Interpellationssvar - 2017-02-14

Herr talman! Sten Bergheden har frågat mig vilka skäl som ligger till grund för beslutet att den parlamentariska kommitté som ska genomföra en översyn av det penningpolitiska ramverket och riksbankslagen ska presentera sina resultat först 2019.

Bakgrunden till denna utredning är ett tillkännagivande från riksdagen. I juni 2016 uppmanades regeringen att tillsätta en kommitté för att göra en översyn av det penningpolitiska ramverket och riksbankslagen. I finansutskottets betänkande poängterades att det är viktigt att utredningen är parlamentarisk och att den har ett brett upplägg.

En del av kommitténs uppdrag är att utreda de legala förutsättningarna och formerna för kontantförsörjningen och kontanthanteringen och i synnerhet Riksbankens ansvar i dessa frågor. Utredningens uppdrag är dock mycket brett och omfattande. En utredningstid på två år är rimlig för att kunna garantera att utredningens förslag är välgrundade och utarbetade med en så bred politisk enighet som möjligt.

Jag delar emellertid Sten Berghedens bild över de utmaningar som den snabbt minskande kontantanvändningen och kontanthanteringen i Sverige medför, i synnerhet för landsbygden. Länsstyrelserna ska varje år bedöma om samhällets behov av grundläggande betaltjänster är tillgodosett, och om så inte är fallet ska de initiera och genomföra stöd- och utvecklingsinsatser i syfte att förbättra tillgången till grundläggande betaltjänster på de orter och den landsbygd där behoven inte tillgodoses av marknaden. Post och telestyrelsen har resurser och uppdrag att tillsammans med Länsstyrelsen i Dalarnas län och Tillväxtverket ge stöd till länsstyrelserna i deras arbete med att utforma och genomföra olika insatser. Sedan 2012 arbetar länsstyrelserna med regionalt anpassade lösningar, bland annat betaltjänstombud. Det statliga stödet till dessa betaltjänstombud hanteras av länsstyrelserna och regleras genom förordningen om statligt stöd till tillhandahållande av grundläggande betaltjänster. Länsstyrelserna arbetar även nära Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen med dessa frågor.

Utöver dessa åtgärder och de frågeställningar som den parlamentariska kommittén kommer att belysa sker en fortlöpande diskussion med banksektorn om deras ansvar för ett fungerande kontant- och betalsystem i hela riket.

Herr talman! Jag tackar för svaret, även om jag tycker att två och ett halvt år är en lång tid för att utreda en fråga som har varit aktuell under väldigt lång tid.

Sedan hösten 2014 har regeringen och ministern ansvaret för hur landet regeras och sköts. Trots detta har ministern inte gjort något för att vända den negativa utveckling som nu sker i och med de nedlagda bankkontoren och borttagandet av kontanthanteringen både ute på landsbygden och i de mindre städerna.

Jag utgår från att ministern ser problemet. Men i stället för att agera har ministern och regeringen krupit upp på läktaren och sitter i dag still och tittar på när utvecklingen fortsätter. Riksdagen har tydligt sagt till regeringen att se över det penningpolitiska ramverket och riksbankslagen. Detta skedde i juni 2016. Inte förrän vid årsskiftet 2016/17 tillsattes utredningen. Regeringen har dessutom haft två år på sig att agera sedan valet 2014 men har valt att inget göra förrän riksdagen satte ned foten och begärde detta av regeringen.

Utredningen ska inte vara klar förrän sommaren 2019. Ni hörde rätt, åhörare: sommaren 2019! Den ska hålla på i två och ett halvt år, och därefter kan det kanske ta ytterligare något år att bereda det hela innan det landar i någon form av regelförändring eller förbättring.

Herr talman! En snigel kan uppfattas som ett fartvidunder i jämförelse med regeringens arbetstempo i frågan. Medan frågan dras i långbänk i Regeringskansliet fortsätter problemen för människor ute på landsbygden och i våra mindre städer. Våra äldre kan inte gå till banken. De kan inte sätta in och ta ut kontanter trots att de har ett bankkonto. De kan inte hämta ut sin pension, och de kan inte ta ut sina pengar om de vill ge en slant till sina barn och barnbarn. Våra funktionshindrade har svårt att hantera situationen med bara digitala pengar. Våra företag tvingas att åka miltals för att sätta in sina dagskassor och pengar från loppisar och företagsverksamhet ute på landsbygden som måste komma till banken i stället för att ligga kvar hemma i företaget eller i privatbostäder.

Miljöpartiet jobbar i andra frågor med att minska resandet, men denna minskning av kontanthanteringen har bidragit till att öka resandet. Nu måste varje företag ta sig till ett kontantställe, som kan ligga tre fyra mil bort, för att lämna sin dagskassa.

Herr talman! Min fråga till ministern blir: Varför har ministern väntat i två år från 2014 med att sätta igång något arbete? Och återigen: Varför ska det behöva ta två och ett halvt år att utreda detta så att det inte blir klart förrän sommaren 2019? Det innebär att när förslaget presenteras kan vi ha bytt både regering och statsminister i detta land efter valet 2018.

Herr talman! Mina frågor till ministern är: Anser ministern att kontanter ska gå att använda som ett betalningsmedel i Sverige? Anser ministern att alla banker ska ta emot kontanter? Anser ministern att alla banker ska kunna lämna ut kontanter? Avser ministern att göra någonting för att underlätta detta under tiden som utredningsperioden pågår?

Herr talman! Jag vill tacka Sten Bergheden för att han lyfter en viktig fråga. Den gäller någonting som jag uppskattar och som vi arbetar intensivt med. Sedan kan jag något förvånas över det höga tonläge som Sten Bergheden använder i debatten. Vi kan konstatera att vi har haft en regering med Sten Berghedens parti i spetsen, speciellt på Finansdepartementet, som under åtta år hade ansvar för frågan. Jag kan inte minnas att det kom något förslag om lagstiftningsändring under de åtta år som Sten Berghedens parti var ansvarigt för frågorna. Liknelsen vid snigeln kanske snarare faller tillbaka på hans parti, Moderaterna, för uppenbarligen agerade man inte då för att göra några lagstiftningsförändringar.

Det har vi redan gjort från den här regeringens sida. Nu kommer en utredning som kommer att se på lagstiftningsfrågorna. Lagstiftningen som reglerar dessa frågor har vi haft ända sedan årsskiftet 2006/07. Den togs då fram i bred samsyn, och den grundläggande insikten är att det är marknadsaktörer som har huvudansvaret för betalningsväsendet och som ska se till att det fungerar i hela landet. Staten kan dock gå in och komplettera på de områden där den privata marknaden inte klarar av att tillgodose en tillräckligt god kontantförsörjning och ett tillräckligt gott fungerande betalningsväsen. Det var inte någon stridsfråga då, och den förra regeringen satt i åtta år utan att ändra denna grundläggande lagstiftning. Jag måste därför säga att jag är ganska förvånad över Sten Berghedens höga tonläge i frågan. Jag kan inte riktigt se att det är befogat.

En del av de påståenden som Sten Bergheden kommer med om att regeringen inte har agerat är inte heller sanna. Vi har agerat, och vi har agerat på många områden. Vi har skjutit till medel till Post- och telestyrelsen och till länsstyrelserna för att de ska kunna gå in med kompletterande åtgärder. Vi har också ökat antalet betaltjänstombud i stora delar av landet, som kompletterar de privata aktörernas verksamhet. Vi har konsekvent och vid ett antal tillfällen tryckt på bankerna och ställt krav på att de ska ta ansvar för frågorna. Även där händer en hel del. De har till exempel tagit ansvar för att bygga ut bankomatsystemet och skaffa fler av både insättningsautomater och uttagsautomater. Vi har fortsatt kommunikation med bankerna, och vi trycker på att de måste vara bättre på att förse sina kunder med de betaltjänster som kunderna önskar. Dessa kontakter kommer vi att fortsätta att ha, och vi kommer att vara tydliga från regeringen med att vi förväntar oss handling från banksektorn.

Regeringen har alltså långt ifrån suttit still i frågorna. Vi har varit aktiva - betydligt mer aktiva än den förra regeringen var, kan man konstatera. Nu har vi en lagstiftningsförändring på gång genom den utredning som är tillsatt. De parlamentariska partier som sitter med där kommer att ha möjlighet att ta fram väl underbyggda och genomarbetade förslag. Dessutom finns tid att komma överens om frågorna och skaffa en samsyn, vilket jag tycker är viktigt. Detta måste vara frågor som vi arbetar med konsekvent och som inte rivs upp beroende på vilken regering som tillträder efter nästa, eller för den delen nästnästa, val.

Det här är ett lagstiftningsärende. Lagstiftning tar sin tid i Sverige - man behöver se till att det finns tid för att göra ett gediget arbete, vilket jag utgår från att Sten Bergheden har respekt för.

Vi kommer dock inte att sitta stilla under den tid som utredningen arbetar, utan vi kommer att fortsätta att konsekvent arbeta för att alla människor, var man än bor i vårt land, ska kunna sköta sin ekonomi med de metoder som man själv väljer.

Herr talman! Jag noterade att jag inte fick svar på min fråga om man avser att göra någonting mer under utredningstiden. Jag önskar att ministern återkommer till det i nästa debattinlägg.

Jag fick heller inte svar på om ministern anser att bankerna ska ta emot kontanter och att man ska kunna lämna kontanter på våra banker. Det vore bra att få ett klargörande på den punkten.

Detta är inte det enda som sker mot landsbygden i dag. Man höjer bensin- och dieselskatterna, vilket innebär att landsbygdsfolket får en svårare situation. Man aviserar att man tänker införa någon form av lastbilsskatt på 10-12 kronor per lastbilsmil, vilket innebär en kostnad på 100 000-200 000 kronor för ett åkeri. Transporterna blir dyrare, och vi riskerar att tappa arbetskraft och arbetstillfällen på landsbygden.

Dessutom har regeringen och ministern varit framme och talat om att man är beredd att införa någon form av bankskatt - siffran som har nämnts har varit 7 miljarder kronor. Det här är en följd av att detta driver på rationaliseringsprocessen ute på landsbygden ännu mer. Att man dessutom går in och hotar med en bankskatt på 7 miljarder gör att man riskerar att ännu fler bankkontor på landsbygden stängs ned och att en del av våra banker flyttar utomlands. Detta skulle i sin tur påverka såväl arbetskraften som möjligheten att få service och hjälp med kontanthantering och annat.

Den politik som regeringen för hotar landsbygden - det är anledningen till debatten i dag. Kontanthanteringen är en del av det hela, och många människor upplever det som ett problem när de nu inte har möjlighet att lämna ifrån sig och hämta pengar när de behöver det.

I dag kan det vara så att en dagskassa ska flyttas 4-10 mil för att komma till en bank som tar emot dagskassor och sköter kontanthantering. Detta är dyr arbetstid för företagaren, och det påverkar miljön att man är ute och åker så här. Detta ska ske från varje företag, medan man tidigare samlade ihop allting på den lokala banken, som sedan flyttade pengarna till andra banker. Att man inte kan samordna detta på något sätt har helt klart inneburit en försämring för landsbygden, av både miljömässiga skäl och arbetsskäl.

Dessutom, herr talman, är det ju svårt med digitala uppkopplingar på landsbygden. Vi vet att Swish och kort inte fungerar om inte kortläsaren eller mobiltelefonen har täckning. Vi vet också att antalet bankautomater i landet minskar, trots att ministern här säger att man försöker få fram fler. Detta är anmärkningsvärt, eftersom det påverkar möjligheten att få fram och hantera kontanter.

Av beredskapsskäl är det dessutom bra att ha lite kontanter hemma, om vi skulle bli avspärrade på något sätt, eller om våra digitala system skulle släckas ned. I en sådan situation skulle vi behöva ha tillgång till kontanter någonstans - det räcker inte med en kortläsare den dag de elektroniska systemen släcks ned.

Jag upprepar mina frågor - jag vill gärna ha svar på dem. Varför ska det behöva ta sådan tid? Tänker man göra någonting innan? Är det rimligt att banker kan säga nej till att ta emot eller lämna ut kontanter?

Den tredje saken som kom upp här handlade om att man har sagt till att länsstyrelsen ska kontrollera serviceställen och annat. Det är dock märkligt, herr talman, att man å ena sidan använder skattepengar för att försöka få igång betalstationer ute på landsbygden och å andra sidan inför skatter och annat som gör att bankerna flyttar ifrån landsbygden så att man får använda skattepengar för att stimulera till att få igång denna verksamhet igen.

