Interpellationssvar - 2017-05-30

Herr talman! Pernilla Gunther har frågat Gabriel Wikström vilka initiativ han är beredd att ta för att följa upp och främja forskningssamarbete på nordisk nivå kring missbruk och beroendefrågor.

Arbetet inom regeringen är nu så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Sverige ska vara en ledande kunskapsnation och ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer. Därför har regeringen höjt anslagen för forskning med 390 miljoner kronor för 2017 och föreslår en fortsatt ökning av anslagen till en nivå på drygt 2,8 miljarder år 2020.

Forte är den myndighet under Socialdepartementet som finansierar forskning om hälso- och sjukvård samt socialtjänst i Sverige. Varje år förmedlar Forte ca 550 miljoner kronor till både grundläggande och behovsstyrd forskning. Forte fördelar också pengar med syfte att stimulera forskningssamarbeten över gränserna, både inom EU och i övriga världen. Forte stöder olika nordiska forskningssamarbeten.

Regeringen har beslutat att öka resurserna till Forte med successiva anslagsökningar från och med 2017 upp till 175 miljoner kronor 2020 för att bidra till att dels förbättra kunskapsläget inom socialtjänsten, dels öka kunskapen om styrningen av hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Forte utlyser i år 30 miljoner kronor över tre år för forskning om alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Ansökningarna bedöms av internationella expertpaneler. Bedömningen av vilka ansökningar som ska tilldelas medel ur de anslag som regeringen avsatt sker i konkurrens, och det är viktigt att bedömningarna sker på vetenskapliga grunder.

Det nordiska forskningssamarbetet utformas huvudsakligen utifrån de nordiska forskningsrådens aktuella prioriteringar med Nordforsk i en koordinerande roll.

Nordisk samordning av forskning kring missbruk är något som Nordiska rådet lyft fram som ett prioriterat område, en syn som delas av Nordiska ministerrådet såväl som den svenska regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nordiska ministerrådets insatser för nordiskt forskningssamarbete vad gäller missbruk pågår bland annat genom institutionen Nordens välfärdscenter, NVC, där verksamheten innefattar forskningskoordinering och kunskapsspridning på alkohol- och narkotikaområdet.

Regeringen har, som en del i en nordisk samfinansiering, beviljat Nordens välfärdscenter 35 000 euro för utgivning av Nordic Studies on Alcohol and Drugs, NAD, 2017. Regeringen sätter stort värde på det nordiska samarbetet, och NAD är en viktig kanal för förmedling av forskning inom ett centralt folkhälsoområde. Tidskriften bidrar till att skapa ett nordiskt mervärde och till att bevara den position som nordisk forskning inom alkohol, narkotika, dopnings- och tobaksområdet har internationellt.

NVC främjar och utvecklar också nordiskt samarbete inom alkohol- och narkotikaforskning samt forskning om andra beroendeframkallande medel i de nordiska länderna. De nordiska ländernas myndigheter samverkar även om narkotikafrågor genom ett informellt narkotikaforum med representanter från ländernas centrala myndigheter, som träffas årligen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att betydande resurser avsätts för att främja forskning inom de områden frågeställaren nämner och att samarbeten mellan de nordiska länderna är väl utvecklade.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Naturligtvis är det avsevärda pengar som satsas på detta område, och Forte är väl känt och har gott renommé.

Själva innehållet i min fråga gäller ett beslut som togs medan jag själv var ordförande i Nordiska rådets välfärdsutskott 2015. Jag hade då fått propåer från olika nordiska forskare - faktiskt från hela Norden - och de tog själva initiativ till att vilja ha ett nätverk och ett forskningssamarbete. Det var inte så att de krävde att en massa pengar skulle anslås, utan de ville mer eller mindre få ersättning för resor för att de skulle kunna mötas.

Det ledde till ett förslag som togs upp i välfärdsutskottet. Det togs också upp under Nordiska rådets session och tillstyrktes. Sedan gick det helt plötsligt mycket snabbt. Man fick besked från Nordiska ministerrådet bara någon månad efteråt. Det brukar sällan gå så fort. Det sas att Nordens välfärdscenter inte jobbar med detta, utan man jobbar mycket med forskningskoordinering, kunskapsspridning och så vidare. Så är det absolut. Det skulle i och för sig räcka. Men man ansåg inte att det skulle finnas resurser till någon form av forskning.

Då känner jag - det är egentligen grunden till min fråga till statsrådet - att det är lite bekymmersamt när man tar beslut i Nordiska rådet, som ändå är ett demokratiskt forum för de nordiska ländernas parlamentariker att faktiskt enas om vissa frågor, som sedan så lättvindigt kan avslås eller avfärdas. Jag vet ärligt talat inte om frågan har varit uppe i själva ministerrådet, eller är detta helt enkelt ett tjänstemannautkast och att man inte tycker att man ska bekymra ministrarna med detta förslag? Jag vet inte hur det är, och det känner jag är mycket otillfredsställande.

Jag har fått propåer från andra runt omkring som undrat vad som hände med förslaget. Det gick till och med igenom på sessionen, men sedan försvann det bara på något sätt. Då minskar också motivationen och incitamenten för att man ska agera på nordisk nivå om det ändå inte spelar någon roll. Det tycker jag personligen är ganska farligt för demokratin. Då blir det något slags skensammankomst som man har när man träffas vid Nordiska rådets sessioner. Jag avslutade mitt uppdrag i presidiet för Nordiska rådet i april. Jag känner mig därför ganska fri att ändå följa upp det som jag själv har varit med att besluta om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga kvarstår alltså: Hur kunde man få igenom detta?

Herr talman! Jag tackar Penilla Gunther för att hon har skrivit denna interpellation och för att hon ställer dessa frågor. Jag förstår mycket väl att hon gör det. Detta har naturligtvis också föranlett oss på departementet att nogsamt undersöka vad det är som har skett i detta fall.

Jag ska försöka göra en liten beskrivning som kanske inte kommer att resultera i ett helt tillfredsställande svar men som kanske åtminstone kastar ett visst ljus på denna fråga.

Penilla Gunther har tidigare medverkat i Nordiska rådets välfärdsutskott. Vad jag förstår var det i samband med att välfärdsutskottet arrangerade ett nordiskt seminarium i februari 2015, där man bland annat diskuterade möjligheten att utveckla det nordiska samarbetet inom missbruksbehandling, som man kom överens om på mötet att det var tydligt att det fanns ett behov av ett mer formellt forskningssamarbete kring droger och missbruk. Detta togs sedan vidare, precis som Penilla Gunther säger.

Representanterna för mittengruppen i Nordiska rådet föreslog rådet för det första att rekommendera ministerrådet att arbeta för ökad kunskap och bättre behandling av missbruk och för det andra att ta initiativ till ett gemensamt nordiskt kliniskt forskningsnätverk om missbruk. Vad jag förstår blev beslutet från Nordiska rådet att dels rekommendera ministerrådet att anta dessa föreslagna att-satser men också att lägga till ytterligare en som handlade om att Nordiska ministerrådet, eller ministern på området, ska göra en årlig redogörelse för det nordiska samarbetet på narkotikaområdet i ett passande forum. Det är så som det har framförts till mig.

Vad jag också förstår, när vi gräver lite ytterligare i detta, är att det i Nordiska rådets betänkande över meddelanden om rekommendationer också framgår att Nordiska ministerrådet för social- och hälsopolitik delar målsättningarna och att faktiskt två av de tre att-satserna har uppfyllts. Det som dock inte har uppfyllts är, precis som Penilla Gunther mycket riktigt säger, förslaget om att ta initiativ till att inrätta ett gemensamt nordiskt kliniskt forskningsnätverk om missbruk. Det är, enligt mina underlag, på grund av att ministerrådet på detta område inte hade tillräckliga resurser för att prioritera en klinisk forskningsinsats inom detta område. Ministerrådet föreslog att frågan om samarbetet skulle tas upp igen på det nordiska narkotikaforumets årliga möte som ägde rum den 14-15 september 2016. Men när vi efterhör med NVC uppger de att denna fråga inte togs upp i samband med detta.

Jag vill under denna interpellationsdebatt passa på att ställa en fråga till Penilla Gunther. Det som jag hör att Penilla Gunther nu säger är att avsikten i grund och botten inte var att starta några nya och dyra forskningsinsatser utan att starta ett nätverk för kunskapsutbyte på detta område. Har jag uppfattat det rätt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Ja, det är rätt uppfattat. Jag tackar statsrådet för den utmärkta genomgången. Det är precis detta som har efterfrågats.

Det som jag tycker är lite sorgligt i denna historia är just att det har funnits en vilja hos dem som är aktivt engagerade att ha detta nätverk. De tog själva detta initiativ efter denna konferens och sa att de tyckte att detta var kul, intressant och viktigt och att de skulle kunna utbyta erfarenheter från hela Norden. Forskningsresultaten finns redan på respektive universitet, sjukhus och forskningsinstitutioner. Det handlade mer om att dessa främsta forskare behöver mötas på något sätt.

Man kan säga att det årliga narkotikaforumet naturligtvis kan vara ett forum. Men här var det lite bredare än så.

Vi vet, inte minst med anledning av den tidigare interpellationsdebatten om alkohol, att detta är gränslöst. Därmed får vi också de bekymmer som alkoholen och andra droger medför. Det är klart att alla nordiska länder inte hanterar dessa frågor på liknande sätt. Men vi har fortfarande i Norden, och förhoppningsvis även en lång tid framöver, en rörlighet mellan länderna med arbetskraft och annat som jag tror skulle göra att detta faktiskt skulle ha gynnat den gemensamma missbruksvården i de olika länderna.

Vi ska också komma ihåg att Norden består av tre självstyrande områden som inte har egna resurser utan är beroende av länderna runt omkring. Inte minst Grönland har ju stora problem med missbruk; när jag var där för två år sedan blev jag verkligen både ledsen och allvarligt bekymrad över många av de sociala situationerna.

