Interpellationssvar - 2016-10-27

Svar på interpellationer

Herr talman! Saila Quicklund har frågat folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström när han avser att hörsamma riksdagens uppmaning att återkomma med förslag om fler idrottstimmar i skolan. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Som jag tidigare tydliggjort, bland annat då jag svarat på liknande frågor från partikamrater till Saila Quicklund, instämmer jag i att det är viktigt att barn och ungdomar ges goda möjligheter till fysisk aktivitet och att det är viktigt att motverka stillasittande bland barn. Detta är också av stor vikt för att eleverna ska få goda kunskapsresultat.

Jag vill i sammanhanget särskilt lyfta fram det som står i läroplanen för grundskolan, att skolan ska sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen. När Statens skolverk redovisade sitt arbete med att stödja skolors utveckling av ämnet idrott och hälsa pekade myndigheten på att detta uppdrag i läroplanen är en viktig hälsofråga och ett område som i större utsträckning behöver uppmärksammas.

Rörelse ska vara en naturlig del av skoldagen. Detta förutsätter fysisk aktivitet och motorisk träning utöver ämnet idrott och hälsa. Att enbart utöka undervisningstiden i idrott och hälsa är en mycket omfattande reform som riskerar att missa målet. En annan väg som regeringen överväger att undersöka vidare är att förtydliga och stärka skolans uppdrag att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.

Regeringen tog initiativ till att under 2016 satsa 200 miljoner kronor på att utveckla och förstärka elevhälsan, som enligt skollagen ska arbeta hälsofrämjande och stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål. Vi har föreslagit att 200 miljoner kronor avsätts även för 2017 och att samma belopp beräknas årligen från och med 2018. Regeringen har även särskilt lyft fram frågan om elevers relativt stora frånvaro i ämnet idrott och hälsa i direktiven till den särskilda utredare som nu i december ska redovisa en utredning om elevers problematiska frånvaro.

Regeringen har vidare gett Centrum för idrottsforskning vid Gymnastik- och idrottshögskolan i uppdrag att genomföra en fördjupad analys av idrottsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet samt grundskolans arbete med daglig fysisk aktivitet och undervisning i ämnet idrott och hälsa. Analysen ska i första hand inriktas på barn och ungdomar som inte är fysiskt aktiva samt belysa metoder och arbetssätt som leder till att fler barn och ungdomar idrottar eller annars är fysiskt aktiva.

Jag har tidigare konstaterat att frågan om betydelsen av att flickor och pojkar rör på sig är bredare än skolidrotten. Just idrottsrörelsen har en viktig funktion genom att inom barn- och ungdomsidrotten lägga en grund för framtida motionsvanor. Regeringen strävar efter att fler barn och ungdomar ges möjlighet att delta i idrottsföreningarnas verksamhet och ökade därför stödet till idrotten med 197 miljoner kronor under 2016. Vi föreslår nu i vår budgetproposition att stödet ska öka med ytterligare 11 miljoner kronor för 2017 och från och med 2018 med 19 miljoner kronor därutöver, till en sammanlagd varaktig ökning om 227 miljoner kronor per år jämfört med 2015.

I augusti remitterade Utbildningsdepartementet en promemoria som bland annat innefattade förslag till en stadieindelad timplan i grundskolan. Förslaget bedöms leda till en mer likvärdig skola och underlätta för enskilda elever att byta skola om de vill samt för huvudmännen att garantera att eleverna får den undervisningstid som de har rätt till. Regeringen avser att under 2017 återkomma till riksdagen med ett förslag till en stadieindelad timplan.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Min fråga till statsrådet var alltså: När avser ministern och regeringen att hörsamma riksdagens uppmaning att återkomma med förslag om fler idrottstimmar i skolan? Det är också ett tillkännagivande som ligger till grund för frågeställningen. Jag får inget svar i interpellationssvaret från statsrådet. Kanske kommer det fram under debatten - vi får se.

Vidare säger statsrådet att han instämmer i att det är viktigt att barn och ungdomar ges goda möjligheter till fysisk aktivitet, att det är viktigt att motverka stillasittande bland barn och att det också är av stor vikt för att eleverna ska få goda kunskapsresultat, vilket är helt riktigt. Där är vi helt överens. Men statsrådet visar, herr talman, inte det här i aktiv handling, eftersom regeringen valde att aktivt rösta nej här i riksdagen till fler timmar i idrott och hälsa, vilket förvånar mig mycket med tanke på de stora folkhälsoutmaningar vi har i samhället.

Vidare lyfter ministern fram att det står i läroplanen för grundskolan att skolan ska sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen. Vi vet ju att detta uppenbarligen inte fungerar. Min fråga blir därför: Vilken åtgärd avser ministern att vidta för att få detta, som är så viktigt, att fungera?

I svaret säger ministern: "Att enbart utöka undervisningstiden i idrott och hälsa är en mycket omfattande reform som riskerar att missa målet." Jag undrar då om regeringen backar därför att det är en stor och omfattande reform. Det finns andra reformer som regeringen nu vill genomföra, till exempel den så kallade regionreformen, som är mycket större än den här. Att vi inte ska införa fler idrottstimmar i skolan på grund av att det är en stor och omfattande reform kan för mig kännas lite märkligt.

Vad menar man med att det är "en mycket omfattande reform som riskerar att missa målet"? Regeringen lägger 200 miljoner till skolhälsovården, vilket är bra. Det gör också Moderaterna i sin budget. Det är rätt att göra så, men det är också viktigt med det förebyggande arbetet. Skolhälsovården träffar oftast eleverna när det redan har uppstått problem, så kombinationen tycker jag är viktig där.

