Interpellationssvar - 2016-11-15

Herr talman! Roland Utbult har frågat mig hur Sverige kommer att agera för att påskynda att EU genomför faktiska sanktioner mot enskilda individer i Demokratiska republiken Kongo, och för att uppmana Demokratiska republiken Kongo att stärka dialogen med internationella samfundet enligt Cotonouavtalet.

Jag delar Roland Utbults oro över den politiska situationen i DRK. I våras besökte jag Kinshasa, vilket var det första svenska utrikesministerbesöket på 13 år sedan Anna Lindhs besök 2003, och träffade representanter från regeringen, oppositionen och civilsamhället. Mitt budskap var tydligt om att val behövde genomföras i enlighet med författningen och dess tidsramar. Likaså uttryckte jag djup oro för den allvarliga utvecklingen vad gäller de mänskliga rättigheterna i landet.

Sedan mitt besök i våras har EU:s utrikesministrar vid två tillfällen antagit rådsslutsatser om Demokratiska republiken Kongo i takt med utvecklingen i landet.

Sverige har särskilt lyft fram vikten av regionala aktörers och afrikanska länders arbete och att EU för en nära dialog med dessa, inklusive AU, vilket reflekteras i de antagna rådsslutsatserna.

I maj var rådets klara besked att alla aktörer, även tjänstemän vid de institutioner som ansvarar för rättsliga frågor och säkerhet, har ett personligt ansvar för att verka med strikt iakttagande av rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna.

Efter våldsamheterna den 19-20 september var rådets svar i oktober ännu tydligare. Dessa våldsamheter fördömdes, och EU uppmanade samtliga parter att avstå från våldsanvändning. EU kommer att använda alla tillgängliga medel, inklusive individuella restriktiva åtgärder, mot dem som är ansvariga för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Rådet uppmanade den höga representanten att inleda arbetet för detta ändamål.

När förslag finns kommer vi att ta ställning till dessa i samråd med övriga EU-medlemsländer.

Frågan gällde även dialogen inom ramen för Cotonouavtalet. Det avtalet utgör ett ramverk för EU:s samarbete med bland annat de afrikanska länderna. Med avtalet institutionaliserades den politiska dialogen enligt avtalets artikel 8. Den säger att en fördjupad politisk dialog ska föras mellan parterna. Den ska kunna handla om allting som bidrar till att öka förståelsen för de principer som ligger till grund för själva avtalet.

I maj påtalade EU att Demokratiska republiken Kongo måste uppfylla sina åtaganden i enlighet med konstitutionen och de avtal som landet har ratificerat, inklusive de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna i och med Cotonouavtalet. Med denna utgångspunkt ville EU intensifiera sin dialog med regeringen i DRK.

I juni formaliserades detta önskemål med en uppmaning från EU till regeringen om att inleda politisk dialog på högsta nivå, i enlighet med artikel 8. Då denna förfrågan ännu inte besvarats upprepade rådet i oktober sin uppmaning till regeringen att snarast inleda en politisk dialog på högsta nivå.

Regeringen kommer fortsatt att följa händelseutvecklingen noggrant via ambassaden i Kinshasa. Sverige kommer även aktivt att delta i arbetet i FN:s säkerhetsråd under vårt medlemskap 2017-2018 för att bidra till en fredlig och demokratisk utveckling i landet.

Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern! Vi är överens om att situationen i Demokratiska republiken Kongo är allvarlig. Jag vet att utrikesministern är väl förtrogen med situationen. Kongo befinner sig just nu i en oerhört politiskt instabil situation.

Vi känner båda doktor Denis Mukwege och hans arbete på Panzisjukhuset där han gör stora insatser för att bekämpa sexuellt våld och ge upprättelse till tiotusentals offer för trafficking, krig och övergrepp. Det har gjort att han i flera år har nominerats till Nobels fredspris.

Kristdemokraterna och Socialdemokraterna ordnade gemensamt för bara en månad sedan ett seminarium i riksdagen med bland annat Mukwege och Anders Kompass. Där togs den instabila situationen i Kongo upp. Jag har själv besökt Mukwege i Kongo. Lite kuriosa i sammanhanget är att min syster en gång undervisade Denis Mukwege på missionsskolan i Bukavu.

Enligt landets konstitution planerades val till november i år. Men den sittande regeringen försöker att hålla sig kvar vid makten trots att president Joseph Kabila redan har suttit sina två presidentperioder. Formellt kan han inte ställa upp i det planerade presidentvalet, som redan är kraftigt försenat.

Efter presidentens partis misslyckade försök att ändra konstitutionen blev det stora folkliga protester. Regeringen i Kongo svarade då med brutalt våld mot demonstranter samtidigt som människorättsaktivister arresterades, hotades och trakasserades. Nyligen dödades enligt uppgift runt 50 personer efter att militär och polis attackerade protestdemonstrationer i Kinshasa, och många fler har skadats eller rapporterats försvunna. Civilsamhällets aktörer från olika läger uttrycker stor oro för utvecklingen.

I den situationen är det intressant hur Sverige kommer att agera för att påskynda att EU genomför faktiska sanktioner mot enskilda individer i Kongo. Utrikesministern svarar på min fråga att Sverige genom EU gör vad som krävs. Här skulle jag kunna nöja mig med svaret och luta mig tillbaka. Det är vad jag upplever att utrikesministern och departementet också gör.

Man lutar sig mot att EU kommer att lösa detta. Men Kongos president Joseph Kabila talar inte ens med FN:s höga representant i Kongo. Kabila ignorerar alltså FN. Vad är det som får utrikesministern att tro att Kabila skulle lyssna på EU:s höga representant? Jag är inte helt nöjd med svaret.

USA införde sanktioner mot två medlemmar av Kabilas inre cirkel, John Numbi och Gabriel Amisi Kumba, den 28 september i år. Det ses som en varning till president Kabila att respektera landets konstitution. USA gör verkstad, men vad gör Sverige?

Herr talman! Det är en väldigt tragisk utveckling vi ser, men det finns ändå ett ljus i tunneln på något sätt. Jag har sett filmen som visades i riksdagen. Det är fantastiskt det man ändå har kunnat åstadkomma för att ge upprättelse åt offren för det sexuella våldet som är en del av konflikten. Man har använt sexuellt våld som ett vapen.

Denis Mukwege har opererat många av offren. Man kan glädjande konstatera att det är färre vuxna kvinnor som nu behöver opereras, men det är också färre unga och till och med barn. Ett ljus i tunneln är alla tusentals som har blivit opererade och där förövarna har börjats ställas inför rätta. Man har börjat se det som ett krigsbrott och lyfta fram det som varit osynligt tidigare.

Denis Mukwege säger själv att Margot Wallströms arbete när hon var FN:s generalsekreterares särskilda representant för att bekämpa sexuellt våld i konflikter var väldigt betydelsefullt. Han upplevde att det ökade trycket mot regimen. Han har ett hopp om att när vi nu träder in i FN:s säkerhetsråd, där Margot Wallström igen blir en väldigt viktig representant, kan man återigen sätta tryck på de frågorna.

Detta är naturligtvis inte den enda frågan. Nu ser vi totalt kaos med mördande och ett inbördeskrig som i värsta fall står inför dörren. Det är ändå viktigt att fortsätta att hålla i frågorna om sexuellt våld. Denis Mukwege säger själv att risken är uppenbar att det sexuella våldet kommer att accelerera så att det blir mycket värre.

Det är ett led i maktutövning där man trasar sönder kvinnors och barns liv, för man ger sig också på barn, fysiskt och psykiskt på alla plan. Man förstör familjer, och hela samhällen trasas på det sättet sönder. Det är väldigt viktigt att man även i den akuta situation vi nu befinner oss i inte glömmer de frågorna. Då är det risk att man går tillbaka i utvecklingen till hur det var förr då det var totalt osynliggjort.

Utrikesministern säger tydligt i sitt svar att EU inte är främmande för att vidta åtgärder som kan hjälpa till i denna situation, inklusive restriktioner mot enskilda. Vi ska göra vad som krävs. EU är ändå ett starkt vapen eftersom EU består av väldigt många länder. Vad Sverige gör som enskilt land är såklart viktigt. Men det är ännu viktigare att se till att EU tar krafttag. Det får större verkan inte minst internationellt att trycka på regimen i Kongo Kinshasa men även att se till att FN och andra lyfter upp frågan och ökar trycket.

Det ser väldigt mörkt ut just nu, men man har ändå någonstans hoppet att ett fullskaligt inbördeskrig ska kunna undvikas. Vi vet alla att det är mycket svårare att bygga upp igen, och allt det som Denis Mukwege och hans medhjälpare har gjort riskerar att bli fullständigt raserat. Denis Mukwege säger att utrikesministern själv tog stora risker när hon var särskild representant när det gäller sexuellt våld. Han har själv tagit stora risker och vägrar att gå i exil trots att han har utsatts för dödshot och även mordförsök.

Det är en svår situation nu, men jag tror att vi kan vara överens om att vi ska göra allt vi kan. EU är en viktig aktör, och jag tror att EU också kommer att ta detta på allvar.

Herr talman! Jag vill tacka Roland Utbult för frågan och för hans engagemang och den uttryckta oron för situationen i Demokratiska republiken Kongo. Vi som har varit där har för evigt lämnat en bit av våra hjärtan och vårt engagemang där - i detta stora, fantastiska och många gånger ganska hopplösa land.

Jag tog upp frågan så sent som i går när utrikesministrarna träffades i Bryssel. Jag hävdade då att vi bör engagera oss mycket mer uttryckligt, och jag uppmanade kollegor att ta nödvändiga kontakter också med andra afrikanska länder för att försöka påverka president Kabila i detta läge. Förhoppningsvis kan man hålla sig till det som var en uppgörelse om en övergångsperiod ledd av Afrikanska unionen och se till att förhindra våldsutbrott i fortsättningen.

Frågan kommer dessutom upp på säkerhetsrådets dagordning redan i januari. Därför har säkerhetsrådet varit på besök i Kongo och är kanske fortfarande kvar där i dag. De kan alltså se och följa utvecklingen på plats och förhoppningsvis ha en bättre grund att stå på för ett beslut som kan behöva fattas i januari. Det blir en viktig uppgift för Sverige som ordförande i säkerhetsrådet.

I går avgick dessutom premiärministern och ska ersättas av en representant för oppositionen. Vi får hoppas att detta kan ske på ett fredligt sätt.

Om det är någonstans vi lutar oss, Roland Utbult, är det framåt. Vi är framåtlutade i den här frågan. Jag har personligen tagit upp detta vid upprepade tillfällen på utrikesrådet i EU. Vi är fullt redo att vidta också denna typ av åtgärder mot Demokratiska republiken Kongo, men vi gör det i EU-kretsen. Det är bara så det kan få ordentlig effekt. Det är en sak att Amerika kan gå på egen hand och tycka att de kan besluta om sanktioner eller olika bestämmelser av detta slag, men i EU-kretsen har vi lovat varandra att försöka hålla ihop. Vi vet att det ger större effekt och bättre resultat.

Denis Mukwege är en fantastisk person som förtjänar stöd och uppbackning och all hjälp och allt skydd som han kan få. Jag vill påstå att det är en viktig uppgift för FN att göra allt vi kan för att se till att han har detta skydd. Han är en mycket viktig person för hela Kongo, och framför allt är han den som personifierar kampen mot det sexuella våldet som ett vapen och en strategi i krig och konflikt. Han har uträttat storverk för många kvinnor och flickor i Kongo, och han fortsätter att vara en person som inspirerar oss att fortsätta i både EU- och FN-sammanhang.

Herr talman! Vi har en intressant historik när det gäller Sverige och Kongo. På 1960-talet deltog många svenska FN-soldater i den så kallade Kongokrisen. Över 6 000 soldater var där. Flera stupade, och andra skadades. Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, förolyckades i Afrika under denna period. Vi har under mer än 100 år haft missionärer och andra biståndsarbetare på plats. I dag gör PMU Interlife, Läkarmissionen och andra stora insatser i området. Vi har en relation med Kongo, och Kongos sak är vår.

Nu nämner både utrikesministern och Hillevi Larsson EU som kanalen för att förändra situationen. Jag skulle vilja problematisera det lite grann. Det kan vara så, med tanke på vår historiska bakgrund och vår relation till Kongo, att president Kabila ändå skulle lyssna på Sveriges utrikesminister. Jag tror inte att vi ska förminska vår egen betydelse i världspolitiken, och Hillevi Larsson nämnde ju utrikesministerns tidigare stora betydelse.

Min fråga kvarstår dock: Hur ska vi få till detta med att enskilda individer i Kongo drabbas av sanktioner? Vad är det vi väntar på? Finns det länder i EU som blockerar det hela? Varför kommer vi inte vidare?

Jag hör att utrikesministern förlitar sig på EU. Hon sa själv i svaret: "I maj påtalade EU att Demokratiska republiken Kongo måste uppfylla sina åtaganden i enlighet med konstitutionen inklusive de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna i och med Cotonouavtalet." Vidare sa hon: "Med denna utgångspunkt ville EU intensifiera sin dialog med regeringen i DRK." Utrikesministern fortsatte: "I juni formaliserades detta önskemål med en uppmaning från EU till regeringen om att inleda politisk dialog på högsta nivå, i enlighet med artikel 8." Sedan sa hon: "Då denna förfrågan ännu inte besvarats upprepade rådet i oktober sin uppmaning till regeringen att snarast inleda en politisk dialog på högsta nivå." Utrikesministern fortsatte: "Regeringen kommer fortsatt att följa händelseutvecklingen noggrant via ambassaden i Kinshasa. Sverige kommer även aktivt delta i arbetet i FN:s säkerhetsråd under vårt medlemskap 2017-2018 för att bidra till en fredlig och demokratisk utveckling i landet."

För mig låter det här inte riktigt som det gör när utrikesministern talar. Jag får en känsla av att det inte sker någon aktiv politisk insats utan mer en passiv insats för att påverka den instabila situationen i Kongo. Det låter bra att vi ska bidra till en fredlig och demokratisk utveckling i landet, men för mig är det mest ord. Här krävs handling.

Fram till december finns ett förhandlingsläge. Information från källor som sitter nära Kabila säger att man har inväntat valet i USA, för om Trump vinner bryr han sig inte så mycket om Afrika. Om USA drar ned på sina påtryckningar är detta en EU-fråga helt och hållet. Vilken roll får EU när Trump inte bryr sig?

Jag vet att utrikesministern vill Kongos 71 miljoner människor väl. Men hur kommer vi vidare?

Herr talman! EU har jobbat med frågan under längre tid. Det kom ett avtal när det gäller mineralhandeln. I vår elektronik som vi köper här i EU finns det metaller som kommer bland annat från Kongo-Kinshasa, framför allt från den östra delen. En del av detta har tagits fram genom brott mot mänskliga rättigheter, där krigsherrar har fördrivit bybor från de områden där metallerna finns. Sedan har de kunnat utvinna metallerna, och de har även använt sig av rent slav- och barnarbete i utvinningen. Detta har varit ett sätt för dem att tjäna pengar, men det är också ett sätt att stärka sin makt i inbördeskriget. Det har alltså en dubbelt negativ effekt.

EU har kommit med ett avtal som innebär att råvaruimportörer och smältverk måste redovisa varifrån metallerna kommer.