Om vi hade fått till det här nätverket och om Sverige hade kunnat bidra till att dra i de här tåtarna tror jag att vi kanske hade kommit lite högre upp med den här diskussionen om alkohol och droger - även inom EU. Detta är nämligen någonting som berör oss alla. Vi har också många goda forskare på området, så vi har definitivt inget att skämmas över - tvärtom. Att vi gemensamt kanske skulle kunna vara en nordisk föregångare på det här området i EU är ju någonting jag gärna hade sett bli verklighet.

Problematiken som jag upplever den är just det här att när vi går igenom olika saker i Nordiska rådet vet man sedan inte riktigt var det hamnar. Det känns som att alla eller ingen har ett ansvar för att det följs upp. Det är ju någonting som måste tas tag i, känner jag, från regeringens sida. Frågan till statsrådet är därför: Hur går vi vidare med detta? Om det egentligen inte är pengar det handlar om, hur kan vi göra någonting åt det?

Herr talman! När jag sätter mig in i den här specifika frågan och följer de turer som har varit kan jag konstatera att det inte finns någon som egentligen har varit emot någonting någonstans. Jag kan verkligen känna stor respekt för den frustration du känner i detta, Penilla Gunther, för det är inte heller så att det har fattats något annat beslut än det som var rekommendationen från Nordiska rådet.

Det enda jag kan se i detta är att man hänvisar till att den här delen av de tre rekommendationerna inte har genomförts därför att man någonstans har konstaterat att det inte finns resurser. Jag vet inte exakt var det har konstaterats någonstans. Jag kan också se att frågan om samarbetet uppenbarligen skulle ha tagits upp på Nordiskt narkotikaforums årliga möte i september, men av någon anledning lyftes inte frågan upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mitt svar på frågan hur vi går vidare från dagens interpellationsdebatt är därför, något kortfattat, att jag givetvis får ta med mig frågan igen och helt enkelt komma tillbaka med ett besked om hur vi ska göra. Det är nämligen inte någonstans i detta som beslutet eller rekommendationen har fallit, utan den har uppenbarligen inte varit uppe någonstans. Man har inte diskuterat hur detta ska tas vidare. Jag får helt enkelt ta på mitt ansvar att se till att så sker, så att vi kan få ett tydligt ställningstagande i frågan.

Jag tänker också på det du säger, Penilla Gunther, om att detta är ett önskemål som har uttryckts från dem som själva är aktiva i frågorna. Det är ett behov som uppenbarligen har varit väldigt tydligt. Det får vi ha respekt för, och vi får fundera på hur vi i sådana fall ser till att möjliggöra detta. Det finns många olika sätt man kan möjliggöra detta på.

Herr talman! Tack för det positiva beskedet, statsrådet! Jag tror verkligen att det kommer att glädja dem som har varit initiativtagare till detta att få höra att ministern ämnar komma tillbaka med någon typ av åtgärd. Jag tänker alltid att vi som politiker ska vara väldigt glada när folk tar egna initiativ, vill hjälpa till och vill göra bra saker. Det var så tydligt på konferensen och på mötet att man ville jobba ihop. Det är inte ofta vi får uppleva att det just blir så genuint och att vi faktiskt ser att man är beredd att lägga ned tid för att det ska bli någonting.

Jag kan alltså bara tacka för svaret. Jag ser fram emot att få någon typ av besked om hur detta kommer att tas upp. Jag vet att många har varit intresserade av den här debatten och säkert kommer att kolla på den på nätet, och de kommer som sagt säkert också att vara tacksamma för det besked ministern ger.

Herr talman! Tack för en bra debatt och för att du väckte frågan, Penilla Gunther! Som jag sa - jag tror att det var i mitt första inlägg - känns det ju som att det någonstans på vägen har blivit någon form av missförstånd kring vad det är som ska genomföras. I de underlag jag har står det nämligen att det handlar om att man inte hade tillräckliga resurser för att prioritera en klinisk forskningsinsats inom detta område. Någonstans verkar det därför ha varit en viss förbistring kring vad det var som skulle göras.

Som sagt: Jag tar frågan med mig, och jag kommer att se till att den tas om hand och att det levereras ett tydligt besked.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Penilla Gunther har frågat mig hur jag avser att agera för att strokepatienter ska få en rehabilitering som både är lika i hela landet och bygger på den allra senaste forskningen.

Stroke är en av våra stora folksjukdomar och kräver insatser från såväl kommuner som landsting. Det är viktigt att de kvinnor och män som drabbats av stroke får en sakkunnig och omsorgsfull vård och omsorg i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vården och omsorgen ska också ges på lika villkor och efter behov, oavsett var någonstans i landet man bor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill betona att det i första hand är kommuner och landsting som har ansvar för att erbjuda en samordnad och kunskapsbaserad vård och omsorg. Detta är förstås en stor utmaning, och regeringen har därför tagit flera initiativ för att stödja kommuner och landsting i detta arbete.

Socialstyrelsen har tagit fram nationella riktlinjer för strokesjukvård som innehåller rekommendationer om prevention, diagnostik, behandling och rehabilitering.

I syfte att säkerställa att befolkningen erbjuds kunskapsbaserad hälso och sjukvård beslutade regeringen i december 2015 att tillsätta en utredning med uppdrag att överväga och lämna förslag till hur en ökad följsamhet till de nationella kunskapsstöden i hälso- och sjukvården kan uppnås. Utredningen ska lämna sitt slutbetänkande den 1 juni 2017. Inom landsting och regioner pågår också ett arbete för att etablera en struktur som ska stödja kunskapsstyrning på olika nivåer inom hälso- och sjukvården.

Under våren har regeringen dessutom lämnat en proposition till riksdagen med förslag till en ny lag som ska främja bättre planering och samverkan mellan kommun och landsting när en patient skrivs ut från sjukhus och behöver fortsatta insatser i hemmet. Strokepatienter är en grupp som berörs av detta. Dessutom har regeringen tagit en rad initiativ för att bidra till en bättre och mer jämlik tillgång till hjälpmedel. Hjälpmedel kan bidra till oberoende och självständighet och är en del av rehabiliteringen.

Jag vill också lyfta fram att det är viktigt att hälso- och sjukvården präglas av ett patientcentrerat förhållningssätt och att vården anpassas efter patientens individuella behov. För att stödja en sådan utveckling har regeringen nyligen aviserat en patientmiljard för snabb vård som ska bidra till en mer tillgänglig och samordnad vård. Därutöver har regeringen beslutat om den så kallade professionsmiljarden, som ska bidra till att stärka förutsättningarna för landstingen att planera sin kompetensförsörjning och öka personalens tid för det patientnära arbetet. Regeringen genomför också en satsning på bättre vård för personer med kroniska sjukdomar.

Det är min och regeringens bedömning att de processer som nu pågår för att säkerställa en mer kunskapsbaserad, jämlik och samordnad vård har potential att bidra till bättre resultat inom flera områden, så även när det gäller rehabiliteringen för strokepatienter.

Herr talman! Tack så mycket för svaret! Vi vet ju att stroke är en av våra stora folksjukdomar. Det sägs att det är ungefär 30 000 per år som får en stroke. En person var 17:e minut drabbas alltså av en mer eller mindre allvarlig stroke i det här landet.

Stroke hör också ihop med hjärtsjukdomar och neurologiska sjukdomar, och det är klart att det också är en stor samhällskostnad - ungefär 18 miljarder per år enligt kvalitetsregistret Riksstroke. Internationellt sett är stroke den största orsaken till funktionsnedsättning och den tredje största orsaken till dödsfall. Det är absolut en stor folksjukdom, och därför handlar det om snabb vård och behandling när man får en stroke men också om en väldigt snabb möjlighet till rehabilitering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag känner en person som knappt hade fyllt 60 år, en egen företagare med verksamhet, alltid aktiv, som helt plötsligt fick en väldigt stor stroke. Personen bor lite utanför tätort och har inte möjlighet att få rehabilitering mer än möjligen en gång varannan vecka. Med en sådan brist på träning går det inte att återhämta sig och lära sig leva med de funktioner man hade tidigare. Oavsett hur välvilliga anhöriga är och försöker hjälpa till så mycket det går måste det naturligtvis finnas sjukgymnaster och andra som kan gå in och hjälpa till mycket fortare och oftare.

Vi vet att det finns många, inte minst äldre, som kan få rehabilitering via hemtjänst och hemsjukvård liksom skjuts till olika vårdcentraler med sjukgymnast och annat när de bor hemma. Men så fort de hamnar på ett äldreboende liksom försvinner den där möjligheten till rehabiliteringsinsatser, något som är väldigt märkligt.

Detta har jag märkt inte minst på min egen mor som nu är 86 år och har haft ett par stroke. Den möjligheten försvann just för att hon bor på ett äldreboende. Det kändes väldigt märkligt, för där finns det ändå personal dygnet om, och det borde finnas en reguljär möjlighet till både arbetsterapeut och sjukgymnast. Men så ser det inte ut över landet, och där har vi egentligen grunden till min fråga.

Vi är ju överens om det på något sätt självklara i hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf, alltså att alla ska få vård i rätt tid, oavsett vem man är och var man bor i landet. Vi ser dock gång på gång, oavsett vilken sjukdom vi pratar om, oavsett om det är kroniska sjukdomar, folksjukdomar eller mer sällsynta diagnoser, att den här problematiken finns hela tiden.

Frågan är hur vi åtgärdar det. Rehabilitering borde ju också finnas för olika åldrar på olika sätt. Hur tillgodoser vi detta behov? En person i aktiv ålder och en pensionär som kanske har uppnått en aktningsvärd ålder har inte riktigt samma behov alla gånger.

