Interpellationssvar - 2017-01-12

Svar på interpellationer

Herr talman! Alexandra Anstrell har frågat mig om jag och regeringen står bakom det beslut som Universitets- och högskolerådet (UHR) har fattat när det gäller föreskrifter om värdering av utländska betyg och vilka konsekvensanalyser jag och regeringen har till beslutet vad gäller risken att detta beslut driver studiebegåvningar ur landet.

Under den senaste tiden har jag besvarat ett antal skriftliga frågor från oppositionen om värdering av utländska gymnasiala betyg som till stor del berör samma sak. Jag står fast vid de svaren.

Låt mig inleda med att säga att jag håller med Alexandra Anstrell om att IB-utbildning är en bra och viktig utbildning som ger en god förberedelse för högskolestudier.

När det gäller UHR vill jag säga följande. UHR som myndighet har ett bemyndigande i högskoleförordningen att meddela föreskrifter om meritvärdering av betyg. UHR har remitterat ett förslag till nya föreskrifter om värdering av utländska betyg och tagit hänsyn till remissynpunkter, och därefter har myndighetens styrelse fattat ett beslut. I myndighetens uppdrag ligger att så långt som möjligt se till att olika grupper av sökande till högskolan konkurrerar på likvärdiga villkor. Det finns inget i UHR:s agerande som ger mig anledning att ifrågasätta myndighetens sätt att fullgöra sitt uppdrag.

När det gäller sakfrågan vill jag understryka att jag har stor respekt för den oro som inte minst företrädare för IB-utbildning uttrycker. Däremot är jag rädd att oron till stor del bygger på okunskap. Frågan om hur IB-betygen ska värderas är en del av en betydligt större helhet och hänger samman med den tidigare borgerliga regeringens gymnasiereform.

Den årskull som påbörjade gymnasieskolan hösten 2011 fick betydligt svårare att få högsta betyg än vad det hade varit tidigare. Under en övergångsperiod skapades därför en tillfällig urvalsgrupp för sökande med betyg från den nya gymnasieskolan. Denna grupp upphör från och med höstterminen 2017.

De utländska betygen (inklusive IB-betygen) har hittills värderats i förhållande till betygsfördelningen i den tidigare gymnasieskolan, där det var betydligt fler elever än nu som fick högsta möjliga betyg. För att sökande med utländska betyg inte systematiskt ska konkurrera ut elever från den nya gymnasieskolan när den tillfälliga urvalsgruppen till hösten upphör måste värderingen av de utländska betygen anpassas till betygsättningen i den nya gymnasieskolan. UHR:s utgångspunkt har varit att andelen elever med betyg från till exempel IB-utbildning som får det högsta möjliga meritvärdet ska vara lika stor som andelen elever i den mest jämförbara gruppen i den svenska gymnasieskolan.

Den grupp som IB-eleverna i första hand kommer att konkurrera med platserna om är elever som gått i den nya gymnasieskolan. I den nya meritvärderingen kommer båda grupperna att få svårare än tidigare att få högsta möjliga meritvärde. Därmed kommer de meritvärden som krävs för att antas till populära högskoleutbildningar sannolikt att sjunka. Detta innebär alltså inte att det blir svårare att antas till populära högskoleutbildningar, även om färre sökande från IB-utbildningar än tidigare får högsta möjliga meritvärde. Jag vill verkligen betona detta, herr talman!

Det finns alltså inget som talar för att sökande med betyg från IB-utbildning inte kommer att stå sig väl i konkurrensen med sökande från den nya gymnasieskolan. Därför bedömer jag inte heller att de förändringar som UHR har beslutat om riskerar att driva studiebegåvningar ur landet. Utan en justerad värdering av utländska betyg skulle konsekvensen däremot bli att de elever som gått i den svenska gymnasieskolan skulle få svårt att konkurrera om platserna på populära högskoleutbildningar. Det vore olyckligt.

Herr talman! Jag tackar statsrådet Hellmark Knutsson för svaret.

Statsrådet säger i sitt svar att det tidigare var betydligt fler elever som fick högsta möjliga betyg i gymnasieskolan än nu. Med förändringen av Gy 11 är det nu betydligt svårare än tidigare att få högsta betyg i gymnasieskolan.

Då precis som nu har IB-programmen sin sjugradiga betygsskala, där en elev kan få max 45 poäng i sin examen. Betygen är fortsatt av hög kvalitet och sätts externt efter slutexamen, vilket gör dem i stort sett inflationsskyddade. Här har alltså ingen förändring skett.

Den betygskonvertering som UHR:s siffror bygger på gäller elever med gymnasieexamen. 76 procent av eleverna på IB får gymnasieexamen medan 94 procent på gymnasiet får gymnasieexamen. Det är alltså färre elever som får gymnasieexamen på IB än på gymnasiet. En rimlig slutsats kan vara att det är svårare att få diplom från IB än gymnasieexamen från ett vanligt program.

Herr talman! Det är viktigt att lyfta fram i debatten att 1 av 465 i världen når 45 poäng på IB. I Sverige skrev 1 330 elever slutexamen 2015. Två av dessa fick 45 poäng.

Om man i stället bygger denna betygskonvertering på alla elever, där gymnasieelever med meritvärde 9 eller lägre och IB-elever med betyg under 24 båda får noll, visar det att UHR:s tidigare betygskonvertering för IB-elever legat ganska bra, förutom för dem som ligger på 80 procent och över. En ändring där kan vara rimlig ur den synvinkeln.

Däremot är UHR:s beslut för drastiskt, då IB:s betygskonvertering ligger väsentligt under gymnasieelevernas betyg. Denna skillnad har till och med ökat jämfört med hur man konverterade dem i relation till Gy 94.

En beräkning med alla elever inräknade gjord av en statistiker och professor i nationalekonomi visar på en annan konverteringskala, som i mångt och mycket landar i en liknande den vi har haft tidigare men är mer rättvisande vad gäller de sista 20 procenten - och jag trodde att det var just rättvisa vi var ute efter.

Herr talman! Jag ber att få upprepa min inledning. Tidigare var det alltså betydligt fler elever än nu som fick högsta möjliga betyg i gymnasieskolan. Med förändringen av Gy 11 är det alltså betydligt svårare att få högsta betyg, vilket också var meningen. Men IB-programmen har inte förändrats.

Det har alltså blivit svårare att få högre betyg i gymnasieskolan, vilket Gy 11-reformen bland annat handlar om och som är bra, men det har inte skett någon förändring av IB-betygen. Att man då vill konvertera dem strängare för att man har gjort en uppryckning av gymnasieskolan är för mig en gåta.

UHR rapporterar i dag att förändringar av meritvärdering slår hårdast på program där det krävs höga meritpoäng för att antas. Det är precis där dessa elever drabbas.

Fru statsrådet säger i sitt svar att hon är rädd att oron för IB-konverteringen bygger på okunskap. Men när oroade kritiker är rektorer, skolledarförbund, politiska företrädare och en professor i nationalekonomi blir jag mer rädd att vi har en regering som inte tar ansvar.

