. Det är naturligtvis omöjligt att på förhand veta vad man tycker är outhärdligt. Erfarenheterna från Oregon visar också att hela en tredjedel av dem som får läkemedlet utskrivet aldrig använder det. Men det är en viktig försäkring för den enskilde att veta att den dagen lidandet är för stort och mitt liv inte är värt att leva har jag möjlighet att dra i handbromsen och svälja tabletten.

Fru talman! Först vill jag besvara frågan om Smer. Under det närmaste året avvaktar vi den debatt som förs. Sedan vet jag inte vad vi kommer att besluta.

Det jag vill ta upp här är patientens självbestämmande. Det har stärkts sedan vi fick hälso- och sjukvårdslagen i början av 80-talet. I dag kan vi säga nej till livsuppehållande behandling. Vi kan säga nej till att livsuppehållande behandling sätts in, och kan be om att den avbryts. I dag får man också sova sig in i döden den allra sista tiden, om man har svåra smärtor, svår ångest och så vidare.

Men man har alltså inte möjlighet att själv bestämma när livet ska ta slut om man, som i Oregonmodellen, lider av en terminal, alltså dödlig, sjukdom, har mindre än sex månader kvar att leva, är över 18 år och har sitt självbestämmande kvar. Det får man inte. Och det är den delen som debatten nu ska föras om. Smer har lyft fram data där det finns fakta och där det inte finns fakta.

Det här är alltså en viktig medborgarfråga. Yngre läkare är negativa, och en del seniora läkare likaså. Men det finns seniora läkare som utifrån sin livserfarenhet bejakar det här. Det är det som debatten nu måste föras kring med respekt för att det är en svår fråga. Man ska inte basera sina ställningstaganden på magkänsla utan på kunskap och empati.

Fru talman! Först vill jag besvara frågan om Smer. Under det närmaste året avvaktar vi den debatt som förs. Sedan vet jag inte vad vi kommer att besluta.

Det jag vill ta upp här är patientens självbestämmande. Det har stärkts sedan vi fick hälso- och sjukvårdslagen i början av 80-talet. I dag kan vi säga nej till livsuppehållande behandling. Vi kan säga nej till att livsuppehållande behandling sätts in, och kan be om att den avbryts. I dag får man också sova sig in i döden den allra sista tiden, om man har svåra smärtor, svår ångest och så vidare.

Men man har alltså inte möjlighet att själv bestämma när livet ska ta slut om man, som i Oregonmodellen, lider av en terminal, alltså dödlig, sjukdom, har mindre än sex månader kvar att leva, är över 18 år och har sitt självbestämmande kvar. Det får man inte. Och det är den delen som debatten nu ska föras om. Smer har lyft fram data där det finns fakta och där det inte finns fakta.

Det här är alltså en viktig medborgarfråga. Yngre läkare är negativa, och en del seniora läkare likaså. Men det finns seniora läkare som utifrån sin livserfarenhet bejakar det här. Det är det som debatten nu måste föras kring med respekt för att det är en svår fråga. Man ska inte basera sina ställningstaganden på magkänsla utan på kunskap och empati.

Fru talman! Man märker inte minst av den här interpellationsdebatten att det här är frågor som väcker väldigt mycket känslor. Som jag sa i mitt förra inlägg handlar det på något sätt om det innersta i att vara människa och rätten till kontroll över sitt eget liv.

I grund och botten, Barbro Westerholm, måste man naturligtvis bejaka att debatten bör föras utifrån fakta. Det är ett väldigt bra arbete som Smer nu gör genom att man försöker att sortera de olika fakta som förekommer i debatten. Gruppen funktionshindrade, till exempel, har uttryckt en stor oro i de här frågorna.

Hur mycket fakta man än vill att debatten ska präglas av finns det också en grundläggande känsla och argument som kommer in - och det gör det även när vi debatterar det här nu. Det berör så starkt.

Det uttrycktes också här att vi under de senaste decennierna i stor utsträckning har sett att patientens inflytande och självbestämmande över sin vård och behandling har ökat. Inte minst i den här kammaren talar vi ofta om hur man ska få till en ännu mer personcentrerad vård och hur man kan involvera patienten och patientens vilja ännu tydligare.

Jag tänker på det som Johan Hultberg sa om den palliativa vården. Den har också utvecklats. Det är bra att det finns ett fortsatt beting att göra inom detta område. Samtidigt tror jag kanske att alldeles för få känner till vilken god och värdig vård som faktiskt finns att tillgå i livets slutskede i dag. Det är viktigt att vi fortsätter det arbetet.

Ni kommer säkert att försöka att rätta mig om ni anser att jag har fel, men jag har svårt att i dagsläget se att det finns något tydligt politiskt stöd i Sverige för att införa en reglering som tillåter dödshjälp. Jag kan också konstatera att det inte är något som mitt eget parti driver. Jag kan tydligt se att det inte heller i vården finns en tydlig opinion för dödshjälp.

Jag vill återkomma till det som vi debatterar här, om vägen framåt är att tillsätta en utredning eller inte. Jag känner mig lite tveksam till att utredningsformen är det lämpligaste sättet att föra den här frågan framåt. Om man tillsätter en parlamentarisk utredning är det nog lätt att man hamnar i ganska låsta positioner.

Johan Hultberg tog av sig partinålen. Även inom partierna har man olika uppfattning i den här frågan. Och vem ska då sitta i en sådan utredning, höll jag på att säga. Det är en del i det hela.

Smer har ju mer erfarenhet av att driva den här sortens processer framåt. Vi får helt enkelt följa den fortsatta debatten under det kommande året. Men i nuläget kommer vi inte att förespråka en utredning.

Fru talman! Man märker inte minst av den här interpellationsdebatten att det här är frågor som väcker väldigt mycket känslor. Som jag sa i mitt förra inlägg handlar det på något sätt om det innersta i att vara människa och rätten till kontroll över sitt eget liv.

I grund och botten, Barbro Westerholm, måste man naturligtvis bejaka att debatten bör föras utifrån fakta. Det är ett väldigt bra arbete som Smer nu gör genom att man försöker att sortera de olika fakta som förekommer i debatten. Gruppen funktionshindrade, till exempel, har uttryckt en stor oro i de här frågorna.

Hur mycket fakta man än vill att debatten ska präglas av finns det också en grundläggande känsla och argument som kommer in - och det gör det även när vi debatterar det här nu. Det berör så starkt.

Det uttrycktes också här att vi under de senaste decennierna i stor utsträckning har sett att patientens inflytande och självbestämmande över sin vård och behandling har ökat. Inte minst i den här kammaren talar vi ofta om hur man ska få till en ännu mer personcentrerad vård och hur man kan involvera patienten och patientens vilja ännu tydligare.

Jag tänker på det som Johan Hultberg sa om den palliativa vården. Den har också utvecklats. Det är bra att det finns ett fortsatt beting att göra inom detta område. Samtidigt tror jag kanske att alldeles för få känner till vilken god och värdig vård som faktiskt finns att tillgå i livets slutskede i dag. Det är viktigt att vi fortsätter det arbetet.

Ni kommer säkert att försöka att rätta mig om ni anser att jag har fel, men jag har svårt att i dagsläget se att det finns något tydligt politiskt stöd i Sverige för att införa en reglering som tillåter dödshjälp. Jag kan också konstatera att det inte är något som mitt eget parti driver. Jag kan tydligt se att det inte heller i vården finns en tydlig opinion för dödshjälp.

Jag vill återkomma till det som vi debatterar här, om vägen framåt är att tillsätta en utredning eller inte. Jag känner mig lite tveksam till att utredningsformen är det lämpligaste sättet att föra den här frågan framåt. Om man tillsätter en parlamentarisk utredning är det nog lätt att man hamnar i ganska låsta positioner.

Johan Hultberg tog av sig partinålen. Även inom partierna har man olika uppfattning i den här frågan. Och vem ska då sitta i en sådan utredning, höll jag på att säga. Det är en del i det hela.

Smer har ju mer erfarenhet av att driva den här sortens processer framåt. Vi får helt enkelt följa den fortsatta debatten under det kommande året. Men i nuläget kommer vi inte att förespråka en utredning.

Fru talman! Jag uppskattar socialministerns resonerande ton. Men vi kommer inte ifrån att någon måste besluta. Ska det bli ett beslut i den här frågan? Jag tror inte att vi kommer undan med mindre än riksdagsbeslut eller folkomröstning. Då är en utredning nödvändig. Där får partierna skicka in sina synpunkter. Det finns ingen annan väg.

Det rör sig i frågan. Miljöpartiets kongress är för en utredning. Moderaterna är nära att förespråka en utredning. När det gäller mitt parti har jag flera gånger diskuterat frågan på partistämmor. Jag har fått 40 procent av rösterna med mig. Det rör på sig.

Jag har haft vänner som har gått bort i svår cancer och i ALS under mycket svåra lidanden. Det är många som lyssnar som har erfarenhet av det. Det kvittar hur stark och tydlig deras yttersta vilja var. Några medel för att förkorta lidandet i dödskampen är det förbjudet att dela ut. Det är blankt nej från sjukvården.

Om man däremot säger att man inte orkar mer och väljer att svälta eller törsta sig till döds - vilket innebär ett oerhört påfrestande lidande - vet socialministern vad svaret då är från sjukvården, de barmhärtiga läkarna och sköterskorna? Jo, det är varsågod, vi tittar på, börja.

Är detta värdigt ett rättssamhälle, ett barmhärtigt samhälle, att förvägra en människa hennes yttersta vilja om dödshjälp genom utskrift av medel och samtidigt acceptera att hon har rätt att törsta och svälta sig till döds? Jag tycker inte det.

Jag vädjar till socialministern: Tänk igenom frågorna och argumenten i den här debatten! Jag tycker att frågan har kommit fram på ett väldigt bra sätt. För fram den inom Socialdemokraterna! Vi i andra partier ska göra vårt bästa, och sedan hoppas jag att vi kan mötas igen här.

Fru talman! Jag uppskattar socialministerns resonerande ton. Men vi kommer inte ifrån att någon måste besluta. Ska det bli ett beslut i den här frågan? Jag tror inte att vi kommer undan med mindre än riksdagsbeslut eller folkomröstning. Då är en utredning nödvändig. Där får partierna skicka in sina synpunkter. Det finns ingen annan väg.

Det rör sig i frågan. Miljöpartiets kongress är för en utredning. Moderaterna är nära att förespråka en utredning. När det gäller mitt parti har jag flera gånger diskuterat frågan på partistämmor. Jag har fått 40 procent av rösterna med mig. Det rör på sig.

Jag har haft vänner som har gått bort i svår cancer och i ALS under mycket svåra lidanden. Det är många som lyssnar som har erfarenhet av det. Det kvittar hur stark och tydlig deras yttersta vilja var. Några medel för att förkorta lidandet i dödskampen är det förbjudet att dela ut. Det är blankt nej från sjukvården.

Om man däremot säger att man inte orkar mer och väljer att svälta eller törsta sig till döds - vilket innebär ett oerhört påfrestande lidande - vet socialministern vad svaret då är från sjukvården, de barmhärtiga läkarna och sköterskorna? Jo, det är varsågod, vi tittar på, börja.

Är detta värdigt ett rättssamhälle, ett barmhärtigt samhälle, att förvägra en människa hennes yttersta vilja om dödshjälp genom utskrift av medel och samtidigt acceptera att hon har rätt att törsta och svälta sig till döds? Jag tycker inte det.

Jag vädjar till socialministern: Tänk igenom frågorna och argumenten i den här debatten! Jag tycker att frågan har kommit fram på ett väldigt bra sätt. För fram den inom Socialdemokraterna! Vi i andra partier ska göra vårt bästa, och sedan hoppas jag att vi kan mötas igen här.

Fru talman! Ministern har naturligtvis alldeles rätt i att jag som moderat har en läxa att göra i mitt eget parti när jag driver denna fråga för att få mitt parti att ta ställning och aktivt medverka till att föra frågan framåt.

Samtidigt är det ett problem att riksdagsledamöter här i kammaren inte har någonting tydligt att förhålla sig till, att ta ställning till. När jag diskuterar dödshjälp med mina partikamrater är de flesta principiellt för, men man har frågor om var gränsen ska gå, hur man ska rigga juridiken, hur systemet ska se ut, vilka som rätten ska omfatta, om sjukvården ska ha skyldighet att medverka. Det finns en massa gränsdragningsproblem.

Då hade det varit bra om man hade kunnat få till en utredning som tittar lite mer konkret på hur systemet skulle kunna se ut för att ha någonting att ta ställning till och förhålla sig till.

Den modell som jag argumenterar för är inte så revolutionerande. Ministern ger sken av att dödshjälp skulle ligga på sjukvården. Ministern lyfte att detta radikalt skulle ändra sjukvårdens uppgift. Den modell som jag och de flesta dödshjälpsförespråkare i Sverige argumenterar för - den så kallade Oregonmodellen - går ju ut på att vårdpersonalen ska ha rätt att svara ja på den enskildes fråga om hjälp att avsluta hans eller hennes liv.

Det handlar inte om att sjukvården skulle vara skyldig och inte om att läkare skulle vara tvingade, utan det handlar om att ha rätten att ställa frågan och att vårdpersonalen ska ha rätt att svara ja.

Fru talman! För mig är detta en principiellt viktig fråga. Jag tycker att varje individ har rätt till sitt liv, men ingen människa har plikt till sitt liv.

Fru talman! Ministern har naturligtvis alldeles rätt i att jag som moderat har en läxa att göra i mitt eget parti när jag driver denna fråga för att få mitt parti att ta ställning och aktivt medverka till att föra frågan framåt.

Samtidigt är det ett problem att riksdagsledamöter här i kammaren inte har någonting tydligt att förhålla sig till, att ta ställning till. När jag diskuterar dödshjälp med mina partikamrater är de flesta principiellt för, men man har frågor om var gränsen ska gå, hur man ska rigga juridiken, hur systemet ska se ut, vilka som rätten ska omfatta, om sjukvården ska ha skyldighet att medverka. Det finns en massa gränsdragningsproblem.

Då hade det varit bra om man hade kunnat få till en utredning som tittar lite mer konkret på hur systemet skulle kunna se ut för att ha någonting att ta ställning till och förhålla sig till.

Den modell som jag argumenterar för är inte så revolutionerande. Ministern ger sken av att dödshjälp skulle ligga på sjukvården. Ministern lyfte att detta radikalt skulle ändra sjukvårdens uppgift. Den modell som jag och de flesta dödshjälpsförespråkare i Sverige argumenterar för - den så kallade Oregonmodellen - går ju ut på att vårdpersonalen ska ha rätt att svara ja på den enskildes fråga om hjälp att avsluta hans eller hennes liv.

Det handlar inte om att sjukvården skulle vara skyldig och inte om att läkare skulle vara tvingade, utan det handlar om att ha rätten att ställa frågan och att vårdpersonalen ska ha rätt att svara ja.

Fru talman! För mig är detta en principiellt viktig fråga. Jag tycker att varje individ har rätt till sitt liv, men ingen människa har plikt till sitt liv.