Herr talman! Tack, Penilla Gunther, för interpellationen och tack till ministern för svaret! Det är ju väldigt lite som man inte kan hålla med om, men så sägs det att det pågår saker och ting som ska förbättra situationen, problematiken ska tas om hand och så vidare.

Jag är inte så säker på att man kommer att lösa det ändå, och det är inte så att jag vill vara kritisk mot regeringen. Men om man börjar i den ändan att en person har haft en stroke, kommer från sjukhuset och hamnar på rehabilitering så kan det finnas personal på sjukhuset som säger att vi får hoppas att personen hamnar på rehabiliteringsplats A i stället för B, för då kommer han att komma mycket längre i sin utveckling. Det finns alltså en väldig stor kunskap att ta till vara på ställen där man har väldigt goda resultat.

Angående hjälpmedel är det självklart kommuner och landsting som har ansvaret. Det jag tänker på är om den som drabbas av en stroke har anhöriga eller någon annan i sin närhet som kan ta reda på saker. Man får nämligen söka och leta och ringa och på olika sätt ligga på för att få tag på dessa hjälpmedel.

Penilla Gunther beskrev en person som var äldre och att insatserna då upphör. Det kan man tycka är märkligt om man ska underhålla en livskvalitet. En person som ska ta sig ut behöver till exempel en permobil. En sådan gör att man kommer ur ett fängelse hemmavid. Man kanske kan gå något steg men inte ta sig någonstans. I den bästa av världar finns det personer både i den kommunala världen och i landstingsvärlden som kan ta till vara detta och göra så att det händer, men jag tänker ofta så här att hur många finns det där ute som inte har någon och som aldrig kommer till det steget? För en aktiv person i 20-, 30- eller 40-årsåldern handlar det om att kunna åka iväg och handla, ta en pizza och komma iväg på saker och ting som gör att livet blir något helt annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det har pratats om surfplattor, det vill säga att språket för en del finns i surfplattan. Vi pratar om digitalisering och möjligheterna det ger, medan en kommun kan säga att i deras organisation är man inte där ännu. Man springer i en gammal organisation och känner inte att man har tid att tänka på det.

Samtidigt finns det alltså personer som har sin värld och sina möjligheter i den här plattan. Regionen eller landstingen erbjuder utbildning till kommunen, men kommunen vet inte om eller förstår inte ens att de ska hjälpa till med detta. På så sätt kan en person fastna mellan en logoped, en region och en kommun där alla säger sig ha försökt nå varandra men där det ändå inte har hänt någonting på tre år, fastän personens hela språk finns i detta.

Jag blir så beklämd när jag tänker på att det är så beroende av att det finns någon som hjälper till. Det jag skulle önska är att det på något vis fanns en Maslows behovstrappa, att man efter att någon fått till exempel en stroke, som vi har pratat om i dag, antingen från sjukvårdssidan eller från den kommunala sidan går in och säger att nu har patienten kommit så här långt, så nu är det dags för det här hjälpmedlet eller att tillgodose det här behovet. På så sätt skulle det alltid finnas en garanti för den enskilde att komma vidare och inte bli sittande och vara beroende av att det finns någon annan som kan göra det.

Herr talman! Jag tror definitivt att när det gäller beskrivningen av de problem som vi har att lösa står vi ganska nära varandra. Vi ser att det är så här verkligheten ser ut för väldigt många.

Detta kan vi konstatera. Sedan är frågan vilka mått och steg som tar oss i rätt riktning för att de personer som verkligen behöver insatser ska kunna få det snabbt och att det är en god kvalitet på de insatser som görs.

Som jag också sa inledningsvis är det kommunerna och landstingen som har ansvaret. Vi ser också vilken stor utmaning detta är. Det är också därför som regeringen har tagit flera olika initiativ för att stötta och förbättra på olika sätt. Vi vet att i det akuta skedet på sjukhus krävs ofta omfattande rehabiliterande, medicinska och sociala insatser samt hjälpmedel. Där det många gånger blir svårt att få till den välfungerande rehabiliteringen är att få till den goda samverkan mellan de olika aktörerna. Det är där det ofta skär sig.

Ni känner kanske till, och jag refererade också till det i mitt svar på interpellationen, att regeringen nu under våren har lämnat en proposition med ett förslag till en ny lag, den så kallade betalningsansvarslagen. Där är själva syftet att ytterligare främja att vården och socialtjänsten fungerar mer samspelt för enskilda som skrivs ut från sjukhus.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förslaget tydliggör bland annat att både socialtjänst och primärvård måste börja planera tidigt för patientens utskrivning. Man ska som huvudmän komma överens om riktlinjerna för samverkan. Man ska göra överenskommelser med varandra om tidpunkt för kommunens betalningsansvar samt vilka belopp som ska betalas etcetera. Det här är en lagstiftning som föreslås träda i kraft den 1 januari 2018 och som vi tror skulle kunna vara ett steg i rätt riktning.

Sedan är det så lyckligt eller olyckligt - jag vet inte hur jag ska uttrycka mig - att den hjälpmedelsutredning som regeringen har tillsatt lämnar sitt betänkande i morgon den 31 maj. Där är själva grundfundamentet att den ska föreslå just hur tillgången till hjälpmedel ska kunna bli mer likvärdig över landet och hur samverkan ska kunna bli bättre i den specifika frågan. Vi får se någonstans vad man har kommit fram till där.

Ni känner säkert också till att vi har tillsatt en utredning som ska överväga om nationella riktlinjer ska göras obligatoriska. Den utredningen kommer den 1 juni, så den kommer väl i övermorgon. Det är ett antal saker som är på gång.

Jag vill också lyfta upp något som jag tycker är väldigt viktigt. Det är det initiativ som huvudmännen nu har tagit under våren. De har gemensamt beslutat att delta i och finansiera en gemensam och sammanhållen struktur för kunskapsstyrning. Det är ingenting som regeringen har ålagt dem, utan det är ett eget initiativ. Det tycker jag är bra och ändå steg i rätt riktning.

Jag hinner inte gå in på de olika delarna. Men jag vill avslutningsvis nämna att vi har kronikersatsningen som vi har lagt resurser på. Den ska främja utvecklingen inom områdena kunskapsbaserad vård, patientcentrerad vård, prevention och tidig uppmärksamhet. Jag kan komma tillbaka till detta i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Den utredning som ska lämna sitt slutbetänkande om nationella riktlinjer den 1 juni är jätteviktig. Jag ser verkligen fram emot vad som skulle kunna göras med det. Jag har varit med i ett antal sammanhang de senaste åren där man säger att nationella riktlinjer är jättebra. Men de uppdateras inte tillräckligt. Därför vill man mer eller mindre inte använda dem i landsting och regioner. Sedan finns det alltid de som tycker att de ändå gör saker bäst själva. Det är en annan fråga.

Själva riktlinjerna och standardiserade vårdförlopp inom inte minst cancervården är jätteviktigt. Jag tror också att det skulle kunna överföras på många andra insatser för olika typer av sjukdomar. Jag medverkade på en konferens om prostatacancer för någon månad sedan. Där var en läkare med som talade just om att i England är national guidelines obligatoriskt.

Som patient kan man också ställa frågan till behandlande läkare hur man har fått sin vård kontra riktlinjerna. Man har ett patientinflytande där man tydligt ser de insatser som görs kontra det som är beslutat. Ska man som läkare avvika från de riktlinjerna får man i så fall gå till överordnade för att få bekräftat att det är okej.

Med den spridda skur av landsting och insatser som vi har i det här landet hade det varit otroligt välkommet både för patienter och för professionen i sig. Man har åtminstone något som man kan förhålla sig till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tar vi just strokepatienterna är de nu på något sätt spridda i alla åldrar känns det som. Det har blivit alltmer medelålders personer och personer i yngre medelåldern som drabbas av stroke. Det har säkert sin orsak i stressrelaterade situationer både hemma och på jobbet.

Oavsett orsak måste människor kunna vara säkra på att de får den vård de behöver eller rehabilitering. Då finns det en fråga som jag vill fortsätta att ställa till statsrådet.

Förra året ändrade Världshälsoorganisationen klassificeringen för stroke. Tidigare klassificerades det som en neurologisk sjukdom. Men så ändrade man det till att vara en kardiovaskulär sjukdom, en hjärt-kärlsjukdom.

Det har blivit lite stressigt för dem som är engagerade i detta. Helt plötsligt är det andra typer av läkare och behandlande personal inom professionen. Man brukar inte jobba ihop över de områdena.

Frågan är om Sverige skulle kunna agera för att man ska kunna återklassificera det som en neurologisk sjukdom. Det har att göra med vilken typ av rehabiliteringsinsats människor får.

Herr talman! Jag kan börja där Penilla Gunther slutade. Frågan är hur det ser ut i landet och om man har olika sorters läkare. I de kontakter som jag har haft är det neurologer som handhar detta. Det verkar rimligt att det är så.

Jag tänkte också på det ministern sa om mötena om rehabinsatser. Det ser väl också olika ut i vårt avlånga land tänker jag. Det jag har kommit i kontakt med är att man oftast sätter sig på rehabsidan.

Där har de varit ett lag, ett team, som i bästa fall hållit i patienten. De har fått lära patienten att lära om. Det har gällt toalettbesök, att gå, tala och allting. Patienten får kanske träna sig att raka sig etcetera, det vardagliga.

De är väldigt klara med att ha gjort en klar plan som de vill koppla på kommunen. Men där har kommunen sällan tid eller resurser till detsamma. Jag ser inte den delen bara som en ekonomisk fråga. Jag ser mer till hela tänket kring det hela, vilket mindset man har, hur man ser på det.

Det är olika mindset för hur man rehabiliterar människor. Jag vill understryka att man gör på olika sätt, och vissa har väldigt bra resultat. Jag hoppas att vi verkligen tar med detta.

Penilla Gunther var inne på detta med standardiseringar. Det är på något vis det jag kallar för min trappa, att det finns en process som är tydlig så att de som inte har någon att ta hjälp av kan få den.

