Herr talman! I dag diskuterar vi två viktiga betänkanden i samma debatt, dels budgetbetänkandet AU2 som rör budgetens utgiftsområde för arbetsmarknad och arbetsliv, dels AU4 med motioner som rör arbetsmarknadspolitik och arbetslöshetsförsäkringen.
Jag börjar med budgeten, som bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Vänsterpartiet.
De reformer och anslag som har lagts fram på detta område ska ses mot bakgrund av hur jobb- och arbetsmarknadspolitiken utformades under den förra regeringen och vilka resultat den politiken fick kontrasterat mot den omläggning av viktiga delar av politiken som ägde rum direkt efter valet 2014 och vad vi nu har sett för faktiska resultat på arbetsmarknaden.
Det blir också extra viktigt att göra denna bakgrundsbeskrivning efter att vi nu har hört några ganska fantasifulla och inte särskilt faktatunga inlägg om läget på svensk arbetsmarknad.
Herr talman! Vi hade under de åtta långa åren med regeringen Reinfeldt en helt ensidig förståelse av vad regering och riksdag skulle ägna sig åt för att få jobben att bli fler och arbetsmarknaden att fungera smidigare för människor i Sverige, nämligen lägre skatter, särskilt för den som hade det extra gott ställt, och ekonomisk bestraffning av den som hade råkat drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Sedan var det inte mycket mer.
Arbetsförmedlingen gjordes om till en upphandlingscentral som skulle ägna det mesta av sin byråkratiska styrka åt att dra in folks ekonomiska medel. Arbetsgivarna gavs enorma, generella och ganska ogenomtänkta subventioner.
Det var detta man envisades med att, närmast som ett religiöst mantra, kalla arbetslinjen. Man såg arbetslösheten inte som ett samhällsekonomiskt problem och misslyckande utan närmast som en individuell egenskap, en sorts defekt hos den arbetslöse.
Det konkreta resultatet känner vi till. Arbetslösheten stannade på en hög nivå, sysselsättningsgraden var i princip oförändrad och ungdomsarbetslösheten sköt i höjden. Men framför allt blev det påtagliga effekter på andra sätt och andra områden: en dramatisk ökning av de mest otrygga anställningsformerna, en i internationell jämförelse anmärkningsvärd nedmontering av arbetslöshetsförsäkringen och en minskning av den fackliga organisationsgraden och därmed arbetstagarkollektivets möjligheter att slå vakt om trygghet, innehåll och dynamik i arbetslivet. Dessutom växte skillnaderna i inkomster, i förmögenheter och i tillgång till de sociala trygghetssystemen. Det här är systemförändringar och samhällseffekter som sitter hårt och som ännu i dag påverkar vårt samhälle.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen
Sverige har varit och är ett av världens allra bästa länder att leva i, men inte av en slump utan för att det medvetet och mödosamt har byggts upp med solidaritet och sammanhållning som riktningsgivare. Det är värt att försvara och utveckla på den grunden, bort från ojämlikhet och otrygghet.
I dag när vi har den sista budgetdebatten i detta utgiftsområde för mandatperioden kan man konstatera att budgetsamarbetet mellan regeringen och Vänsterpartiet har gett en del tydliga resultat. Viktiga delar av arbetsmarknadspolitiken har lagts om. Såväl taket som grundbeloppet i a-kassan har höjts, stupstocken i sjukförsäkringen har tagits bort och den dyra och generella sänkningen av arbetsgivaravgiften har avvecklats till förmån för mer riktade och genomtänkta satsningar.
Allt detta, som enligt de borgerliga dogmerna skulle ge katastrofala följder: kostnadschock, dubbelstöt, trippelnöt och vad det nu var, har i stället bidragit till väsentligt förbättrade förhållanden på svensk arbetsmarknad.
Arbetslösheten har sjunkit, alldeles särskilt bland ungdomar, sysselsättningsgraden är den högsta i EU och tillväxttakten i ekonomin är god. I morse hörde vi dessutom att Arbetsförmedlingen har skrivit upp en redan stark prognos för jobbtillväxten.
Betyder det att jag är nöjd och belåten? Nej, det gör det inte. Vänsterpartiet hade velat se en omläggning av skattepolitiken för att omfördela mer från dem med stora förmögenheter och mycket höga inkomster. Vi hade velat se ännu större investeringar där behoven är uppenbara. Det är ju till syvende och sist det som framför allt påverkar arbetslöshet och sysselsättning, inte arbetsmarknadspolitikens utformning.
Men det är inte tu tal om att politiken har tagit en ny riktning, och fakta talar sitt klara språk när denna riktning jämförs med den som högeralliansen förde Sverige i.