Fru talman! Tack för en bra och respektfull debatt i ett svårt ämne!

Jag tycker att den här debatten har präglats av öppenhet inför att man kanske kämpar i sitt eget parti med frågan och vad det är för bevekelsegrunder som gör att man driver frågan. Det är en väldigt bra ärlighet som i någon mån visar hur svår den här frågan är.

Vi pratar om människors rätt till sitt eget liv och rätt att bestämma över sitt liv. Staffan Danielsson talade om att nära anhöriga eller vänner har gått bort i svåra sjukdomar. Vi som sett vad det kan medföra känner nog lite extra i magen när man debatterar de här frågorna.

Jag tar naturligtvis med mig de inspel som interpellanterna har lyft fram i debatten. Jag kan se att det finns frågor som inte har flyttat sig så mycket sedan debatten senast fördes med Gabriel Wikström, men vi har rört vid några frågor här i dag som i viss mån har förflyttat sig lite grann.

Jag ser fram emot den fortsatta debatten. Jag har stor respekt för att man kan se olika på detta. I nuläget har regeringen och jag landat i att vi inte har för avsikt att tillsätta en utredning, men vi kommer nogsamt att följa den fortsatta debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Tack för en bra och respektfull debatt i ett svårt ämne!

Jag tycker att den här debatten har präglats av öppenhet inför att man kanske kämpar i sitt eget parti med frågan och vad det är för bevekelsegrunder som gör att man driver frågan. Det är en väldigt bra ärlighet som i någon mån visar hur svår den här frågan är.

Vi pratar om människors rätt till sitt eget liv och rätt att bestämma över sitt liv. Staffan Danielsson talade om att nära anhöriga eller vänner har gått bort i svåra sjukdomar. Vi som sett vad det kan medföra känner nog lite extra i magen när man debatterar de här frågorna.

Jag tar naturligtvis med mig de inspel som interpellanterna har lyft fram i debatten. Jag kan se att det finns frågor som inte har flyttat sig så mycket sedan debatten senast fördes med Gabriel Wikström, men vi har rört vid några frågor här i dag som i viss mån har förflyttat sig lite grann.

Jag ser fram emot den fortsatta debatten. Jag har stor respekt för att man kan se olika på detta. I nuläget har regeringen och jag landat i att vi inte har för avsikt att tillsätta en utredning, men vi kommer nogsamt att följa den fortsatta debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att så fort som möjligt säkra upp kritisk infrastruktur och täppa igen säkerhetsluckor.

Regeringen är medveten om att det kan finnas brister i informationssäkerheten hos våra samhällsviktiga funktioner. Regeringen är också medveten om att it-angrepp mot olika aktörer i vårt samhälle pågår. Därför genomför den här regeringen en bred kraftsamling för att stärka vår säkerhet. Ett nytt totalförsvar är under återuppbyggnad, och regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att stärka vår informations- och cybersäkerhet.

Förra året ökade vi Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps, MSB:s, resurser för att stärka samhällets motståndskraft mot it-angrepp, och under 2018 fyrfaldigar vi ökningen och gör den permanent. Även Säkerhetspolisen och Försvarets radioanstalt har fått väsentliga resursförstärkningar.

Regeringen har även i juni 2017 beslutat om Sveriges första strategi för informations- och cybersäkerhet. Implementeringen av strategin påbörjades med en gång, och hittills har regeringen beslutat om ett flertal uppdrag som bidrar till att nå målen i strategin. De handlar bland annat om att bevakningsansvariga myndigheter ska analysera och bedöma sin egen informationssäkerhet.

Vi har även infört obligatorisk it-incidentrapportering för statliga myndigheter. Dessutom kommer ännu fler leverantörer av samhällsviktiga tjänster att bli skyldiga att rapportera allvarliga it-incidenter och vidta säkerhetsåtgärder. Denna skyldighet träder i kraft när EU:s direktiv om åtgärder för en hög gemensam nivå av säkerhet i nätverk och informationssystem, det så kallade NIS-direktivet, har genomförts.

Vi skärper även kontrollen av statliga myndigheters utkontraktering och överlåtelse av säkerhetskänslig verksamhet genom att regeringen inför en samrådsplikt med Säkerhetspolisen eller Försvarsmakten och en möjlighet för dem att besluta att myndigheten inte får genomföra upphandlingen.

Men det räcker inte. Regeringen tar därför initiativ till ytterligare nya åtgärder för att stärka samhällets motståndskraft mot it-angrepp. En nationell kampanj om informationssäkerhet riktad mot allmänhet och småföretagare ska genomföras, och länsstyrelsernas förmåga att stödja kommunerna i deras arbete med informationssäkerhet ska öka.

De åtgärder regeringen har vidtagit under mandatperioden är därmed viktiga steg för att stärka informationssäkerheten.

(forts.)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Upprinnelsen till att jag skrev denna interpellation var en granskning som Ekot i Sveriges Radio gjorde. De kartlade säkerhetsbrister i offentliga it-system.

Det som då framkom var oerhört oroande. Det visade sig att tusentals sårbara system fanns i ett flertal myndigheter, kommuner och företag som bland annat har hand om avlopp, brandlarm och fjärrvärme. Dessutom visade det sig att flera svenska kraftverk har allvarliga säkerhetsbrister.

Detta gjorde att jag funderade på vilken framförhållning och vilken kunskap som finns ute i kommuner och landsting för att säkra upp cybersäkerheten och informationssäkerheten. När vi talar om totalförsvaret måste man naturligtvis även på lokal och regional nivå säkra upp dessa system. Det visade sig i Ekots granskning att många vind- och vattenkraftverk saknade lösenord. Det gick alltså att styra dessa verk utan att man hade lösenord. Dessutom var det oklarheter. Man hade inte gjort säkerhetsanalyser om hur en angripare eventuellt skulle kunna påverka dessa verk.

Verksamhetschefen för cybersäkerhet och skydd av samhällsviktig verksamhet menar att Sverige har tappat i säkerhet. Jag har sett även i andra rapporter att vi har legat i framkant i fråga om digitalisering. Nu börjar andra länder komma ifatt oss. Så blir det naturligt, därför att de har legat långt bakom oss. Men vi kanske borde ta ett steg till framåt.

Det visar sig också att industrin inte heller har arbetat på ett bra sätt med dessa sårbarhetsfrågor och måste få direktiv om hur de ska göra.

I våras skedde en cyberattack mot kommuner. Det var framför allt i Storbritannien. Men även till exempel Timrå kommun råkade ut för ett sådant riktigt avbrott. I min kommun - Flens kommun - har vi också haft en sådan attack som slog ut det mesta. I Falkenberg låg minst fem avloppsbrunnar öppna på internet, vissa med ingen säkerhet och andra med minimal säkerhet. Att vattnet inte blir korrekt renat är en mardröm för varje kommun och dess invånare.

En väl fungerande informations- och cybersäkerhet är grundläggande för att samhället ska kunna fungera i både freds- och krigstid. Vi har från moderat håll bland annat föreslagit att man ska samla och tydliggöra detta genom att inrätta exempelvis ett myndighetsråd. Vi ser också att man borde samla detta hos Regeringskansliet i stället för att ha det på departementsnivå. Samma sak gäller hos kommunerna, det vill säga att man lägger det på kommunledningen och inte på till exempel en samhällsbyggnadsnämnd. Det måste vara något som täcker det totala.

MSB har mycket bra rekommendationer till kommunerna när det gäller vad de måste se över. Det är bland annat att utse en funktion för informationssäkerhet. Det första som funktionen måste göra är att ta fram en analys av hur nuläget ser ut och hur man ska kunna arbeta med det som kommer fram i nulägesanalysen. Man måste skapa en handlingsplan, man måste ta fram styrdokument och man måste ha policyer som greppar över samtliga funktioner.

Då undrar jag: Hur ser läget ut i Sveriges kommuner i dag? På vilket sätt följer regeringen arbetet, och har offentlig sektor de resurser som krävs för att säkerställa de nödvändiga åtgärderna?

Fru talman! Även jag vill tacka justitieministern för svaret på interpellationen.

Robotik, automation och framför allt digitalisering är begrepp som kommer att forma samhället i allt större omfattning i framtiden. Det skapar naturligtvis enorma möjligheter men också mycket stora sårbarheter. Därför tror jag att vi behöver arbeta mer med att skydda de system som möjliggör digitaliseringen. Om dessa system havererar kan de nämligen ibland i bästa fall lamslås och i värsta fall skada oss, framför allt om cyberangreppen är inriktade på styrsystem och på att skada system för kritisk infrastruktur, till exempel energisäkerhet eller vattenkraft.

Motsägelsen för Sverige är att vi är duktiga på digitalisering men svaga på cybersäkerhet. En rapport som presenterades på World Economic Forum för två år sedan pekade på att Sverige var världens tredje mest digitaliserade land men att vi inte ens låg på topp 20 när det gällde vår förmåga att utveckla cybersäkerhetsförsvar. I grunden skapar det sårbarheter och framför allt stora beroenden med en låg säkerhet. Det är ingen bra kombination.

Varför är det så? Det är säkert delar av vår förvaltningskultur som har gjort att vi inte har varit så bra på att bygga upp cybersäkerheten. Men jag vågar påstå att det finns en viss koppling till den aningslöshet som också har präglat delar av det militära försvaret. Det civila försvaret tror jag också har präglat en del av arbetet kopplat till informations- och cybersäkerhetsinriktningen. För detta finns det en stor skuld hos båda de politiska blocken över årtionden, eftersom vi faktiskt har underskattat de hot, risker och sårbarheter som är kopplade till detta område.

Justitie- och inrikesministern nämner nu en lång rad åtgärder som regeringen har vidtagit på detta område. Mycket av det tycker jag är bra. Men jag har några synpunkter på svaret som jag skulle uppskatta att få lite förtydliganden om. Jag vill framför allt få klarhet i om vi har samma problembild.

Ministern säger att det kan finnas brister i informationssäkerheten hos våra samhällsviktiga funktioner. Jag vågar påstå att det är en underdrift, för att uttrycka mig milt. Jag hade nog förväntat mig lite tydligare svar, inte minst med tanke på det haveri som ägde rum på Transportstyrelsen 2015 och sedan när regeringen skulle hantera denna fråga inom Regeringskansliet, men framför allt eftersom årsrapporterna från Must, FRA och Säpo från 2017 så tydligt pekar på de stora brister som finns i cybersäkerhetsskyddet i Sverige. Det handlar om bristande förmåga till säkerhetsanalys av vad som är skyddsvärt. Det handlar om brister i it-infrastruktur. Och det handlar om bristande säkerhetskultur på detta område.

Det finns alltså mycket att göra. När det gäller ministerns svar undrar jag om han står bakom Säpos - hans egen expertmyndighet - värdering av att det faktiskt finns stora brister i informations- och cybersäkerheten i Sverige.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag rikta en specifik fråga kopplad just till Lotta Finstorps interpellation om situationen i kommunerna. Som justitieministern vet har MSB 2015 utvärderat informationssäkerheten i våra 290 kommuner. Man kom fram till att det i sju av tio kommuner i Sverige saknas ett systematiskt arbete med informationssäkerhet. Detta är naturligtvis mycket allvarligt.

Ministern nämner i svaret att han anser att man ska ha en informationsstrategi riktad till företagare och mindre företag och att länsstyrelserna ska få ett större ansvar kopplat till kommunernas cybersäkerhet. Det kan säkert vara bra. Dock bedömer jag att det kommer att kräva en översyn också av regleringen och av tillsynen hos kommunerna när det kommer till informationssäkerhet. Jag skulle därför vilja ha ministerns kommentar till dessa synpunkter.

Fru talman! Jag tackar Lotta Finstorp för interpellationen som jag tycker belyser ett aktuellt och mycket viktigt ämne, nämligen den nya tekniken. Vi säger fortfarande den nya tekniken även om det är ett tag sedan den introducerades. Den har varit ett fantastiskt redskap, och är ett fantastiskt redskap, som har gett oss enorma vinster. Det är precis som har påpekats i debatten, det vill säga att Sverige har legat i framkant av utvecklingen när det gäller digitaliseringen och denna nya teknik.

Det gör oss dock också, som ni har påpekat, väldigt sårbara. Vi blir sårbara för angrepp från främmande makt, vilket ju är det mer försvarspolitiska perspektivet. Det handlar om risken att främmande makt tar sig in i våra system och därmed kanske använder dem för att störa oss i största allmänhet - men kanske också för att förbereda ett värre väpnat angrepp därefter. Det kan så att säga vara upptakten till en sådan utveckling.

Vi blir också sårbara för terroristverksamhet. Det är klart att risken finns där också, att någon kan ta sig in i våra system, förstöra dem och skada oss. Sedan finns det även risk för hackare av olika slag, och Lotta Finstorp pekar på ett par sådana fall som vi har haft där man har tagit sig in i systemen och därefter idkat utpressning. Vi har som nation inte ägnat detta tillräcklig uppmärksamhet. Det håller jag gärna med om.

Det är precis därför vi nu genomför en välbehövlig uppryckning, och då vill jag ändå peka på att så gott som allt vi nämner har dragits igång under den här perioden. Det gjorde vi efter att vi tillträdde. Vi har en incidentrapporteringsskyldighet, vilket vi inte hade tidigare. Från 2016 måste alla statliga myndigheter rapportera in när de råkar ut för denna typ av incidenter, så att vi kan få ett grepp om vilken typ av attacker vi eventuellt utsätts för.

Vi har från juni 2017 en särskild nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet. Det fanns inte heller tidigare. Ett utflöde av det blev att alla bevakningsansvariga myndigheter ska analysera sina egna strukturer för att se vilka sårbarheter som finns, och de ska rapportera till regeringen den 1 mars 2018, alltså om bara någon månad. I den delen har man tagit hjälp av MSB. Vi har gett ett särskilt uppdrag till MSB och Socialstyrelsen att i samarbete med SKL se över hälso- och sjukvården, det vill säga de risker som finns där och som eventuellt skulle kunna utnyttjas av olika intressen för att skada oss.

Sedan har vi också kommunerna i det stora. Där finns det mycket som kan påverkas; ni har nämnt elförsörjning och vatten- och avloppsförsörjning, som ju är vitala verksamheter som man skulle kunna angripa. Regeringen gav ju MSB i uppdrag - faktiskt redan i regleringsbrevet 2015, alltså mycket fort efter att vi tillträtt - att ta fram de rekommendationer till kommunerna som Lotta Finstorp nu hänvisar till. De togs fram till januari 2017. Det är alltså ingen tillfällighet att de rekommendationerna finns, utan det är på grund av att vi tog tag i detta efter att vi tillträtt.

Jag säger också i mitt svar nu att vi inom kort kommer att ge ett särskilt uppdrag till MSB att förbättra kommunernas informationssäkerhet, det vill säga hjälpa till med det tillsammans med länsstyrelsen. Det uppdraget kommer som sagt att meddelas nu om bara några veckor. Vi anvisar också pengar till detta - 10 miljoner kronor för 2017 och 40 miljoner kronor för 2018. Men vi ska komma ihåg att detta är en del av den stora satsning vi gör på det civila försvaret, som totalt uppgår till 1,3 miljarder för 2018, 2019 och 2020.