Jag hoppas att det kan bli en verklighet. Det finns så många därute som sitter i ett mörker eller blir inlåsta på annat sätt eftersom de inte får den hjälp och det stöd de behöver.

Jag har också en berättelse. Men jag får spara den till en annan gång eftersom min talartid är slut.

Herr talman! Tack för spännande och bra inlägg! Det finns flera saker jag vill passa på att utnyttja mina minuter till att komma tillbaka till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kan börja med detta med att göra de nationella riktlinjerna obligatoriska. Också jag ser väldigt mycket fram emot att ta emot utredningen och hur vi sedan kan ta de förslagen vidare. Det var någonting som jag försökte komma till i mitt första inlägg.

Återigen: Jag vill verkligen inte när jag nu står och radar upp vad regeringen försöker göra eller vilka förslag vi lägger fram på bordet på något sätt undergräva eller förminska den bild som ni målar upp av hur olika det ser ut runt om i Sverige när det gäller tillgången till rehabilitering och när det gäller kvaliteten på rehabiliteringen. Också jag ser precis den bilden. Jag har en del papper här med en del olika fakta som visar att det är väldigt olika över landet.

Det är också på något sätt en tydlig grund för varför vi behöver göra alla de här sakerna som vi nu gör och varför interpellationen är väldigt viktig. Vi måste se till att få fart på det fortsatta arbetet med hur vi skapar en mer likvärdig tillgång och en bättre kunskapsstyrning.

Anledningen till att jag lyfte upp det initiativ som har tagits av kommuner och landsting själva under våren för att jobba tillsammans och finansiera detta tillsammans är att jag tror att det är viktigt att de på något sätt kliver fram ännu tydligare och att vi understöder arbetet i denna riktning.

Jag hörde att Penilla Gunther lyfte fram delarna om standardiserade vårdförlopp, som vi har tittat på inom cancervården och som vi försöker med. Åtminstone så här långt ser vi goda resultat av detta med en större nöjdhet och en snabbare tillgång till rätt vård. Det blir spännande att se om man skulle kunna implementera ett likartat arbete på fler områden.

Jag tycker att mycket av det vi nu gör går i rätt riktning. Jag tror att vi är på rätt saker när vi är på det som handlar om att samverkan måste fungera bättre, att vi tittar på hjälpmedlen, att vi jobbar med de nationella riktlinjerna och med att stärka dem och deras roll och att vi jobbar vidare med att utveckla den personcentrerade vården. Det är någonstans framtidens melodi; det är bara att konstatera. Utgångspunkten måste vara patientens behov och förutsättningar, och patienten ska vara delaktig i besluten om den egna vården och rehabiliteringen.

Jag vill i sammanhanget passa på att nämna de viktiga bemannings- och personalfrågorna inom kommuner och landsting. Vi har skjutit till resurser i och med den så kallade professionsmiljarden. Det kommer naturligtvis inte att räcka till för att lösa problemet, men det handlar om att ha fokus på bemanningsfrågorna framöver. Det kommer att vara helt avgörande.

Avslutningsvis - jag ser att sekunderna tickar på otroligt snabbt - måste jag säga att jag får lov att ta med mig frågan om på vilket sätt Sverige skulle kunna agera i klassificeringsfrågan. Jag har för dåligt på fötterna i dag för att veta hur den process som ledde fram till att man ändrade klassificeringen har sett ut. Jag tar med mig frågan tillbaka. Framför allt handlar det om att sätta sig in i vad detta kommer att få för konsekvenser.

Herr talman! Jag fortsätter där ministern slutade. Som jag har uppfattat det är detta ett helt nytt tänk. Frågan är hur Sverige har agerat i processen, för jag antar att WHO skickar ut någonting i förväg. Den kunskapen har inte jag, men förvisso är detta ett beslut som ändå är fattat i klassificeringsfrågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Då blir det ändå så att sjukvården hanterar stroke med annan personal och på andra sätt. Det ena behöver kanske inte vara mer rätt eller fel än det andra, men som det hittills har varit i Sverige har man sett att vissa sjukdomar och tillstånd hör nära samman. Det handlar till exempel om hjärtflimmer och stroke. Men att detta skulle vara en kardiovaskulär sjukdom i sig är väl någonting som jag helt enkelt tror att många är lite förvånade över. Jag själv hade nog inte trott att man skulle klassificera det på detta sätt, utan det är väl en neurologisk sjukdom.

Jag är tacksam för att ministern tar med sig frågan och på något sätt kan återkomma och se om detta är rätt eller fel. Om det inte känns rätt, och om strokeförbund och andra som agerar i de här frågorna för patienternas skull upplever att detta inte är bra kanske också Sverige kan agera för en ändring i frågan.

Herr talman! Tack för en bra och intressant debatt! Vi har som sagt dröjt specifikt vid frågan om strokevården här i dag, vilket är väl så viktigt. Precis som också påpekas i interpellationen är stroke en otroligt vanlig folksjukdom som ställer höga krav såväl på sjukvården som på rehabiliteringsinsatser.

Samtidigt sätter interpellationen ljuset på den nödvändiga omställning som behöver ske successivt i den svenska hälso- och sjukvården. Det gäller alltifrån hur vi använder nationella riktlinjer till hur vi utvecklar en mer jämlik tillgång till hjälpmedel. Det handlar inte minst om hur vi ser till - vilket jag tycker att man säger inom många olika områden - att vi kopplar loss oss från våra stuprör i kommuner och landsting och klarar av samverkan på ett betydligt bättre sätt. Det gäller inom det här området, men det gäller också inom flera andra områden.

Det handlar om hur vi tar snabba steg mot en mer personcentrerad vård. Vi har inte hunnit tala om det så mycket här för tiden går så fort, men det handlar också om hur vi tar vara på välfärdstekniken på ett bättre sätt. Det handlar om hur vi nyttjar den och hur vi ser till att Sverige ska vara det land i världen som kommer att vara bäst på att ta till vara välfärdsteknologin och digitaliseringens möjligheter. Det tror jag otroligt mycket på.

Som sagt: Jag kommer ytterligare att sätta mig in i frågan om klassificeringen. Det finns säkert väldigt tydliga grunder för varför WHO har ändrat sin klassificering. Det viktiga för vår del är naturligtvis att ha koll på på vilket sätt vi har varit med i processen och vilka konsekvenser det får för den svenska hälso- och sjukvården. Jag ser fram emot att komma tillbaka om detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jens Holm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att försäkra mig om att anmälan om samråd enligt miljöbalken sker vid skogsbruksåtgärder i nordvästra Sverige med stor betydelse för flora och fauna trots att inventeringen och avgränsningen av nyckelbiotoper har pausats i dessa områden.

Låt mig inleda med att konstatera att det krävs ytterligare åtgärder för att nå miljömålet Levande skogar. Regeringen har en tydlig ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas samt att miljöhänsynen i skogsbruket ska öka.

Regeringens skogspolitik bygger på två jämställda mål: miljömålet och produktionsmålet. Det finns behov av att utveckla båda dessa delar.

Beslutet att ta en paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige är Skogsstyrelsens eget beslut. Jag konstaterar att det har blivit kraftfulla reaktioner på detta beslut.

Regeringen har formulerat ambitiösa mål vad gäller biologisk mångfald och skydd av skog. Nyckelbiotoper är i detta sammanhang viktiga. De skogsbruksåtgärder som en verksamhetsutövare vidtar kan aktualisera bestämmelser i miljöbalken. Det är verksamhetsutövarens ansvar att följa lagstiftningen och tillsynsmyndigheternas ansvar att följa upp att så sker.

När det gäller anmälan om så kallade 12:6-samråd enligt miljöbalken ska en sådan anmälan göras till Skogsstyrelsen om skogsbruksåtgärden kan komma att väsentligt ändra naturmiljön.

Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret på min interpellation. Jag har väntat länge på att få den här debatten här i kammaren med miljöminister Karolina Skog. Jag skickade in min interpellation den 13 mars, och nu skriver vi slutet av maj. Det innebär att jag har fått vänta i elva veckor på den här debatten som dessutom var schemalagd till den 2 maj, men tre dagar innan den debatten valde miljöministern att skjuta upp debatten ytterligare. Det vore intressant att veta anledningen till denna fördröjning i denna viktiga och aktuella fråga som engagerar så många människor.

Nyckelbiotoper är skogsområden med mycket höga naturvärden. De kan innehålla sällsynta arter, det kan handla om kvarvarande rester av en gammelskog och det kan vara områden med vissa unika träd, mossar och annat. Det är alltså områden som vi verkligen behöver bevara.

Skogsstyrelsen har arbetat med att identifiera och registrera nyckelbiotoper sedan de fick ett uppdrag från regeringen i början av 1990-talet. Men den 9 mars i år var vi nog flera som satte kaffet i vrångstrupen när vi läste Dagens Nyheters debattsida där Skogsstyrelsens generaldirektör berättade att han nu avbryter all inventering och registrering av nyckelbiotoper i ett område som sträcker sig från Värmland ända upp till Kiruna kommun. Det är ett område stort som halva Sverige.

Generaldirektören hänvisade till att man behöver utveckla nya metoder för att identifiera de här viktiga naturområdena. Jag kan ha respekt för att man behöver utveckla metoderna, men det som jag och många med mig tycker är märkligt är att man kastar ut barnet med badvattnet. Man kastar ut en metod som man har arbetat med länge och ersätter den inte med en annan som ska fungera bättre, utan man har i dagsläget ingenting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här skapar stor förvirring och oro och alltifrån mycket stora protester från anställda på Skogsstyrelsen till upprop av forskare, och inte minst miljörörelsen har blivit upprörd av det här.