Det är ett sätt att komma åt den här handeln.

EU har alltså försökt på ett effektivt sätt, det vill säga om det lyckas. Risken finns naturligtvis att man hittar kryphål. Men att gå på pengarna är effektivt.

Detsamma gäller Daish. Att strypa pengaflödet kan vara ett sätt att komma åt dem. Det är klart att de kan köpa mer vapen och få mer makt om de tjänar mer pengar.

Det är alltså viktigt att följa upp detta avtal, som EU redan har. Då kan man se hur det fungerar i praktiken. Eventuellt behöver man skärpa det ytterligare.

Som Margot Wallström säger är inga åtgärder främmande för EU, inte heller restriktioner mot enskilda. Det är bland annat det Denis Mukwege förespråkar. Problemet är nog inte EU i det här sammanhanget. Problemet är bland annat det som händer i resten av världen. Men jag tror att EU kan vara en viktig kraft för att lyfta fram frågan.

Herr talman! Det som hände under hösten var att det blev en dialog, ledd av Afrikanska unionen. Den ledde till en uppgörelse mellan presidentmajoriteten och delar av oppositionen, som har ingått i den dialogen. Den uppgörelsen genomförs för närvarande. Därför är det viktigt att följa detta mycket noga, och se till att uppmuntra alla att vara lugna, avstå från våldsamheter och leva upp till delarna i uppgörelsen.

Frågan kommer att landa på säkerhetsrådets bord i januari. Det vet vi redan. Därför är det som händer just nu väldigt viktigt. Vi kommer att använda alla våra politiska kontakter för att hjälpa övriga afrikanska ledare att trycka på Kabila, och vi uppmanar till lugn och en konstruktiv hållning också från oppositionen. Vi påtalar även hur viktigt det är att också kvinnorna är med och får en röst i hela processen. Vi kommer att hjälpa till med det.

Därför är det inte för dagen aktuellt att ta den här typen av beslut. Men vi har bett att det ska vara förberett så att vi ska kunna ta till också det, när det är det bästa och mest effektiva vapnet. Men nästa skede kommer definitivt att vara i januari i säkerhetsrådet. Fram tills dess uppmanar vi till dialog i enlighet med Cotonouavtalet. Och vi uppmanar som sagt oppositionen att agera konstruktivt.

Vi kommer att verka för att också rådet ska använda alla tillgängliga verktyg för att hindra våldsanvändning och främja demokratisk utveckling. Det är de plattformar vi har. Vi är fullt aktiva, mer aktiva än många andra medlemmar i EU. Och vi kommer att sköta vår roll som ordförande i säkerhetsrådet i januari.

I fråga om konfliktmineralerna är jag stolt. Jag ändrade nämligen omedelbart på den tidigare regeringens politik när det gäller konfliktmineraler. De hade signalerat att man gick med på något som var helt och hållet frivilligt. Vi har nu drivit det dithän att vi har en obligatorisk ordning när det gäller att registrera användningen av konfliktmineraler för att få kontroll på det. Det är mycket viktigt, bland annat för att stävja sexuellt våld och det som kan sägas vara slavarbete i östra Kongo.

Våldsamheterna har dessutom eldats på på grund av konfliktmineralerna. Olika rebellgrupper har kunnat finansieras med hjälp av dem. Det gäller även regeringsarméns möjligheter att skaffa vapen. Arbetet med konfliktmineralerna är alltså mycket viktigt framöver.

Vi fortsätter att agera solidariskt och aktivt i EU. Tillsammans med andra medlemsländer kan vi bli effektiva, också när och om vi behöver fatta beslut om ytterligare sanktioner. Vad som är rätta vägen framåt kommer också att visa sig i januari.

Herr talman! Nu skulle jag naturligtvis känna mig lugn och trygg inför fortsättningen. Men vi vet båda att situationen i Kongo är instabil. Vi har som gemensamt mål att det ska bli en demokratisk utveckling i landet. Det är vi såklart helt överens om.

En av de mest effektiva påtryckningsmetoder som finns är ekonomiska styrmedel. Om Trumps isolationistiska politik leder till att hans intresse för Afrika minskar ökar ansvaret för EU.

Detta kanske är ett sidospår, men det handlar också i hög grad om Europa när miljontals ungdomar i många afrikanska länder som har förlorat tron på framtiden vänder sina blickar mot Europa och börjar dra sig hit. Korruption och inbördesstrider tar aldrig slut i många av länderna. Därför förlorar ungdomarna hoppet om framtiden, saknar visioner och börjar blicka uppåt, mot Europa.

EU har stöttat utvecklingen genom bistånd. Men nu handlar det om fortsättningen. Nu finns det ett förhandlingstillfälle i Kongo. Utrikesministern har redogjort för en del av vad som händer där.

Jag vill till sist fråga hur EU och vår utrikesminister ska kunna påverka framöver, även inom FN:s säkerhetsråd. Det vill jag, med många andra, få reda på. Vi vill se resultat. Jag får väl återkomma i vår och fråga hur det går.

Jag vill tacka utrikesministern för den här debatten och avsluta med att säga: Kongos sak är vår.

Herr talman! Tack, Roland Utbult! Det var bra att vi fick ha den här debatten om Kongo. Jag är rädd för att vi inte kommer att kunna vara lugna och trygga på länge än när det gäller utvecklingen i Kongo. Vi kommer att behöva hålla ett öga på utvecklingen där. Vi kommer att behöva agera aktivt. Det gör vi som sagt via våra naturliga utrikespolitiska plattformar, både genom EU och via FN. På det sättet blir vi starkare och effektiva, också den dagen vi eventuellt ska införa sanktioner.

Just nu är man i färd med att genomföra en överenskommelse. Därför är det inte läge att komma med något som kan störa den processen. Vi ska snarare se till att man lever upp till sina åtaganden och att vi kan behålla en lugn och fredlig utveckling i landet.

Jag tycker också att Kongos sak är vår. Vi har en fantastisk historia. Kongoveteranerna är alltid intressanta att prata med. Och vi har frågor att fortsätta bevaka, till exempel konfliktmineralerna och hur det går med dem. Vi ska också fortsätta våra kontakter med landet.

Jag hoppas att Roland Utbult litar på att vi ska göra vårt bästa och på att jag kommer att göra mitt bästa i säkerhetsrådet i januari, för att vi ska få bra beslut och fortsätta uppmuntra andra afrikanska ledare att också intressera sig för vad som händer i Kongo. Tyvärr kommer det att spilla över på grannländerna i Afrika, men kanske också på ett positivt sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Katarina Brännström har frågat mig vilka åtgärder jag som minister avser att vidta för att Arbetsmiljöverket ska bli effektivare och för att verkets arbetsmiljöarbete ska ge bättre resultat.

Till att börja med vill jag påminna om att den förra, borgerliga regeringen mellan 2007 och 2009 minskade Arbetsmiljöverkets anslag med 30 procent. Som en följd av detta minskade antalet anställda vid Arbetsmiljöverket med drygt 300 personer, vilket motsvarar en tredjedel av personalen.

Den nuvarande regeringen har höjt ambitionsnivån i arbetsmiljöpolitiken genom att satsa 100 miljoner kronor årligen. I arbetsmiljöstrategin tas avstamp i konkreta åtgärder inom tre prioriterade områden: nollvision mot dödsolyckor och förebyggande av arbetsolyckor, ett hållbart arbetsliv samt psykosocial arbetsmiljö. Genom de förstärkningar som genomförts 2015 och 2016 och som nu föreslås i budgetpropositionen för 2017 har Arbetsmiljöverket kunnat rekrytera nya arbetsmiljöinspektörer. Under 2015 och 2016 kunde 75 inspektörer anställas, och för närvarande pågår en ny omfattande rekrytering. Inspektörer genomgår en gedigen, årslång utbildning innan de fullt ut är redo att inspektera arbetsplatser.

Regeringen har dessutom inrättat ett dialogforum för att diskutera och följa upp arbetsmiljöstrategin tillsammans med arbetsmarknadens parter.

Regeringen har också tillsatt en utredning för att se över arbetsmiljöregelverket så att det är anpassat efter ett modernt arbetsliv och en utredning för att inrätta ett nationellt centrum för kunskap om och utvärdering av arbetsmiljö.

Vad gäller Riksrevisionens rapport återkommer regeringen med ett svar till riksdagen enligt de rutiner som finns för detta.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.

Bakgrunden till min interpellation är att just Ylva Johansson och Socialdemokraterna under åtta år hårt kritiserade den dåvarande regeringen och till och med anklagade tidigare arbetsmarknadsministrar för arbetsolyckor och dödsfall. Det var en klappjakt utan dess like - ibland ganska osmaklig, då det faktiskt handlar om människors liv. Plötsligt mitt under en debatt utlyste en socialdemokratisk riksdagsledamot en tyst minut här i kammaren för döda i en arbetsplatsolycka dagen innan.

Kritiken var hård trots att statistiken visade att arbetsmiljön faktiskt blev bättre. Antalet dödsfall sjönk till rekordlåg nivå, och arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar minskade. Det ser man om man relaterar det till antalet arbetade timmar, och det måste man göra. Om fler arbetar ökar också risken för olyckor. Därför skulle det bli intressant att se hur det skulle bli med en ny regering, då alla fagra löften skulle infrias.

I min interpellation skriver jag att Arbetsmiljöverket har fått utökade resurser i syfte att utöka tillsynen. Överraskande nog har antalet arbetsmiljöinspektioner trots det sjunkit drastiskt. Visst är det märkligt?

Vad värre är har antalet förelägganden och förbud som utfärdats av Arbetsmiljöverket minskat rejält. Även besöken har blivit färre. Och detta har hänt de senaste två åren, alltså sedan den nuvarande regeringen tillträdde. Det är alltså sämre i dag än det var under alliansregeringen, trots större budget. Vad var det som hände? Allt skulle ju bli så bra!

Tyvärr svarar inte ministern på min fråga, som var vad ministern avser att göra för att Arbetsmiljöverket ska bli effektivare och ge bättre resultat.

Fru talman! Under allianstiden menade vi att det viktiga var vad man gjorde och var man gjorde det, inte bara antalet inspektioner. Varje inspektör blev 40 procent effektivare med fler inspektioner per person. Man blev bättre på förebyggande arbete och information. Det var på dåliga arbetsgivare och riskfulla branscher man skulle koncentrera sig, inte på att göra årliga besök hos redan duktiga och skötsamma arbetsgivare. Det var ett modernare sätt att bedriva arbetsmiljöarbete.

Vad ministern inte nämnde i sitt svar till mig var att vi ökade Arbetsmiljöverkets anslag varje år efter 2009.

Jag har roat mig med att studera Arbetsmiljöverkets statistik. Det är faktiskt svårt att se om verksamheten är effektiv. Man kan inte heller säga vad som är en arbetsplatsolycka eller arbetsskada. Antalet anmälningar är inget säkert mått på hur det står till med arbetsmiljön på olika arbetsplatser, och det är inte alls säkert att de ökande sjukskrivningstalen är relaterade till just arbetsmiljön.

Här finns en hel del att göra även för regeringen. Den arbetsmiljöstrategi som regeringen har beslutat är detaljerad. Syftet är säkert gott, men den riskerar att krocka med Arbetsmiljöverkets egna prioriteringar i det nödvändiga utvecklingsarbete som verket håller på med.

Även Riksrevisionen har framfört kritik. Jag vet att regeringen ska svara på den inom kort, men revisionsrapporten finns och ger bra information. Tyvärr är den rätt kritisk.

Fru talman! Jag skulle vilja säga till Ylva Johansson att det kanske inte är storleken på budgeten hos Arbetsmiljöverket som påverkar antalet dödsfall eller arbetsolyckor på svenska arbetsplatser, som Ylva Johansson sa under den tidigare regeringen. Kanske kan en minister inte påverka arbetsmiljön på svenska arbetsplatser - även om detta tidigare har antytts.

Fru talman! Tack, ministern, för en viktig debatt! Tack, Katarina Brännström, som har ställt dessa frågor!

Jag kommer att fokusera på den arbetsmiljöstrategi som ministern talar om i svaret. Den prioriterar tre områden, och den psykosociala arbetsmiljön är en av de delar man lyfter fram från regeringens sida. Det är oerhört viktigt eftersom det är där vi ser en kraftig ökning av stressrelaterad psykosocial ohälsa.

Därför känns det oroande att Arbetsmiljöverkets inspektioner har minskat. Ohälsosam stress på arbetsplatsen är den vanligaste orsaken till att människor blir sjukskrivna. Mellan åren 2010 och 2015 ökade antalet sjukskrivna till följd av stress med 119 procent. Stressrelaterade sjukskrivningar står därmed för en betydande del av den totala ökningen av sjukskrivningar.

Risken att bli sjuk av stress på arbetsplatsen är större i kvinnodominerade yrken. Det finns en hel del statistik som visar att även män som arbetar i traditionellt sett kvinnodominerade yrken drabbas - de löper dubbelt så stor risk att sjukskrivas som män som arbetar i mansdominerade yrken.

Därför är Arbetsmiljöverkets föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö väldigt viktig. Det är självklart att den måste följas upp, och man måste ge stöd till de företag, framför allt i offentlig sektor, där vi ser att denna kraftiga ökning av stressrelaterad ohälsa sker.

Arbetsmiljön har förändrats. Från början var det väldigt mycket fokus på fysisk arbetsmiljö - tunga lyft och fysiskt farliga arbetsplatser - men i dag har den organisatoriska och sociala arbetsmiljön blivit ännu viktigare. Det är där vi ser de stora ökningarna när det gäller sjukskrivningar.

Enligt den nya föreskriften ansvarar arbetsgivaren för att chefer och arbetsledare får kunskap om hur man förebygger sådant och hanterar arbetsmiljö. Det handlar bland annat om ohälsosam arbetsbelastning. Där är offentlig sektor verkligen inte bäst i klassen. Det är faktiskt vi politiker som äger den frågan, för vi är arbetsgivare i kommuner och landsting. Det borde verkligen vara en prioriterad fråga överallt i hela Sverige, men det är tyvärr inte riktigt så.

Det organisatoriska ledarskapet handlar också om att man ger tillräckligt med resurser i kommuner och landsting, liksom om att man organiserar och inte tar bort kringpersonal. Så fort man ska spara pengar tar man gärna bort exempelvis assistenten åt en mellanchef. Vi som sitter i ledande ställning i kommuner och landsting - mest socialdemokrater, faktiskt - behöver titta på hur man kan få en bättre arbetsmiljö. Det är också en konkurrensfördel. Arbetsmiljöverket har en väldigt stor kompetens och kan hjälpa till och stötta.

Jag har en fråga som handlar om friska arbetsplatser. Vad anser ministern att man ska göra för att få fler friska arbetsplatser inom kontaktyrken? Europeiska arbetsmiljöbyrån gör intressanta rapporter. Där kan man se att mindre arbetsplatser har högre frisktal. Det är för att beslutsgången mellan chef och medarbetare är betydligt kortare i mindre företag. Dessutom är det mer som är lagstyrt i en kommun eller ett landsting, och det kan göra det svårt att prioritera. Man måste ha ett bra chefskap, så att man vågar prioritera när man hanterar lagstadgad verksamhet.