Fru talman! Det är intressant att höra vad ministern tar upp i sina inlägg, för vi har ju mycket samsyn och ser samma problematik. Regeringen har ändå tagit, kan man väl säga, ganska god tid på sig att få fram den nationella strategin. Vi är till exempel det sista landet i EU som tar fram en sådan.

Det beror säkert på att vi i decennier har levt i en aningslöshet - tillsammans; där får väl vi ta på oss en del också, naturligtvis. Nu går vi dock mer och mer in i skarpt läge. Jag kan ta ett exempel, nämligen när min kommun för några månader sedan blev helt utan el. Det var en stor huvudledning som hade grävts av, så det var inte en terrorattack, men till exempel kunde hemtjänsten inte komma in till de gamla. Hemtjänsten har nämligen taggar som öppnar dörrarna med el, och det fanns ingen reservkraft. De äldre som behövde hjälp från hemtjänsten kunde alltså inte få det den dagen, eftersom personalen helt enkelt inte kom in.

Allt sådant måste man ju analysera på ett väldigt noggrant och tydligt sätt ute i kommunerna. Jag tror att framför allt de mindre kommunerna - som Flens kommun, som jag representerar - behöver hjälp. Det är bra att det finns ekonomiska resurser, men det måste också finnas personella resurser så att man kan få tjänstemän som hjälper till med detta. Om något inträffar inom hälso- och sjukvården kommer det att få väldigt stora effekter eftersom mycket är digitaliserat i vården.

Jag hoppas verkligen att alla tar det som måste ske på största allvar. Man måste analysera, man måste ha handlingsplaner och man måste veta exakt vad man gör när det händer - för det kommer att hända. Vi tycker att regeringen har tagit viktiga steg i strategin men att den inte når hela vägen fram. Jag vill citera min kollega Pål Jonson, som i försvarsutskottets debatt sa:

"Den här strategin är rik på mål. Den innehåller 66 mål fördelade på 32 sidor. En välvillig tolkning av detta är att regeringen har mycket höga ambitioner på cybersäkerhetsområdet. En annan och i mina ögon mer sannolik tolkning är att regeringen helt enkelt inte orkat prioritera eller vara tydlig i den politiska styrningen vid framtagandet av dokumentet på Regeringskansliet. Om allt är prioriterat är inget prioriterat."

Jag skulle gärna vilja att ministern kommenterade någonting om hur dessa mål är kopplade till hur de ska genomföras och med vilka medel.

Både informations- och cybersäkerheten i Sverige beskrivs i utredningen. Man pekade också på att LOU, lagen om offentlig upphandling, kan vara ett problem vid offentliga aktörers upphandling av it-drift då frågan om it- och informationssäkerhet kan prioriteras ned för att få lägre pris. Ja, det är ju allmänt känt att man ofta handlar upp till lägsta pris. Därför har vi förslag om att regeringen bör se över hur offentliga aktörer ska kunna använda sig av "lufsen", det vill säga lagen om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet, i större utsträckning. Det skulle nämligen kunna underlätta för många om man använde den i stället för LOU, för att säkerställa att det blir hög kvalitet i de nödvändiga systemen. Jag skulle vilja ha kommentarer kring det.

Det är många aktörer som säger att man skulle behöva ha en gemensam, statlig molntjänst för myndigheternas it-drift. Då kan jag tänka så här: Jag tror att det skulle vara bra, men samtidigt kan ju molntjänster vara väldigt sårbara - händer något i molntjänsten är det mycket som slås ut. Även FRA har ju förordat en molntjänst för Sveriges myndigheter och de statliga bolagen. Det skulle jag också vilja höra ministern kommentera.

Fru talman! Jag vill börja där jag slutade, nämligen med kommunernas roll. Det är ändå så att de 290 kommunerna i Sverige, tillsammans med de 47 bevakningsmyndigheterna inom det civila försvaret och tillsammans med Försvarsmakten, ska skapa totalförsvaret gemensamt. Det är en form av ekosystem med många och stora beroenden mellan delarna. Ingen kedja är ju starkare än sin svagaste länk, brukar det heta, och det är framför allt i detta sammanhang som kommunernas bristande informations- och cybersäkerhet är så allvarlig.

I grunden har det två skäl. För det första kommer det att krävas att Försvarsmakten, länsstyrelserna, bevakningsmyndigheterna, landstinget och kommunerna kan kommunicera med varandra på ett säkert sätt. Det kommer att krävas att man förstärker informations- och cybersäkerheten. I dag kan dessa aktörer inte kommunicera med varandra, och det är en stor brist. För det andra krävs det ett mycket omfattande informations- och cybersäkerhetsarbete för att kommunerna ska kunna hantera sekretessbelagd information, och det kommer de att behöva göra i väsentligt högre grad än förr. De kommer nämligen att bli en mycket viktigare aktör inom ramen för totalförsvaret.

Det är alltså mot bakgrund av detta jag till del identifierar kommunerna som den svaga länken inom det civila försvaret och totalförsvaret. Det är därför jag tror att vi behöver lägga kraft på det, och jag tror att vi måste vara öppna för att reglera. Vi behöver hitta bra tillsynsmodeller för kommunerna, så att vi kan skala upp skyddet där.

Jag vet även att vi snart kommer att få en ny säkerhetsskyddslag på riksdagens bord. Det är bra - den gamla är från 1996, och världen ser väldigt annorlunda ut i dag - men jag undrar om några åtgärder också vidtas i säkerhetsskyddslagen för att faktiskt stärka kommunernas informations- och cybersäkerhet.

Fru talman! Det är klart att man alltid kan kritisera på temat att något borde ha gjorts tidigare, att det har gått för långsamt och så vidare. Samtidigt har ju allt jag redovisar här tillkommit under vår mandatperiod.

Det gäller incident- och rapporteringsskyldigheten, den särskilda strategin kring informations- och cybersäkerhet i juni 2017 och uppdraget till alla bevakningsansvariga myndigheter att gå igenom sina egna strukturer och säkra dem. Det är samma sak med hälso- och sjukvårdsexemplet. Det är som sagt ingen tillfällighet att uppdraget i regleringsbrevet till MSB när det gäller rekommendationer till kommunerna kom 2017, utan det är ett utflöde av att vi tog tag i detta redan i början av vår mandatperiod. Nu kommer dessutom ytterligare ett uppdrag till MSB som handlar om att hjälpa och stötta kommunerna för att man ska kunna arbeta bättre med detta.

Om Lotta Finstorp frågar efter hjälp till Flen är detta ett svar på det. Det kommer att finnas ett uppdrag till MSB att tillsammans med länsstyrelserna och i samarbete med SKL göra just detta.

Allt det jag redovisar har tillkommit under denna regerings period. Om jag skulle säga någonting om vad som hände på detta område under de borgerliga åren skulle det bli väldigt tomt. Det skulle bli alldeles tyst, för det hände så gott som ingenting.

Nu går vi vidare - detta rör ju bara uppdragen.

Som Pål Jonson påpekade kommer en ny säkerhetsskyddslag, som alla aktörer som hanterar känsliga uppgifter av olika slag omfattas av. Detta innefattar också delar av den kommunala verksamheten.

Vi kommer dessutom att bygga ut säkerhetsskyddslagen med sanktionsmöjligheter, så att det ska finnas sanktioner att ta till mot dem som inte följer säkerhetsskyddslagen. Stefan Strömberg utreder just nu denna fråga.

Riksdagen kommer att få ytterligare ett lagstiftningsärende under våren, nämligen implementeringen av NIS-direktivet. Lagrådsremissen är alldeles snart färdig - vi är på väg fram med denna. Det innebär i detta avseende bland annat högre krav på elnätsföretag, elleverantörer och elföretag samt på dem som hanterar dricksvatten, eftersom de omfattas av detta. Det omfattar också privata verksamheter generellt sett.

Här finns också sanktionsmöjligheter, bland annat sanktionsavgifter från 5 000 kronor ända upp till 10 miljoner kronor, som stärker detta totalt sett.

Vi har precis beslutat om en särskild samrådsplikt och vetorätt för Säkerhetspolisen och Försvarsmakten i de fall där någon myndighet tänker sig att lägga ut säkerhetskänslig verksamhet på entreprenad och att sälja ut eller kontraktera ut den. I sådana fall ska Säpo och Försvarsmakten få titta på det hela.

Det finns alltså en samrådsplikt. Om Säpo eller Försvarsmakten säger att den berörda myndigheten inte kan göra på det sätt som föreslås, eftersom det äventyrar rikets säkerhet, har de också en vetorätt som ska åtlydas. Då blir utkontrakteringen inte av.

Detta är ett väldigt skarpt instrument varmed man bryter av den tidigare utvecklingen, där man skulle privatisera och utkontraktera allting, mest för att det skulle vara så. Nu säger vi att den tiden är förbi. Nu säger vi att det är säkerheten först som gäller, och därför ska Säpo och Försvarsmakten ha denna möjlighet.

Resursfrågan var jag inne på senast. År 2017 gick vi för första gången ut med pengar till MSB, och det blir ett påslag på ytterligare 10 miljoner för 2018. Vi bygger också upp det civila försvaret med 1,3 miljarder från 2018 till 2020.

Fru talman! Dessa medel finns, om jag är korrekt underrättad, i försvarsöverenskommelsen. Det är alltså någonting som vi har gjort gemensamt - vi har sett att det är en viktig fråga. Alliansregeringen tillsatte ju dessutom utredningen 2011.

Incidentrapportering är ju ett EU-krav. Det är bra att vi går i takt med övriga EU-länder. Jag tänker mig att cyberattacker inte bara är någonting som sker innanför landsgränserna utan någonting som slår brett.

Jag tycker att frågan om molntjänster är ganska intressant och helt klart någonting som man borde titta ytterligare på utifrån en analys med konsekvensbeskrivning och så vidare.

Det är också viktigt att vi har breda politiska uppgörelser i frågor inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det har tjänat oss väl mot yttre hot och kommer att göra det även framöver, men tyvärr saknas en bred parlamentarisk samsyn om hur vi ska hantera dessa frågor. Dessutom blir det allvarligt när inte ens regeringen talar med en gemensam röst i dessa för Sveriges framtid viktiga frågor.

Jag tycker att det som FRA har beskrivit är oerhört alarmerande: Sverige utsätts för runt 10 000 statssanktionerade cyberaktiviteter i månaden. Jag känner att kommunerna måste ligga på och att de måste få allt stöd och all hjälp som de kan få.

Vi har alltså en växande hotbild, vilket såväl FRA som Must och Säpo pekar på i sina årsrapporter.

Det är också viktigt att Regeringskansliet är organiserat så att man kan härbärgera dessa stora frågor, så att det finns bra rutiner för hur man ska göra när det händer någonting och så att alla vet vad de ska göra. Vi har talat om en cybersäkerhetskoordinator, som vi tror skulle kunna hålla ihop arbetet med dessa viktiga frågor.

Fru talman! Jag vill börja med frågan om molntjänster och en gemensam molntjänst. Jag utesluter inte detta, men jag ser precis samma risk som Lotta Finstorp med att lägga alla ägg i samma korg. Då måste man försäkra sig om att detta verkligen är väldigt säkert.

Jag utesluter dock inte att man kan behöva gå den vägen. Jag vet att detta har föreslagits från en del av våra myndigheter, och jag tittar gärna vidare på denna fråga. Jag vill ha en bred samsyn när det gäller detta. Som Lotta Finstorp påpekade är de pengar som nu går ut en del av den uppgörelse som träffades i höstas.

Skälet till att jag blev lite gramse i mitt förra inlägg var att jag tyckte att Lotta Finstorp kritiserade oss för att vi var långsamma. Jag ville bara påpeka att vi har gjort allt detta och att vi fortsätter med det här jobbet. Det finns inget skäl att träta om detta när vi inte behöver göra det. Det är bra - det finns en bred uppgörelse i botten.

När det gäller Regeringskansliets organisation vill jag - eftersom jag vet att detta är något som diskuteras - säga att denna fråga sköts av Justitiedepartementet, som har hand om krishanteringsfunktionen. Vi har frågat de tjänstemän som jobbar med detta om det är bättre att det ligger hos Justitiedepartementet än att det ligger hos Statsrådsberedningen, och de har varit samstämmiga i att det är bättre att det ligger hos Justitiedepartementet.

Dessa tjänstemän har jobbat under båda ordningarna. Deras syn på saken beror på att vi har nära tillgång till en del av det som måste fungera, alltså till de myndigheter som är närmast berörda: räddningstjänsten, MSB och polisen. Vi har helt enkelt en mer myndighetsnära kontakt och kan därmed agera mycket snabbare och effektivare. Detta är den bedömning som de gör.

Tack för debatten, fru talman! Jag tycker att den har varit väldigt bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Edward Riedl har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit och vilka jag avser att vidta för att motverka problemet med olagliga verksamheter inom taxibranschen. Edward Riedl har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stoppa den nätbaserade brottsliga verksamheten inom taxibranschen.

Precis som all annan företagsverksamhet ska taxiverksamhet bedrivas lagligt. Att företag tänjer på eller rent av systematiskt bryter mot regelverk medför också orättvisa fördelar gentemot konkurrenter. Det skapas en osund konkurrens.

Regeringen är medveten om att det finns problem med fusk inom taxibranschen, främst genom att taxametrar inte används i enlighet med fastställda krav. När det gäller frågan om samåkning anser regeringen att detta i grunden är något positivt, men naturligtvis ska sådan samåkning som kan kategoriseras som svarttaxi beivras. Polismyndigheten genomför årligen kontroller av yrkestrafiken. I de fall där verksamhet med svarttaxi misstänks utreds brottet.

För att komma till rätta med osund konkurrens krävs det att flera myndigheter arbetar tillsammans för att hantera problemet. Ofta bryts det mot en rad olika regelverk samtidigt. Det kan exempelvis handla om överträdelser av skattelagstiftningen, missbruk av skattefinansierade system eller penningtvätt och bedrägerier. Myndigheternas kunskap, uppdrag och regler skiljer sig åt, men när de kombinerar dem i gemensamma insatser kan de verka från olika håll för att komma åt fusket.

Regeringen har stärkt arbetet mot osund konkurrens. I budgetpropositionen för 2018 föreslog regeringen att 18 miljoner kronor årligen under tre år skulle satsas för att stärka myndigheternas arbete mot osund konkurrens. I samband med att riksdagen beslutade i linje med regeringens proposition gav regeringen i december Arbetsmiljöverket, Polismyndigheten och sex andra myndigheter i uppdrag att utveckla metoder för myndighetsgemensam kontroll för att motverka fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet. I arbetet ska samråd ske med arbetsmarknadens parter i syfte att utveckla former för att ta till vara deras kunskap och erfarenheter.

För att ge Polismyndigheten än större möjligheter att beivra och utreda brott har regeringen föreslagit och aviserat tillskott till myndigheten på ca 9,8 miljarder kronor under perioden 2017-2020. Regeringen har således vidtagit åtgärder som kommer att motverka fusk och oegentligheter inom bland annat taxiverksamheten.