Kritik har framförts till UHR för statistikräkningen, men kritikerna har fått svaret att detta är gängse metod.

Att minus och minus blir plus är jag med på, men fel plus fel blir just bara dubbelfel.

Jag uppmanar ministern att ta tillfället i akt. Det finns tid att styra om detta.

Herr talman! I dag var UHR i utbildningsutskottet för att diskutera just denna fråga. De var tydliga med att de hade fått ett regeringsuppdrag som bland annat innebar att skulle använda en rent statistisk metod och att man inte skulle ha några övergångsbestämmelser.

Det senare innebär att det drabbar retroaktivt. Elever som har gått ut, redan går på eller har sökt IB-programmet får uppleva att deras förutsättningar att söka till högre utbildning har förändrats helt och hållet. Antingen ska de gå om gymnasieskolan, välja om eller byta program mitt under sin gymnasietid för att kunna åtgärda detta.

IB-elever har tidigare funnits i samma kvotgrupp som de som har de gamla gymnasiebetygen, alltså G, VG och MVG. Dessa, i den kvotgrupp som kallas Gy 00, får behålla sin värdering medan de som har gått ut IB får se sin värdering och sina betyg förändras retroaktivt.

UHR:s motiv till att använda en statistisk metod för omvärdering i stället för en kvalitativ analys är att man i så fall skulle behöva titta på så många olika internationella utbildningar, vilket inte är möjligt och görbart.

Jag tycker dock att IB har en särställning jämfört med andra internationella gymnasieutbildningar. Dessa elever går ju i stor utsträckning på svenska gymnasieskolor i Sverige, och IB-programmet är som ett gymnasieprogram bland flera.

Frågan är om det är rimligt att göra så här. De flesta IB-elever söker till svensk högre utbildning. De har gått på svenska gymnasier, och har bott i Sverige under hela sin gymnasietid. Det vore rimligt att de behandlades likadant som andra gymnasieelever i stället för att klumpas ihop med elever som har gått internationella utbildningar utomlands.

Jag tycker att vi i Sverige ska värna den typ av utbildning som IB är. Det är en utbildning av hög kvalitet som säkerställer att betygen är rättvisa och inte utsatta för inflation. Den ger också möjlighet att välja olika utbildningar utomlands.

Jag undrar om statsrådet är beredd att se över denna fråga och kräva en kvalitativ analys och att låta IB få en särställning jämfört med andra internationella gymnasieprogram som finns med i samma kvot. Jag undrar också om statsrådet är beredd att ta fram övergångsbestämmelser så att inte de som redan har gått ut IB eller går där i dag drabbas hårt.

Herr talman! När det gäller själva sakfrågan har jag som sagt respekt för den oro som har uttryckts från flera håll för både nuvarande och framtida IB-elevers möjlighet till vidare studier.

Jag tror dock att oron är delvis obefogad. Jag kan inte se att de beslutade förändringarna, som kommer att gälla likvärdigt från en och samma tidpunkt, skulle innebära att det relativt blir svårare att komma in på populära högskoleutbildningar. Detta är det viktiga att betona. Jag ser inte heller någon grund för att det skulle ge en retroaktiv effekt av något slag.

Myndigheten har i uppdrag att följa konsekvenserna av sina beslut och hur detta faller ut. Jag kommer också via departementet att följa myndighetens arbete kring detta genom våra myndighetsdialoger för att se om det blir de effekter som man befarar - men som jag inte i dag kan se att det finns någon grund för.

Det är viktigt att vi har ett likvärdigt antagningssystem. Ingen ska vare sig gynnas eller missgynnas.

Vi behöver också se till att de studiebegåvningar vi har i den svenska gymnasieskolan kan konkurrera på samma villkor om de attraktiva högskoleutbildningarna.

Vad gäller övergången till den nya gymnasieskolans meritvärdering från den gamla ville man ge just den här typen av övergångsbestämmelser. Men när det successivt kommer in elever som har det nya gymnasiebetyget ser vi att de förfördelas i jämförelse med IB-eleverna, som jämförs mot de gamla betygen.

Det är detta som jag inte tycker är okej. Jag tycker att det är viktigt att vi varken gynnar eller missgynnar några elever. Vi behöver alla talanger, oavsett om de har gått en internationell utbildning eller en svensk gymnasieutbildning.

Som svar på frågan om jämförelse vill jag säga att med det nya systemet kommer färre att nå högsta meritvärde såväl inom den svenska gymnasieskolan som inom IB. Detta innebär att meritvärdena för dessa högskoleutbildningar kommer att sjunka, och därmed kommer man att ha samma möjligheter att konkurrera om platserna.

Den senaste tiden har de utländska betygen faktiskt varit kraftigt överrepresenterade bland de antagna på de mest populära högskoleutbildningarna, därför att de svenska gymnasieeleverna har missgynnats allteftersom den nya meritvärderingen i den nya gymnasieskolan har ökat i andel. Därför är det viktigt att justeringen görs, så vi får en likvärdig antagning till vår högre utbildning.

Som sagt ska jag följa upp detta noga och föra en dialog om hur myndigheten följer upp sitt beslut och om det finns grund för den oro som oppositionen och de faktiskt berörda har uttryckt. I dag kan jag inte se att det finns grund för denna oro.

Herr talman! IB:s betygskonvertering är en omdiskuterad fråga. Det är många som har hört av sig till mig och varit oroade. Senast i går hörde Linnea av sig, en elev som läser sista året på IB i Jönköping.

Linnea efterfrågar, utöver mina frågor i interpellationen, en kvalitativ jämförelse mellan IB och svenska program, alltså en undersökning av vad som krävs av eleverna för att nå höga betyg i respektive skolsystem.

Herr talman! Jag ska läsa högt ur Linneas mejl: UHR tycks ha jämfört IB-elever och elever på naturvetenskapliga programmet. De har sett att dessa elever har likvärdiga betyg från högstadiet men att IB-elever sedan drar ifrån och får högre avgångsbetyg från gymnasiet än naturelever. Har de inte tänkt på att det kan finnas en anledning till det? Det kan ju faktiskt vara så att IB-systemet ställer högre krav på sina elever och att detta resulterar i högre betyg. Betygsskillnaden behöver, menar jag, inte bero på ett matematiskt fel i betygsöversättningen. Det kan ju vara så att IB-elever faktiskt går ut med högre betyg än elever på naturvetenskapliga program, punkt.

Har statsrådet Hellmark Knutsson något att säga till Linnea och hennes klasskompisar?

Ytterligare en relevant fråga, precis som Maria Stockhaus lyfte upp, är varför tidigare IB-elevers betyg devalveras när de gymnasielever som har G, VG eller MVG får behålla sina betygssnitt? Vore det inte rimligt med en likabehandlingsprincip där IB-elever får behålla sin tidigare konvertering och därmed behandlas likvärdigt med de elever som de redan har delat kvotgrupp med?