I den här interpellationsdebatten vill jag bland annat veta hur regeringen ska kunna säkerställa att man ska kunna tillämpa ett samråd, som ju Skogsstyrelsen har i sina föreskrifter för när det finns en nyckelbiotop. Inför en avverkning måste man alltså ha ett samråd när det finns en nyckelbiotop. Om de här nyckelbiotoperna inte längre registreras och markeras ut, vad är det då man ska samråda om? Jag tycker att det är helt uppenbart att när vi inte längre vet var den här väldigt skyddsvärda skogen finns någonstans är risken stor att vi kan mista den i form av avverkningar av de här områdena.

Jag skulle också vilja veta om miljöministern precis som jag satte kaffet i vrångstrupen den där marsmorgonen eller om Miljödepartementet och ministern var informerade innan beslutet togs om att pausa inventering och registrering av nyckelbiotoper.

Herr talman! Vi debatterar nu nyckelbiotoper och följden av att Skogsstyrelsens gd har beslutat att pausa registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Jag vill börja med att säga att jag delar Jens Holms oro för att skyddsvärda skogsområden riskerar att avverkas med anledning av det här beslutet.

Det är viktigt att vi har en skogspolitik med höga ambitioner för att bevara djur- och växtarter och värdefull natur. Som miniminivå behöver vi följa den strategiska planen, Nagoyaprotokollet, som antogs 2010 inom ramen för FN:s konvention om biologisk mångfald. Det innebär bland annat att Sverige långsiktigt ska skydda 17 procent av alla land- och sötvattensområden till 2020 och att de områdena ska vara biologiskt värdefulla.

I dagsläget omfattas endast ca 5 procent av den produktiva skogsmarken av lagstadgat skydd. Det är därför nödvändigt och glädjande att Miljöpartiet i regeringen har ökat anslagen till bildande av naturreservat med 80 procent sedan regeringsskiftet. Även anslaget till biotopskydd och naturvårdsavtal har fått en ordentlig ökning med 50 procent.

Det är också nödvändigt med det frivilliga skyddet, bland annat inom FSC-certifieringen. När vi som konsumenter köper certifierat virke måste vi få känna oss trygga i vetskapen om att det inte kommer från nyckelbiotoper. Men om vi ska kunna känna oss trygga och om vi ska uppnå de nationella och internationella målen måste vi ha koll på var de skyddsvärda skogarna och nyckelbiotoperna finns.

Precis som Jens Holm sa var det under början av 1990-talet som man började inventera nyckelbiotoper. Då gjorde man det rikstäckande, men på grund av brist på medel har det utvecklats till att Skogsstyrelsen till största delen gör de här inventeringarna i samband med avverkningsanmälningar. Det är självklart inte bra, vare sig för den som äger skogen eller för dem som jobbar med inventeringen på Skogsstyrelsen.

I Miljöpartiets nya skogspolitiska program som vi antog på kongressen föreslår vi att resurser tillförs för en ny rikstäckande nyckelbiotopsinventering. Vi menar också att det är viktigt med en inventering för att kartlägga kontinuitetsskogarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är i dag brist på avverkningsmogen skog i Sverige. De planterade träden på 70- och 80-talens stora kalhyggen är ännu inte tillräckligt vuxna för att bli timmer, pappersmassa och bränsle. Vi har därför fått ett ökat tryck på de sista resterna av skogar som aldrig kalhuggits, de så kallade kontinuitetsskogarna. Det är skogar som inte bör kalhuggas i dag heller. Det är viktigt att vi politiker är tydliga med vad som gäller om vi menar allvar med att vi ska uppfylla både våra nationella miljömål och våra internationella åtaganden.

Men, herr talman, att skydda skog räcker faktiskt inte för att uppfylla nationella och internationella miljömål. En omställning till ett hållbart brukande av skogsmarken är också nödvändig. Genom Nagoyaprotokollet har Sverige förbundit sig att senast 2020 förvalta områden som används till skogsbruk på ett hållbart sätt så att bevarande av biologisk mångfald garanteras. Det handlar alltså inte bara om att lämna orörda områden utan att också om att bruka den skog som brukas på andra sätt.

Jag vill därför fråga miljöminister Karolina Skog hur regeringen arbetar för att öka andelen skogar som brukas med något annat än trakthyggesskogsbruk. Jag tänker att det kanske är det ministern syftar på när hon i sitt svar på interpellationen säger att regeringens skogspolitik bygger på två jämställda mål, miljömålet och produktionsmålet, och att det finns behov av att utveckla båda de här delarna.

Herr talman! Nyckelbiotoper är viktiga livsmiljöer för många skogslevande hotade arter. I nordvästra Sverige har vi kvar stora unika skogslandskap som ännu inte är påverkade av kalhyggesbruk. Hur väl vi tar hand om de här skogarna nu kommer att påverka vilka möjligheter vi har att bevara hotade skogsarter och våra barns och barnbarns och kommande generationers möjligheter att uppleva naturliga skogslandskap.

En majoritet av rödlistade skogsarter har minskande populationer. En viktig orsak till detta är avverkningen av gammal skog. För att kunna möta detta behöver vi, precis som Stina Bergström säger, både vara aktiva med formellt skydd av skog, vilket är någonting som vi har ökat takten i ordentligt under mandatperioden, och med att arbeta med de frivilliga avsättningarna, men inte minst behöver vi utveckla bruket till att bli mer hållbart.

Där ser regeringen behov av kunskapsutbyggnad och kunskapsspridning av hållbara metoder, så att de går från att vara små delar till att bli mainstream, det vi gör i den brukade skogen. Vi har därför riktade kunskapslyftande insatser i de delarna.

För att vi i bruket ska kunna ta ut skog till virke, för att kunna bygga mer i trä, för att kunna fortsätta hålla igång en pappersmassaindustri och för att kunna göra bränslen måste vi kunna ta ut och bevara i ett gemensamt arbete. Den formella metod vi har för att åstadkomma detta i dag är att Skogsstyrelsen enligt miljöbalken är skyldig att bedriva tillsyn och vid behov vidta åtgärder för att säkerställa att det sker ett samråd och att de krav som ställts fast vid samrådet sedan följs.

Verksamhetsutövaren är å sin sida enligt miljöbalken skyldig att göra en anmälan till Skogsstyrelsen om så kallat 12:6-samråd, om skogsbruksägaren kan komma att väsentligt ändra naturmiljön.

I Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om anmälningsskyldighet, enligt 12 kap. 6 § i miljöbalken, anges dessutom att skogsbruksåtgärder i nyckelbiotoper ska anmälas till Skogsstyrelsen. Skogsområdet behöver inte vara registrerat som en nyckelbiotop av Skogsstyrelsen för att omfattas av kravet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om det finns misstanke om brott är Skogsstyrelsen skyldig att göra så kallad åtalsanmälan.

Det är av stort värde och vikt att vi vet vad som finns i skogen, och registreringen av nyckelbiotoper är ett viktigt arbete. Jag tycker att det är angeläget att vi så snart som möjligt får igång det i hela landet. Men skyldigheterna enligt miljöbalken är formellt sett inte beroende av detta, utan de lagar som riksdagen beslutar om gäller självklart kontinuerligt, på samma sätt som myndigheternas arbete är kontinuerligt.

Jag vill också svara tydligt på Jens Holms fråga angående information. Jag fick informationen om det beslut som Skogsstyrelsen fattat från samma källa som Jens Holm, genom att läsa om det på DN Debatt. Jag hade inte fått någon information på förhand.

Herr talman! Det är anmärkningsvärt att ett sådant viktigt beslut fattas på de premisserna och att ansvarig minister, vilket miljöministern är, för att vi ska uppnå till exempel miljökvalitetsmålet Levande skogar inte informeras och konsulteras innan ett sådant beslut fattas. Det är mycket anmärkningsvärt.

Jag vill också tacka för svaret vad gäller samråd. Där är jag och ministern helt överens. Det står i miljöbalken 12 kap. 6 §. Det finns också inskrivet i Skogsstyrelsens riktlinjer, om områden med nyckelbiotoper. Men då blir min fråga till Karolina Skog: Hur ska man kunna bedriva samrådet i hela nordvästra Sverige ifall man inte längre identifierar och registrerar nyckelbiotoper? Om man inte vet var de områdena finns är det väldigt svårt att ha ett samråd kring det.

Vi riskerar att missa politiskt uppsatta mål, till exempel om att skyddsvärda skogar inte får avverkas, och vår politiska målsättning överlag om att få levande skogar. Det är ett av miljökvalitetsmålen, som vi inte når. Då menar jag att ansvarig politiker inte kan gömma sig bakom en myndighet och säga: Det är de som har fattat det här beslutet, och jag kan inte göra någonting.

Du kan agera, Karolina Skog! Jag tycker inte att Skogsstyrelsens lednings förfarande är okej. Jag tycker att du ska markera väldigt tydligt att om man inte har något alternativ och någon bättre metod får man återgå till det som fanns tidigare, med inventering och registrering av nyckelbiotoper. Håller inte miljöministern med mig om det?

Jag skulle också vilja fråga: Kan en myndighet verkligen frångå politiska målsättningar och uppdrag hur långt som helst? Vi kan tänka oss en parallell till trafikpolisen. Om de tycker att kontrollen av nykterhet i trafiken inte fungerar särskilt bra ska de då lägga ned den? Och om Sida tycker att utbetalningar av bistånd fungerar på ett dåligt sätt, ska Sida därför sluta att betala ut bistånd till utvecklingsländer?

Om myndigheterna skulle göra det tror jag att man skulle agera politiskt. Man skulle säga: Nej, här är politiskt uppsatta mål i fara. Så här kan ni inte göra!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är precis den sortens reaktion jag vill se, både från miljöministern och från landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, som jag har haft den här diskussionen med tidigare.

Nu säger Skogsstyrelsen att det är en paus man har tagit. Som jag har förstått det ska pausen av inventering och registrering av nyckelbiotoper gälla fram till årsskiftet. Vet miljöministern något mer om det? Är det fram till årsskiftet som gäller? Kan vi skynda på det, så att pausen blir kortare och så att inventeringen och registreringen kan komma igång igen?

