Interpellationssvar - 2017-03-21

Herr talman! Dennis Dioukarev har frågat mig vad jag gör för att leva upp till rekommendationen och vilka åtgärder som har vidtagits för att förebygga och minska antalet självmord och självmordsförsök bland barn och vuxna.

Självmord är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa, och att motverka självmord är en viktig del i regeringens satsning på psykisk hälsa.

Låt mig börja med ett något bredare perspektiv. Regeringen har höga ambitioner när det gäller hälsa. Regeringen har satt ett långsiktigt mål: På en generation ska vi sluta de påverkbara hälsoklyftorna. För även om hälsan i Sverige generellt sett är god är den inte det för alla.

Psykisk ohälsa är ett stort och växande samhällsproblem. Andelen personer som upplever och rapporterar besvär på grund av psykisk ohälsa har ökat sedan början av 1990-talet. Bland barn och unga har vi till exempel sett en ökad förskrivning av läkemedel för att motverka depressioner, oro och ångest.

Det finns därför en tydlig koppling mellan livsvillkor och hälsa i allmänhet, men kanske mellan livsvillkor och psykisk hälsa i synnerhet. För att på kort och lång sikt minska självmorden i Sverige är det avgörande att samtidigt ha ett fokus på förebyggande arbete, en tillgänglig första linjens vård och en specialiserad vård med hög kvalitet.

Den stora utmaningen när det gäller att förebygga självmord är att synliggöra vikten av arbete med en bättre psykisk hälsa. Självmordsfrågan har alltför länge varit en fråga för sjukvården, men det är en fråga för hela samhället. Hur kan vi, samlat och långsiktigt, samtidigt närma oss de många olika faktorer som har betydelse för att minska självmorden?

När det gäller det självmordsförebyggande arbetet tog regeringen under 2015 ett viktigt steg för att bättre möta utmaningarna på området genom ett uppdrag till Folkhälsomyndigheten. Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att samordna det självmordsförebyggande arbetet på nationell nivå - en kraftfull satsning på en nationell, långsiktigt hållbar strategi i ordinarie struktur. Folkhälsomyndigheten har därigenom getts ett tydligt uppdrag att ansvara för att utveckla samordningen och samverkan mellan berörda myndigheter och andra viktiga aktörer, som brukar-, patient- och anhörigorganisationer och forskare.

För 2017 får Folkhälsomyndigheten dessutom ytterligare 35 miljoner kronor för att stödja kunskapsutveckling inom området psykisk hälsa på regional och lokal nivå samt inom den ideella sektorn. Delar av tillskottet ska fördelas till organisationer inom den ideella sektorn som arbetar med suicidprevention och psykisk hälsa.

Sedan den 1 januari 2016 utgår regeringens arbete från en ny strategi inom området psykisk hälsa. Genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting satsar regeringen 890 miljoner kronor 2017 för att stimulera och stödja huvudmännen utifrån fem olika fokusområden. Regeringens strategi ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt, men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i risk. Vi kommer att fokusera på att skapa förutsättningar för att hitta långsiktiga lösningar med gemensamt ansvar i ordinarie strukturer. Även om vi har haft många bra projekt är det framför allt långsiktigt hållbara strukturer som behövs.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Innan jag för fram min kritik vill jag passa på att lyfta fram något positivt i form av den satsning på psykisk hälsa som görs på regional och lokal nivå samt inom den ideella sektorn. Jag tror att det är satsningar av den karaktären som kan göra skillnad på riktigt.

När vi talar om psykisk hälsa eller vilket samhällsområde det än må vara är det fundamentalt att vi fattar beslut på bästa möjliga faktaunderlag, för att maximera chansen till önskvärt utfall. Därför tänker jag fortsätta mitt anförande med ett nordiskt perspektiv på psykisk hälsa; det är trots allt det som min interpellation avser.

För att få en uppfattning om vad psykisk ohälsa kan föra med sig i form av svårigheter i livet tittade jag på statistik om något som kallas NEET, vilket i EU-sammanhang står för "not in education, employment or training". Unga som hamnar i NEET-statistiken har en gemensam problembild. Det kan vara allt från avbrutna gymnasiestudier, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och läs- och skrivsvårigheter till depressioner, missbruk och problematiska och destruktiva hemförhållanden. Mellan 6 och 12 procent av unga mellan 16 och 24 år i Norden riskerar att hamna i denna statistik och därmed ett långvarigt utanförskap.

Herr talman! Det är konstaterat att den psykiska ohälsan bland unga i Sverige inte sjunker. Den långsiktiga trenden är i stället att den ökar, och det är oroväckande.

I vårt grannland Danmark ser det annorlunda ut. Sverige och Danmark är faktiskt varandras motpoler vad gäller ungdomars psykosomatiska hälsa. Medan förekomsten av sådana besvär ökar i hela Norden uppvisar Danmark inte någon sådan tendens alls.

Suicidtalen visar ungefär samma bild. Där ligger Danmark och Norge lägst i statistiken medan Finland har de högsta suicidtalen, följt av Island och Sverige.

Det här är givetvis mycket intressant. Varför ser det ut så? Vad är det danskarna gör som inte resten av Norden gör? Jag har inget svar på den frågan, men jag menar att detta är något som regeringen i sitt arbete mot den psykiska ohälsan måste analysera. Jag noterade att ministern inte nämnde något om detta i sitt svar.

Min fråga handlar om det nordiska perspektivet och ytterst om Nordiska rådets rekommendation. Så vad gör statsrådet för att leva upp till den? Finns det några kontakter på ministernivå med våra grannländer i syfte att utbyta erfarenheter när det gäller olika sätt att förebygga och minska antalet självmord och självmordsförsök bland unga?

Herr talman! Jag tror, precis som interpellanten, att det är väldigt viktigt att utbyta internationella erfarenheter på detta område. Vi ser nämligen en ökning av den psykiska ohälsan i en lång rad länder världen över. Jag har som minister gjort flera resor, och på flera av dem har ett tydligt tema varit att just diskutera psykisk ohälsa, vilka åtgärder som vidtas i det aktuella landet och vad Sverige skulle kunna lära från det.

Detta har inte i första hand varit aktuellt på mina resor till de nordiska länderna, men däremot pågår sedan länge ett arbete, inte minst i Nordiska rådets regi, med att se på vilka sätt man kan utbyta erfarenheter på hälsoområdet. Det är helt klart intressant att se vad Danmark och Norge, men också Finland och Island, gör på området psykisk hälsa eftersom de länderna är så pass lika Sverige.

Eftersom vi är så pass lika i Norden finns det dock ibland en tendens att blunda för de skillnader som finns. En skillnad som jag tycker mig se gäller vårdstrukturen. Sverige har väldigt goda resultat i hälso- och sjukvården, men vi har också en vårdstruktur som skiljer sig från inte minst den i Danmark och Norge. Den skillnaden tror jag inte spelar särskilt stor roll när det gäller den somatiska vården, men när det gäller den psykiatriska vården kan den ha spelat roll.

En nackdel vi ser med det svenska sättet att organisera den psykiatriska vården är nämligen att den är alltför fragmentiserad. Vi har kanske haft lite för stort fokus på enbart den specialiserade psykiatriska vården och inte sett över de tidiga insatserna och det förebyggande arbetet. När det gäller att upptäcka psykisk ohälsa tidigt, eller att komma i kontakt med barn och unga som bär på självmordstankar, är det minst lika viktigt, tror jag, vad man gör i de tidiga insatserna men även att det finns en bred medvetenhet i hela samhället.

Därför är en av huvudpunkterna i regeringens nya strategi för psykisk ohälsa just att bygga upp tidiga insatser och se till att det, när man söker vård på till exempel en vårdcentral eller kommer i kontakt med en ungdomsmottagning eller med elevhälsan, ska finnas en hög medvetenhet om psykisk ohälsa i allmänhet. Men man ska också kunna få hjälp, särskilt om man har en svårare form av psykisk ohälsa. I dag ser vi som sagt att den här hjälpen och det här stödet är starkt beroende av var i landet man bor.

I det här syftet har regeringen ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting. En del av överenskommelsen är att inrätta så kallade psykiatricentrum över hela landet. De här centrumens roll ska vara att sprida kunskap och erfarenhet och bidra till uppbyggnaden av första linjens psykiatri, framför allt genom att stärka vårdcentraler. Det kan också handla om andra inrättningar. Det var det här jag refererade till i mitt interpellationssvar.

Vi behöver nu fokusera på att bygga långsiktigt hållbara strukturer. Vi har haft lite för många projekt. Många har varit vällovliga, men de har ofta dött ut efter ett par tre år och sedan inte resulterat i någon långsiktig förändring. Vi behöver nu vända på perspektivet och fokusera just på de långsiktiga strukturerna.

Herr talman! Jag tycker som sagt att det hade varit väldigt intressant att studera mer djupgående vad danskarna gör annorlunda, eftersom de har de lägsta självmordstalen i Norden. Vilka prioriteringar gör de i sin sjukvård och psykiatri?

Men till själva sakfrågan: Hur råder man bot på den psykiska ohälsan? Jag noterar att det i ministerns skriftliga svar är mycket fokus på samordning, samverkan och strukturer. Ett visst antal skattekronor ska läggas på det här. I mina öron låter det definitivt som en felprioritering. Sverige är redan världsmästare på byråkrati. Att prata, planera och strukturera gör vi redan tillräckligt.

Det kanske är det som har lett till att barn- och ungdomspsykiatrin är överfull. Visste ni att väntetiden till en neuropsykiatrisk utredning kan vara ett till två år på vissa håll i landet? Det kanske är det som har lett till att det finns landsting som inte har en enda vårdplats för unga. Och det kanske är det som har lett till att självmorden ökar mest inom gruppen unga vuxna. Ytterst få länder uppvisar samma tendens som Sverige, herr talman.

Hur ökar vi då den psykiska hälsan? Är det genom mer byråkrati eller genom fler vårdplatser, genom ord eller genom handling?

Herr talman! I ett av världens högst beskattade länder förväntar man sig en psykiatri i världsklass. De som på egen hand orkat söka vård ska också få den snabbt. Därför är dagens situation i psykiatrin inte godtagbar. Jag tror att svenska folket efterfrågar konkreta åtgärder.

Herr talman! Det är sant att vi har alldeles för långa väntetider i en stor del av barn- och ungdomspsykiatrin. När det gäller väntetider till neuropsykiatrisk utredning, som interpellanten refererar till, skulle jag dock vilja hävda att det många gånger beror på att det kommer helt andra krav från skolan och föräldrar. Det har blivit något av en sanning hos många föräldrar men också hos många skolledare att man behöver ha någon form av utredning i botten för att kunna få särskilt stöd i skolan. Det här är felaktigt. En elev utan utredning ska också kunna få särskilt stöd om den har behov av det. Men som sagt tror man många gånger att det behövs en utredning, och då söker man sig ofta till den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin. Det här tycker jag är ett tydligt exempel på hur händelser och trender utanför psykiatrins kontroll påverkar sådant som väntetider och statistik. Det är därför det är så viktigt att vi har en utbyggd samverkan mellan olika aktörer.

En annan anledning till att det är viktigt att ha denna samverkan mellan olika aktörer är att det inte alltid är så lätt att upptäcka psykisk ohälsa, dels därför att det finns en låg medvetandegrad om problemet, dels därför att det fortfarande finns ett kraftigt stigma som gör att man inte vågar prata om psykisk ohälsa - varken de som lider av det eller nära anhöriga, vänner, bekanta och så vidare. Om man ska upptäcka psykisk ohälsa räcker det därmed inte med att bara rusta vården. Man måste också sprida kunskap och öka medvetandegraden i skolan, på arbetsplatser, i idrottsföreningar med mera. Det är här behovet av en utökad samverkan kommer in.