Detta är konstgjord andning, herr talman! Jag önskar att jag denna gång får svar på de frågor som jag ställde.

Herr talman! Jag tycker att det är tråkigt när man inte lyssnar i debatter. Jag tycker att det är tråkigt när man försöker att vinna politiska poäng i stället för att hitta vägar framåt i gemensam samförståndsanda. Jag tycker att Sten Bergheden, tyvärr, går i en oroande riktning och att detta i allra högsta grad är onödigt.

Jag skulle ha större förståelse om Sten Bergheden hade en bättre historik att peka på, men jag kan konstatera att hans parti inte har uppfyllt något av de önskemål som han nu riktar till mig. Jag välkomnar att vi har denna debatt - jag tycker att det är bra - men detta är frågor som förtjänar att vi är lite mer ödmjuka än vad jag tycker att Sten Bergheden är i den här debatten. Jag hoppas att hans kommande inlägg har en mer konstruktiv anda.

Vi kommer absolut att agera om vi ser att det finns behov av ytterligare åtgärder. Varje år gör länsstyrelserna en sammanställning av hur det ser ut inom deras ansvarsområden. Länsstyrelsen i Dalarna sammanställer och delger regeringen informationen. Vi sätter stort värde på denna information, som gör att vi får ett bättre underlag för att kunna fatta beslut om huruvida det behövs ytterligare insatser.

Vi kommer att fortsätta att följa denna fråga, och vi kommer att agera om det är nödvändigt.

Jag tycker att det är intressant att Sten Bergheden lyfter fram frågor om att reglera bankverksamhet och - som jag förstår det, även om Sten Bergheden kanske inte uttrycker det rakt ut - ställa krav på att alla banker ska tillhandahålla kontanter överallt. Jag har fått en bild av att Moderaterna inte är det parti som brukar vilja detaljreglera näringsverksamhet och bestämma exakt hur man ska utforma sina verksamheter och var i landet de ska ske. Om nu Moderaterna har ändrat inriktning i den frågan är det ett välkommet besked, men vi får väl höra om det är den inriktningen som Sten Bergheden har och om han i så fall har sitt parti med sig.

Det som den utredning som nu är tillsatt kommer att titta på är just hur man kan utforma en reglering som får en positiv effekt på möjligheterna att använda kontanter runt om i hela landet.

Jag tror att man misstar sig om man tror att detta är en väldigt enkel fråga som kan lösas i en handvändning. Det är ganska svåra frågeställningar som kommer upp. Till exempel har vi i dag banker med väldigt olika inriktning - det finns banker som är väl representerade ute på landsbygden och har en nära service till många människor, men det finns också rena internetbanker som inte har några kontor över huvud taget. Ska Sten Bergheden reglera att de måste öppna kontor runt om i hela landet, och hur ska detta i så fall gå till? Ska man uppfylla någon sorts geografisk kvot? Om Sten Bergheden har svar på dessa frågor redan i dag vore det väldigt intressant att få höra.

Denna fråga förtjänar att hanteras i en utredning där vi kan få fram fakta och väl genomtänkta och genomarbetade förslag och där vi också har tid att mellan partierna diskutera oss fram till gemensamma lösningar i stället för att försöka att vinna snabba partipolitiska poäng - jag tror nämligen inte att detta ger de resultat som frågan förtjänar.

Sten Bergheden uttryckte sig kritiskt mot bankskatten. Jag kan dock konstatera att Moderaterna i sitt budgetförslag har med en finansiell aktivitetsskatt, det vill säga en skatt som baseras på högre arbetsgivaravgifter inom den finansiella sektorn. Om detta nu är ett sådant dåligt förslag kanske inte Moderaterna skulle ha haft med det i sitt budgetalternativ. Det kan vara ett förslag till nästa budgetomgång.

Vi är väldigt engagerade i att man ska ha tillgång till god teknologi i hela landet. Därför har regeringen tagit fram en ny, mycket mer ambitiös bredbandsstrategi och också avsatt stora resurser för att bygga ut väl fungerande infrastruktur i hela landet. Detta kommer att kunna ge goda resultat och ge möjlighet till digitala betaltjänster för alla som vill använda dem.

Jag tycker att vi kan konstatera att de digitala betaltjänsterna erbjuder stora möjligheter för många människor och förenklar många människors liv. Men vi ska också möjliggöra användandet av kontanter i hela landet.

Herr talman! Det är uppenbart att ministern saknar svar och att man inte har några idéer om hur man ska gå vidare. Då tillsätter man en utredning som kan ta två och ett halvt år på sig att komma med några svar, och sedan ska man titta vidare på det.

Det är uppenbart att man hinner lägga ned det mesta innan det händer någonting från den regering som sitter i dag. Det är inte så att jag står här och driver frågan, utan både PRO, pensionärsorganisationen, och SPF Seniorerna driver den. Funktionshindrade är drabbade. Våra företag är drabbade. Idrottsföreningar är drabbade. Människor som behöver hantera kontanter på något sätt har blivit drabbade av detta.

Det är klart att ministern retoriskt kan sitta och skylla på den förra regeringen i stället för att rakryggat ställa sig upp och säga: Det är jag som har ansvar för detta. Jag har faktiskt inte gjort så mycket under de första två åren, men jag har tillsatt en utredning som ska hålla på i två och ett halvt år.

Detta hade varit ärligt och rakt, och jag hade förstått det. Men att i detta läge försöka skylla på den gamla regeringen för en situation som blir värre och värre, att sitta handlingsförlamad på läktaren och titta på och vänta på en utredning i två och ett halvt år - det är allvarligt. Det är detta som drabbar landsbygden och den andra delen där ute.

Lite mer aktivitet från både ministern och regeringen i den här frågan hade varit önskvärt. Det räcker inte att tillsätta utredningar, utan man kanske behöver se över hur man kan lösa detta på olika sätt. Det finns säkert många olika sätt, som dialog med banker och annat, för att kunna få en bra uppgörelse om detta utan att behöva lagreglera eller ändra i lagen.

Däremot är man mycket snabbare på att införa nya skatter ute på landsbygden och skatter på banksystemet. Det går mycket fortare. Det tar inte två och ett halvt år att få fram dem, utan de ligger direkt i nästa budget med 7 miljarder.

Lite mer handlingskraft behövs, herr talman, från regeringen och ministern för att lösa den här mycket angelägna frågan för landsbygdens folk.

Herr talman! Jag tar gärna fasta på den sista delen av Sten Berghedens inlägg, att det här är en viktig fråga. Det är inget som man behöver ta miste på. Det är en fråga som är mycket angelägen också för den här regeringen.

Tvärtemot Sten Berghedens påståenden har vi varit handlingskraftiga och tagit initiativ. Vi har avsatt resurser för att kunna komplettera de privata aktörerna när de inte kan fullgöra sitt uppdrag, så att det finns betalningslösningar och kontanthantering i hela landet.

Vi har också, precis som Sten Bergheden föreslår, haft en tät dialog med bankerna. Vi har vid flera tillfällen haft rundabordssamtal med dem och sett till att de faktiskt kommer med förslag på hur den här frågan kan hanteras. Som jag ser det är det bankerna som har det största ansvaret för att deras kunder och svenska folket själva ska kunna välja hur de vill sköta sin ekonomi. Vi har dessutom haft en dialog med de aktörer som är berörda och som har påverkats mycket, till exempel PRO och SPF, som Sten Bergheden nämner, och många andra i den här frågan.

Till skillnad från den förra regeringen, som under åtta år inte tillsatte någon utredning för att föreslå en annan lagstiftning, har vi redan nu tillsatt en utredning som kommer att jobba med de här frågorna. Jag ser fram emot att vi där tillsammans - Miljöpartiet, regeringspartierna och även oppositionen och Sten Berghedens parti Moderaterna - kommer att kunna vända på de här frågorna och lösa de problem som finns. Det är lätt att stå och skrika på lagstiftning, men när man ställer frågan om hur en sådan lagstiftning skulle kunna utformas får man inga relevanta svar.

Det här är en fråga där vi helt enkelt måste få bättre underlag för att kunna gå fram med en lagstiftning som inte bara ser bra ut på papperet utan som också fungerar i verkligheten och leder till det resultat som jag upplever att vi båda vill, det vill säga att människor, var man än bor i landet, ska kunna sköta sin ekonomi på det sätt man själv väljer.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Roland Gustbée har frågat mig vilka initiativ jag och regeringen är beredda att ta för att underlätta för alla som är beroende av att använda kontanter.

Digitaliseringen av ekonomin medför många möjligheter och nya lösningar. Samtidigt är den snabbt minskande användningen och hanteringen av kontanter en utmaning för många människor. Staten har därför tagit på sig ett ansvar för grundläggande betaltjänster på de orter där behovet av grundläggande betaltjänster inte tillgodoses av marknaden. Varje länsstyrelse ska årligen bedöma om samhällets behov av grundläggande betaltjänster är tillgodosett. Som ett led i detta arbete har regeringen gett Post och telestyrelsen resurser och uppdraget att, tillsammans med bland annat Länsstyrelsen i Dalarnas län, ge stöd till länsstyrelserna i deras arbete med att utforma och genomföra olika insatser. Sedan 2012 arbetar länsstyrelserna med regionalt anpassade lösningar med bland annat betaltjänstombud. Det finns i dagsläget 27 statligt finansierade betaltjänstombud runt om i landet där det är möjligt att betala räkningar, ta ut pengar och lämna dagskassor. Länsstyrelserna arbetar även nära Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen med dessa frågor.

Därutöver fortgår på regeringsnivå samtal med bankerna och andra aktörer om deras ansvar för ett fungerande kontant- och betalsystem i hela riket. Sedan regeringen tillträdde har jag haft flera möten med representanter från bankerna i syfte att föra diskussioner och samarbeta kring hur kontanthanteringen i samhället ska kunna fungera bättre. Slutsatsen av dessa rundabordssamtal är bland annat att bankerna bör informera om de möjligheter och tjänster som de erbjuder och att det finns ett behov av konkreta åtgärder i form av utökat samarbete och samförståndslösningar mellan banker samt mellan banker och butiker/handlare. Svenska Bankföreningen och Sparbankernas Riksförbund åtog sig att gemensamt följa upp rundabordssamtalen för att försöka få till stånd samförståndslösningar och andra åtgärder. Det fortgår därför löpande samtal och informationsutbyte i denna fråga. Bankerna har ett grundläggande ansvar att se till att deras kunder har möjlighet att sköta sin ekonomi på det sätt de själva väljer.

Slutligen vill jag även ta upp att regeringen nyligen beslutat om en parlamentarisk kommitté som ska genomföra en översyn av det penningpolitiska ramverket och riksbankslagen. I kommitténs uppdrag ingår bland annat att utreda de legala förutsättningarna och formerna för kontantförsörjningen och kontanthanteringen samt i synnerhet Riksbankens ansvar i dessa frågor.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Den här interpellationen handlar om infrastruktur för kontanter. Innan jag går in på varför sådan infrastruktur är så viktig vill jag belysa varför kontanter är så viktiga än i dag.

Det viktigaste argumentet för fortsatt kontantanvändning är att kontanter kan användas av alla. Många människor i Sverige har inte tillgång till kontokort, Swish, bankgiro och andra betalningssätt. Det rör sig om äldre som kan ha svårt att ta till sig ny teknik. Det handlar om nyanlända som inte har fått ett personnummer och därmed inte kan öppna ett konto i en svensk bank eller teckna ett telefonabonnemang som krävs för att göra elektroniska transaktioner. Det handlar om människor som har gått i personlig konkurs och därför nekas betalkort. Och det kan röra sig om barn som vill kunna gå till affären och handla en liter mjölk åt mamma men inte kan göra det, eftersom de är för unga för att ha ett betalkort.

För ideella föreningar och andra mer informella organisationer är kontanter ett smidigt betalningsmedel. Det kräver ingen investering i kortterminaler och inget besök på banken för att ordna med avtal, och så länge transaktionerna är små krävs det heller inga dyra säkerhetsanordningar för kontanterna. Även för privatpersoner som någon gång ställer upp ett bord på loppis eller säljer barnets urvuxna cykel är kontanter ett smidigt alternativ för att ta emot betalning.

När det gäller mindre transaktioner går det också betydligt snabbare att betala med kontanter än med kort. Att betala i parkeringsautomaten eller köpa en glass går mycket snabbare med kontanter än med kort.