Fru talman! Edward Riedl har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit och vilka jag avser att vidta för att motverka problemet med olagliga verksamheter inom taxibranschen. Edward Riedl har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stoppa den nätbaserade brottsliga verksamheten inom taxibranschen.

Precis som all annan företagsverksamhet ska taxiverksamhet bedrivas lagligt. Att företag tänjer på eller rent av systematiskt bryter mot regelverk medför också orättvisa fördelar gentemot konkurrenter. Det skapas en osund konkurrens.

Regeringen är medveten om att det finns problem med fusk inom taxibranschen, främst genom att taxametrar inte används i enlighet med fastställda krav. När det gäller frågan om samåkning anser regeringen att detta i grunden är något positivt, men naturligtvis ska sådan samåkning som kan kategoriseras som svarttaxi beivras. Polismyndigheten genomför årligen kontroller av yrkestrafiken. I de fall där verksamhet med svarttaxi misstänks utreds brottet.

För att komma till rätta med osund konkurrens krävs det att flera myndigheter arbetar tillsammans för att hantera problemet. Ofta bryts det mot en rad olika regelverk samtidigt. Det kan exempelvis handla om överträdelser av skattelagstiftningen, missbruk av skattefinansierade system eller penningtvätt och bedrägerier. Myndigheternas kunskap, uppdrag och regler skiljer sig åt, men när de kombinerar dem i gemensamma insatser kan de verka från olika håll för att komma åt fusket.

Regeringen har stärkt arbetet mot osund konkurrens. I budgetpropositionen för 2018 föreslog regeringen att 18 miljoner kronor årligen under tre år skulle satsas för att stärka myndigheternas arbete mot osund konkurrens. I samband med att riksdagen beslutade i linje med regeringens proposition gav regeringen i december Arbetsmiljöverket, Polismyndigheten och sex andra myndigheter i uppdrag att utveckla metoder för myndighetsgemensam kontroll för att motverka fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet. I arbetet ska samråd ske med arbetsmarknadens parter i syfte att utveckla former för att ta till vara deras kunskap och erfarenheter.

För att ge Polismyndigheten än större möjligheter att beivra och utreda brott har regeringen föreslagit och aviserat tillskott till myndigheten på ca 9,8 miljarder kronor under perioden 2017-2020. Regeringen har således vidtagit åtgärder som kommer att motverka fusk och oegentligheter inom bland annat taxiverksamheten.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Konkurrens på lika villkor är ett viktigt fundament i alla fungerande demokratiska samhällen. Staten har en viktig uppgift i att se till att alla betalar sina skatter och avgifter och att de som verkar inom olika branscher följer de lagar och regler vi har beslutat om. Det är viktigt alldeles oavsett bransch. Som enskild medborgare ska man kunna lita på att konkurrenterna betalar samma skatter och avgifter som man själv betalar och att de har att förhålla sig till samma lagar och regler. Då har man konkurrens på lika villkor. Det är en av de viktigaste uppgifterna för staten.

Urholkas detta utmanas en mängd olika saker. Då utmanas skattemoral. Då utmanas också möjligheten att upprätthålla sjysta löner och villkor i de branscher som är mest utsatta. Det kan vi se inte minst inom taxibranschen. Vi kan se det också inom transportbranschen i stort. Delar av detta utmanas.

Ministern beskriver företag, men jag vill vara tydlig med att detta inte bara handlar om företag. I exempelvis taxibranschen, som vi debatterar just i dag, handlar det också om enskilda som på olika sociala medier erbjuder skjuts mot betalning. De är inte företagare men utmanar ändå branscher och de företagare som finns där.

I ett högskatteland som Sverige, där man betalar väldigt mycket skatt, är det klart att skillnaden mellan den som betalar sina skatter och avgifter och den som inte gör det blir ganska stor ut mot konsument. Det är en del av problemet. Det är ju väldigt lukrativt att bryta mot lagar och regler.

Låt oss då titta på vilka lösningar som finns. Jag tror att ministern är på rätt väg. Vi ser nog i mycket samma typ av lösningar. Det handlar om fler kontroller och ökad utredningskapacitet. Allt detta kräver fler poliser. Där bottnar det. Det behövs fler poliser för att hantera detta.

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att den här regeringen när man tillträdde hade en utveckling som var ganska god. Det hade varit många år med allt fler poliser, tack vare god politik. Men varje år sedan vi bytte regering har det blivit färre poliser. Vi har i dag under 20 000 poliser.

Trots att befolkningen har ökat och polisens utmaningar har ökat har vi alltså färre poliser. Trots alla vackra tal från statsministern, justitieministern med flera är det färre poliser som har mer och mer att hantera. Det är givetvis en del i problematiken.

Detta handlar också om säkerhet för dem som reser. Svarttaxiverksamheten är inte en trygg verksamhet för någon, vare sig för den som kör eller för den som blir skjutsad. Den utmanar också långsiktigt sjysta villkor för taxichaufförer - sjysta löner för dem som befinner sig i branschen.

Fru talman! Ministern berör i sitt svar egentligen inte det som jag försöker lyfta fram när det gäller problematiken på sociala medier. Där är det lätt att hitta en stor kundgrupp. Man erbjuder skjuts där inga skatter och avgifter behöver betalas och följer inte gällande lagar och regler. Min fråga till ministern är: Hur vill ministern möta denna nya typ av brottslighet?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Konkurrens på lika villkor är ett viktigt fundament i alla fungerande demokratiska samhällen. Staten har en viktig uppgift i att se till att alla betalar sina skatter och avgifter och att de som verkar inom olika branscher följer de lagar och regler vi har beslutat om. Det är viktigt alldeles oavsett bransch. Som enskild medborgare ska man kunna lita på att konkurrenterna betalar samma skatter och avgifter som man själv betalar och att de har att förhålla sig till samma lagar och regler. Då har man konkurrens på lika villkor. Det är en av de viktigaste uppgifterna för staten.

Urholkas detta utmanas en mängd olika saker. Då utmanas skattemoral. Då utmanas också möjligheten att upprätthålla sjysta löner och villkor i de branscher som är mest utsatta. Det kan vi se inte minst inom taxibranschen. Vi kan se det också inom transportbranschen i stort. Delar av detta utmanas.

Ministern beskriver företag, men jag vill vara tydlig med att detta inte bara handlar om företag. I exempelvis taxibranschen, som vi debatterar just i dag, handlar det också om enskilda som på olika sociala medier erbjuder skjuts mot betalning. De är inte företagare men utmanar ändå branscher och de företagare som finns där.

I ett högskatteland som Sverige, där man betalar väldigt mycket skatt, är det klart att skillnaden mellan den som betalar sina skatter och avgifter och den som inte gör det blir ganska stor ut mot konsument. Det är en del av problemet. Det är ju väldigt lukrativt att bryta mot lagar och regler.

Låt oss då titta på vilka lösningar som finns. Jag tror att ministern är på rätt väg. Vi ser nog i mycket samma typ av lösningar. Det handlar om fler kontroller och ökad utredningskapacitet. Allt detta kräver fler poliser. Där bottnar det. Det behövs fler poliser för att hantera detta.

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att den här regeringen när man tillträdde hade en utveckling som var ganska god. Det hade varit många år med allt fler poliser, tack vare god politik. Men varje år sedan vi bytte regering har det blivit färre poliser. Vi har i dag under 20 000 poliser.

Trots att befolkningen har ökat och polisens utmaningar har ökat har vi alltså färre poliser. Trots alla vackra tal från statsministern, justitieministern med flera är det färre poliser som har mer och mer att hantera. Det är givetvis en del i problematiken.

Detta handlar också om säkerhet för dem som reser. Svarttaxiverksamheten är inte en trygg verksamhet för någon, vare sig för den som kör eller för den som blir skjutsad. Den utmanar också långsiktigt sjysta villkor för taxichaufförer - sjysta löner för dem som befinner sig i branschen.

Fru talman! Ministern berör i sitt svar egentligen inte det som jag försöker lyfta fram när det gäller problematiken på sociala medier. Där är det lätt att hitta en stor kundgrupp. Man erbjuder skjuts där inga skatter och avgifter behöver betalas och följer inte gällande lagar och regler. Min fråga till ministern är: Hur vill ministern möta denna nya typ av brottslighet?

Fru talman! Vi är inte oense om att fusk och fiffel i företagsvärlden är ett allvarligt problem på många sätt. För det första innebär det naturligtvis ett skattebortfall. Pengar som borde ha gått till vård, skola och omsorg och allt det vi finansierar gemensamt kommer inte in därför att man fuskar på olika sätt.

För det andra innebär det problem för arbetslivet som sådant, alltså de anställdas situation. I en del fall utnyttjar man anställda, ofta på ett hänsynslöst sätt, om man ser det brett. Folk får jobba för 10 kronor i timmen och bo i en källare. Man kan exploatera till exempel människor som inte har uppehållstillstånd i Sverige, och så kan man använda dem som väldigt billig arbetskraft. Det är ett jättestort bekymmer.

För det tredje är det ett problem för näringslivet, för det rycker sönder de sunda konkurrensförhållandena. Man konkurrerar ut de laglydiga företagarna från marknaden, helt enkelt.

Under lång tid var det en tendens i Sverige att vi ständigt skulle avreglera. Det var vägledande hela tiden - ett slags nyliberalt motto - ibland utan någon kontroll. Detta förvärrade problemet. Har man inte starka lagar och regler på plats riskerar den här typen av missbruk att krypa in. Dessutom skar den borgerliga regeringen ned på tillsynen i en del avseenden. Till exempel skar man ned kraftigt på Arbetsmiljöverket, som ju är helt centralt när det gäller att utöva tillsyn på plats.

Taxinäringen har drabbats av den generella utvecklingen i det stora hela. Men där har vi nu ändrat inriktning. Från och med 1 januari 2017 måste alla taxibilar som har taxameter - det är ju ett krav för att man ska få köra taxi - vara anslutna till en redovisningscentral. Detta är för att man ska kunna göra det svårare att till exempel manipulera den information som finns i taxametrarna.

Den 18 december 2017, vilket för övrigt var efter det att den här interpellationen skrevs, gav vi ett antal myndigheter - Arbetsmiljöverket, Arbetsförmedlingen, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Jämställdhetsmyndigheten, Migrationsverket, Polisen och Skatteverket - i uppdrag att förstärka sitt myndighetsgemensamma arbete mot fusk och fiffel i arbetslivet. Detta arbete, som nu har dragits i gång, går under projektnamnet Osund konkurrens. Det handlar om att jobba bättre tillsammans och också om att utveckla nya metoder för att kanske komma åt Facebookproblematiken, som ju Edward Riedl pekar på.

Det är ett treårigt uppdrag från 2018 till 2020. Vi går in med 18 miljoner kronor per år. Man började faktiskt redan 2016, när Arbetsmiljöverket tillskapade fem regionala myndighetsgemensamma tillsynsteam. Här kommer naturligtvis taxinäringen att behöva vara beredd på att utsättas för mer av kontroller och tillsyn än tidigare.

Detta om fler poliser är en lång diskussion som vi säkert kan fortsätta i nästa replikomgång. I korta drag: Det tar två och ett halvt år att utbilda poliser. Vårt bekymmer var att Moderaterna utbildade alldeles för få poliser i slutet av sin mandatperiod, bara 600-700. Nu utbildar vi dubbelt så många poliser som Moderaterna gjorde. Redan nästa år går det ut 1 300 nya poliser, som bland annat ska kunna göra dessa kontroller men också ägna sig åt annan typ av brottsbekämpning.

Fru talman! Vi är inte oense om att fusk och fiffel i företagsvärlden är ett allvarligt problem på många sätt. För det första innebär det naturligtvis ett skattebortfall. Pengar som borde ha gått till vård, skola och omsorg och allt det vi finansierar gemensamt kommer inte in därför att man fuskar på olika sätt.

För det andra innebär det problem för arbetslivet som sådant, alltså de anställdas situation. I en del fall utnyttjar man anställda, ofta på ett hänsynslöst sätt, om man ser det brett. Folk får jobba för 10 kronor i timmen och bo i en källare. Man kan exploatera till exempel människor som inte har uppehållstillstånd i Sverige, och så kan man använda dem som väldigt billig arbetskraft. Det är ett jättestort bekymmer.

För det tredje är det ett problem för näringslivet, för det rycker sönder de sunda konkurrensförhållandena. Man konkurrerar ut de laglydiga företagarna från marknaden, helt enkelt.

Under lång tid var det en tendens i Sverige att vi ständigt skulle avreglera. Det var vägledande hela tiden - ett slags nyliberalt motto - ibland utan någon kontroll. Detta förvärrade problemet. Har man inte starka lagar och regler på plats riskerar den här typen av missbruk att krypa in. Dessutom skar den borgerliga regeringen ned på tillsynen i en del avseenden. Till exempel skar man ned kraftigt på Arbetsmiljöverket, som ju är helt centralt när det gäller att utöva tillsyn på plats.

Taxinäringen har drabbats av den generella utvecklingen i det stora hela. Men där har vi nu ändrat inriktning. Från och med 1 januari 2017 måste alla taxibilar som har taxameter - det är ju ett krav för att man ska få köra taxi - vara anslutna till en redovisningscentral. Detta är för att man ska kunna göra det svårare att till exempel manipulera den information som finns i taxametrarna.

Den 18 december 2017, vilket för övrigt var efter det att den här interpellationen skrevs, gav vi ett antal myndigheter - Arbetsmiljöverket, Arbetsförmedlingen, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Jämställdhetsmyndigheten, Migrationsverket, Polisen och Skatteverket - i uppdrag att förstärka sitt myndighetsgemensamma arbete mot fusk och fiffel i arbetslivet. Detta arbete, som nu har dragits i gång, går under projektnamnet Osund konkurrens. Det handlar om att jobba bättre tillsammans och också om att utveckla nya metoder för att kanske komma åt Facebookproblematiken, som ju Edward Riedl pekar på.

Det är ett treårigt uppdrag från 2018 till 2020. Vi går in med 18 miljoner kronor per år. Man började faktiskt redan 2016, när Arbetsmiljöverket tillskapade fem regionala myndighetsgemensamma tillsynsteam. Här kommer naturligtvis taxinäringen att behöva vara beredd på att utsättas för mer av kontroller och tillsyn än tidigare.

Detta om fler poliser är en lång diskussion som vi säkert kan fortsätta i nästa replikomgång. I korta drag: Det tar två och ett halvt år att utbilda poliser. Vårt bekymmer var att Moderaterna utbildade alldeles för få poliser i slutet av sin mandatperiod, bara 600-700. Nu utbildar vi dubbelt så många poliser som Moderaterna gjorde. Redan nästa år går det ut 1 300 nya poliser, som bland annat ska kunna göra dessa kontroller men också ägna sig åt annan typ av brottsbekämpning.

Fru talman! Självklart är det på det sättet. Jag tror att jag och ministern är överens om en stor del av problembeskrivningen, och vi delar nog också bilden av vad som händer om detta inte fungerar - när man urholkar skattemoral och den påverkan det får om människor undanhåller pengar från statskassan. Allt detta tror jag att vi kan hitta bred samstämmighet kring.