Genom att stärka vården och inte minst den första linjens insatser, som vi ofta hittar i primärvården, tror jag också att man kan bidra till att sprida kunskap och medvetenhet till andra sektorer. Genom att göra detta - genom att upptäcka psykisk ohälsa tidigare eller för den delen förebygga den, så att människor aldrig behöver må dåligt - kan vi också få ett minskat tryck på den specialiserade psykiatrin, så att den blir till för enbart dem som mår riktigt dåligt och verkligen är i behov av specialiserad psykiatri. Tyvärr tror jag att det är så att väldigt många som har hamnat hos till exempel BUP kanske aldrig hade hamnat där om de hade fått hjälp mycket tidigare. Det är det som den här regeringen nu försöker rätta till genom det fokus vi har på tidiga insatser.

Herr talman! Jag konstaterar att jag och statsrådet delar problembild och att vi i grunden nog vill samma sak, men att metoden för hur vi ska nå dit kanske skiljer sig åt lite. Jag tycker att fokus bör ligga på hur vi förbättrar barn- och ungdomspsykiatrin, hur vi får till snabbare utredningar och när regeringen avser att korta de långa vårdköerna.

Jag tackar för mig och ser fram emot vad regeringen har att säga i den debatt som Sverigedemokraterna har begärt om den allvarliga sjukvårdskrisen.

Herr talman! Jag tycker att vi gör precis det som Dennis Dioukarev efterfrågar, det vill säga fokuserar på hur vi ska kunna öka tillgängligheten, korta köerna och förbättra barn- och ungdomspsykiatrin. Men för att kunna göra detta kan man inte bara fokusera på BUP i sig, utan man måste titta på hela kedjan av händelser som leder fram till att ett barn eller en ungdom hamnar hos BUP. Då är det som sagt många gånger så att man inte har fått hjälp och stöd tidigt. Man kanske inte heller har varit föremål för några förebyggande insatser, utan har utvecklat psykisk ohälsa av olika skäl. Man har inte kunnat få hjälp någonstans i ett tidigt skede. Den psykiska ohälsan har därmed förvärrats tills man blivit tvungen att söka sig till BUP.

Att bara fokusera på att förbättra barn- och ungdomspsykiatrin riskerar att bli som att hälla vatten i en läckande hink - man fortsätter att hälla vatten, men så länge hinken läcker kommer man aldrig åt grundproblemet. Därför måste vi samtidigt som vi gör insatser inom BUP också koncentrera oss mer på tidiga insatser. Målet för både mig och Dennis Dioukarev måste ju vara att färre utvecklar någon form av psykisk ohälsa över huvud taget.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Edward Riedl har frågat mig om jag är beredd att ta ett lagstiftningsinitiativ eller vidta andra åtgärder för att möjliggöra försäljning av alkohol från gårdar såsom ombud för Systembolaget.

Såvitt jag kan se har en lokal och småskalig alkoholproducent inget att vinna på en sådan ordning, eftersom ombudens uppgift är att ta emot beställningar från konsumenter för att sedan vidarebefordra beställningarna till Systembolaget, som i sin tur skickar beställda varor till ombuden för utlämning till konsumenterna. Man kan även beställa varorna direkt hos Systembolaget och hämta ut dem hos närmaste ombud.

Ombuden får alltså bara förvara alkoholdrycker som konsumenter tidigare har beställt. Om ett ombud skulle få lagerhålla varor för direktförsäljning, som det skulle innebära med den modell som Edward Riedl föreslår, blir det i stället fråga om detaljhandel till konsument. En sådan ordning skulle strida mot detaljhandelsmonopolet, och därför är något sådant initiativ inte aktuellt.

Det finns i dag ett stort intresse för det hantverksmässiga och småskaliga hos svenska konsumenter. Den här utvecklingen märks också i ökat intresse för de lokala och småskaliga drycker som Systembolaget säljer. För att möta denna ökade efterfrågan har bolaget utvecklat nya tillvägagångssätt i sin hantering av lokala och småskaliga artiklar och förbättrat både produktinformationen och kvalitetskontrollen. Systembolaget ser också att antalet leverantörer till Systembolagets lokala och småskaliga sortiment har ökat. Det första halvåret 2016 levererade drygt 200 lokala och småskaliga producenter sina produkter till Systembolaget.

Avslutningsvis vill jag säga att det finns ett stort förtroende för Systembolaget hos befolkningen. Kunderna har aldrig varit nöjdare med Systembolagets service. 76 procent stöder Systembolagets ensamrätt. Det visar att Systembolaget sköter sitt uppdrag väl. Jag och regeringen har tydligt tagit ställning för att bedriva en alkoholpolitik som säkerställer förtroendet och legitimiteten för Systembolaget.

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Jag vill börja med att berätta att Sverige är det enda EU-land som inte tillåter gårdsförsäljning. Det är inte det enda land som har ett alkoholmonopol. Det innebär att det finns olika sätt att kombinera de två modellerna.

Jag hade tänkt tala rätt mycket med ministern om det som rör folkhälsan. Nu väljer ministern att inte beröra det så väldigt mycket. Ministern har upprepade gånger skrivit tillsammans med nykterhetsrörelsen i olika debattartiklar och liknande om just hotet mot folkhälsan om man skulle göra minsta avsteg från alkoholmonopolet. Om man skulle tillåta gårdsförsäljning skulle detta på något sätt vara till risk för folkhälsan.

Det har jag och ministern debatterat tidigare. Om jag uppfattat ministern korrekt i den förra debatten vi hade backade ministern lite grann från den hållning han haft tidigare. Han menar numera att gårdsförsäljning inte hotar folkhälsan. Han får gärna förtydliga detta om han vill.

Vad det handlar om är inte att på något sätt göra någon förändring i alkoholmonopolet när man har en modell med småskalig vinproduktion eller liknande där man också säljer från gårdarna. Det är en modell som till exempel finns i Finland, som också har ett alkoholmonopol. Om man gör på det sättet skapar man jobb långt utanför städerna. Långt ut på landsbygden skapas det jobb. Man får fortsätta att vidareförädla de produkter man redan har lokalt.

Herr talman! Det som är så bra med om man får vidareförädla sina produkter, oaktat om det gäller köttproduktion eller någonting annat, är att man kommer att skapa turism för detta. Man får besöksdestinationer. Allt detta är bra och hotar på inget sätt folkhälsan. Oftast är prislappen så pass betydande att det inte finns någon fara i att ha den modellen vid sidan om alkoholmonopolet i övrigt.

Christofer Fjellner, som är moderat Europaparlamentariker, har skrivit om just detta. Ministern tar upp det i sitt svar lite grann och bemöter det som han har hemställt om. Rätt mycket tyder på att det skulle vara möjligt att ha en ombudsmodell utbyggd från det vi redan har i dag. Då skulle det vara möjligt för gårdar att kanske få hålla en liten del av sin egen produktion i lager men i övrigt verka som ombud.

Det kan vara på det sättet att ministern har helt rätt i att EU skulle underkänna den modellen. Det vet inte jag någonting om, men jag tycker att det är värt att prova. Min fråga till ministern är: Kan ministern själv tänka sig att prova och se om EU kan släppa efter i det avseendet? Det hotar på inget sätt folkhälsan men skapar jobb och mervärde långt bort från städer ute i den svenska landsbygden. Kan ministern tänka sig att se över detta?

Herr talman! Det blir lite av en favorit i repris eftersom jag och Edward Riedl har debatterat detta förut.

För att börja med folkhälsan och huruvida småskalig gårdsproduktion och försäljning av det man producerar på gården direkt hotar folkhälsan är svaret att de små kvantiteter det handlar om, kanske 1 000 liter alkohol per år, inte är ett direkt hot mot folkhälsan i Sverige. Däremot utgör det ett mycket stort indirekt hot. En etablering av en småskalig försäljning skulle innebära att monopolet utmanas.

Ett monopol betyder att man har en ensamrätt att sälja någonting. I det här fallet har Systembolaget ensamrätt att sälja den mesta av alkoholen som ska konsumeras någon annanstans i Sverige. Man har de facto brutit monopolet så fort man öppnar någonting som liknar en annan typ av försäljningsställen än dem som Systembolaget har. För att då inte verka diskriminerande mot andra företag i till exempel andra EU-länder måste man också tillåta dem att öppna till exempel vin- eller ölbutiker.

Det är detta som har gjort att jag och regeringen kommit fram till slutsatsen att vi inte vill pröva frågan om gårdsförsäljning. Vi vill inte göra någonting som kan hota monopolet eftersom det är själva grundbulten i den svenska alkoholpolitiken. Det är med stor sannolikhet en stor förklaring till att alkoholkonsumtionen har sjunkit under ett stort antal år inte minst bland ungdomar och till att den svenska alkoholpolitiken på många sätt är väldigt lyckad särskilt i jämförelse med en hel del andra länder.

När det gäller möjligheten att förena ett alkoholmonopol med gårdsförsäljning i andra länder lyfts ofta Finland upp som exempel. Då ska man komma ihåg att Finland förhandlade fram ett undantag i samband med att man gick med i Europeiska unionen. Det undantaget har framför allt, och framför allt i början, handlat om att tillåta drycker som är producerade på bär och örter som är typiska för att växa norr om den 60:e breddgraden.

Det har alltså inte primärt handlat om vin eller för den delen öl utan om andra typiska drycker. Det är någonting helt annat än det som Edward Riedl efterfrågar. Detta förhandlades fram i samband med hela EU-förhandlingen då det fanns ett helt annat fönster av möjligheter att göra den här typen av speciallösningar.

Jag skulle i stället vilja peka på, som jag också gjorde i mitt interpellationssvar, att vi inom ramen för Systembolagets ensamrätt har möjlighet att lyfta fram lokalproducerat öl, vin och andra drycker. Här har Systembolaget genomgått ett stort utvecklingsarbete där man har ett mycket ingående samarbete med väldigt många lokalproducenter och därmed också lyfter fram det lokalproducerade på ett helt annat sätt än vad man gjorde för bara några år sedan.

Det tycker jag är en rimlig kompromiss. Man fortsätter att värna Systembolagets ensamrätt och utmanar den inte på något sätt men tillser ändå att lokala producenter av öl, vin och andra drycker kan få marknadsföra sig och sälja via Systembolaget. Det tycker jag är bra.

Herr talman! Som jag sa är Sverige det enda EU-landet där man inte tillåter gårdsförsäljning. Men det är inte det enda EU-landet med alkoholmonopol. Alltså är dessa två möjliga att kombinera om man vill.

Mervärdet är att man kan sälja på plats. Det finns många framgångsrika exempel. Det kan vara köttbönder som har lokal försäljning där man har ett mervärde av att människor får komma ut och se gården och så vidare. Hos Glassbonden utanför Umeå har man lokalproducerad glass. Det är ett besöksmål just därför att man har det på plats. Man vidareförädlar det man har, och man får också en besöksdestination utifrån detta. Det skapar jobb och framtidstro utanför storstäder. Det är bra, och det hotar på inget sätt folkhälsan.

Jag delar ministerns uppfattning att det är bra att alkoholbruket bland unga sjunker. Men jag är inte säker på att förklaringen bara är bra. Det är möjligen en annan debatt. Vi ser samtidigt att vi har problem med droger och andra illegala substanser. Det ser jag mycket allvarligt på. Jag tror inte att ministern försökte förminska de utmaningarna, men man kan se ett visst samband däremellan.

Sedan gäller det priserna, om det skulle vara så att man kränger billig sprit lokalt. Men det är inte vad det handlar om. Vi har utanför Umeå något som heter Brännland Cider. De producerar iscider. Det går åt väldigt mycket äpplen som växer uppe i vårt klimat för att kunna producera det. Priset är 149 kronor för 187 milliliter. Det handlar alltså om ett literpris på 800 kronor litern för cider. Det är inte en produkt som på något sätt hotar folkhälsan. Detsamma gäller de andra småskaliga lokalproducerade produkterna.

Men det känns i alla fall bra när man går in på Systembolagets hemsida och ska se på priser och så vidare att man åtminstone får uppge om man är över eller under 20 genom att trycka på knappen. Det inger ju någon form av trygghet.