Avslutningsvis vill jag fråga vad miljöministern egentligen anser om Skogsstyrelsens hantering av allt det här. Ansvarig minister får informationen när hon läser tidningen till morgonkaffet. Det är ett stort och omfattande beslut som hotar politiskt uppsatta mål. Vad anser miljöminister Karolina Skog om Skogsstyrelsens hantering av det här?

Herr talman! Trakthyggesbruket har tillämpats i stor skala i Sverige sedan 1950-talet, och det har inneburit omvälvande förändringar av det svenska skogslandskapet. Skogar med olika slags träd i olika åldrar har ersatts med planteringar av likåldriga träd av samma sort. Men det finns fortfarande en del så kallade kontinuitetsskogar kvar i Sverige. Och en del finns i områdena i nordvästra Sverige som vi nu diskuterar.

Jag och många med mig inom miljörörelsen är oroliga för vad som nu ska hända under den här så kallade pausen. Miljöpartiet vill se att inte bara gamla kontinuitetsskogar - de flesta kanske ska skyddas helt, men en del kanske kan brukas kontinuerligt som man har gjort genom tiderna - utan även andra skogar ska ha en brukningsmetod som skapar skogar med olikåldrade träd, lövinslag och kvarlämnad död ved. Hyggesfria skogsbruksmetoder främjar nämligen den biologiska mångfalden, friluftslivet, turismen, rennäringen och kulturmiljövärdena.

Vi skulle vilja att anslaget som ministern talar om utökas, till exempel till Skogsstyrelsens information om hyggesfria brukningsmetoder. Vi vill också se ett omställningsstöd till skogsägare som vill ställa om från trakthyggesbruk till hyggesfritt skogsbruk, precis som det i dag går att få stöd för omställning från konventionellt till ekologiskt jordbruk.

Jag har förståelse för att ministern inte kan säga riktigt vad regeringen tycker om det. Men eftersom regeringen har en uttalad vilja att öka satsningen på ett variationsrikt skogsbruk vill jag fråga ministern hur regeringen arbetar för att förverkliga det.

Herr talman! Att vi behöver göra ytterligare insatser för att nå miljömålet Levande skogar är mycket tydligt. Jag uppfattar det som att vi som deltar i debatten är överens om det.

Regeringen har en tydlig ambition om att skyddsvärda skogar inte ska avverkas och att miljöhänsynen i skogsbruket ska öka. Detta är ett ansvar för såväl staten och kommunerna som skogsbruket självt. Det är också huvuddel i de samtal som förs om utformandet av ett nytt skogsprogram. Vad är de olika rollerna? Vem ska göra vad?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Staten har flera roller i detta, att utveckla nya, och att sprida kunskap om, hållbara bruksmetoder. Informationsinsatsen är en sådan.

Vi har också ett ägaransvar. Jag besökte nyligen den skog där Sveaskog experimenterar med att försiktigt närma sig en kontinuerlig skogsvård. En tydlig sak är att det är en helt annan upplevelse att vara i en skog som har brukats eller avverkats med hänsyn till en ny miljö. Det är tydligt för såväl ögat som de ekologiska sammanhangen att det är en helt annan skog.

Jens frågade om tidpunkten. Jag har nåtts av samma information, att Skogsstyrelsens styrelse har fattat beslutet om att arbetet med att utveckla nya metoder ska pågå året ut. Jag har uppfattat att man sedan har en tanke om att använda en metod som ska fungera i de olika skogstyperna i Sverige.

Jag tycker att det är angeläget att det blir en registrering av nyckelbiotoper i hela landet så fort som möjligt.

Frågan gällde samrådet. Jag vill upprepa att samrådsplikt enligt miljöbalken är den del som är mitt ansvar. Samrådet är inte kopplat till registreringen. Det är verksamhetsutövarens ansvar, i den här lagstiftningen som i all lagstiftning, att känna till lagen och agera i enlighet med den.

Myndigheten har fattat det aktuella beslutet på egen hand och inom sitt ansvarsområde.

Det görs en liknelse med trafikpolisen, och jag har faktiskt kännedom om ett exempel där trafikpolisen har gjort motsvarande i samband med att det infördes miljözoner för tunga fordon. Man fick bara köra där med etanolbuss, men polisen konstaterade att man inte kunde göra några mätningar, så man upphörde med den typen av kontroller. Jag som ansvarig kommunpolitiker blev då väldigt upprörd över detta. Det finns också liknande fall.

Reaktionerna på det här beslutet har varit starka. Men frågan handlar återigen om samrådet. Det finns ingen direkt koppling till registrering, och det gäller självklart kontinuerligt.

Herr talman! Tack för det svaret!

När det gäller samråd tycker jag att det finns en koppling. Jag vet vad som står i 12 kap. miljöbalken. Men Skogsstyrelsens riktlinjer handlar ju om att om det är en skyddsvärd flora och fauna, till exempel nyckelbiotoper, ska man inleda ett samråd. Nu är Skogsstyrelsen också mer detaljerad om hur det samrådet ska gå till.

Om man inte vet om det finns en nyckelbiotop, hur ska en skogsägare då kunna inleda ett samråd? För mig är det helt uppenbart att det här är politiskt uppsatta mål som vi riskerar att missa. Det är då som man som ansvarig minister måste gripa in, precis som jag tror att ministern - dåvarande lokalpolitikern i Skåne - agerade när polisen inte gjorde sitt jobb. Då slog man näven i bordet och sa: Nej, så här får ni absolut inte göra.

Jag skulle vilja se precis samma politiska resoluta agerande från ansvarig minister nu. Det går att ge Skogsstyrelsen i uppdrag att från och med nu återuppta registrering och inventering av nyckelbiotoper samtidigt som man arbetar fram en metod som kan komplettera den befintliga metoden. Jag förstår inte, Karolina Skog, varför det skulle vara så svårt. Vi skulle vinna så mycket på det, och vi skulle skingra så många frågetecken och mycket osäkerhet som den här pausen av inventering och registrering av nyckelbiotoper har skapat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det är dags för lite mer av politisk handling. Jag vill tacka för den här debatten.

Herr talman! I debatten om hållbart skogsbruk, som i alla debatter, finns det en bred överenskommelse och en gemensam syn om att vi behöver göra mer för att göra hela det svenska skogsbruket hållbart. Formellt skydd är en del. Det frivilliga skyddet är en annan del. Att utveckla hållbara bruksmetoder är en tredje del, och vi behöver arbeta med alla dessa delar.

Lagstiftning är självklart en viktig grund, men att utveckla nya metoder och sprida dem är likväl en viktig uppgift. De informationsinsatser som görs för att sprida hållbara bruksmetoder är i dag ganska små. Jag hoppas att de ger effekt, men det behövs mycket lärande. Det viktigaste är nog att man pratar med varandra inom branschen.

I arbetet för att utveckla ett nytt skogsprogram måste man diskutera vilka de olika rollerna är och hur man ska stötta varandra för att nå framåt - detta för att verkligen skydda våra skogar för framtida generationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jesper Skalberg Karlsson har frågat mig om jag och regeringen

gör en samlad bedömning inför det eventuella utlysandet av nya stora Natura 2000 på norra Gotland, och vilka faktorer som i så fall ingår i den bedömningen,

gör en konsekvensanalys av vilka långsiktiga konsekvenser nya stora Natura 2000 på norra Gotland kan få för kalkbrytande företag, särskilt vad gäller tillstånd för täktverksamhet samt

gör en bedömning av hur det befintliga naturskyddet i området fungerat på medellång sikt och vilka lärdomar man kan dra av det.

På norra Gotland finns värdefulla naturområden med höga naturvärden som bidrar till turistnäringen, varav flera ingår i det europeiska nätverket Natura 2000. I januari 2014 gav regeringen länsstyrelserna i uppdrag att lämna förslag till nya Natura 2000-områden och kompletteringar av redan föreslagna områden för att åtgärda de brister i nätverket Natura 2000 som framgår av EU-kommissionens utvärderingar samt eventuella andra nationellt identifierade brister i nätverket.

Uppdraget skulle redovisas till Naturvårdsverket och genomföras enligt Naturvårdsverkets riktlinjer. Länsstyrelsen i Gotlands län redovisade sin del av uppdraget till Naturvårdsverket i mars 2015. Efter Naturvårdsverkets genomgång och redovisning beslutade regeringen i augusti 2015 att föreslå nya områden och ändringar i befintliga områden på Gotland.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För två av de områden som länsstyrelsen föreslog 2015 bedömde Naturvårdsverket att kompletterande utredning behövdes och att utredningen skulle omfatta riksintresseområdet Filehajdar, Hejnum hällar och Kallgatburg. Länsstyrelsen återkom i mars 2016 med förnyade förslag. Efter genomgång och bedömning föreslog Naturvårdsverket den 6 april 2017 områdena Hejnum hällar och Bälsalvret som nya Natura 2000-områden samt utökningar av de befintliga Natura 2000-områdena Bojsvätar och Hejnum Kallgate.

Länsstyrelsen hade även föreslagit området Forsvidar som ett nytt Natura 2000-område samt en utökning av det befintliga Natura 2000-området Filehajdar, men dessa områden ingår inte i Naturvårdsverkets förslag till regeringen. Naturvårdsverkets förslag från 6 april 2017 bereds i Regeringskansliet.

Förra året fördelade Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten totalt 72 miljoner kronor till Gotlands län för skydd och skötsel av värdefulla områden, friluftslivsinsatser samt åtgärder för havs- och vattenmiljön. Insatserna stärker det lokala näringslivet och skapar sysselsättning.