Ministern säger: "Jag har tidigare konstaterat att frågan om betydelsen av att flickor och pojkar rör på sig är bredare än skolidrotten." Ja, det är också helt riktigt. Men skolidrotten är väldigt viktig. Det som idrottsrörelsen utför varje dag är fantastiskt, men som komplement måste vi utöka skolidrottstimmarna. Moderaterna har ett förslag om idrott på fritis för att man ska kunna kombinera 100 fler timmar idrott inom grundskolan med idrott på fritis för att nå elever som inte har kulturen med sig eller ekonomiska möjligheter att vara delaktiga i en idrottsförening.

Min fråga till ministern blir: Varför vill inte ministern investera - jag kallar det för en investering - i våra barns och elevers välmående och framgång i skolan?

Herr talman! Jag tror att vi delar intresset när det gäller att se till att man får bättre resultat i svensk skola, och vi är nog rörande överens om att vi gärna vill att resultaten ska bli bättre. Vi vet att det finns olika grupper som släpar efter av olika skäl. Till exempel presterar pojkar sämre än flickor. Vi har även en stor utmaning med många elever med neuropsykiatriska funktionshinder, typ adhd, som också har problem i skolan.

Det finns rätt mycket forskning om olika metoder som visar på att mer fysisk aktivitet ger bättre resultat. Den så kallade Bunkeflometoden har visat att man inte minst kan höja andelen behöriga till gymnasiet. Där ser man också väldigt tydligt att gruppen pojkar presterar betydligt bättre i skolan med denna metod. Det finns forskning i USA, bland annat i Michigan, som visar tydligt att barn som har adhd förbättrar sin koncentrationsförmåga och sin sociala förmåga om de får möjlighet att röra på sig. Det innebär att det finns ett vetenskapligt stöd för att mer rörelse i skolan leder till att inte minst pojkar och barn med adhd, som vi har svårt att möta i svensk skola i dag, klarar skolan bättre.

Därför tycker jag att det är obegripligt att regeringen väljer att inte följa det tillkännagivande som finns om mer idrott.

I interpellationssvaret står det att man överväger att undersöka vidare hur man kan stärka skolans uppdrag att erbjuda daglig fysisk aktivitet inom skoldagen. Att man uttrycker sig i så vaga termer visar att regeringen inte tycker att detta är särskilt angeläget.

I kammaren finns det en majoritet för att införa mer idrott i skolan. Varför bryr sig regeringen inte om det?

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Det är en mycket intressant fråga som Saila lyfter upp i debatten, men jag tror att det är lite fel ingång.

Vi är överens om att fysisk aktivitet ger bättre möjlighet till inlärning. Men vi måste titta på samhället som helhet. Vi har en idrottsrörelse som behöver fler aktiva medlemmar i alla idrotter. Går det att kombinera detta med idrottsrörelsens behov? Är man medlem i en idrottsförening lär man sig dessutom demokrati, vilket är bra för skolan.

Hur kan vi få en befruktning mellan skola och idrottsrörelse så att barn och ungdomar får mer insikt i vilka idrotter som finns och vilka möjligheter som finns att idrotta?

Dessutom har fler och fler idrottsföreningar allt färre medlemmar. Med fler medlemmar kan kvaliteten bli högre, och vi får kanske större idrottsframgångar. Att få bättre resultat är dock en bisak. Huvudfrågan är hur vi får fler ungdomar att aktivt engagera sig i att idrotta mer, röra på sig mer och få mer fysisk aktivitet.

De flesta som någon gång har varit medlemmar i en idrottsförening har blivit aktiva efter skoltiden. De har varit mer fysiskt aktiva efter att de har gått ur grundskola och gymnasieskola. Det ger ytterligare en effekt senare i arbetslivet: Om folk är vana vid fysisk aktivitet och att idrotta får vi kanske bättre produktivitet i landet.

Vi har allt att vinna på att titta på hur skola och idrottsrörelse kan samarbeta på detta område. Att bara säga att vi måste införa en idrottstimme till är ett lite snett sätt att se på saken. Vi behöver titta på om idrottsrörelse och skola kan hjälpas åt, och jag hoppas att vi kan jobba i den riktningen.

Herr talman! Jag tackar alla debattörer.

Det här är en viktig interpellation, och vi är helt överens om att barn behöver röra på sig och att barn som får röra på sig har möjlighet att få bättre resultat i skolan. Detta vet vi eftersom det är tydligt belagt i forskningen, och därför är vi överens om att det behövs mer rörelse i och utanför skolan.

Elevhälsan ska jobba mer förebyggande. En av anledningarna till att vi göra dessa investeringar är att elevhälsan ska komma in på ett tidigare stadium.

Vi behöver förbättra kvaliteten i undervisningen i idrott och hälsa. Det ingår i det nämnda uppdraget till Gymnastik- och idrottshögskolan att se hur detta arbete görs nu. Vi pekar också särskilt på den frånvaro som finns i detta ämne och hur man ser till att alla elever deltar i undervisningen i detta ämne.

Jag säger i interpellationssvaret att det finns en risk för att enbart en utökning av antalet timmar missar målet. Jag hänvisar till att målet är att barn ska röra sig mer. Det är det vi vill åstadkomma eftersom vi vet att barn som rör sig mer också får möjlighet till bättre kunskaper.

Det finns några anledningar till att enbart en utökning av antalet timmar kan missa målet. För det första handlar det om just närvaroproblematiken. En del av de barn som behöver det allra mest går i dag inte i tillräcklig utsträckning på dessa timmar. Detta ändras inte för att timmarna blir fler.