Herr talman! Jag tycker faktiskt att man bör pröva möjligheten. Om det sedan visar sig att ministern har rätt och att detta hotar alkoholmonopolet har jag respekt för att man kan komma fram till en annan slutsats än den jag föreslår. Men såvitt jag förstår av det som vår Europaparlamentariker har tagit fram är det möjligt även för Sverige att hitta en kombinationsmodell där man kan tillåta det småskaliga, det lilla, det nära och det lokalproducerade.

Så kan vi se till att det blir arbetstillfällen långt ute i landet och ställen dit människor lockas för att komma och se hur man producerar de olika delarna - om det sedan handlar om kött, glass eller någon lokal vinproducent. Det skapar mervärden, och på inget sätt hotar detta folkhälsan, herr talman.

Herr talman! Jag kan egentligen bara upprepa vad jag sa i mitt tidigare inlägg: Det är inte så att en småskalig gårdsförsäljning i sig skulle utgöra några allvarliga hot mot folkhälsan. Men det skulle utgöra stora indirekta hot i och med att det hotar Systembolagets ensamrätt. När man etablerar fler försäljningskanaler kan man inte göra det bara för svenska småskaliga producenter av vin, öl eller cider. Då måste man, med tanke på den hårda antidiskrimineringslagstiftning som EU har, också öppna upp för andra typer av försäljare. Det kan till exempel vara stora vingårdar från övriga Europa.

Därför är hela utgångspunkten att skydda Systembolagets ensamrätt. Vi tror att det är en av de viktigaste grundbultarna i den svenska alkoholpolitiken och en av de viktigaste förklaringarna till att alkoholkonsumtionen nu sjunker, inte minst bland unga.

Min utgångspunkt är i stället att vi ska ha ett starkt systembolag som kan vara lyhört inte minst för små lokala producenter och därmed i samarbete med dem se till att kunna erbjuda olika typer av lokalproducerade produkter på ett rimligt sätt inom monopolets ram till konsumenter i Sverige.

Att utmana monopolet på det sätt som Edward Riedl föreslår är inte jag och regeringen beredda att göra. Det tror vi allvarligt skulle hota just folkhälsan.

Herr talman! Ibland får man helt enkelt konstatera att man inte kommer överens och att man tycker olika. Men lika säker som ministern var tidigare på att det var skadligt för folkhälsan med gårdsförsäljning, lika säker är han nu på det indirekta hotet.

Herr talman! Jag menar bara att man bör se över möjligheterna för gårdsförsäljning. Om det på något sätt skulle hota monopolets varande förstår jag om en mängd politiker från olika partier kommer fram till slutsatsen: Låt oss inte göra detta. Men på ministern låter det som att jag här och nu vill utmana hela monopolsituationen. Det är inte det jag talar om. Jag talar om att tillåta det småskaliga, det närproducerade och det lokala. Jag talar om att se till att vi får vidareförädla de produkter som finns långt ute i vårt land. Det är vad jag talar om, och inte om att utmana hela alkoholmonopolet.

Utifrån detta menar jag att man kan se över saker och ting. Det är det jag skulle vilja be ministern om: Kan ministern tänka sig att se över detta? Eller är ministern bensäker på att hans uppfattning om detta är korrekt? Det finns uppenbarligen, herr talman, andra som gör andra bedömningar.

Jag hänvisar återigen till min partikollega som är Europaparlamentariker. Han har ställt frågan i EU-systemet: Hur skulle det mottas om man gjorde den här typen av undantag? Det verkar vara möjligt. Om det är möjligt - skulle ministern då ha en annan uppfattning? Skulle han åtminstone kunna undersöka möjligheten att få till den småskaliga gårdsförsäljningen?

Herr talman! Edward Riedl efterfrågar att vi ska pröva att införa någon typ av gårdsförsäljning. Frågan har prövats, inte minst i en utredning som presenterade sitt slutbetänkande 2014. Där konstaterades att det inte är möjligt att tillåta gårdsförsäljning enbart för svenska lokala producenter utan att också tillåta det för andra typer av företag från övriga Europa. Det är på grundval av denna utredning som regeringen bestämde sig för att inte gå vidare med försök med gårdsförsäljning.

Vi är rädda för att det hotar monopolet och därmed rädda för att de stora framsteg som har gjorts när det gäller en förbättrad alkoholkonsumtion och därmed en förbättrad folkhälsa skulle omintetgöras.

Edward Riedl hänvisar återigen till hur man har gjort i andra EU-länder, där man har lyckats kombinera ett alkoholmonopol med att tillåta gårdsförsäljning. Jag kan bara återigen upprepa vad jag har sagt tidigare: Låt oss ta exemplet Finland. Där fick man ett undantag vid EU-inträdet. Sverige har varit med i EU i snart 22 år. Det är inte möjligt för oss att få ett undantag efter så lång tid på de villkor som Finland hade vid sitt inträde. Jag tror också att det vore en återvändsgränd att nu försöka göra detta.

I stället hoppas jag att Systembolaget fortsätter att utveckla sitt nära samarbete med lokala producenter i Sverige så att man kan erbjuda deras produkter i sina butiker och i beställningssortimentet. Jag hoppas att vi med olika insatser, inte minst från regeringens sida, kan stärka Systembolaget så att man fortsätter att åtnjuta det höga förtroende som man har hos svenska folket och fortsätter att få bra kundbetyg.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Edward Riedl har frågat mig om jag har för avsikt att stödja en ansökan om vinter-OS i Stockholm/Åre 2026, och i så fall av vilka skäl.

Det pågår ett arbete inom Stockholms kommun och andra berörda kommuner tillsammans med svensk idrottsrörelse med att närmare studera förutsättningarna för att ansöka om och att arrangera vinter-OS och Paralympics i Sverige 2026. Svensk idrott är regelbundet värd för många internationella idrottsevenemang - idrottsevenemang som bidrar till sysselsättning och även ökat idrottsintresse, inte minst bland barn och unga. Riksdagen har vid flera tillfällen tydligt uttryckt sig positiv till att internationella idrottsevenemang förläggs till vårt land.

En grundlig undersökning av förutsättningarna för att ansöka om och genomföra ett vinter-OS och Paralympics 2026 ger möjlighet att närmare bedöma om arrangemangen kan genomföras på ett ansvarsfullt sätt. Det är i första hand berörda kommuner och idrottsrörelsen som har att ta ställning till om de bedömer att rätt förutsättningar finns för att ansöka. När det gäller säkerhetsfrågor kopplade till detta finns det ingen framställning till regeringen, och jag kan därför inte uttala mig i frågan.

Jag följer det arbete som nu pågår med att undersöka förutsättningarna för att ansöka om att arrangera vinter-OS och Paralympics 2026.

Herr talman! Tack återigen, ministern, för svaret! När det gäller idrott behöver vi mycket bredd. Det är det folkhälsa handlar om - att så många som möjligt kan delta på sina villkor när det gäller idrott. Det gäller också att det är roligt. Det ska vara lustfyllt för unga att ta sig in.

Det finns alltid en viss risk för att spets- och elitsatsningar gör att man tappar bredden. Det är alltid en avvägning. Samtidigt ska vi komma ihåg att om vi har duktiga stjärnor som Zlatan i fotboll eller Anja Pärson i skidbacken är det klart att det skapar intresse och drömmar och många unga som dras till dessa idrotter. Det är bra.

Att anordna ett vinter-OS och Paralympics 2026 skulle vara ett stort åtagande, inte minst när det gäller de ekonomiska aspekterna. Sverige befinner sig, herr talman, i ett läge med omfattande utmaningar i stora delar av samhället. Då måste man ställa sig frågan: Varför skulle Sverige arrangera en vinterolympiad? Det var den frågan jag försökte att utmana ministern lite grann med.

Det finns ett stort bidrag från den internationella olympiska kommittén, och det skulle täcka nästan hälften av kostnaderna för ett vinter-OS. Stockholm som eventuell arrangör kommer också att få ta en del av kostnaderna, men givetvis kommer man att ha kvar mycket av den här infrastrukturen. Man kan använda den även efter ett OS ifall den görs på ett klokt sätt. Sedan tillkommer omfattande biljettintäkter och försäljning med mera. Tittar man på den ansökan som Stockholms stad håller på att ta fram ser man att det finns goda möjligheter att faktiskt göra så att skattebetalarna inte fastnar med notan.

Om förarbetet görs så bra att den här vinterolympiaden och Paralympics kan bära sina kostnader finns det, om Sverige tar på sig ett sådant här stort arrangemang, oändligt många positiva aspekter. Jag kommer inte att hinna gå igenom alla, men det här skulle ge en hel del nya jobb under tiden som man arrangerar detta. Det viktigaste handlar dock faktiskt om det som har med folkhälsa att göra. Det skulle skapa många incitament på det området. Folkhälsa och idrott och engagemanget kring detta skulle hamna i fokus under mycket lång tid.

Ett sådant här stort arrangemang stärker svensk vinteridrott på många olika sätt. Vi är duktiga på de här områdena. Ett sådant här arrangemang skapar ett intresse för vårt land, för turism här och för att komma hit och nyttja de anläggningar som finns och kommer att finnas.

Idrott skapar sammanhållning. Det är bra för folkhälsan och bygger också broar mellan människor. Jag är själv gammal fotbollskille, och jag vet det. Det var på det sättet man mötte de nya svenskar som kom även när jag var ung. Idrott är den bästa typen av integration. Det finns inget bättre. Man behöver inte ens tala samma språk. Kan man sparka på samma boll går det ganska bra.

Min fråga, herr talman, är om ministern tycker att det är önskvärt med ett vinter-OS och Paralympics. Vad tycker ministern själv, utöver det som sas i svaret som ministern läste upp? Jag tycker att det är en bra idé om man kan ha kontroll över kostnaderna. Vad tycker ministern?

Herr talman! Svaret på Edward Riedls fråga huruvida jag tycker att det är önskvärt att arrangera ett vinter-OS 2026 eller inte är att det beror på. Det beror på vilken sorts arrangemang man tänker sig.

Tänker man sig ett sådant arrangemang som vi har vant oss vid under de senaste vinterolympiaderna - det har varit ganska överdådigt och plöjts ned miljarders miljarder och man har byggt anläggningar som har använts bara under de veckor som spelen har pågått och sedan inte alls - är det inte ett sådant arrangemang som jag tycker att det vore lämpligt för någon svensk aktör att engagera sig i. Det skulle rimma mycket illa med hållbarhet och skulle förmodligen innebära stora kostnader för svenska staten.

Om man däremot tänker sig just ett sådant arrangemang som Edward Riedl målar upp en bild av, som bidrar till att skapa intresse för breddidrotten och som kan locka inte minst fler barn och unga till de idrotter som kommer att utövas under ett vinter-OS, som utgår från de tre hållbarhetsdimensionerna ekonomisk hållbarhet, social hållbarhet och miljömässig hållbarhet och om man dessutom tänker sig att ett sådant arrangemang skulle vara nyskapande och visa för övriga världen att vi har lärt någonting av de arrangemang som har ordnats på senare tid och gjort någonting annorlunda, ja, då tycker jag att det är intressant att diskutera.

Sammanfattningsvis kan man säga så här: Jag tycker att Sverige är en alldeles för duktig nation när det gäller att arrangera stora sportevenemang, vi är en alldeles för duktig nation när det gäller att lyfta fram hållbarhetsfrågor och vi är en alldeles för duktig nation när det handlar om att skapa en bred förankring för olika typer av nationella projekt för att diskvalificera oss själva från att åtminstone tänka tanken att vi skulle kunna arrangera ett vinter-OS.

När det gäller huruvida regeringen kommer att ta ställning för eller emot en ansökan är det naturligtvis någonting som varken jag eller regeringen kan svara på förrän vi har fått ett underlag på vårt bord som beskriver just vilken sorts OS som man vill arrangera i det här landet. Stockholms stad och idrottsrörelsen har ännu inte tagit något beslut, och man har ännu inte kommit in med någon begäran eller några önskemål till staten om vad staten borde göra och bidra med vid ett sådant arrangemang.