Låt mig ändå säga att ministern är lite ute och cyklar i den här debatten, trots att den handlar om taxi, specifikt svarttaxi. Det tycker jag är synd. På vilket sätt menar ministern att liberaliseringar inom taxinäringen är en del av problematiken när det gäller svarttaxi i våra städer och på nätet?

Jag ser ingen koppling till detta. Det är fråga om rent olaglig verksamhet. Det är inga företag som bedriver den här verksamheten. Detta kan jag alltså inte förstå. Där skulle jag önska ett förtydligande från ministern. På vilket sätt menar han att liberaliseringar är en del av problematiken när det gäller dem som inte ens driver företag? Det här är människor som sätter sig i bilen och skjutsar mot betalning. Allt fler av dem hittar också ut på nätet. Det här är en stor problematik, inte minst på helgkvällar och nätter.

Fru talman! Det var egentligen detta min interpellation handlade om. Vilka åtgärder ser ministern framför sig? Det ministern har räknat upp är i mycket sådant som jag tycker är bra och som vi jobbade med även förra mandatperioden under alliansregeringen, såsom att skärpa till olika delar vad gäller taxametertömning och så vidare. Men allt detta riktar sig mot den del av taxibranschen där det finns företag, medan mina interpellationer handlar om svarttaxi. Det gäller dem som inte har företag utan skjutsar människor mot betalning och därmed undanhåller skatt och står för mycket annan problematik. Det är om detta som jag skulle önska svar från ministern.

Det blir allt färre poliser. Jag noterar i debatt efter debatt med justitieministern hur mycket man satsar på polisen och hur många fler poliser man utbildar. Men varje år sedan den nya regeringen tillträdde har det blivit färre poliser. Det är ju det som är problemet. Tre och ett halvt år efter att man har tagit över regeringsmakten försöker man beskylla den förra regeringen för att man har färre poliser i dag.

Det stora problemet, fru talman, är att man är missnöjd med ledningen som polis. Man är också missnöjd med lönen. Det är de två stora förklaringarna. Den här regeringen utbildar fler poliser; jag har aldrig sagt emot det. Jag har sagt att det trots detta blir färre poliser. Det beror på att vi aldrig har haft situationen att så många poliser slutar som i dag. 3 000 poliser har slutat sedan nuvarande regering tog över. Det är därför det i dag är färre poliser än när ni tog över regeringsmakten, trots att det är fler invånare. Utmaningarna för polisen är större, och det gör också att den här typen av brottslighet måste prioriteras ned av polisen. Det är färre trafikpoliser som ska hantera all brottslighet inom de här näringarna, fru talman. Det är ett stort problem.

Fru talman! Självklart är det på det sättet. Jag tror att jag och ministern är överens om en stor del av problembeskrivningen, och vi delar nog också bilden av vad som händer om detta inte fungerar - när man urholkar skattemoral och den påverkan det får om människor undanhåller pengar från statskassan. Allt detta tror jag att vi kan hitta bred samstämmighet kring.

Låt mig ändå säga att ministern är lite ute och cyklar i den här debatten, trots att den handlar om taxi, specifikt svarttaxi. Det tycker jag är synd. På vilket sätt menar ministern att liberaliseringar inom taxinäringen är en del av problematiken när det gäller svarttaxi i våra städer och på nätet?

Jag ser ingen koppling till detta. Det är fråga om rent olaglig verksamhet. Det är inga företag som bedriver den här verksamheten. Detta kan jag alltså inte förstå. Där skulle jag önska ett förtydligande från ministern. På vilket sätt menar han att liberaliseringar är en del av problematiken när det gäller dem som inte ens driver företag? Det här är människor som sätter sig i bilen och skjutsar mot betalning. Allt fler av dem hittar också ut på nätet. Det här är en stor problematik, inte minst på helgkvällar och nätter.

Fru talman! Det var egentligen detta min interpellation handlade om. Vilka åtgärder ser ministern framför sig? Det ministern har räknat upp är i mycket sådant som jag tycker är bra och som vi jobbade med även förra mandatperioden under alliansregeringen, såsom att skärpa till olika delar vad gäller taxametertömning och så vidare. Men allt detta riktar sig mot den del av taxibranschen där det finns företag, medan mina interpellationer handlar om svarttaxi. Det gäller dem som inte har företag utan skjutsar människor mot betalning och därmed undanhåller skatt och står för mycket annan problematik. Det är om detta som jag skulle önska svar från ministern.

Det blir allt färre poliser. Jag noterar i debatt efter debatt med justitieministern hur mycket man satsar på polisen och hur många fler poliser man utbildar. Men varje år sedan den nya regeringen tillträdde har det blivit färre poliser. Det är ju det som är problemet. Tre och ett halvt år efter att man har tagit över regeringsmakten försöker man beskylla den förra regeringen för att man har färre poliser i dag.

Det stora problemet, fru talman, är att man är missnöjd med ledningen som polis. Man är också missnöjd med lönen. Det är de två stora förklaringarna. Den här regeringen utbildar fler poliser; jag har aldrig sagt emot det. Jag har sagt att det trots detta blir färre poliser. Det beror på att vi aldrig har haft situationen att så många poliser slutar som i dag. 3 000 poliser har slutat sedan nuvarande regering tog över. Det är därför det i dag är färre poliser än när ni tog över regeringsmakten, trots att det är fler invånare. Utmaningarna för polisen är större, och det gör också att den här typen av brottslighet måste prioriteras ned av polisen. Det är färre trafikpoliser som ska hantera all brottslighet inom de här näringarna, fru talman. Det är ett stort problem.

Fru talman! Jag breddade debatten lite grann till att handla om fusk och fiffel generellt sett. Minskar kontrollerna och tillsynen, vilket blivit fallet bland annat som en effekt av att ni skar ned på Arbetsmiljöverket, får man självklart också effekten att detta riskerar att växa som problem. Det finns en del problem i taxinäringen även med de bolag som kör som företagare. På en del håll slarvar man ibland med taxametern. Man sätter inte alltid på den utan kör utan att det registreras och så vidare. Det är också ett bekymmer.

Vi hamnar naturligtvis i polisdebatten igen. Det tar två och ett halvt år att utbilda en polis. När vi tillträdde 2014 hade den borgerliga regeringen under en följd år utbildat mellan 600 och 700 poliser per år. Samtidigt går mellan 400 och 500 poliser per år i pension. Har man den utbildningstakten är det alldeles för lite för att kunna täcka upp för avgångarna; det förstår var och en. Vi är inte längre på en arbetsmarknad där man kan räkna med att en utbildad polis är kvar som polis hela arbetslivet. Det finns numera en stor privat arbetsmarknad också för poliser. Därför måste man utbilda fler.

Men man måste naturligtvis också se till att behålla de poliser man har. Då handlar det om arbetsvillkoren. Det kan också handla om lönerna. För bara två veckor sedan tecknade Polismyndigheten och Polisförbundet ett löneavtal som ger högre löneutveckling för poliser än för övriga grupper. Dessutom görs särskilda satsningar på poliser i yttre tjänst och i utsatta områden. Det är också framtungt - de stora pengarna går ut redan under det här året. Det är så man måste göra. Man ska utbilda fler och genom att erbjuda bättre arbetsvillkor återrekrytera dem som har lämnat yrket och se till att fler stannar i yrket.

Men detta är inte gratis, fru talman. Det kostar pengar - skattepengar. Det är därför vi nu går in med de största satsningarna till polisen på 20 år. Det har aldrig - oavsett vilken färg det har varit på regeringen - hänt att vi lyft polisens ekonomi med 2 miljarder kronor från ett år till ett annat, som vi nu gör från 2017 till 2018. Varför gör vi det? Jo, för att vi vill bygga upp en situation där vi år 2024 totalt sett har 10 000 fler anställda i polisen. Detta kostar som sagt pengar. Det är inte gratis. Ska ni i Moderaterna ha kvar den prioritering som ni hade under er förra mandatperiod vid makten, när ni i praktiken bara prioriterade skattesänkningar men väldigt lite av annan verksamhet, kommer ni inte att ha råd med detta. Det är den situationen Moderaterna ställs inför. Ni lade 140 miljarder kronor på skattesänkningar. Polisen fick bara 5 miljarder under åtta år med borgerlig regering. Med sådan prioritering kommer ni inte att klara detta.

De pengar och det utrymme som vi nu har använder vi i stor utsträckning till brottsbekämpningsverksamhet. Vi har klarat av att fördubbla utbildningstakten. Nästa år kommer det att gå ut 1 300 poliser på arbetsmarknaden och till polisverksamheten. Då kommer de att kunna ägna sig åt brottsbekämpningen i det stora hela och förebyggande arbete. De kommer också att kunna vara verksamma för att se till att ta hand om en del av de bekymmer som nu finns i taxibranschen, bland annat dem som Edward Riedl pekar på.

Fru talman! Jag breddade debatten lite grann till att handla om fusk och fiffel generellt sett. Minskar kontrollerna och tillsynen, vilket blivit fallet bland annat som en effekt av att ni skar ned på Arbetsmiljöverket, får man självklart också effekten att detta riskerar att växa som problem. Det finns en del problem i taxinäringen även med de bolag som kör som företagare. På en del håll slarvar man ibland med taxametern. Man sätter inte alltid på den utan kör utan att det registreras och så vidare. Det är också ett bekymmer.

Vi hamnar naturligtvis i polisdebatten igen. Det tar två och ett halvt år att utbilda en polis. När vi tillträdde 2014 hade den borgerliga regeringen under en följd år utbildat mellan 600 och 700 poliser per år. Samtidigt går mellan 400 och 500 poliser per år i pension. Har man den utbildningstakten är det alldeles för lite för att kunna täcka upp för avgångarna; det förstår var och en. Vi är inte längre på en arbetsmarknad där man kan räkna med att en utbildad polis är kvar som polis hela arbetslivet. Det finns numera en stor privat arbetsmarknad också för poliser. Därför måste man utbilda fler.

Men man måste naturligtvis också se till att behålla de poliser man har. Då handlar det om arbetsvillkoren. Det kan också handla om lönerna. För bara två veckor sedan tecknade Polismyndigheten och Polisförbundet ett löneavtal som ger högre löneutveckling för poliser än för övriga grupper. Dessutom görs särskilda satsningar på poliser i yttre tjänst och i utsatta områden. Det är också framtungt - de stora pengarna går ut redan under det här året. Det är så man måste göra. Man ska utbilda fler och genom att erbjuda bättre arbetsvillkor återrekrytera dem som har lämnat yrket och se till att fler stannar i yrket.

Men detta är inte gratis, fru talman. Det kostar pengar - skattepengar. Det är därför vi nu går in med de största satsningarna till polisen på 20 år. Det har aldrig - oavsett vilken färg det har varit på regeringen - hänt att vi lyft polisens ekonomi med 2 miljarder kronor från ett år till ett annat, som vi nu gör från 2017 till 2018. Varför gör vi det? Jo, för att vi vill bygga upp en situation där vi år 2024 totalt sett har 10 000 fler anställda i polisen. Detta kostar som sagt pengar. Det är inte gratis. Ska ni i Moderaterna ha kvar den prioritering som ni hade under er förra mandatperiod vid makten, när ni i praktiken bara prioriterade skattesänkningar men väldigt lite av annan verksamhet, kommer ni inte att ha råd med detta. Det är den situationen Moderaterna ställs inför. Ni lade 140 miljarder kronor på skattesänkningar. Polisen fick bara 5 miljarder under åtta år med borgerlig regering. Med sådan prioritering kommer ni inte att klara detta.

De pengar och det utrymme som vi nu har använder vi i stor utsträckning till brottsbekämpningsverksamhet. Vi har klarat av att fördubbla utbildningstakten. Nästa år kommer det att gå ut 1 300 poliser på arbetsmarknaden och till polisverksamheten. Då kommer de att kunna ägna sig åt brottsbekämpningen i det stora hela och förebyggande arbete. De kommer också att kunna vara verksamma för att se till att ta hand om en del av de bekymmer som nu finns i taxibranschen, bland annat dem som Edward Riedl pekar på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ministern försöker bredda debatten, hävdar han hela tiden. Jag vill, fru talman, hävda att han försöker undvika ämnet. Han har inte gett något svar på de frågor jag försökte ställa om svarttaxi. Arbetsmiljöverket och liberaliseringar - inget av detta har att göra med dem som inte är företagare, men dessa utgör en stor del av problematiken som jag lyfter fram. Det är fråga om både vanlig svarttaxi och svarttaxi på nätet.

Ja, alliansregeringen sänkte skatter. Det innebar att vanligt hårt arbetande folk fick mer kvar i plånboken och att en massa människor fick nya jobb. Det innebar i sin tur att skatteintäkterna ökade. När skatteintäkterna ökade satsade vi bland annat på polisen. När vi satsade på polisen, fru talman, blev det fler poliser. Varje år under vår tid blev det fler poliser. När den här regeringen satsar blir det färre poliser. Den som lyssnar på debatten kanske märker någon skillnad i detta. Jag ser en betänklig skillnad. Det blir färre poliser, även färre trafikpoliser, samtidigt som befolkningen och utmaningarna växer. Det som är min poäng, fru talman, är att det då också blir färre kontroller och färre utredningar. Problematiken kring svarttaxi växer som en följd av detta.

Fru talman! Jag skulle önska att ministern inte använde sitt sista svar till politiska pamfletter utan till att berätta hur han anser att vi ska möta problematiken kring svarttaxi och den svarttaxi vi ser växa fram på nätet. Det är inte fråga om några företagare, utan om enskilda människor som mot betalning erbjuder skjuts till andra människor. När man gör det urholkar man skattemoralen. De människor som jobbar inom taxinäringen utmanas av dem som inte betalar skatter och avgifter. Då blir skillnaden enorm.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ministern försöker bredda debatten, hävdar han hela tiden. Jag vill, fru talman, hävda att han försöker undvika ämnet. Han har inte gett något svar på de frågor jag försökte ställa om svarttaxi. Arbetsmiljöverket och liberaliseringar - inget av detta har att göra med dem som inte är företagare, men dessa utgör en stor del av problematiken som jag lyfter fram. Det är fråga om både vanlig svarttaxi och svarttaxi på nätet.

Ja, alliansregeringen sänkte skatter. Det innebar att vanligt hårt arbetande folk fick mer kvar i plånboken och att en massa människor fick nya jobb. Det innebar i sin tur att skatteintäkterna ökade. När skatteintäkterna ökade satsade vi bland annat på polisen. När vi satsade på polisen, fru talman, blev det fler poliser. Varje år under vår tid blev det fler poliser. När den här regeringen satsar blir det färre poliser. Den som lyssnar på debatten kanske märker någon skillnad i detta. Jag ser en betänklig skillnad. Det blir färre poliser, även färre trafikpoliser, samtidigt som befolkningen och utmaningarna växer. Det som är min poäng, fru talman, är att det då också blir färre kontroller och färre utredningar. Problematiken kring svarttaxi växer som en följd av detta.