Herr talman! Mot bakgrund av detta har jag på ett allmänmänskligt plan en viss förståelse för att tonläget från höger är lite bittert i dag och att man letar konstiga infallsvinklar.
Men för att kunna diskutera utmaningarna på svensk arbetsmarknad är det viktigt att inte sprida en missvisande bild. Man ska vara ärlig när man till exempel jämför olika typer av statistik eller gör internationella jämförelser och vara noga med vad som är det faktiska läget och vad som är förändringstakten. Man ska inte låta bli att tala om när man kritiserar en specifik statistik om det har blivit bättre eller sämre än när man själv var med och styrde.
En diskussion som är väldigt mycket på tapeten, och som vi hörde lite av här tidigare, rör hur vi som samhälle ska handskas med den stora utmaning och samtidiga möjlighet det innebär att vi har blivit fler i vårt land genom att människor har sökt sin tillflykt hit.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen
Från högerhåll - hela spektrumet från ljusgrönt till mörkbrunt - vill man nu på olika sätt använda detta till att dumpa löner och arbetsvillkor i Sverige. Detta är nu och framöver en av de viktigaste stridsfrågorna för alla som vill slå vakt om ett modernt och produktivt arbetsliv och om ett Sverige som håller ihop och där ens födelseort och hårfärg inte dömer en till tunga och uselt avlönade arbeten och till att vara syndabock för allehanda verkliga eller föreställda samhällsproblem.
Först en verklighetsorientering också här: Ja, det är sant att det är stor skillnad mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättningsgrad och arbetslöshet. Det finns olika orsaker till detta: diskriminering, hög andel flyktingar bland dem som invandrar och olika typer av utbildnings- och erfarenhetsbakgrund.
Detta är något som det är viktigt att arbeta med på ett flexibelt sätt. Men den bild som rätt ofta ges av högerns företrädare, att Sverige befinner sig i något slags systemkollaps och katastroftillstånd i det här avseendet är faktiskt grundfalsk. Även om sysselsättningsandelen som sagt är lägre för utrikes födda är det fortfarande så att de som har bott i Sverige i fem år eller mer arbetar i högre grad än vad inrikes födda i OECD gör i genomsnitt. Och det är faktiskt så att sysselsättningsgraden ökar snabbast bland utrikes födda, särskilt bland utrikes födda kvinnor.
Dessa debatter blir ganska frustrerande då man förpassar fakta och seriösa resonemang till debattens utkanter därför att någon har blivit besatt av lägre löner och syndabocksutpekande av människor som har kommit till Sverige. Det är ett allvarligt samhällsproblem i dag.
I och med denna budgetproposition fortsätter en satsning på utbildning på bred front. Detta är helt avgörande för stora grupper som nu ska in på svensk arbetsmarknad. Det handlar både om den som saknar grundläggande utbildning och om den som med bättre fungerande yrkesutbildning kan använda sin befintliga kompetens och erfarenhet på ett nytt sätt i Sverige.
I budgetpropositionen ser vi också dels en förenkling av olika subventionerade anställningsformer, dels en stegvis höjning av lönebidragstaket. Det är inga revolutionerande förändringar, men det är bra steg åt rätt håll.
Herr talman! Vad vill då högeroppositionen göra? Jag tror att det är viktigt att denna debatt klargör lite vad som döljer sig bakom retoriken om att hela Sverige ska jobba, som Moderaterna skriver, eller en dynamisk och fri arbetsmarknad, som Liberalerna är inne på.
Det som står i de budgetmotioner som högerpartierna lägger fram är många gånger rejäla dråpslag mot massvis av vanliga människor i det här landet. Det är en politik som tar sikte på att föra Sverige och svensk arbetsmarknad till ett fattigare, ofriare, mer oordnat och mindre modernt tillstånd.
Förslagen spretar, men att människor som har blivit arbetslösa ska sättas åt hårdare och att människor i branscher med låga löner ska pressas till ännu lägre löner är man i princip överens om.
Så här skriver till exempel Moderaterna i sin partimotion: "En hög arbetslösersättning förlänger arbetslöshetsperioderna eftersom det leder till att människor skjuter upp sitt jobbsökande eller ställer högre krav för att acceptera ett nytt jobb." Smaka på de orden, ni som nu har fått lite större möjlighet att klara vardagsekonomin, om arbetslösheten har varit framme!
Moderaterna vill också införa en bortre parentes för de stöd som finns till långtidsarbetslösa så att ännu fler ska tvingas till det kommunala försörjningsstödet, även om man deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag citerar igen: "Efter tre års arbetslöshet ska möjligheten till andra ersättningar än försörjningsstöd upphöra." Detta ska kombineras med att människor som befinner sig i denna utsatta situation, alltså försörjningsstöd, aktivt ska pressas hårdare. Detta ska kombineras med hårdare tag mot långtidssjuka och ny karensdag efter 15 dagar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen
Också andra borgerliga partier är inne på att försämra a-kassan igen så att fler människor får ett sämre försäkringsskydd och hamnar i den otrygghet som vi vet är väldigt skadlig för sammanhållning och ekonomisk styrka i detta land.