Herr talman! Så länge de här argumenten finns för att bibehålla kontanter och inte göra oss helt beroende av elektroniska betalningssätt behövs också en infrastruktur för dessa kontanter. Den som vill använda kontanter måste på ett enkelt och ekonomiskt sätt kunna sätta in kontanter i banken, så att dessa förvaras tryggt och blir åtkomliga med andra betalningssätt. Allt färre bankkontor tar emot kontanter, och en del av dem tar bara emot vissa valörer.

Svenska banker är en del av vår infrastruktur. De gör oftast stora vinster, men de skyddas också av staten när det går dåligt, exempelvis genom insättningsgarantin. Därför tycker jag att det är rimligt att staten ställer motkrav. Ett sådant krav skulle kunna vara att bankens kontor ska hantera kontanter.

De åtgärder som statsrådet redovisar uppfattar jag som steg i rätt riktning. Men det är ganska långt kvar till att vi får tillgång till kontanttjänster i bank över hela landet. Även ganska stora orter saknar den möjligheten i dag. Jag undrar därför om statsrådet är nöjd med hur infrastrukturen för kontanter ser ut i dag.

Herr talman! Jag vill tacka Roland Gustbée för interpellationen om en viktig fråga.

Det här är ett område där jag tror att det finns förutsättningar att hitta gemensamma lösningar. Jag tror att det finns en bred samsyn i Sveriges riksdag mellan alla partier om att det här är en fråga som är oroande och där vi behöver hitta handlingsvägar framåt. Det finns inte en enda enkel lösning som löser alla problem på en gång, utan vi behöver jobba med många olika verktyg parallellt.

Som jag konstaterade i svaret är det en fråga där vi agerar. Vi avsätter resurser till Post- och telestyrelsen för att kunna komplettera de privata aktörerna på de orter där man inte har ett fullt ut fungerande betalningsväsen och därför inte kan använda kontanter. Vi gör också en översyn varje år av hur situationen ser ut i de olika delarna av Sverige för att kunna komplettera med ytterligare åtgärder. Betaltjänstombuden byggs ut och kommer att finnas på fler platser runt om i landet.

Som Roland Gustbée pekar på i sitt inlägg finns det grupper i dag som har problem om de inte kan använda kontanter, och det måste vi ta på allra största allvar.

Vi försöker också att skapa möjlighet för fler att ta del av det elektroniska utbudet av betalningstjänster. Vad gäller till exempel personer i personlig konkurs, som Roland Gustbée nämnde, har vi en ny skuldsaneringslag, som ger en möjlighet för många fler att lyfta sig ur skuldsättning och delta på samma sätt som alla vi andra i det ekonomiska systemet.

Vi har också ett nytt betalkontodirektiv, som håller på att omsättas i svensk lag. Här kommer vi att se till att många fler än tidigare får tillgång till betalkonton med grundläggande betalningstjänster.

På område efter område arbetar vi för att alla ska ha en möjlighet att delta i ekonomin och sköta sin ekonomi på ett effektivt sätt.

Jag vet också att det pågår ett intensivt arbete inom exempelvis pensionärsorganisationer med att utbilda och ge vägledning i hur man kan använda nya betalningsmetoder.

Vi måste också se att det finns problem kopplat till kontanthantering. Ett exempel är att om man går omkring på gator och torg med stora belopp i kontanter medför det en rånrisk och även en risk för den fysiska säkerheten. Då kan elektroniska betalningslösningar, när de är möjliga att använda, vara ett på många sätt säkrare sätt att sköta sin ekonomi. Men då måste vi också se till att det finns fysiska förutsättningar, till exempel infrastruktur.

Roland Gustbées inlägg andas lite grann att det finns en inriktning att vi helt ska göra oss av med kontanter. Jag kan genast säga att det inte finns någon sådan politisk målsättning från regeringen, och jag har inte heller inte sett någon sådan från riksdagen. Tvärtom håller Riksbanken på att föra ut en ny serie sedlar och mynt till svenska folket, och det om något är väl ett tecken på att kontanter är viktiga i vårt samhälle och att de kommer att fortsätta att finnas under lång tid framöver.

Det kan verka som en enkel lösning att ställa krav på att alla bankkontor ska hantera kontanter överallt. Det finns dock en parallell process där man lägger ned bankkontor i hela landet. Som många debattörer har lyft upp finns det en risk att ett krav på att alla bankkontor ska tillhandahålla kontanter överallt kan öka takten på nedläggningen av bankkontor och därmed ge ännu sämre tillgång till banktjänster överlag. Det är en risk som måste tas på allvar och som behöver redas ut. Därför är det en bra process att ha en parlamentarisk utredning som tittar på dessa komplexa frågor och försöker hitta en brett förankrad lösning med riksdagens partier.

Herr talman! Jag delar statsrådets åsikt att det krävs en mix av olika betalmedel. För större summor är elektroniska transaktioner absolut att föredra, och rånrisken har ju inte avtagit med tiden trots att det är mindre kontanter i omlopp.

Ett alltför stort beroende av elektroniska transaktioner riskerar dock att bli integritetskränkande. Varje transaktion med kort registreras. Det är naturligtvis bra för Skatteverket och för butiker, som får kontroll på sina transaktioner. Men det ökar också företagens kontroll av kunderna och deras konsumtionsmönster.

Det är fullt möjligt för butiken att registrera en kunds köpmönster och därefter rikta marknadsföring till kunden baserat på detta. Det tror jag att vi alla har upplevt i olika sammanhang. När man handlar på Ica får man tips om att de har extrapris på just sådant som jag köper.

För den som lagligt eller med illegala medel kommer åt kortföretagens databaser är det lätt att kartlägga en persons rörelsemönster. Risken ska inte överdrivas, men den är reell.

Teknik är heller aldrig hundraprocentig. Ibland slutar systemen fungera, och ibland är de inte heltäckande. Vi som åker med SJ regelbundet har säkert varit med om att kassasystemet är nere och att det därför inte går att handla i bistron. Man har gjort sig alltför beroende av de elektroniska transaktionerna. Inte ens den som har kontanter får lov att handla. Och på många platser i landet finns inte bredband eller mobiltäckning.

Risken för sabotage finns också. Inte minst i dagens säkerhetspolitiska läge oroar detta. Slår man ut betalsystemen i ett land som gjort sig helt beroende av dessa behövs det inga kanoner för att tvinga detta land till eftergifter.

Precis som statsrådet nämnde har vi nyligen fått nya sedlar och mynt i Sverige. Det är utmärkt. De är svårare att förfalska och lättare att känna igen. Desto märkligare är det då att inte bara banker slutar acceptera kontanter utan att man mer och mer i butiker, restauranger, kollektivtrafik med mera vägrar ta emot detta betalningsmedel. Det betyder att man i praktiken stänger ute delar av befolkningen från att nyttja samhällelig service och detta på ett sätt som annars skulle anses vara diskriminerande.

Anser statsrådet att det är problematiskt att vissa grupper får svårare att nyttja dessa tjänster och stängs ute från både privat och offentlig samhällelig service?

Herr talman! Jag tackar Roland Gustbée för ett värdefullt inlägg. Jag delar många av de synpunkter som Roland Gustbée lyfte fram. Det finns utmaningar som vi behöver möta i den ganska snabba utveckling vi ser mot alltmer digitala betalningslösningar.

Jag möter människor i min vardag som inte använder kontanter över huvud taget längre och som ofta är nöjda med det. De tycker att det minskar krånglet och att det är effektiva betalningslösningar.

Vi ser också att övergången till digitala betalningslösningar skapar möjligheter för helt nya och innovativa lösningar. Den finansteknologiska sektorn, som växer snabbt i Sverige, har mycket anknytning till att man har mer och mer av digitala betalningslösningar och kan också knyta till sig nya lösningar och nya tjänster.

Men det finns också utmaningar som vi behöver bemöta. Jag ser det som problematiskt att människor känner sig tvingade att använda betalningslösningar som de inte är bekväma med eller att de upplever att vardagen blir besvärlig och krånglig för att de har långa transportvägar och varken kan sätta in eller ta ut kontanter på ett enkelt sätt längre. Här behöver vi skapa en möjlighet att brygga över de utmaningar vi står inför.

Integritetskränkningen är dubbeleggad. För dem som inte känner sig bekväma ska det finnas möjlighet att använda sig av kontanta betalningslösningar, vilket regeringen också arbetar för. Samtidigt är det nog många som uppskattar att få mer skräddarsydda erbjudanden som passar ens personliga preferenser. Det finns alltså delar av befolkningen som är mer positiva till detta.

Vi försöker som sagt se till att det finns infrastruktur i hela landet så att man ska kunna använda sig av digitala betalningslösningar. Har man bra tillgång till bredband eller mobilnät kan det underlätta vardagen även för människor på landsbygden. De slipper transportera sig långa sträckor till bankkontor och liknande. Vår bredbandsstrategi är därför inriktad på att hela befolkningen ska ha god tillgång till bredband och med en högre kapacitet än vad det tidigare målet var. Vi har avsatt mycket resurser för att kunna öka takten i bredbandsutbyggnaden.

Det finns en problematik i att tvinga på privata aktörer vilka marknadsmodeller de ska använda sig av och att till exempel ställa krav på varenda aktör som är verksam och hanterar finansiella transaktioner att de måste använda kontanter.

Till exempel har man i kollektivtrafiken i Stockholm och på många andra ställen valt att avstå från kontanter för att inte äventyra personalens säkerhet och utsätta den för rånrisk. Man har kommit fram till fungerande betalningslösningar för resenärerna och samtidigt skapat en bättre arbetssituation för arbetstagarna.

Detta måste vi respektera, och det har ofta skett i samförstånd mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Att i detta läge gå in med en hårdhänt lagstiftning och kräva att alla i samhället måste ta kontanter vid alla tillfällen upplever jag som en ganska långtgående åtgärd - en åtgärd som jag inte heller hade utgått från att Moderaterna skulle vara företrädare för i riksdagen.

Det är bättre att vi i en utredning tittar på Riksbankens roll i kontantförsörjningen. Riksbanken ger ju ut sedlar och mynt, och nu kommer vi att titta brett på vilken roll Riksbanken har för att dessa sedlar och mynt ska kunna användas av människor i hela landet.

Herr talman! Jag vill tacka Per Bolund för debatten i en mycket angelägen fråga.

Kontanter är ett viktigt komplement till andra betalningssätt. De är tillgängliga för alla - gammal som ung och svensk medborgare som papperslös. De är lätta att använda, de fungerar vid strömavbrott och de är motståndskraftiga mot sabotage och hackare. De fungerar till och med på kalfjället och i tunnlar.

För att alla dessa fördelar ska komma till sin rätt måste banker och butiker acceptera kontanter. Inte heller jag är beredd att lagstifta för att tvinga fram detta, men det vore bra om näringen inser vad man gör när man utesluter en stor del av sin potentiella kundkrets.

Vi måste vara beredda att ställa hårdare krav på banker och övrigt näringsliv - det är jag övertygad om. Jag tror inte att hittills vidtagna åtgärder, som statligt finansierade betaltjänstombud, räcker. Det är många hyfsat stora orter som i dag varken har en bank som hanterar kontanter eller ett betaltjänstombud. Vi får se vad översynen av det penningpolitiska ramverket ger.

Jag hoppas på en fortsatt konstruktiv debatt.

Herr talman! Jag vill tacka Roland Gustbée för en givande debatt. Detta är angelägna frågor, och jag möter många människor i mitt arbete som är bekymrade över utvecklingen och som ser att den har skapat hinder och problem i deras vardag.

Regeringen kommer att fortsätta att följa frågan noga. Vi kommer årligen att få rapporter från länsstyrelserna om hur det ser ut i deras delar av landet och därmed kunna komplettera med ytterligare åtgärder.

Jag vill vara tydlig med att jag hoppas och trycker på hårt för att vi ska få en samförståndslösning där de ekonomiska aktörerna tar ett större ansvar för frågan. Jag upplever att man inte riktigt har tagit det ansvar som man behöver ta för att alla kunder ska kunna använda sig av de betalningsmetoder de själva väljer. Roland Gustbée formulerar det som ställa hårdare krav på bankerna. Det gör jag och regeringen också. Vi ändrar bland annat lagstiftningen så att fler ska kunna få tillgång till betaltjänster och betalkonton.