Jag är alltså mycket positiv till att idén diskuteras. Jag tror att det kan finnas stora fördelar, men innan vi har någon som helst formell begäran på vårt bord kan regeringen varken säga bu eller bä.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag håller med om många av de beskrivningar som ministern gjorde. De överdådiga satsningar som många länder har gjort kommer till slut bara att lämna möjligheten att arrangera den här typen av evenemang till antingen mycket stora nationer med ekonomiska muskler eller till små, korrupta diktaturer.

Men det verkar faktiskt vara på det sättet att Internationella Olympiska Kommittén också har uppfattat detta. Det vet jag att ministern känner till. Dels kommer man att gå in med mer pengar från den olympiska kommittén, dels lyfter man också fram andra aspekter i detta. Det gör att Sverige på ett mycket bra sätt kan vara med och göra en bra ansökan. Jag är fullständigt övertygad om detta.

Det lät när ministern talade som att han också hade tagit del av det förarbete som Stockholms stad håller på med i ansökningsprocessen. Jag tror att det är bra. Sverige har mycket att visa upp. Vi är duktiga i vinteridrott. Vi skulle kunna göra det här på ett bra sätt. Vi har en hel del anläggningar på plats redan, och framför allt, herr talman, har vi väldigt mycket snö i det här landet. Jag skottade en hel del av den nu i helgen. Vi har goda förutsättningar för att arrangera detta.

Som jag sa tidigare är fördelen att vi under många år får ett nytt fokus, och jag tror att Sverige som nation behöver den här typen av stort projekt att se fram emot där vi kan lyfta fram de andra värdena - inte bara det överdådiga utan faktiskt det goda med idrottandet, det vill säga bredden och spetsen sida vid sida. Sverige skulle kunna göra det på ett bra sätt.

Ministern säger att han varken tänker säga bu eller bä, men jag tolkar ändå ministerns svar som att han inte säger bu utan faktiskt möjligen bä, som var de ord han själv använde. Jag tolkar ministern positivt, och jag hoppas att vi får följa den här processen på det sätt vi gör. Jag tror att om man gör ett gott arbete och också kan visa ekonomi i detta kan det här bli riktigt bra.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att det är en mycket spännande tid vi lever i. Det är intressant att arbetet och diskussionerna om en eventuell OS-ansökan inför 2026 har kommit så pass långt som de har gjort, även om jag för min del tror att det fortfarande är en lång väg att gå innan man skickar in en formell ansökan.

Jag vill upprepa än en gång att från regeringens sida ser vi positivt på de diskussioner som pågår. Vi tror att det är intressant och väl värt att titta seriöst på en sådan här ansökan när den kommer till regeringens bord. Jag utgår från att regeringen och staten behöver göra vissa insatser i samband med en sådan här OS-ansökan och sedan också under själva spelen för att de över huvud taget ska bli av. Om det sedan handlar om ekonomiska garantier, säkerhetsgarantier eller någonting annat kan vi inte veta förrän vi har fått in en formell begäran på regeringens bord. Jag ser som sagt fram emot ifall en sådan kommer och ska följa diskussionen mycket noga.

Herr talman! Det finns ingen vits med att förlänga debatten. Jag gläder mig åt att vi är överens i den här frågan. Det ska bli mycket spännande att följa det här arbetet framåt och se hur man får de här olika delarna på plats. Som ministern själv säger kommer det sannolikt också att komma krav på staten i olika delar för att få det här att gå runt.

När det gäller de ekonomiska garantierna får vi se om det blir Stockholms stad eller staten som förväntas stå för dem. Det må vara en förhandlingsfråga i slutändan. Det viktiga är vad vi kan bidra med, och det är där jag hoppas att vi hittar en väg framåt.

Jag tror att det, för idrottens skull, vore välkommet att ett land som Sverige får vara arrangör av det här. Man kan lyfta fram andra värden än det överdådiga. Man kan lyfta fram bredden och glädjen i idrotten. Sverige kan finnas med och vara en viktig del i det.

Jag vill tacka för debatten. Det är skönt att ministern ser positivt på en svensk OS-ansökan, givetvis lite beroende på hur den ser ut.

Herr talman! Edward Riedl sammanfattar ganska väl vad det handlar om nu. Jag kan bara understryka att det är roligt och intressant att diskussionen om en eventuell OS-ansökan pågår. Jag ser fram emot att fortsätta följa de diskussionerna och den processen.

Tack, Edward Riedl, för att du ställde interpellationen!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Karin Rågsjö har frågat mig om jag

tänker ta några initiativ för att användningen av psykofarmaka bland barn och unga ska minska

avser att vidta några åtgärder för att öka mångfalden av evidensbaserade behandlingar mot exempelvis depression och ångestsyndrom.

Låt mig börja med ett något bredare perspektiv. Regeringen har höga ambitioner när det gäller hälsa. Regeringen har satt ett långsiktigt mål: På en generation ska vi sluta de påverkbara hälsoklyftorna. Även om hälsan i Sverige generellt sett är god är den inte det för alla. Psykisk ohälsa är ett stort och växande samhällsproblem. Andelen personer som upplever och rapporterar besvär på grund av psykisk ohälsa har ökat sedan början av 1990-talet. Bland barn och unga har vi till exempel sett en ökad förskrivning av läkemedel för att motverka depressioner, oro och ångest.

Det finns en tydlig koppling mellan livsvillkor och hälsa i allmänhet, men kanske mellan livsvillkor och psykisk hälsa i synnerhet. För att på kort och lång sikt minska den psykiska ohälsan är det avgörande att ha fokus på förebyggande arbete, en tillgänglig första linjens vård och en specialiserad vård med hög kvalitet - samtidigt.

Andelen barn och unga vuxna som upplever psykiska besvär har ökat under senare år. Det finns en tydlig tendens att ungdomar och unga vuxna är nedstämda, är oroliga, har svårt att sova och har värkbesvär. Unga använder också mer psykiatrisk vård än tidigare, både öppenvård och sjukhusvård.

Regeringen avsätter 2016-2019 ca 1 miljard kronor per år för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa. Detta är en förstärkning med 280 miljoner kronor jämfört med tidigare år. Förstärkningen görs i syfte att möta den ökande ohälsan bland barn och unga vuxna till och med 30 år. Medlen ska bland annat användas till att stärka ungdomsmottagningarna.

Om barn och unga får det första linjens samtalsstöd de behöver i rätt tid kan behovet av antidepressiva läkemedel förhoppningsvis minska. Regeringen avsätter därför 200 miljoner kronor per år för att förstärka elevhälsan. Elevhälsan har många gånger möjlighet att identifiera psykisk ohälsa tidigt i en ohälsoprocess och vid behov remittera vidare till rätt instans i hälso- och sjukvården.

När det gäller läkemedel för behandling av depression hos barn och unga utkom Socialstyrelsen med riktlinjer 2010, och nya riktlinjer är i nuläget ute på remiss. I 2010 års riktlinjer anger Socialstyrelsen bland annat att läkemedelsbehandling med antidepressiva, SSRI, har god effekt på symtom och funktionsförmåga hos barn och ungdomar med medelsvår egentlig depression. Det finns dock speciella svårigheter och risker med att behandla barn och unga med SSRI-preparat. Dessa risker behöver särskilt beaktas.

Under 2015 hade Läkemedelsverket och Socialstyrelsen en gemensam satsning inom området depression och ångestsyndrom där läkemedelsbehandling av barn och ungdomar ingick. Satsningen skedde på uppdrag av regeringen och ingick i PRIO psykisk ohälsa - plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012-2015. Satsningen innebar att Socialstyrelsens revidering av nationella riktlinjer för vård av depression och ångestsyndrom samordnades med Läkemedelsverkets framtagande av uppdaterade rekommendationer för läkemedelsbehandling inom området.

Läkemedelsverket har inom ramen för den nationella läkemedelsstrategin arbetat för att öka kunskapen om barns läkemedel och deras användning och bidra till en säkrare läkemedelshantering för barn. Myndigheten har i samverkan med Socialstyrelsen bland annat utarbetat ett kunskapsdokument om sömnstörningar hos barn och publicerade 2016 nya rekommendationer för hur neuroleptika bör användas i vård av barn och ungdomar med svåra psykiatriska tillstånd. Syftet med aktiviteterna är att öka jämlikheten och ge positiva förändringar avseende barns läkemedelsanvändning vid psykisk ohälsa.

När det gäller ett eventuellt behov av att se över forskning har Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, getts i uppdrag att kartlägga kunskapsluckor inom området psykisk ohälsa. Ett av syftena med kartläggningen är att ge regeringen underlag för att bedöma behovet av eventuell ytterligare forskning inom området psykisk ohälsa.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet Wikström!

Det här handlar alltså om att Socialstyrelsen har tagit fram nya nationella riktlinjer för vård av depression och ångest. Förslaget är ute på remiss fram till den 31 mars.

De föreslagna riktlinjerna har mött ett ganska stort motstånd. Kritiker menar att de riskerar att leda till ett ensidigt perspektiv. Psykofarmaka, elchockbehandling och KBT prioriteras framför långvarig terapi. Speciell oro finns när det gäller barn och unga, vilket jag kommer till senare.

Självklart ska individuella bedömningar ligga till grund för olika sorters behandling. Man måste ha patienten i fokus.

Jag brukar aldrig ge mig in i diskussioner om riktlinjer. Men nu har jag gjort det, eftersom det är ett sådant starkt tryck i frågan från olika håll.

Psykisk ohälsa är helt enkelt en folksjukdom. Enligt SCB låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro och ångest på ungefär 7-8 procent under 1980-talet. I dag är andelen uppe i 20 procent. Det är en markant ökning. Och 40 procent av de som sjukskrivs i dag har en psykisk diagnos. Det här rullar verkligen på.

Enligt OECD kostar den psykiska ohälsan Sverige ungefär 70 miljarder per år. I Tyskland och Finland sjunker sjuktalen, men här ökar de i stället.

Det här är en stor fråga. Det är många som berörs av den, på olika sätt. Precis som du sa, statsrådet, har regeringen tillsammans med Vänstern försökt förstärka ekonomin i de här frågorna på olika sätt. Det behövs verkligen. Det har inte gjorts på länge, alltså inte av den borgerliga regeringen.

Om man tittar på hur det ser ut över landet i dag kan man se att tillgången till psykoterapi geografiskt är väldigt olika. I olika landsting finns det olika temporära avtal. Det är varierande bredd, kompetenskrav och valfrihet. Det är väldigt upp och ned. Det är tyvärr inte konsekvent.

Det görs mycket bra på området, exempelvis av samordnaren inom området psykisk hälsa eller av SKL med Ing-Marie Wieselgren i spetsen. Det är bra att unga och barn nu kan få första linjens samtalsstöd. Men ofta får alltför många unga människor, även barn, medicin utskriven och inte uppföljning, inte samtal. Så ser det ut.

Vi har också kunnat se en trend av förskrivning av psykofarmaka för just gruppen barn och unga. Och ibland görs det som sagt utan uppföljning.

Ökningen har skett specifikt sedan 2010, när riktlinjerna kom. Psykofarmaka till gruppen barn och ungdomar har ökat med 67 procent. Lugnande medel har ökat med 70 procent. Och antidepressiva har ökat med 100 procent. Det här är extrema siffror.

Med den medicinkonsumtionen när det gäller barn och unga hamnar vi högst i världen för den här typen av förskrivningar. Det kanske man måste se över.

Min första fråga till dig är, som i interpellationen: Tänker ministern ta några initiativ för att användningen av psykofarmaka bland och unga ska minska?

Herr talman! Jag är ledamot i socialförsäkringsutskottet, och vi hanterar delar av dessa frågor. De är väldigt närliggande vårt arbete. Inte minst sjuktalen och rehabiliteringsgarantin ingår i detta.

Riktlinjerna har verkligen varit i blåsväder. Tillsammans med Solveig Zander från Centerpartiet anordnade jag nyligen ett seminarium i Förstakammarsalen här i riksdagen. Det var nog ett av de mest välbesökta seminarier som vi har haft. Det visar på det stora engagemanget för just de nya riktlinjerna.