För det andra är idrott och hälsa ett ämne med en kursplan och kunskapskrav, både teoretiska kunskapskrav och kunskapskrav som man behöver fysisk rörelse för att kunna uppnå. Det innebär att ett utökat antal timmar inte behöver organiseras på ett sådant sätt att man får mer rörelse. Det kan innebära mer teoretisk undervisning i ämnet idrott och hälsa. Det kan ha vinster, för de teoretiska kunskaper som ingår i idrott och hälsa är viktiga. Men det var ju inte det vi ville åstadkomma, utan vi ville åstadkomma att barn rör på sig mer.

För det tredje har det inte undgått någon att vi står inför en stor och allvarlig lärarbrist. Att utöka det totala antalet timmar i skolans timplan innebär att ett visst antal lärare ska jobba mer. I princip alla lärare i idrott och hälsa är också lärare i fler ämnen. Det gör att vi får en större lärarbrist, och det måste vi såklart väga in när vi fattar beslutet.

Finns det andra sätt som mer effektivt når målet att barn ska röra sig mer? Jag tror det. Vi behöver mer rörelse som inte bygger på att barnen först ska byta om, sedan ha en fysisk aktivitet och därefter byta om igen. Vi behöver mer rörelse som inte utgår från att barnen ska bli bedömda utifrån kunskapskravet utan att barnen ska röra sig för de vinster som finns i själva rörelsen, också för inlärning i andra ämnen. Bunkeflomodellen bygger till stor del på detta.

Precis som jag säger i interpellationssvaret tittar vi därför på om vi kan stärka de skrivningar som finns i läroplanen om att man ska erbjuda daglig fysisk aktivitet, för detta uppfylls som sagt inte i tillräcklig omfattning i dag.

Därför ligger denna utvärdering på Gymnastik- och idrottshögskolan. Det är inte vagt formulerat. Uppdraget är utlagt på Gymnastik- och idrottshögskolan, och vi tittar på om vi ska stärka läroplanen.

Precis som Jasenko Omanovic sa är det viktigt att barn rör sig även när de inte är i skolan. För att uppnå detta är de investeringar som vi gör i idrottsrörelsen viktiga. Inte minst för att få in de barn där plånboken har varit ett hinder för att komma in i idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen har och tar ett stort ansvar för att även nå de barn som har svaga ekonomiska förutsättningar. Det är viktigt att alla barn känner att de kan engagera sig i idrottsrörelsen. Det är en av anledningarna till att regeringen tillför pengar till idrottsrörelsen.

Herr talman! Jasenko Omanovic lyfter fram idrottsrörelsen, och som idrottspolitisk talesperson kan jag inte annat än att hålla med om den viktiga betydelsen av idrotten och det fantastiska arbete som utförs i våra idrottsföreningar.

Men det är inte svart eller vitt, och för övrigt lägger Moderaterna 55 miljoner mer än regeringen på just anslaget Idrott.

Att det är viktigt med kombinationen skola och idrottsrörelse lyfte jag fram i mitt förra inlägg. Regeringen framhåller ensidigt idrottens betydelse, men jag vill som sagt se en kombination.

Vi har varit inne på att forskningsresultat visar att fysisk aktivitet har betydelse för barns resultat i skolan. Ett bra exempel är just Bunkefloprojektet. Det är ett samverkansprojekt mellan skola, idrottsförening och forskning. I elevgruppen som hade mer fysisk aktivitet uppnådde 96 procent behörighet till gymnasieskolan. I den grupp som fick mindre motion uppnådde 86 procent behörighet, alltså 10 procentenheter färre.

Moderaterna vill att fler elever ska må bättre och lära sig mer i skolan. I vår plan för en modern kunskapsskola är det därför också viktigt och självklart att investera i mer undervisningstid i lågstadiet, mer matte i högstadiet, bättre betalda lärare och mer idrott i skolan. Forskning har ju visat att rörelse och idrott hänger tätt ihop med elevernas välmående och lärande i skolan.

Enligt en internationell jämförelse får andra länders grundskoleelever betydligt fler idrottstimmar än de svenska eleverna. Flest idrottstimmar får de franska eleverna, som har hela 108 timmar skolidrott per skolår i grundskolan. Sverige har 56, så det är väldigt stora skillnader. Detta betyder att det endast är sju nationer som har mindre idrott i skolan än vad vi i Sverige har.

Detta vill vi moderater ändra på. Tillsammans med Alliansen driver vi därför gemensamt, med en majoritet i Sveriges riksdag, att antalet timmar i idrott och hälsa ska ökas från 500 till 600 timmar. När riksdagen i våras röstade i denna plenisal om den 20-procentiga utökning av skolidrotten som detta skulle ge röstade Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ofattbart nog nej.

Om ministern nu kan hålla med om att det är viktigt med barns fysiska aktivitet och så vidare, varför vill han inte investera i våra barns och elevers välmående och framgång i skolan?

Herr talman! Jag tycker att argumentet att man inte ska ägna sig åt stora reformer är lite märkligt. Detta är en reform som har ett bra forskningsunderlag som visar att den verkligen förbättrar elevernas resultat.

Det som är intressant med Bunkeflomodellen är att närvaron på idrottslektionerna ökade. De hade alltså fler idrottslektioner men också en mycket högre närvaro. Det tycker jag är viktigt att ha med i sammanhanget, eftersom statsrådet talade om närvaron och att det skulle leda till att man missar målet om antalet idrottslektioner ökas.

Jag kan inte se att regeringen har några konkreta förslag alls för att öka rörelsen i skolan. Att överväga att undersöka något är knappast en kraftfull åtgärd. Det är inte särskilt konkret eller något som får effekt ute i skolorna.