Herr talman! Tack, miljöministern, för svaret! Denna fråga har vi debatterat många gånger i riksdagen. Jag har kanske främst gjort det med näringsminister Mikael Damberg, men jag kan konstatera att den var uppe på dagordningen redan när Mona Sahlin var samhällsbyggnadsminister. Den har också behandlats när Lena Ek var miljöminister. Den har delvis behandlats när Åsa Romson var miljöminister, och nu ligger den på Karolina Skogs bord.

Detta är en lång process, men jag ska inte uppehålla mig vid och berätta historien en gång till utan snarare säga något om var vi står i dag. Innan Åsa Romson hade sin presskonferens i augusti 2015, då hon utlyste de nya stora områdena, hade man skickat tillbaka en del av förslaget från Länsstyrelsen i Gotlands län. Det handlade om ungefär 500 hektar och rörde Filehajdar.

Filehajdar är väldigt intressant, eftersom Sveriges största kalkbrytande företag har planer på att starta täktverksamhet där inom 10-15 år. Om man jämför förslaget då och nu ser man att det har justerats en del, men det finns fortfarande rum för kompromisser. Man kan hitta ett samspel mellan både näringslivsintressen och skydd av värdefull natur. För det ska sägas: Det här är skyddsvärda områden.

Jag tror att det runt Kallgate, som utgör ungefär 1 000 hektar av de totalt 1 500 hektar som Naturvårdsverket föreslår, finns goda skäl för skydd och även möjlighet till orientering, naturturism och många andra saker som kan ge arbetstillfällen långsiktigt. Man ska nog dock akta sig för att skjuta med den stora bössan i sin jakt att bara skydda så mycket areal som möjligt.

Låt oss ta Bojsvätar som exempel. Det är ett rikkärr, och man bör fundera på om det kan gå att återskapa någonstans i närheten och i så fall med vilka ekosystemtjänster som följd. Man kan titta på befintliga Natura 2000-områden i närheten. Det finns exempelvis ett Natura 2000-områden på Filehajdar redan i dag, vilket utlystes för att skydda nipsippan. Efter det har man lyckats flytta nipsippan och plantera den på andra ställen med en bättre ekologi och mångfald som följd, vilket är välkommet. Nu hotas nipsippan på Filehajdar snarare av rådjuren, och det är en annan utmaning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om man kan hitta ett sätt att inte utlysa till exempel Bojsvätar som Natura 2000-område kan man helt lugnt och säkert veta att cementindustrin kommer att finnas kvar. Men samtidigt som man gör det och åtar sig att göra en insats för att bevara rikkärren någonstans finns det för den här regeringen en möjlighet till en stor politisk vinst.

Från början innebar förslaget att man utlyser 500 hektar till Natura 2000. Om man utlyser Kallgate men utesluter Filehajdar och Bojsvätar får man utlysa mer än dubbelt så mycket. Det här är ett gyllene läge om man vill skydda mycket värdefull natur men samtidigt visa att man är pragmatisk och kan se värdet i att naturintressen och näringsintressen kan samspela.

Om man tittar på den stora bilden är det välkommet att vi på norra Gotland har ett företag med stor investeringspotential, som inte bara håller på med cement utan också vattenlagring och annat som ju är stora utmaningar för oss året om.

Herr talman! Jag finner anledning att säga några ord om hur arbetet att utse Natura 2000-nätverk går till. Jag gissar att ledamoten känner till att detta regleras i art- och habitatdirektivet. Det utgår från vetenskapliga kriterier, som specificeras i direktivet. De tar fasta på värden för ingående arter och livsmiljö.

Detta är vad som ligger till grund för länsstyrelsens arbete. Det är detta som granskas av Naturvårdsverket, som sedan ger förslag till regeringen. Arbetet är väldigt tydligt reglerat.

På Gotland finns många värdefulla områden, och det är viktigt att det finns många olika typer av områdesskydd. Jag är självklart väldigt stolt över att regeringen i augusti 2015 tog beslutet att till EU-kommissionen föreslå en utökning av området Bästeträsk. Denna utökning utgör ett viktigt komplement till Natura 2000-området.

Det är tydligt att detta europeiska nätverk av Natura 2000-områden inte är färdigutbyggt. Kommissionen är väldigt tydlig när det gäller detta, och det är även tydligt i de handlingsplaner som finns.

Detta var en av bakgrunderna till att regeringen i januari 2014 gav länsstyrelsen i uppdrag att lämna förslag på nya Natura 2000-mål. Det gjordes bland annat för att man skulle titta på hur områden hängde samman och hur de representerar naturen, inte minst den del av naturen där vi ser brister och habitatförluster. Uppdraget genomfördes självklart i enlighet med de vetenskapliga kriterierna och redovisades för Naturvårdsverket.

Vad gäller områdena på Gotland, som jag beskrev tidigare, har man funnit anledning att titta ännu närmare på vad som finns i området och vad som behöver skydd. Det ska bidra till förbättrad bevarandestatus för vissa arter och livsmiljö, som dock också ska vara omistliga för nätverket. Detta är en av anledningarna till att Naturvårdsverket inte har tagit med alla de områden som länsstyrelsen har fört fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kriterierna är alltså stränga. Arbetet går inte alls ut på att skydda så mycket som möjligt. Ett kriterium för Natura 2000, om man vill ingå i nätverket, är att området är omistligt.

Vi har även andra skyddsmetoder i Sverige. Det är inte självklart att bara för att något är skyddsvärt ska det ha Natura 2000-status. Det handlar om att göra ett nätverk. Jag kan därför dela ledamotens bild av att det inte finns något egenvärde i att skydda mycket för Natura 2000. Målet är att ha ett nätverk som hänger samman och som är ekologiskt representativt. Vad detta är bygger på vetenskapliga kriterier och inget annat.

Herr talman! Tack, ministern, för detta svar! Jag stämmer kanske inte in till hundra procent i beskrivningen att det helt och fullt är EU-kommissionen och art- och habitatdirektivet som är "boven i dramat". Det finns ganska stora skillnader mellan hur vi ser på Natura 2000 i unionens olika länder. I Tyskland finns exempel på att man bygger vindkraftverk i stor skala vid Natura 2000-områden. I Sverige är vi tveksamma till om man ens kan få göra myggbekämpning i Natura 2000-områden. Det finns alltså en viss skillnad.

Det har åtminstone tidigare sagts från regeringen att detta handlar om det som är ett tillägg till sådant som EU-kommissionen pekade ut som brister, det vill säga andra nationellt identifierade brister i nätverket. Detta är sådant som vi själva i någon mening är rådiga över. Det handlar inte om några fladdermöss eller tumlare utan om hur vi ser på den skog som finns på dessa platser. Vi funderar på om vi tycker att det är tajga eller om det är trädklädd betesmark. Man kan fundera på om det finns någon mark på Gotland som aldrig har betats. Jag tror att det är svårt att hitta sådana biotoper, snarare tvärtom.

Jag vill förresten säga att jag hade fel benämning i mitt första inlägg. Det är inte runt Kallgate som det är 1 000 hektar utan runt Hejnum hällar. De ligger nära varandra. Jag var kanske lite förvirrad förut.

När det gäller förslaget och den kommande regeringsprövningen hoppas jag att regeringen ändå tittar på de insatser som har gjorts i närområdet, till exempel för nipsippan, återställandet av våtmarker, gäddfabriken som har byggts, naturleder som privata finansiärer har tagit initiativ till och genomfört. Dessa leder är populära. Förhoppningsvis har man en helhetsbild när man funderar på vilket skydd som ska införas.

Jag tror också att man bör tänka ett steg längre. Natura 2000 är ett välmenande naturskydd. Det är ett bra nätverk. Det finns brister, men överlag är det ett fungerande nätverk. Det som är problematiskt är kanske inte just detta utan steg nummer två, det vill säga den separata process då man ska ansöka om täkttillstånd. Även om man inte utlyser Filehajdar, som är det ställe där man vill bryta kalksten, finns det en risk att man med liggande förslag får det svårt att få detta tillstånd, eftersom man måste kunna visa på nollpåverkan i stora områden runt omkring.

Bojsvätar är intressant eftersom det är ett rikkärr. Även om det kanske bara påverkas till någon liten procent, och även om detta rikkärr går att flytta och ha någon annanstans, går det kanske inte att visa på nollpåverkan. Då har man ändå satt stopp för denna brytning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är avancerad materia - det är jag den förste att erkänna - men jag hoppas att det kan räcka med att jag uppmanar regeringen att titta på hur förslagen blir. Detta gäller inte bara i det första skedet, utan det gäller också hur förslagen kan komma att påverka framtida täktverksamhet. Natura 2000 har en ganska stor skyddszon runt omkring sig, vilket kommer att påverka denna näring långsiktigt.

Herr talman! Även om jag inte är i närheten av den kunskap som Jesper Skalberg Karlsson verkar ha på detta område är det självklart trevligt att stå här och diskutera väldigt skyddsvärda områden.

Att skydda dessa områden har flera typer av värden. Natura 2000-redskapet handlar om naturvärden och ekologisk representation, men det finns även andra viktiga åtgärder som är en del av hela arbetet. Dessa handlar om tillgänglighet, friluftslivets tillgång till området och kopplingar till turism och annan upplevelsebaserad näring. I detta sammanhang finns ett brett arbete för att Gotland ska leva i alla dimensioner.

De specifika besluten, som ligger på regeringens bord, är under beredning, och jag hoppas att det finns respekt för att jag inte föregår denna genom att kommentera.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Detta är komplicerad materia. Det handlar inte bara om svåra namn på platserna, utan det är också avancerat i meningen att Natura 2000 inte är helt lättöverskådligt - detta är jag den förste att erkänna.

När det gäller den kommande regeringsprövningen hoppas jag ändå att regeringen kan titta på förslaget - inte bara på kort sikt utan även på hur de tidigare naturskydden har kunnat samverka och på hur vi kan få ett ändamålsenligt skydd för hela området.

Om man dessutom tittar på sysselsättningseffekter och annat ser man tydligt att det inte bara är de 300-400 jobben på Gotland som påverkas. Det gäller även jobb i hela landet i anslutande hamnar.