UHR:s beslut togs när elever i årskurs 3 redan valt och påbörjat sitt program och således inte hade möjlighet att ändra sitt val. Likaså drabbas elever som har tagit ett års studieuppehåll efter examen 2016. Vidare drabbas också de elever som tar examen i år.

I går fick jag ett ytterligare mejl, från en biträdande rektor för ett av Sveriges IB-program. Han är också rektor för andra program, vanliga gymnasieprogram. Han berättade att de nu håller på med ansökningarna till Storbritannien, som ska vara klara på fredag, i morgon alltså. De slår nu rekord i antal ansökningar till Storbritannien, det vill säga att eleverna söker sig bort från Sverige.

Att inom det svenska skolväsendet kunna ta del av en utbildning som ger tillgång till både svenska och internationella universitet lockar många svenska ungdomar i dag. Då får vi hoppas att detta inte är en nationell trend, byggd på den okunskap som ministern talar om.

Herr talman! Att vi ska ha ett rättvist och likvärdigt antagningssystem tror jag inte att någon ifrågasätter. Det är oerhört viktigt.

Det är också viktigt att den ansträngning som krävs för att få ett högre betyg syns i den värdering som görs av betygen, om man inte har ett svenskt gymnasiebetyg. Det är just en sådan kvalitativ analys av IB som vi efterfrågar, i och med att denna utbildning faktiskt genomförs i Sverige - en analys där man går in djupare på utbildningen i stället för att klumpa ihop den i en statistisk körning, som man gör när man tittar på andra internationella gymnasieutbildningar.

Jag skulle vilja ha en kommentar om retroaktiviteten, för den tycker jag är ganska anmärkningsvärd. Den undergräver förtroendet för politiska beslut som fattas om viktiga saker som elevers utbildning och framtid. När man väljer en utbildning måste man kunna känna sig trygg med att de kriterier och förutsättningar som gäller också kommer att gälla när man har gått ut utbildningen och att de inte ändras retroaktivt, som i detta fall.

Jag vill veta om statsrådet tycker att det är rimligt att man agerar på det sättet - att man låter beslut få verkningsgrad retroaktivt. Att man ska följa utvecklingen och ha kontakt med myndigheten hjälper inte Linnea och hennes klasskompisar, som sitter mitt i detta just nu. Det kommer antagligen att vara för sent för dem.

Herr talman! Jag har som sagt redan kommenterat detta. Jag ser inte att det finns någon saklig grund för oron för att detta ska ge en retroaktiv effekt av något slag. Tvärtom ser jag att det var en viktig åtgärd som man var tvungen att vidta för att inte missgynna svenska elever som har gått i den nya svenska gymnasieskolan. De blev kraftigt missgynnade när de ökade i antal. Däremot behövde man ha en övergångsperiod för detta.

Vi ska ha ett antagningssystem som varken gynnar eller missgynnar någon. Detta är också UHR:s uppdrag. Det är ett myndighetsbeslut som myndighetens styrelse har fattat utifrån det uppdrag de har, att vi ska ha en likvärdig antagning till högre utbildning.

Vi ska vara rädda om våra talanger, men de finns inte bara på IB-utbildningar utan också i den svenska gymnasieskolan. De måste också kunna konkurrera med sina meritvärden för att komma in på de populära utbildningarna, och det är betydligt svårare nu att nå de högsta värdena. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha ett system där de missgynnas systematiskt, och jag hoppas att inte heller Moderaterna kan det.

UHR:s uppdrag är som sagt att få till en likvärdig antagning. Det är detta som de har jobbat med. Jag har inte sett något i deras beslutsunderlag som får mig att tro att de har gjort fel i denna process. Tvärtom har jag stor respekt för myndighetens kompetens, också när det gäller att värdera olika utbildningar. De jobbar med detta dagligen och kan det väldigt väl.

Med detta sagt är ett av mina uppdrag att följa om det som man är orolig för faktiskt sker, men i dagsläget kan jag inte se att det finns en saklig grund för denna oro. Myndigheten har ett ansvar för att följa upp sina beslut för att se att de leder till det som är uppdraget, nämligen att få en likvärdig antagning till svensk högre utbildning.

Herr talman! Med det av UHR föreslagna systemet, där 20 gymnasiepoäng krävs för många utbildningar, blir Sverige det enda land i världen där universiteten kräver nästan maximala 45 poäng från IB-gymnasierna för antagning.

För att bli antagen till Cambridge, som rankas som Europas främsta universitet, krävs i dag 40 poäng eller mer. Men för att komma in på många svenska lärosäten kommer det med detta förslag att krävas 44-45 poäng samt full pott på meritpoängen för en IB-elev.

Mot detta har även det socialdemokratiska skolborgarrådet i Stockholm pläderat förtjänstfullt i Dagens Samhälle. Han och Lotta Edholm från Liberalerna menar i artikeln att den förändring som UHR föreslår kommer att leda till att IB-programmen tappar sin attraktivitet för elever i Sverige som planerar att studera på svenska universitet.

Svenska elever kommer att välja bort IB-utbildningen eftersom de nya konverteringsnivåerna omöjliggör för dem att, trots höga betyg, konkurrera om platserna på universitet och högskolor med elever från de andra gymnasieprogrammen. De skriver vidare att de elever som ändå väljer att gå IB-programmet inte kommer att söka sig till högre utbildningar i Sverige, med lägre internationell rankning, utan till utländska som välkomnar dem.

Min fråga till fru ministern är: Är deras oro också byggd på okunskap?

Herr talman! Jag tackar Alexandra Anstrell för en konkret fråga. Men vi har ännu inte sett var antagningsnivåerna kommer att hamna med detta nya system. Därför kan varken ni eller jag svara på den frågan. När det blir färre som kan nå de högsta meritvärdena - men vi minskar inte antalet platser på dessa populära högskoleutbildningar - kommer antagligen de meritvärden som krävs för att man ska kunna ta sig in att sjunka. Då kan man mycket väl komma in som IB-elev även om man inte har nått det högsta meritvärdet, på samma sätt som en svensk elev som har gått i svensk gymnasieskola och som inte har nått det högsta meritvärdet ändå kan antas till dessa populära högskoleutbildningar på samma och lika villkor. Det är det som är det viktiga.

Jag hoppas återigen att Moderaterna inte vill ha någon annan typ av gräddfil utan att vi ska ha en likvärdig antagning till vår högre utbildning, så att både talanger som har gått IB-utbildning och talanger som har gått svensk gymnasieskola ska ha möjlighet att komma in på svensk högre utbildning och att de ska konkurrera likvärdigt. Det är detta uppdrag som UHR nu har genomfört, och man har också fattat ett självständigt myndighetsbeslut.