Min fråga är alltså: Vad är det som krävs för att vi ska få fler friska arbetsplatser?

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som mina kollegor Katarina Brännström och Lotta Finstorp har sagt.

Jag reagerade på att Ylva Johansson återigen tar sin utgångspunkt i vad den tidigare alliansregeringen gjorde och inte. Givetvis innebar det, enligt Ylva Johanssons sätt att se det, att vi försämrade läget. Ylva Johansson och hennes partikollegor var mycket kritiska mot alliansregeringen även under vår regeringsperiod.

Det gjordes vissa besparingar, men det viktiga är ju, som Katarina Brännström sa, inte bara hur mycket pengar det finns utan också vad man gör och vad som är uppdraget. Nu ökar pengarna, men vi kan ändå se att inspektionerna blir färre. Detta visar att det handlar om hur man prioriterar och hur man använder pengarna.

Dessvärre händer ibland olyckor, både på och utanför arbetsplatser. Vi måste naturligtvis göra vad vi kan för att olyckorna på arbetsplatser ska minska och helst inte hända alls.

När vår nuvarande minister Sven-Erik Bucht var riksdagsledamot stod han här i talarstolen och talade om att olyckorna ökar. Han talade om människor som gick till jobbet men aldrig kom hem igen, och han höll en tyst minut för dem. Han höll dåvarande statsråd och alliansregeringen ansvariga och lade skulden på vår arbetsmiljöpolitik. Jag kommer inte att sänka mig till den nivån. Jag kommer inte att hålla några tysta minuter. Jag kommer inte personligen att skuldbelägga arbetsmarknadsministern för de tragiska olyckor där personer dör på arbetsplatser. Jag hoppas att vi alla kan vara överens om att de ska minska.

Men vad ska man då göra? Vi ser ju inte några minskningar, utan snarare motsatsen. Jag tror inte att det beror på regeringens politik. Jag tror inte att det är Ylva Johanssons fel när personer råkar ut för olyckor på sina arbetsplatser. Snarare ska vi ha en diskussion om vad vi kan göra för att de ska bli färre och för att det arbete som Arbetsmiljöverket bedriver ska bli effektivare.

Jag skulle gärna vilja höra lite mer konkret från Ylva Johansson: Vad ska man göra, hur ska pengarna användas på rätt sätt, och hur ska inspektionerna öka?

Fru talman! Det är inte helt oviktigt vilken politik som har förts under åtta år. Detta är ju ett område där det tar tid att förändra. Det handlar både om inspektioner för att få ordning på arbetsmiljön och om hur arbetstagarna mår på sina arbetsplatser.

Gör man massiva nedskärningar som leder till att människor får jobba mer för att deras arbetskamrater har sagts upp - det var personalneddragningar i den offentliga sektorn under den förra regeringen - kan det ändå ta rätt många år innan de blir sjuka. Man kan orka med trycket under ganska många år, men sedan går det inte längre. Man har sett liknande saker under nedskärningarna på 1990-talet. Det var inte då människor blev sjuka, utan det dröjde. Sedan kom dock väldigt stor sjuktal. Det byggs alltså upp under lång tid.

Detsamma gäller naturligtvis det arbetsmiljöarbete som utförs av Arbetsmiljöverkets inspektörer och självklart också forskningen och det arbete som hänger samman med den. Forskningen slogs sönder när Arbetslivsinstitutet, som hade världsledande forskning på området, lades ned. Om man ligger i framkant när det gäller forskning om vad som orsakar sjukdomar i arbetslivet och hur man ska komma till rätta med dem påverkar en sådan nedläggning naturligtvis både arbetsmiljön och risken för sjukdom och olyckor i arbetet.

Regeringen har satt in insatser så fort man har fått möjlighet och kunnat genomföra sin budget. Det är trots allt inte under så lång tid vi har kunnat göra det. En nollvision när det gäller dödsolyckor borde egentligen vara en självklarhet. Vi har det redan i trafiken. Vi har också kunnat se att vi har kunnat minska dödsfallen i trafiken, och jag är helt övertygad om att vi kan minska dödsfallen också i arbetslivet. Men då måste man ha en vision och ett tydligt mål att verka utifrån. Bara det att man faktiskt har en nollvision tycker jag är ett viktigt steg.

Det är avgörande att lyfta också den psykosociala arbetsmiljön, för det är där man nu kan se de stora sjukskrivningstalen. En del gäller självklart förslitningsskador, men det är också psykisk ohälsa som i mycket orsakas av stress och underbemanning. Att man lyfter fram detta är avgörande för prioriteringarna på arbetsplatsen och för Arbetsmiljöverkets prioriteringar. Att minska arbetssjukdomarna och skadorna är andra viktiga prioriteringar.

Det som kanske är allra viktigast är att man faktiskt tillför resurser. Det blir fler arbetsmiljöinspektörer nu. Det är sant att vi behöver fler inspektioner, men det beror i mycket på att det har varit för få arbetsmiljöinspektörer. Regeringen har redan ökat antalet, och vi kommer att fortsätta öka det. Man säger att det är för få personer och att de inte hinner komma ut. Men det finns naturligtvis också andra faktorer.

Från Arbetsmiljöverket säger man till exempel att man har tittat speciellt på kvinnors arbetsmiljö. Man har tittat på arbetsmiljön i skolan, som det har varit resurskrävande att göra inspektioner av. Men det är ändå helt avgörande områden. Vi kan se att det är mycket stress i skolan. Skolan är helt avgörande för hela samhällets utveckling, för att få ned arbetslösheten och så vidare. När det gäller kvinnors arbetsmiljö kan vi konstatera att det är där vi ser de stora sjukskrivningstalen på grund av psykisk ohälsa, i mycket orsakad av stress.

Regeringen har verkligen tagit krafttag. Men det är klart att det tar tid att vända utvecklingen. Detta sker under en lång tid. Men frågan är: Vad skulle regeringen annars göra, om det inte handlar om att prioritera upp arbetsmiljöarbetet och öka resurserna? Ska vi skära ned, som tidigare regeringar har gjort?

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt förlänga denna debatt, men det finns en fråga som stör mig lite: att socialdemokratin alltid skyller på den tidigare regeringen. Nu är det faktiskt ni som styr och kan åtgärda de problem som finns.

Om man tittar på Arbetsmiljöverket i synnerhet kan man undra om vi får ut rätt saker av de pengar vi stoppar in i den verksamheten. Vi pratar om input och output - får vi rätt output av allt vi stoppar in?

Jag roade mig med att titta på en rapport från Riksrevisionen från 2004; den heter 2004:14. Anslaget till Arbetsmiljöverket ökades från 2000 till 2004 med 40 procent - vi talar om 160 miljoner kronor. Riksrevisionen kunde redan 2004 konstatera att det var oklart om tillsynen hade riktats rätt och om man gjort besök på rätt platser, där det fanns mest ohälsa och flest olycksfall. Redan 2000-2004 konstaterades betydande brister i mål och uppföljning.

År 2014 kom Statskontoret med en rapport som visade att produktiviteten hos Arbetsmiljöverket hade ökat. Delvis gjordes dock också bedömningen att arbetet kunde göras mer effektivt. Detta är alltså inte endast en fråga om resurser, hur mycket pengar vi stoppar in. Frågan är om pengarna används på rätt sätt.

När jag tittar i vår moderata budget kan jag också konstatera att Moderaterna har valt att lägga mer pengar på Arbetsmiljöverket än vad den socialdemokratiska regeringen gör. Om jag inte minns helt fel är det 56 miljoner mer. Varför gör vi då det? Jo, det är en särskild insats riktad mot kvinnor hos offentliga arbetsgivare. Det är nämligen där vi ser att det finns brister i ledarskapet och att personalen inte känner sig tagen på allvar. Det är också där vi har de stigande sjukskrivningstalen. Moderaterna vill alltså göra särskilda insatser inom de traditionella kvinnoyrkena, för det är där vi ser att många blir sjuka och känner att de inte räcker till.

Nu kan vi konstatera att regeringen har tillfört en massa pengar, givit mer pengar till en del uppdrag och dragit ned på inspektionerna, och det känns inte särskilt effektivt. Det handlar alltså om att titta på om vi gör rätt saker med de pengar vi lägger ned på verksamheten.

När det gäller Arbetslivsinstitutet har regeringen all makt i världen att återuppbygga det om det är så himla viktigt, men i denna som i så många andra frågor är det en retorik som bara hörs i talarstolen. Det gäller även skatterna: Regeringen höjer skatterna men accepterar å andra sidan de skattesänkningar som Alliansen gjorde. Man blir inte riktigt klar över hur ni egentligen ska ha det.

Fru talman! Man kan säga mycket om Katarina Brännström, men feg är hon inte. Att bara våga ge sig ut i denna debatt med Moderaternas record tyder ändå på gott mod; det måste man säga.

Katarina Brännström säger att arbetsmiljöarbetet kanske inte påverkar sjukskrivningarna på arbetsplatserna. Nej, kanske inte. Arbetsmiljöverkets budget kanske inte påverkar antalet inspektörer. Nej, kanske inte. Antalet inspektörer kanske inte påverkar dödsfallen i arbetet. Nej, kanske inte.

Men sannolikheten för att så är fallet är mycket stor, och det är det som styr mitt och regeringens arbete och våra prioriteringar. Vi tror att arbetsmiljöarbetet kan påverka sjukskrivningarna. Vi tror att Arbetsmiljöverkets budget påverkar antalet inspektörer, och vi tror att antalet inspektioner och inspektörer påverkar dödsfallen i arbetslivet. Det är därför vi gör stora förstärkningar.

Regeringen föreslog i sin första budget stora förstärkningar av arbetsmiljöarbetet som röstades ned här i kammaren i december 2014. Därför dröjde det lite innan vi kunde komma igång med de satsningar som vi har velat göra. Jag ska som sagt återkomma senare med en reaktion på Riksrevisionens rapport, men jag kan konstatera att Riksrevisionen granskar en period innan resursförstärkningarna fått effekt. Det tar nämligen i princip ett år för en anställd inspektör att utbildas innan man är igång med arbetet. Jag känner mig alltså trygg med att antalet inspektioner naturligtvis kommer att öka.

Jag vill dock ändå säga - och här ger jag interpellanten och debattörerna rätt - att frågan om en effektiv verksamhet och resursanvändning och en relevant uppföljning av Arbetsmiljöverkets arbete är mycket viktig. Här tror jag att man också behöver göra mer. Jag känner mig inte fullt nöjd i detta avseende, så där ger jag interpellanten rätt. Vi kommer att behöva göra ytterligare saker här.

Lotta Finstorp tar upp den mycket viktiga frågan om stressrelaterad ohälsa. Hon säger att det borde vara en prioriterad fråga överallt, och det håller jag verkligen med om - hos alla arbetsgivare, inte minst i offentlig verksamhet.

Numera är det i alla fall en prioriterad fråga hos Arbetsmiljöverket, för vi har äntligen nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö, vilket är precis vad det handlar om. Det betyder att ett nytt arbete verkligen har gått igång, och det glädjande är hur väl dessa nya föreskrifter tagits emot på lokal nivå ute på arbetsplatserna. Hos både arbetsgivarna och arbetstagarnas fackliga företrädare har man satt igång ett gediget arbete kring de nya föreskrifterna och börjat använda dem, och det är mycket glädjande.

När det gäller dödsolyckor var det så sent som förra veckan två män som förolyckades uppe vid en kraftledning - fruktansvärt! De dog direkt. Självklart är det arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljön, och en förundersökning pågår också med anledning av dessa dödsfall. Men jag anser ändå att jag som ansvarig minister bör hållas ansvarig för att göra allt som står i min makt när det gäller att förhindra att dödsolyckor förekommer.

Avslutningsvis, Erik Andersson, har regeringen tillsatt en utredning för att ta fram förslag om ett nytt kunskapscentrum i stället för Arbetslivsinstitutet. Den utredningen kommer under nästa år med sina förslag.

Fru talman! Jag kan konstatera att under alliansregeringens tid vid makten 2006-2013 minskade dödsfallen med 56 procent: från tolv till tre dödsfall per miljard arbetstimmar. Trots det fick vi höra från Ylva Johansson och andra socialdemokrater att det var fruktansvärt hur hemskt det var under just den tiden. Det kallades döden på jobbet.

Men nu är det ovanligt tyst från både fack och socialdemokrater. Förra mandatperioden anordnades demonstrationer, kampanjer och upprop. Det märkliga är att ingenting har blivit bättre nu, men oj så tyst det är!

Jag tror att jag och ministern är överens om en sak: Varje dödsfall är ett för mycket, och vi har alla ansvar för att se till att de inte blir fler. Men det görs färre insatser av Arbetsmiljöverket, trots att rekordmånga arbetar på svensk arbetsmarknad. Vad gör ministern åt det?

Före valet var tonläget mycket högt, och man utlovade stora förbättringar - allt skulle bli så bra. Men det har inte blivit det, och det är därför jag har skrivit min interpellation. Allt det som hände under förra mandatperioden, det resultat vi kunde visa upp då, var faktiskt bättre; nu är det sämre.

Jag menar att statsrådet också har ansvar för att Arbetsmiljöverket gör ett bra jobb och gör rätt saker. Det är ändå glädjande att höra att ministern tycker att det kan bli effektivare. Vi hade ju en debatt tidigare i dag när vi talade om Arbetsförmedlingen. Det känns som att två stora myndigheter under Arbetsmarknadsdepartementet och Ylva Johansson faktiskt fungerar ganska dåligt. Det är ministerns ansvar, och det är därför jag lyfter de här frågorna. Vi måste hålla oss till fakta. Jag kommer aldrig att beskylla Ylva Johansson för vad som händer när det gäller dödsfallen, men om man går ut och lovar vitt och brett att man ska ordna allting så att det blir bättre - nya miljoner ska fixa allt - och det inte blir så får man faktiskt finna sig i att stå till svars för resultaten.

Ministern påstår att jag är modig som tar upp detta med tanke på det record vi har. Jag tycker inte alls att det är modigt. Jag skäms inte ett dugg för det som hände under alliansregeringens tid. Resultaten var goda. Vi gjorde fler arbetsplatsbesök, fler inspektioner och införde fler förbud och förelägganden och annat som faktiskt inte görs i dag trots utökningen av budgeten. Jag är mycket stolt över det arbete vi gjorde. Vi försökte modernisera en myndighet som jobbade på ett gammalt sätt med utgångspunkt i den tiden när vi mest hade industrier och liknande arbetsplatser. I dag vet vi att det är stress och andra orsaker som gör att människor mår dåligt och sjukskriver sig från jobbet.

Min fråga kvarstår. Vad gör statsrådet för att få till ett effektivare arbetsmiljöverk? Vad kommer att komma ut av regeringens ganska detaljerade regleringsbrev? Vi behöver ju se bättre resultat. Det är fler inspektioner som behövs, enligt ministern själv, men jag har inte hört någon oro uttryckas över att de har minskat. Det oroar mig.

Fru talman! Jag vill fortsätta att uppehålla mig vid stressrelaterad och psykosocial ohälsa. Att inte ha för många medarbetare är en viktig friskfaktor. Till exempel har forskning visat att när medarbetare drabbas av personliga svårigheter är det lättare att komma vidare från den personliga sorgen om det finns ett stödjande klimat på arbetsplatsen.