Eleverna i svensk skola har väldigt lite undervisningstid i de flesta ämnen. Vi har lärarbrist, och det är klart att det alltid går att hänvisa till den om man vill undvika att göra viktiga reformer. Det behövs mer undervisningstid, oavsett vilket ämne vi talar om. Detta går att lösa på många andra sätt. Ett exempel är lärarassistenter, och ett annat är att se till att skolorna får större frihet att organisera.

Jag introducerade Glömstaskolans rektor för statsrådet. Den skolan har en annorlunda organisation där lärarna avlastas, och då undervisar de också mer. Det tycker jag är något att ha med sig framöver - att vi behöver se över organisationen och hur vi utnyttjar de lärare som finns på plats.

Jag vill återkomma till sakfrågan: Avser regeringen att helt strunta i det tillkännagivande som har kommit från riksdagen? Det finns en majoritet här i riksdagen för att utöka antalet idrottstimmar därför att vi tror att det leder till bättre resultat för eleverna. Tänker regeringen fortsätta att strunta i tillkännagivandet?

Herr talman! Det är viktigt att poängtera att det finns en grundläggande sak som vi är överens om i denna debatt, nämligen att vi vill att barn och ungdomar ska få mer fysisk aktivitet, både i skolan och utanför skoltid. Det hjälper barnen att uppnå bättre resultat i skolan. Det är viktigt att säga att vi är överens om detta. Sedan handlar det om vilket tillvägagångssätt vi väljer för att uppnå det.

Jag tog upp idrottsrörelsen och att de, när det gäller hälsoperspektivet, är jätteduktiga i fråga om kost. Alla som är medlem i en idrottsförening får med sig detta, och därför tycker jag att det borde vara möjligt för skolan att samarbeta mer med idrottsrörelsen så att fler får ta del av detta.

Jag måste åter understryka att en förening är en demokratiskola för många unga. En förening ger möjlighet att bredda bekantskapskretsen, få större insyn i hur människor lever och mötas över de gränser som kan vara inbyggda i bostadsområden. Därför är det jätteviktigt att vi ger skolan och idrottsrörelsen en chans att mötas i denna fråga.

Herr talman! Jag tackar åter interpellanten och övriga debattörer.

Vi investerar i barns hälsa och rörelse och därmed i barns skolresultat, vi investerar i idrottsrörelsen och vi investerar i elevhälsan. Dessa investeringar har ökat sedan den förra moderatledda regeringen, och där kan vi nu vara överens - jättebra!

Vi har gett Centrum för idrottsforskning vid Gymnastik- och idrottshögskolan i uppdrag att titta på kvaliteten i ämnet idrott och hälsa och hur den dagliga fysiska aktiviteten följs upp. Detta har vi såklart gjort därför att vi vill att alla barn ska röra sig varje dag, för vi vet att det får goda effekter. Detta är inga vaga formuleringar, utan det är vad vi redan har gjort. Nu överväger vi om vi kan göra skärpningar i den föreliggande läroplanen som gör att barnen rör sig mer. Det är detta vi vill uppnå - det är vårt gemensamma mål.

Med detta sagt, herr talman, tycker jag att det är viktigt att vi stannar upp vid lärarbristen. Moderaternas krav på fler timmar i skolan gäller mer än detta. De har en ganska lång lista på fler timmar som alltid låter bra när det kommer upp i debatten, men sedan ska det ju bli verklighet. Någon ska ta dessa timmar och se till att de fylls med kvalitet för eleverna. Det är timmar med god kvalitet, där man kan bygga en god kunskapsrelation mellan läraren och eleven, som leder till lärande.

Jag har noterat att det, trots lärarbristen, är oklart i Moderaternas budgetmotion om de stöder utbyggnaden av lärarutbildningarna. Vi behöver fler lärare om vi ska kunna möta den lärarbrist vi redan har, och då har Moderaterna en lång lista med fler timmar som ska genomföras. Maria Stockhaus gav i debatten ett tydligt svar: Det ska lösas genom att de befintliga lärarna undervisar mer.

Jag tycker också att det är bra med lärarassistenter och att man är fler som jobbar i skolan och kan avlasta lärarna. Men jag undrar om det viktigaste är att varje lärare har fler undervisningstimmar eller om det är att de får möjlighet att skapa mer kvalitet i de timmar de har och inte varje gång måste avsluta lektionen någon minut för tidigt för att springa i korridoren till nästa lektion. I stället kan de få möjlighet att ta det där extra samtalet med en elev som behöver det - kanske just den elev som har frånvaro på lektionen i idrott och hälsa - och förbereda de lektioner de ska ha och göra något på dem som verkligen når fram till alla elever och skapar den kvalitet som är så viktig i undervisningssituationen.

Jag är inte säker på att det är fler undervisningstimmar för varje enskild lärare som gör att vi uppnår bättre resultat och kvalitet. Vi ser länder i världen som faktiskt har färre undervisningstimmar än vi men som har en högre status för lärarna och därmed bättre skolresultat. Det är därför min prioritering är som den är. Jag tror att det i det här fallet är bättre att jobba för att få en daglig fysisk rörelse för alla barn snarare än fler timmar som leder till att de befintliga lärarna måste jobba mer utan att vi vet att det leder till daglig rörelse för eleverna.

Jag fick frågor om det tillkännagivande som har givits. Givetvis tar vi tillkännagivandet på det allvar som vi ska. Vi lyssnar till argumenten - vi möts och diskuterar dem nu - och vi bereder detta i samband med den nya stadieindelade timplanen för grundskolan, där vi har landat på regeringens slutsats utifrån riksdagens tillkännagivande. Den är ute på remiss, och vi kommer att få in remissvaren och bereda dem i sedvanlig ordning. Jag är övertygad om att flera av remissvaren kommer att adressera frågan om hur många timmar vi ska ha i idrott och hälsa. När detta är gjort kommer vi att överlämna en produkt och ett lagförslag till Sveriges riksdag för behandling här.