Man kan fundera på varifrån cement ska komma om inte från Gotland. Vi har hört exempel på att kalk har skeppats in från Kanada. Är detta riktigt resurseffektivt 2017? Man kan också fundera på vad vi ska använda i stället för cement.

Dessa frågor är jättestora. Vi talade om skog tidigare. Jag tror att vi kommer att bygga mer biobaserat och mer i trä i framtiden, men jag tror inte att vi har råd att sluta bygga med ett material och att tacka nej till det. Vi kommer nog att behöva bygga mer i alla material, och cement har ju vissa egenskaper som trä inte har.

Jag hoppas att regeringen kan titta på detta med en holistisk syn - att man kan titta med lite helikopterperspektiv - och fundera på såväl kort sikt som på medellång och lång sikt.

Detta är en viktig näring för Sverige. Det finns mycket att säga i denna fråga, och jag hoppas att miljöministern känner sig lite mer upplyst nu än tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, Jesper Skalberg Karlsson, för denna upplysande diskussion!

Den genomlysning gällande Natura 2000-områdena som regeringen har gett länsstyrelserna i uppdrag att göra har föregåtts av gedigna inventeringar och samrådsprocesser. Huvuddelen av den prövning som vi gör på Regeringskansliet vilar - tack och lov - inte på att jag ska kunna uttala områdena eller i sak kunna detta. Det finns sakkunskap inbyggd i beslutsunderlaget, och det är detta som är basen för den beredning som vi gör i Regeringskansliet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Mikael Oscarsson har ställt ett antal frågor till mig om den så kallade BTI-metoden för myggbekämpning och om jag avser att stödja utvecklingen av SIT-metoden mot översvämningsmygg.

Bekämpning av översvämningsmygg är till stor del ett regionalt ansvar - det gäller exempelvis skötselåtgärder som slåtter och bete. Stöd för bekämpning har utgått bland annat från olika insatser i det svenska landsbygdsprogrammet, som Jordbruksverket är förvaltande myndighet för.

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag studerat effekterna av bekämpningen med BTI för att säkerställa att denna bekämpning inte har negativa effekter på den känsliga miljön. Myndighetens slutsats var att en väl avvägd användning av BTI inte har några direkta effekter på fåglar, fiskar och däggdjur inklusive boskap och husdjur.

Däremot är kunskapen om BTI:s effekter på andra taxonomiska grupper i ekosystemet bristfällig. Mot denna bakgrund har både den förra och den nuvarande regeringen uttalat att bekämpning med Vectobac G inte är en hållbar lösning och att det är viktigt att finna långsiktiga lösningar på problemet med massförekomst av översvämningsmygg.

Regeringen har utsett Naturvårdsverket som ansvarig myndighet för att bevaka forskningsläget vad gäller bekämpning och andra långsiktiga åtgärder för att minska förekomsten av översvämningsmygg samt för att sprida information om sådana åtgärder.

Regeringen följer med intresse utvecklingen av SIT-metoden för att bekämpa översvämningsmygg, men i dagsläget finns det inte något konkret förslag för regeringen att ta ställning till.

Andre vice talmannen meddelade att Mikael Oscarsson, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att delta i överläggningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Mikael Oscarsson har skrivit en väldigt viktig interpellation, och de frågor han har ställt är ytterst angelägna för personer i detta område.

Nu börjar vi nämligen närma oss den årstid som man bävar inför om man bor vid nedre Dalälven och vet hur det är att leva med myggor som gör att man inte kan vistas ute över huvud taget. Man kan inte låta sina barn eller sina djur vara ute. Det är förskräckligt, och jag undrar om ministern har varit där och om hon vet hur det är.

Problemet är hela tiden att man inte får någon långsiktighet i bekämpningen. Vi har ställt frågor många gånger, både till den tidigare regeringen och till den nuvarande, och fått samma svar - det vill säga inget svar alls på hur man ska få långsiktighet i bekämpningen.

Det gör att de som arbetar i Neda, som har forskat på det här området i många år, inte känner sig trygga i sitt sätt att jobba, vilket är ett problem. Det gör också att man inte har någon långsiktighet i den bekämpning som man i dag känner till, det vill säga BTI-metoden. Det innebär i sin tur att man inte kan planera för år framöver.

Den tidigare regeringen, den förra ministern Åsa Romson och även den nuvarande ministern har alla sagt att det är ett lokalt och regionalt ansvar. Så kan det inte vara.

Därför är det viktigt att åtminstone få någon antydan från ministern om hur ni långsiktigt tänker förfara med den forskning och den bekämpning som pågår nu. Man kan inte skylla på det lokala och regionala ansvaret, utan man måste ta ansvar från regeringens sida.

Vi fick tidigare höra att regeringen följer STI-metoden med intresse. Vi vet att man vid FN:s kontor i Wien, där jag var med min riksdagsgrupp för ett år sedan, talar om den metoden och att man talar om nedre Dalälven. Men det fordrar att den svenska regeringen medfinansierar.

Min ena fråga är: Har ni i regeringen tänkt er att medfinansiera och utveckla SIT-metoden?

Min andra fråga är: Kommer ni framöver att garantera en långsiktig bekämpning och en långsiktig ekonomisk investering, så att man kan fortsätta att bekämpa myggen vid nedre Dalälven med de metoder man använder i dag? Det är ytterst angeläget när vi vet att man fick vänta ända till i vår innan man fick besked om man skulle få pengar till bekämpningsmedlen i år. Därför undrar jag när och hur ni kommer att garantera att man ska kunna fortsätta att bo, verka och leva vid nedre Dalälven.

Herr talman! Jag vill först slå fast att det är viktigt i den här typen av frågor och i det här specifika fallet att hitta en balans mellan förebyggande åtgärder och bekämpning.

Det finns ett flertal forskningsrapporter som visar att det är möjligt att begränsa massförekomsten av översvämningsmygg på ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt genom en kombination av förebyggande åtgärder och bekämpning.

Regeringens uppfattning är, precis som tidigare regeringars, att myggfrågan ska hanteras och finansieras lokalt och regionalt. Detta baseras på att det är på den nivån som man känner miljön och de lokala och regionala förutsättningarna, för det finns inte en lösning på myggproblematiken som kan appliceras på alla regioner. Lösningen beslutas i regionen utifrån de regionala förutsättningarna av dem som bor i regionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har beslutat om en ändring i Naturvårdsverkets regleringsbrev som innebär att högst 3 miljoner kronor från anslaget om åtgärder för värdefull natur kan anvisas för att begränsa massförekomsten av översvämningsmyggor denna sommar. Dessutom finns samma summa i landsbygdsprogrammet som betalas av Jordbruksverket.

Den argumentation som förs fram här i två delar innehåller tydliga motsägelser. Jag får frågan: Har du varit där, och känner du till det? Nej, jag har inte varit där. Men jag menar att de som bor och verkar i området och som kan det ska bestämma vilka metoder man ska använda och ha ansvaret. Argumentationen som förs fram är att de som kan området inte ska fatta beslut, utan det ska jag och mina kolleger göra här i Stockholm. Det är inte en bild som vi i regeringen delar.

Den andra delen är att vi på samma sätt här i Stockholm för flera år framöver ska bestämma vilken metod som ska användas. Samtidigt sägs det att vi ska följa nya metoder och ta in dem. Det är också en tydlig motsägelse.

Regeringen har beslutat att Naturvårdsverket är den myndighet som ska följa forskningsläget. De har kompetens att göra det, och de har en nära dialog med de relevanta länsstyrelserna. Det är ju flera länsstyrelser som arbetar aktivt med motsvarande problematik. Finner de anledning att få godkännande från regeringen för någon av de nya metoderna kommer de att föreslå det, men något sådant förslag finns inte för oss att ta ställning till just nu.

Herr talman! Vi ska inte ha någon argumentationsdiskussion. Det var absolut inte min mening, herr talman. Jag vill bara framhålla vikten av att man vet vad detta handlar om, för det är det som är en stor fråga i detta sammanhang.

Jag vädjar till ministern att sätta sig in i frågan väldigt noga. Det handlar om att jobba både med den nuvarande problematiken och med det som är framgent. Om man från FN säger att man behöver medfinansiering från den svenska regeringen för att testa den så kallade SIT-metoden betyder det att regeringen måste vara med och sätta in pengar för framtiden, precis som den måste vara med och jobba för att man ska ha pengar i dagsläget.

Den förra regeringen, alliansregeringen, hade åtminstone öronmärkta pengar i landsbygdsprogrammet som kunde användas regionalt, så att forskarna och de som utförde myggbekämpningen var trygga med att det fanns pengar ett par tre år framöver. Om man inte behöver använda medlen gör man inte det. Det tar mycket tid att beställa hem medel och rapportera etcetera, och det slipper man om man vet att man kan få pengar långsiktigt.

Min vädjan till ministern är att hon verkligen sätter sig in i det här, för det är oerhört viktigt för de personer som bor vid nedre Dalälven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Att detta är en viktig fråga i den aktuella regionen och i en del andra drabbade regioner är helt oomtvistligt.

Det är viktigt för mig och regeringen att kunskapen om problemet är förankrad på det regionala planet. Det har också skett en metodutveckling, och det gäller att hitta en kombination av förebyggande åtgärder och de mest effektiva bekämpande åtgärderna. Det är just därför som vi, samtidigt som vi avsätter pengar, säger att man måste utvärdera metoden och pröva hur långt man kan komma med det förebyggande arbetet, eftersom det har andra effekter inte minst vad gäller naturvård. Vi tar steg framåt och strävar efter att skapa en balans - jag tror inte att man ska tänka att det finns en ultimat metod. Samtidigt följer vi självklart forskningsläget.

Detta är exakt dessa beslut som vi har fattat.

Överläggningen var härmed avslutad.