Det är förslag på avslag för den nödvändiga höjningen av lönebidragstaket, som är till för att fler arbeten ska öppnas för till exempel personer med funktionsnedsättningar. Det är nej till satsningen på lån till körkort. Det är nej till den viktiga satsningen på att upprätta ett centrum för kunskap om och utvärdering av arbetsmiljö, något som har efterlysts av många efter det att den förra regeringen lade ned det världsledande Arbetslivsinstitutet och så vidare.
Vi har de senaste veckorna sett vad denna enkelspåriga politik leder till för ställningstagande när arbetsmarknadens parter har satt sig ned för att komma överens om olika lösningar för att underlätta nyanländas inträde på arbetsmarknaden, utan att för den skull sätta den svenska lönebildningsmodellen åt sidan. Det har blivit stor upprördhet i de borgerliga kretsarna. Kan man inte få en statligt påbjuden lönesänkning får det vara. Detta är faktiskt något av ett haveri.
Herr talman! Eftersom det ofta förekommer medvetna missförstånd på detta område vill jag upprepa mig lite grann. Inte ett ögonblick tror jag och Vänsterpartiet att den växande sysselsättningen föranleder att vi ska utropa att jobbet är klart. Inget av det jag har sagt i dag betyder att vi är tillfreds och tillbakalutade när det gäller läget på arbetsmarknaden eller samhällsutvecklingen i stort.
Det finns mycket mer som behöver göras och som kan göras i Sverige för att vi ska få full sysselsättning, för att vi ska kunna fortsätta att få in nyanlända på olika delar av arbetsmarknaden, med hög produktivitet och villkor som inte är sämre än för dem som bor här sedan tidigare, för att vi inte bara ska få fler jobb utan också bättre jobb och för att alla de som hamnar i fattigdom trots att de jobbar och sliter - working poor, arbetande fattiga - ska få en rimligare tillvaro.
Det handlar om ekonomisk politik och investeringar. Vi behöver ta in mer från dem som har mest, och vi behöver investera mer, i välfärden, i infrastruktur, i forskning och i utveckling.
Mer specifikt när det gäller detta utgiftsområde kommer vi att behöva fortsätta höja både taken och grundbeloppen i a-kassan. Vi drev den frågan från Vänsterpartiet men kom inte ända fram i just denna budget. Annat är vi betydligt gladare för, inte minst avdragsrätten för fackföreningsavgiften - en utmärkt ekonomisk förstärkning som samtidigt stärker den svenska modellen.
Herr talman! I betänkandet AU4, som också är uppe till debatt, har vi i Vänsterpartiet två reservationer. Jag står bakom bägge och vill här yrka bifall till en, nämligen reservation 14, som handlar om ordning och reda i de subventionerade anställningarna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknad och arbetsliv och Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen
Subventionerade anställningar kan vara bra och effektiva för att hjälpa nyanlända, långtidsarbetslösa eller personer med funktionsnedsättning att få en fastare anknytning till arbetsmarknaden. Detta finns belagt i utvärderingar.
Men vi har under senare tid sett exempel på hur oseriösa arbetsgivare inom vissa branscher sätter i system att ta in arbetslösa från olika arbetsmarknadspolitiska program eller med subventionerade anställningar i stället för att anställa ordinarie arbetskraft. När stödperioden för en subventionerad anställning upphör avslutas anställningen, och därefter anställs en ny person med en subventionerad anställning.
Detta är ett utnyttjande som många gånger slår särskilt hårt mot utlandsfödda. Det är uppenbart att det finns arbetsgivare som använder subventionerade anställningar som ett sätt att dumpa arbetsvillkoren eller för att göra det möjligt att lägga lägre anbud vid upphandlingar. Problemen är särskilt påtagliga inom branscher som hotell och restaurang, taxi, städning och detaljhandel.
Detta är inte okej. Från Vänsterpartiets sida vill vi att det ska införas en maxgräns för hur många eller hur stor andel anställda med subventionerad lön som en och samma arbetsgivare får ta emot. Dessutom vill vi skärpa kraven på att genomföra samråd med fackliga organisationer, som ofta har betydligt bättre koll än Arbetsförmedlingens kontor när det kommer till olika arbetsgivare och hur dessa agerar. Det är hög tid att det tas ordentliga tag på det här området, och detta är alltså något som vi i Vänsterpartiet har motionerat om.
Man får gärna bifalla motionsyrkandet, men även om man inte gör det önskar jag en god jul till dem som är här.