På sedvanligt sätt kommer jag att följa detta, precis som myndigheten själv har till uppgift att följa det. Men för mig som högskoleminister är det otroligt viktigt att vi har ett likvärdigt och transparent antagningssystem som varken gynnar eller missgynnar någon.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Hans Rothenberg har frågat närings- och innovationsministern hur ministern och regeringen har analyserat konsekvenserna av Sveriges beslut vid det europeiska rymdorganet Esas ministermöte i början av december om att satsa en mindre del av de medel som Esa pekat ut som nödvändiga för svenskt deltagande i den europeiska bärraketen Ariane, och hur ministern avser att agera för att hantera följderna av beslutet.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Framtiden för de europeiska bärraketsprogrammen i Esa beslutades redan vid ministermötet 2014. Sverige gjorde vid ministermötet i december 2016 några kompletterande åtaganden för att fullfölja de förpliktelser som ingicks 2014 för den existerande raketgenerationen Ariane 5 och den kommande raketgenerationen Ariane 6, som är under utveckling. Det innebär att Sverige lade in ytterligare drygt 27 miljoner euro i tillägg till de åtaganden om 89,5 miljoner euro som gjordes 2014. Därtill har Rymdstyrelsen under 2016 åtagit sig att finansiera verksamhet inom Ariane 6-programmet för 190 miljoner kronor framöver för att täcka GKN Aerospaces behov av stöd till produktionsutrustning.

Med de nya åtagandena fortsätter bärraketerna att vara det område inom Esa som får de största svenska satsningarna. Under de kommande tre åren kommer Rymdstyrelsen att betala 250-300 miljoner kronor årligen till Esas bärraketsprogram. Det motsvarar närmare 40 procent av Sveriges betalningar till Esa. De svenska satsningarna på olika Esaprogram utgår från Rymdstyrelsens bedömning av hur största nytta för den samlade svenska rymdverksamheten kan uppnås för såväl samhällsnytta och forskning som tidig teknikutveckling och för svensk rymdindustri. Regeringen har förtroende för Rymdstyrelsens bedömning och hantering av Sveriges deltagande i Esas program.

När det gäller medel som Esa ska ha pekat ut som nödvändiga för svenskt deltagande förhåller det sig inte riktigt på det sätt som Rothenberg beskrivit. Esa ser naturligtvis positivt på alla medel som Esa kan få från medlemsländerna till de olika programmen, men det är Sverige som bestämmer lämplig nivå på de medel som vi deltar med. Däremot finns det önskemål från GKN Aerospace om full statlig finansiering av deras utveckling och produktion av komponenter till bärraketerna utan egen medfinansiering, trots att bolaget tillhör en stor internationell och börsnoterad koncern. Förutom det principiellt tveksamma med en sådan omfattande statlig finansiering av ett privat bolags verksamhet skulle det dessutom innebära en nivå på det svenska bidraget som inte är hållbar med hänsyn till Rymdstyrelsens anslag och uppdrag och behoven inom annan svensk rymdverksamhet.

När det gäller framtiden för GKN Aerospace i Trollhättan är min förhoppning att den pågående dialogen mellan Rymdstyrelsen och GKN Aerospace ska ge positiva resultat som möjliggör såväl fortsatta kontrakt till bolaget som fortsatt sysselsättning för dess högt kvalificerade medarbetare, med en bibehållen god balans mellan Sveriges olika åtaganden i det europeiska rymdsamarbetet. En del av ansvaret för att ett sådant positivt resultat ska uppnås ligger hos företaget självt och förutsätter ansvarsfulla och goda affärsmässiga och ekonomiska överväganden. Staten har genom Rymdstyrelsen sträckt sig mycket långt redan genom sin ambition att skapa möjligheter för GKN Aerospace att få kontrakt inom Esas bärraketsprogram.

Det svenska åtagandet för det politiska målet om ett självständigt europeiskt tillträde till rymden, och mer konkret för den befintliga raketen Ariane 5 och den kommande raketen Ariane 6, ligger fast och har i och med det senaste ministermötet i Esa ökat ytterligare. Även om GKN Aerospace skulle dra slutsatsen att företaget ändå inte kan fullfölja gjorda åtaganden och de affärskontrakt som de har ingått innebär det inte att Sverige drar sig ur bärraketsprogrammet. Utöver GKN Aerospace har även RUAG Space i Mölndal kontrakt för leverans av komponenter till Arianeraketerna.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Som jag har skrivit i min interpellation träffades Europas rymdministrar inom ramen för rymdorganet Esa nyligen. Sverige valde då att satsa en mindre del av de medel som Esa pekat ut som nödvändiga för svenskt deltagande i den europeiska bärraketen Ariane. Detta har inneburit konsekvenser.

Anledningen till att jag ställde interpellationen till närings- och innovationsminister Mikael Damberg är att jag faktiskt tycker att den landar mycket rätt där. Det är en något underlig ordning att rymdfrågorna ligger på Utbildningsdepartementet. De har tidigare legat på Näringsdepartementet. Detta är nämligen i allra högsta grad en verksamhet som handlar om innovationer och om avancerad näringsverksamhet. Konsekvenserna av om sådan näringsverksamhet inte kan fungera väl kommer slutligen att landa på Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.

Företaget GKN i Trollhättan brukar kallas Europas Center of Excellence för munstycken och turbiner till Arianeraketen. Detta är verksamheter som ger synergier även till civila och militära flygmotoraffärer. Teknologi- och utvecklingsarbete finansieras av Sverige via Esa och ligger under Rymdstyrelsens anslag. Sverige har varit med i detta arbete sedan 70-talet.

Sverige har, som sagt, sedan december valt att satsa betydligt mindre än vad Esa önskar. Detta är inte bara ett signalspråk, utan det är ett signalspråk som får konsekvenser. Det är ett behov som Esa har pekat ut utifrån kraven på de olika raketerna. Till exempel övertecknades satsningarna i fråga om den mindre Vegaraketen av Esaländerna samtidigt som Sveriges bidrag blev noll, trots att detta är ett program som Sverige och GKN deltar i.

Detta innebär tyvärr att detta företag inte kan upprätthålla sin kompetens inom raketmunstycken och inte heller kan leverera utifrån Sveriges åtaganden och ambitioner vid tidigare ministermöten.

Ministern nämner här att det är ett börsnoterat bolag, och då ska de uppenbarligen kunna klara sig själva. Det kan man möjligen säga. Men det är trots allt så att alla leverantörer i dessa raketprogram har fått tuffa åtaganden när det gäller att leverera bättre produkter till väsentligt lägre priser. Detta är någonting som GKN och många andra företag har ställt upp på i förhandlingar och har bundit sig till. Men det har också gjort att man har tagit bort många av de viktiga marginaler som gör att de inte kan göra andra åtaganden.

Ministern hänvisar till Rymdstyrelsen. Ja, det är bra att ha förtroende för Rymdstyrelsen, men den gör inga konsekvensanalyser och samhällsbedömningar. Den tittar på sin budget och prioriteringar inom den. Jag har flera interpellationsdebatter under dagen, och samtliga ministrar hänvisar till en myndighet. Jag tror inte att det var så Axel Oxenstierna tänkte sig det när han satte igång den svenska myndighetsstrukturen.

Jag upprepar mina frågor. Hur har ministern och regeringen analyserat konsekvenserna av detta beslut? Hur avser ministern att agera för att hantera följderna av detsamma?