Vi gjorde en jämförelse med Finland och Tyskland, som också Karin Rågsjö - interpellanten - nyss tog upp. Skillnaderna är betydande när det gäller att få tillgång till olika typer av vård vid psykisk ohälsa och ångest. Det verkar inte som att Socialstyrelsen, som utarbetar riktlinjerna, har tittat på dessa skillnader och tagit dem till sig.

I Sverige ökar psykisk ohälsa och även sjuktalen till följd av denna psykiska ohälsa. I Tyskland sjunker sjuktalen, och i Finland likaså. Man har inte den ensidiga satsning som vi har i Sverige.

Vi kritiserade de tidigare riktlinjerna från 2010 väldigt hårt, både från mitt parti och från statsrådets parti. De var ensidigt inriktade på kort KBT, alltså kognitiv beteendeterapi. Det var dit pengarna fördes, medan psykodynamisk terapi inte fick samma förutsättningar. Det betyder att alla människor ska behandlas på samma sätt, trots att vi som individer är väldigt olika. Så gör man inte i Finland och Tyskland. Där ser man till vad som är bäst för individen.

Det är med stor oro som jag ser att de riktlinjer som nu är ute på remiss är identiska med de förra. Man utreder någonting som tidigare har sagts vara dåligt. Karolinska Institutet har sagt att riktlinjerna inte är bra. Riksrevisionen säger ungefär: Gör om eller lägg ned!

Det oroar mig att tidigare företrädare för den här regeringen har sett att detta inte är bra. Det måste kunna göras på ett annat sätt, och det borde man hålla fast vid.

Det är också oroande att det till stor del är samma människor som utredde de förra riktlinjerna som nu har arbetat fram dessa riktlinjer. Jag tycker att det är väldigt oroande för behandlingen av psykisk ohälsa i Sverige.

Den som inte blir hjälpt av kognitiv beteendeterapi måste söka sig den hjälpen någon annanstans. Då handlar det om den privata marknaden, och det kostar samtidigt som det blir en klassfråga vem som har möjlighet att få den terapi som passar bäst.

Herr talman! Den här debatten handlar i grund och botten om vad vi behöver göra för att möta inte minst barns och ungas psykiska ohälsa och hur vi ska kunna vända den utveckling som har gått åt helt fel håll. Jag tycker att det, när vi nu diskuterar Socialstyrelsens arbete med de nya riktlinjerna, är värt att påminna sig om att detta är ett arbete som utgår ifrån den senaste kunskapen och ett antal medicinska experter. Den remissrunda som just nu pågår är ju till för att man ska kunna inhämta så många olika synpunkter som möjligt - detta för att i slutändan ha ett så välgrundat beslutsunderlag som möjligt inför fastställandet av de nya riktlinjerna.

Riktlinjer bygger på den senaste kunskapen som finns. De ska ses som en rekommendation till vården och syftar till att få en jämlik vård över landet.

I vårt sjukvårdssystem är det landstingen som är huvudmän, och vi har 21 olika landsting. Vi har därför stora utmaningar när det gäller att skapa en jämlik vård. Ett svar på dessa utmaningar har varit att ta fram nationella riktlinjer som gör att den senaste kunskapen och de rekommendationer som bygger på den senaste kunskapen ska finnas tillgängliga i hela Sverige oavsett var man bor.

Därför tycker jag att det inte är helt oproblematiskt när politiker och politiska partier går in och diskuterar medicinska rekommendationer. Som minister har jag avstått från att diskutera de direkta medicinska rekommendationerna, eftersom det måste ligga på professionen och forskningen att stå för dem. Däremot har jag vinnlagt mig om att ställa frågor till Socialstyrelsen om hur processen med framtagandet av riktlinjerna har sett ut. Inte minst har jag vinnlagt mig om att det ska vara en öppenhet i processen som gör att olika röster och synpunkter kan höras.

Såvitt jag kan bedöma är det en öppen process, inte minst med den remissrunda som nu pågår. I samband med denna remissrunda ska man anordna ett antal regionala seminarier för att inhämta synpunkter. Det tycker jag borgar för att man får upp alla de fakta på bordet som behövs för att ta fram så bra riktlinjer som möjligt.

Det är också värt att påminna sig om - och det tar Wiwi-Anne Johansson också upp - att människor är olika och kan behöva olika typer av behandling, trots att det finns generella rekommendationer. Det är därför som det är värt att notera att riktlinjerna är rekommendationer på gruppnivå. De hindrar inte alls att man kan hitta andra lösningar för enskilda individer, vilket klart och tydligt framgår inte minst i hälso- och sjukvårdslagen. Vård ska ges efter behov. Man ska se till patentens bästa. Man kan också hitta andra lösningar än det som sägs i de generella rekommendationerna.

Med detta tycker jag att jag och regeringen följer det här arbetet på det sätt som det är rimligt att en regering och politiker gör. Vi vinnlägger oss om en bra process, men vi lägger oss inte i det som andra bäst kan bedöma, det vill säga de medicinska rekommendationerna.

Herr talman! Ja, Gabriel, om man ordentligt hade utvärderat vad riktlinjerna från 2010 har inneburit, då hade jag inte gett mig in i den här debatten. Det blåser ju ganska stormigt runt dessa riktlinjer. Det handlar om att man har en extremt medicinsk betoning när man pratar om behandling av ångest och depression.

Om du mår väldigt dåligt behöver du självklart medicin för att kunna tillgodogöra dig terapi och så vidare. Men här har man ensidigt valt en terapiform, nämligen KBT. Det innebär att man redan nu i landstingen har börjat implementera det synsättet. Det innebär också att man fasar ut andra typer av terapiformer. Till slut finns det bara KBT, som i och för sig har en viss bredd, kvar. Då blir det väldigt ensidigt.

Om jag mår dåligt psykiskt kanske jag inte blir hjälpt av KBT. Då kan jag behöva terapi. I dag är det väldigt många människor som inte får det av landstingen. Man får inte samtalsterapi, utan man kan få KBT. Det finns utbildade och kvalificerade KBT-terapeuter medan andra inte är det, till exempel KBT-terapeuter inom primärvården. Det finns ingen kvalitetsstämpel på KBT.

Jag är ganska oroad över de här riktlinjerna. Jag skulle aldrig ge mig in i en riktlinjediskussion om det inte hade varit ett enormt motstånd även från dem som inte bara arbetar medicinskt med frågan utan också har det psykodynamiska sättet att förhålla sig.

Det pratas mycket om valfrihet för patienter i Sverige och att metoden ska passa individen. Med dessa riktlinjer och det synsätt som Socialstyrelsen nu har tagit fram blir det inte så. Det blir så att säga one way, en väg framåt, och det är väldigt olyckligt. Andra länder har inte det förhållningssättet, utan där har man en helt annan bredd. Jag förstår inte att vi i Sverige enbart ska köpa en typ av terapi. Jag förstår inte heller varför man fortfarande använder så mycket elbehandling. Det kan man fundera på.

Man kan också fundera på den extrema utskrivningen av medicin. Det är jättebra att det i dag finns medicin för människor som har depression eller ångest eller mår dåligt på olika sätt. Dessa personer var inte ens nära ett vanligt liv för 10-20 år sedan, så det är fantastiskt. Det är en stor framgång. Men då måste det finnas något annat. Det måste finnas samtal, uppföljning och så vidare. Så är det inte i dag, och så var det heller inte 2010. Jag tycker att man borde utvärdera riktlinjerna.

Det är trist att ministern inte ser att man behöver en hel palett för att arbeta med människor i kris. Det borde även Socialstyrelsen se. Vi får se vad remissrundan ger. Det har ju varit ett starkt inflöde av remissvar.

Detta är dock ett vanligt tillstånd. Varje individ ska ha möjlighet att få den behandling som matchar honom eller henne. Det kanske inte är KBT. I Sverige har vi ibland ett förhållningssätt till metoder som går ut på att man använder en enda metod under ett antal år. När den sedan inte funkar tar man in nästa metod, i stället för att ha en bred palett. Jag tycker att Socialstyrelsen borde lyssna lite mer på dem som kritiserar detta. Det här har blivit en klassfråga. Om man mår psykiskt dåligt i dag och inte får hjälp inom primärvården, där det ser olika ut i Sverige, köper man terapin själv.

Min fråga till ministern är: Hur kan man öka mångfalden av evidensbaserade behandlingar mot exempelvis depression och ångest? Jag ser inget av detta i hans svar. Jag förstår att han är försiktig och inte vill diskutera riktlinjerna, men jag tycker att departementet och Socialstyrelsen ska lyssna på det kraftiga vinddraget som finns kring dessa frågor. Det här är inte bara en medicinsk fråga, utan den har en helt annan bredd. Detta måste man ta till sig.

Herr talman! Tack, Gabriel Wikström, för svaret! Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att vi politiker ska bestämma vilken metod som botar dig eller mig bäst. Det ska naturligtvis professionen göra tillsammans med den som lider av ohälsa av vilket slag det än kan vara.

Precis som Karin Rågsjö tycker även jag att vi måste kunna diskutera hur man tar fram riktlinjer, vilket vi försöker göra. Vilken forskning man stöder sig på är också något som vi måste kunna titta på. Utvärderingen har varit väldigt kort. Detta dömde både Karolinska Institutet och Riksrevisionen ut och sa att detta inte hade någon effekt på sjukskrivningstalen. Det här är vad jag vill påvisa. Man måste titta lite bredare.

En enda medicin passar inte alla. Man har i exempelvis Finland gjort en långtidsstudie då man över en tioårsperiod har tittat på människor med psykisk ohälsa. Där har man sett att en metod, till exempel KBT, kan ha bra effekt i ett kort perspektiv, medan en psykodynamisk metod kan ha bättre effekt på längre sikt. Detta kan variera mellan olika människor.

Ni låser in detta i ett fack och säger till vården att just detta är vad som gäller. KBT blir den förhärskande metoden. Som jag sa tidigare får man betala själv om man inte tycker att det här passar. Hur många har råd att betala 800-900 kronor för en timmes psykodynamisk terapi i veckan, vilket är vad det kostar om man ska betala själv? Det offentliga styr vården åt ett annat håll. Nej, jag talar inte om vem som ska få vilken medicin.

Herr talman! Precis som togs upp nu senast är det viktigt att ha en diskussion om hur man tar fram riktlinjer. Det håller jag med om. Man kan ha många synpunkter på detta.

En synpunkt som jag har när det gäller riktlinjer generellt är att de används i så liten utsträckning. Trots att de är baserade på den senaste tidens kunskaper och trots att metoder som har bevisats vara väldigt effektiva rekommenderas används de inte i vården på det sätt som de borde. Ibland tas egna lokala eller regionala riktlinjer fram i stället för att man förlitar sig på de nationella.

För att komma till rätta med just detta problem har regeringen tillsatt en utredning. Den ska se hur man kan öka följsamheten till nationella riktlinjer och rekommendationer. I detta arbete föreställer jag mig att man diskuterar hur riktlinjer generellt tas fram, om det finns ytterligare aspekter att beakta och om det kan bero på det som antyds i den här debatten, nämligen att det bland professionerna finns olika inställningar till olika behandlingar och att det därför leder till att man inte alltid nyttjar den ena eller andra rekommendationen. Jag hoppas att vi där kan få svar på en del frågor som kan hjälpa oss att göra processen för att ta fram nationella riktlinjer ännu bättre.

När det gäller den pågående processen att ta fram dessa riktlinjer vore det helt orimligt om regeringen gick in och försökte ändra i den pågående processen eller hade åsikter om innehållet. Det skulle strida mot den ordning vi har. Jag tror heller inte att debattörerna efterlyser detta. Nu behöver vi invänta vad remissrundan ger och vilken typ av synpunkter som kommer fram. Naturligtvis måste vi se hur vi tar vara på detta i riktlinjerna och på vilket sätt riktlinjerna sedan ska utformas så att de ska kunna utvärderas på ett bra sätt.