Prevent, som jobbar med arbetsmiljö i samverkan mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK, har i rapporten Arbetsmiljöindikator 2016 intervjuat 2 100 chefer och skyddsombud. Det var en stor svarsfrekvens, men hälften av dem som svarade sa att de inte hade någon bra metod för att undersöka och riskbedöma den organisatoriska och sociala arbetsmiljön på arbetsplatsen.

Det säger mycket om att man behöver råd och stöd. Om någon på arbetsplatsen har brutit benet är det lättare att förstå att det kommer att ta ett antal veckor innan man kan komma tillbaka, men det är svårare att som arbetsgivare hantera den som har ont i själen.

De mindre arbetsgivarna har ju inte heller HR-avdelningar som kanske kommuner och landsting och större arbetsgivare har, utan man ska hantera det inom befintlig personal.

Jag vill ställa en fråga innan min tid här framme i talarstolen är ute. Den handlar om Socialförsäkringsutredningen, som jag hade förmånen att vara ledamot i. Vi arbetade med arbetsskadeförsäkringen också och har en del förslag i utredningen. Bland annat tittade vi på Finland, som har en sorts bonus-malus-system. Det är kanske ingenting för Sverige, men det finns en hel del i utredningen som man skulle kunna ta fram eftersom det finns många frågetecken kring det här.

När kommer riksdagen att få utredningens förslag avseende ministerns ansvarsområde för beredning och beslut?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Man kan jämföra Arbetsmiljöverkets roll för arbetsmarknaden med polisens roll när det gäller brottsligheten i samhället. Jag tror att det är få som skulle tänka att man minskar antalet brott i samhället genom att minska anslagen till polisen och genom att minska antalet poliser som kan vara ute på gator och torg och som kan lösa brott.

Det var ju precis det som hände med den förra regeringen. Mellan 2007 och 2009 förlorade Arbetsmiljöverket 30 procent av anslagen. Det var 300 färre inspektörer efter det. Det är klart att det blir svårare att utföra sitt arbete då. Arbetsmiljöverket borde egentligen vara ute mer på oanmälda besök, det vill säga där arbetsgivaren inte vet om att man kommer, för då finns det större chans att man kan se de farliga situationerna innan någonting inträffar. Det måste ju vara att arbeta förebyggande, innan någon blir skadad eller en dödsolycka sker, som är målet. Men resurserna har inte räckt till för det.

Regeringen utökar nu resurserna och har redan utökat antalet arbetsmiljöinspektörer just för att man ska kunna komma direkt när det händer något men även kunna komma oanmäld eller när någon kallar på en. Det här har dubbel effekt, för det handlar både om de konkreta arbetsplatserna som man kan besöka och där man kan bidra till att skapa en bättre arbetsmiljö, men det handlar också om att arbetsgivarna hela tiden ska veta att de kan få besök och se till att ha en bra arbetsmiljö.

Detta är helt rätt inriktning som regeringen har. Jag frågar mig vad man skulle göra annars, om man faktiskt inte utökade resurser och antalet inspektioner. Vi satsar också på välfärden, och det är viktigt, inte minst för alla de kvinnor som jobbar där som nu blir utbrända. Det är också ett område där den förra regeringen tyvärr skar ned mycket, och jag tror att det är det som vi ser resultatet av i dag. Vi jobbar alltså brett på det här området.

Fru talman! Statsrådet sa att det var modigt av oss att ta upp denna fråga. Vi tar upp den eftersom det har blivit sämre. Det är därför vi debatterar den här frågan. Man tillför mer resurser, och det är färre inspektioner. Det går inte riktigt ihop, enligt mig.

Vår uppgift som opposition är ju att granska regeringsmakten. Det är inget konstigt i det. Ni blir ju bara bättre av att vi granskar er. Så kan man också tänka i stället för att tycka att det är modigt att vi tar upp den här frågan.

När vi tittar på var det finns problem - och det finns ett stort problem - blir vi oroliga över styrningen av våra myndigheter, och vi är i synnerhet oroliga över styrningen av Arbetsmiljöverket som det ser ut nu just med den debatt som vi hade om att det blir färre inspektioner men mer resurser. Vi är oroliga över hur kvinnor i offentlig sektor blir alltmer sjuka. Det är därför vi vill göra extra satsningar; vi vill satsa mer än vad regeringen vill.

När det gäller kvinnor som jobbar i offentlig sektor är det tur att vi fick en borgerlig regering, en Bildtregering, som såg till att vi kunde ha fler arbetsgivare för de här kvinnorna som arbetar i offentlig sektor. Annars hade man bara haft en arbetsgivare att välja på, och det är inte bra. Det är mycket bättre att ha fler arbetsgivare, och det blir oftast också bättre på de arbetsplatser som finns.

Statsrådet sa att man ska inrätta ett kunskapscentrum, men det är inte riktigt samma sak som en myndighet. Om Socialdemokraterna tycker att den här frågan är så viktig är det väl en myndighet som ska inrättas?

Fru talman! Hillevi Larsson har på ett mycket bra sätt redogjort här för vilket naturligt samband som finns mellan antalet inspektörer och antalet inspektioner som är möjliga att göra. Självklart handlar det inte bara om antalet inspektörer utan också om att de är kunniga, och därför måste de vara väl utbildade innan de kan utföra sitt arbete. Men självklart finns det ett samband, och det betyder att antalet inspektioner kommer att öka nu när vi har kunnat anställa fler inspektörer inom Arbetsmiljöverket.

Lotta Finstorp lyfter upp en viktig fråga om kopplingen mellan hur många underställda en chef eller arbetsledare har och möjligheten att agera på ett bra sätt med ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Lotta Finstorp lyfter fram erfarenheterna från EU-Osha, den europeiska arbetsmiljöbyrån, och jag tror att det är viktigt att titta på detta.

Det är precis som Lotta Finstorp säger att de arbetsgivare som kanske inte har HR-avdelningar och stora sådana resurser naturligtvis behöver råd och stöd i hur man ska jobba, inte minst när man ska ta sig an arbetsmiljöproblem, som organisatorisk och social arbetsmiljö, som man kanske inte har jobbat tillräckligt aktivt med tidigare. Därför gör Arbetsmiljöverket nu oerhört stora insatser med de nya föreskrifterna också i stödjande insatser för att underlätta för parterna att arbeta med dem.

En annan viktig aktör är till exempel Prevent, liksom de andra aktörerna som ägs av parterna och som gör ett mycket bra arbete.

Fru talman! Jag vill ändå säga att det finns en viktig punkt, trots allt, i det som tas upp i den här debatten. Och det är frågorna om ökad effektivitet och uppföljning.

När det gäller Riksrevisionen ska vi, som jag har sagt tidigare, återkomma med ett mer formellt svar. Men Riksrevisionen säger ungefär så här: Det är svårt att veta vilka de stora arbetsmiljöproblemen är, hur de förändras över tid och hur många som drabbas eftersom statistiken inte är tillförlitlig. Det finns en osäker koppling mellan anmälda och faktiska arbetsskador och svårigheter att mäta självupplevd arbetsmiljö.

Det är kanske inte så konstigt att de här svårigheterna finns, men det är alldeles uppenbart att detta behöver åtgärdas. Det här är frågor som regeringen har anledning att återkomma till och som vi kanske också har anledning att återkomma till i ytterligare debatter.

Fru talman! Jag ska be att få tacka för debatten. Detta är en viktig debatt. Det är också en pågående debatt, för vi bryr oss alla om de här frågorna. I ett bra arbetsliv måste det vara en bra arbetsmiljö. Annars funkar det inte.

Jag tycker att det är bra att ministern säger att man har höjt ambitionsnivån. Jag väntar med spänning på att vi ska få se resultatet av det. Precis som ministern säger kan man nämligen fråga sig: Gör Arbetsmiljöverket rätt saker? Är det effektivt? Är man ute på rätt ställen? Är statistiken korrekt? Det har jag också frågat mig. Vad är en arbetsplatsolycka? Vad är en arbetsrelaterad sjukdom? Antalet anmälningar är kanske inte heller ett bra mått på hur det står till där ute.

Men faktum kvarstår. Antalet arbetsrelaterade sjukdomar ökade 2015, liksom arbetsplatsolyckorna. Det är bara ett enstaka år. Man ska inte dra för stora växlar på det, men vi hade trots allt en nollvision. Det som jag tycker är allvarligt är att det är många fler som arbetar - det är rekord, och det vet ministern också - och ändå minskade antalet inspektioner och besök just 2015. Det tycker jag är allvarligt. Man kan alltid hävda att man håller på att utbilda nya, men alla är inte nya. Många finns kvar.

Sedan tycker jag att det är bra att ministern har läst Riksrevisionens rapport - det har jag också gjort. Vi vet båda att det finns en kritik och att detta behöver åtgärdas.

Det är nog svårt för många på ett verk som har funnits länge att växla om till ett modernare arbetssätt. Men det är bra att vi ser problemen, och det är bra att de åtgärdas och att vi kan hålla en seriös debatt kring detta, för det är viktigt.

Tack för debatten!

Fru talman! Bara för sakens skull vill jag påpeka att det är den här regeringen som har infört en nollvision när det gäller dödsolyckor. Men jag vill också tacka för debatten. Detta är en viktig fråga. Vi får anledning att återkomma till den.

Låt mig ändå lyfta ett exempel där jag tror att det finns anledning att göra förändringar i Arbetsmiljöverkets arbete. Det gäller hur mycket man går på tips. Hittills har man nästan inte alls gått på tips. Men i Riksrevisionens enkät visar det sig att en majoritet av inspektörerna skulle vilja arbeta mer med tips. Jag tror att det är ett sätt att också kunna komma till rätta med en grå sektor. Det visar sig tyvärr ofta att arbetsgivare som har en dålig arbetsmiljö är desamma som de som kanske inte följer andra regler eller som inte betalar skatt. Därmed snedvrider de konkurrensen, utöver att de utsätter anställda för faror. Men, fru talman, det är som sagt frågor vi får återkomma till senare.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Jan Ericson har frågat mig dels om jag tänker verka för att den planerade järnvägen mellan Mölnlycke och Bollebygd ska byggas med konventionell teknik eller höghastighetsteknik, dels när den kommer att börja byggas och när jag förväntar mig att den ska vara klar.

Sträckan Mölnlycke-Bollebygd utgör enligt gällande nationell plan 2014-2025 en del av utbyggnaden av en dubbelspårig höghastighetsjärnväg mellan Göteborg och Borås. Byggstart är i planen beräknad till någon gång under perioden 2020-2025.

Regeringen har i den infrastrukturproposition som nyligen lämnades till riksdagen uttalat som sin ambition att nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas så att Stockholm och Göteborg respektive Malmö bättre knyts samman med moderna och hållbara kommunikationer. Utbyggnaden av nya stambanor ska ske på ett kostnadseffektivt sätt och i en takt som ekonomin tillåter. Nu vidtar den så kallade åtgärdsplaneringen, där Trafikverket tar fram ett förslag till ny nationell plan för perioden 2018-2029. Förslaget remitteras brett innan en ny nationell plan fastställs av regeringen, preliminärt våren 2018. Åtgärder på järnvägen mellan Göteborg och Borås får prövas inom ramen för denna åtgärdsplanering.

När det gäller frågan om vilken teknik som ska användas är det Trafikverkets sak att bedöma hur det kan säkerställas att utbyggnad sker på ett kostnadseffektivt och i övrigt lämpligt sätt.

Fru talman! Det hör till sedvanlig artighet att inleda ett anförande efter ett interpellationssvar med att tacka statsrådet för svaret. Som omväxling tänker jag faktiskt inte göra det, för det finns inte så mycket att tacka för. Statsrådet svarar över huvud taget inte på mina frågor. Hon ger inga besked om vad som ska byggas. Hon säger inte när det ska byggas och inte ens om det över huvud taget ska byggas någon ny järnväg mellan Mölnlycke och Bollebygd. Detta är ytterst anmärkningsvärt. Jag kan inte minnas att jag tidigare har fått ett så intetsägande svar på en interpellation i en så viktig fråga.

Sträckan Borås-Göteborg är den tredje mest trafikerade pendlingssträckan i Sverige. Samtidigt är behovet stort att ansluta järnvägsnätet till Landvetter flygplats, av både tidsskäl och miljöskäl. Att flygresenärer från Göteborg och Borås kan ta tåg i stället för bil eller buss till flygplatsen är en viktig miljöinsats. Samtidigt planerar Härryda kommun och Swedavia för en ny stor flygplatsstad runt Landvetter flygplats, som kommer att tillskapa ytterligare tusentals arbetsplatser.

I dagsläget håller järnvägen på sträckan Mölnlycke-Bollebygd låg standard, och banan är slingrig och långsam. Att bygga en ny bana på denna sträcka är den viktigaste insatsen för att minska restiden mellan Göteborg och Borås. På köpet får man en järnväg som kan ta flygpassagerare från Göteborg och Borås till flygplatsen men även flygpassagerare från Mölnlycke och Bollebygd, som skulle få hållplatser om man bygger en konventionell järnväg.

Alliansregeringen beslutade 2013 att bygga en ny järnväg mellan Mölnlycke och Bollebygd, via Landvetter flygplats, med planerad byggstart 2020. Pengar finns avsatta för byggande av en konventionell järnväg med möjlighet till trafik med snabbtåg av modell Arlanda Express. Kommunerna mellan Göteborg och Borås och Västra Götalandsregionen har i stor politisk samsyn sagt att regiontrafiken mellan Göteborg och Borås, via Landvetter, är en av regionens absolut viktigaste infrastruktursatsningar.

När Anna Johansson själv var kommunalråd i Göteborg framhöll hon ofta betydelsen av denna järnväg. Som ansvarigt statsråd sviker hon nu Västsverige genom att stoppa eller kraftigt fördröja det av alliansregeringen redan beslutade bygget av etappen Mölnlycke-Bollebygd.

Fru talman! Statsrådet försöker i sitt svar dölja den kraftiga försening av den redan beslutade sträckan Mölnlycke-Bollebygd som regeringens stopp orsakar. Sanningen är att beräknad byggstart i liggande plan är 2020. Nu säger man att sträckan ska prövas inom ramen för en ny plan för perioden 2018-2029. Det är alltså inte ens säkert att sträckan kommer att finnas med i den nya planen. Och om den skulle göra det blir det knappast en byggstart 2020.

Fru talman! Statsrådet glider i sitt svar undan samtliga frågor genom att svara: Trafikverket ska bedöma vad som ska byggas och vilken teknik som ska användas. Samtidigt säger hon och regeringen att man har en ambition att bygga höghastighetsbanor men utan att sätta av en enda krona till detta.

Jag vill därför ställa en rak och tydlig fråga till statsrådet: Vilka direktiv har man hittills gett Trafikverket angående de byggplaner som redan finns för sträckan Mölnlycke-Bollebygd? Ska sträckan byggas i enlighet med liggande plan, eller ska planeringen för bygget avbrytas?