Vi har även en pågående dialog med bankerna där vi har varit tydliga med att vi förväntar oss mer handling och att de ska vara mer aktiva och bidra till lösningar på detta område. Vi har också varit tydliga med att peka på att vi nu har en utredning som är beredd att ta fram lagförslag som kan få ganska långtgående konsekvenser för bankernas verksamhet.

Om bankerna i stället i samförstånd tar fram ett bättre fungerande regelverk och samarbetar för att ge svenska folket tillgång till de betalningslösningar människorna själva väljer tror jag personligen att det vore en mycket bättre väg att gå.

Jag hoppas att bankerna i Sverige tar sitt ansvar och är beredda att vidta åtgärder för att tillgodose svenska folkets behov av olika former av betalningslösningar i hela landet. Detta kommer jag att fortsätta att trycka på för och ställa krav på från regeringens sida i kommunikationen med bankerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig vilka förslag jag har för att, inom ramen för pensionsöverenskommelsen, öka drivkrafterna för ett längre yrkesliv.

Utgångspunkten i Lotta Finstorps interpellation är att en ökande medellivslängd också gör det rimligt att fler arbetar längre för att säkra en god välfärd. Om detta är vi helt överens, och vi är också överens om det i Pensionsgruppen, där frågan diskuteras mellan de sex partier som nu står bakom pensionsöverenskommelsen.

Eftersom den intjänade pensionen ska räcka under hela pensionärslivet ger en ökande medellivslängd allt lägre ingångspensioner, om inte arbetslivet förlängs. Omvänt kan man som tumregel säga att ett års längre arbetsliv ger omkring 8 procent högre årlig pension. På så sätt finns redan ett tydligt incitament för att kompensera en längre medellivslängd med ett längre arbetsliv.

Problemet är att det inte sker i tillräcklig omfattning, ibland på grund av otillräcklig kunskap om den kraft som finns i medellivslängdens ökning och värdet av ytterligare ett års arbete. Det senare är också bekymmersamt i perspektivet jämställda pensioner eftersom kvinnors tidigare utträde från arbetsmarknaden påtagligt bidrar till pensionsgapet mellan kvinnor och män. Den genomsnittliga utträdesåldern stiger visserligen tydligt, men normen om en pensionsålder på 65 år är alltjämt stark.

Pensionsnormen 65 år genomsyrar hela samhället, och eftersom ett längre arbetsliv också i högsta grad är en angelägenhet för hela samhället behöver förändringar förankras brett.

Förändringar behöver ske i pensionssystemet, men just för att utmaningen är större än så fanns också en total enighet i Pensionsgruppen om det angelägna i att inleda det arbetet med en dialog med arbetsmarknadens parter. Det är ju på arbetsmarknaden arbetslivet ska förlängas, och tjänstepensionerna och deras utformning spelar också en betydande roll för pensionsvalen.

Göran Hägglund och Göran Johnsson har varit processledare för arbetet med den dialogen och har genomfört ett stort antal samtal med parter, intressenter och experter i syfte att åstadkomma en bred samsyn om behov och åtgärder.

Arbetsmarknadens parter visade under dialogen på ett stort ansvarstagande som också kom till uttryck i den avslutande avsiktsförklaringen. Den visar att det finns en god insikt och en bred enighet om behovet av att förlänga arbetslivet och om behovet av breda åtgärder i hela samhället som långt ifrån bara handlar om åldersgränser. Det handlar till exempel om åtgärder för ett tidigare inträde, om förändringar i utbildningssystemets funktionssätt och inte minst om åtgärder som gör det möjligt för fler att faktiskt orka arbeta längre.

Den milstolpe i arbetet för ett längre arbetsliv som dialogen utgör kommer att ha stor betydelse för det fortsatta arbetet och för uppluckringen av 65-årsnormen. Värdet av avsiktsförklaringen kan därför, som jag ser det, knappast överskattas.

Pensionssystem är mycket långsiktiga åtaganden, och det är därför särskilt viktigt med långsiktiga och breda överenskommelser. Det har vi, och det värdesätter jag högt. Nu har vi även adderat förankring med arbetsmarknaden, vilket gör förutsättningen för ett längre arbetsliv ännu bättre. Det arbetet tar vi nu vidare tillsammans.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret - ett svar som visar hur komplex denna fråga är. Det jag saknar i svaret är de ekonomiska incitament som kan göra att man stannar kvar längre på arbetsmarknaden och faktiskt får mer pengar i plånboken. Det hoppas jag att ministern kan komma in på längre fram i debatten.

Sverige är ett av världens bästa länder att åldras i och ska fortsätta att vara så. Det är ett land där alla blir sedda och hörda oavsett ålder, bakgrund och erfarenhet. Men vi vet att många vittnar om att det inte är så, och därför är politiken viktig.

Fallet med pensionsöverenskommelsen och Pensionsgruppen visar på den bredd som finns, där man kan vårda en överenskommelse på ett positivt sätt. Det kan förändra attityder att man tillsammans vårdar en överenskommelse på det sätt som sker.

Att bli äldre ska inte behöva innebära att man plötsligt ingår i ett kollektiv där alla ska ses som likadana och gilla samma musik och göra samma saker. Vi måste få fortsätta att vara de unika individer som vi har varit under arbetslivet.

Många seniorer upplever att de inte är välkomna att stanna kvar på arbetsmarknaden. Därför blev jag väldigt glad när ministern i sitt svar beskrev att man nu arbetar tillsammans med arbetsmarknaden. Det vore intressant att höra lite om tanken i det gemensamma arbetet.

Ju högre vår medelålder blir desto längre förväntas vi arbeta för att klara framför allt välfärden, precis som ministern angav i svaret. Vi måste helt enkelt arbeta fler år för att det ska gå ihop ekonomiskt.

Den 65-årsnorm som ministern nämnde i sitt svar är precis vad vi lever med i dag. Vid 65 år har man gjort sitt på arbetsmarknaden. Många är utslitna, och precis som vi sa är det en väldigt komplex fråga. Arbetsmiljöfrågorna finns naturligtvis där. Man måste orka arbeta längre, och man måste ha haft en dräglig tillvaro under sitt yrkesverksamma liv.

Ekonomiska incitament är jätteviktiga, och det kan vara därför fler inte stannar kvar. De ser att de får skatta bort det de arbetar ihop under den tid de arbetar längre än 65-årsnormen. Man ska inte underskatta att få mer pengar i plånboken.

De flesta partierna är överens om att vi måste arbeta fler år. Men ett av regeringspartierna skiljer sig markant från de andra partierna när det gäller den åsikten. Och jag vill bara problematisera detta lite grann.

Språkröret Isabella Lövin uttalade nyligen i Dagens Nyheter att ett återinförande av friåret skulle kunna vara ett sätt att komma till rätta med stressen inom arbetslivet.

Ministern och jag har ofta stått i denna kammare och talat om stressrelaterad ohälsa, kvinnor i offentlig sektor och så vidare. Jag delar alltså inte alls språkrörets uppfattning att man skulle komma till rätta med stressen om människor kan ta ut ett friår. Det skulle snarare bli så att det viktiga arbetsmiljöarbetet skulle gå tillbaka. Man skulle kunna tänka: Nu har vi friåret, och då behöver vi inte jobba med arbetsmiljön på samma sätt.

Det som också är intressant i artikeln är att DN skriver att testet av friår i Sverige, som gjordes mellan 2005 och 2007, inte ledde till bättre löneutveckling för kvinnor. Inte heller förbättrades sjuktalen.

Detta tycker jag är något oväsentligt i sammanhanget, men det är ändå intressant att lyfta fram.

Anser ministern att ett friår är en lösning, alltså att vi jobbar färre år, och att det skulle vara till hjälp när det gäller den arbetsmiljöproblematik som finns där många kvinnor i offentlig sektor får en stressrelaterad ohälsa?

Herr talman! Jag tackar Lotta Finstorp för denna ganska viktiga interpellation. Hon lyfter fram ett antal mycket spännande frågor.

Det finns, som sagt, en mycket tydlig enighet i Pensionsgruppen om vikten av att man med olika medel skapar förutsättningar för fler att jobba längre. Medellivslängden ökar med tre och en halv timme varje dygn, eller med 20 minuter varannan timme. Det är verkligheten. Verkligheten är också att väldigt många av de människor som nu lever allt längre dessutom lägger fler friska år till sitt liv. Det sker i ett Sverige där vi i dag har en arbetsmarknad där vi vet att vi under överskådlig tid framöver kommer att behöva varenda hand på arbetsmarknaden, inte bara för att säkra ekonomin och tillväxten utan också för att klara välfärden.

Det innebär också för de människor som får förutsättningar och möjligheter att stanna kvar att de också säkrar en betydligt bättre pension. Precis som jag säger i mitt svar innebär en förlängning av arbetslivet med ett år i genomsnitt 8 procent högre pension. Det är faktiskt ganska betydande siffror vi talar om.

Det är också en stor glädje för mig att konstatera att vi nu har en avsiktsförklaring där vi är överens med en stor del av arbetsmarknadens parter om vikten av att detta sker.

Sedan är det klart att det också finns grupper på arbetsmarknaden, som Lotta Finstorp också nämner, där det finns en annan problematik. Det är människor som lämnar arbetsmarknaden i förtid på grund av funktionshinder, ohälsa eller sjukdom under arbetslivet. Kvinnor är överrepresenterade där. Därför krävs det - det har Lotta Finstorp och jag diskuterat tidigare - att man under arbetslivet får möjlighet att ställa om och byta yrkesbana om till exempel axlarna så att säga tar slut.

Men det behövs också en betydligt mer positiv syn på den äldre arbetskraften i Sverige, där det alltjämt finns många fördomar om att man faktiskt redan efter 55 års ålder inte fullt ut kan bidra med samma förmåga på arbetsmarknaden. Det är någonting som vi politiskt gemensamt verkligen behöver göra upp med. Vi behöver nämligen dessa människor på arbetsmarknaden. Vi behöver deras kompetens, kunskap och erfarenhet i arbetslivet.

Dessutom vill väldigt många i dag stanna kvar längre på arbetsmarknaden. Jag får många gånger höra att människor hade velat vara kvar på arbetsplatsen, men att denna norm är så stark och att förväntningarna på att man ska lämna arbetsmarknaden är så stora.

Trots detta ser vi rörelser. Vi ser att många äldre då i stället väljer att starta egna företag. Vi har haft en explosion av antalet äldre som startar egna företag. Vi ser också att var tredje statsanställd nu väljer att stanna kvar och jobba till 67 års ålder. Då behöver vi politiker också hjälpa till att skapa förutsättningar för fler.

Lotta Finstorp pekar på något viktigt i slutet av sitt anförande, nämligen den ganska spännande diskussion om arbetstid som har seglat upp. Min bild är att när Isabella Lövin refererar till frågan om friår kommer den att ingå i en större utredning om olika arbetstidsmodeller. Det tycker jag är spännande. Vad det handlar om här är att man ska utvärdera försöken som gjordes med friår. Det kan nog vara bra, så att vi verkligen vet vad de faktiskt gav för resultat åt det ena eller andra hållet.

Herr talman! Jag tackar ministern för en viktig debatt i ett bra tonläge. Här finns det så att säga inte några sanningar. Men vi ser så tydligt att om man förlänger arbetslivet med ett år får man en pension som blir 8 procent högre.

Men detta handlar om något som man kan kalla okunskap, det vill säga att det inte finns tillräcklig information. Det som man skulle vilja se är en stor kampanjinsats i Sverige om dessa frågor. Ibland saknar jag Anslagstavlan i SVT2, där samhällsinformation kom ut på ett tydligt sätt.

När man är ung tänker man inte alls på detta. Man tycker att det är mycket lång tid kvar tills man ska gå i pension.

Pär Nyrén, som är vice ordförande i Moderata Studenter Uppsala, skrev en mycket bra debattartikel i Upsala Nya Tidning. Det är alltså en ung person som reflekterar över dessa frågor. Han tog bland annat upp att det finns en OECD-studie som visar att svenska universitetsstudenter i genomsnitt tar examen först vid 29 års ålder, tre år senare än genomsnittet i OECD.

Det handlar alltså inte bara om att man måste lägga på år efter 65, som är normen, utan det handlar också om att vi måste jobba fler år och komma igång och arbeta tidigare.

Det som man arbetar och tjänar in när man är ung ska stå och växa längst. Där finns det också en kvinnofälla, eftersom man ofta går ned i arbetstid när man får barn. Den finns i allt det komplexa kring pensionen.