Herr talman! Europas rymdministrar möttes före jul, och kontentan av det mötet när det gäller Sveriges åtagande och regeringens prioriteringar är att det inte finns tillräckligt med pengar för att kunna fullfölja ett svenskt deltagande i det europeiska bärraketsprogrammet Ariane. Programmet handlar om att Europa ska ha en egen access till rymden, vilket har varit ett prioriterat mål för Sveriges och övriga Europas länder.

Regeringens förehavanden här, herr talman, innebär också att den rymdindustri som i dag sysselsätter ungefär 150, inte bara kvalificerade utan väldigt kvalificerade, medarbetare i Trollhättan undermineras och troligtvis kan komma att avvecklas eller flyttas utomlands. Det innebär också de facto att Sverige med mycket kort varsel lämnar ett ungefär trettioårigt engagemang i det gemensamma bärraketsprogrammet, vilket troligtvis kan leda till förseningar i programmet i Europa och kanske även kostnadsökningar för övriga deltagande länder.

Om man viker ut detta, herr talman, och tittar på den typ av varsel som eventuellt kan komma - liksom utmaningar för enskilda företag - ser man att företagare ofta agerar på affärsmässig grund, vilket var fallet med till exempel Ericsson nu senast och en del andra. Det är på affärsmässig grund man förhåller sig till att göra saker och vidta åtgärder i sin verksamhet.

I detta fall talar vi om en väldigt kvalificerad rymdverksamhet i Trollhättan, där ansvaret ligger på statsrådet Hellmark Knutsson och hennes kollegor i regeringen. Det är alltså deras förehavanden och de uppdrag de ger till olika myndigheter som kommer att fälla avgörandet om de 150 jobben i Trollhättan blir kvar eller inte. Ett icke-agerande från ministerns sida innebär de facto att man i förlängningen lägger ned verksamheten.

Man kan också backa några år, herr talman. Diskussionen är nämligen inte ny utan har funnits tidigare. Strax före 2010 - jag tror att det var 2009 - var detta uppe till diskussion, och då reste ledande socialdemokratiska företrädare till Trollhättan och sa att verksamheten bara måste vara kvar. Man tog strid för detta, men uppenbarligen gäller inte den linjen längre.

Om jag ska summera detta, herr talman, tycker jag att det finns åtminstone två rätt viktiga frågor som borde lyftas fram till ministern i diskussionen. Den första frågan är varför regeringen inte vill säkra rymdverksamheten i Trollhättan. Gör ministern och regeringen inget ytterligare kommer man nämligen att bomma igen detta, och 150 kvalificerade jobb försvinner.

Den andra frågan är vilka konsekvenser regeringens förehavanden på detta område får. När regeringen agerar som den nu gör och detta kan läggas ned i Trollhättan, vilka effekter får det för jobben, industrin, rymdpolitiken och säkerhetspolitiken? Vad har ni gjort för analys, ministern?

Herr talman! Jag måste börja med att kommentera två påståenden som görs här.

För det första: När det gäller flytten av rymdfrågorna till Utbildningsdepartementet var det något som gjordes under den förra regeringen och som vi har hållit kvar vid. Vi är som regering fortfarande kollektivt ansvarig för de beslut som fattas, och på Utbildningsdepartementet finns det många frågor av olika karaktär som är helt avgörande för näringslivet. Rymdfrågan är bara en av dem.

För det andra ökade vi våra åtaganden i samband med ministermötet i december 2016. Det är alltså inte så att vi har minskat våra åtaganden. Det har vi inte heller gjort i förhållande till GKN, utan vi har varit tydliga med vad det är för pengar som finns avsatta för ändamålet. Vi står alltså fast vid de åtaganden Sverige har gjort, och vi står fast vid den budgetering som är gjord.

Ska vi nu ändra budgeteringen handlar det ju om att minska annan rymdverksamhet. Det skulle i så fall innebära att Sveriges satsningar på områden som jordobservation, telekommunikation, teknikutveckling och annat skulle minska ännu mer - vilket det gjorde vid ministerrådet 2012, då den borgerliga regeringen var ansvarig, just för att man tillförde mer pengar till bärraketsprogrammet.

Vi kommer som sagt inte att lämna något bärraketsprogram, utan vi kommer att stå fast vid såväl det åtagande vi gjorde vid ministermötet 2014 som de utökade åtaganden vi gjorde 2016. Vi har också sett till att GKN Aerospace har fått tillgång till pengar som var avsatta för verksamhet längre fram, så att de har tillgång till dessa pengar redan nu för att klara sitt uppdrag.

Nu pågår förhandlingar eftersom GKN Aerospace som enda företag har återkommit och bett om ännu mer pengar för att klara sitt åtagande. Skulle vi tillföra dessa pengar skulle vi som sagt behöva dra ned på annan rymdverksamhet som är väldigt viktig. Innan regeringen vidtar eventuella åtgärder vill jag därför avvakta och se hur de förhandlingar som pågår mellan GKN Aerospace och Rymdstyrelsen faller ut och om man kommer att leva upp till sina åtaganden eller inte. Sedan kan det finnas anledning för oss att återkomma om detta.

Jag delar uppfattningen att detta är viktig och högkvalitativ verksamhet, men det är också viktigt att vi är aktsamma om statens pengar. Detta är nämligen helt offentligt finansierat. Jag tycker att det finns en rimlighet i att privata, stora företag - som naturligtvis också har vinster av att delta i dessa stora program, till exempel genom kunskapsutveckling för sin personal och genom innovation och teknikutveckling som de kan använda inom andra delar i sitt företag - klarar av att uppfylla de åtaganden de har gjort. Åtagandena var också tydliga och klara när man gick in i detta program tillsammans och gav GKN Aerospace möjlighet att vara en del av det europeiska bärraketsprogrammet.

Herr talman! Jag undrar om ministern har träffat GKN. Det är uppenbart att det finns olika bilder av läget hos företaget respektive myndigheten. Myndigheten gör, som jag nämnde tidigare, sin bedömning utifrån andra aspekter än övergripande samhällsperspektiv. Det kanske vore lämpligt att få information direkt från båda parterna.

I en interpellationsdebatt i november förra året sa ministern: "Att stödja ett europeiskt oberoende tillträde till rymden känns oerhört viktigt just nu, inte minst mot bakgrund av det som händer. Sverige som ett neutralt och fredligt land, som till exempel sätter klimatutmaningen högt på agendan, kan då vara med och diskutera hur informationen från och tillgången till rymden ska användas."

Om vi nu väljer att inte fullfölja våra åtaganden och lämnar den europeiska raketverksamheten, är det då inte ett agerande åt motsatt håll? Jag tycker att detta är lite grann att spela roulett med en så viktig verksamhet. Det är uppenbart att Rymdstyrelsen och GKN inte har kommunicerat på ett sätt som har gjort att parterna har förstått varandra. Då är det dags att regeringen kliver in och försöker få en egen bild av detta.