Fru talman! De direktiv som regeringen ger Trafikverket följer den praxis som man brukar använda när man ger Trafikverket direktiv att förbereda olika objekt för byggstarter. Man fattar alltså beslut om de byggstarter som Trafikverket får förbereda för år ett till tre och år fyra till sex. Det pågår ett sådant arbete varje år. Det tror jag att Jan Ericson är medveten om. På samma sätt kommer naturligtvis de objekt som ligger i gällande nationell plan, 2014-2025, att hanteras. Det innebär att det i dag inte finns några direktiv om vilka objekt som ska byggstartas, eftersom det här är senare i perioden. Men det kommer att tas upp när det blir aktuellt.

Jag tror egentligen att interpellationen handlar om det här: I juli 2014 blev beslutet från 2013 lite inaktuellt i och med att den dåvarande alliansregeringen gav Sverigebygget, som det då hette, ett tydligt uppdrag att förbereda för utbyggnad av höghastighetsbanor i Sverige. Där talade man också tydligt om att sträckan Bollebygd-Mölnlycke var en del av de tänkta höghastighetsbanorna, de nya stambanorna. Med detta har man också uttryckt att man tänker sig en bana för höghastighetståg.

Det är en väldigt bra ambition, men det är klart att det är dyrare att bygga med den tekniken än att bygga med mer konventionell teknik. Att bygga med en dyrare teknik på en sträcka av två mil mellan Bollebygd och Mölnlycke utan att ha klart för sig hur hela sträckningen Borås-Göteborg ser ut vore naturligtvis väldigt oklokt.

Detta betyder inte att regeringen inte ser att vi behöver göra åtgärder på sträckan Borås-Göteborg, utan det betyder bara att vi behöver se på hela sträckan, eftersom det är ett av Sveriges starkaste pendlingsstråk. Men vi behöver också sätta in den i dess sammanhang när vi ser möjligheterna att bygga nya stambanor som förbinder våra storstäder med varandra och som också knyter in flera orter på vägen.

Då behöver man naturligtvis se i vilken takt man ska bygga detta, i vilken ordning man ska bygga och med vilken teknik. Där är det självklart så att det är Trafikverket som har den tekniska kompetensen att avgöra vilken teknik som ska användas på olika bandelar.

Jag menar fortfarande att om man inte har klart för sig att det här ska vara en del av nya stambanor för höghastighetståg ska man inte heller bygga med en teknik som tillåter så snabb trafik på den sträckan.

Fru talman! Jag blir lite förvånad när statsrådet säger att man tar upp det här när det blir aktuellt. Planeringen pågår ju just nu. Trafikverket sitter alltså i möte senast nu i dag med kommunerna i Västra Götaland och diskuterar den här banan, och statsrådet säger att man återkommer till detaljer när det blir aktuellt. Det är ju en enorm kapitalförstöring att sitta och räkna på något som vi kanske inte ens ska bygga.

Sedan är det en missuppfattning att Alliansen tog ett beslut om att bygga höghastighetståg. Det vi sa före valet var att vi skulle titta på om detta var en bra variant för framtiden. Vi gav inte Trafikverket några instruktioner att bygga höghastighetståg. Det är en missuppfattning.

Frågan om vi ska ha höghastighetståg eller vanliga snabbtåg handlar om att det är vår skyldighet som politiker att se till att vi får maximal nytta för varje skattekrona. Det är därför som vi moderater motsätter oss regeringens tankar om höghastighetståg, eftersom ungefär 50 öre av varje satsad krona går förlorade om dessa ofinansierade nationella tågprojekt blir verklighet. Dessutom är det ju bara några få privilegierade som får stationsstopp när kravet på tåghastighet ska hållas. Med höghastighetståg får till exempel varken Mölnlycke eller Bollebygd någon station, detta trots att berörda kommuner och regionen är överens om att det är den regionala pendlingen som är det absolut viktigaste med en ny järnväg och inte ett höghastighetståg till Stockholm.

Jag har räknat lite på tidsvinsten med ett höghastighetståg jämfört med vanliga snabbtåg. Om du åker hela sträckan från Göteborg till Borås blir tidsskillnaden fem minuter. Den tidsskillnaden motiverar inte en satsning på extremt dyra höghastighetståg.

Fru talman! Vi har inte råd att vänta i över 20 år på en ny järnväg, något som skulle kunna bli konsekvensen av regeringens luddiga, ofinansierade förslag. Man säger att man har en ambition att bygga höghastighetståg, men man har inte en enda krona avsatt till det i budgeten.

Moderaternas åsikt är att järnvägen mellan Borås och Göteborg bör byggas för antingen 200 kilometer i timmen eller 250 kilometer i timmen, alltså ungefär som Arlanda Express. I båda dessa fall skulle investeringskostnaden bli mycket lägre eftersom det då är möjligt att använda sig av en mindre kostsam byggteknik. Hastigheten blir god, miljövinsten stor och kostnaden låg. Dessutom får vi fler stationer, vilket gynnar arbetspendlingen.

I Moderaternas förslag visar vi att utbyggnaden av sträckan Göteborg-Borås är högt prioriterad. Vi nämner den särskilt, och med vårt förslag kan en ny, modern järnväg mellan Västsveriges två största städer stå klar redan under nästa planperiod, 2018-2029, till skillnad från regeringens, där en färdig höghastighetsjärnväg troligen skulle dröja långt över 20 år.

Moderaterna säger ja till en modern, fungerande och snabb järnväg i närtid och nej till en nästan dubbelt så dyr höghastighetsjärnväg någon gång i framtiden. Vårt förslag möjliggör att vi snabbare sätter spaden i marken, och vi kan undersöka nya möjligheter till spår när vi fortsätter från Borås till Ulricehamn och Jönköping.

Regeringens förslag stoppar ett redan beslutat järnvägsbygge som är av avgörande betydelse för Västsverige. Statsrådet och hennes regering sviker Västsverige, och det tycker jag är tragiskt. Jag ställer därför ännu en rak fråga till statsrådet: Kan statsrådet utlova att det finns en ny järnväg i planen mellan Mölnlycke och Bollebygd via Landvetter flygplats i den nationella planen för 2018-2029 och att detta bygge är fullt ut finansierat?

Fru talman! Jag kan bara konstatera att i den nu gällande nationella planen som den dåvarande alliansregeringen fattade beslut om 2014 finns det inte en järnväg mellan Borås och Göteborg finansierad. En del av sträckan, mellan Mölnlycke och Bollebygd, är finansierad i nationell plan.

Den nuvarande regeringen har hittills inte gjort några förändringar i innevarande nationell plan, men vi kommer naturligtvis att ta ställning till vilka objekt vi ska prioritera i den nationella plan som vi fattar beslut om 2018. Jag har tidigare här i kammaren, på andra ställen och i andra sammanhang varit väldigt tydlig med att vi inte kommer att bryta ut delar av den nationella planen och inte heller ge löften eller säga att vi inte ska göra någonting, utan det arbetet ska få fortsätta.

Sedan noterar jag att Jan Ericson försöker blanda bort korten när han uttrycker att den dåvarande regeringen inte gav Trafikverket något uppdrag att utreda en höghastighetsbana mellan Borås och Göteborg. Det är naturligtvis helt sant. Däremot gav den dåvarande regeringen ett utredningsuppdrag till en förhandlare i något som man kallade för Sverigebygget med det väldigt tydligt och klart uttalade syftet att förbereda för bygge av höghastighetsbanor i Sverige.

En del av det handlade om sträckan Borås-Göteborg och sedan vidare Borås-Jönköping. Det innebär att den sträcka som vi nu pratar om här, Bollebygd-Mölnlycke, i nuvarande nationell plan är tänkt att byggas med höghastighetsteknik, och det vore samhällsekonomiskt vansinne att bygga den korta delsträckan utan att ha klart för sig att man ska färdigställa hela den sträckan så småningom.

Detta kommer regeringen att återkomma till. Vi har inte finansierat några enskilda objekt än. Däremot har vi höjt ramarna i den kommande nationella planen väsentligt jämfört med gällande ram, det vill säga vi går från 522 miljarder till 622 ½ miljard för nästkommande planperiod.

Det är klart att i detta kommer det att rymmas nya objekt och en ökad ambition för att bygga infrastruktur som gör Sverige starkare i alla delar av vårt land. Höghastighetsbanor är en del av det, men det finns också många andra angelägna objekt runt om i landet som vi behöver ta hänsyn till när vi så småningom fattar beslut om nationell plan. Det tror jag att Jan Ericson är väl medveten om.

Vi har inte stoppat någonting. De objekt som finns i nationell plan förbereder Trafikverket och utreder precis så som Trafikverket ska göra, men det finns ännu inte beslut om byggstart för de objekt som ligger lite längre fram i tiden. Det jobbar vi med precis så som man brukar jobba med den typen av frågor, så det kommer att komma besked om det. Det kan jag försäkra Jan Ericson.

Fru talman! Jag blir alltmer förvirrad över vad statsrådet egentligen tycker och säger i den här frågan, framför allt vad hon säger till Trafikverket. Det är inte den bilden vi får. Statsrådets svar visar på en total brist på styrning av Trafikverkets arbete, och det bekräftas av de rapporter vi får från västsvenska kommunföreträdare när de träffat Trafikverket.

Trafikverket vet inte i dag vad man ska bygga. Man vet inte vilka pengar man får, och man får inga ytterligare direktiv från regeringen. Man vet inte om man ska fortsätta eller avbryta befintliga byggplaner. Man vet inte om man ska projektera för en vanlig järnväg eller för höghastighetståg. Man vet inte när byggstarten ska ske eller vilken teknik man ska använda. Man vet inte ens om det finns någon finansiering.

I avvaktan på besked stämmer det att Trafikverket fortsätter det befintliga planarbetet för järnvägen Mölnlycke-Bollebygd men utan att veta om det över huvud taget kommer att genomföras. Samtidigt säger regeringens ansvariga statsråd att samma järnvägssträcka ska prövas inom ramen för den kommande planen. Men att man prövar något är ju inte någon garanti för att det ens blir något, och i så fall har Trafikverket planerat alltihop helt i onödan.

Regeringen har skapat ett totalt kaos i infrastrukturpolitiken genom att inte tala om vad man faktiskt vill utan bara pratar om att man har ambitioner och att man ska pröva saker i framtiden i stället för att sätta spaden i jorden enligt den plan som redan finns. Och det finns pengar i planen som räcker till en vanlig järnväg för snabbtåg mellan Mölnlycke och Bollebygd. Det är bara att sätta igång och bygga.

Fru talman! Jag konstaterar att statsrådet Anna Johansson och hennes regering sviker Västsverige. Att man sätter av mer pengar hjälper inte om man stoppar Västsveriges kanske viktigaste järnvägsprojekt. Med en fortsatt alliansregering hade vi satt spaden i jorden 2020 och byggt klart järnvägen Mölnlycke-Bollebygd och anslutit den till Landvetter flygplats. Det hade gynnat den regionala pendlingen och minskat bil- och busstrafiken, vilket hade varit bra för miljön.

Med dagens regering blir det ingen järnväg i närtid - kanske inte någon alls. Det kommer att fortsätta att vara långa pendlingstider med bil och buss till flygplatsen, och den nya flygplatsstaden blir utan järnvägsanslutning.

Regeringen har skapat totalt kaos när det gäller järnvägsbyggandet och har gjort sig skyldig till ett gigantiskt svek mot Västsverige.

Fru talman! Till all lycka tror jag att de flesta som lyssnar på debatten eller följer dessa frågor har kunskap om, eller tar reda på, hur infrastrukturplanering går till.

Medel avsätts i nationell plan, som regeringen fattar beslut om vart fjärde år. Det gjorde den dåvarande regeringen 2014. Om det finns någon förvirring om vad som finns i den gällande planen är det knappast den här regeringens fel. Det handlar i så fall om vilka direktiv den dåvarande regeringen gav till Trafikverket utifrån den nationella plan man hade fattat beslut om.

Vi kommer att fatta beslut om en ny nationell plan som omfattar åren 2018-2029 år 2018. I den kommer det att framgå vilka nyinvesteringsobjekt som den här regeringen har för avsikt att prioritera under de kommande åren.

Det är att fara med grov osanning att hävda att den nuvarande regeringen stoppar några som helst utbyggnadsplaner i järnväg. Jag är glad över att den nuvarande regeringen har högre ambitioner och ser behovet av att satsa på järnvägen i Sverige, till skillnad från den förra regeringen där finansministern faktiskt hävdade att Sverige under lång tid har överinvesterat i järnväg.

Nu finns en regering som ser behoven i järnvägssystemet, som kraftigt har ökat medlen till underhåll, som i den infrastrukturproposition som har lagts fram till riksdagen ännu mer ökat medlen till järnvägsunderhåll i nästa planperiod samt ökat medlen för nyinvesteringar. Det är helt nödvändigt för ett Sverige som håller ihop och för jobb och utveckling i vårt land.

Jag tror att Jan Ericson är ute i ogjort väder i den här frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Cecilia Widegren har frågat mig varför jag inte återkommit till riksdagen med konkreta förslag till åtgärder för att komma till rätta med bristerna i städning inom vården och vårdhygien. Cecilia Widegren har också frågat mig vilka nationella strategier för ökad patientsäkerhet regeringen avser att införa och när avsikten i så fall är att de ska träda i kraft, samt på vilket sätt jag gått från ord till handling sedan den tidigare interpellationsdebatten vad gäller patientsäkerhet, undvikbara vårdskador och brister i vårdstädning. Cecilia Widegren har också frågat när jag och regeringen avser att återkomma till riksdagen med konkreta förslag och förbättringar som riksdagen kan ställa sig bakom.

Patientsäkerhet har bäring på många delar av hälso- och sjukvården och är en mycket viktigt fråga för regeringen. En trygg och säker vård är en ledningsfråga och förutsätter också att det finns kompetenta medarbetare och en väl fungerande kompetensförsörjning. Regeringen har, bland annat genom satsningen på professionsmiljarden, gett landstingen ökade möjligheter och bättre verktyg för att ta sig an de utmaningarna.

Jag följer noga utvecklingen på patientsäkerhetsområdet. Vårdskadorna har minskat över landet i stort, och de allvarliga vårdskadorna är avsevärt lägre 2015 än vid tidigare mätningar. Samtidigt finns stora regionala skillnader. Det är av största betydelse att arbetet för att minska vårdskadorna fortsätter, och landstingens och regionernas arbete är helt avgörande för resultatet. I syfte att minska de undvikbara skadorna är det viktigt att hälso- och sjukvården fortsätter att verka i enlighet med nollvisionen för antalet vårdskador, som var utgångspunkten för den tillfälliga satsningen på patientsäkerhet under åren 2011-2014.

Riksrevisionens rapport om patientsäkerhet besvarades av regeringen i december 2015 med en skrivelse till riksdagen. I mars 2016 överlämnade riksdagens talman socialutskottets betänkande och anmälde att riksdagen samma dag bifallit utskottets förslag till riksdagsbeslut. Riksdagens beslut innebär att riksdagen lagt regeringens skrivelse till handlingarna.

Landstingen och vårdgivarna är skyldiga att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Regeringen har gett Socialstyrelsen, i samarbete med ett flertal myndigheter och SKL, i uppdrag att utveckla ett samlat stöd för hälso- och sjukvården på patientsäkerhetsområdet. Regeringen avsätter också medel till SKL, inom ramen för överenskommelsen om insatser för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar med mera, för stödjande insatser till hälso- och sjukvården i det systematiska patientsäkerhetsarbetet och för att bedriva fortsatta mätningar för att följa utvecklingen.