Fru talman! Jag skulle önska att ministern inte använde sitt sista svar till politiska pamfletter utan till att berätta hur han anser att vi ska möta problematiken kring svarttaxi och den svarttaxi vi ser växa fram på nätet. Det är inte fråga om några företagare, utan om enskilda människor som mot betalning erbjuder skjuts till andra människor. När man gör det urholkar man skattemoralen. De människor som jobbar inom taxinäringen utmanas av dem som inte betalar skatter och avgifter. Då blir skillnaden enorm.

Fru talman! Jag säger gärna att den fråga som Edward Riedl pekar på när det gäller Facebook och samåkning är väldigt svår att komma åt. Jag har inte hört Edward Riedl komma med något förslag på hur man ska komma åt detta. Han bara säger: Lös det här på något sätt! Då säger jag: Vi måste försöka, och det enda som man då kan titta på är naturligtvis hur polisen jobbar i förhållande till de här grupperna. Då är vi tillbaka i resursfrågan, det vill säga vilka polisresurser och brottsbekämpningsresurser vi har. Ökar vi resurserna och får fler anställda i polisen får vi självklart också större möjligheter att komma åt detta.

Fru talman! Det var inte bara det att ni sänkte skatterna med 140 miljarder och finansierade en del av det genom att skära ned på tillsynen, till exempel på Arbetsmiljöverket, Edward Riedl. Det innebar också att det vi fick börja med att ta tag i när vi tillträdde 2014 var ett jättestort budgetunderskott. 60 miljarder kronor lämnade Anders Borg efter sig.

I ett sådant läge måste det första man gör vara att försöka rätta munnen efter matsäcken, det vill säga försöka ordna upp statsfinanserna innan man kan göra de stora satsningarna. Jag hade gärna kommit med större satsningar över hela linjen redan tidigare, men ärver man ett underskott från den förra regeringen måste man faktiskt ta tag i det först. Nu har vi gjort det. Därmed kan vi gå ut med de stora pengar som vi nu går ut med. Redan 2019 går det som sagt ut 1 300 nya poliser som bland annat kan hjälpa till med att få ordning på fusk och fiffel i arbetslivet och företagarvärlden totalt sett men också på svarttaxisidan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Jag säger gärna att den fråga som Edward Riedl pekar på när det gäller Facebook och samåkning är väldigt svår att komma åt. Jag har inte hört Edward Riedl komma med något förslag på hur man ska komma åt detta. Han bara säger: Lös det här på något sätt! Då säger jag: Vi måste försöka, och det enda som man då kan titta på är naturligtvis hur polisen jobbar i förhållande till de här grupperna. Då är vi tillbaka i resursfrågan, det vill säga vilka polisresurser och brottsbekämpningsresurser vi har. Ökar vi resurserna och får fler anställda i polisen får vi självklart också större möjligheter att komma åt detta.

Fru talman! Det var inte bara det att ni sänkte skatterna med 140 miljarder och finansierade en del av det genom att skära ned på tillsynen, till exempel på Arbetsmiljöverket, Edward Riedl. Det innebar också att det vi fick börja med att ta tag i när vi tillträdde 2014 var ett jättestort budgetunderskott. 60 miljarder kronor lämnade Anders Borg efter sig.

I ett sådant läge måste det första man gör vara att försöka rätta munnen efter matsäcken, det vill säga försöka ordna upp statsfinanserna innan man kan göra de stora satsningarna. Jag hade gärna kommit med större satsningar över hela linjen redan tidigare, men ärver man ett underskott från den förra regeringen måste man faktiskt ta tag i det först. Nu har vi gjort det. Därmed kan vi gå ut med de stora pengar som vi nu går ut med. Redan 2019 går det som sagt ut 1 300 nya poliser som bland annat kan hjälpa till med att få ordning på fusk och fiffel i arbetslivet och företagarvärlden totalt sett men också på svarttaxisidan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Edward Riedl har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att skärpa och öka antalet kontroller för nykterhet och hastighetsöverträdelser i trafiken.

Trafiksäkerhetsarbetet är en självklar och viktig del av Polismyndighetens verksamhet. Målet är först och främst att bidra till en minskning av antalet döda och skadade i trafiken och att skapa trygghet för trafikanterna.

Enligt Polismyndighetens trafikstrategi ska de polisiära insatserna bidra till att sänka medelhastigheten och att öka andelen nyktra förare i trafiken. Nykterhet kontrolleras vid varje förar- och fordonskontroll och är en uppgift som utförs av samtliga poliser i yttre tjänst. Nykterhetskontroller är även ett betydelsefullt verktyg för att upptäcka och förebygga annan brottslighet.

Polismyndighetens hastighetsövervakning sker både genom manuella kontroller och med hjälp av automatiska trafiksäkerhetskontroller, så kallade ATK. Automatiska kontroller har en hög allmän- och individualpreventiv effekt samt bidrar till ett effektivt utredningsförfarande vid hastighetsöverträdelser.

Enligt Polismyndighetens verksamhetsstatistik ökade antalet trafikbrottsärenden som redovisats till åklagare med 7,5 procent under 2017 jämfört med föregående år, vilket är positivt.

För att förbättra förutsättningarna för polisen har regeringen bland annat föreslagit historiskt stora resurstillskott till Polismyndigheten för de kommande tre åren. Det är emellertid Polismyndighetens ansvar att avgöra hur den samlade resursen ska användas i förhållande till verksamhetens behov.

En ökad trygghet på våra vägar är dock inte enbart en polisiär fråga utan kräver förebyggande insatser från hela samhället. Regeringen har nyligen gett Trafikverket i uppdrag att införa anläggningar för nykterhetskontroll i vissa hamnar. Trafikverket ska även föreslå hur mobila lösningar kan användas vid övriga hamnar och andra lämpliga platser i trafikmiljön. En delredovisning av uppdraget ska lämnas senast den 31 mars 2018, och slutredovisning ska ske senast den 31 december 2020.

Fru talman! Edward Riedl har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att skärpa och öka antalet kontroller för nykterhet och hastighetsöverträdelser i trafiken.

Trafiksäkerhetsarbetet är en självklar och viktig del av Polismyndighetens verksamhet. Målet är först och främst att bidra till en minskning av antalet döda och skadade i trafiken och att skapa trygghet för trafikanterna.

Enligt Polismyndighetens trafikstrategi ska de polisiära insatserna bidra till att sänka medelhastigheten och att öka andelen nyktra förare i trafiken. Nykterhet kontrolleras vid varje förar- och fordonskontroll och är en uppgift som utförs av samtliga poliser i yttre tjänst. Nykterhetskontroller är även ett betydelsefullt verktyg för att upptäcka och förebygga annan brottslighet.

Polismyndighetens hastighetsövervakning sker både genom manuella kontroller och med hjälp av automatiska trafiksäkerhetskontroller, så kallade ATK. Automatiska kontroller har en hög allmän- och individualpreventiv effekt samt bidrar till ett effektivt utredningsförfarande vid hastighetsöverträdelser.

Enligt Polismyndighetens verksamhetsstatistik ökade antalet trafikbrottsärenden som redovisats till åklagare med 7,5 procent under 2017 jämfört med föregående år, vilket är positivt.

För att förbättra förutsättningarna för polisen har regeringen bland annat föreslagit historiskt stora resurstillskott till Polismyndigheten för de kommande tre åren. Det är emellertid Polismyndighetens ansvar att avgöra hur den samlade resursen ska användas i förhållande till verksamhetens behov.

En ökad trygghet på våra vägar är dock inte enbart en polisiär fråga utan kräver förebyggande insatser från hela samhället. Regeringen har nyligen gett Trafikverket i uppdrag att införa anläggningar för nykterhetskontroll i vissa hamnar. Trafikverket ska även föreslå hur mobila lösningar kan användas vid övriga hamnar och andra lämpliga platser i trafikmiljön. En delredovisning av uppdraget ska lämnas senast den 31 mars 2018, och slutredovisning ska ske senast den 31 december 2020.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Bakgrunden till interpellationen är att statistiken talar sitt tydliga språk. Vi ser att det blir allt färre nykterhetskontroller i trafiken och allt mindre hastighetsövervakning utförd av polisen. Det är själva bakgrunden, fru talman, till att jag ville ta en debatt med ministern om frågorna. Det är en rätt viktig pusselbit i arbetet med att nå nollvisionen, att se till att människor inte ska behöva mista livet i trafiken. Där vet jag att jag och ministern är helt överens.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att säga ett en av de saker jag är mest stolt över under de år jag fick vara med när vi hade alliansregering är vad vi gjorde under åtta år. Jag ska ärligt säga att vi ärvde ett av världens mest trafiksäkra länder från den tidigare socialdemokratiska regeringen. Den regeringen ska också ha heder av det. Men under våra åtta år, trots att vi ärvde världens mest trafiksäkra land, lyckades vi nästan halvera antalet döda i trafiken genom en mängd olika satsningar och åtgärder som mötesseparerade vägar och så vidare. En del handlar om att se till att de som är i trafiken är nyktra och att de i möjligaste mån håller de hastighetsgränser som finns. Det är bakgrunden. Här ser jag en utveckling där vi är på väg åt fel håll, helt enkelt.

Som jag har sagt i tidigare debatter med ministern har vi i dag efter tre och ett halvt år med socialdemokratisk och miljöpartistisk regering färre poliser, färre trafikpoliser, en större befolkning och fler utmaningar för polisen att hantera. Den här regeringen har hela tiden sagt att den satsar mer och kämpar på, men det blir färre poliser. Förklaringen till detta är som jag har sagt låga löner och en ledning som man är missnöjd med. Det gör att poliser slutar i en omfattning vi aldrig har sett i Sverige historiskt.

Fru talman! Vi kommer till den del som ministern här tar upp. Den handlar om nollvisionen. Jag blir ibland lite provocerad, och det kanske är fel. Jag kanske inte borde bli det. Den här regeringen sa: Vi ska nystarta nollvisionen. Det säger den efter en alliansregering som i praktiken har halverat antalet döda i trafiken i Sverige under åtta år. Nu ska man göra nystart med nollvisionen. Det är givetvis i grund och botten bra.

Men frågan är: Vad gjorde regeringen när den tog över? Det första beslutet var att plocka bort utrustningen vi hade i hamnarna. Vi hade under alliansregeringen påbörjat arbetet med alkobommar i våra hamnar för att vi ska få nyktra chaufförer på väg in i Sverige. Det första regeringen gjorde var att packa ihop utrustningen och skeppa den till Finland. Det var det första beslutet.

Det andra beslutet var att skära ned vägunderhållet med 500 miljoner kronor. Det innebär att det givetvis blir mindre pengar till trafiksäkerhetsarbetet. Som jag sa har man också åstadkommit en situation inom svensk polis som gör att vi i dag har färre poliser tre och ett halvt år senare.

Fru talman! Detta sammantaget gör att jag ställer frågorna till ministern. Vad avser ministern att göra? Jag får en del svar. Jag vill ändå återupprepa min fråga. Hur ska vi nå detta? Om vi är överens om att det är en viktig del av nollvisionen är frågan till ministern som har detta som ansvarsområde: Hur ska vi nå fler nykterhetskontroller? Hur ska vi få en ökad hastighetsövervakning när vi har allt färre poliser som ska hantera detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Bakgrunden till interpellationen är att statistiken talar sitt tydliga språk. Vi ser att det blir allt färre nykterhetskontroller i trafiken och allt mindre hastighetsövervakning utförd av polisen. Det är själva bakgrunden, fru talman, till att jag ville ta en debatt med ministern om frågorna. Det är en rätt viktig pusselbit i arbetet med att nå nollvisionen, att se till att människor inte ska behöva mista livet i trafiken. Där vet jag att jag och ministern är helt överens.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att säga ett en av de saker jag är mest stolt över under de år jag fick vara med när vi hade alliansregering är vad vi gjorde under åtta år. Jag ska ärligt säga att vi ärvde ett av världens mest trafiksäkra länder från den tidigare socialdemokratiska regeringen. Den regeringen ska också ha heder av det. Men under våra åtta år, trots att vi ärvde världens mest trafiksäkra land, lyckades vi nästan halvera antalet döda i trafiken genom en mängd olika satsningar och åtgärder som mötesseparerade vägar och så vidare. En del handlar om att se till att de som är i trafiken är nyktra och att de i möjligaste mån håller de hastighetsgränser som finns. Det är bakgrunden. Här ser jag en utveckling där vi är på väg åt fel håll, helt enkelt.

Som jag har sagt i tidigare debatter med ministern har vi i dag efter tre och ett halvt år med socialdemokratisk och miljöpartistisk regering färre poliser, färre trafikpoliser, en större befolkning och fler utmaningar för polisen att hantera. Den här regeringen har hela tiden sagt att den satsar mer och kämpar på, men det blir färre poliser. Förklaringen till detta är som jag har sagt låga löner och en ledning som man är missnöjd med. Det gör att poliser slutar i en omfattning vi aldrig har sett i Sverige historiskt.

Fru talman! Vi kommer till den del som ministern här tar upp. Den handlar om nollvisionen. Jag blir ibland lite provocerad, och det kanske är fel. Jag kanske inte borde bli det. Den här regeringen sa: Vi ska nystarta nollvisionen. Det säger den efter en alliansregering som i praktiken har halverat antalet döda i trafiken i Sverige under åtta år. Nu ska man göra nystart med nollvisionen. Det är givetvis i grund och botten bra.

Men frågan är: Vad gjorde regeringen när den tog över? Det första beslutet var att plocka bort utrustningen vi hade i hamnarna. Vi hade under alliansregeringen påbörjat arbetet med alkobommar i våra hamnar för att vi ska få nyktra chaufförer på väg in i Sverige. Det första regeringen gjorde var att packa ihop utrustningen och skeppa den till Finland. Det var det första beslutet.

Det andra beslutet var att skära ned vägunderhållet med 500 miljoner kronor. Det innebär att det givetvis blir mindre pengar till trafiksäkerhetsarbetet. Som jag sa har man också åstadkommit en situation inom svensk polis som gör att vi i dag har färre poliser tre och ett halvt år senare.

Fru talman! Detta sammantaget gör att jag ställer frågorna till ministern. Vad avser ministern att göra? Jag får en del svar. Jag vill ändå återupprepa min fråga. Hur ska vi nå detta? Om vi är överens om att det är en viktig del av nollvisionen är frågan till ministern som har detta som ansvarsområde: Hur ska vi nå fler nykterhetskontroller? Hur ska vi få en ökad hastighetsövervakning när vi har allt färre poliser som ska hantera detta?

Fru talman! Edward Riedl vill gå tillbaka till tiden med de åtta borgerliga åren. Jag kan ta sats ännu längre tillbaka i tiden. När man ser på trafiksäkerhetsarbetet under en lite längre period ser man att det är en fantastisk framgångssaga.

Jag kan ge två siffor. År 1950 dödades 595 personer i trafiken. Det var 172 per 100 000 bilar. År 2016 var siffran 270 döda. Det var 5 per 100 000 bilar. Det har gått från 172 döda per 100 000 bilar till 5 döda per 100 000 bilar.