Tillkännagivandet tar vi på fullt allvar, och utifrån det bildar regeringen sin uppfattning.

Herr talman! Jag väljer att lyfta fram folkhälsoperspektivet i denna diskussion. Världshälsoorganisationen har påpekat att det i dag dör fler människor på grund av fetma än av svält och undernäring. I Sverige beräknas ungefär 800 000 personer lida av fetma. Nästan en fjärdedel av alla tioåringar är överviktiga.

Diabetesförbundet brukar säga att ca 450 000 människor i Sverige har diabetes och att 7 000-8 000 av de 50 000 som har diabetes typ 1 är barn. Antalet barn med diabetes typ 1 har fördubblats sedan 1990-talet. Det är allvarliga siffror.

Ca 1 miljon svenskar i arbetsför ålder drabbas någon gång av någon form av psykisk ohälsa, och närmare en av två kommer någon gång i livet att drabbas av detta. Kostnaderna för psykisk ohälsa i Sverige uppskattas till ungefär 70 miljarder kronor per år - 2 procent av bnp. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Detta är viktigt att beakta i denna diskussion, och skolan är fortsatt en viktig arena för folkhälsan i landet.

Avslutningsvis vill jag säga att jag fortfarande inte har fått något tydligt svar på den fråga som jag ställde till statsrådet. Varför jag inte får det vet jag inte. Men jag kommer självklart att följa denna diskussion, och vi kommer säkert att mötas i något sammanhang. Det ligger ett tillkännagivande till grund för detta, och det är viktigt att det kommer ett svar tillbaka.

Herr talman! Under nästa år kommer regeringens proposition om en stadieindelad timplan, och i den kommer också regeringens svar på det tillkännagivande som har gjorts i form av önskemål om fler timmar i olika ämnen. Det kommer alltså ett tydligt svar på det tillkännagivande som riksdagen har gjort.

Jag tycker att det är mycket bra och viktigt att Saila Quicklund avslutar med att visa på kopplingen mellan fysisk aktivitet - det är viktigt med mer och daglig fysisk aktivitet och att alla barn rör på sig - och den ökande psykiska ohälsan. Här är det helt avgörande att vi har både det som vi talar om som daglig fysisk aktivitet och en stark elevhälsa i skolan.

Det är viktigt att betona att vi nu har blivit överens om investeringar i elevhälsan som gör att man kan bygga ut den och jobba mycket mer förebyggande för att nå just de barn som vi talar om. Det handlar om barn som vi nog sannolikt kan konstatera har högre frånvaro från lektionerna i idrott och hälsa i dag. Med rätt insatser kan de börja gå till lektionerna i idrott och hälsa och uppfylla sin skolplikt. Där kan de få en sådan undervisning som gör att de faktiskt börjar röra på sig och kanske också får daglig rörelse utanför lektionerna i idrott och hälsa, rörelse som inte är kopplad just till kunskapskraven i det ämnet men som finns där för att detta har sådana folkhälsovinster och vinster för kunskapsresultaten.

Jag tackar för denna interpellationsdebatt, och jag är också övertygad om att vi kommer att mötas igen när det gäller dessa frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Lars-Arne Staxäng har frågat barn-, äldre- och jämställdhetsministern om hon och regeringen avser att ta några initiativ för en översyn av nuvarande strandskyddslagstiftning för att underlätta för byggande av fler bostäder. Han har även frågat om hon avser att vidta några åtgärder för att åstadkomma en mer restriktiv användning av 300-metersregeln i strandskyddet. Detta är inte en barnfråga, inte en äldrefråga och inte heller en jämställdhetsfråga, och arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Strandskyddet återkommer i flera frågor och debatter, och jag svarade så sent som i går på två skriftliga frågor om strandskyddet från Lars-Arne Staxängs partikollegor Åsa Coenraads (fråga 2016/17:111) och Lars Hjälmered (fråga 2016/17:163). Som jag anförde i mitt svar på de frågorna har regeringen velat avvakta resultatet av de ändringar av strandskyddsreglerna som alliansregeringen beslutade om - bland annat 2009 års regler om områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen - innan eventuella ytterligare förändringar görs.

Regeringen anser nu att det är dags att se över reglerna om områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen - de så kallade LIS-reglerna. Detta är en del av regeringens aktiva arbete för fler bostäder i hela landet. Vi vill se en levande landsbygd som kan utvecklas, samtidigt som ett attraktivt landskap kan bevaras och värdefulla naturmiljöer skyddas, och bedömer att det finns potential att utveckla LIS-instrumentet i det syftet. Det är lite grann på det sätt som mäklare brukar använda ordet potential när de talar om renoveringspotential i fråga om ruckel.

Regeringen har därför i budgetpropositionen för 2017 aviserat att det ska göras en översyn av LIS-reglerna. Syftet med översynen ska vara att ytterligare främja landsbygdsutveckling i områden med god tillgång till stränder utan att de värden som strandskyddet långsiktigt syftar till att skydda riskerar att skadas.

Som Lars-Arne Staxäng redogör för i sin interpellation kan länsstyrelserna under vissa förutsättningar besluta att utvidga ett strandskyddsområde till att gälla upp till 300 meter från strandlinjen. Genom 2009 års ändring av strandskyddsreglerna skärptes kravet för att få utvidga ett strandskyddsområde. Utvidgning får sedan dess ske endast om det behövs för att säkerställa något av strandskyddets syften. Avsikten är att det ska finnas ett tydligt och långsiktigt behov av ett utvidgat strandskydd. I samband med ändringen gavs länsstyrelserna i uppdrag att se över och fatta nya beslut om utvidgade strandskyddsområden i det egna länet för att bättre anpassa dem till strandskyddets båda syften. Enligt Naturvårdsverkets analys av resultatet av översynen minskade den totala arealen utvidgat strandskydd för landet som helhet.