Regeringen stärker landstingens förutsättningar, bland annat för patientsäkerhetsarbetet, genom de förslag om långsiktigt höjda generella statsbidrag som presenterats i budgetpropositionerna för såväl 2016 som 2017.

En god vårdhygien är central för patientsäkerheten, och städningen är en viktig del av vårdhygienen. Staten verkar genom normering och tillsyn, men städning är vårdgivarens ansvar. Det finns riktlinjer, vägledningar och föreskrifter som stöd på området.

Från regeringens sida prioriteras arbetet mot antibiotikaresistens mycket högt. Regeringen beslutade i april om en uppdaterad strategi för att bekämpa antibiotikaresistens. Antibiotikaresistens uppmärksammas också inom ramen för den nationella läkemedelsstrategin.

Följsamheten till både hygienrutiner och klädregler bland hälso- och sjukvårdspersonalen har stadigt ökat. Från och med den 1 januari 2016 gäller de hygien- och klädregler som redan tidigare gällde inom hälso- och sjukvården även inom hemtjänst, särskilda boenden och vissa LSS-boenden.

Cecilia Widegren har slutligen frågat mig vilken analys som ligger bakom att föregå utredningen om klagomål och tillsyn och dra ned på resurserna till Inspektionen för vård och omsorgs resurser att kunna genomföra ålagd tillsyn och uppföljning inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och äldreomsorgen innan förslag lagts fram om ny struktur för klagomålshanteringen.

Regeringen har inte för avsikt att föregå Klagomålsutredningen. Den tidigare regeringen föreslog redan vid inrättandet av IVO 2013 att IVO:s förvaltningsanslag skulle minska med 60 miljoner kronor från och med 2017. Mot bakgrund av flyktingsituationen tillfördes IVO 10 miljoner kronor i vårändringsbudgeten för 2016 för att kunna bedriva ett effektivt arbete med tillståndsprövning och tillsyn. Vidare har regeringen omprövat den förra regeringens beslut att minska IVO:s förvaltningsanslag och föreslår därför i budgetpropositionen för 2017 att IVO:s anslag ska öka med 70 miljoner kronor från och med 2017. Därutöver föreslås att IVO tillförs tillfälliga medel om 40 miljoner kronor under 2017, 25 miljoner kronor 2018 och 10 miljoner kronor 2019 för insatser med anledning av flyktingsituationen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för att du hade möjlighet att komma hit till riksdagen och debattera dessa viktiga frågor! Jag gav ett löfte för ett år sedan att vi skulle mötas här i riksdagen igen och följa upp det som då sas, de löften som gavs och självklart vad som har skett på området för patientsäkerheten i stort och inte minst för vårdhygien och vårdsmuts.

Grunden för detta är självklart att man den dag då man behöver vård, behandling och omsorg, när man är utsatt och sjuk, inte ska drabbas ytterligare av en undvikbar vårdskada eller av någon infektion eller annat på grund av dålig hygien eller brister i städningen. Detta duger inte i en välfärdsstat 2016. En nollvision är en grundförutsättning för att vi också ska kunna jobba mot en tydlig målbild. Resan dit är dock fortsatt väldigt lång.

Fru talman! Jag är förvånad över att statsrådet väljer att inte räkna upp hur verkligheten fortfarande ser ut. Över 700 patienter avlider årligen inom svensk hälso- och sjukvård för att man inte gjorde helt rätt från början. Det finns ett antal vårdskador och infektioner som fortsatt drabbar människor inom hälso- och sjukvården. Detta säger rapporten Skador i vården.

Socialstyrelsens studie visar att över 100 000 patienter årligen drabbas av en vårdskada. Det skulle innebära att vid ungefär 12 procent av alla vårdtillfällen i Sverige i dag finns något slags brist i patientsäkerhetsarbetet. Av dessa handlar 40 procent om vårdrelaterade infektioner. De hade alltså kunnat undvikas om man hade haft ett systematiskt arbete och hade jobbat med hygien på ett mer rättssäkert sätt. Brister i städning är en del av detta. Som patient kan man säkert uppleva det som oerhört beklämmande att de lokaler man befinner sig i är snuskiga och inte hygieniska.

Fru talman! Av detta skäl har jag valt att ställa ett antal frågor om vad som har gjorts sedan vi stod här för ett år sedan. Regeringen har ett ansvar utifrån patientsäkerhetslagen, som var den första samlade lagstiftning som Sverige fick på plats under alliansregeringens tid. Regeringen måste självklart se till att ha kraftfulla handlingsplaner för att verkställa de tydliga mål och målbilder som Sveriges riksdag har satt upp.

Statsrådet lovade för ett år sedan att göra det som Riksrevisionen sagt. Han sa: För min del är den närmaste tidens åtgärder inriktade på att ta fasta på den kritik som Riksrevisionen har förmedlat. Det handlar till exempel om tillsyn, stöd och långsiktig nationell styrning samt fördjupade och viktiga förslag för att komma till rätta med undvikbara vårdskador. Jag önskar att statsrådet hade lyft upp några av de konkreta åtgärder som han har vidtagit med anledning av detta, eftersom det var ett fokusområde för honom.

Propositionslistan till riksdagen är, som vi känner till, fortfarande tom. Till riksdagen kommer inga konkreta åtgärder om vad man vill förbättra eller förstärka på området. Det här hade varit ett lämpligt tillfälle att också lyfta upp kommande satsningar eller det som man vill göra för att stärka patientsäkerhetsarbetet.

Jag hoppas nu att statsrådet tar tag i frågorna och tydliggör de konkreta handlingarna för att göra skillnaden märkbar så att det inte bara blir ord. Det handlar inte bara om att prata utan även om att göra. För att få detta på plats krävs ett ledarskap, vilket Sveriges riksdag efterfrågar.

Fru talman! När jag träffar vårdpersonal runt om i landet menar de att orsaken till bland annat bristande städrutiner, men även hygienrutiner generellt, många gånger är att de inte riktigt har tid att hinna med alla uppgifter som finns på ett arbetspass. Det kan bero på att en del arbetskollegor saknas eller att de helt enkelt måste springa alldeles för fort för att de har för mycket att göra.

En stor del av förklaringen till detta är att vården är i skriande behov av mer och ökade ekonomiska resurser. Detta har varit regeringens viktigaste prioritering det senaste året. Vi vet att med ökade ekonomiska resurser till hälso- och sjukvården ges inte minst alla sjuksköterskor, undersköterskor och annan personal inom hälso- och sjukvården bättre förutsättningar att klara av sitt jobb och hinna med alla de uppgifter som finns under ett arbetspass.

Det är också därför regeringen har lämnat förslag till riksdagen om höjda generella statsbidrag om 10 miljarder kronor från och med nästa år. Vi har också sett det som nödvändigt att stärka tillsynsarbetet. Vi har tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg, som inte bara ska kunna komma ut och berätta vad som har gått fel. Den ska också kunna återkoppla till verksamheten och berätta vad som hade kunnat göras annorlunda för att undvika till exempel vårdskador i en nära eller avlägsen framtid.

Den tidigare regeringen gav en fingervisning om att man kraftigt skulle dra ned anslagen till Inspektionen för vård och omsorg. Myndigheten skulle alltså ges sämre möjligheter att bedriva detta viktiga tillsynsarbete och det viktiga förebyggande arbete som sker när verksamheten får en återkoppling om vad man skulle kunna göra mer och annorlunda.

Nu föreslår ju regeringen i sitt budgetförslag att IVO får ökade resurser, inte bara till följd av flyktingkrisen utan också till följd av att IVO har ett sådant viktigt grunduppdrag. Det här är en viktig åtgärd som tillsammans med de 10 miljarder kronorna men också tillsammans med det arbete som sker bland annat inom ramen för Socialstyrelsen kommer att leda till att vi kan pressa ned antalet allvarliga vårdskador än mer. Det är precis som Cecilia Widegren säger inte värdigt en välfärdsstat som Sverige att så många patienter varje år drabbas av någon form av vårdskada och till och med dör.

Fru talman! Jag tackar så mycket för att regeringen och statsrådet tar det här på allvar. Det uppfattar jag och riksdagen tydligt att ni gör. Men det gäller också att gå från ord till handling.

Jag vill börja med att säga det måste vara så att statsrådet kommer att tycka att den moderata budgeten är bättre eftersom vi föreslår både mer till IVO och mer i generella statsbidrag till både kommuner och landsting, där vi toppar regeringen med 20 miljarder de kommande åren.

Jag tror inte att det här ytterst bara handlar om resurser. Det handlar ytterst om att man ska känna att man har metoder, redskap och möjligheter på plats för att på sin vårdavdelning kunna göra rätt saker från början. Det är inte tiden det handlar om, utan det handlar om att ha tydlig ledning lokalt men självklart också politiskt stöd i det man gör och politiskt ledarskap - att regeringen tydliggör att det är patientsäkerheten vi har fokus på och att vi är redo att ta nästa steg vad gäller åtgärder.

När statsrådet stod här för ett år sedan lovade han också att titta på Klagomålsutredningen och återkomma till riksdagen med tydliga förslag därom. De förslagen efterfrågar vi. Vi undrar var de är.

Jag uppfattar inte att statsrådet vill slå sig till ro, men han är lite tillbakalutad i sitt svar när han säger att trenden vad gäller vårdskador har förbättrats.

Jag har tagit del av samma rapport som statsrådet har tagit del av, Skador i vården. Den pekar på de 100 000 patienter som fortfarande får vårdskador i onödan. Det finns en nedgång i andelen vårdskador, men trenden visar tydligt att de har börjat öka igen. Andelen vårdrelaterade infektioner och trycksår växer också igen, och i dessa sammanhang ska man nämna att inte minst vårdstädning och vårdhygien är livsviktigt. Även antalet anmälda vårdskador till patientförsäkringen har ökat de senaste åren.

Man kan alltså inte slå sig till ro och vara tillbakalutad, utan det gäller att agera och presentera åtgärder och konkreta förslag för att få detta på plats.

Jag har ställt frågan om Klagomålsutredningen. Jag vill gå vidare och ställa frågor om andra konkreta förslag.

Jag tänker till exempel på detta: När man nu diskuterar att göra ännu mer för medarbetarna, är statsrådet beredd att se över utbildningen vad gäller till exempel lokalvårdare? Skulle exempelvis mikrobiologi kunna vara någonting som det är rimligt att få lära sig för att ha rätt kunskaper med sig in på jobbet och därmed kunna göra bättre ifrån sig i det arbete som pågår?

Statsrådet säger att han åker ut och träffar personal runt om i landet. Det tror jag säkert. Jag är också klar över att statsrådet är ute och träffar många landstingsdirektörer och landstingsråd runt om i Sverige. Jag har passat på att fråga dem om regeringen och statsrådet lyfter upp de här frågorna i de samtalen. Hittills har det inte varit någon som hört av sig och sagt att det var en av de prioriterade frågorna som statsrådet och regeringen lyfte upp när de var ute och pratade med landstingen. Jag hoppas självklart att jag har fel på det området och att det är en av de prioriterade frågor som statsrådet har med sig ut i samtalen med huvudmännen för svensk hälso och sjukvård.

Det här var ytterligare ett antal konkreta frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på av statsrådet. Det här är ju en diskussion som mycket väl kan landa i att det är någon annans ansvar. Men till syvende och sist är det så att regeringen styr landet, och patientsäkerhetslagen är ett av de viktiga instrument som regeringen har att hantera. Är regeringen tillräckligt nöjd med den utveckling man ser just nu, eller är man villig att ta några steg framåt och presentera konkreta åtgärder för att se till att inte bara påverka trenden utan faktiskt rädda fler liv?

Fru talman! Tack än en gång, Cecilia Widegren, för den här debatten!

Jag vill börja med att säga att när jag åker runt på mina sjukvårdsdialoger och träffar alla landstings- och regionledningar är en av de viktigaste frågor vi diskuterar just hur vi ska kunna ställa om svensk hälso- och sjukvård så att vi får ett sjukvårdssystem som bättre kan möta de stora patientgrupper som i dag dominerar. Många gånger är det multisjuka äldre som lider av kroniska sjukdomar och som behöver en helt annan typ av vård och organisering av vården än många grupper behövde under 1900-talet.

En konsekvens av att vården inte riktigt har hängt med tror jag att vi ser just i vårdskadorna. Det är klart att en äldre människa som lider av flera olika sjukdomar och kanske behöver sängplats på sjukhus under längre tid och mycket omsorg också är mer utsatt för olika typer av vårdskador, oavsett om det är trycksår eller infektioner. Om vården inte riktigt är anpassad för att möta den patientens behov, ja, då får vi också problem. Därför är denna fråga en av de viktigaste, och jag har lyft fram den vid alla mina möten.

Den omställningen av vården är jag glad att kunna konstatera att de flesta landsting har inlett. Man har fullt fokus på detta. Man manifesterar det i att skapa mer teambaserad vård, där flera olika specialiteter och yrkesgrupper kan samsas runt en och samma patient för att ge den bästa vården, men också i bättre arbetsdelning. När man har en utbildning till sjuksköterska ska man kanske inte göra också undersköterskornas jobb eller det som tidigare var vårdbiträdenas jobb. Man kanske inte ska ansvara för hela kedjan runt patienten utan få göra just det man är bäst på när man är utbildad till sjuksköterska.

Den här arbetsdelningen behöver komma till stånd. Vi behöver få in fler specialiteter och fler professioner i vården men också uppvärdera det arbete som utförs av inte minst lokalvårdarna.

Här finns det ett viktigt arbete att göra - inte i första hand att producera ny kunskap, för kunskapen om hur man ska städa på bästa sätt och klara vårdhygienen finns där. Men den behöver spridas på ett mycket bättre sätt, och framför allt behöver den på ett bättre sätt tas till vara av dem som jobbar i vården. Man behöver tid för detta, och man behöver ha en situation där man inte hela tiden springer så fort man kan för att hinna med det mest basala, det viktigaste i arbetet, utan faktiskt hinner med alla rutiner.

Det är här jag tror att den resursförstärkning som regeringen har föreslagit kommer väl till pass. Men den måste gå hand i hand med förbättrade rutiner, med ett tydligt ledarskap och med att vi får den nödvändiga omställning av vården som våra patienter är så väl värda.

Fru talman! Vårdskadorna i Sverige i dag motsvarar två fullastade jumbojetplan som kraschar i landet varje år. Det är inte acceptabelt. Det duger inte.

Vi har en lagstiftning som vill motverka detta, och anledningen till att jag har den här interpellationsdebatten i dag igen är att jag vill följa upp de svar som jag gavs för ett år sedan, framför allt om vad som har skett under det här året.

Då sa statsrådet Gabriel Wikström: "För min del är den närmaste tidens åtgärder inriktade på att ta fasta på den kritik som inte minst Riksrevisionen har haft." Riksrevisionen framförde då kritik om tillsyn, stöd för vårdgivarna, långsiktig nationell styrning, fördjupade utredningar av viktiga vårdhändelser och att använda all kunskap och kraft. Hur mycket har skett sedan dess?