Jag tror att väldigt mycket handlar om kunskap och information som måste till. Annars blir det så att man klagar mycket på själva pensionssystemet, som egentligen är jämlikt. Det är när det gäller hur vi arbetar under vårt yrkesverksamma liv, män och kvinnor, som det blir ojämlikt. Och det följer med in i pensionssystemet.

Pär Nyrén skriver också i sin debattartikel, med anledning av att svenska universitetsstudenter tar examen så sent, att som en följd av detta kommer de förmågor som vi utvecklar med högre studier inte att tas till vara. Människor kommer alltså inte att använda den kompetens som de har skaffat sig under dessa år under så lång tid som de borde utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Det är också någonting som man borde fundera på.

Han hänvisar också till Långtidsutredningen från 2011. Där framgår det att individen förlorar 80 000 kronor för varje år han eller hon skjuter upp sin examen, och samhället går miste om dubbelt så mycket.

Det är väl jättebra att våra ungdomar vill ut och förverkliga sig själva, jobba som volontärer och så vidare. Men det får till följd att de skjuter upp examensåret. I förlängningen påverkar det pensionerna och hela pensionssystemet. Men det är svårt att säga till en ung människa: Tänk nu på vad som händer om du åker ut i världen. Det kommer att bli problem med din egen pension och med pensionssystemet.

Pär Nyrén skriver också om förslag från Moderata Studenter om att de högskoleförberedande programmen på gymnasiet mer målmedvetet borde förbereda blivande studenter inte enbart kunskapsmässigt utan även hjälpa dem att välja studieinriktning i tid.

Många säger när de tar studenten att de ska ta ett sabbatsår. Sedan blir det gärna ett år till. Men har de bestämt sig för att plugga vidare är det egentligen lika bra att göra det ganska snabbt.

Man måste visa att det är lönsamt att studera vidare men att det är bra att komma igång fortare. Man måste hitta incitament till det.

Herr talman! Jag ska kommentera några av de saker som Lotta Finstorp lyfter fram i debatten.

Men jag ska först gå tillbaka till detta med olika arbetstidsmodeller. Det är klart att det är intressant för politiken att titta på den frågan ur ett annat perspektiv. Om man ser hur arbetsmarknadens parter har reglerat arbetsmarknaden och arbetstiderna är det i mycket stor utsträckning så att det är när man är över 40 eller 45 som man kollektivavtalsvägen till exempel har mer förmånliga semestervillkor eller har möjlighet att arbeta mer flexibelt.

Där kan man fundera på vid vilken tid i livet man är i störst behov av flexibilitet för att få livet att gå ihop, och man behöver naturligtvis också tänka på vad som är pensionsgrundande. Är det när barnen har flyttat hemifrån och man är över 50, eller är det när man är mitt i livet och försöker få livspusslet att gå ihop? Där ser vi många kvinnor som blir sjuka i dag.

Detta med olika arbetstidsmodeller är spännande. Det handlar om att försöka tänka lite grann utanför ramen när det gäller både vad som sker mitt i livet och i slutet av livet, för att uppmuntra människor att orka arbeta längre. Det finns exempel på lösningar kollektivavtalsvägen, där man som äldre arbetskraft går ned och arbetar 80 procent men får lön för 90 procent och pensionsavsättning på 100 procent, vilket gör att man kanske orkar betydligt fler år. Här finns en del spännande.

Sedan är det helt riktigt som Lotta Finstorp säger, att vi i Sverige har bland de senaste arbetsmarknadsinträdena i Europa. Vi studerar mycket länge, vilket innebär att vi kommer in sent på arbetsmarknaden, och vi har inte skjutit fram vårt utträde. Det är definitivt viktigt att vi också stimulerar och hittar vägar för människor att komma in tidigare på arbetsmarknaden. Det är glädjande att konstatera att detta var en av de frågor som också arbetsmarknadens parter lyfte in i politiken i samband med de diskussioner som Göran Hägglund och Göran Johnsson förde kring hur vi ska åstadkomma ett längre arbetsliv.

Vi har diskuterat frågan om ett längre arbetsliv ganska länge nu. Det är en fråga som behöver en bred förankring. Nu uppfattar jag att vi i hög utsträckning har den, och från politikens sida kan vi då sätta ned foten. Även om man beslutar om en tidpunkt då man ska justera de olika åldrarna i pensionssystemet är det ändå en resa innan det kommer att ske i realiteten. Men bara det faktum att politiken sätter ned foten i frågan kommer att skicka en tydlig signal till människor och också ge dem en rimlig tid att ställa om innan detta genomförs. Man kan se på jämförelser med andra länder där detta har genomförts. Vi är nämligen snart det sista landet i Europa som inte har justerat pensionsåldrarna.

Många gånger får jag frågan: Räcker det inte om man bara kommer in tidigare på arbetsmarknaden? Nej, det räcker inte. Det måste ske förändringar i båda ändar. Även om man kommer in tidigare på arbetsmarknaden är det inte värt lika mycket som att förlänga arbetslivet med ett år i slutet. Det har att göra med delningstal, livslängd och sådant.

Sedan vill jag ta upp detta med att ta sabbatsår och resa till Thailand. Jag håller med Lotta Finstorp om att vi måste få människor att vid olika viktiga beslutstillfällen i livet - när man har bildat familj eller när man ska åka på det där Thailandsåret efter studenten - faktiskt fundera på konsekvenserna för den totala ekonomin under livet.

Herr talman! Vi är rörande överens om många saker.

När kommer då politiken att sätta ned foten? Det var min fundering. Det är ju jätteviktigt. Jag tror att debatten liksom har varit, och nu väntar man bara på att det ska bli verklighet av det hela. Vi är sist i Europa. Det finns ingen anledning att vänta. Men detta är mer en kunskapsfråga, eftersom jag inte riktigt har alla fakta där.

Det som är viktigt är ekonomiska incitament. Den människa är inte född som inte är intresserad av att få mer pengar i plånboken när man arbetar längre. Det måste vara ett skattetryck som är realistiskt för den person som ska jobba ett år längre, för annars gör man det inte. Det måste också finnas möjlighet till omställning tidigare i livet, när man känner att man inte orkar längre eller om man vill byta inriktning för att man inte tycker om sitt jobb längre. Vi moderater har förslag på hur det skulle kunna gå till.

Jag skulle också vilja se ett uppbyggt mentorssystem. Nu handlar det mer om eldsjälar som hittar egna lösningar. Jag som kommer från socialtjänsten ser ju att det verkligen skulle behövas att man där har kvar äldre, duktiga socialsekreterare som kan hjälpa till i svåra ärenden. De som är nyutexaminerade och unga får i dag ta ett väldigt stort ansvar.

Eskilstuna kommun har seniora lärare som stöttar och är handledare åt nyutexaminerade lärare. Jag tycker att det är jätteintressant. Det kanske är så att man ska hitta lösningar lokalt. Men det bygger mycket på att det är någon som självmant tar tag i det, och det kanske skulle kunna gå att hitta mer nationella lösningar där seniorer är kvar och har en viktig roll att fylla för dem som är nyutexaminerade.

Ministern nämnde översynen av arbetstiden. Det får ju inte bli så att vi arbetar färre timmar, utan vi måste arbeta fler timmar.

Herr talman! Vi har en i många delar ganska ny arbetsmarknad med nya utmaningar. Jag tror att man behöver ha en ganska pragmatisk hållning och också ett nytänk kring flera av de frågor som vi har diskuterat i dag för att hitta smarta lösningar tillsammans med arbetsmarknadens parter när det gäller att stimulera människor att till exempel komma in tidigare på arbetsmarknaden. Det finns sådana idéer. Detta har också varit en viktig fråga som parterna fört in i det fortsatta arbetet för ett längre arbetsliv, precis som parterna också har tagit upp frågan om möjligheter till omställning under arbetslivet. Där behöver vi tillsammans med fack och arbetsgivare formulera vad som är politikens roll när det gäller att stötta detta och vad som är arbetsmarknadens parters roll. Jag är övertygad om att man behöver underlätta för människor här.

När vi nu diskuterar ett längre arbetsliv skulle jag gärna vilja passa på att säga - det kan ju vara någon som tittar på den här interpellationsdebatten - att jag ofta får höra att vi skulle kunna lösa detta genom att höja avgifterna i pensionssystemet och att det skulle vara tillräckligt för att vi skulle klara av finansieringen av de framtida pensionerna. Jag tror att det är viktigt att säga att detta inte är en möjlig väg. För det första skulle det bli alldeles för dyrt, och för det andra skulle det få genomslag först om 40 år. Vi måste se pragmatiskt på hela den här frågan och sätta ned foten politiskt.

Nu har vi arbetat. Vi fick klart avsiktsförklaringen i höstas. Jag ser fram emot att vi i pensionsgruppen nu under våren kommer att fortsätta arbeta med tidsplanen för ett genomförande.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Christina Örnebjär har frågat mig om jag kommer att ta några initiativ för att underlätta för föräldrar till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning att delta i att lära upp personal i förskola och skola hur de ska hantera barnets behov. Christina Örnebjär har även frågat mig om jag tar några initiativ för att underlätta för föräldrar att avstå från förvärvsarbete för att stödja sina barn i skola och förskola när den personal som kan barnets behov är frånvarande.

Som nämndes i svaret på Christina Örnebjärs interpellation 2015/16:710 delar jag Christina Örnebjärs syn att barn med diabetes ska ha en säker skoldag och precis som alla barn ha rätt till en likvärdig utbildning i en trygg miljö. Sedan Christina Örnebjärs föregående interpellation i frågan har rättsläget förtydligats genom dom i Högsta förvaltningsdomstolen, som fastställer förvaltningsrättens dom, och därmed Försäkringskassans avslag i det aktuella ärendet.

Kommunerna är ansvariga för att alla barn ska kunna gå i skola och ska erbjuda barn över ett år förskola i den omfattningen som behövs med hänsyn till förälderns förvärvsarbete, oavsett om barnet är i behov av stöd, och vad gäller egenvård är det hälso- och sjukvården som avgör vilken åtgärd som kan utföras som egenvård i varje enskilt fall.

Barns rätt till stöd i förskola och skola är en förutsättning för att barn och föräldrar ska kunna känna sig trygga samt för att föräldrar ska kunna förena familj och arbete. Föräldraförsäkringen och den tillfälliga föräldrapenningen ger föräldrar möjlighet till kompensation för förlorad arbetsinkomst när föräldern tillfälligt måste avstå från arbete i ett antal olika situationer när barnet är sjukt eller behöver besöka läkare.

För att ge alla barn en säker vistelse i förskolan och skolan är det viktigt att personalen inom hälso- och sjukvården, förskola och skola samt föräldrarna samarbetar så att egenvården fungerar så tryggt och bra som möjligt.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att kartlägga hur hälso- och sjukvården arbetar när det gäller egenvårdsinsatser, och myndigheten drar slutsatsen att den behöver ta fram tydligare information om hälso- och sjukvårdens ansvar för bedömning, information och samråd med andra aktörer vid egenvårdsinsatser.

Regeringen ser behov av att belysa möjligheten att kombinera arbete och föräldraskap. Att kombinera arbete och föräldraskap kan vara särskilt utmanande för föräldrar till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Regeringen har i februari 2016 tillsatt en utredning som ska göra en översyn av föräldraförsäkringen, och i detta ingår även den tillfälliga föräldrapenningen. Regeringen genomför därtill flera satsningar för att förstärka elevhälsan, öka personaltätheten i skolan och minska barngruppernas storlek i förskolan.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Först tänkte jag: Vad bra! Detta kommer ju att lösa sig alldeles finemang! Sedan funderade jag litegrann på hur i hela friden jag skulle ha någonting vettigt att säga under mina talarminuter. Men sedan funderade jag lite till och kom på att jag nog ändå har en hel del att säga.

Det är bra att man, som statsrådet säger, ska se över föräldraförsäkringen och den tillfälliga föräldrapenningen. Men som statsrådet också sa sist vi debatterade den här frågan är hon inte säker på att det är just den tillfälliga föräldrapenningen som ska lösa det här, utan man tänker att man ska tillföra mer resurser till skolan och skolhälsovården. Det är här jag fastnar och har en del att tillägga.

Mer och fler resurser till skolan och skolhälsovården är i princip alltid bra. Vi är helt överens om att skolhälsovården behöver byggas ut. Problemet är att elevhälsans personal inte har ansvar att utföra egenvård i skolan. Elevhälsan ska främst arbeta förebyggande och hälsofrämjande men inte arbeta med egenvård. Det gör att hela den här biten som jag frågar om - vem som egentligen ska lära upp personalen i skola och förskola och hur man ska få förutsättningar för det - faller.