Den grundfråga och problematik som debattörerna vill lyfta fram, det vill säga att psykofarmaka ökar, kan det finnas flera orsaker till. Där blir det extra viktigt att försöka ta reda på roten till att psykofarmaka ökar mycket. Beror det enbart på att antalet som lider av psykisk ohälsa ökar i kombination med att fler söker vård, eller beror det på något annat? Här skulle vi säkert kunna göra mer. Den frågan tar jag absolut med mig och ser om regeringen via myndigheten kan göra en bättre kartläggning för att se de bakomliggande faktorerna. Vi kan säkert återkomma till detta.

Ett annat problem vad gäller både implementering av riktlinjer och den vård som många barn och unga får är att vi har för dåligt uppbyggda strukturer runt psykisk ohälsa. Jag har sett siffror, som visserligen bara gäller vissa geografiska områden i landet men ändå anses tala för hela landet, som säger att 40-43 procent av dem som söker vård på en vårdcentral gör det på grund av psykisk ohälsa. Men bara en av fyra får hjälp.

Om kunskapen om metoder och behandlingar är låg är det kanske enkelt att ta till det man känner till något så när, det vill säga mediciner. Här kan vi säkert göra mer för att ta reda på orsakerna bakom det hela.

Herr talman! Ministern! Jag gillar riktlinjer i vanliga fall. Men här har det varit så stormigt. Jag har aldrig gått in och diskuterat riktlinjer på detta sätt. Det finns ett kompakt motstånd från olika grupperingar, som ser att en viss typ av psykoterapi exkluderas.

Det är jättebra att det nu kommer en utredning om implementering av riktlinjer och vad som händer med riktlinjer, men detta kan vi debattera en annan gång.

När riktlinjerna slogs fast 2010 blev tillgången till kvalificerad psykoterapi mindre. Detta har påverkat rekryteringen av terapeuter, utbildningen och så vidare. Det har helt enkelt fått stora konsekvenser. Detta borde man kanske titta på först för att utreda vad som har hänt innan man drar igång nästa grupp som tittar på riktlinjer.

Riksrevisionen har i en rapport riktat kritik mot riktlinjerna från 2010, vilka de nya riktlinjerna bygger på. Allt har varit väldigt snävt, och det har inte funnits någon möjlighet till individanpassning. Detta borde man kanske titta på innan nästa utredning dras igång, så att det inte blir same same. Jag vill se en bättre utvärdering av det som har skett.

Vad gäller medicinförskrivning för barn och unga är vi nog helt överens. När någon mår väldigt dåligt blir det kanske tabletter. Men man måste förstå att det då krävs en uppföljning och att det måste finnas något annat än tabletter. Här ser det olika ut i Sverige.

Våra gemensamma satsningar med ökad välfärd och mer pengar till välfärden kan självklart bidra till bättre psykoterapi. Det är jag helt övertygad om.

Låt oss återgå till grundfrågan. Tar man bort delar av den terapi som inte fungerar, om man exempelvis har ett enkelt spår med bara KBT, finns det till slut bara en behandlingsmetod kvar. Då strider det mot hela hälso- och sjukvårdslagen, som ju säger att man ska vara individanpassad. Jag tycker att man ska se upp. Jag hoppas att Socialstyrelsen lyssnar på detta och också tittar på sina remissvar.

Herr talman! Jag tror, precis som interpellanten, att det finns mycket att utforska när det gäller framtagandet av riktlinjer och hur väl de landar ute i verksamheten. Men jag tror också, som jag sa i mitt tidigare inlägg, att grundproblemet är att vi inte har en tillräckligt utbyggd vård eller ett tillräckligt utbyggt förebyggande arbete när det gäller psykisk ohälsa. Det gör att den vård som ändå finns riskerar att få en slagsida åt ett eller annat håll eller att den inte blir så patientcentrerad och anpassad efter individens behov som den borde vara.

Jag är dock inte säker på att vi löser detta genom att enbart diskutera riktlinjer eller processen för framtagandet av riktlinjer, utan precis som vi har hört i debatten är det också en fråga om hur vi fördelar, hur stora resurser vi fördelar till välfärden och vilka möjligheter vi ger till tidiga insatser och ett förebyggande arbete. När det gäller de delarna ser jag fram emot att fortsätta samarbeta med Karin Rågsjö och Vänsterpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Saila Quicklund har frågat mig hur och när jag avser att agera för att skärpa straffen för dopningsbrott samt när jag avser att agera med anledning av förslaget om en nationell oberoende antidopningsorganisation.

Jag har som bekant svarat på samma frågor av interpellanten så sent som i februari. Jag vidhåller att regeringen gör betydande insatser för att bekämpa dopningen i hela vårt samhälle. Under senare år har regeringen ökat bidragen till idrottens antidopningsarbete. Så sent som i februari i år gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att stödja Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, Stad, i det dopningsförebyggande arbetet genom att vidareutveckla arbetsmetoden "100 % ren hårdträning" och samordna nätverket Prodis, Prevention av dopning i Sverige. Därtill pågår en beredning i Regeringskansliet av frågan om en samlad nationell antidopningsorganisation.

Jag kan även meddela att regeringen för närvarande inte planerar någon proposition med förslag till ändring av lagen om förbud av vissa dopningsmedel.

När det gäller antidopningsorganisationen har jag träffat företrädare för Världsantidopningsorganisationen, Wada, och av de samtal jag haft har det framkommit att det finns en internationell strävan att stärka trovärdigheten i det nationella antidopningsarbetet inom idrotten, detta genom att antidopningsarbetet inte ska organiseras inom idrotten själv. Det finns en intressekonflikt i att samma organisation agerar för att uppnå höga idrottsliga prestationer och samtidigt genomför antidopningsarbetet riktat till samma målgrupp.

En utgångspunkt för att etablera en nationell oberoende antidopningsorganisation med ansvar även inom Riksidrottsförbundet är att förbundet samtycker och att den pågående beredningen i dialog med Riksidrottsförbundet och andra aktörer klargör hur vi kommer vidare i denna fråga.

Herr talman! Saila Quicklund har frågat mig hur och när jag avser att agera för att skärpa straffen för dopningsbrott samt när jag avser att agera med anledning av förslaget om en nationell oberoende antidopningsorganisation.

Jag har som bekant svarat på samma frågor av interpellanten så sent som i februari. Jag vidhåller att regeringen gör betydande insatser för att bekämpa dopningen i hela vårt samhälle. Under senare år har regeringen ökat bidragen till idrottens antidopningsarbete. Så sent som i februari i år gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att stödja Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, Stad, i det dopningsförebyggande arbetet genom att vidareutveckla arbetsmetoden "100 % ren hårdträning" och samordna nätverket Prodis, Prevention av dopning i Sverige. Därtill pågår en beredning i Regeringskansliet av frågan om en samlad nationell antidopningsorganisation.

Jag kan även meddela att regeringen för närvarande inte planerar någon proposition med förslag till ändring av lagen om förbud av vissa dopningsmedel.

När det gäller antidopningsorganisationen har jag träffat företrädare för Världsantidopningsorganisationen, Wada, och av de samtal jag haft har det framkommit att det finns en internationell strävan att stärka trovärdigheten i det nationella antidopningsarbetet inom idrotten, detta genom att antidopningsarbetet inte ska organiseras inom idrotten själv. Det finns en intressekonflikt i att samma organisation agerar för att uppnå höga idrottsliga prestationer och samtidigt genomför antidopningsarbetet riktat till samma målgrupp.

En utgångspunkt för att etablera en nationell oberoende antidopningsorganisation med ansvar även inom Riksidrottsförbundet är att förbundet samtycker och att den pågående beredningen i dialog med Riksidrottsförbundet och andra aktörer klargör hur vi kommer vidare i denna fråga.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det är ju inte första gången vi står här i kammaren och diskuterar dopningsfrågor. Det var dock inte i februari - då var det möjligtvis en skriftlig fråga - utan tidigare.

Interpellationer är ett utmärkt sätt att få svar på frågor. Framför allt står jag här för att jag tycker att det, oavsett de svar som kommit tidigare, finns en otydlighet i vad ministern har uttryckt i dessa frågor. Vi kommer in på det strax.

I februari sa ministern till Radiosporten: Det är viktigt för trovärdigheten för antidopningsarbetet, inte minst i skenet av de skandaler som varit på internationell nivå de senaste åren. Det som ministern då kommenterade var i kölvattnet av den dopningsskandal vi har sett i Norge, där Therese Johaug stängdes av efter användning av ett dopningspreparat.

I Norge finns det, som jag har berättat för ministern tidigare, en oberoende nationell antidopningsorganisation. Ministern och hans eget parti, Socialdemokraterna, har i sitt idrottspolitiska program lyft fram vikten av en nationell antidopningverksamhet i samverkan med Riksidrottsförbundet. En oberoende nationell antidopningsverksamhet ligger utanför RF. Här finns det en otydlighet hos ministern.

Herr talman! Arbetet mot dopningen måste förnyas, och hur vi organiserar arbetet måste reformeras. Dopning är numera inte bara ett idrottsproblem utan något betydligt större - ett samhällsproblem.

I augusti förra året ställde sig Sverige bakom kravet på en uppgradering av den internationella antidopningsbyrån Wadas program. Det tycker jag var väldigt bra.

Kristina Olinder, som var en de svenska representanterna på mötet, poängterade då att det inte bara är Wada som behöver förändras. Olinder sa: Det handlar om att frigöra antidopningsarbetet från idrottsorganisationer, så att det blir mer objektivt - helt i rätt riktning. Det är naturligtvis händelserna i Ryssland som ligger till grund för hennes uttalande.

Jag håller med om det till 100 procent. Det är viktigt att arbetet med antidopningsfrågor ska separeras från idrottsorganisationer för att förhindra de intressekonflikter som annars kan vara naturliga när en idrottsorganisation ska marknadsföra sig och dessutom granska sin egen verksamhet. Dock tycks ministern alltför mycket luta sig på vad ordföranden i Riksidrottsförbundet har att säga. Idrottsministern har tidigare uttryckt att han väntar på att Björn Eriksson, som är ordförande för RF, ska sätta ned foten. Är det RF som ska sätta ned foten? Varför ska vi vänta på RF, frågar jag ministern. Naturligtvis ska vi använda den kunskap som RF besitter och ha en god dialog med dem, men jag skulle vilja se mer kraftfullt agerande från regeringen i den här frågan.

Om RF nu fortsatt vill behålla denna verksamhet som den finns i dag, alltså inom organisationen, hur kommer ministern då att agera, och när får vi besked om det?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det är ju inte första gången vi står här i kammaren och diskuterar dopningsfrågor. Det var dock inte i februari - då var det möjligtvis en skriftlig fråga - utan tidigare.

Interpellationer är ett utmärkt sätt att få svar på frågor. Framför allt står jag här för att jag tycker att det, oavsett de svar som kommit tidigare, finns en otydlighet i vad ministern har uttryckt i dessa frågor. Vi kommer in på det strax.

I februari sa ministern till Radiosporten: Det är viktigt för trovärdigheten för antidopningsarbetet, inte minst i skenet av de skandaler som varit på internationell nivå de senaste åren. Det som ministern då kommenterade var i kölvattnet av den dopningsskandal vi har sett i Norge, där Therese Johaug stängdes av efter användning av ett dopningspreparat.

I Norge finns det, som jag har berättat för ministern tidigare, en oberoende nationell antidopningsorganisation. Ministern och hans eget parti, Socialdemokraterna, har i sitt idrottspolitiska program lyft fram vikten av en nationell antidopningverksamhet i samverkan med Riksidrottsförbundet. En oberoende nationell antidopningsverksamhet ligger utanför RF. Här finns det en otydlighet hos ministern.

Herr talman! Arbetet mot dopningen måste förnyas, och hur vi organiserar arbetet måste reformeras. Dopning är numera inte bara ett idrottsproblem utan något betydligt större - ett samhällsproblem.