Företaget i Trollhättan må vara börsnoterat, ha utländska ägare och vara hur stort som helst med hur viktiga aktieägare som helst, men om detta bolag bedömer att det inte kan fullfölja sina åtaganden kommer det att få konsekvenser. Det är väl kanske bättre att åka till Trollhättan innan det blir ett varsel för 150 personer. Det kanske är bättre att förebygga en krisplan. Trollhättan har ju tidigare varit föremål för diverse regeringsengagemang, både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Min fråga är alltså om ministern har träffat GKN direkt. Är ministern beredd att ta diskussionen öga mot öga? I så fall kanske vi inte behöver diskutera detta, och framför allt kanske vi inte behöver ha en diskussion om en eventuell krisplan för Trollhättan och denna spetsteknologiska verksamhet som är viktig för Trollhättan, för Sverige och för det kunnande om bärraketer som behövs inom hela Europa.

Herr talman! Ministern ville berätta fakta. Låt mig då bygga på genom att säga något om det som ministern kallar "vår prioritet" och vad som händer om man följer detta. Bolaget i fråga, i Trollhättan, säger att åtagandet vad gäller bärraketsprogrammet då inte kan fullföljas. I förlängningen av detta hotas 150 högkvalificerade jobb i Trollhättan.

Ministern sa att Sverige inte lämnar Arianeprogrammet, det europeiska bärraketsprogrammet. Detta är helt sant, men frågan här handlar om att ministern och regeringen med sina förehavanden och sitt agerande - eller brist på agerande - sätter 150 högkvalificerade jobb i Trollhättan i riskzonen.

Herr talman! Att döma av diskussionen nu verkar ministern inte vara beredd att ändra sig, vilket kan få till konsekvens att dessa jobb i Trollhättan går förlorade.

Här kan vi gå tillbaka till den diskussion som fördes för ett antal år sedan. Då sa partikollegor till ministern tydligt att detta var en utomordentligt viktig verksamhet för Trollhättan, för Sverige och för Europa, och att den skulle värnas. Vi hör inte de rösterna i debatten just nu, exempelvis från den nuvarande gruppledaren för Socialdemokraterna i riksdagen.

Herr talman! Jag skulle vilja återupprepa en av mina frågor, nämligen den om konsekvenser och konsekvensanalys. Om det nu är så att ministern inte säger sig vara villig att göra någonting mer - och vi ser att 150 jobb med detta kan gå förlorade - hur ser då ministern på de konsekvenser som hennes och regeringens beslut får för jobben, industrin, rymdpolitiken och säkerhetspolitiken?

Herr talman! Först vill jag säga att Rymdstyrelsens uppdrag som statlig myndighet är just att göra en övergripande samhällsperspektivbedömning av hur pengarna kan användas på allra bästa sätt.

I samband med dessa ministermöten, då vi har förhandlat om det här programmet och om det svenska åtagandet, har det funnits med i bilden att vi har viktig industri som kan leverera detta.

Det handlar dock inte bara om ett företag, utan det gäller flera företag. GKN är det absolut största, men RUAG Aerospace levererar också komponenter. De har inte kommit tillbaka och bett om mer pengar, utan de har accepterat det belopp som de fick i samband med att vi fattade dessa beslut om det svenska deltagandet och de åtaganden som då gjordes om att leverera komponenter.

Man ser också värdet av att ha denna typ av leveranser till bärraketsprogrammen - leveranserna leder till kompetensutveckling och teknikutveckling inom företaget och bland de anställda.

Skillnaden vad gäller GKN är att de har kommit tillbaka och vill ha mer pengar än vad som sas i samband med att åtagandena gjordes. Det är detta som Rymdstyrelsen och GKN nu sitter och förhandlar om. GKN har redan tillförts 190 miljoner av framtida pengar för att kunna klara sina åtaganden.

Det stämmer alltså inte att regeringen inte har gjort någonting eller att vår myndighet inte har gjort någonting. Det har vi absolut gjort, och vi har gjort det därför att detta är viktigt. Det är viktigt att Sverige fullföljer sina åtaganden.

Vi kan dock inte särbehandla vissa företag, och det hoppas jag att ni moderater inte heller tycker. Vi måste ha likvärdig behandling av de företag som deltar i de viktiga rymdprogram som ingår i åtagandet. Det måste också finnas någonting som företaget självt vill bidra med - någonting som man ser är med och utvecklar den egna verksamheten. När det gäller ett så stort företag är det svårt att se att det inte skulle finnas någonting som även ger dem ett mervärde.

Det jag har sagt är att det är viktigt att de förhandlingar som pågår mellan Rymdstyrelsen och GKN får slutföras. Jag hoppas att Moderaterna delar synen att vi ska tillåta dem att föra denna dialog.

Sverige kommer inte att lämna de åtaganden som vi har gjort i samband med bärraketsprogrammen, men vi måste se till att vi hushållar med skattepengarna på allra bästa sätt.

Vi kan inte särbehandla vissa företag. Vi ska se till att all den rymdindustri som vi har - som bidrar till kunskap och arbetstillfällen runt om i Sverige, inte minst i Västsverige - får samma förutsättningar och inte särbehandlas.

Herr talman! Att hushålla med skattepengar behöver man inte lära moderater. Vi håller också hårt på att man ska vara varsam med varenda skattekrona och framför allt inte krama ur varenda medborgare mer än vad som är nödvändigt.

Verkligheten är det man får förhålla sig till. När verkligheten förändras och förutsättningarna inte är exakt som de var för fem eller sex år sedan får man vara beredd att förändra sin egen hållning.

Jag fick inget svar av ministern i hennes senaste inlägg om huruvida hon har varit och träffat GKN i Trollhättan, öga mot öga, eller om GKN har varit på departementet och hälsat på.

Jag tror att det vore väldigt bra om detta skedde. Vad jag har förstått har man inte fått några löften, eller någonting, från Rymdstyrelsen som gör att man bedömer att man kan fullfölja det här programmet. Jag tror inte att det finns något självändamål för någon aktör i viktiga, avancerade europeiska högteknologiska program i att kliva av i onödan. Vilket värde skulle finnas i det? Vilket pr-mässigt värde skulle det finnas för ett företag i att kliva av någonting? Det skulle bara ge dålig pr.

Man måste se över om det är någonting som har förändrats den senaste tiden. Jag tror att det är väldigt viktigt att ministern tar ett möte öga mot öga.

I annat fall: Hur hanterar hon konsekvenserna som jag beskrev i mina två frågor? Vad gör ministern om det blir nedskärningar i Trollhättan? Blir det näringsminister Mikael Damberg och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson som då får agera?

Det är viktigt att ha en plan även i den här frågan. Jag hoppas att dialogen kommer att innebära att det här programmet kan fullföljas av alla parter.

Herr talman! Jag tackar Hans Rothenberg för frågorna.

Som sagt: Den här dialogen förs mellan Rymdstyrelsen och GKN Aerospace. Rymdstyrelsen har redan varit väldigt välvillig och frigjort 190 miljoner kronor från framtida utbetalningar. Dessa pengar ligger utöver den penningsumma som var känd i samband med att man gjorde detta åtagande.