Clara skrev på Facebook efter att jag skrivit att jag ställt de här frågorna: "Vår son i förskoleåldern insjuknade i diabetes i somras. Jag tog mina sista 3 veckors semester till upplärning och var med på förskolan. Nu har vår resurs slutat och vi måste lära upp en till, och i augusti byter vi till skolan inför förskoleklass och måste då lära upp ett team där också. Jag vet inte hur jag ska få tiden att gå ihop. Jag är väldigt nedstämd och uppgiven över detta - på tippen då av att vår son blivit så allvarligt sjuk och av att vi faktiskt inte sover en enda natt i sträck längre."

Problemet är vem som ska lära upp personalen om inte föräldrarna gör det. Hälso- och sjukvården har inte resurser till det. Det finns inte möjlighet, och det ligger långt utanför skolhälsovårdens uppdrag och för den delen också möjlighet, för varje barn är unikt och har en unik problematik. Då måste någon i stället lära upp skolhälsovården, och då blir det samma sak ändå.

Det här är ett moment 22. Vi kan tillföra i princip hur mycket resurser som helst till skolhälsovården utan att lösa det.

Anledningen till att jag ställde de här frågorna till statsrådet är att det, precis som har sagts, har kommit ett avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen. Sist vi stod här och pratade om samma sak hänvisade statsrådet till att vi borde invänta avgörandet, för ministern ville inte föregå beslutet. Det har jag full respekt för, för jag tycker att vi ska undvika ministerstyre så mycket vi bara kan och allra helst helt. Men nu har vi ett svar. Man har dömt till Försäkringskassans favör. Det går inte att ta ut vab, alltså tillfällig föräldrapenning vid vård av barn, för att lära upp skolpersonal eller barnomsorgspersonal.

Frågan är då hur vi ska göra med exempelvis barn med diabetes typ 1 eller autoimmuna sjukdomar - eller funktionsnedsättningar, som det också gäller - så att alla barn får det som de har rätt till, nämligen en säker skoldag.

Herr talman! Tack, Christina Örnebjär, för en mycket viktig interpellation! Föräldrar till barn med diabetes hör av sig även till mig och pekar på problematiken i detta.

Precis som Christina Örnebjär säger är vi i ett läge nu där också Högsta förvaltningsdomstolen har sagt att som lagen är utformad i dag är den tolkning som Försäkringskassan har gjort för hur lagen kan nyttjas ganska klar, det vill säga det är inte möjligt att använda den tillfälliga föräldrapenningen för detta inom lagens ramar som det ser ut i dag.

Sedan vi talade om detta sist, eller åtminstone vet jag inte om jag lyfte upp det som ett argument förra gången, har Socialstyrelsen under den här tidsperioden haft regeringens uppdrag att kartlägga hur hälso- och sjukvården arbetar när det gäller egenvårdsinsatser. Den här kartläggningen visar bland annat precis det som Christina Örnebjär beskriver, att patient och föräldrar ofta får rollen som bärare av information om egenvård till andra eller måste hjälpa till på det sätt som vi har sett att man gjort inom ramen för den tillfälliga föräldrapenningen under ganska lång tid.

Socialstyrelsen drar därför slutsatsen att myndigheten behöver ta fram tydligare information om hälso- och sjukvårdens ansvar för bedömning, information och samråd med andra aktörer vid egenvårdsinsatser. Oavsett om man tycker att den tillfälliga föräldrapenningen borde kunna nyttjas för det här eller inte tror jag att det är otroligt viktigt att även fortsatt mycket tydligt peka på skolans ansvar för att säkerställa en säker miljö för de barn som har funktionshinder eller kroniska sjukdomar och det ansvar som också ligger på skolan att ha personal som klarar av att hantera barn med olika kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Att hälso- och sjukvården och skolan tillsammans med föräldrarna kan säkerställa en trygg miljö runt barnet tror jag är otroligt viktigt. Det är ingenting som vi ska tumma på utan tvärtom vara mycket tydliga med och förstärka även framöver.

Däremot, precis som jag också sa i mitt svar på den här interpellationen, har vi också just nu en pågående översyn av hela föräldraförsäkringen. Där finns också den tillfälliga föräldrapenningen med. Inte minst mot bakgrund av det arbete som Christina Örnebjär med flera har lagt ned på att lyfta fram hur verkligheten ser ut är det en fråga som självklart finns med i översynen av den tillfälliga föräldraförsäkringen. Om det nu inte ryms inom lagens ramar i dag är det någonting som vi behöver ta hänsyn till kopplat till hur det ser ut. Den frågan finns som sagt med i det fortsatta arbetet.

Herr talman! Jag tänkte att jag ska ge en bakgrund till den här frågan. Jag vet att statsrådet kan mycket om det här. Vi har debatterat detta tidigare, men jag tror att alla kanske inte riktigt har koll, och jag vet att det är flera som tittar på debatten.

År 1922 började man använda insulin och ändrade drastiskt utgången för barn som diagnosticerats med diabetes. Tidigare var det en ren dödsdom. Ett år senare fick forskarna Nobelpriset. Nu, nästan hundra år senare, har vi egentligen inte kommit speciellt mycket längre. Vi vet fortfarande inte orsaken till diabetes. Vi vet fortfarande inte hur man ska bota diabetes. Vi kan inte förebygga diabetes. Och fortfarande dör barn, unga och vuxna i diabetes.

Sverige har världens näst högsta frekvens av diabetes hos barn. Bara Finland har det värre än vad vi har det. 8 000 barn lever med diabetes varje dag. I dag insjuknar två barn. I morgon två till. I går var det också två. Varje dag insjuknar två barn. Själv är jag förskonad. Jag har inga barn med diabetes men självklart vänner och bekanta som har det, precis som jag också har vänner och bekanta med barn som har riktigt grava allergier, hjärtfel eller andra former av funktionsnedsättningar. Att jag använder just diabetes som exempel är för att det är så väldigt vanligt, att det inte finns någon bot och för att det är dödligt.

Har du ett barn som är sjukt på grund av sin diabetes kan du för övrigt inte heller inte ta ut vab i alla lägen och vara hemma med barnet. Man passar inte in i Försäkringskassans mall.

Det är vanligt att personal på förskolor och skolor ger barn receptbelagd medicin. Förskollärare gör det mer än andra yrkesgrupper. Det handlar om astma, allergier, diabetes, epilepsi och diverse bokstavsdiagnoser, som har tillkommit nu. Ibland handlar det om ren akutmedicinering, vid till exempel en allergichock.

När man frågade 1 000 lärare svarade 44 procent att de inte tyckte att det var okej att de skulle ge barnen medicin. Nästan en av fem av dem som ger medicin kände att de inte fått tillräcklig information eller utbildning om barnets hälsotillstånd och medicin. Framför allt är det i skolan man tycker att det är så. Det ser något bättre ut i förskolan.

En kartläggning som heter Diabetes i skolan 2008 visade att 58 procent av barnen inte har någon vuxen i skolan som är huvudansvarig för att hjälpa till med egenvården. Mindre än hälften av alla barnen har tillgång till en egen resurs. Och här kommer någonting som jag studsade till ordentligt på - jag blev faktiskt riktigt orolig: 20 procent av föräldrarna uppger att de underdoserar insulin minst en gång i veckan, eftersom de är rädda att barnen ska få lågt blodsocker under skoldagen.

I Sverige ska lärare ge medicin om inte facket begär en förhandling och lägger ett så kallat tolkningsföreträde. Finns det inget tolkningsföreträde kan lärare helt enkelt inte vägra. Annars kan man ha en diskussion kring det.

I Finland resonerar man egentligen på det motsatta sättet. Lärare får ge medicin om de själva har gett samtycke till det och har fått tillräcklig information och utbildning av läkare och sjuksköterska. Det ställer också krav på att det finns någon som utbildar lärarna, så att de kan säga ja, om de känner sig bekväma med det.

Det skulle kunna vara en väg för Sverige att gå, att vända på det. I stället för att ställa krav på lärarna att ge medicin vänder man på det. Men då måste vi ha resurser till det. Det är ju inte meningen att skolan ska ha sjukvårdspersonal som springer runt i korridorerna.

Det är just skarven mellan föräldraansvaret och skolans ansvar för egenvård som är problemet. Hur ska kunskaperna överföras? Om skolan inte kan någonting och om föräldrarna inte får möjlighet, vem ska lära upp och vem ska betala för det?

Statsrådet nämner den här lagen. Om det nu är lagen som är problemet bör vi nog förändra den.

Herr talman! Den nivå vi har när det gäller diabetes bland barn och unga är verkligen slående. Det gäller också den ökningstakt som vi har sett över tid.

Jag har den största respekt för den oro som föräldrar uttrycker, och för den svårighet som många målar upp när det gäller att lösa den ledighet man känner att man behöver för att säkert kunna lämna sitt barn i skolan eller förskolan. Därför finns den frågan med i översynen av den tillfälliga föräldrapenningen. Som tidsplanen ser ut just nu kommer utredningen att lägga fram förslag i höst, för att det ska vara möjligt för regeringen att lägga fram förslag under mandatperioden.

Christina Örnebjär beskriver också det som Socialstyrelsen delvis har kommit fram till i sin kartläggning, nämligen att samspelet mellan föräldrar, hälso- och sjukvård och skola brister i någon mån. Det är å ena sidan hälso- och sjukvårdens ansvar att bedöma i vad mån man kan lägga över ansvaret för egenvården på skolan eller förskolan - om det är säkert att göra det. Det är å andra sidan skolans och rektorns ansvar att allokera tillräckliga resurser för de barn som har de behoven i skolorna eller förskolorna.

Det handlar dock inte bara om det. En annan viktig sak som Christina Örnebjär lyfter upp är den oro som en hel del personal känner när de arbetar med att vara behjälpliga med egenvårdsinsatser. Det är inte minst viktigt. Som regelverket är utformat i dag har arbetsgivarna ansvar för att se till att personalen har den kompetens som krävs men också att man känner sig trygg med att utföra arbetsuppgifterna.

Det finns uppenbarligen flera saker att jobba vidare med. Vi jobbar vidare med spåret att se över den tillfälliga föräldrapenningen, hur den kan nyttjas och hur den bör kunna nyttjas. Men vi jobbar också vidare med det andra spåret som har blivit tydligt, inte minst i de här fallen, nämligen att samspelet behöver bli bättre - oavsett. Det handlar också om att skapa en trygghet för föräldrarna.

Jag tänkte på precis det exempel som Christina Örnebjär lyfte upp och som jag också möts av ofta: oförutsägbarheten, den plötsliga förändringen, som man många gånger möter när det handlar om barn med diabetes. Jag förstår att man kan känna sig väldigt orolig inför den, både som förälder och som personal i skola eller förskola.

Jag tackar för en bra interpellation. Jag är övertygad om att Christina Örnebjär kommer att ligga på i den här frågan framöver. Det är bra och viktigt; det är många som är berörda.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Jag kommer definitivt att återkomma och tjata, tills det har förändrats. Om jag kan göra någonting för att det ska hända tänker jag verkligen göra det.

Vi har av naturliga skäl talat mycket om skolan, eftersom jag har formulerat frågan på det sättet. Men föräldrar till barn som har en kronisk sjukdom, en funktionsnedsättning eller för den delen sociala problem behöver ofta avstå från arbete av andra skäl. Man kan behöva följa med på läkarbesök eller ha möte med skolan eller förskolan eller med socialtjänsten. Om det är läkarbesök har man rätt att vabba. Men om det gäller socialtjänsten eller kontakt med skolan har man inte möjlighet att göra det, utan man får ta ledigt utan ersättning eller ta ut en semesterdag. Då får man hoppas att man har en arbetsgivare som tycker att det är okej. Man har ingen formell rätt att ta ledigt. Det hänger på arbetsgivarens goda vilja. Här behöver vi också göra mer. Jag skickar med det, när vi ändå är inne på att det utreds.

Om vi samtidigt såg över samordningsbestämmelserna för vårdbidrag skulle det kunna lösas genom att rätten till tillfällig föräldrapenning skulle kunna omfatta även de som behöver utökade kontakter med förskola, skola eller socialtjänst, på grund av varaktig sjukdom eller liknande. Man skulle alltså inte kunna få tillfällig föräldrapenning och vårdbidrag för samma behov. I dag är det tvärtom. Det är ett förslag från oss liberaler som jag gärna skickar med.