I augusti förra året ställde sig Sverige bakom kravet på en uppgradering av den internationella antidopningsbyrån Wadas program. Det tycker jag var väldigt bra.

Kristina Olinder, som var en de svenska representanterna på mötet, poängterade då att det inte bara är Wada som behöver förändras. Olinder sa: Det handlar om att frigöra antidopningsarbetet från idrottsorganisationer, så att det blir mer objektivt - helt i rätt riktning. Det är naturligtvis händelserna i Ryssland som ligger till grund för hennes uttalande.

Jag håller med om det till 100 procent. Det är viktigt att arbetet med antidopningsfrågor ska separeras från idrottsorganisationer för att förhindra de intressekonflikter som annars kan vara naturliga när en idrottsorganisation ska marknadsföra sig och dessutom granska sin egen verksamhet. Dock tycks ministern alltför mycket luta sig på vad ordföranden i Riksidrottsförbundet har att säga. Idrottsministern har tidigare uttryckt att han väntar på att Björn Eriksson, som är ordförande för RF, ska sätta ned foten. Är det RF som ska sätta ned foten? Varför ska vi vänta på RF, frågar jag ministern. Naturligtvis ska vi använda den kunskap som RF besitter och ha en god dialog med dem, men jag skulle vilja se mer kraftfullt agerande från regeringen i den här frågan.

Om RF nu fortsatt vill behålla denna verksamhet som den finns i dag, alltså inom organisationen, hur kommer ministern då att agera, och när får vi besked om det?

Herr talman! Jag utgår från att vi har en debatt om hur antidopningsarbetet ska organiseras för att både jag och interpellanten har en önskan om att göra mer för att komma åt den dopning som trots allt existerar i vårt land. Här finns det som sagt mycket mer att göra. Även om vi har kommit långt, inte minst när det gäller antidopningsarbetet inom den organiserade idrotten, växer det i omfattning när det gäller den oorganiserade idrotten, inte minst på ett antal gym runt om i landet. Här har den nuvarande organisationen när det gäller antidopningsarbetet ibland svårigheter att vidta effektfulla åtgärder.

Samtidigt som vi diskuterar vad vi skulle kunna göra för att förbättra antidopningsarbetet - jag delar nog fullt ut interpellantens mening att vi behöver ha en fristående antidopningsorganisation - måste vi också värdera vad vi redan har och vad som fungerar väl i vårt land i dag. Då kan vi konstatera att antidopningsarbetet har gått framåt under lång tid och att vi har en verksamhet som fungerar väl när man studerar den i stor omfattning. När man ska göra förändringar tror jag att det är väldigt viktigt att bygga på de goda erfarenheter och den goda organisation som finns i dag, så att man inte riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Det är därför jag och regeringen är så måna om att föra en ingående dialog med Riksidrottsförbundet, att vrida och vända på för- och nackdelar med olika lösningar och att hitta en gemensam väg framåt.

När väl en fristående antidopningsorganisation etableras kommer den, trots att den är fristående, att vara beroende av att ha ett gott samarbete med svensk idrottsrörelse i bred bemärkelse. Det tror jag är en förutsättning för att man ska kunna bedriva ett gott antidopningsarbete generellt.

Just med tanke på att antidopningsarbetet i Sverige fungerar så väl som det gör har jag lite svårt att förstå varför Saila Quicklund har så bråttom som hon har med att hitta en helt ny ordning för antidopningsarbetet i Sverige. Vi ser inte att det finns enorma brister som skulle rättas till med hjälp av en fristående organisation eller, för den delen, att vi skulle få enorma vinster i praktisk betydelse av inrättandet av en fristående organisation.

Saila Quicklund tar upp Norge som exempel. Jag vet inte, men jag tycker själv att Norge kanske inte är det bästa exemplet, med tanke på de skandaler som har förekommit i det landet just när det gäller dopning inom den organiserade idrotten. Det visar väl att en fristående antidopningsorganisation inte behöver vara någon garant i sig för att det genomförs ett gott antidopningsarbete.

I övrigt kan jag konstatera att jag och Saila Quicklund på många sätt är överens om grundinställningen. Det handlar mer om med vilken metod och med vilken fart vi ska närma oss målet och om vad vi är beredda att offra för att uppnå målet om en fristående antidopningsorganisation.

Herr talman! Jag utgår från att vi har en debatt om hur antidopningsarbetet ska organiseras för att både jag och interpellanten har en önskan om att göra mer för att komma åt den dopning som trots allt existerar i vårt land. Här finns det som sagt mycket mer att göra. Även om vi har kommit långt, inte minst när det gäller antidopningsarbetet inom den organiserade idrotten, växer det i omfattning när det gäller den oorganiserade idrotten, inte minst på ett antal gym runt om i landet. Här har den nuvarande organisationen när det gäller antidopningsarbetet ibland svårigheter att vidta effektfulla åtgärder.

Samtidigt som vi diskuterar vad vi skulle kunna göra för att förbättra antidopningsarbetet - jag delar nog fullt ut interpellantens mening att vi behöver ha en fristående antidopningsorganisation - måste vi också värdera vad vi redan har och vad som fungerar väl i vårt land i dag. Då kan vi konstatera att antidopningsarbetet har gått framåt under lång tid och att vi har en verksamhet som fungerar väl när man studerar den i stor omfattning. När man ska göra förändringar tror jag att det är väldigt viktigt att bygga på de goda erfarenheter och den goda organisation som finns i dag, så att man inte riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Det är därför jag och regeringen är så måna om att föra en ingående dialog med Riksidrottsförbundet, att vrida och vända på för- och nackdelar med olika lösningar och att hitta en gemensam väg framåt.

När väl en fristående antidopningsorganisation etableras kommer den, trots att den är fristående, att vara beroende av att ha ett gott samarbete med svensk idrottsrörelse i bred bemärkelse. Det tror jag är en förutsättning för att man ska kunna bedriva ett gott antidopningsarbete generellt.

Just med tanke på att antidopningsarbetet i Sverige fungerar så väl som det gör har jag lite svårt att förstå varför Saila Quicklund har så bråttom som hon har med att hitta en helt ny ordning för antidopningsarbetet i Sverige. Vi ser inte att det finns enorma brister som skulle rättas till med hjälp av en fristående organisation eller, för den delen, att vi skulle få enorma vinster i praktisk betydelse av inrättandet av en fristående organisation.

Saila Quicklund tar upp Norge som exempel. Jag vet inte, men jag tycker själv att Norge kanske inte är det bästa exemplet, med tanke på de skandaler som har förekommit i det landet just när det gäller dopning inom den organiserade idrotten. Det visar väl att en fristående antidopningsorganisation inte behöver vara någon garant i sig för att det genomförs ett gott antidopningsarbete.

I övrigt kan jag konstatera att jag och Saila Quicklund på många sätt är överens om grundinställningen. Det handlar mer om med vilken metod och med vilken fart vi ska närma oss målet och om vad vi är beredda att offra för att uppnå målet om en fristående antidopningsorganisation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi har slagit ihop två interpellationer. Därför finns det inte utrymme nu att kommentera den frågan mycket mer. Men det handlar om idrottens trovärdighet. Jag säger inte att det inte fungerar bra i Sverige vad gäller antidopningsarbetet. Men att man lägger det utanför idrottsrörelsen handlar om idrottens trovärdighet.

Jag ska då gå över till nästa interpellation. I Socialdemokraternas idrottspolitiska program lyfter man förslaget - ministern har kommenterat det också - om att höja straffen för dopningsbrotten. Jag har tidigare frågat ministern om det. Jag tycker inte att jag fick något bra svar om tillvägagångssätt och tanken bakom det. Dopningsbrott är ett samhällsproblem - det var vi inne på tidigare. Det är inte bara ett idrottsproblem. I genomsnitt - hör och häpna - gör man 1 500 beslag av dopningspreparat i Sverige varje år. Det är enorma summor. Det handlar alltså om 400 000 otillåtna tabletter. Vi ser att det är en katastrofal utveckling på just den här sidan. Det väller in dopningspreparat i landet. Då ska vi också veta att det finns ett stort mörkertal - absolut.

Ministern har tidigare lyft fram att regeringen i februari gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att stödja Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, Stad, och även nätverket Prevention av dopning i Sverige, Prodis. Idrottsministern pratar också om ökade satsningar från regeringen på dopningsområdet. Sanningen är egentligen att regeringen har tagit bort medel till Dopingjouren, de 3 miljonerna. Den verksamheten måste nu läggas ned i en tid när behoven är som störst. I stället ska en enda anställd person på Folkhälsomyndigheten, till exempel i Östersund, stödja både Stad och Prodis. Det är orealistiskt små resurser. Det är en stor minskning som också de själva uppger kommer att slå väldigt hårt mot övriga delar av landet. Fokus kommer att vara på Stockholm.

Ministern har även lyft fram förslaget om oanmälda dopningstester på gym även om det saknas brottsmisstanke. Det är ett anmärkningsvärt förslag, som dessutom strider mot rättsstatliga grundprinciper, regeringsformen och Europakonventionen om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Integritetsaspekten är oerhört stark. Hur tänkte ministern här?

Moderaterna har egentligen ingen invändning mot hårdare straff, men de måste vara proportionerliga mellan dopningsbrotten och narkotikabrotten. Det har vi pratat om tidigare. Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel är uppbyggd på motsvarande sätt som den straffrättsliga regleringen av narkotikabrotten. Det finns alltså ingen anledning att särskilja dopningsbrotten och narkotikabrotten från varandra. Polisen har redan i dag möjlighet att genomföra dopningskontroller på gym när någon är skäligen misstänkt. Det är då viktigt att polisen har resurser för att kunna utföra dessa kontroller. För ministern är det kanske värt att samtala med kollegorna på Justitiedepartementet, så att det finns resurser för polisen.

Men för att få tydlighet i detta viktiga ämne vill jag fråga ministern: Hur tänker ministern agera med anledning av sitt förslag om att skärpa straffen för dopning? Om det inte blir ett skärpt straff, vilket jag nu fick veta i svaret, undrar jag: Var ministerns tidigare uttalande bara ett slag i luften?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi har slagit ihop två interpellationer. Därför finns det inte utrymme nu att kommentera den frågan mycket mer. Men det handlar om idrottens trovärdighet. Jag säger inte att det inte fungerar bra i Sverige vad gäller antidopningsarbetet. Men att man lägger det utanför idrottsrörelsen handlar om idrottens trovärdighet.

Jag ska då gå över till nästa interpellation. I Socialdemokraternas idrottspolitiska program lyfter man förslaget - ministern har kommenterat det också - om att höja straffen för dopningsbrotten. Jag har tidigare frågat ministern om det. Jag tycker inte att jag fick något bra svar om tillvägagångssätt och tanken bakom det. Dopningsbrott är ett samhällsproblem - det var vi inne på tidigare. Det är inte bara ett idrottsproblem. I genomsnitt - hör och häpna - gör man 1 500 beslag av dopningspreparat i Sverige varje år. Det är enorma summor. Det handlar alltså om 400 000 otillåtna tabletter. Vi ser att det är en katastrofal utveckling på just den här sidan. Det väller in dopningspreparat i landet. Då ska vi också veta att det finns ett stort mörkertal - absolut.

Ministern har tidigare lyft fram att regeringen i februari gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att stödja Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, Stad, och även nätverket Prevention av dopning i Sverige, Prodis. Idrottsministern pratar också om ökade satsningar från regeringen på dopningsområdet. Sanningen är egentligen att regeringen har tagit bort medel till Dopingjouren, de 3 miljonerna. Den verksamheten måste nu läggas ned i en tid när behoven är som störst. I stället ska en enda anställd person på Folkhälsomyndigheten, till exempel i Östersund, stödja både Stad och Prodis. Det är orealistiskt små resurser. Det är en stor minskning som också de själva uppger kommer att slå väldigt hårt mot övriga delar av landet. Fokus kommer att vara på Stockholm.

Ministern har även lyft fram förslaget om oanmälda dopningstester på gym även om det saknas brottsmisstanke. Det är ett anmärkningsvärt förslag, som dessutom strider mot rättsstatliga grundprinciper, regeringsformen och Europakonventionen om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Integritetsaspekten är oerhört stark. Hur tänkte ministern här?