Nu vill GKN ha ytterligare pengar, och det är detta man sitter och förhandlar om. Jag kan inte som minister lägga mig i hur detta sköts av myndigheten, utan det ligger på myndigheten att föra den här dialogen vidare.

GKN Aerospace är, som sagt, det enda företag som har begärt pengar utöver summan som var utlovad i samband med att åtagandena gjordes. Om nya pengar ska tillföras kommer annat att behöva skäras bort, och då har man inget helhetsperspektiv på den svenska rymdverksamheten.

Det finns också risk för särbehandling av industriföretag. Det finns fler industriföretag som är med och levererar här, och dessa har inte krävt nya pengar.

Jag hoppas verkligen att detta inte är en ordning som Moderaterna förespråkar - att man kan komma i efterhand och be om mer pengar, att ministern eller regeringen sedan ska gå in och lova saker och att vi får olika sätt att hantera privata företag. Det är viktigt att de kan konkurrera på samma villkor och vara delaktiga i denna viktiga verksamhet.

Det finns säkert anledning att återkomma till denna fråga. Jag står naturligtvis bakom att vi även fortsättningsvis ska ha ett oberoende tillträde till rymden och att Sverige ska uppfylla sina åtaganden gentemot EU.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Hans Rothenberg har frågat mig vad jag avser att göra för att öppna upp möjligheten för fler aktörer att köpa rättigheter på 700-megahertzbandet.

Den 31 oktober 2016 beslutade regeringen att 700-megahertzbandet får upplåtas för tillståndspliktiga tv-sändningar till och med den 31 maj 2018. Detta beslut föranledde Post- och telestyrelsen, PTS, att ställa in den frekvensauktion som var planerad att starta den 1 december i fjol.

Det är PTS uppgift att utforma de närmare villkoren för hur frekvenserna ska tilldelas i enlighet med lagen om elektronisk kommunikation. Hur PTS kommer att utforma spektrumtaket inför en kommande auktion går i dag inte att säga.

Rent allmänt bör det dock framhållas att när det gäller konkurrensen avseende spektrum och fastställande av spektrumtak vid auktioner bedömer PTS hela den relevanta marknaden. Det innebär att PTS i sin utformning av spektrumtaket tittar på hur hela marknaden ser ut när det gäller mobiloperatörernas spektrumtillgång av frekvenser med liknande egenskaper, det vill säga frekvenser under 1 gigahertz.

Det innebär att myndigheten i sin bedömning analyserar det totala innehavet av spektrum hos olika operatörer, vilket inkluderar frekvensinnehav i 800- och 900-megahertzbanden.

Jag ber om ursäkt om det blir lite tekniskt, kanske inte för Hans Rothenberg, men det kan finnas andra som inte tycker att det här är direkt vardagsspråk.

Herr talman! Då kan vi kanske försöka att tala på samma våglängd i den här frågan.

Ja, det här är extremt tekniskt. Det är svårt att ge en beskrivning utan att ge sig på alla de här begreppen. Men jag ska ge en bakgrund till att jag har skrivit interpellationen och ställt frågan till ministern.

År 2014 beslutade regeringen att öppna upp det så kallade 700-megahertzbandet för mobilt bredband från och med 2017. Spektrumet för 700megahertzbandet är särskilt gynnsamt just för mobila bredbandstjänster i glesbygd, eftersom det ger en större ytmässig täckning för spektrumen i de högre banden. Därmed bidrar öppnandet av det här bandet till att förbättra mobiltäckningen i glesbygden. Det är ett viktigt steg för att kunna öka förutsättningarna för att bo och verka i glesbygden.

När Post- och telestyrelsen senast auktionerade ut ett spektrum rörde det sig om två gånger 30 megahertz i 800-megahertzbandet, det vill säga några hundra megahertz per grupp. Det är en frekvensbredd som en operatör behöver för att kunna använda sitt spektrum mest effektivt. Nu kommer jag in på det som frågan egentligen handlar om. Detta innebar att minst tre aktörer fick möjlighet att köpa spektrum i det här bandet. Men för den kommande auktioneringen av motsvarande megahertz, 700-bandet som vi talar om, har man i stället valt att sätta spektrumtaket vid 2 gånger 20 megahertz. Det innebär att om en aktör bjuder på rättigheterna till motsvarande det nya spektrumtaket kommer endast två aktörer att ha möjlighet att köpa rättigheter. Bortsett från alla tekniska termer är det som är pudelns kärna att det innebär att det är färre aktörer som kan vara med. Det innebär också en konkurrensbegränsning.

Herr talman! I bredbandsstrategin för Sverige fastslog regeringen 2009 mycket ambitiöst att Sverige ska ha bredband i världsklass. Målet bör vara att 2020 ska 90 procent av hushållen och företagen ha tillgång till bredband med minst 100 megabit per sekund. Det är ett mål som PTS nu bedömer ska uppnås.

Till bredbandsmålet adderade regeringen 2011 i en digital agenda för Sverige målet att Sverige också ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

I Landsbygdskommitténs nyligen presenterade utredning föreslås som ett nytt mål att alla ska ha tillgång till bredband med minst 200 megabit per sekund år 2025.

I det här sammanhanget är det viktigt att fler ska ha möjlighet att buda på rättigheterna. Det är viktigt ur landsbygdsperspektiv, och det är viktigt ur konkurrensperspektiv.

Jag får inte riktigt kläm på i svaret om ministern är bekymrad över att det är färre aktörer som kan vara med och buda nu eller om det är någonting som inte spelar någon större roll, så låt detta vara min fråga här och nu.

Herr talman! Det kan hända att Hans Rothenberg inte riktigt hängde med före jul, då vi ju allihop var trötta. Men regeringen antog precis före jul en ny bredbandsstrategi, som jag föreslagit, med kraftigt höjda ambitioner och målsättningar både för de mobila näten och för det fasta bredbandet till hushåll och företag. Det är mycket viktigt, för det innebär att vi har ambitionen i dag, i motsats till tidigare, att alla ska kunna få en bra och snabb tillgång till internet och även stabila och bra mobila nät över hela Sverige. Det kommer att kräva fortsatt stora investeringar, både från privata aktörer och från det offentliga, för att se till att glesbygden är med på ett bra sätt.

När det gäller de konkreta frågorna om hur nya band ska fördelas ut till företag har vi den ordningen att det är myndigheten Post- och telestyrelsen som beslutar om hur fördelningen ska ske. Nu har vi tillfälligt stoppat fördelningen och auktioneringen av det så kallade 700-bandet, men regeringens ambition är att det ska ut så snabbt som möjligt och att det helst inte ska dröja till 2018.