Just otryggheten är otroligt stor. I en mindre undersökning, där nära 400 föräldrar svarade, var det 41 procent som kände lite så där kring trygghet. 8 procent kände ingen trygghet alls. Hälften av alla som svarade kände sig alltså inte trygga med att skicka sina barn till skolan.

Vi måste ge föräldrar och hela familjer möjlighet att leva med barnets diabetes, epilepsi eller allergi och inte mot den.

Stärk gärna skolhälsovården! Det hurrar jag för. Men det räcker inte.

Vi jobbar vidare. Och jag kommer att fortsätta tjata. Med det vill jag tacka statsrådet för en konstruktiv debatt.

Herr talman! När jag läste Christina Örnebjärs interpellation noterade jag detta.

Några av orsakerna till att vi ser över hela föräldraförsäkringen är att samhället har förändrats, att arbetslivet har förändrats. I dag arbetar ofta båda vårdnadshavarna heltid, deltar på heltid på arbetsmarknaden. Det förutsätts också. I dag är ganska många föräldrar ensamstående. Vi vet att det är en grupp som är ekonomiskt utsatt, till exempel.

Regeringens ingång i översynen av föräldraförsäkringen har handlat om hur vi ska åstadkomma en mer modern föräldraförsäkring som svarar upp emot de behov vi ser i dag. Det gäller mer jämställdhet, att vart femte barn växer upp i en stjärnfamilj - som inte ser ut som en kärnfamilj - och att arbetsmarknaden har förändrats; det ställs andra krav.

Jag noterade att Christina Örnebjär lyfte upp det här med kontaktdagar och nämnde det i samband med LSS, till exempel. En spännande tanke som jag vet att Föräldraförsäkringsutredningen tittar på är att klustra föräldraförsäkringen på ett annat sätt. Det skulle kunna finnas möjlighet till kontaktdagar eller barndagar som kan nyttjas på ett annat sätt än i dag, kanske också högre upp i åldrarna. Många tonårsföräldrar pekar på vikten av att kunna vara närvarande i barnens liv på ett annat sätt.

Det är spännande att vi tillåter oss att ha en lite mer kreativ debatt och inte bara behöver fokusera på att allt måste vara som det alltid har varit utan att vi kan justera våra socialförsäkringar efter verkligheten och de behov som människor faktiskt har.

Tack för en bra debatt!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat landsbygdsministern hur statsrådet avser att verka för att tillämpningen av strandskyddsreglerna inte ska ha negativ påverkan på Sveriges hästnäring.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Det svenska strandskyddet är tillsammans med allemansrätten unikt ur ett internationellt perspektiv. Strandskyddsreglerna syftar till att skapa förutsättningar för allmänhetens tillgång till naturupplevelser och för bevarandet av biologisk mångfald i strandnära områden. Strandzonen är också särskilt viktig för biologisk mångfald. Samtidigt finns det flexibilitet i reglerna för att främja landsbygdsutveckling och lokalt beslutsfattande.

Det finns ett generellt undantag från strandskyddsreglerna för byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för att bedriva jordbruk, skogsbruk, fiske eller renskötsel. Andra areella näringar än dessa omfattas inte av undantaget. Åtgärder som behövs för hästhållning, som exempelvis att uppföra stall, ridhus eller hästhagar, kan omfattas av undantaget om de behövs för en jordbruksverksamhet. Jag noterar att Mark- och miljööverdomstolen nyligen har gett prövningstillstånd för att pröva frågan om även träning av hästar kan omfattas av undantaget för jordbruksverksamhet. Jag vill inte föregripa domstolens prövning i denna fråga.

Jag vill framhålla att flera förändringar i strandskyddslagstiftningen har gjorts under senare år. Framför allt har ändringarna från 2009 och 2010 förändrat förutsättningarna genom att beslutsrätten i högre grad har flyttats till kommunerna och att dispensmöjligheten för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, LIS, har tillkommit. Vidare trädde en regel om nya möjligheter för att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag i kraft så sent som år 2014. Jag konstaterar att ändringarna av strandskyddsreglerna har varit i kraft under en relativt kort tid.

Regeringen anser dock att det redan nu är lämpligt att se över reglerna om områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen - de så kallade LIS-reglerna. Regeringen vill se en levande landsbygd som kan utvecklas, samtidigt som ett attraktivt landskap kan bevaras och värdefulla naturmiljöer skyddas, och bedömer att det finns potential att utveckla LIS-instrumentet i det syftet. Utformningen av det aktuella uppdraget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Vi får inte glömma att strandskyddet i sig innebär ett värde för landsbygdsutvecklingen genom möjligheter till boendemiljöer nära orörd natur och tillgång till naturupplevelser för besöksnäringen.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag hade egentligen ställt interpellationen till landsbygdsministern eftersom den handlar om näringsverksamhet. Men det går lika bra med miljöministern.

Anledningen till interpellationen är de många näringsidkare som har stora svårigheter att använda sin mark på grund av hanteringen och tolkningen av strandskyddsreglerna. Hästnäringen och fiskerinäringen är två verksamheter som inte sällan hindras i sin företagsutveckling. Reglerna innebär i dag bland annat att det inte finns någon möjlighet att göra en avvägning mellan allmänna bevarandeintressen och markägarens behov av att använda sin mark då inget av de i lagen särskilda skälen föreligger.

Bristen på avvägningsmöjligheter blir särskilt uppenbar då många små sjöar och vattendrag berörs. Även de omfattas av strandskyddet. Det finns bland annat ett berömt vattendike i Dalarna som har behandlats i ett tidigare strandskyddsmål. Frågan var om man ska anse att diket är ett vattendrag när det är torrt under vissa perioder. Människor upplever hanteringen som väldigt företagarfientlig när man hänvisar till strandsskyddsreglerna och diket är torrt större delen av året.

Det är egentligen tvärtemot lagstiftarens intentioner att reglerna ska utgöra ett direkt hinder på detta sätt. Det omöjliggör för många företagare i glesbygd att expandera försiktigt men med miljöhänsyn. Det läggs som en våt filt över områden i Sverige.

Under 2009 och 2010 förändrade alliansregeringen strandskyddslagstiftningen. Syftet var att underlätta för bebyggelse i glesbygd samtidigt som regleringen skulle vara mer restriktiv i områden med stort bebyggelsetryck. Det ser väldigt olika ut i landet. I till exempel skärgården måste man ha tuffa restriktioner medan man i Malå, Vilhelmina eller Flen mycket väl skulle kunna bygga och vidareutveckla företag. Men det är svårt nu när det är lika tufft och hårt överallt, och det var inte det som var meningen när vi förändrade lagstiftningen.

Syftet med strandskyddet är att säkerställa förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv med bibehållen god kvalitet för djur- och växtliv. Det är här som balansgången blir så svår. Hur ska man kunna bevara djur- och växtlivet samtidigt som företagare inom framför allt hästnäringen - det är där som de stora problemen finns eftersom kor och hästar inte bedöms lika i lagstiftningen - kanske inte kan vidareutveckla sin verksamhet och kanske anställa en ytterligare person? Strandskyddsreglerna sätter helt enkelt stopp för det.

I dag är det 10 procent av Sveriges stränder som är påverkade av bebyggelse nära vatten. Det är alltså 90 procent av stränderna som inte är påverkade.

Regeringen har uttalat att hela Sverige ska leva, och det tycker jag är en väldigt god målsättning. Jag skulle nog vilja påstå att alla partier har den målsättningen. Då undrar jag: När och på vilket sätt ska landsbygdsföretagare märka av regeringens målsättning, och framför allt på vilket sätt?

Herr talman! Precis som miljöministern redan har sagt är strandskyddet tillsammans med allemansrätten något som är unikt ur ett internationellt perspektiv. Det ska vi vara stolta över i Sverige. Syftet är att allmänheten ska få tillgång till naturupplevelser och att vi ska bevara den artrikedom som finns i strandmiljöerna.

Strandskyddet minskar också sårbarheten inför klimatförändringarna. Så vi ska vara tacksamma för att vi har det här regelverket. Strandskyddet har nämligen inneburit att vi förväntas få mindre problem än många andra länder med de skred och översvämningar som förväntas bli effekter av klimatförändringarna.

Strandskyddet kommer att minska både framtida problem och kostnader för oss. När havsnivåerna stiger och översvämningar blir mer frekventa kommer djur och växter som är beroende av strandmiljöer att förlora sina livsmiljöer. Genom att vi har ett strandskydd finns det en garanti för att djur och växter kommer att få tillgång till en oexploaterad strand.

Boverket, som har ansvar för miljömålet God bebyggd miljö, skriver i sin vision för 2025: Många har tagit de ökade riskerna med att bygga längs stränderna till följd av klimatförändringar på allvar. Genom klimatanpassad planering lokaliseras ny bebyggelse nu i mer skyddade lägen.

Det generella strandskyddet omfattar 100 meter, men länsstyrelserna kan också besluta om utvidgat strandskydd om 300 meter i särskilt känsliga områden. Strandskyddet förändrades under alliansregeringens tid, och några förändringar var bra.

I lagstiftningen förtydligas vilka skäl som är giltiga för beviljandet av dispens. Länsstyrelserna ska också tydligt motivera ett utökat strandskydd. Tyvärr genomfördes också försämringar. Det krävs numera starkare skäl än tidigare för att införa ett utvidgat strandskydd. Ansvaret för dispenser och upphävning av strandskydd i detaljplaner har förts över från länsstyrelsen till kommunen.

I juni redovisade Naturvårdsverket att arealen med utökat strandskydd har minskat till ca 74 procent av arealen före översynen. Man kan tycka att det är olyckligt att det har blivit lättare att bygga vid vatten i ett läge där det framstår som riskfyllt.

Men nu ska vi inte prata om det i den här interpellationsdebatten. Den gäller snarare hästägarens möjlighet att, i likhet med den som äger nötkreatur och får, låta sina djur beta inom strandskyddat område. I likhet med Lotta Finstorp tycker också jag att det finns anledning att se över regelverket.

Även jag har blivit uppvaktad av hästnäringen och uppmärksammats på att det gäller olika regler för en mjölkgård och en hästgård. Vad som dock berör båda dessa företag är svårigheten att finansiera en investering i till exempel en ny ladugård eller ett nytt stall. Det gäller för övrigt även för oss vill ta lån för att bygga bostadshus på landsbygden.

I går var vi riksdagsledamöter från Värmlandsbänken inbjudna till Säffle kommun. Det är en kommun som har pekat ut 38 så kallade LIS-områden i sin översiktsplan. Men det var inte behovet av ytterligare lättnader i strandskyddet vi talade om på träffen. Vi talade i stället om problemet att det ställs högre krav på både säkerhet och egen insats för en företagare eller husbyggare på landsbygden. Det räcker inte ens att ha bästa läge vid vattnet för att få kalkylerna att gå ihop, sa kommunens landsbygdsutvecklare.

Min fråga får jag återkomma till i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att det finns många verksamheter som har stor betydelse för landsbygdens utveckling och som inte omfattas av det generella undantaget. Även om man flyttade gränsen skulle en annan avgränsning av ett generellt undantag alltid innebära svåra gränsdragningsproblem och en svår balansgång. Jag tror inte att vi ens ska tänka att det finns en perfekt gräns för sådana undantag.

Jag vill upprepa att jag inte kommer att kommentera de delar som är direkt berörda av en aktuell domstolsprövning.

Det kan dock vara värt att poängtera att det finns en skillnad mellan nötkreatur, som nämndes, och hästar, vilket har noterats av Sveriges lantbruksuniversitet. En hage kan tillföra nästan tre gånger så mycket fosfor till marken som en lantbrukare får tillföra sina åkrar. Detta beror på att hästar ofta är ute året runt, till skillnad från exempelvis nötkreatur. Det här är en faktisk skillnad. Jag vet dock inte om detta låg till grund när man en gång skrev lagen. Det är hur som helst en kunskap som vi har och som är aktuell i dag.

Jag vill också uppmärksamma det som Stina Bergström tar upp. Vilka hinder finns för att bedriva olika slags verksamheter, såsom hästnäring, på landsbygden i Sverige i dag? Strandskyddet kommer ofta upp i debatten, men det är viktigt att vi har fokus även på andra delar. Tillgång till finansiering är en del som behöver diskuteras mer.