Moderaterna har egentligen ingen invändning mot hårdare straff, men de måste vara proportionerliga mellan dopningsbrotten och narkotikabrotten. Det har vi pratat om tidigare. Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel är uppbyggd på motsvarande sätt som den straffrättsliga regleringen av narkotikabrotten. Det finns alltså ingen anledning att särskilja dopningsbrotten och narkotikabrotten från varandra. Polisen har redan i dag möjlighet att genomföra dopningskontroller på gym när någon är skäligen misstänkt. Det är då viktigt att polisen har resurser för att kunna utföra dessa kontroller. För ministern är det kanske värt att samtala med kollegorna på Justitiedepartementet, så att det finns resurser för polisen.

Men för att få tydlighet i detta viktiga ämne vill jag fråga ministern: Hur tänker ministern agera med anledning av sitt förslag om att skärpa straffen för dopning? Om det inte blir ett skärpt straff, vilket jag nu fick veta i svaret, undrar jag: Var ministerns tidigare uttalande bara ett slag i luften?

Herr talman! Jag kan bara upprepa vad jag sa i interpellationssvaret. Just nu utreder vi inte några skärpta straff på just detta område. Däremot ska man komma ihåg en sak när det gäller möjligheten att göra dopningskontroller på gym, till exempel. Det förekommer redan i dag. Det förekommer på Friskis & Svettis. Det gör det tack vare att Friskis & Svettis är medlem i Riksidrottsförbundet. Då räknas det som en organiserad idrottsverksamhet.

Det är en modell som man skulle kunna titta vidare på. Då får man nämligen en automatisk möjlighet att göra olika typer av kontroller men naturligtvis också att genomföra ett mycket mer genomgripande förebyggande arbete när det gäller dopning. Det är klart att en sådan ordning blir extra intressant att diskutera i samband med att man diskuterar en fristående antidopningsorganisation. För då skulle man komma ifrån något av den problematik som Saila Quicklund tog upp i sitt senaste inlägg.

Generellt tror jag att dopningsfrågorna mår väldigt bra i den meningen att det förebyggande arbetet mot dopning mår väldigt bra av att göras gemensamt med det förebyggande arbetet när det gäller till exempel narkotika och alkohol. Det är därför som regeringen har en samlad strategi på det området. Vi har just sammanfört arbetet på dessa olika områden med en gemensam målstruktur. De människor som jobbar med det förebyggande arbetet i kommuner, länsstyrelser, landsting och så vidare kan också känna sig uppdaterade på det som händer inom dopningsområdet. Det tror jag är en fördel.

Denna struktur behöver vi utveckla på olika sätt. Inte minst handlar det om att se över vilka resurser vi fördelar hit i framtiden, men det handlar också om hur vi kan få en bättre struktur på arbetet. Då handlar det inte minst om hur vi kan se till att den kunskap som finns bland annat hos Folkhälsomyndigheten når ut till dem som arbetar i länsstyrelser, landsting, kommuner, frivilligorganisationer med mera på ett mycket bättre sätt än i dag. Det är ett arbete som just nu pågår i Regeringskansliet. Jag hoppas att det ska kunna resultera i att vi, som sagt, får en bättre struktur för antidopningsarbetet i hela landet.

Herr talman! Jag kan bara upprepa vad jag sa i interpellationssvaret. Just nu utreder vi inte några skärpta straff på just detta område. Däremot ska man komma ihåg en sak när det gäller möjligheten att göra dopningskontroller på gym, till exempel. Det förekommer redan i dag. Det förekommer på Friskis & Svettis. Det gör det tack vare att Friskis & Svettis är medlem i Riksidrottsförbundet. Då räknas det som en organiserad idrottsverksamhet.

Det är en modell som man skulle kunna titta vidare på. Då får man nämligen en automatisk möjlighet att göra olika typer av kontroller men naturligtvis också att genomföra ett mycket mer genomgripande förebyggande arbete när det gäller dopning. Det är klart att en sådan ordning blir extra intressant att diskutera i samband med att man diskuterar en fristående antidopningsorganisation. För då skulle man komma ifrån något av den problematik som Saila Quicklund tog upp i sitt senaste inlägg.

Generellt tror jag att dopningsfrågorna mår väldigt bra i den meningen att det förebyggande arbetet mot dopning mår väldigt bra av att göras gemensamt med det förebyggande arbetet när det gäller till exempel narkotika och alkohol. Det är därför som regeringen har en samlad strategi på det området. Vi har just sammanfört arbetet på dessa olika områden med en gemensam målstruktur. De människor som jobbar med det förebyggande arbetet i kommuner, länsstyrelser, landsting och så vidare kan också känna sig uppdaterade på det som händer inom dopningsområdet. Det tror jag är en fördel.

Denna struktur behöver vi utveckla på olika sätt. Inte minst handlar det om att se över vilka resurser vi fördelar hit i framtiden, men det handlar också om hur vi kan få en bättre struktur på arbetet. Då handlar det inte minst om hur vi kan se till att den kunskap som finns bland annat hos Folkhälsomyndigheten når ut till dem som arbetar i länsstyrelser, landsting, kommuner, frivilligorganisationer med mera på ett mycket bättre sätt än i dag. Det är ett arbete som just nu pågår i Regeringskansliet. Jag hoppas att det ska kunna resultera i att vi, som sagt, får en bättre struktur för antidopningsarbetet i hela landet.

Herr talman! Jag tror att det finns en samsyn mellan oss om vikten av antidopningsarbetet. Det finns en samsyn i retoriken, men den syns inte i praktiken. Jag tycker fortfarande att det finns en viss otydlighet.

Ministern har gjort utspel och talat om en nationell antidopningsorganisation i samverkan med RF. Det är inte vad Wada vill. I nästa andetag pratar man om en nationell oberoende organisation, vilket jag förespråkar. Där finns en otydlighet. Vi är många som vill veta vad ministern egentligen avser att genomdriva.

Ministern har också gjort utspel om hårdare straff för dopningsbrott, men det finns ingen proposition eller förslag på gång. Det finns inte heller något arbete framåt kopplat till det utspelet.

Regeringen talar om satsningar på dopningsområdet, men i stället sker nedskärningar på Dopingjouren. 3 miljoner kronor dras in, vilket ger stora konsekvenser. Det ska utövas en oberoende antidopningsverksamhet, men vi ska vänta på RF. Är verksamheten då oberoende? Vad vill ministern?

Vad ministern säger är fortfarande otydligt - detta i en tid när införseln av hälsovådliga preparat till landet är enorm. Vi ska också lägga till kosttillskotten som flödar in okontrollerat. Det är också många ungdomar som använder preparaten. Jag är klart oroad.

Jag kommer säkert att få anledning att återkomma i frågan igen. Den är viktig för idrottens trovärdighet. Det handlar också om folkhälsan i landet. Insatser behövs nu, och vi kan inte vänta längre.

Jag tackar i alla fall för debatten så här långt.

Herr talman! Jag tror att det finns en samsyn mellan oss om vikten av antidopningsarbetet. Det finns en samsyn i retoriken, men den syns inte i praktiken. Jag tycker fortfarande att det finns en viss otydlighet.

Ministern har gjort utspel och talat om en nationell antidopningsorganisation i samverkan med RF. Det är inte vad Wada vill. I nästa andetag pratar man om en nationell oberoende organisation, vilket jag förespråkar. Där finns en otydlighet. Vi är många som vill veta vad ministern egentligen avser att genomdriva.

Ministern har också gjort utspel om hårdare straff för dopningsbrott, men det finns ingen proposition eller förslag på gång. Det finns inte heller något arbete framåt kopplat till det utspelet.

Regeringen talar om satsningar på dopningsområdet, men i stället sker nedskärningar på Dopingjouren. 3 miljoner kronor dras in, vilket ger stora konsekvenser. Det ska utövas en oberoende antidopningsverksamhet, men vi ska vänta på RF. Är verksamheten då oberoende? Vad vill ministern?

Vad ministern säger är fortfarande otydligt - detta i en tid när införseln av hälsovådliga preparat till landet är enorm. Vi ska också lägga till kosttillskotten som flödar in okontrollerat. Det är också många ungdomar som använder preparaten. Jag är klart oroad.

Jag kommer säkert att få anledning att återkomma i frågan igen. Den är viktig för idrottens trovärdighet. Det handlar också om folkhälsan i landet. Insatser behövs nu, och vi kan inte vänta längre.

Jag tackar i alla fall för debatten så här långt.

Herr talman! Det är alldeles riktigt att insatser behövs nu. Det är också därför som regeringen har gjort ett antal insatser på området för att öka inte minst det förebyggande arbetet.

Jag tror inte att en fristående antidopningsorganisation skulle betyda så stora förbättringar i praktiken i ett kort perspektiv. Däremot skulle den öka trovärdigheten för antidopningsarbetet i ett mer långsiktigt perspektiv. Det skulle renodla rollerna gentemot idrottsrörelsen.

Jag har flera gånger upprepat att när en förändring ska göras på ett område som i stort fungerar väl är det viktigt att gå varligt fram så att man inte riskerar att det blir försämringar där man vill att det ska bli förbättringar. Det är därför som regeringen har vinnlagt sig om att ha en god dialog med Riksidrottsförbundet för att se hur vi kan bygga vidare på det goda antidopningsarbete som utförs i dag.

Jag är helt övertygad om att även om en antidopningsorganisation är helt fristående behöver den ett gott samarbete med idrottsrörelsen i ett land. Det är vad jag har syftat på när jag i uttalanden har sagt att detta måste ske i olika typer av samverkan med Riksidrottsförbundet. Det måste finnas en god samsyn, man måste kunna utbyta information och det måste finnas ett gemensamt ägandeskap över antidopningsarbetet.

Förslaget om straffskalor och liknande finns, som interpellanten också påpekar, beskrivet i Socialdemokraternas idrottspolitiska program. Detta program är ett visionsdokument som anger en långsiktig inriktning för idrottsrörelsen. Det betyder inte att regeringen från dag ett, när programmet har antagits, ska genomföra allting. Just när det gäller straffskalorna har vi ingen utredning på gång. Men, som sagt, det är ett långsiktigt visionsdokument.

Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Det är alldeles riktigt att insatser behövs nu. Det är också därför som regeringen har gjort ett antal insatser på området för att öka inte minst det förebyggande arbetet.

Jag tror inte att en fristående antidopningsorganisation skulle betyda så stora förbättringar i praktiken i ett kort perspektiv. Däremot skulle den öka trovärdigheten för antidopningsarbetet i ett mer långsiktigt perspektiv. Det skulle renodla rollerna gentemot idrottsrörelsen.

Jag har flera gånger upprepat att när en förändring ska göras på ett område som i stort fungerar väl är det viktigt att gå varligt fram så att man inte riskerar att det blir försämringar där man vill att det ska bli förbättringar. Det är därför som regeringen har vinnlagt sig om att ha en god dialog med Riksidrottsförbundet för att se hur vi kan bygga vidare på det goda antidopningsarbete som utförs i dag.

Jag är helt övertygad om att även om en antidopningsorganisation är helt fristående behöver den ett gott samarbete med idrottsrörelsen i ett land. Det är vad jag har syftat på när jag i uttalanden har sagt att detta måste ske i olika typer av samverkan med Riksidrottsförbundet. Det måste finnas en god samsyn, man måste kunna utbyta information och det måste finnas ett gemensamt ägandeskap över antidopningsarbetet.

Förslaget om straffskalor och liknande finns, som interpellanten också påpekar, beskrivet i Socialdemokraternas idrottspolitiska program. Detta program är ett visionsdokument som anger en långsiktig inriktning för idrottsrörelsen. Det betyder inte att regeringen från dag ett, när programmet har antagits, ska genomföra allting. Just när det gäller straffskalorna har vi ingen utredning på gång. Men, som sagt, det är ett långsiktigt visionsdokument.

Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.