Fru talman! Jag reser ofta i Sverige och träffar många människor, många aktörer, myndighetsföreträdare och organisationer. Jag har besökt LSS-boenden, daglig verksamhet och personer som har personlig assistans, till exempel i samband med att vi förberedde det sociala toppmötet, som ägde rum i fredags.
Genom de här samtalen och på många andra vis vet jag hur viktig personlig assistans är för dem som har personlig assistans, för alla de människor som får möjlighet att leva ett självständigt liv. Personlig assistans är avgörande.
Personlig assistans är också oerhört viktigt för samhället i stort. I och med att människor har personlig assistans är det fler som kan förvärvsarbeta, fler som kan delta i samhällsdebatten, fler som kan delta i aktiviteter, fler som kan bygga samhället tillsammans med alla andra.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en viktig del i det svenska välfärdsbygget. Den har på avgörande sätt förbättrat levnadsvillkoren för kvinnor, män, flickor och pojkar med omfattande funktionsnedsättningar. När den infördes innebar det en stor positiv förändring i människors liv med möjlighet att bo, arbeta, resa, bilda familj självständigt.
Regeringen vill att intentionerna bakom lagstiftningen ska gälla. Då menar jag att lagen ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Enskilda ska ha möjlighet att leva som andra. Rätt person ska få rätt insats. Alla som har rätt till personlig assistans ska få det.
Samtidigt ska vi bekämpa oegentligheter och felanvändning av medel som är avsatta just till människor med funktionshinder som har rätt till personlig assistans. Vi ska se till att medlen går till dem och inte till andra saker.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Aktuell debatt om personlig assistans
Regeringen har inte tagit några initiativ till att förändra lagen, begränsa eller förändra rätten till personlig assistans. Däremot har Högsta förvaltningsdomstolen med start 2009 kommit med ett antal praxisförändrande domar. Domarna har påverkat myndigheten Försäkringskassans bedömningar av rätten till personlig assistans. År 2009 kom en dom som tolkade begreppet grundläggande behov, 2012 kom en dom som pratade om medicinskt motiverade insatser, egenvård, 2015 kom en dom om det så kallade femte grundläggande behovet och i juni i år kom en dom som handlade om väntetid och beredskap i det här sammanhanget.
Dessa domar och deras tolkning och genomförande har förändrat rätten till assistans, inte på grund av att lagen har ändrats, alltså inte på grund av initiativ från regeringen, utan för att domstolar har dömt och myndigheter har tolkat lagen. Så går det till i en rättsstat, och så fungerar den här sortens lagstiftning. Regeringen - för tydlighetens skull - styr inte domstolar, ska inte göra det enligt grundlagen, och ska heller inte lägga sig i myndighetsutövning. Men vi ser snabba förändringar i rätten till assistans, och den påverkar människors liv på ett genomgripande sätt.
Att värna rättigheterna för personer med stora funktionshinder är regeringens ansvar. I Sverige ska ingen lämnas som har behov av stöd. Stat, kommuner och landsting har alla ett ansvar och ska dra åt samma håll. De personer som inte har rätt till statlig assistansersättning har oftast rätt till stöd från kommuner eller landsting. Men jag vet hur viktig just den personliga assistansen är för många människor, och jag vet att förändringarna skapar både oro och reella stora problem i livet för människor. Man oroar sig för om man ska kunna fortsätta arbeta, föräldrar oroar sig för hur de ska kunna ta hand om sina barn, äkta makar oroar sig för om de ska kunna fortsätta leva tillsammans. Det här är stora frågor. Nyligen sa en kvinna, som jag träffade i Göteborg, till mig: Skillnaden mellan att ha och att inte ha personlig assistans är som skillnaden mellan att ha ett liv och att inte ha ett liv.
Därför presenterade jag och regeringen förra veckan ett paket för att skapa större förutsägbarhet i rätten till personlig assistans, ge kommuner bättre möjlighet att ta sitt fulla ansvar för personer med funktionsnedsättningar och också säkerställa att det långsiktiga arbete som LSS-utredningen gör kan fortsätta.
Vi föreslår en lagändring för att återställa praxis i frågan om väntetid och beredskap, en tillfällig frysning av tvåårsomprövningar och en lagändring vad gäller förhöjt belopp och kommunernas informationsskyldighet.
Samtidigt vet vi alla att lagen om stöd och service inte alltid fungerar så väl som den borde. Det gör den inte i dag, och man har varit medveten om stora problem tidigare. Därför har också tidigare regeringar utrett den här frågan i många omgångar, dock inte vidtagit särskilt många åtgärder.
Intentionerna bakom lagstiftningen är goda. De vill jag och regeringen värna, men vi måste ha ett långsiktigt utvecklingsarbete. Jag håller med Emma Henriksson om att vi måste diskutera hur vi går vidare i framtiden. Men nu har vi lagt fram ett kraftfullt paket som ska verka på kort sikt och samtidigt jobba för förbättringar på lång sikt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Aktuell debatt om personlig assistans
(Applåder)