Det fortsatte sedan 2017. Under förra året, enligt de preliminära siffror vi har, omkom 254 på våra vägar. Det är all time low. Det har aldrig varit så lågt. Det var 2017. Edward Riedl sa att han var stolt över vad de gjorde under de borgerliga åren. Jag hoppas att han också är stolt nu över vad som hände 2017 även om all time low råkade infalla just under ett rödgrönt år, och att han är lika stolt över att det är så.

Hur har det gått till? Vi har jobbat systematiskt på många olika fronter. Det har förstås handlat om bilarnas konstruktion, bilbälte, airbag, krocksäkerhet och besiktning, bara en sådan sak. Det har handlat om hur vägarna ser ut. Det är bredare vägar med mitträcken och mycket annat som har gjorts.

Det har handlat om hastighetsövervakning med bland annat fartkamerorna som kom i slutet på 90-talet och framåt. Det har handlat om nykterhet och kontroller men också utvidgad lagstiftning och förändrade normer. Normen är numera att det inte är acceptabelt att köra onykter.

Det stämmer att kontrollerna har minskat på senare år av både hastighet och nykterhet. Men jag skulle vilja hävda att det när det gäller hastighet delvis kompenseras av fartkamerorna. Det ska sättas upp ytterligare 200 000 fartkameror per år fram till 2020. Vi kommer att få en ökad övervakning.

Man får nog tänka på att antalet kontroller inte är allt. De måste göras rätt, på rätt plats och vid rätt tid. Annars blir det bara den gamla sortens pinnjakt. Just pinnjakt är ett välkänt begrepp i polisvärlden - man gör en kontroll bara för att den ska göras och man måste nå upp till ett visst antal. Men det kanske handlar mer om var, när och hur man gör det. Det är det viktigaste. Inte vill väl Edward Riedl tillbaka till den tiden då man talade om pinnjakten?

För första gången sedan 2009 ökar nu polisens utredningsresultat, och man redovisar fler utredningar till åklagare. Det är resultatet för 2017. Man har vänt den negativa trenden. Vi hade ett antal år där antalet utredningar bara föll och föll. Nu ökar det igen.

En kategori som ökar, och ökar mycket, är antalet utredda trafikbrott. Här finns hastighetsöverträdelser, rattfyllerier, olovliga körningar och ett antal andra brott som gör att denna kategori ökar. Antalet utredningar av detta ökade med hela 7 ½ procent förra året. Polisen levererar nu mer i just de brottskategorier vi talar om än vad de gjorde för bara något år sedan.

Kanske kan det också finnas ett behov av fler kontroller. Det hänger naturligtvis ihop med vilka resurser man har. Vi förstärker nu Polismyndighetens resurser med 2 miljarder redan det här året, och vi bygger ut successivt. Vi genomför nu, fru talman, den största satsningen på polisen som någon regering har gjort på 20 år.

Fru talman! Edward Riedl vill gå tillbaka till tiden med de åtta borgerliga åren. Jag kan ta sats ännu längre tillbaka i tiden. När man ser på trafiksäkerhetsarbetet under en lite längre period ser man att det är en fantastisk framgångssaga.

Jag kan ge två siffor. År 1950 dödades 595 personer i trafiken. Det var 172 per 100 000 bilar. År 2016 var siffran 270 döda. Det var 5 per 100 000 bilar. Det har gått från 172 döda per 100 000 bilar till 5 döda per 100 000 bilar.

Det fortsatte sedan 2017. Under förra året, enligt de preliminära siffror vi har, omkom 254 på våra vägar. Det är all time low. Det har aldrig varit så lågt. Det var 2017. Edward Riedl sa att han var stolt över vad de gjorde under de borgerliga åren. Jag hoppas att han också är stolt nu över vad som hände 2017 även om all time low råkade infalla just under ett rödgrönt år, och att han är lika stolt över att det är så.

Hur har det gått till? Vi har jobbat systematiskt på många olika fronter. Det har förstås handlat om bilarnas konstruktion, bilbälte, airbag, krocksäkerhet och besiktning, bara en sådan sak. Det har handlat om hur vägarna ser ut. Det är bredare vägar med mitträcken och mycket annat som har gjorts.

Det har handlat om hastighetsövervakning med bland annat fartkamerorna som kom i slutet på 90-talet och framåt. Det har handlat om nykterhet och kontroller men också utvidgad lagstiftning och förändrade normer. Normen är numera att det inte är acceptabelt att köra onykter.

Det stämmer att kontrollerna har minskat på senare år av både hastighet och nykterhet. Men jag skulle vilja hävda att det när det gäller hastighet delvis kompenseras av fartkamerorna. Det ska sättas upp ytterligare 200 000 fartkameror per år fram till 2020. Vi kommer att få en ökad övervakning.

Man får nog tänka på att antalet kontroller inte är allt. De måste göras rätt, på rätt plats och vid rätt tid. Annars blir det bara den gamla sortens pinnjakt. Just pinnjakt är ett välkänt begrepp i polisvärlden - man gör en kontroll bara för att den ska göras och man måste nå upp till ett visst antal. Men det kanske handlar mer om var, när och hur man gör det. Det är det viktigaste. Inte vill väl Edward Riedl tillbaka till den tiden då man talade om pinnjakten?

För första gången sedan 2009 ökar nu polisens utredningsresultat, och man redovisar fler utredningar till åklagare. Det är resultatet för 2017. Man har vänt den negativa trenden. Vi hade ett antal år där antalet utredningar bara föll och föll. Nu ökar det igen.

En kategori som ökar, och ökar mycket, är antalet utredda trafikbrott. Här finns hastighetsöverträdelser, rattfyllerier, olovliga körningar och ett antal andra brott som gör att denna kategori ökar. Antalet utredningar av detta ökade med hela 7 ½ procent förra året. Polisen levererar nu mer i just de brottskategorier vi talar om än vad de gjorde för bara något år sedan.

Kanske kan det också finnas ett behov av fler kontroller. Det hänger naturligtvis ihop med vilka resurser man har. Vi förstärker nu Polismyndighetens resurser med 2 miljarder redan det här året, och vi bygger ut successivt. Vi genomför nu, fru talman, den största satsningen på polisen som någon regering har gjort på 20 år.

Fru talman! Låt mig börja med att säga att det nog inte är någon som tycker att pinnjakt är bra. Däremot är forskningen rätt tydlig både när det gäller nykterhetskontroller och hastighetsövervakning: Det handlar om att man återupprepat som bilist ska möta denna typ av kontroller för att man också ska inrätta sig i det normerande arbetet. Jag har därför en uppriktig fråga, fru talman: Har ministern en annan uppfattning än att vi borde ha fler nykterhetskontroller och ökad hastighetsövervakning av våra vägar? Det vore bra att veta, för då har vi helt enkelt olika uppfattning om hur vi ska nå nollvisionen.

Jag tycker som sagt inte att pinnjakt inom svensk polis är bra, och jag har svårt att se att någon skulle tycka det. Däremot finns det ett egenvärde i att man har många kontroller när det gäller just de här delarna. Det utesluter inte på något sätt, fru talman, att man har riktade kontroller för att få bättre träffbild. Så jobbar polisen i dag, och så har man också jobbat tidigare. Man får tips om att det är någon som ofta kör berusad, och då ställer sig polisen på ett ställe där man får träff på denna person. Det är en del av arbetet. Den andra delen handlar om att många medborgare ska möta nykterhetskontroller och hastighetskontroller. Det är två olika delar.

Det skulle vara intressant att veta om det är ministerns uppfattning att det är i antalet kontroller, som har blivit färre - det är i praktiken en halvering på vissa områden sedan ni tog över regeringsmakten - som man hittar förklaringen till att polisen jobbar smartare. Polisen plockar alltså ut de enskilda som man punktbevakar när det gäller till exempel nykterhet och annat. Det är inte den bild jag får när jag möter svensk polis. Den är precis den motsatta, det vill säga att man har betydligt färre trafikpoliser och färre möjligheter att hantera detta. Det är den förklaring som jag får. Ministern får gärna korrigera mig om han har en annan bild av detta.

I den förra debatten sa ministern att man var tvungen att åtgärda alla de problem som hade ställts till under åtta år av alliansregering och att man ärvde ett underskott. Det var jätteproblematiskt för den här regeringen. Man ärvde alltså Europas mest välskötta ekonomi. Det måste ha varit jättejobbigt att kliva in på Rosenbad med de förutsättningarna - mycket jobbigt. Jag tycker verkligen synd om regeringen i detta.

Fru talman! När denna regering med socialdemokrater och miljöpartister ska satsa på någonting brukar jag säga att det är dags att börja bli lite observant som medborgare, för det verkar alltid bli mindre pengar till det de satsar på. Regeringen satsar på polisen, och då blir det färre poliser. Regeringen satsar på nykterhet och nykterhetskontroller, och då blir det färre nykterhetskontroller. Det verkar vara ett genomgående tema att så fort regeringen i ord ska satsa på någonting blir det mindre - färre poliser och mindre resurser.

Fru talman! Jag skulle vilja att ministern svarar uppriktigt på frågorna: Har han en annan uppfattning när det gäller just nykterhetskontroller och hastighetsövervakning än att det finns ett egenvärde i att ha många kontroller? Jag frågar med tanke på att det har blivit så många färre. Om det inte är ministerns uppfattning är frågan: Hur ska man då få fler kontroller? Det är dessa frågor jag har ställt till ministern, fru talman.

Fru talman! Låt mig börja med att säga att det nog inte är någon som tycker att pinnjakt är bra. Däremot är forskningen rätt tydlig både när det gäller nykterhetskontroller och hastighetsövervakning: Det handlar om att man återupprepat som bilist ska möta denna typ av kontroller för att man också ska inrätta sig i det normerande arbetet. Jag har därför en uppriktig fråga, fru talman: Har ministern en annan uppfattning än att vi borde ha fler nykterhetskontroller och ökad hastighetsövervakning av våra vägar? Det vore bra att veta, för då har vi helt enkelt olika uppfattning om hur vi ska nå nollvisionen.

Jag tycker som sagt inte att pinnjakt inom svensk polis är bra, och jag har svårt att se att någon skulle tycka det. Däremot finns det ett egenvärde i att man har många kontroller när det gäller just de här delarna. Det utesluter inte på något sätt, fru talman, att man har riktade kontroller för att få bättre träffbild. Så jobbar polisen i dag, och så har man också jobbat tidigare. Man får tips om att det är någon som ofta kör berusad, och då ställer sig polisen på ett ställe där man får träff på denna person. Det är en del av arbetet. Den andra delen handlar om att många medborgare ska möta nykterhetskontroller och hastighetskontroller. Det är två olika delar.

Det skulle vara intressant att veta om det är ministerns uppfattning att det är i antalet kontroller, som har blivit färre - det är i praktiken en halvering på vissa områden sedan ni tog över regeringsmakten - som man hittar förklaringen till att polisen jobbar smartare. Polisen plockar alltså ut de enskilda som man punktbevakar när det gäller till exempel nykterhet och annat. Det är inte den bild jag får när jag möter svensk polis. Den är precis den motsatta, det vill säga att man har betydligt färre trafikpoliser och färre möjligheter att hantera detta. Det är den förklaring som jag får. Ministern får gärna korrigera mig om han har en annan bild av detta.

I den förra debatten sa ministern att man var tvungen att åtgärda alla de problem som hade ställts till under åtta år av alliansregering och att man ärvde ett underskott. Det var jätteproblematiskt för den här regeringen. Man ärvde alltså Europas mest välskötta ekonomi. Det måste ha varit jättejobbigt att kliva in på Rosenbad med de förutsättningarna - mycket jobbigt. Jag tycker verkligen synd om regeringen i detta.

Fru talman! När denna regering med socialdemokrater och miljöpartister ska satsa på någonting brukar jag säga att det är dags att börja bli lite observant som medborgare, för det verkar alltid bli mindre pengar till det de satsar på. Regeringen satsar på polisen, och då blir det färre poliser. Regeringen satsar på nykterhet och nykterhetskontroller, och då blir det färre nykterhetskontroller. Det verkar vara ett genomgående tema att så fort regeringen i ord ska satsa på någonting blir det mindre - färre poliser och mindre resurser.

Fru talman! Jag skulle vilja att ministern svarar uppriktigt på frågorna: Har han en annan uppfattning när det gäller just nykterhetskontroller och hastighetsövervakning än att det finns ett egenvärde i att ha många kontroller? Jag frågar med tanke på att det har blivit så många färre. Om det inte är ministerns uppfattning är frågan: Hur ska man då få fler kontroller? Det är dessa frågor jag har ställt till ministern, fru talman.

Fru talman! Ja, det är klart att jag vill se fler kontroller. Men vad jag pekar på i mitt svar är också att det inte bara handlar om antalet. Det handlar förstås om vad man gör, hur man gör det och på vilka tider man gör det. Annars blir det bara denna enkla pinnjakt. Men det är klart att jag vill se fler kontroller.

Jag kan samtidigt konstatera att antalet trafikbrott som polisen utreder alltså ökade med 7 ½ procent förra året, och detta efter att ha minskat. Generellt sett har antalet utredningar som polisen gör minskat ända sedan 2009. Men 2017 ökade det alltså igen. Något rätt gör ju polisen i varje fall, när man som sagt utreder allt fler trafikbrott, också i detta avseende.

Vi konstaterar att antalet omkomna i trafiken var 254 förra året, vilket var all time low. Edward Riedl hade en formulering i sitt första inlägg som gick ut på att regeringen inte ens brydde sig om nollvisionen eller att vi vidtog åtgärder som inte skulle leda till att nollvisionen uppnåddes. Det var så jag tolkade honom. Resultatet är i alla fall att det blev färre omkomna i trafiken under förra året. Det beror på en lång rad åtgärder som har vidtagits under en lång period.

Förenkla inte saker och ting så där bara rakt upp och ned! Det här handlar om en sammansatt situation där vi satsar på väldigt olika åtgärder för att komma till rätta med det hela.

Samma sak gäller när vi diskuterar antalet poliser. Varenda gång man talar med Moderaterna om kriminalpolitik hamnar man antingen i antalet poliser eller i hur långa straffen är. Det är det enda ni egentligen bryr er om. Men bekymret är återigen att er regering utbildade alldeles för få poliser: 600-700 poliser per år. Edward Riedl kan väl ändå gå med på att det är alldeles för lite. Kan vi inte få höra ett erkännande av att det är alldeles för lite att utbilda 600-700 poliser per år när 400-500 poliser går i pension varje år? Man förstår att med den tillväxten i utbildningsdimensioneringen kommer man inte att få se poliskåren växa. Det är därför vi har fördubblat polisutbildningstakten, och vi utbildar nu dubbelt så många poliser som Moderaterna gjorde under sin tid. Det kommer efter hand som de kommer ut från sin utbildning att innebära att antalet poliser kommer att öka.

Sedan ska vi jobba med arbetsvillkoren. Vi har ett nytt löneavtal på plats. Vi ska återrekrytera poliser som har lämnat yrket och så vidare. Men för allt detta krävs återigen pengar, pengar och pengar. Då kan man inte i det ena andetaget gå till val på skattesänkningar i hundramiljardersklassen och i nästa andetag säga att man samtidigt tänker prioritera polisen. Det går inte. Om man gör så, fru talman, får man precis det resultat som man fick 2014, det vill säga ett jättestort underskott.