Regeringen har mot denna bakgrund för närvarande inte för avsikt att se över länsstyrelsernas möjlighet enligt gällande rätt att utvidga strandskyddet i ett område utöver 100 meter om det behövs för att säkerställa något av strandskyddets syften.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.

Bakgrunden till denna interpellation är att jag tydligt ser att många kommuner har betydande svårigheter att få till nya byggplaner både för bostäder och för verksamheter. Detta beror på flera faktorer, både att Sverige har många riksintressen totalt sett och att strandskyddsgränserna har stor betydelse.

Över 55 procent av landet är någon typ av riksintresse, och det finns kommuner där 80 procent är riksintresse. Dessutom håller man nu på många ställen, bland annat i Västsverige som jag kommer från, i praktiken på att införa en generell strandskyddsgräns på 300 meter. Denna gräns var, som bekant, på många ställen tidigare 100 meter.

När staten nu ser att vi måste få till ett ökat bostadsbyggande och att det är en mycket viktig del av Sveriges framtid går detta faktiskt inte ihop med alla restriktioner som vi har i Sverige.

Man har som mål att bygga hela 700 000 fastighetsenheter. Nere i Västra Götaland är planen 80 000-100 000 lägenheter eller hus. Men detta är faktiskt inte möjligt med nuvarande regelmassa.

Det mest ironiska i denna fråga är att statens förlängda arm länsstyrelsen ska bevaka alla restriktioner och riksintressen och dessutom få kommunerna att bygga mer. Man har fått ett ganska kraftigt mandat att göra detta.

Mina frågor till statsrådet blir därför: Tänker statsrådet verka för att regeringen lämnar förslag om översyn, ändringar och lättnader inom riksintressen och strandskyddsgränser? Vi får inte glömma att en riksdagsmajoritet för ungefär ett år sedan gjorde ett tillkännagivande om detta. Tänker statsrådet vidta några ytterligare åtgärder för att mjuka upp 300-metersgränsen? Åtminstone vissa länsstyrelser har tolkat lagen som att den finns.

Herr talman! Jag tackar ministern för att jag får ta del av svaret i kammaren.

Ministern nämner LIS-områden och den översyn regeringen avser att göra. Det är bra, och min förhoppning är att den anpassas efter behovet av att hela Sverige ska leva. Det handlar om att försöka underlätta - men med miljöhänsyn. Syftet med strandskyddet är, precis som ministern beskrev, att säkerställa förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och behålla goda livsvillkor för djur- och växtliv.

Det är viktigt att ha tydliga regler för utbyggandet i tätbefolkade områden, och det är förstås viktigt att trygga att landets strandnära miljöer inte överexploateras. Men det är bara 10 procent av Sveriges stränder som i dag är påverkade av bebyggelse. I landsbygdsområden, till exempel stora delar av Södermanland, som är det område jag känner bäst till, blir ett landsomfattande och strikt strandskydd ett bekymmer för många kommuner. Det ligger som en död hand över utveckling av vissa kommuner, över turistnäringen och inte minst över möjligheten att öka attraktionen och nyinflyttningen, vilket många av kommunerna behöver.

Jag vill till exempel ta upp skärgårdskommunen Oxelösund, som har den sjunde minsta kommunytan i Sverige och till största delen består av vatten. Hur ska byggnation kunna ske där när strandskyddet är 300 meter och kommunen gärna vill få fler invånare? Om strandskyddet hade varit 100 meter hade byggnationsproblemet varit betydligt mindre. Dessutom tänker jag på att hela Sverige ska leva och den klyfta som faktiskt finns där. Ett sätt att minska den klyftan kan vara att göra det lättare för strandnära bebyggelse - men med väldigt stor miljöhänsyn.

Precis som ministern sa gav alliansregeringen kommunerna större makt över beslutsprocessen genom möjligheten att medge undantag från strandskyddet för åtgärder för landsbygdsutveckling. Alla dessa åtgärder är viktiga för att underlätta detta, och de är relevanta steg i rätt riktning. Jag anser dock att lagstiftningen borde ge större frihet till kommunerna. Kommunledningarna har ju ofta unik kunskap om just sina kommuner. Alltför ofta överprövas kommunernas beslut med motiveringar som är helt adekvata när det gäller kraftigt exploaterade skärgårdsområden men som i inlandskommuner framstår som irrelevanta.

En av mina frågor är om ministern anser att det kommunala självstyret borde vara en realitet även i beslut avseende strandskyddet i respektive kommun. Bostadsbristen är ju stor i Sverige, framför allt i vissa delar av landet. I till exempel mindre inlandskommuner skulle det hjälpa till på ett väldigt bra sätt om man fick till bra infrastruktur för pendling, så att arbetsmarknaden växer. Dessutom vill ju många bo i landsort och på landsbygd, men gärna sjönära - och då uppstår hinder. Man måste nämligen bygga i bebyggelseformationer, där det finns flera hus, eller också måste man ha verksamhet ute på landsbygd för att få bygga. Detta är väldigt hämmande.

Både ministern och jag satt i Bostadsplaneringskommittén, som hade ett regionalt anslag; man tittade på olika regionala planer. Min andra fråga är vad som händer med det betänkande som kom fram från den utredningen.