Regeringen gör stora satsningar på naturskyddet och tillgången till områden för rekreation runt om i Sverige. Vi gör det i nära samverkan med blick på besöksnäringen och det aktiva, rörliga friluftslivets behov. I vår tid med ganska stora förändringar i hur vi bor och lever finns behov av en aktiv politik i denna del.

Det gäller exempelvis att verkligen ta hand om de skyddade områdena och göra dem tillgängliga för både besökare och organiserad friluftsnäring, som hästnäringen, genom att ta hand om leder etcetera. Detta är ett sätt att skapa förutsättningar för hästnäring såsom professionell företagsverksamhet och fritidsintresse. Här finns många aspekter, varav strandskyddet endast är en.

Jag vill upprepa att den förra regeringen genomförde stora reformer vad gäller strandskyddet. Vi hanterar nu två av dem i form av överklagande och genom att rättspraxis håller på att sätta sig. Vi ska ha respekt för effekterna av att rada stora reformer på varandra innan tidigare reformer har satt sig. Vi har inte ens någon rättspraxis på plats i dessa delar. Det gäller bland annat väldigt små sjöar och vattendrag, vilket Lotta Finstorp tog upp.

Det här är ny lagstiftning, och vi hanterar överklaganden när det gäller detta just nu och fastlägger därmed rättspraxis. Den är till för att det ska bli lättare och för att allmänhetens förståelse ska öka.

Regeringen har valt att fokusera på LIS. Vi verkar vara överens om att det inte fungerar bra. Jag tycker att det är vettigt att ta ett steg i taget i stället för att måla med väldigt stora penslar och dra igång stora reformer innan vi vet hur tidigare reformer har landat.

Herr talman! Tack, ministern, för en bra och viktig debatt! Jag vet att många lyssnar på den, eftersom det är angeläget för hur man ska kunna verka och bo på landsbygd och kunna expandera försiktigt med miljöhänsyn. Jag är väldigt glad över att man ska se över LIS-reglerna och hoppas att direktiven utformas snabbt så att vi får en bra utvärdering eller översyn på plats, eftersom det behövs.

Ministern nämnde ett principmål som LRF hanterar just nu men som ministern inte vill diskutera. Det är väldigt klokt att inte göra det. Jag följer det här med stort intresse både i massmedierna och hos LRF. Det är intressant eftersom det verkligen kan leda till förändringar på något sätt, då personen i fråga inte får låta sina hästar beta strandnära.

Vad gäller SLU:s jämförelse mellan nötkreatur och hästar kan sägas att hästar i allmänhet är tyngre. Eftersom hästar trampar ned mer flyttar man dem oftare, och man vill få en ruljans. Det blir något helt annat än om man har nötkreatur i sin ägo.

Ett generellt strandskydd utan hänsyn till strändernas bevarandevärde är orimligt och oförenligt med både svensk rätt och EU-rätt. Detta skriver LRF om. De har djupdykt i dessa frågor. De hävdar att strandskyddet i dag får orimliga konsekvenser för dem som är näringsidkare i närheten. Det blir ett problem att bo nära vatten om man exempelvis har en hästnäring. Det blir ett större problem än om man inte bodde så.

Jag tycker att LRF har intressanta förslag. För övrigt måste jag nämna att det är deras förslag och inte mina egna. Förslagen handlar bland annat om att göra en intresseavvägning genom att enskilda intressen vägs mot bevarandeintressen. Det skulle automatiskt innebära lättnader i områden med lågt bebyggelsetryck jämfört med starkt exploaterade områden, precis som tanken var när alliansregeringen reformerade strandskyddslagstiftningen.

Att kunna bo och verka sjönära med miljöhänsyn är inte bara en viktig faktor för ökad livskvalitet, utan det är också en förutsättning för framför allt landsbygdskommuner att kunna hejda avfolkning och behålla service och allt det som hör till när människor bor i trakten.

Ser ministern några risker med att återinföra intresseavvägning? Tidigare skulle man väga bevarande och olika intressen mot varandra. Kommer ministern att verka för att införa ett generellt undantag för små sjöar och vattendrag? Man skulle kunna tänka sig att regler införs för hur stort ett vattendrag ska vara. Nu prövas i varje ärende om vattendraget är stort nog. Artificiella våtmarker skulle kunna undantas, och man kan tänka sig att till exempel ett grävt dike inte omfattas av strandskyddsreglerna.

I dag har alla vattendrag, oavsett storlek, ett lika starkt skydd. Det är egentligen inte rimligt. Detta lägger också en våt filt och en död hand över glesbygdskommuner som behöver få mer inflyttning och fler invånare men också företag, såsom hästnäringen, som kan utöka och kanske anställa en person till.

Sedan ändringen 2009/10 gäller undantaget för de areella näringarna endast om anläggningarna eller åtgärderna för sin funktion måste finnas eller vidtas inom strandskyddsområde. Men där har hästnäringen jätteproblem också. Man får inte generellt okej till detta.

Herr talman! Även jag tycker att det är väldigt bra att man gör en utvärdering av LIS-reformen och ser vad den har lett till. Om jag fick önska skulle jag vilja att man tittar på hur mycket permanentboende och hur mycket sommarstugor det har blivit av det som har byggts. Jag är själv landsbygdsbo och tycker att det är permanentboendet som är det viktiga för landsbygdsutvecklingen.

Jag skulle också vilja att man tittar på hur LIS-områdena har gynnat olika företag.

En tredje sak som jag vill att man tittar på är hur klimatsäkra LIS-områdena är, och om man har vägt in detta när områdena har pekats ut.

Jag vill komma tillbaka till det som jag nämnde i mitt förra inlägg. Jag vet att regeringen har arbetat med ett paket av åtgärder för att gynna landsbygdsutvecklingen, vilket är väldigt glädjande. Det handlar om alltifrån finansieringsfrågorna, vilket jag tog upp i mitt förra inlägg, till stöd till social service, förenklade tillståndsprocesser, statligt stöd till kollektivtrafik på landsbygden och fler statliga jobb på landsbygden. Detta anser jag är mycket viktigare för landsbygdsutvecklingen än ytterligare lättnader i strandskyddet.

Jag har lite svårt att se att det här skulle lägga något slags död hand över landsbygden, som Lotta Finstorp säger. För till exempel en barnfamilj som flyttar till landsbygden är det bra mycket viktigare att det finns en skola, en förskola och kanske en affär än att man får bo precis vid stranden. Alla vi vill ju vistas vid vattnet, och det är också viktigt att vi ser till att de redan bosatta inte förhindras att göra det.

Jag skulle väldigt gärna vilja höra miljöministerns åsikter om de här andra åtgärderna som regeringen vidtar för att gynna landsbygdsutvecklingen.

Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att kommentera påståendet att strandskyddet skulle lägga någon form av död hand över områden. Jag ska beskriva hur det går till när man sätter ett strandskydd. Vad gäller själva strandskyddet är lagen väldigt tydlig. Man tittar på strandskyddets syfte. Det gäller friluftslivets intressen och naturvärdena. Sedan finns det möjligheter till dispens från strandskyddet.

Strandskyddet är inte en död hand. Det finns möjlighet att ha verksamhet och att bygga inom ett strandskyddsområde om man kan visa på ett antal tydliga parametrar. En kommun kan detaljplanelägga och ge dispens inom ett strandskyddsområde. I det läget görs en avvägning mot enskilda intressen på ett sätt som speglar regeln om egendomsskydd, som finns i regeringsformen. Denna grundlagsfästa bestämmelse innebär att den enskildes egendom är tryggad mot allmänna inskränkningar i användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Man måste alltså se det här i två steg. Först sätter man ett strandskydd. Då tittar man på ganska objektiva parametrar - naturvården och friluftslivet. Sedan finns en dispensmöjlighet. Det gäller att se hela bilden för att förstå kopplingen till hur det exempelvis påverkar näringar.

Jag vill upprepa att arbetet med de reformer som har gjorts fortfarande pågår. Rättsprövningen är fortfarande pågående, exempelvis vad gäller möjligheten att inte ha strandskydd vid väldigt små sjöar och vattendrag. Det är en ny regel. Vi kan ännu inte säga någonting om hur den fungerar. Jag skulle inte bli förvånad om det tydliggörs genom rättsprövningen, exempelvis genom att det utvecklas mått på vad som är ett litet vattendrag och att det fastställs genom domar och rättspraxis, så att vi får den tydlighet som Lotta Finstorp eftersträvar. Man måste ha lite tålamod när man sjösätter väldigt stora reformer, som alliansregeringen gjorde. Det tar tid innan man har hela bilden och tillämpningen ute i myndigheterna på plats, och det tycker jag att vi som beslutsfattare ska ha respekt för.

Stina Bergström efterfrågar min syn på landsbygdsutvecklingen i stort, och jag vill gärna kommentera detta. Jag delar helt Stina Bergströms bild. När det gäller landsbygdens behov i Sverige, vad som händer och hur vi kan stärka inte minst näringslivet får strandskyddet en helt oproportionerlig del i debatten. Andra frågor borde diskuteras mer, inte minst finansieringsmöjligheter, men också hur vi exempelvis stärker kopplingarna mellan naturvården och olika typer av näringar.

Där är jag som miljöminister väldigt aktiv. Jag har fört in detta i en aktiv dialog; de myndigheter som jag ansvarar för måste samverka, exempelvis med Tillväxtverket och andra myndigheter som driver på utvecklingen, så att vi använder till exempel strandskydd och naturvård som delar av ett utvecklingsarbete och inte ser dem som hinder utan driver olika processer tillsammans för att skapa en stark landsbygd. Naturen och naturvärdena är en viktig del av landsbygdens värden. Om vi bygger bort dem förlorar vi det vackra och sköna som är en del av det som är fantastiskt med vår landsbygd. Det vore ett misstag.

Herr talman! Det kanske är att raljera att säga att det ligger en våt filt eller en död hand över vissa områden i glesbygden därför att man till exempel inte får bebygga en plats eller vidareutveckla sin hästnäring. Men jag besökte förra hösten en jordbrukare som ville arrendera ut sin mark till en granne som är hästföretagare med travhästar. Alla bondens marker gränsar till en stor känd sjö mitt i Sörmland. Det gick inte, för grannen fick ju inte låta sina hästar beta där. Sådana konsekvenser får detta. Och om det inte går djur där och betar slyar markerna igen i stället.

Det här blir på något sätt gungor och karuseller, men det blir orimliga begränsningar för många människor som vill leva och verka på landsbygden. En heltidsbonde får kanske stängsla in djur inom ett strandskyddsområde, medan den som har jobb vid sidan om inte får det. Men många av dem kan ju inte leva enbart på sitt "hästbruk" eller jordbruk, utan de har många ben att stå på, och då kan det bedömas olika för att man inte är heltidsjordbrukare. Det är också orimligt, tycker jag.

Vad avser ministern att göra för att förutsägbarheten ska bli tydligare för näringsidkaren? När människor hör av sig får man höra att det blev på ett sätt i grannkommunen men bedömdes på ett annat sätt i den egna kommunen. Det är samma sak till exempel med undantag för bygglov. Där är det också väldigt olika vilka bedömningar kommunerna gör, exempelvis av om en lada behövs för jordbrukets verksamhet eller inte. En bonde kan då tvingas välja mellan att antingen bygga utan bygglov men riskera att behöva riva byggnaden eller avstå från att expandera sin verksamhet.

Herr talman! Vad gäller denna lagstiftning, rådande praxis och arbetet med att bland annat skapa en likvärdig tillämpning av strandskyddsreglerna utifrån regionala och lokala förutsättningar vill jag påminna om att alla dessa lagar infördes av den tidigare alliansregeringen. Strandskyddsdelegationen gjorde ett arbete med syftet att titta på handläggningsdelarna. Det är de reformer alliansregeringen genomförde som Lotta Finstorp i dag är så upprörd över. Jag anser att vi ännu inte kan se konsekvenserna av dessa stora reformer.

Jag står inte för motsvarande politik och målar inte med stora breda penslar, men vi har identifierat ett problem som alla partier här i riksdagen verkar vara överens om, nämligen att LIS inte fungerar. Därför börjar vi där från regeringens sida. Vi kommer att se över hur LIS har fungerat och vad vi kan göra för att det ska fungera bättre, så att det verkligen blir det verktyg för landsbygdsutvecklingen som det var tänkt att bli. Det är det första steg vi tar, och vi ska göra det ordentligt, i stället för att lova stora och breda reformer.

Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.