Edward Riedl försökte göra en poäng av detta och låtsas som att det inte skulle ha inneburit några bekymmer för oss att reda upp. Men vi socialdemokrater tycker faktiskt att det är ett problem när staten går med 60 miljarder kronor i underskott. Vi har nämligen varit med och städat upp efter borgerliga regeringar två gånger tidigare när ni har fördubblat statsskulden, som ni gjorde på 90-talet, och nu senast med 60 miljarder i underskott. Vi tycker att det är ett problem, och vi vet att det inte är långsiktigt hållbart att driva samhällsekonomin och statsbudgeten med underskott i år efter år.

När vi tillträder i en sådan situation gäller det därför för oss att försöka städa upp. Och nu har vi överskott i statsfinanserna och, skulle jag säga, en ännu starkare statsfinansiell situation än den som vi har haft tidigare. Det där måste man ta tag i, och nu går vi som sagt också ut med stora pengar till just polisorganisationen.

Fru talman! Ja, det är klart att jag vill se fler kontroller. Men vad jag pekar på i mitt svar är också att det inte bara handlar om antalet. Det handlar förstås om vad man gör, hur man gör det och på vilka tider man gör det. Annars blir det bara denna enkla pinnjakt. Men det är klart att jag vill se fler kontroller.

Jag kan samtidigt konstatera att antalet trafikbrott som polisen utreder alltså ökade med 7 ½ procent förra året, och detta efter att ha minskat. Generellt sett har antalet utredningar som polisen gör minskat ända sedan 2009. Men 2017 ökade det alltså igen. Något rätt gör ju polisen i varje fall, när man som sagt utreder allt fler trafikbrott, också i detta avseende.

Vi konstaterar att antalet omkomna i trafiken var 254 förra året, vilket var all time low. Edward Riedl hade en formulering i sitt första inlägg som gick ut på att regeringen inte ens brydde sig om nollvisionen eller att vi vidtog åtgärder som inte skulle leda till att nollvisionen uppnåddes. Det var så jag tolkade honom. Resultatet är i alla fall att det blev färre omkomna i trafiken under förra året. Det beror på en lång rad åtgärder som har vidtagits under en lång period.

Förenkla inte saker och ting så där bara rakt upp och ned! Det här handlar om en sammansatt situation där vi satsar på väldigt olika åtgärder för att komma till rätta med det hela.

Samma sak gäller när vi diskuterar antalet poliser. Varenda gång man talar med Moderaterna om kriminalpolitik hamnar man antingen i antalet poliser eller i hur långa straffen är. Det är det enda ni egentligen bryr er om. Men bekymret är återigen att er regering utbildade alldeles för få poliser: 600-700 poliser per år. Edward Riedl kan väl ändå gå med på att det är alldeles för lite. Kan vi inte få höra ett erkännande av att det är alldeles för lite att utbilda 600-700 poliser per år när 400-500 poliser går i pension varje år? Man förstår att med den tillväxten i utbildningsdimensioneringen kommer man inte att få se poliskåren växa. Det är därför vi har fördubblat polisutbildningstakten, och vi utbildar nu dubbelt så många poliser som Moderaterna gjorde under sin tid. Det kommer efter hand som de kommer ut från sin utbildning att innebära att antalet poliser kommer att öka.

Sedan ska vi jobba med arbetsvillkoren. Vi har ett nytt löneavtal på plats. Vi ska återrekrytera poliser som har lämnat yrket och så vidare. Men för allt detta krävs återigen pengar, pengar och pengar. Då kan man inte i det ena andetaget gå till val på skattesänkningar i hundramiljardersklassen och i nästa andetag säga att man samtidigt tänker prioritera polisen. Det går inte. Om man gör så, fru talman, får man precis det resultat som man fick 2014, det vill säga ett jättestort underskott.

Edward Riedl försökte göra en poäng av detta och låtsas som att det inte skulle ha inneburit några bekymmer för oss att reda upp. Men vi socialdemokrater tycker faktiskt att det är ett problem när staten går med 60 miljarder kronor i underskott. Vi har nämligen varit med och städat upp efter borgerliga regeringar två gånger tidigare när ni har fördubblat statsskulden, som ni gjorde på 90-talet, och nu senast med 60 miljarder i underskott. Vi tycker att det är ett problem, och vi vet att det inte är långsiktigt hållbart att driva samhällsekonomin och statsbudgeten med underskott i år efter år.

När vi tillträder i en sådan situation gäller det därför för oss att försöka städa upp. Och nu har vi överskott i statsfinanserna och, skulle jag säga, en ännu starkare statsfinansiell situation än den som vi har haft tidigare. Det där måste man ta tag i, och nu går vi som sagt också ut med stora pengar till just polisorganisationen.

Fru talman! Vi hamnar återigen i detta: När man kritiserar den här regeringen är det den förra regeringens fel, och det var fel med de skattesänkningar som gjordes. Låt mig återupprepa detta även i denna debatt: Med de skattesänkningar som Alliansen genomförde fick vanligt, hårt arbetande folk mer kvar i plånboken, och det blev långt många fler som fick jobb. Det ledde till att vi fick ökade skatteintäkter och Europas mest välskötta ekonomi under finanskrisen.

Det var också den möjlighet som gavs till Sverige att satsa på att få fler poliser. Under alliansregeringen blev det fler poliser varje år. Ministern skulle kunna säga, fru talman, att det var på det sättet. Min kritik gäller omvänt att sedan denna regering tillträdde har man talat om hur mycket man ska satsa på polisen, men varje år blir det allt färre poliser.

Jag har aldrig sagt någonting annat, fru talman, och jag säger det till ministern när han vill att jag ska erkänna att ni nu utbildar fler poliser: Ja, ni utbildar fler poliser. Jag läser samma statistik när det gäller det som när jag läser den tidigare statistiken över att det blir färre poliser. Problemet, fru talman, som ministern inte tycks se, är att poliser slutar som aldrig förr till följd av missnöje med ledningen och låga löner. Det gör att det blir färre poliser trots att ni utbildar fler poliser. Då blir det färre trafikpoliser i slutändan, vilket den här debatten egentligen borde handla om - färre trafikpoliser som kan göra nykterhetskontroller och hastighetsövervakning. Det är inte ett bra sätt att säkra nollvisionens mål.

Min kritik är, som den var tidigare, att det första den här regeringen gjorde när man tog över regeringsmakten var att montera ned de alkobommar som alliansregeringen hade satt upp i två av Sveriges hamnar och skeppa dem till Finland. Det var det första man gjorde.

Det andra var att skära ned i vägunderhållet. Ingen av de åtgärderna bygger på något sätt trafiksäkerhet. Lägger man därtill att det är färre poliser, vilket i slutändan har lett till att det är färre trafikpoliser, får man också en minskad övervakning.

Min fråga till ministern är då: Hur ska ni vända den utvecklingen?

Fru talman! Vi hamnar återigen i detta: När man kritiserar den här regeringen är det den förra regeringens fel, och det var fel med de skattesänkningar som gjordes. Låt mig återupprepa detta även i denna debatt: Med de skattesänkningar som Alliansen genomförde fick vanligt, hårt arbetande folk mer kvar i plånboken, och det blev långt många fler som fick jobb. Det ledde till att vi fick ökade skatteintäkter och Europas mest välskötta ekonomi under finanskrisen.

Det var också den möjlighet som gavs till Sverige att satsa på att få fler poliser. Under alliansregeringen blev det fler poliser varje år. Ministern skulle kunna säga, fru talman, att det var på det sättet. Min kritik gäller omvänt att sedan denna regering tillträdde har man talat om hur mycket man ska satsa på polisen, men varje år blir det allt färre poliser.

Jag har aldrig sagt någonting annat, fru talman, och jag säger det till ministern när han vill att jag ska erkänna att ni nu utbildar fler poliser: Ja, ni utbildar fler poliser. Jag läser samma statistik när det gäller det som när jag läser den tidigare statistiken över att det blir färre poliser. Problemet, fru talman, som ministern inte tycks se, är att poliser slutar som aldrig förr till följd av missnöje med ledningen och låga löner. Det gör att det blir färre poliser trots att ni utbildar fler poliser. Då blir det färre trafikpoliser i slutändan, vilket den här debatten egentligen borde handla om - färre trafikpoliser som kan göra nykterhetskontroller och hastighetsövervakning. Det är inte ett bra sätt att säkra nollvisionens mål.

Min kritik är, som den var tidigare, att det första den här regeringen gjorde när man tog över regeringsmakten var att montera ned de alkobommar som alliansregeringen hade satt upp i två av Sveriges hamnar och skeppa dem till Finland. Det var det första man gjorde.

Det andra var att skära ned i vägunderhållet. Ingen av de åtgärderna bygger på något sätt trafiksäkerhet. Lägger man därtill att det är färre poliser, vilket i slutändan har lett till att det är färre trafikpoliser, får man också en minskad övervakning.

Min fråga till ministern är då: Hur ska ni vända den utvecklingen?

Fru talman! När det gäller nykterhetskontrollerna har vi precis gett Trafikverket i uppdrag att införa anläggningar för nykterhetskontroll i en del hamnar, dessutom med mobila lösningar så att man ska kunna använda en anläggning på ett ställe vid ett tillfälle och på ett annat ställe vid ett annat tillfälle. Där har vi alltså också en utveckling på gång.

Fru talman! När vi tillträdde hade vi 60 miljarder i underskott. Edward Riedl vet vad ett underskott är. Det innebär att inkomsterna inte går ihop med utgifterna och att man varje år får låna, ibland av utländska bankirer, för att klara av vår välfärd här i Sverige. När vi mötte ett sådant underskott, som Anders Borg lämnade över till oss, var vår första tanke som socialdemokrater att vi måste ordna upp det, för man kan inte ha det så. Man kan inte fortsätta sänka skatten eller göra stora satsningar utan att ha pengar i kassan.

Under första delen av vår mandatperiod jobbade med vi med att skapa det överskott som vi nu har så att vi kan satsa pengar på sjukvården, skolan, barnomsorgen, fritidsverksamhet och allt sådant som måste göras i välfärden - men vi satsar också på polisen.

Det är därför som resurserna till polisen nu under 2018 växer med 2 miljarder kronor. Ingen regering, oavsett färg, har lyft ekonomin för polisen lika mycket som den här regeringen gör från och med i år. De får mer pengar än vad de äskade, och därmed finns det också pengar att göra mycket annat: att anställa de poliser som kommer ut från utbildningarna men också att förbättra arbetsvillkoren på ett sådant sätt att man kan återrekrytera en del poliser och se till att fler poliser stannar i yrket. Grunden för det är bland annat det nya löneavtal som Polismyndigheten och Polisförbundet tecknade för bara 14 dagar sedan. Det är arbetsmarknadens bästa avtal när man ser det sammanvägt över de olika sektorerna.

Det är så man lyfter polisen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! När det gäller nykterhetskontrollerna har vi precis gett Trafikverket i uppdrag att införa anläggningar för nykterhetskontroll i en del hamnar, dessutom med mobila lösningar så att man ska kunna använda en anläggning på ett ställe vid ett tillfälle och på ett annat ställe vid ett annat tillfälle. Där har vi alltså också en utveckling på gång.

Fru talman! När vi tillträdde hade vi 60 miljarder i underskott. Edward Riedl vet vad ett underskott är. Det innebär att inkomsterna inte går ihop med utgifterna och att man varje år får låna, ibland av utländska bankirer, för att klara av vår välfärd här i Sverige. När vi mötte ett sådant underskott, som Anders Borg lämnade över till oss, var vår första tanke som socialdemokrater att vi måste ordna upp det, för man kan inte ha det så. Man kan inte fortsätta sänka skatten eller göra stora satsningar utan att ha pengar i kassan.

Under första delen av vår mandatperiod jobbade med vi med att skapa det överskott som vi nu har så att vi kan satsa pengar på sjukvården, skolan, barnomsorgen, fritidsverksamhet och allt sådant som måste göras i välfärden - men vi satsar också på polisen.

Det är därför som resurserna till polisen nu under 2018 växer med 2 miljarder kronor. Ingen regering, oavsett färg, har lyft ekonomin för polisen lika mycket som den här regeringen gör från och med i år. De får mer pengar än vad de äskade, och därmed finns det också pengar att göra mycket annat: att anställa de poliser som kommer ut från utbildningarna men också att förbättra arbetsvillkoren på ett sådant sätt att man kan återrekrytera en del poliser och se till att fler poliser stannar i yrket. Grunden för det är bland annat det nya löneavtal som Polismyndigheten och Polisförbundet tecknade för bara 14 dagar sedan. Det är arbetsmarknadens bästa avtal när man ser det sammanvägt över de olika sektorerna.

Det är så man lyfter polisen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Saila Quicklund har frågat mig hur jag avser att agera för att säkerställa en högre polisnärvaro i landets mer glesbefolkade delar, för att minska otryggheten bland jämtlänningar samt för att öka antalet uppklarade våldsbrott.

De senaste åren har inneburit stora utmaningar för Polismyndigheten. Dessa har hanterats med den polisiära bemanningsnivå som den tidigare regeringen lämnade efter sig. Att det polisiära arbetet stärks och att fler poliser kan bekämpa brottsligheten och öka tryggheten i hela landet är prioriterade frågor för regeringen.

Regeringen har därför nyligen aviserat mycket stora resursförstärkningar till Polismyndigheten och fördubblat antalet antagna till polisutbildningen. Detta är nödvändigt för att utöka den polisiära närvaron och förbättra förmågan inom utredningsverksamheten. Till 2024 ska antalet polisanställda öka med 10 000. Det är en ökning som ska komma hela landet till del.

Det är dock inte enbart Polismyndighetens ansvar att öka tryggheten och minska risken för brott, utan ansvaret delas av flera. Regeringens brottsförebyggande program riktar sig till en bred målgrupp, vilket är en förutsättning för ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete på lokal nivå.

Regeringen arbetar också kontinuerligt med att säkerställa att de brottsbekämpande myndigheterna har effektiva verktyg i den brottsutredande verksamheten. Regeringen har därutöver lämnat ett uppdrag till Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten om förstärkt samverkan i det brottsutredande arbetet, vilket samtliga sju polisregioner redan har sett flera positiva effekter av. Enligt Polismyndighetens verksamhetsstatistik har antalet ärenden redovisade till åklagare ökat med 5,4 procent i Region nord under 2017 jämfört med föregående år.

För en god brottsbekämpning i landet krävs resurser på såväl nationell som regional och lokal nivå. Enligt uppgifter från Polismyndigheten fanns i december 2017 56 procent av Region nords resurser på lokalpolisområdesnivå, vilket är en klar förbättring sedan januari 2015.

I vilken utsträckning dagens fördelning är tillräcklig i förhållande till arbetsuppgifterna är en fråga för Polismyndigheten att bedöma. Men det är förstås en självklarhet att polisen ska finnas i hela landet. Det ekonomiska tillskottet som aviserats och andra åtgärder som regeringen har vidtagit ger förutsättningar för det.