Herr talman! Jag vill börja med att berömma Lars-Arne Staxäng rakryggade sätt att erkänna att den borgerliga regeringens LIS-reform måste ses som ett misslyckande. Den har inte uppnått sina syften. Det är bakgrunden till att vi från regeringens sida nu har aviserat en översyn. Syftet är att inom ramen för det aktiva arbetet för fler bostäder i hela landet se över hur en reform kan utverkas så att vi når målet att bidra till en god landsbygdsutveckling - tillsammans med ett gott skydd för stränder, friluftsliv och natur.

Jag vill på samma sätt berömma den tidigare regeringen för initiativet att ta om alla beslut om det utvidgade strandskyddet. Det ger visserligen en stor arbetsbörda, men det har lett till att vi har kunnat uppmärksamma vissa delar av skild praxis runt om i landet. Det ska självklart inte finnas, och genom denna stora genomgång kan vi komma åt detta så att vi får en saklig och jämbördig praxis i hanteringen av strandskyddet över hela landet. Det var ett bra initiativ.

Jag vill också kommentera debatten. Man kan bedriva opinion på olika sätt. Regeringen bjöd in till breda bostadssamtal, bland annat för att kunna ta upp frågan om strandskydd i syfte att nå samförstånd. Moderaterna valde dock att lämna de samtalen, vilket jag verkligen beklagar, och därför har vi nu blivit tvungna att ensidigt från regeringen närma oss dessa frågor som är viktiga. Jag måste säga att jag tycker att det är ett tråkigt sätt att bedriva opinion att hoppa av ett samtal för att sedan ägna sig åt att klaga på att det inte går tillräckligt fort eller inte blev precis som man ville. Detta är frågor vi bör kunna nå samförstånd om.

Jag tror att vi i grunden är överens bland annat om att det kommunala självstyret är viktigt och att avvägningsfrågorna till allra största del ska ligga just på kommunerna. Men samtidigt ska vi ha ett statligt regelverk som tillämpas sakligt och jämnt över landet, och det är den balansen vi försöker finna. Då är översynen av LIS-reformen ett viktigt steg.

Herr talman! Jag vet inte om statsrådet och jag pratar förbi varandra, missuppfattar varandra eller missuppfattar hur vi tolkar saken.

Alliansregeringen ändrade helt riktigt i strandskyddsreglerna 2009, men den ändrade också 2010 och 2014. Syftet var att öka flexibiliteten och främja utvecklingen i landsbygdsområdena. God tillgång till stränder men också ökat lokalt och regionalt inflytande var bakgrunden.

Sedan kan jag hålla med om att det skulle ha tagits ännu fler steg, men svaret från statsrådet kan inte enbart vara att man utreder LIS-områdena. Det tänker man göra 2017, och jag tar den uppgiften med stort allvar. Men det är inte ens alla områden som är LIS-områden. Särskilt där jag bor, på västkusten, är det många som är undantagna. LIS-områden är ofta insjöar inne i landet och så vidare, medan de normala kustremsorna är undantagna. Ska jag tolka statsrådet så att man ska titta på LIS-områdena men att man inte bryr sig om resten? I så fall är det nämligen illa. Vi behöver faktiskt göra en översyn av hela strandskyddet - även LIS-områdena, självklart.

Jag sitter i Insynsrådet i Länsstyrelsen i Västra Götaland, och därför får vi en lokal förankring just i dessa frågor. Om man nu tänker sig en kraftig bostadsutbyggnad, nästan i klass med den som gjordes på 1960- och 1970-talen, är jag orolig att dessa frågor kommer att hämma hela utvecklingen. Det gäller inte heller bara bostadsbyggande; det är även så att LRF framför att den utökade strandskyddsgränsen på många sätt innebär stora problem för jordbruksnäringen.

Länsstyrelserna har ofta en sträng tolkning av restriktionerna vid riksintressen och strandskydd. Man menar att det är så lagarna och reglerna måste tolkas, och det gör man på många ställen. Det är därför det är så viktigt att staten - regering och riksdag - faktiskt anger vad som menas i både lagtext och reglemente. Därför menar jag att vi måste få upp dessa frågor på bordet för ett ändringsbeslut och inte bara utreda LIS till nästa år. Jag tror inte att det räcker om vi ska få en annan tingens ordning. Om detta inte sker är jag, precis som jag redan har framfört, jättepessimistisk till möjligheten att klara byggnadsplanerna.

Det finns dessutom en massa riksintressen. Det vet alla, och jag tror att statsrådet har varit kommunalråd i södra delen av Sverige. Där har vi både Natura 2000-områden, som vi har fått via EU, och arkeologiska riksintressen sedan långa tider. Det finns biologiska riksintressen, vilka har ökat allt eftersom. Vart och ett är motiverat, och det är bra saker. Tillsammans blir de dock en död hand i många områden.

Alliansregeringen ändrade strandskyddsreglerna vid de tre årtal jag redan har nämnt - 2009, 2010 och 2014. Hade man suttit kvar efter 2014 är jag ganska säker på att man också hade fortsatt att ändra.

Det finns i Sverige nästan 40 000 mil kust och stränder. Det är tio gånger jordens omkrets. Det måste finnas möjlighet att forma ett mer flexibelt och ändamålsenligt strandskydd, med ökade möjligheter att bygga i attraktiva lägen. Dessvärre har tolkningarna av strandskyddsreglerna varit lika många som länsstyrelserna i landet, och det är mycket olyckligt för utvecklingsmöjligheterna för landsbygden.

Herr talman! Det finns också ekonomiska aspekter på strandskyddet. Jag ska berätta för ministern hur det kan vara att bo i en landsortskommun och vilja bygga där. Många av kommunerna har väldigt många vattendrag. I min hemkommun Flen - som ligger på pendlingsavstånd till Stockholm - finns det mer än 200 vattendrag. Om man kunde underlätta för sjönära byggnation skulle fler kunna bygga, och det saknas inte intressenter. Dessutom skulle den enskilde få mer fördelaktiga bolån, och det är där som ekonomin kommer in.