Utgångspunkten för att kunna gå från ord till handling är att fylla detta med konkreta åtgärder och hela tiden fylla på. Jag tycker att regeringen och statsrådet i dag lite grann är svaret skyldiga. Det finns oerhört många positiva utvecklingsområden som i dag fungerar fantastiskt i svensk hälso- och sjukvård. Men det var inte därför vi möttes för att ha den här diskussionen. Det var snarare för att säkerställa vad som ska ske i morgon.

Jag är fortfarande djupt oroad. Jag har senast i dag under dagen tagit emot ett antal samtal från människor som känner att de hade förväntat sig mer av svensk hälso- och sjukvård år 2016.

Med en önskan från tidigare riksdagsdiskussioner om en uppföljning av de beslut som Sveriges riksdag har fattat, försök att återkomma till riksdagen med konkreta åtgärder och förslag! Fyll propositionslistan!

Fru talman! Jag kan börja där Cecilia Widegren slutade, med propositionslistan till riksdagen. Jag tror att det är få saker som gäller vårdhygien, städrutiner eller liknande inom hälso- och sjukvården som löses genom att man har en debatt i riksdagen eller för den delen genom att riksdagen fattar beslut om regeringens propositioner.

Det finns några undantag. Exempelvis bereds Klagomålsutredningen fortfarande vid Regeringskansliet; vi återkommer med den. Det kan finnas ytterligare några.

Den stora poängen när vi stod här för ett år sedan och debatterade exakt samma fråga, och den poäng som jag vill göra här i kväll, är dock att vi har ett bra lagstiftningsarbete på plats. Vad det handlar om nu är att se till att det tillämpas, och så sker i allt större utsträckning.

Cecilia Widegren frågade också om slutsatserna eller vilka åtgärder regeringen har vidtagit efter Riksrevisionens rapport. Det är bland annat de förstärkta medlen och resurserna till IVO. Det handlar om att förbättra tillsynen och ge bättre förutsättningar för en tillsyn som kan återkoppla till verksamheten och i den meningen fungera förebyggande.

Det handlar, som Riksrevisionen tar upp, om problemet att kunskapsstödet inte alltid följs i verksamheten eller att det stöd som ges på nationell nivå inte alltid har varit det bästa. Det är just därför som Socialstyrelsen tillsammans med SKL och en del andra statliga myndigheter har fått i uppdrag att förbättra stödet när det gäller vårdhygien och rutiner för det. Det är för att man i den dagliga verksamheten ska ha så bra förutsättningar som möjligt att göra ett gott jobb.

Vi skulle kunna räkna upp ytterligare insatser och åtgärder, men jag nöjer mig med att konstatera att regeringen tillför resurser och ger uppdrag till myndigheter för att minska vårdskadorna och ge alla en trygg och säker vård.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Eva Lohman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att ytterligare säkerställa säkerheten på landets rättspsykiatriska regionkliniker. Jag har vid ett flertal tillfällen svarat på likartade frågor både från interpellanten och från övriga frågeställare. Jag ska gärna återigen redovisa min och regeringens uppfattning i denna fråga.

De grundlagsskyddade fri- och rättigheterna har till syfte att skydda varje medborgare mot olika former av ingrepp från det allmänna. Bland annat innebär det att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse. Nämnda rättighet får dock i viss utsträckning begränsas genom lag. En begränsning får dock inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den. Motsvarande rättighet och möjlighet till begränsning av den följer även av Europakonventionen.

I 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård anges att vid sluten rättspsykiatrisk vård gäller, om inte annat anges i 8 a §, i tillämpliga delar bestämmelserna i 18-24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Detta innebär att möjligheterna att använda tvångsåtgärder vid psykiatrisk tvångsvård i huvudsak inte skiljer sig åt mellan de två nämnda lagarna.

Av 22 § lagen om psykiatrisk tvångsvård följer att chefsöverläkaren får besluta om att försändelser till patient får undersökas för kontroll av att det inte innehåller egendom som patienten enligt 21 § samma lag inte får inneha. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 21 § får egendomen omhändertas.

Vidare får chefsöverläkaren enligt 22 a § besluta att övervaka försändelser från en patient om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. För detta ändamål får chefsöverläkaren öppna, ta del av och kvarhålla försändelser till patienten. Detta innebär att det redan finns goda möjligheter att granska försändelser.

Mot denna bakgrund kan jag i nuläget inte se att det finns tillräckligt starka skäl att ytterligare inskränka medborgarnas fri- och rättigheter på det sätt som en utökad och regelmässig kontroll av försändelser inom rättspsykiatrisk vård skulle innebära.

Fru talman! Tack för svaret, ministern! Jag noterar att statsrådet fått flera liknande frågor tidigare, och det kanske beror på att detta är en mycket viktig fråga för personal och övriga patienter på de rättspsykiatriska regionklinikerna. Det är ett stort och ständigt aktuellt problem.

I min interpellation frågar jag varför det är en sådan skillnad om Pelle eller Kalle, som är intagen enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, en dag får permission och får röra sig lite ute i samhället. Ofta besöker man då en butik, och Kalle kanske får ett paket som han hämtar på posten; många butiker har ju postförsändelser. Min erfarenhet kommer från den rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, där jag har arbetat i ganska många år.

Om Kalle hämtar ut ett paket på Icabutiken, tar det under armen och går tillbaka till rättspsyk kan personalen kontrollera paketet. Men Kalle har naturligtvis lärt sig att det är mycket smartare att posta paketet till sig själv så att han får det en eller två dagar senare. Då har personalen inte rätt att kontrollera.

Detta är ett stort problem, för många gånger handlar det om människor som är ganska farliga och har begått grova brott. Det är stor skillnad mellan att vara på en rättspsykiatrisk regionklinik enligt LRV, lagen om rättspsykiatrisk vård, och enligt LPT, som gäller psykiatrisk tvångsvård. Man har gjort något, ibland väldigt hemska saker.

För några år sedan infördes ytterligare säkerhet. Man har i dag en allmän inpasseringskontroll på alla rättspsykiatriska regionkliniker. Men den är i praktiken verkningslös när personalen inte har möjlighet att kontrollera till exempel post eller andra försändelser till de intagna.

Jag förstår inte resonemanget om att detta skulle vara integritetskränkande. En vanlig inpassering är ju också integritetskränkande för patienten eftersom det görs en kroppslig visitering. Man går igenom och tittar på vad patienten har. Men om det kommer ett paket med posten får man inte öppna det. Personal är ju inte intresserad av att läsa brev eller titta vad det är, utan man är mest intresserad av att se om det finns farliga saker: droger, knivar eller annat. Detta handlar ju också om säkerheten för personal och övriga patienter.

Det är inte så länge sedan en patient i Sundsvall svarade på en reklamkampanj och som tack för det fick ett brev tillbaka från ett känt företag. Av en händelse råkade en i personalen känna att det var något hårt i, och det var en kniv som han fick. Det var tur att personalen kände på brevet, för detta är ju farliga saker.

De nya säkerhetsreglerna inom rättspsyk har inneburit stora kostnader för landstingen. Man har byggt nya entréer och infört inpasseringskontroll. Jag vet att personal tycker att denna rigorösa säkerhet haltar när det gäller postförsändelser och att det innebär en stor lucka i lagstiftningen. Det fungerar inte, och jag tycker att man borde ändra lagen så att det stämmer bättre överens.

Fru talman! Tack, Eva Lohman, för interpellationen! Jag förstår att detta är en fråga om engagerar. Det gör den, liksom andra liknande frågeställningar, delvis, tror jag, för att den inte är helt lätt att svara bu eller bä på. Det gäller nämligen å ena sidan den personliga integriteten, precis som Eva Lohman berör, å andra sidan säkerheten för patienter, anställda vid de rättspsykiatriska klinikerna och medpatienter.

I mitt svar och de frågesvar jag har skickat tidigare, bland annat till interpellanten, tar jag fasta på och försöker beskriva att det i dag finns möjligheter inom lagens ram att öppna denna typ av försändelser om det finns misstanke om att de innehåller egendom som patienten inte ska ha.

Jag är väl medveten om att det ibland kanske kan upplevas som byråkratiskt och inte helt lätt att göra detta, men vi ska samtidigt komma ihåg att vi i den andra vågskålen har just patientens integritet att ta hänsyn till.

Jag tror att det är viktigt att vi försöker hålla denna balans. En av de viktigaste principerna i en rättsstat som Sverige är just att enskilda individers rättigheter kan värnas. Det ska de också, men då finns samtidigt den typ av ventiler jag har beskrivit, i form av att man faktiskt kan kontrollera försändelser och därmed stoppa till exempel införsel av knivar eller liknande.

Precis som jag sa i interpellationssvaret anser jag inte att det finns någon anledning att ändra lagen, men det är klart att det även fortsättningsvis är väldigt viktigt att lyssna på dem som arbetar i dessa verksamheter och se om det finns anledning att se över till exempel rutiner, kunskapsstöd eller liknande.

Fru talman! Jag hör vad ministern säger. Det är orimligt att begära att chefsöverläkarna ska ta beslut om varje brev eller paket som kommer in. Det är dessutom väldigt svårt att bedöma vilket brev eller paket som kan vara till förfång. Kollar man en, kollar man ingen. Detta handlar i stället om att införa rutinmässiga kontroller av allt som kommer in på de rättspsykiatriska klinikerna, inte av nyfikenhet utan av säkerhetsskäl.

Jag kan inte se att detta skulle vara integritetskränkande för patienterna. De är ju omhändertagna. De är på rättspsykiatriska kliniker enligt LRV, alltså lagen om rättspsykiatrisk vård. De är ju frihetsberövade.

Jag tycker att man måste se över lagstiftningen. Man måste lyssna på de anställda, för detta är ett stort problem. Det är ett stort problem inte bara i Sundsvall utan också på övriga rättspsykiatriska kliniker. Detta haltar betänkligt. Som någon uttryckte det: Vi har ju ingen Clark Kent som jobbar på kliniken. Jag tror inte att någon har det, men man skulle behöva någon som skulle kunna se vad som finns i brevet.

Det är viktigt att man lyssnar på personalen, som jobbar med detta dagligen. Ibland är det väldigt farliga människor som de har att göra med. Det som jag nämnde tidigare, att man postar brev till sig själv för att slippa gå igenom inpasseringskontrollen, är något som alla är medvetna om. Det är så det fungerar i dag. Den som inte har rent mjöl i påsen tar inte sitt paket under armen, för då kommer det ju att kollas, utan han eller hon - oftast är det en han - postar det.

Man skulle kunna jämföra detta med den kontroll som finns på våra flygplatser: Det är säkerhetskontroll, röntgen, och ibland blir vi kroppsvisiterade när vi ska ut och flyga. Jag upplever inte det som integritetskränkande. Jag tycker att det känns tryggt och bra även om det ibland tar lång tid. Syftet är också att man inte ska ta in något i flygplanet som kan vara farligt för andra.

Jag kan inte förstå att det skulle upplevas som integritetskränkande att brev eller paket öppnas när det kommer till en frihetsberövad person, som kanske är väldigt farlig och som sitter på en rättspsykiatrisk klinik. Vad är logiken i detta, om man jämför med flygplatser?

Jag tycker inte att man kan ha det så här. Fungerar det inte måste man titta på lagstiftningen. Man måste lita på att de som arbetar med dessa frågor varje dag vet vad de talar om. Det handlar om hänsyn och omsorg om övriga patienter. Man vill inte vänta tills det händer något. Man vill inte ha ansvaret att det kanske kan hända något farligt och veta att man först då kan förändra detta.

Fru talman! Det är som sagt ingen lätt fråga vi debatterar här i kväll. Som jag sa i mitt tidigare inlägg handlar det om avvägning mellan den personliga integriteten å ena sidan och att värna säkerheten för patienter och för dem som arbetar på klinikerna å andra sidan.

Jag tror dock att jämförelsen med flygplatskontroller haltar lite. På en flygplats är man frivilligt för att genomföra någon form av resa. Därmed ställer man också upp på denna typ av kontroller frivilligt. Det är villkoret för att man ska kunna ta sig vidare i världen.

De rättspsykiatriska patienterna, som ju befinner sig på kliniken av tvång, är människor som har väldigt få fria rättigheter kvar i sitt liv. Då blir det extra viktigt att värna de rättigheter som de ändå har. Det är bland annat därför lagen ser ut som den gör.

Det finns samtidigt möjligheter inom lagens ram att vid misstanke öppna postförsändelser och paket för att försäkra sig om att inte några otillåtna eller farliga ämnen, vapen eller liknande, tas in. Det är möjligt att man skulle behöva se över både rutiner och kunskapsstöd när det gäller när man får öppna paket och hur detta ska tillämpas i praktiken. Men jag vidhåller ändå att lagen som den ser ut ger möjlighet till denna typ av kontroller. Det finns också ett noga övervägt resonemang om å ena sidan den personliga integriteten och å andra sidan det säkerhetstänk som är så nödvändigt vid den här typen av anläggningar.

Fru talman! Jag tror att ministern skulle göra klokt i att lita på vad de som arbetar i verksamheterna säger. Det är ju de som ser vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra. Detta med rutinmässiga kontroller är något de känner starkt att de skulle behöva göra.

Jag kan bjuda in ministern till rättspsyk i Sundsvall för att han ska se hur det fungerar i praktiken. Man har stor omsorg och känsla för de patienter som finns. Det är ju rehabilitering som man jobbar med. Målet är att de så småningom ska ut i samhället igen.

Men innan man är färdigbehandlad - det är en process som kan ta ganska lång tid - kan man som patient vara farlig både för sig själv och för andra. Därför tror jag att vi inte ska vara så rädda för att ändra lagstiftningen. Man får ett mycket bättre skydd på klinikerna. Vi har en rigorös lagstiftning på en sida, men när det gäller posthanteringen haltar det. Den är en gigantisk lucka, som någon sa. Detta fungerar illa med det övriga.

Man behöver hitta bättre balans. Jag tror inte att man ska lägga ansvaret på chefsöverläkarna. Som jag sa tidigare: Kollar man en, kollar man ingen. Man måste ha rutinmässiga kontroller som all personal ska ha möjlighet att utföra.

Fru talman! Återigen: Det vi talar om här är avvägningen mellan den personliga integriteten och säkerheten vid rättspsykiatriska kliniker.

Jag tar fasta på något som Eva Lohman sa i sitt avslutningsanförande, nämligen att man kan befinna sig på en sådan klinik under väldigt lång tid. Beroende på vilken diagnos man har och vad som är bakgrunden till att man är där tar det också olika lång tid innan man skrivs ut, och processen ser olika ut.

Jag tror att det är väldigt viktigt att man tar hänsyn till varje individuellt fall när man gör bedömningar av huruvida en patient anses vara benägen att ta in eller få tillgång till otillåten materiel eller inte. Det är också en anledning till att lagen ser ut som den gör och att så mycket ansvar ligger på chefsöverläkaren, som till syvende och sist måste göra bedömningen om det finns något att misstänka och om man ska gå vidare och öppna en postförsändelse.

Jag tar naturligtvis intryck av debatten. Jag tror att det finns anledning att fundera på både rutiner och kunskapsstöd.

Jag tackar än en gång för interpellationen och för de frågor som jag tidigare har fått i det här ämnet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! God afton! Nooshi Dadgostar har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i nuläget för att komma till rätta med problemet med så kallade renovräkningar och olämpliga fastighetsägare.