Post- och telestyrelsens tidigare förslag gällande sin tänkta auktion var inte att det måste vara bara två aktörer som skulle få spektrum, utan det fanns ett tak på 2 gånger 20 megahertz. Men Post- och telestyrelsen hade förberett för att det skulle kunna bli fem aktörer, för det är inte säkert att alla vill ha eller behöver köpa en så stor mängd. Det handlar ju väldigt mycket om vad man har redan tidigare. Det är inte så att det är ett nytt system för varje nytt band, utan operatörerna kan till exempel ha 4G i flera olika band. Det kan finnas enskilda operatörer som börjar få fullt i sitt nät och behöver mer kapacitet och då kanske köper 2 gånger 20, medan andra har större utrymme kvar och kanske bara behöver 2 gånger 5 megahertz.

Om PTS skulle fullfölja den auktion som man hade förberett skulle det kunna bli fler än två, kanske tre, fyra eller fem, som till slut köper delar av de här banden på auktionen och lägger dem till sitt tidigare innehav och på det sättet stärker och bygger ut sina nät.

Avslutningsvis är jag inte orolig för att PTS förslag skulle leda till minskad konkurrens - vi har redan konkurrens ute på näten - utan jag tror att PTS tänker igenom det här väldigt noga. Jag har stort förtroende för att de klarar av att sköta den här delen.

Herr talman! Tack för svaret! Jag tolkar det ändå som att ministern har ambitionen att det ska vara fler aktörer med i upphandlingsförfarandet, men då är det viktigt att det sker på ett sätt så att det görs möjligt.

Jag utgår från att det förs en dialog mellan regeringen och myndigheten. Även om Axel Oxenstierna ville ha strikta spärrar mellan myndighetsutövningen, lagstiftningen och den verkställande makten måste det ändå finnas utrymme för regeringen att delge sin ambition här.

Vi talar om två saker: dels om konkurrensfrågan, dels om tilldelningsförfarandet. Vad gäller konkurrensen nämns främjandet av konkurrensen som en av två huvudsakliga faktorer för att uppnå lagens övergripande mål. Både mål och framgångsfaktorer anges i lagens portalparagraf. Den säger att "syftet skall uppnås främst genom att konkurrensen och den internationella harmoniseringen på området främjas. Samhällsomfattande tjänster skall dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser."

Beträffande tillståndsgivningen kan regeringen inte bara peka på att det är PTS ansvar. Det anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer - regeringen kan alltså vara den som bestämmer - är den som beslutar om vilka villkor som ska gälla vid tillståndsgivningen. Det är således fullt möjligt för regeringen att göra en regeringsfråga av detta om den skulle vilja komma dithän.

Jag tror att det är viktigt att sätta in detta i ett sammanhang. När mobil- och datatäckning blir mer eller mindre som en nyttighet som man kan jämföra med tillgång till rinnande vatten och frisk luft får detta inte fallera på grund av att det skapas onödigt trånga oligopol. Det räcker med att man själv blir utan mobiltelefon och den tillgång till information som i dag är vardagsmat under några timmar för att man ska känna sig förflyttad ungefär två decennier tillbaka i tiden.

Med tanke de långa avstånd som finns mellan människor är landsbygden extremt känslig för detta, vilket jag tror att ministern i allra högsta grad ställer upp på.

Herr talman! Jag håller verkligen med Hans Rothenberg om att det är oerhört viktigt för speciellt landsbygden att vi har bra mobila nät i Sverige. Jag skulle kanske inte säga att det är lika viktigt som rinnande vatten och frisk luft, men i det moderna samhället är det otroligt viktigt. Det är fullt rimligt att jämföra med annan infrastruktur som el eller vägar. Detta är också anledningen till att regeringen kraftigt har höjt ambitionerna för att hela Sverige ska vara med och ha bra mobila nät och tillgång till fast bredband inom några få år.

När det gäller den konkreta frågan om tilldelning och hur det går till kan jag hålla med om att det är regeringen som styr myndigheterna. Det finns en möjlighet att styra. Man kan göra det genom lagstiftning, genom regleringsbrev och på andra sätt. Men jag tror att regeringen ska akta sig för att gå in i ett enskilt beslut, för då finns en risk att den bryter mot grundlag och konstitution. Jag har varit med i KU lite för länge för att vilja ta den risken.

Med den erfarenhet jag har tycker jag inte heller att man behöver vara särskilt rädd för att konkurrensen just nu ska minska. Vi har ganska bra konkurrens vad gäller utbyggnaden av både mobila nät och bredband i Sverige. Den är bland de bästa i hela Europa. Vår strategi med marknadsstyrd utveckling fungerar hittills relativt väl.

När man tilldelar ett nytt spektrum och ett nytt område som ska auktioneras ut för att marknaden ska få ytterligare kapacitet för mobilnäten behöver det inte alls betyda att konkurrensen minskar. Även om det bara skulle vara två, tre eller fyra företag som får tillgång till 700-bandet, efter att vi kanske har fördelat till försvaret - de har också haft ambitioner att få del av detta nät - och blåljusmyndigheterna, behöver det inte betyda mindre konkurrens. De andra näten och frekvensbanden som redan är utauktionerade finns kvar. Konkurrensen fortsätter.

Det viktigaste är att vi får en auktionering för dem som redan har trångt i sina nät. Detta är ett skäl till att det är bråttom. Ju fortare vi får ut detta, desto bättre blir konkurrensen, även om det bara skulle bli två aktörer som till slut skulle köpa, menar jag.

Herr talman! Jag tolkar ministerns svar som att detta är en fråga som regeringen kommer att ha ögonen på. Att gå från tre möjliga aktörer till två är inte som att minska från 30 till 20, utan det är en mycket smalare väg. Jag hoppas verkligen att alla inblandade parter - såväl myndigheten som regeringen - kommer att göra ytterligare ansträngningar för ökad konkurrens på området.

Jag kommer att följa frågan om tillförlitliga bredband, oavsett om det är i storstad eller på landsbygd. Jag tackar ministern för debatten. Nu tänker jag ägna mig åt att utveckla en plan för tillförlitliga stämband.

Herr talman! Jag tycker att man ska vara rädd om sina band, oavsett om det är stämband eller de megahertzband som vi talar om här, för de är naturtillgångar som är ändliga. De går åtminstone inte att byta ut hur som helst. Både stämbanden och de frekvensband vi talar om är en naturtillgång som vi ska vara försiktiga med.

Konkurrensen på detta område är väldigt viktig. Det är den som ser till att vi får en bra situation och möjligheter för svenska konsumenter, företag och hushåll att kunna använda internet och mobiltelefoner på ett sätt som inte kostar skjortan. Man kan vara aktiv, och det bidrar till att Sverige också är med i världstoppen när det gäller att ta fram nya appar, nya användningsområden och ny teknik. Det skapas också nya företag på området.

Jag är glad över att vi ligger långt framme och att svenska konsumenter ligger långt framme. Jag är också glad över att vi har en myndighet med bra kompetens på området. Jag litar på att den kommer att se till att vi fortsatt har bra konkurrens. Och när vi lägger till ny kapacitet till befintliga nät tror jag inte att det bidrar till mindre konkurrens utan att den snarare ökar och att möjligheterna för fler företag att vara med förbättras.

Överläggningen var härmed avslutad.