Tobins q för Flens kommun är 0,82. Miljötekniken har ju kommit väldigt långt i dag, så det måste ändå ställas väldigt tuffa krav på till exempel avloppshantering.

Argumenten från bankerna i de kommuner där man har ett lågt Tobins q, det vill säga under 1, har varit att om huset hade byggts mer sjönära hade man fått låna till mycket mer fördelaktiga villkor. Det går ju inte att jämföra med kommuner där Tobin q överstiger 1, självklart.

Ett sätt att få igång byggnation på landsbygd vore att man med stor miljöhänsyn lät människor bygga och bo, kanske 100 meter från stranden i stället för - som i Sörmland - 300 meter generellt.

Kommer ministern att verka för att underlätta för insjönära byggnation med miljöhänsyn?

Herr talman! Lars-Arne Staxäng och jag kanske pratar förbi varandra. Det viktiga är inte bara när beslut fattas. Ofta tar det flera år att genomföra beslutet. Det gäller också det beslut som jag alldeles nyss berömde den borgerliga regeringen för. Det fattades 2009. Man beslutade då att alla beslut om strandskydd upp till 300 meter ska omprövas. Det pågår nu. Arbetet är inte slutfört, utan det är en pågående process.

Regeringen hanterar en stor mängd överklaganden som rör just översynsärenden. Vi har återförvisat ett antal ärenden, bland annat till Länsstyrelsen i Västra Götaland, med synpunkter på det formella i hanteringen.

Den översyn som pågår just nu bidrar till en större likvärdighet i hanteringen av strandskydd. En del problem har kommit i dagen, och det är gott så.

Samtidigt ser vi under den här översynen att mängden strandskydd över hela landet har minskat. Därför är det inte sakligt rätt att påstå att 300metersregeln skulle vara en praxis som tillämpas över hela landet. Det är helt enkelt inte korrekt.

Det som Lotta Finstorp tog upp om de ekonomiska aspekterna är mycket viktigt. Det är bra att det kommer fram i diskussionen. Initiativet att se över LIS-områden är inom regeringens arbete att tillse att det blir fler bostäder, och då pratar vi om helårsbostäder, runt om i landet. Då är de ekonomiska villkoren en väsentlig aspekt. De ska självklart vara en del i en sådan översyn av LIS-områdena. Vi kan konstatera att det inte har fungerat med dagens system. Det är bakgrunden till att översynen behövs.

Vi vill inte ha snygga regler, vi vill ha ut fler bostäder där de efterfrågas, vilket gäller över hela landet. Problemet med att finansiera bostäder på landsbygden är i dag stort och en viktig orsak till att det inte byggs i den omfattning som efterfrågan ger vid handen.

Vi har samma verklighetsbild, och jag har hopp om att översynen av LIS-oråden kommer att kunna möta åtminstone vissa av de problem som finns i dag. I den översynen hanteras 300-metersregeln, och det är ett mycket aktivt arbete.

Herr talman! Jag tackar för den här debatten. Den är jätteviktig. Det är helt riktigt att förslaget antogs 2009, och innan dess antogs grundförslagen.

Nu ser man konsekvenserna, inte bara i Västra Götaland utan i hela landet. Enskilda kommuner har stora problem. Det är också många gånger en fråga där det kan bli konflikt med länsstyrelsen, som hänvisar till att man måste tolka lagtexten på det sättet. I praktiska fall kan kommuner få en större restriktion.

Vi som har läst statistik vet att det där med statistik är livsfarligt. Det kan vara en lögn lika väl som det kan vara en sanning, beroende på hur man plockar fram statistiken.

Statistiken som visar att områdena minskar är kanske helt riktig, men hela Norrland kanske inte ska jämföras med andra kommuner. I många kommuner i västra Sverige, som jag har bättre överblick över, är det en kraftigt utökad restriktiv area som tas i anspråk i och med att strandskyddet nu ändras från 100 till 300 meter. Detta för konsekvenser med sig, konsekvenser som gör att det blir svårare att bygga i framtiden.

Från vårt parti har vi väckt en motion i frågan för att vi vill se en fortsättning på de förslag som vi arbetade med i alliansregeringen. I denna sägs kraftfullt att det måste till lättnader i lagstiftningen för att man ska få igång byggnationer och möjliggöra för kommuner att ha en bra byggverksamhet.

Tack för debatten!

Herr talman! I den här debatten finns det många delar som vi nog är överens om över partigränserna. Vi är överens om att bostadsbyggandet behöver öka över hela landet där det finns en efterfrågan.

Vi är överens om att skyddet av stränder är viktigt för friluftslivet och naturskyddet. Det behövs ett tydligt, långsiktigt regelverk som tillämpas likvärdigt över landet och på ett korrekt sätt. Kommunerna, som har ansvaret för bedömningen, måste få förutsättningar att sköta sina uppgifter både ur bostadsförsörjningssynpunkt och ur naturskyddssynpunkt.

Mot bakgrund av detta bjöd regeringen i våras in till breda bostadspolitiska samtal i hopp om att nå ett samförstånd. Jag beklagar att det inte blev så. I stället hamnade vi här i en debatt om frågor som vi kanske skulle ha nått samförstånd kring.

Det var tråkigt, men det gör inte att vi från regeringen är passiva, utan vi har ensidigt tagit initiativ - vi har en lista på 20 punkter. Bland annat ska vi se över LIS-reglerna så att vi får till större möjligheter att bygga helårsbostäder runt om i landet.

Överläggningen var härmed avslutad.