Jag får tacka för interpellationen. Jag tycker att det är en väldigt viktig fråga som Nooshi tar upp.

Renovräkningar är ett begrepp som används om en situation då hyrorna i en fastighet höjs efter en renovering med så mycket att människor ser sig tvingade att flytta därifrån.

Vi kan börja med att konstatera att samtidigt som vi har ett stort behov av nya bostäder står vi inför flera utmaningar som gäller vårt befintliga bestånd. Det gäller inte minst många av de flerfamiljshus som byggdes under 1960- och 1970-talen som en del av det så kallade miljonprogrammet. En stor del av dessa är i grunden bra och funktionella byggnader men i behov av renovering. Samtidigt behöver vi få ned energianvändningen i byggnadsbeståndet och underlätta omställningen av energisystemet.

För att få till stånd renovering och energieffektivisering även i områden där människor har låg köpkraft utan att det ska behöva resultera i så stora hyresökningar att människor tvingas flytta har regeringen infört ett statligt stöd för renovering och energieffektivisering i vissa områden. Fastighetsägare som hyr ut bostäder i områden där en majoritet av hyresgästerna har låg köpkraft kan därmed få stöd för att genomföra renovering och energieffektivisering, på villkor att hyran rabatteras under sju år efter det att renoveringen har genomförts.

Det är lätt att förstå att det statliga stödet inte kan räcka till alla byggnader i landet som är i behov av renovering. De flesta byggnader renoveras, och kommer att behöva renoveras, utan stöd. Men då är det också viktigt att de hyresgäster som redan bor i husen får en verklig möjlighet att påverka hur och i vilken omfattning renoveringen ska ske.

Regeringen menar att det finns skäl att se över hyresgästens ställning i de här sammanhangen. Därför har regeringen tillsatt en utredning som bland annat ska undersöka hur reglerna om hyresgästernas inflytande över förbättrings- och ändringsarbeten tillämpas och om hyresgästernas inflytande bör stärkas. Det ingår också i utredningen att utvärdera upphävandet av lagen om förvärv av hyresfastigheter m.m. och ta ställning till om möjligheterna att ingripa mot fastighetsägare som inte tillhandahåller ett godtagbart boende bör utökas.

När utredningen har lämnat sitt betänkande har vi ett underlag för att gå vidare i dessa frågor.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Interpellationen handlar i första hand om att det finns en hel del olämpliga hyresvärdar i många av de områden där det företag jag specifikt tar upp äger fastigheter. De tar ingen social hänsyn, utan de är i första hand där för att tjäna pengar.

Jag har under veckan varit i Husby, som ligger i Stockholm, och besökt hyresgäster som har just den här privata hyresvärden: D. Carnegie.

Hyresvärden skriver på sin hemsida att man gör en jättevinst på 434 miljoner kronor. Samtidigt är det många som upplever att man inte sköter underhållet. Man gör undermåliga renoveringar som man chockhöjer hyran för. Missnöjet finns inte bland några få, utan det är hur många som helst som har varit ute och demonstrerat och skrivit på protestlistor. Jag har fått en hel lista på saker som hyresvärden inte klarar av att sköta. Jag ska nämna några av de saker som hyresgästerna har talat om för mig att hyresvärden inte klarar av att sköta i beståndet.

Hyresgästerna har renoverat själva för tusentals kronor därför att hyresvärden inte har gjort det. Man har bytt ut kylar mot kylar som är äldre och som inte fungerar. Köksluckor hänger löst och har till exempel fallit ned på ett barn, som fick opereras. Hyresgästerna har flera gånger kontaktat hyresvärden utan att hyresvärden har återkommit. Hyresvärden reagerar inte. Badrummen är fuktskadade och luktar illa. I något enstaka fall har man renoverat. Men då har man inte gjort det på ett fackmannamässigt sätt, så det blir återigen fuktskadat och mögligt. Det är extremt kallt i lägenheterna. Hyresgästerna behöver själva öppna ugnar och sätta på spisar för att det ska gå att bo i lägenheterna.

Jag träffade en kvinna som berättade att hon var tvungen att tappa upp varmvatten för att kunna värma lägenheten. Hon fick varmvattnet på sig och har nu brännskador på bröst och armar. Många säger att de behöver ha kläder på sig inomhus för att kunna vara där. Hyresvärden kräver att de betalar för en viss del av underhållet. Trapphusen är ofräscha och fungerar inte. Uteplatserna är farliga för barnen. Och det finns småkryp i lägenheterna. Jag pratade med en pappa som hävdade att hyresvärden menade att det inte går att fixa saker i lägenheten utan att man får leva med det. Man skyller på olika saker.

När jag tittade på företagets räkenskaper fann jag att man har dragit ned på utgifterna för underhåll med 40 procent. Då är det inte så konstigt att det är väldigt mycket som inte fungerar inne i lägenheterna. Man gör helt enkelt ingenting.

I Sverige har vi lagar och regler som styr detta. Bostäderna ska få ett underhåll. Många av hyresgästerna i Husby har i decennier betalat sin hyra och har därför rätt till ett underhåll av bostaden.

Jag undrar: Hur vill bostadsministern garantera att Husbyborna får det underhåll som de har rätt till? Det fungerar uppenbarligen inte. Hur ska vi se till att det fungerar? Är bostadsministern till exempel beredd att göra det enklare att omedelbart få sänkt hyra om inte hyresvärden gör det jobb den ska göra? Kan kommunerna få större muskler för att komma åt en hyresvärd? Vad vill bostadsministern säga till de här specifika hyresgästerna i Husby i dag? Vad är beskedet från bostadsministern?

Fru talman! När det gäller den sista frågan kan jag direkt säga: Jag har inte tillräckligt mycket kunskap om det enskilda fallet. Det är inte heller meningen i ett system som det vi har i Sverige att regeringen ska gå in och vidta åtgärder mot enskilda företag eller fastighetsägare om de bryter mot lagen och om de inte sköter sig som de ska, utan det har vi domstolar till.

Är det så att lagstiftningen borde ändras har vi också ett system för det. Det handlar om att vi genomför utredningar. Sedan kommer det förslag därifrån. Vi har faktiskt tillsatt, som jag nyss sa, en särskild utredning som tar upp frågan om att det kan vara rimligt att stärka just möjligheten att ingripa mot fastighetsägare som inte tillhandahåller ett godtagbart boende och sköter renoveringen. Man kan behöva skärpa det. Det handlar om åtgärder mot enskilda fastighetsägare. Men det är då inte regeringen själv som gör detta, utan i så fall har vi myndigheter som polis och åklagare och andra aktörer som gör det.

Sedan finns det fastighetsägare som arbetar på väldigt olika sätt i de här frågorna. Det finns enskilda fastighetsägare som till exempel ger hyresgästerna möjlighet att välja. De får då ett inflytande och kan vara med och förhandla om hur man ska sköta renoveringar redan innan de påbörjas. De kan välja om man ska göra mindre eller större renoveringar. Det är klart att om man gör stora renoveringar innebär det på sikt att det blir högre hyreskostnader för hyresgästerna.

Jag tycker att den metoden är väldigt intressant. Jag tycker att det vore intressant om fler fastighetsägare skulle ta efter den modellen. Vi får väl se vad utredningen säger om den typen av agerande.

En annan fråga som berör detta är att vi tidigare också har haft lagstadgade krav om att avsätta pengar till renoveringsfonder, men det har tagits bort av tidigare regeringar. På sikt kan det vara en intressant fråga att se över igen.

Helt klart är dock att fastighetsägare agerar väldigt olika. Det finns de som inte sköter sitt uppdrag som fastighetsägare gentemot hyresgästerna på ett bra sätt, medan det finns andra som gör det på ett utmärkt sätt.

Fru talman! Lagstiftningen har ju konsekvenser för enskilda personer, och då är det viktigt att lyfta fram vad lagstiftningen får för konsekvenser och hur det ser ut i verkligheten. Det här är ju inte en abstrakt produkt, utan det handlar om människor.

Därför undrar jag vad bostadsministern tycker om situationen. Vill han göra någonting åt den, till exempel se till att man direkt får en rabatt på hyran om fastighetsägaren inte sköter sig?

Det finns ett problem i dag på svensk bostadsmarknad, och det är att vi har väldigt kortsiktiga ägare som köper upp stora fastighetsbestånd i många områden, inte bara i Stockholmsområdet utan i hela landet. De är där för att tjäna pengar, och de har en undermålig förvaltning. I det här specifika fallet är det Blackstone som har köpt upp området. Det är en av USA:s största fastighetsspekulanter, ett riskkapitalbolag som förmodligen inte kan peka ut Sverige på en karta. Husen blir en handelsvara som flyttas från en köpare till en annan om och om igen, och ingen förvaltar husen långsiktigt.

Det här måste vara något som bostadsministern reagerar på och vill göra någonting åt. Har ministern möjligen en åsikt i den här frågan och tänker att man ska göra något åt detta som många upplever är ett systemfel med många spekulanter som tar sig in på marknaden?

D. Carnegie drar som sagt var ned väldigt mycket på underhållet och gör stora vinster. Det är bara att gå in på hemsidan och titta på detta, och det är ju hyresgästernas pengar som går ned i fel fickor.

Jag undrar hur man ska komma till rätta med det samhällsproblem som fastighetsspekulation och undermålig förvaltning utgör. Hur ska man se till att de bostäder som allmännyttan till exempel säljer ut i slutändan inte hamnar i händerna på fel personer? Hur vill ministern hjälpa allmännyttan finansiellt så att våra kommunala bostadsbolag slipper sälja ut så stora delar av sina fastighetsbestånd? I så fall skulle vi slippa problemet med kortsiktiga värdar som förvaltar våra fastigheter.

Det är ett problem att företaget, precis som på andra ställen, gör ett affärsupplägg, det vill säga man underhåller nästan inga bostäder utan väntar på att hyresgästen ska tröttna. Sedan kommer man in och gör ett ganska stort ingrepp i bostaden, den typ av standardrenovering som gör att man kan höja hyrorna väldigt kraftigt, ibland med över 50 procent. En ökad boendekostnad med 50 procent tror jag varken bostadsministern, villaägare eller för den delen hyresgäster i Stockholms innerstad skulle acceptera.

Då undrar jag: Accepterar ministern att det blir så orättvist att de här personerna måste betala oerhört stora hyreshöjningar? Förvaltaren klarar inte av underhållet utan gör ganska undermåliga renoveringar på ibland bara några veckor, vilket har skett, men gör väldigt stora hyreshöjningar utifrån detta. Hur tycker statsrådet att hyresgästerna ska agera i det här fallet? Har statsrådet något råd att ge?

Fru talman! Nooshi Dadgostar tar upp väldigt många olika frågor. Är det rimligt att man ska kunna sälja bostäder? Vad man ska göra gentemot allmännyttan som säljer bostäder? Ska man stoppa företag som vill sälja bostäder och hyresfastigheter? Detta är ganska grundläggande demokratiska frågor som egentligen i stor utsträckning handlar om vilka partier man väljer. Det är ju demokratiska partier som bygger upp allmännyttiga bostadsföretag och i vissa fall även säljer företag och fastigheter.

Jag tycker att det har gjorts många misstag när det gäller dessa frågor. Jag tycker att vi i dag kan se att det har skapats rätt mycket problem på bostadsmarknaden på grund av att partier och majoriteter framför allt i våra större städer har valt att sälja ut väldigt mycket hyresfastigheter och göra om en del av dem till bostadsrätter.

Jag tycker också att en hel del allmännyttiga bostadsföretag i demokratisk, kommunal ägo har misskötts. Vi har ganska många exempel på att man inte har avsatt tillräckligt mycket för att klara av renoveringarna. Man har fört över pengar från de här bostadsföretagen till den kommunala kassan i stället för att använda pengarna till att sköta fastigheterna och se till att de är i bra skick.

I efterhand kan man alltså se väldigt mycket som borde ha gjorts på ett annat sätt, men till viss del är det svårt att hindra att man väljer in partier som vill göra den typen av förändringar.

I en annan del går det dock att skärpa lagstiftningen, och nu när vi har en rödgrön regering - även om vi tyvärr inte har en rödgrön majoritet i riksdagen - finns det möjligheter att eventuellt göra en del skärpningar av lagstiftningen. Det handlar till exempel om att stärka möjligheten att påverka hur och i vilken omfattning som renoveringar ska kunna ske. Vi har en utredning som tittar på detta, och när den är färdig får vi ta ställning till om det finns bra förslag som skulle kunna föras vidare till en lagändring.

Det gäller också frågan om förvärv av hyresfastigheter och om det kan vara möjligt att skärpa reglerna gentemot fastighetsägare som inte sköter fastigheterna, till exempel inte tillhandahåller ett godtagbart boende, inte renoverar där det finns ett uppenbart behov eller på andra sätt missköter fastigheterna.

Däremot tycker jag att det som Nooshi vad jag förstår var inne på, nämligen att företag gör renoveringar som är väldigt små men som ändå leder till omfattande hyresförändringar, inte borde behöva ske eftersom vi har ett system med hyresregleringar där detta borde kunna hanteras redan i dag.

Fru talman! Jag upplever inte att ministern ger några särskilt handfasta råd till hyresgästerna i Husby, vilket man ändå kan förvänta sig. I statistiken ser vi att privata värdar lägger betydligt mindre på underhåll än vad de allmännyttiga gör, och det finns de allmännyttiga värdar som då menar att de känner sig tvingade att sälja av olika skäl.

Därför hade det varit viktigt att höra från bostadsministern hur man skulle kunna underlätta och hjälpa allmännyttan så att de slipper sälja ut på olika sätt, eller att kommunerna kan ingripa för att förvaltningen inte ska bli så här dålig.

Problemet är egentligen både att underhållet är så pass illa och icke fungerande och att man inte känner att det finns några verktyg som man kan använda för att komma åt detta. Den lagstiftning som finns i dag är ju mycket svag, och de renoveringar som genomförs är undermåliga, de sker på väldigt kort tid och det blir stora hyreshöjningar som inte går att dämpa.

Kan bostadsministern på något sätt uttala vad han personligen tycker i frågan? Är det rimligt att göra så? Är det dessa förvaltare som ska finnas i våra hyresbestånd? Är det bra förvaltare som agerar så? Kan hyresgästerna göra något i dag i stället för att vänta på dessa utredningar som kan ta lång tid? Vad kan de göra för att bostäderna över huvud taget ska vara beboeliga?

Fru talman! Regeringen och inte heller enskilda ministrar avgör vilka enskilda företagare som är bra eller dåliga för att sedan vidta åtgärder. Vi försöker se på om det finns felaktigheter i regelverket eller förbättringar som borde göras i regelverket i fråga om lagstiftning och författningar.

Regeringen är inte heller en rådgivningsbyrå. Vi ger inte enskilda människor råd om hur de ska agera. Det kan Nooshi Dadgostar göra lika bra.

Däremot jobbar regeringen med lagstiftningen. Precis som jag sa tidigare pågår ett arbete. Det pågår utredningar i dessa frågor. När de utredningarna är klara ska vi politiskt ta ställning till de förslag som kommer att läggas fram, om lagstiftningen ska skärpas så att fastighetsägare inte kan missbruka sin ställning eller så att hyresgästernas ställning kan förbättras.

Överläggningen var härmed avslutad.